Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Betyg på Premier Leagues januarivärvningar

Det är januarifönstrets allra sista dag. Det här är alltså den allra sista dagen för de engelska klubbar som önskar förstärka sina spelartrupper inför vårsäsongen som kommer. När klockan passerar midnatt så är det lagt kort som ligger för de engelska klubbarna, då finns inte längre några skäl att fönstershoppa, då får man låta sig nöja med vad man har.

Samma mönster återkommer som förra säsongen. Storklubbarna i Premier League är märkligt inaktiva. Ingen av de sex klubbarna i toppen av tabellen värvar en enda meningsfull spelare. Chelsea kallar hem en utlånad spelare och Arsenal värvar en spelare för framtiden. I övrigt är det stiltje. Inte alls som det kunde vara för exempelvis fem år sedan.

Det där går att betrakta som både positivt och negativt. Det finns självklart de som beklagar att klubbarna inte förstärker. Samtidigt kanske det också tyder på att de större engelska klubbarna har börjat bli mer genomtänkta och planerade i sina spelarköp. Att impulsköpen helt enkelt inte görs på samma sätt, kanske för att man har lärt sig av tidigare läxor.

Däremot sprattlar klubbarna i nedflyttningsstriden till rätt ordentligt under transferfönstret. Även det ett återkommande mönster. Hull och Swansea är de som har förstärkt i rent kvantitativt störst utsträckning. Watfords fria fall i tabellen har även det fått en tydlig effekt på deras aktivitet under fönstret. I övrigt handlar det mest om punktinsatser från mittenlagen.

Med några timmar kvar av transferfönstret är det självklart inte alls omöjligt att det hinner hända en och annan spännande sak. Personligen tror jag exempelvis att inga fler värvningar av Crystal Palace kommer göra Sam Allardyce till en very dull boy. Lite förvånad är jag också att det inte har hänt mera med Leicester och Southampton, även om det sägs vara saker på väg.

Transferfönstrets värvningar så här långt betygsätts nedan. Inledningsvis summeras redan betygsatta värvningar. Därefter betygsätter jag den senaste dryga veckans genomförda värvningar, samt i några få fall tidigare bortglömda värvningar. Imorgon kväll kommer en motsvarande sammanfattning av januarifönstret som helhet med bland annat fönstrets vinnare och förlorare.

BERÖMLIG (+++++)

Morgan Schneiderlin, Everton.

Robert Snodgrass, West Ham. Kanonvärvning av West Ham som är i behov av en ledargestalt och produktiv offensiv mittfältare, inte minst sedan Dimitri Payet tackat för sig. Snodgrass är rutinerad och bevisad i Premier League och bör kunna länka ihop mycket bra med både mittfält och anfall.

MED BERÖM GODKÄND (++++)

Jeffrey Schlupp, Crystal Palace; José Fonte, West Ham.

Mauro Zarate, Watford. Initialt en värvning jag var skeptisk till sett hur Zarate tidigare har presterat i West Ham. Ska man vara rättvis så har Zarate däremot också presterat bra i Lazio och Fiorentina. Watford är i skriande behov av anfallare som kan göra mål.

Patrick van Aanholt, Crystal Palace. Inte den defensivt mest beräknelige vänsterbacken i ligan men en av de allra mest produktiva offensivt. Klok värvning på så vis att den på samma gång förstärker Crystal Palace och försvagar Sunderland. Sam Allardyce känner spelaren.

VÄL GODKÄND (+++)

Joey Barton, Burnley; Ademola Lookman, Everton; Markus Henriksen, Hull; Wilfred Ndidi, Leicester; Tom Cleverley, Watford; Jake Livermore, West Brom; Tom Carroll, Swansea; Martin Olsson, Swansea; Saido Berahino, Stoke.

Lazar Markovic, Hull, lån. En av de senaste årens många märkliga värvningar till Liverpool. Har inte fungerat alls där men kan fylla en viktig funktion för Hull under våren. En värvning som blir bättre mer på grund av klubbens behov än spelarens kvalitet.

Joleon Lescott, Sunderland. Det är väl egentligen tveksamt varför Lescott skulle kunna göra i Sunderland vad han aldrig var i närheten av att lyckas med i Aston Villa. Men Sunderlands situation är mer eller mindre krisartad, han kommer gratis, och David Moyes känner spelaren.

M’Baye Niang, Watford. Watford värvar flera anfallare från Serie A. Niang kommer från Milan där han har haft okej med speltid utan att för den sakens skull ösa in mål. Säkert en funktion av min okunskap men jag har svårt att se Niang ha något större genomslag under våren.

Darron Gibson, Sunderland. Skador har förhindrat Gibsons karriär i Everton och det är skadebekymren som förmodligen är det allra största frågetecknet mot den här värvningen. Något av en chansning av David Moyes men med Sunderlands mittfält också en chansning han måste göra.

Andrea Ranocchia, Hull, lån. Hulls dammsugning av den europeiska lånemarknaden fortsätter. Det här är en mycket intressant värvning av en mittback med goda meriter från Serie A och Inter. Till alldeles nyligen aktuell för italienska landslaget. Tveksamt hur han klarar tempot i Premier League.

GODKÄND (++)

Luciano Narsingh, Swansea; Rudy Gestede, Middlesbrough; Evandro, Hull; Oumar Niasse, Hull; Omar Elabdellaoui, Hull; Patrick Bamford, Middlesbrough.

Cohen Bramall, Arsenal. Något av transferfönstrets vackra saga. Värvad för pyttesumma från nonleague-fotbollen. Det som står för skönheten är att Bramall blev uppsagd från sitt vanliga arbete bara dagar innan han fick samtalet från Arsenal. Återstår att se om det är mer än välgörenhet.

Anton Donkor, Everton, lån. Ung yttermittfältare som lånas in till Evertons U23-lag. Man får förmoda för att ge Everton en chans att se om det är en spelare de är intresserade av att köpa i sommar. Godkänd som sådan, kommer inte ha någon betydelse för den här säsongen.

Bryan Oviedo, Sunderland. Om man blir av med Patrick van Aanholt så måste denne ersättas på något vis. Har man inga pengar att köpa spelare för så får man leta i överskottslagret. David Moyes återvänder till Everton och hittar en vänsterback han värvade dit för drygt fyra år sedan.

RYKTAS VARA PÅ VÄG IKVÄLL

Manolo Gabbiadini till Southampton (++++) – 90%
Luka Milivojevic till Crystal Palace (++++) – 85%
Leonardo Ulloa till Sunderland (+++) – 60%
Mamadou Sakho till Crystal Palace, lån (+++) – 65%
Moussa Dembele till Chelsea (+++++) – 5%
Scott Hogan till Aston Villa (+++) – 90%
Andros Townsend till Newcastle (+++) – 70%
Jay Rodriguez till West Brom (++) – 15%
Robbie Brady till Burnley (+++) – 30%
Yann M’Vila till Hull (++++) – 40%
Leo Messi till Stoke (++) – 1%

Peter Hyllman

Chelsea kan kanske inte vinna ligatiteln, men både Liverpool och Arsenal kan förlora den

Här och nu är det alltså tänkt att Premier League ska avgöras. Ettan mot tvåan mot fyran i ligan inom loppet av mindre än en vecka. Chelsea ska först möta Liverpool på Anfield för att därefter ta emot Arsenal hemma på Stamford Bridge. Två möten till vilka de går in med ett försprång om åtta poäng till Arsenal och tio poäng till Liverpool.

