Natten går tunga fjät, runt gård och stuva. Kring jord som solen förgät, skuggorna ruva. Då i vårt mörka hus, stiger med tända ljus. Sankta Lucia, Sankta Lucia. Natten var stor och stum. Nu, hör, det svingar i alla tysta rum, sus som av vingar. Se, på vår tröskel står, vitklädd med ljus i hår, Sankta Lucia, Sankta Lucia.
Varför vet jag inte, eller om tanken är att betrakta som förskräckt eller opassande erotisk, men av oklar anledning får den där versen mig att se Arsene Wenger framför mig, i full luciadräkt, salig min och ljuskrona på huvudet, långsamt skridandes in i mitt sovrum, väckandes mig med ett ryck ur en skön dröm om Man Utds treblesäsong.
Sköna drömmar var dock inte fallet för Arsenals supportrar under gårdagen när det blev klart att Arsenal än en gång ställs mot just Bayern München i Champions League. Till stor del var det helt säkert så att man råkar vara trött på just det motståndet, men det känns heller inte helt utan ett visst mått av uppgivenhet inför uppgiften. Och vad är det för inställning?
Arsenals chans måste ändå betraktas som fullt rimlig. Visst får vi kanske betrakta Bayern München som favoriter, men inte är Arsenal några slagpåsar för den sakens skull. Arsenal är starkare än vad de tidigare varit, Bayern München ser inte lika starka ut som förut, och Arsenal har den här gången fördelen att få avsluta på hemmaplan. It’s up for grabs.
Vi återvänder till en alltför bekant frågeställning. Nämligen vilken typ av klubb Arsenal egentligen vill vara och vilka ambitioner man har. Enkelt och för dagen passande uttryckt: Vill Arsenal vara stjärngossar eller tomtenissar i den globala fotbollen? Ja, vill man vara det förra, då måste perspektivet helt enkelt vara att man ska slå en klubb som Bayern München – i alla fall kunna slå dem.
Arsenal vore på något sätt inte Arsenal om det inte gick att dra ständiga paralleller mellan stort och smått. Det stora ges väldigt ofta en gestalt i det lilla, och det lilla återkommer som representationer av det stora. Det känns med andra ord inte konstigt att se just det kommande mötet med Bayern München just som ett slags vägskäl för Arsenal.
Arsenal står nämligen för närvarande inför exakt samma frågeställning också i det större perspektivet, vilken klubb vill de vara och vad har de egentligen för ambitioner?! Vill man vara stjärngossar eller tomtenissar, är Staffan en stalledräng eller är det midnatt som råder, tyst är det i husen och släckta äro ljusen?
Ekonomi står naturligvis i centrum för den frågeställningen, som vanligt kan tyckas och naturligtvis inte minst för Arsenal. I slutänden kommer naturligtvis en fråga om vilken klubb en klubb faktiskt vill vara alltid att landa i någon form av ekonomisk kalkyl. Och för en fotbollsklubb är den största ekonomiska faktorn alltid hur mycket pengar som investeras i spelartruppen.
Här befinner sig Arsenal för närvarande i en begynnande situation som har alla förutsättningar att kunna bli riktigt besvärlig. Flera av lagets nyckelspelare sitter nämligen på kontrakt som går ut om ett och ett halvt år, men försöken att få dem att skriva på nya kontrakt dras i långbänk, vilket alltid är något oroande. Inte minst för Arsenal som har en historia av dylika problem.
Det är inte vilka spelare som helst för Arsenal. Det handlar alltså om Mesut Özil, Alexis Sanchez och Laurent Koscielny. Spelare på vilka Arsenals hela nuvarande lagbygge vilar, ryggraden i ett storlagsprojekt. Men kanske lika uppseendeväckande är att åtminstone tio Arsenalspelare samtliga har kontrakt som går ut efter nästa säsong, ett halvt lag.