De flesta verkar mena att om det ska finnas någon chans för någon annan klubb att komma ifatt Chelsea så måste något ske under någon eller båda av dessa omgångar. Arsenals fromma förhoppning är exempelvis att Liverpool lyckas vinna på Anfield och att de sedan själva därefter kan besegra Chelsea, och att Chelseas försprång därefter är reducerat till blott två poäng.

Det säger så klart något om styrkan i Chelseas position för närvarande. Även om det för dem absolut värsta utfallet inträffar så kommer de fortfarande leda ligan med minst två poäng. Lyckas de däremot bara vinna hemma på Stamford Bridge så kommer deras försprång i tabellen som minst vara sex poäng efter de båda omgångarna.

Förlora inte mot något av topplagen och se till att vinna mot alla andra klubbar, är en vanlig taktik för att vinna engelska ligatitlar. Det är en taktik som Chelsea och Antonio Conte har lyckats att i alla fall delvis följa. De har förvisso förlorat tre av fem matcher mot övriga topplag hittills den här säsongen, men å andra sidan vunnit två av dem.

Men även om Chelsea ligger back tre poäng i möten med övriga topplag så är det i möten med alla andra lag som Chelsea har tagit ett tydligt kommando i titelstriden. De har i själva verket bara tappat poäng i en enda sådan match, mot Swansea, och vunnit 15 av dessa 16 matcher. Två förlorade poäng att jämföra med exempelvis Liverpools femton tappade poäng.

Den ironin är så klart kanske särskilt påtaglig den här dagen. Liverpool är nämligen bäst av alla topplag i den interna tabellen. Om topplagen bara mötte varandra skulle Liverpool just nu vinna ligan. Men av dessa sex topplag är Liverpool samtidigt sämst av alla mot övriga lag. Vilket sätter det här med vilka matcher som egentligen är allra mest avgörande i ett annat ljus.

Effekten av denna asymmetri uttrycks kallt och brutalt i tabellen i form av tio poängs försprång. Jämfört istället med Arsenal som har tappat nio poäng mot andra lag så är försprånget i tabellen åtta poäng. Chelsea är något sämre mot topplagen men desto bättre mot alla andra. Det där sätter naturligtvis saken lite på sin spets inför dessa båda möten.

Därför att om Chelsea lyckas få till den andra delen av planen under dessa båda möten – att inte förlora mot övriga topplag – så börjar det onekligen se riktigt mörkt ut för övriga titelkonkurrenter. Deras enda rimliga chans är att besegra Chelsea när de själva möter dem. Det enda alternativet är att Chelsea lika plötsligt som oväntat ska börja tappa massor av poäng mot övriga lag.

Det är mycket lite som talar för att så ska bli fallet. Tittar vi tillbaka i historien så finns vissa attribut hos de klubbar som genom åren har tappat stora försprång i tabellen under våren. De har fått kämpa med europeiskt cupspel, de har saknat erfarenheten och hårdheten att ta sig över mållinjen, de har tappat i fokus och blivit alltför liknöjda, eller de har varit hård skadedrabbade.

Inget av dessa fyra attribut passar in på Chelsea den här säsongen, och de ligger egentligen bara i farozonen för ett enda av dem. Chelsea har fördelen att inte behöva brottas med europeiskt cupspel. Chelsea har mer erfarenhet och hårdhet att ta sig över mållinjen än för närvarande något annat lag i ligan. Och om förra säsongens fiasko är en garanti för något så är det fokus.

I så fall återstår bara skador som skulle kunna få Chelseas säsong och titelstrid att spåra ur. Men det är svårt att se skador ha både den omfattningen och den betydelsen för Chelsea under säsongens avslutande månader. Chelsea har därtill fördelen att arbeta med ett förhållandevis enkelt spelsystem och därtill ha en bra bredd i spelartruppen också utanför själva startelvan.

Ska någon eller några andra klubbar ta upp kampen med Chelsea så förutsätter det med andra ord nästan att Chelsea förlorar mot Liverpool och därefter i alla fall inte vinner mot Arsenal. Samt att dessa båda matcher inte bara leder till tappade poäng utan också till att Chelsea tappar sin air av överlägsenhet, och att detta får dem att börja tappa poäng också mot övriga lag.

Men det är alltjämt svårt att se bubblan brista riktigt på det viset. Det förutsätter dessutom att Chelseas konkurrenter själva slutar tappa så många poäng mot övriga lag. Konkurrenter som själva antingen har europeiskt cupspel eller saknar erfarenheten och hårdheten. Chelsea är inte behäftade med de frågetecken som exempelvis omgärdade Leicester förra säsongen.

Dessutom är Chelsea svårbedömda i sin status mot övriga topplag. Två av de tre matcher Chelsea har förlorat mot direkta konkurrenter i tabelltoppen skedde innan Antonio Contes stora taktiska reform. Det var just Liverpool och Arsenal i den ordningen som tillfogade Chelsea dessa förluster. Därefter har Chelsea i själva verket positivt facit också mot topplagen.

Tottenham visade däremot för bara några veckor sedan att Chelsea inte på något sätt var oslagbara. Å andra sidan visade Chelsea också därefter att den förlusten inte hade några allvarligare men på deras förmåga att fortsätta vinna ligamatcher. Det räcker tydligen inte med en enda smäll för att kunna störa Chelsea den här säsongen.

Liverpool och Arsenal för hoppas att en dubbelsmocka lyckas bättre. Om inte, eller om det i själva verket blir Chelsea som delar ut smockorna på Anfield och Stamford Bridge, så börjar det bli utomordentligt svårt att se hur Chelsea ska kunna förlora den här ligatiteln. En annan insikt som borde vara till hjälp för Chelsea i dessa båda matcher är denna:

Chelsea har råd att förlora de här matcherna. Liverpool och Arsenal har det absolut inte.

Peter Hyllman

Om lottningen av FA-cupens femte omgång

Någon verkar ha kommit på att det är en bra idé att sköta lottningen av FA-cupen på måndagskvällar istället för som det normalt sett har varit förut, direkt efter den sena söndagsmatchen. En praxis som möjligen går att förstå när det spelas en FA-cupmatch på måndag kväll, men som exempelvis en sådan här FA-cuphelg blir desto mer svårförståelig.

Fältet börjar tunnas ut i FA-cupen för säsongen. Vi har kommit hela vägen fram till den femte omgången och åttondelsfinalerna. Efter omspel kommer endast 16 klubbar återstå. Fem av dem är Englands största klubbar. Minst hälften av dem har sin hemvist utanför Premier League. Två av dem tillhör inte ens Football League utan hör hemma i National League.

Det visar på en bredd i FA-cupen som är i det närmaste fenomenal. Spelfältet som återstår erbjuder många möjliga godbitar och fallgropar. Heta derbyn som Man City – Man Utd, Arsenal – Tottenham, Burnley – Blackburn med flera. En tripp till Sutton Utd låter kanske trevligt på papper men konstgräset på Gander Green Lane kan visa sig vara en obehaglig upplevelse.

Det är inte helt självklart vad man egentligen helst väljer. Hemmaplan mot en storklubb eller bortaplan mot en outsider? Det finns flera skäl för framför allt de mindre klubbarna att hoppas på ett bortamöte med en storklubb. FA-cupen anses inte för inte som världens främsta cupturnering. En anledning är att den är på samma gång förutsägbar som fullständigt oförutsägbar.

Den femte omgången är dessutom från och med den här säsongen den sista omgången som kan gå till omspel. Den spelas under helgen mellan den 17 – 19 februari.

Burnley – Lincoln City. Motståndet blir gradvis tuffare för Lincoln. Burnley är en motståndare på ungefär samma svårighetsgrad som Brighton, men skillnaden mellan Sincil Bank och Turf Moor är naturligtvis milsvid. Burnley måste betraktas som skyhöga favoriter att ta sig till kvartsfinal.

Fulham – Tottenham. De vita Londonklubbarna drabbar samman. Beroende på hur Tottenham ställer upp så klart, men på förhand ett i mina ögon tämligen öppet möte. Fulham är alls inte oävna, presterar bra i The Championship och kommer definitivt kunna ställa till problem för Tottenham.

Blackburn – Man Utd. Lotten föll alltså på ett Lancashirederby. Blackburn spelar naturligtvis i The Championship nu för tiden men där finns naturligtvis kvar en regional rivalitet mellan dessa båda klubbar. Minst sagt tveksamt om publiken bojkottar Ewood Park den här omgången också.

Sutton Utd – Arsenal. Inför tredje omgången sa Paul Doswell, Suttons tränare, att han gärna slapp få någon storklubb med en massa divor och primadonnor på besök. Ibland behagar gudarna skämta. Arsenal storfavoriter så klart men Arsene Wenger får hålla ett extra öga på det där konstgräset.

Middlesbrough – Oxford Utd. Drömlottning för Middlesbrough som självfallet kanske funderar på att det kunde ha varit Newcastle istället. Oxford ska så klart inte underskattas men Middlesbrough får ändå sägas ha väldigt goda chanser att ta sig till kvartsfinal.

Wolves – Chelsea. Med två Premier League-klubbar avklarade redan, bland dem Liverpool, så var det så klart typiskt att det nu skulle bli Chelsea. Med den skillnaden att Wolves nu får spela på Molineux. Chelsea favoriter men Wolves ska som bekant inte underskattas.

Huddersfield – Man City. Det gick inte så värst bra för Pep Guardiola mot den poppige tyske tränaren i Premier League, så då får man väl istället pröva på dennes yngre klon i The Championship. Fascinerande att se hur Huddersfield står sig mot Man Citys framväxande lagbygge.

Millwall – Derby/Leicester. Det var glada miner när Millwall slog ut Watford på The Den. Nu får Millwall chansen att spela på hemmaplan igen och de måste rimligtvis se den här lottningen och känna att de har alla chanser i världen att ta sig vidare ett steg till. Öppet möte, oavsett motståndare.

:::

Höjdpunkt: Sutton – Arsenal
Skrällen: Blackburn

Peter Hyllman

Att älska FA-cupen handlar om att acceptera den för vad den är

FA-cupens ställning och status var något som diskuterades tämligen flitigt under helgen. Det hör förmodligen nu för tiden till varje helg det ska spelas FA-cupfotboll. Och de båda ståndpunkterna verkar inte vara så värst mycket mer nyanserade än att röra sig mellan att FA-cupen å ena sidan är alldeles fantastisk samt å andra sidan att FA-cupen är en utdöende dinosaurie.

Det måste naturligtvis vara möjligt att röra sig någonstans däremellan kunde man tycka. Men det blir ett tuffare samtalsklimat när så många värderar FA-cupen inte utifrån vad den kan vara inom den moderna fotbollen utan utifrån vad de menar att FA-cupen en gång i en helt annan tid var. När FA-cupen var om inte större än ligatiteln så i alla fall lika uppmärksammad.

Det är självklart inte längre en realistisk ambition. Fotbollen och även den engelska fotbollen har förändrats. Champions League har växt fram och tagit över mycket av den roll som FA-cupen tidigare hade, och det har i sin tur lagt en helt annan tyngd på just ligaspelet. Premier League har också i sig blivit betydligt större än förut.

Det innebär självklart att FA-cupen inte är lika högt prioriterad i relativa termer som den en gång var. Av detta väljer dock många att dra den felaktiga slutsatsen att den därför inte skulle vara prioriterad alls, att FA-cupen skulle betraktas som mer eller mindre oviktig. Det främsta argumentet för detta är hur i synnerhet de större klubbarna massroterar spelare inför cupmatcher.

Just den frågan diskuterades i BBC-studion under söndagen. Alan Shearer var där djupt kritisk mot detta beteende, menade att det var överdrivet att rotera så många spelare på en och samma gång som många klubbar gör, och att klubbar i princip kastar bort titelchanser. Phil Neville menade tvärtom att det gav unga spelare chansen att få spela och istället höjde FA-cupens värde.

Är det möjligt att på samma gång hålla med Shearer och Neville? Det är en fråga i alla fall jag kände mig nödgad att ställa mig. För det finns nämligen en del klokheter i vad båda säger. Jag ser exempelvis inget problem med att en klubb väljer att rotera i cupmatcher, så länge de ställer ut ett lag kapabelt att vinna matchen. Det förminskar inte FA-cupens värde.

Tvärtom kan man lika gärna säga att det förhöjer FA-cupens värde genom att det ökar sannolikheten för övriga klubbar att gå långt i turneringen, och ökar chansen för skrällar. FA-cupen blir en mer öppen turnering än vad den kanske annars hade varit. För de allra största klubbarna blir det också en benchmark för hur väl deras ungdomar och truppspelare står sig i konkurrensen.

Så långt delar jag Phil Nevilles uppfattning, även om jag kanske inte köper hans något överentusiastiska påstående att FA-cupen är bättre än någonsin tidigare. Samtidigt finns där också en poäng i att engelska klubbar helt enkelt inte hanterar rotationen särskilt bra, att den görs i alltför stor utsträckning match till match, och att det inte nödvändigtvis hjälper unga spelare.

Alan Shearer går i själva verket ganska hårt åt både Newcastle och Liverpool i det här avseendet. Framför allt får Liverpool en skopa ovett då de inte heller spelar i Europa utan i själva verket bara har 16 ligamatcher kvar över fyra månader. Ytterligare fyra matcher skulle inte drabba dem. Det är svårt att inte instämma i detta.

Vad som i och för sig inte går att bortse från är att Liverpool tre dagar innan matchen hade en helt avgörande semifinal i Ligacupen, och tre dagar efter matchen något av en ödesmatch i ligan mot Chelsea på Anfield. Om det var någon match Liverpool skulle rotera i så var det matchen mot Wolves. Och visst kan man anse att Liverpool hade ett lag som kunde ha vunnit mot Wolves.

Här ifrågasätter så klart Alan Shearer med flera själva grundpremissen, det vill säga att spelare verkligen skulle känna trötthet på det sättet att de inte skulle orka med alla dessa tre matcher, eller åtminstone två av dem i rad. Det är en synpunkt som är svårare att ta till sig, då ingen av dem är fysiolog, och det är ett tänk som mest andas hur det var ”bättre förr”.

På samma gång kan mycket av kritikens själva grund ifrågasättas. Kritiken utgår till stor del från det tysta antagandet att de största klubbarna bör och ska vinna, och när de inte vinner så utgår vi från att detta på något sätt är fel. Ett sätt att tänka den moderna fotbollen har skolat in oss väl i. Men charmen med FA-cupen har tvärtom alltid varit just att superklubbarna inte alltid vinner.

Det fortsatta värdet med FA-cupen, ekonomiskt och sportsligt, för de mindre klubbarna är fortsatt obestridligt. Det är en av deras viktigaste intäktskällor till att börja med. Värdet att spela och kanske vinna mot större klubbar förminskas inte för dem. Sedan får man acceptera att det för superklubbarna i de tidigaste omgångarna troligtvis är värre att förlora än det är härligt att vinna.