Det finns med andra ord skäl att oroa sig för att Mesut Özil så tydligt flirtar med Real Madrid. Det finns skäl att oroa sig när Arsene Wenger börjar prata om att Alexis Sanchez bör beakta andra värden än bara lönen när han bestämmer sig för ett nytt kontrakt. För naturligtvis landar frågan i lönekuvertet, spelarna vill ha mer pengar än vad Arsenal är riktigt sugna på att betala.
Den typen av ekonomiska realiteter känner alla berörda av Arsenal tämligen väl till vid det här laget. En hel hög av stjärnspelare har under de senaste fem-tio åren lämnat klubben av exakt samma skäl. Det är samtidigt en form av problem som Arsenalfans har haft rimliga förväntningar nu borde vara löst, att Arsenal hade lämnat sin age of austerity bakom sig.
Alltså måste Arsenal helt enkelt justera sin lönebudget uppåt. De måste börja betala marknadsmässiga löner för sina stjärnspelare om de ska ha någon som helst förhoppning att kunna behålla dem. Arsenal ska naturligtvis inte låta sig hållas gisslan av någon spelare, men vill Arsenal vara ett av de bästa lagen i ligan måste deras bästa spelare tjäna bland de bästa spelarna i ligan.
Men den rena mängden spelare vars kontrakt går ut samtidigt direkt efter nästa säsong rimmar rätt illa med idén att inte göra sig till spelarnas gisslan. En smart klubb begränsar antalet spelare vars kontrakt går ut vid en och samma tidpunkt, för att ge sig själva ett bättre förhandlingsläge och framför allt inte göra det möjligt för spelarna att agera kollektivt gentemot klubben.
Hur kan en så ekonomiskt driven klubb som Arsenal, med en manager som fäster stor vikt vid just ekonomin, försätta sig i ett sådant läge och i ett sådant beroendeförhållande till sina spelare? Kanske ges vi med detta en ledtråd bakvägen så att säga till Arsenals och Arsene Wengers nuvarande tidshorisont, de tänker inte längre än ett och ett halvt år framåt i tiden.
Vad skulle det kunna tänkas bero på? – frågar man sig då retoriskt! Arsenal kommer självklart att vara kvar även om ett och ett halvt år och därefter. Det är däremot inte riktigt lika självklart att Arsene Wenger kommer vara kvar i Arsenal om ett och ett halvt år eller därefter. Kanske vill inte Wenger i alltför hög utsträckning binda Arsenal vid sina åtaganden efter hans avsked.
Det krävs inte heller särskilt mycket fantasi att föreställa sig hur det oklara i Wengers framtid i Arsenal också påverkar kontraktsförhandlingarna med stjärnor som Mesut Özil och Alexis Sanchez. Det råder en osäkerhet kring ett Arsenal utan Wenger. Hur fel det kan bli illustreras av Robin van Persie som går till Man Utd och ett knappt år senare meddelar Alex Ferguson sin avgång.
Men om Arsenal vill vara stjärngossar och inte tomtenissar så måste de behålla och attrahera spelare som Özil, Sanchez och Koscielny. Desto viktigare om Arsene Wenger skulle lämna klubben kan man tycka. Därför är det kanske också viktigare nu än någonsin tidigare att verkligen göra ett rejält omtag med sin lönebudget. Att signalera klubbens ambition oberoende av Wenger.
Att ta sig tillbaka till den absoluta toppen av Premier League – det vill säga ligatiteln! – vore självklart en annan väldigt tydlig signal i den riktningen. Och där rullar Arsenals och Arsene Wengers säsong den här veckan vidare mot Everton på Goodison Park ikväll och så naturligtvis på söndag mot Man City hemma på Emirates. Två mycket tuffa matcher.
Men det är de tuffa matcherna Arsenal måste vinna. Liksom de måste vinna matcher mot Bayern München i Champions League. Om de nu verkligen vill vara några stjärngossar det vill säga.