Liksom vi får acceptera att bara för att det finns annat som är viktigare för klubbarna nu för tiden än FA-cupen, i synnerhet då ligaspelet och Champions League, så innebär inte det att FA-cupen är oviktig. Kritiken om hur klubbar roterar spelare bör inte vara hur FA-cupen är värdelös utan hur dessa klubbar brister i bredd och kvalitet, i sin rotation och i sina laguttagningar.

Helt enkelt bör vi älska och acceptera FA-cupen för vad den är. Snarare än att försöka göra den till något den aldrig längre kommer kunna vara, något den kanske i själva verket aldrig riktigt har varit, och sedan börja hata på FA-cupen för att den inte riktigt lyckas motsvara våra helt orealistiska förväntningar som vi själva har klistrat på den men som den själv aldrig har bett om att få.

Istället bör vi uppskatta FA-cupen desto mer för att den erbjuder oss något annat än det vi ser vecka ut och vecka in i Premier League och i Champions League. Om det sedan är delvis och stundtals andra och yngre spelare, halvt fallfärdiga läktare, saggiga planer, annorlunda kameravinklar, ett mindre saniterat spel och standardiserad fotboll.

Sedan kanske ett problem med detta är att det inte är så FA och TV-bolagen riktigt paketerar och marknadsför FA-cupen. Alternativet, i själva verket det enda reella alternativet, om man i dagens fotboll vill uppnå att alla klubbar spelar med sina absolut starkaste uppställningar är att sluta tjafsa och helt enkelt dela ut en Champions League-plats till vinnaren.

Allt annat kommer vara verkningslöst eller kosmetika. Det är självklart inte en idé som superklubbarna kommer ha mycket till övers för. Själv är jag kluven. Av flera skäl. Bland annat just för att ett skäl att jag uppskattar FA-cupen så mycket är att den är något annat.

Peter Hyllman

Champs och chumps från FA-cupens fjärde omgång

Härlighet är självklart ett subjektivt fenomen. Den enes härlighet tenderar dessutom vara den andres förskräcklighet. Men utanför eller ovanför rena lagsympatier så är det just en mycket härlig FA-cuphelg vi precis har hunnit med att avsluta. En helg som i mångt och mycket erbjudit just det som vi förväntar oss att världens bästa cup ska erbjuda.

Där fanns så klart skrällarna. Det började tidigt med Wolves som åkte till Anfield och besegrade självaste Liverpool, efter att mer eller mindre ha blitzat dem under första halvlek. Därefter fick Lincoln för sig att fortsätta sin alldeles underbara cupsaga genom att den här gången besegra Brighton, Football Leagues bästa lag, hemma på Sincil Bank och för första gången sedan 1887 ta sig till femte omgången. Sedan vinner Oxford med 3-0 mot Newcastle, Millwall mot Watford, och Sutton mot Leeds.

Där fanns även dramerna. Hit måste vi räkna omgångens mest sinnessjuka bombardemangsepos på White Hart Lane. League Two-laget Wycombe ger Tottenham skrämselhicka, leder med 2-0 i halvtid, gör 3-2 i slutminuterna innan Tottenham vänder och vinner på tilläggstid. Grymt mot Wycombe så klart och deras karismatiske manager Gareth Ainsworth. Derby mot Leicester på fredagskvällen var också det ett drama som får en andra spelning.

Ett generellt mönster är att vinnarna i den här upplagan av FA-cupen är lagen från de lägre divisionerna. Minst hälften av de sexton klubbarna i den femte omgången kommer från någon av serierna nedanför Premier League, två av dem från League One och två från National League. Flera av de nyss utslagna klubbarna från Football League och National League har dessutom svarat för imponerande insatser mot betydligt mer namnstarka motståndare.

Där finns ett bestående intryck att ett gemensamt drag hos många utländska tränare som kommer till England är att de konsekvent underskattar kvaliteten och hårdheten på motståndet vad gäller klubbar från de lägre divisionerna. Det brukar bli ett brutalt uppvaknande. Framför allt missbedöms också den energi och den frenesi med vilken många av dessa klubbar attackerar cupen. De spelar för att vinna, inte för hedersamma förluster.

Imorgon kväll lottas den femte omgången av FA-cupen som spelas helgen den 17-19 februari. Här sammanfattar jag den nyss avslutade fjärde omgången med sina olika champs och chumps, samt några kortare reflektioner.

CHAMPS

Wolves. Vilken fantastisk inledning Wolves har haft på FA-cupen. De har mer eller mindre tuffast tänkbara lottning, bortaplan mot två Premier League-lag, och vunnit båda matcherna. Först 2-0 mot Stoke, den här gången 2-1 mot Liverpool. Det har inte heller varit segrar de behöver be om ursäkt för. Det vore kanske mycket begärt att Wolves skulle fortsätta prestera bragdsegrar, men med lite marginal i lottningen kan de gå långt i FA-cupen.

Lincoln City. Stämningen var på topp för bara en och en halv vecka sedan när Lincoln i omspelet besegrade Ipswich i matchens slutminut hemma på Sincil Bank. Den här gången inte bara upprepade de bedriften utan överträffade den med marginal. Brighton är en riktigt stark motståndare och ställde inte bara ut skorna, men under en hektisk andra halvlek lyckade Lincoln vända ett underläge till vinst. Det firades länge på läktarna och i staden.

Sutton Utd. Det är första gången i FA-cupens historia som två nonleague-lag tar sig hela den långa vägen ända till den femte omgången. Sutton slog i förra omgången ut AFC Wimbledon i omspelet hemma på Gander Green Lane, och i den här omgången ställdes de mot Leeds. Än en gång skulle däremot National League visa sig strået vassare än Football League. Sutton avgjorde med en straff, men hade merparten av spelet och de bättre chanserna.

CHUMPS

Southampton. Det kändes nästan dagarna inför matchen att Southampton skulle få svårt att hinna ladda om efter euforin från onsdagens semifinalvinst mot Liverpool. När dessutom startelvan presenterades så förstärktes intrycket att Southampton troligtvis inte skulle orka Arsenal den här matchen, även om Arsenal även de roterade friskt bland spelartruppen. En förlust med 0-5 på hemmaplan vittnar om att också arbetsinsatsen var i lägsta laget.

Newcastle. Det är inte precis någon stolt dag för en stolt klubb som Newcastle när de förlorar med 0-3 mot en i bästa fall medelstark League One-klubb som Oxford. Men det var trots allt vad som hände. Rafa Benitez gjorde mängder av förändringar i startelvan på ett sätt som om någon av hans företrädare hade gjort detsamma hade mötts med skoningslös kritik. Ligaspelet och uppflyttning är dock inte bara Benitez främsta prioritering, utan hans enda prioritering.

Crystal Palace. Sam Allardyce har ju aldrig någonsin gillat de båda cuperna så klart, tvärtom har han oftare än inte sett till att på mer eller mindre uppseendeväckande sätt bli utslagna också mot svagare motstånd. Hans motiv är självklart att det ska bidra i ligaspelet. Min misstanke är att effekten lika väl kan bli den motsatta. Matchen mot Man City hade Crystal Palace kunnat förlora oavsett, men det är en trist känsla när det knappt ens görs ett försök.

:::

Om jag har förstått saken rätt så har Liverpool precis lyckats skapa sig sitt alldeles egna ”vinteruppehåll” mellan den 11 – 27 februari.

Omgångens hederspriser: Wycombe, Wigan, Oxford och Millwall.

The Protest Derby – Blackburns och Blackpools supportrar gjorde gemensam bojkott utanför Ewood Park i protest mot respektive ägare.

Omgångens mål: Steven Defour, 2-0 vs Bristol City (h).

Ett enda omspel i den fjärde omgången: Leicester – Derby County. Ett omspel som ingen av dem egentligen behövde.

Fem av sex superklubbar vidare till den femte omgången. Samtliga imponerar, men där framför allt Tottenham visar rejäl karaktärsstyrka.

Abel Hernandez och Hull City missar två straffar på en dryg minut i slutet av matchen mot Fulham. Drygt.

Peter Hyllman

FA-cupen kan ha räddat Millwalls liv

FA-cupen kan rädda säsongen brukar det ibland kunna heta. Men det får sägas vara mer ovanligt att hävda att FA-cupen har räddat en klubbs existens. Men för Millwall är det något som är för stunden fullt möjligt att åtminstone fundera kring. För mycket tyder på att deras 3-0-skrällseger mot Bournemouth för några veckor sedan kan ha varit deras räddning.

Den dramatiska bakgrunden till Millwalls existentiella kris är eller kanske var den CPO – compulsory purchase order – som beslutats av motsvarande stadsdelsnämnden i Lewisham, det område där Millwall hör hemma. Det beslutet gav i själva verket rätten till ett konsortium av grådaskiga affärsmän att bokstavligt köpa marken under Millwalls fötter.

Det var naturligtvis lokalpolitik när den är som allra mest ful och korrupt. Det var ett beslut som i själva verket riskerade tvinga Millwall att lämna Lewisham, att antingen upplösas som fotbollsklubb efter 132 år, eller i stil med en gång i tiden Wimbledon FC få flytta sina bopålar till någon annan del av England. En självklart både kulturellt och socialt oacceptabel lösning.

Det här var ingen ny utveckling. Det var i själva verket ett ärende som har legat och puttrat runt i de politiska kvarteren runt Lewisham i ett årtionde, och som under de senaste åren blivit till skarpt läge. Flera politiker och lokala affärsmän såg en möjlighet att berika sig själva genom att utveckla området för bostäder, köpcentrum och kontorsfastigheter.

Det protesterades naturligtvis lokalt. Funktionärer i och supportrar till Millwall organiserade protestlistor och överklagade stadsdelsnämndens beslut i flera olika omgångar till högre instanser. Utan att riktigt vid något tillfälle få något konkret gehör. Till slut varnade Millwalls klubbledning offentligt i januari att snart skulle kunna bli tvingade att lägga ner eller flytta.

Rätt precis samtidigt vinner alltså Millwall med 3-0 mot Bournemouth i FA-cupens tredje omgång. På sitt sätt en skräll så klart. I synnerhet att vinsten är så övertygande. Millwall kämpar på strax under toppen av League One samtidigt som Bournemouth glädjer världen i Premier League. Men just timingen på utspelet i anslutning till vinsten gör att man undrar hur tillfällig den faktiskt var.

Vinsten mot Bournemouth gav Millwall nationell uppmärksamhet. Det ledde i sin tur till att deras problem fick uppmärksamhet. Framför allt The Guardian och Barney Ronay började granska ärendet med just sådan noggrannhet som hör riktig journalistik till. Det fick två snabba effekter. Dels att politikerna fick kalla fötter och flyttade det avgörande mötet en månad framåt i tiden.

Dels tog det inte lång tid för The Guardian och Ronay att hitta oegentligheter runt ärendet. Bland annat hade flera av intressenterna redan upprättat avtal att sälja sina andelar i projektet vidare till betydande vinst. Dessutom var flera av garantierna om projektets finansiering felaktiga eller förfalskade. Inom bara några veckor var projektet totalt skjutet i sank.

https://www.theguardian.com/football/2017/jan/25/millwall-cpo-scrapped-lewisham-mayor

Jublet och firandet i Millwall visste naturligtvis inga gränser. Beslutet att tvångsköpa marken från klubben revs upp med omedelbar verkan sedan det hela blivit en alltför het potatis för de inblandade politikerna. Den senaste veckan har snarast ägnats åt både patetiska och komiska helomvändningar där de som tidigare varit döva nu bedyrar hur de alltid har brytt sig om Millwall.

Det går inte att bortse från medias och då specifikt Barney Ronays del i Millwalls seger. Samtidigt, utan att för den saken kritisera vare sig media eller Ronay för det, måste man undra varför det dröjde ända in till den elfte timmen att ge frågan uppmärksamhet. Hade verkligen Millwall fått samma livsviktiga uppmärksamhet om de hade förlorat mot Bournemouth i FA-cupen?

Hur hade det egentligen gått för Millwall om de inte i och med segern mot Bournemouth i FA-cupens tredje omgång hade hamnat i de nationella rubrikerna och strålkastarljuset? Hur hade de stora tidningars prioritering av nyheter och resurser då sett ut? Om inte TV-kamerorna fraktade till Millwall för att sända dagens match mot Watford hemma på The Den?

Det vore förmodligen inte helt långsökt att tänka sig att FA-cupen under mycket lång tid kommer ha en alldeles speciell plats i Millwallfansens hjärtan. Och så väldigt passande då att den allra första matchen efter den bejublade segern för sitt eget existensberättigande sker just i FA-cupen, hemma på The Den, mot ännu ett Premier League-lag – Watford.

Det kommer självklart vara stor fest på The Den. En redan normalt sett högljudd engelsk arena kommer befinna sig på sin absoluta kokpunkt. Millwall är också av hävd ett mycket starkt hemmalag, och befinner sig i väldigt god form med fyra segrar och tre oavgjorda under sina senaste sju matcher. Millwall har sedan oktober gått från nedflyttningsstreck till playoff-streck.

Var det en skräll när Millwall besegrade Bournemouth så vore det ingen skräll om Millwall besegrade Watford idag, och på sätt vandrar vidare i FA-cupen som mycket väl kan ha räddat livet på klubben. Och så säger man att fotboll inte är en fråga om liv och död.

Peter Hyllman

Kan Liverpool göra slut på sin vargavinter?

Dilemma. Det är väl vad man kan säga att Liverpool och Jürgen Klopp trots allt står inför den här dagen. Matchen på Anfield mot Wolves ligger mittemellan två matcher som Liverpool har satsat och kommer vilja satsa maximalt på. Dels semifinalen mot Southampton i onsdags. Dels den kommande måstematchen mot Chelsea på tisdag.

Det var starkast möjliga lag i onsdags. Det kommer vara starkast möjliga lag på tisdag. Jürgen Klopp kommer också vilja ha piggast möjliga lag på tisdag. Så hur ska Liverpool sköta sin laguttagning den här matchen? Klopp har flaggat för ett mer fullvuxet och mindre juniorbetonat lag än mot Plymouth, vilket kan behövas om Liverpool vill undvika förlust eller omspel mot Wolves.

Omspel vore så klart inte något att önska för en manager som redan menar att det spelas för många matcher under för kort tid. En förlust mot Wolves hade varit oacceptabel också under de allra bästa av omständigheter, men på den formkurva Liverpool befinner sig, och då tre raka förluster på Anfield vore något slags rekord, så har en sådan förlust befordrats till helt otänkbar.

Risken är så klart att Wolves inte betraktar det som otänkbart att de vinner den här matchen. De har redan slagit ut ett Premier League-lag i FA-cupen genom en mycket imponerande vinst på bortaplan mot Stoke. Det har gett dem allt självförtroende de behöver för att klara uppgiften. Deras intetsägande tabellposition bör också ge dem all motivation de behöver.

Wolves satte mer eller mindre krokben för sig själva inför säsongen. Den nye kinesiske ägare fick för sig att det var en klok idé att byta ut den manifesterat framgångsrike Kenny Jackett mot en kanske mer namnkunnig men inte i närheten av lika kompetent Walter Zenga. När Zenga sedan tidigt i november byttes ut mot Paul Lambert kändes det som om Wolves rört sig bakåt.

Wolves har blivit något bättre under Paul Lambert men inte särskilt mycket. De befann sig i närheten av nedflyttningsstrecket i The Championship när Walter Zenga fick sparken, och har sedan dess avancerat upp till 18:e plats, sju poäng ovanför strecket. Wolves borde kunna hålla sig kvar i The Championship men har självfallet ingen möjlighet alls kvar till playoff och uppflyttning.

9,000 supportrar reser alltså till Anfield med förhoppning om någon annan form av höjdpunkt den här säsongen. Den höjdpunkten kan bara komma i FA-cupen för Wolves. Det är självklart svårt att föreställa sig någon större höjdpunkt för Wolves än att vinna mot just Liverpool i FA-cupen. Allra helst att göra det på Anfield av alla ställen.

Känslan är ändå att Wolves måste överträffa sig själva den här säsongen om de ska lyckas med bedriften. Wolves har i själva verket varit medelmåttiga under säsongen. Okej utan att på något sätt imponera offensivt. Bräckliga defensivt utan att för den sakens skull helt falla samman. Men gör inte Liverpool mål idag så gör de kanske aldrig mera mål.

Det börjar bli examensdags för Liverpools anfallare, som har några helt horribla månader bakom sig. Då tänker jag inte i första hand på Roberto Firmino som har många andra uppgifter han sköter med bravur. Men väl på Divock Origi och Daniel Sturridge, som båda presterar mycket svagt och har våren på sig att ge Jürgen Klopp en god anledning att behålla dem i Liverpool.

Det här är just en sådan typ av match där åtminstone någon av dem måste kliva fram. Utan att ha särskilt mycket mer en magkänsla som grund för saken, och någon form av känsla för hur Jürgen Klopp uttryckte sig efter förlusten mot Southampton, så tror jag chansen är bäst för Origi. Sturridge brände troligtvis sin allra sista bro hos Klopp mot Southampton.

Rory Smith twittrade efter matchen mot Southampton att Liverpool saknade en så kallad ”lock-pick”, det vill säga en spelare som kan luckra upp och bryta upp lågt liggande motståndarförsvar. Ingen som har sett Liverpool spela kan så klart förneka att behovet föreligger. Men man kan inte hjälpa att fråga sig om det inte är vad Liverpool ska ha i form av Philippe Coutinho och Adam Lallana?

Det känns i alla fall som att det är på den delen av planen som den här matchen kommer att avgöras. Inne i och strax utanför Wolves straffområde. Wolves har inte det mest pålitliga försvaret. Liverpool har å andra sidan inte det mest pålitliga anfallet. Den lagdel som visar sig fungera för dagen bäst kommer ha stor betydelse för matchutgången.

Något liknande kan förvisso sägas också åt andra hållet. Ett försvarsspel i Liverpool som inte alla gånger imponerar. Ett anfallsspel i Wolves som inte precis förskräcker. Här borde däremot inte Liverpool ha så jättemycket att oroa sig för. Den spelare de framför allt måste hålla koll på är Helder Costa, lånet från Benfica. Samt Matt Doherty på fasta situationer.

Det har blåst snålt för Liverpool på senare tid. Det har varit något av en symbolisk vargavinter. Just väder och vind är så klart något Jürgen Klopp har valt att lägga lite energi på vilket jag så klart har gjort mig lite lustig över. Då får man ändå ge Klopp poäng för att han har humorn att kunna skoja lite med sig själv på det temat på presskonferensen inför dagens match.

Han jämförde då arbetet med Liverpool med att bygga ett hus i regn och rusk, att man börjar bygga men så slår vädret om och allt blir svårare. En för stunden passande vädermetafor för Liverpools säsong. Men precis som Klopp också säger, man slutar inte för den sakens skull att bygga på det där huset, för till slut så slår vädret om igen och solen börjar skina.

Vinner Liverpool mot Wolves idag så är det kanske inte för den sakens skull slutet på en lång vinter. Men det vore ett första tecken på töväder. Vinner å sin sida Wolves, då skiner solen för en stund över klubben, och över de 9,000 supportrarna på Anfield.

Peter Hyllman

Derby County och Leicester spelar för stoltheten på Pride Park

Leicester har den något speciella egenskapen att inte riktigt ha någon primär rival att tampas med. De har i och för sig sin hemvist i East Midlands där också Nottingham Forest och Derby County hör hemma. Det finns självklart en viss rivalitet med dem men båda dessa klubbar betraktar i första hand varandra som sina värsta rivaler.

Coventry är en annan klubb med vilken Leicester har viss rivalitet, men också där är läget att Coventry normalt sett i första hand har vänt sig mot klubbarna i Birmingham för sina främsta rivaliteter. Men Leicester har helt enkelt inte någon riktigt allvarlig rival på samma sätt som t ex Arsenal har Tottenham, Man Utd och Liverpool och Newcastle har Sunderland.

I synnerhet inte i Premier League. De båda klubbar som teoretiskt skulle kunna vara rivaler hör ju hemma i The Championship. Annars kan de så klart som ikväll drabba samman i FA-cupen. Det var nämligen den här omgångens på förhand kanske mest intressanta match, mellan Derby County och Leicester på Pride Park.

Historiskt har så klart både Derby County och Nottingham Forest varit mer framgångsrika än Leicester City. Det har bidragit till att göra Leicester till det tredje hjulet i den regionala rivaliteten. Men Leicesters sensationella ligaseger förra säsongen har åtminstone delvis förändrat den balansen, i alla fall för stunden.

För Derby County vore det kanske framför allt därför en riktig prestigeseger om de lyckades besegra Leicester ikväll. De besegrade självklart ett Premier League-lag redan i den tredje omgången, men att besegra de regerande mästarna på hemmaplan vore naturligtvis ett strå vassare. Precis som Steve McClaren också säger så är det en värdefull värdemätare för Derby.

Både Derby County och Leicester skulle naturligtvis kunna hävda att de har andra och viktigare saker för sig för närvarande. Derby County jagar naturligtvis en av playoff-platserna i The Championship, med förhoppningen om att kunna ta sig upp i Premier League. Leicester å sin sida befinner sig alltmer indraget en strid för att undvika att åka ur Premier League.

Men de kommer knappast sätta FA-cupen på sparlåga för den sakens skull, allra helst inte ikväll. Där finns så klart stoltheten mellan de båda klubbarna. För Claudio Ranieri och för Leicester är FA-cupen dessutom en av få chanser att fortfarande få en riktig framgång den här säsongen. Leicester är ett lag som behöver en framgång, och som definitivt inte behöver ännu en förlust.

Uppdraget för Claudio Ranieri är däremot glasklart – att hålla Leicester kvar i Premier League. Premier Leagues mest onomatopoetiskt utmanade ägare, Vichai Srivaddhanaprabha, har meddelat detta mycket tydligt till Ranieri. ”40 poäng tack!” är budskapet samtidigt som Leicester ligger bara fem poäng ovanför nedflyttningsstrecket.

Frågan är således i vilken utsträckning FA-cupen är i vägen för en sådan målsättning. Det handlar självklart enbart om som mest fyra matcher till under ordinarie säsong. Samtidigt har dock Leicester också ett Champions League-slutspel att försöka hantera. Men Leicester gjorde en stark insats borta mot Everton i tredje omgången, så varför slänga bort den insatsen?

Leicesters vinst borta mot Everton är i själva verket den enda inhemska matchen på bortaplan som Leicester har lyckats vinna den här säsongen. De vann borta mot Club Brügge också men i övrigt har de alltså inte vunnit en enda bortamatch i ligaspelet. Det säger något om Leicesters problem den här säsongen. Det säger också något om Leicesters svårigheter på bortaplan.

Normalt sett borde The Championship-laget så klart vara nederlagstippade i ett sådant här möte. Men det är oklart om så verkligen är fallet den här gången givet att Leicester inte alls är samma fotbollslag den här säsongen som de var förra. I kraft av hemmaplan, och i kraft av att ha spelat riktigt bra i några månader, så kan vi lika gärna betrakta Derby som i alla fall knappa favoriter.

Och det vore naturligtvis ett dramatiskt sätt att sparka igång cuphelgen om Derby County besegrade Leicester. Då har onekligen tonen satts för FA-cupens fjärde omgång.

Peter Hyllman

Man Utds ineffektivitet håller semifinalen mot Hull levande

Det var viktigt att Man Utd inte släppte in något mål, menade Juan Mata, direkt efter den första semifinalen mellan Man Utd och Hull som alltså slutade 2-0 till Man Utd, eftersom bortamål är otroligt viktiga i sådana här cupmatcher. En kommentar som även om den är till viss del förståelig fick mig att vilja huka mig ned i fosterställning och gråta.

Bortamål är nämligen knappt någon fördel alls i Ligacupen, åtminstone inte innan en eventuell förlängning, eftersom bortamålsregeln inte är i bruk i Ligacupen, annat än just direkt efter en förlängning. En engelsk fotboll som alltså är allt annat än förtjust i regelmässiga nymodigheter är förutsägbar så till vida att visst gillar man inte bortamål, men ännu mindre gillar man straffar.

Och det bidrar till att göra den här semifinalreturen klart mer oviss än vad den annars hade varit. Det var den allmänna uppfattningen direkt efter den första semifinalen att Man Utd var i praktiken klara för final. Många artiklar inför gårdagens semifinal utgick från frågan vilka som skulle få möta Man Utd i finalen. Men det är långt ifrån omöjligt för Hull att vinna med två mål.

Man Utd har redan spelat två matcher mot Hull den här säsongen. Det är två matcher med två saker gemensamt. Dels att Man Utd har vunnit dem. Dels att Hull i båda matcherna har förtjänat bättre än vad de i slutänden fick. Hull förtjänade inte att förlora ligamatchen i augusti. Hull förtjänade inte att förlora med 0-2 på Old Trafford i den första semifinalen.

Vad som framför allt ger Hull en realistisk chans i den här semifinalen hemma på KCOM Stadium är Man Utds stora svaghet den här säsongen. Det vill säga förmågan att göra mål. Inte förmågan att skapa stora chanser, där är Man Utd snarare bra med i tabellen, utan förmågan att göra mål på sina stora chanser, där Man Utd tvärtom är sämst i hela Premier League.

table-premier-league2016-171

Jodå, sämst i Premier League på att omsätta stora chanser i mål. Inte ett enda lag är sämre på just detta. Inte Hull, kvällens motståndare. Inte Southampton, ett annat lag i ligan med notoriska målskytteproblem. Jämfört med de övriga fem storklubbarna ligger Man Utd långt efter i effektivitet. Arsenal är den enda andra klubben under 50% men fortfarande långt före Man Utd.

Zlatan Ibrahimovic tillhör topptrion i skytteligan och har gjort 42% av Man Utds mål under säsongen. Han ligger däremot också i topp vad gäller antal missade stora målchanser. Han bär knappast ensam skulden i det avseendet. Paul Pogba, Henrik Mkhitaryan, Anthony Martial, Wayne Rooney med flera har även de slösat otroligt med målchanserna.

Det har stått Man Utd dyrt hittills under säsongen. Om något får Man Utd att missa Champions League så är det just ineffektiviteten. Med helt i onödan tappade poäng mot Stoke två gånger om, Burnley, West Ham, Everton, Arsenal och Liverpool så kan man även med tillämpad försiktighetsprincip säga att det var där som Man Utds titelstrid fann sin tidiga grav.

Det är förvisso ett betydligt mycket mer angenämt problem på sikt att skapa chanser men inte lyckas utnyttja dem, än att inte förmå skapa chanser alls, som snarare har varit fallet tidigare säsonger. Framstegen är uppenbara och utvecklingen går åt rätt håll. Men bristen på effektivitet får Man Utd just nu att vara obehagligt sårbara också mot förhållandevis svagt motstånd som Hull.

Om Man Utd hade varit bara genomsnittligt effektiva i sitt tillvaratagande av chanser så hade det varit i det närmaste omöjligt att se Hull vända det här semifinalmötet. De hade kanske gjort något eller några mål men garanterat också släppt in ett par. Om Hull gör ett eller möjligen två mål nu går det inte att känna sig lika säker på att Man Utd lyckas replikera – oavsett spelövertag.

Det är med andra ord en semifinal som fortfarande lever. Man Utds ineffektivitet har redan kostat dem titelstriden. Ikväll kan den kosta dem Ligacupfinalen.

Peter Hyllman

Underbara, vackra och fantastiska Southampton förtjänar sin cupfinal på Wembley

Det räckte att se hur Liverpool krigade. Det räckte att titta på Southamptons kamp och total glädje. Det räckte att lyssna på hur publiken levde sig med i dramat framför dem. Det är därefter omöjligt att påstå att Ligacupen inte skulle ha någon betydelse.

För Southampton har detta så klart all betydelse i världen. Underbara, härliga och fantastiska Southampton. För dem var vinsten på Anfield och den bokade cupfinalen på Wembley ett stycke klubbhistoria. Och ingen klubb har gjort sig mer förtjänt av den cupfinalen på Wembley än just Southampton.

Naturligtvis måste det ha varit extra speciellt för Southampton att vinna den här semifinalen mot just Liverpool. Den klubb som har vittjat deras spelartrupp så många gånger de senaste åren. Fotboll är affärer i det här avseendet, men för supportrarna handlar fotbollen också om känslor.

Underbara var självklart känslorna i samband med slutsignalen och efter Shane Longs knockout-slag. Det var hockeyhögar bland spelarna och tröjor till de medresta småbarnen bland supportrarna. Det firades i omklädningsrummet och på resan hem.

Det var en i det närmaste perfekt genomförd semifinal över två matcher av Southampton. Den enda invändning någon skulle kunna ha vore att det var en semifinal som egentligen borde ha varit avgjord redan innan avspark på Anfield, och än hellre i halvtid på Anfield. Det missades mängder av chanser.

Det var däremot en över två matcher mer eller mindre perfekt genomförd defensiv insats. Inget nytt för Southampton så klart som har tagit sig till final i Ligacupen utan att släppa in ett enda mål. Smått enastående. Desto mer imponerande igår kväll då Southampton fick klara sig utan Virgil van Dijk.

Sedan tidigare har José Fonte lämnat klubben. Southampton gick alltså ut till semifinalreturen på Anfield med mittbacksparet Maya Yoshida och 23-årige färskingen Jack Stephens. Båda gjorde en felfri insats. Vilket visar att en stark defensiv i första hand bygger på ett stabilt system – vilket Southampton har!

Vad Southampton också har är några av Premier Leagues just nu kanske mest underskattade mittfältare. Framför allt Oriol Romeu bör i själva verket vara aktuell för kommande årets lag-nomineringar. Han och Steven Davis gör ett helt fenomenalt defensivt och konstruktivt arbete för Southampton.

Claude Puel ska inte heller underskattas. Det har hörts röster att Southampton gör en svagare säsong än tidigare. Men hur högt man än väljer att värdera några tabellplaceringar runt mitten av tabellen så smäller en cupfinal på Wembley alltid högre än så för Southampton. Det händer inte varje år.

Tvärtom. Det händer väldigt sällan. Southampton vann förvisso Football League Trophy för sju år sedan, men i de stora cuperna har de bara varit i fem finaler genom hela sin historia, den senaste gick 2003 inte ens på Wembley. 1979 spelade Southampton senast final i Ligacupen, och förlorade.

Genom åren har Southampton bara vunnit en enda stor titel. Det var tre år tidigare, 1976, när Southampton mot alla odds som andradivisionslag tog sig hela vägen till FA-cupfinal. Väl där trotsade Southampton återigen alla odds och besegrade självaste Man Utd i en av FA-cupens klassiska finaler.

Det var så klart något före min tid på jorden. Men under min uppväxt var det ändå en triumf som pratades om liksom mot en rosafärgad bakgrund varje gång Southampton visades på TV, vilket var rätt ofta. I alla fall för mig har det här gett en speciell känsla i bröstet just för Southampton.

Och det vore så klart en slags historiens symmetri om Southampton återigen, 41 år senare, ställs mot Man Utd i finalen den 26 februari. Men först ska Man Utd så klart ta sig dit. Mer om den andra semifinalen i torsdagens ordinarie blogg runt tiorycket.

Peter Hyllman

Problemet med att ses som frälsare är att man förväntas producera mirakel

Det är oroligt i Liverpoolland. Formdoppen sedan vinsten mot Man City på nyårsafton har fått sina tydliga konsekvenser. Det krävdes omspel och en på håret-vinst mot Plymouth för att gå vidare i FA-cupen. Man befinner sig i ett tufft läge inför returmötet i Ligacupen mot Southampton. Framför allt har formen i ligan gjort att Liverpool nu har tio poäng upp till Chelsea.

De båda oavgjorda matcherna mot Sunderland och Man Utd var kanske möjliga att avskriva på lite olika sätt. Men förlusten på hemmaplan mot Swansea fick alarmklockorna att börja ringa runt Anfield. Det var en förlust som tvingade Liverpool att skifta fokus från en pågående titelstrid till att börja oroa sig för att behålla en av de fyra Champions League-platserna.

Det var också en förlust som föranledde krissamtal i Liverpool. Måndagen ägnades till stor del åt att Jürgen Klopp hade en rensa luften-diskussion med spelarna. Utåt sett ett samtal som gick ut på att tala om betydelsen av en positiv inställning och tycka om att spela fotboll. Mellan raderna en skrapa om att vara noggrann och ta jobbet också mot på pappret svagare motstånd.

Det går att peka på andra skäl så klart. Sadio Manés frånvaro betyder mycket för Liverpool, men den har samtidigt varit känd ända sedan i somras. Vissa spelare har varit frånvarande av olika skäl. Där finns självklart känslan att Liverpool nu precis som förra säsongen får börja betala priset för en alltför tunn spelartrupp. Att Liverpool helt enkelt inte har planerat tillräckligt bra.

Men det går inte att avfärda attitydkritiken. Matchen mot Swansea var ett typexempel på bristande noggrannhet i defensiven och ett långa stunder alibispelande i offensiven från många spelare. Inte för första gången under säsongen. Mönstret för säsongen är att Liverpool är bäst i ligan i matcher mot övriga topplag, men förhållandevis svaga mot lägre placerade klubbar.

Det går att teoretisera kring vad detta beror på. Det kan vara taktiskt, att Liverpools taktik fungerar sämre mot lägre liggande försvar. Det kan vara psykologiskt, att Liverpool inte riktigt hanterar pressen att måsta vinna. Det kan vara kulturellt, att Jürgen Klopp har odlat en mentalitet så ensidigt inriktad på att slåss mot de stora att den delvis glömmer kampen mot de mindre.

Det har diktats, skaldats och romantiserats om Jürgen Klopps vilja att hellre än att jobba med de största klubbarna ta de mindre klubbarna och slåss med de större. Det där fungerar helt säkert väldigt bra i Bundesliga. Inte för att Dortmund egentligen är så värst små precis utan för att Bayern München är så otroligt mycket större och starkare än någon annan klubb i den ligan.

Men hur fungerar det i Premier League, och då specifikt med Liverpool? En klubb vars hela identitet går ut på att vara störst, bäst och vackrast. Som även om den jobbar med mindre resurser än några få klubbar aldrig kommer vara deras underdog riktigt på samma sätt. Som tvärtom i de allra flesta matcher under en säsong själv kommer betraktas och behandlas som storklubben.

Jürgen Klopps Liverpool har fått beröm för att jobba väldigt hårt. De springer mest, tacklas mest och så vidare. Det är en krävande spelstil som inte är svår att se hur den säljs in, att ska man vinna mot storklubbarna så krävs det att man arbetar hårdast. Är en risk med den idén att det kryper in en omedveten tanke att det ska gå lättare eller mer av sig självt mot de mindre klubbarna?

Den tanken håller inte i Premier League.

Nu är det självklart lätt att också vara för hård mot Liverpool. Reaktionerna på sociala media känns något uppblåsta. Trots allt ligger Liverpool på fjärde plats, deras 45 poäng hade haft en annan översättning i tabellplacering så sent som förra året. Att Liverpool har gjort framsteg är uppenbart. Liksom att hysterin och missnöjet nu kommer från säsongsinledningens höga förväntningar.

Samtidigt borde det vara oroande att Liverpool till synes lider samma problem med tunn spelartrupp den här säsongen som de gjorde förra. Det känns som ett problem som borde ha kunnat undvikas. Det väcker också farhågor, om inte en förändring sker, för hur Liverpool kommer hantera nästa säsong som också kommer innehålla europeiskt cupspel i en eller annan form.

Liverpool står hur som helst inför en för dem och för deras säsong mycket viktig vecka. De riskerar i själva verket inom loppet av en vecka och tre matcher få sina titelförhoppningar krossade i samtliga tre tävlingar de deltar i. Först i Ligacupen ikväll mot Southampton. Sedan mot Wolves i FA-cupen. Och därefter mot Chelsea hemma på Anfield på tisdag kväll i ligan.

Den andra sidan av det myntet är självklart också att det är tre matcher där Liverpool kan hitta sitt momentum för säsongen igen. Genom att säkra en final i Ligacupen. Genom att avancera i FA-cupen. Och genom att rejält reducera Chelseas försprång i tabellen. Samtliga tre matcher spelas på Anfield vilket både borde hjälpa och ge råg i ryggen.

Det var ett väl valt tillfälle för Jürgen Klopp att ta ett allvarligt samtal med sina spelare. Det vore mycket underligt om inte det gav önskad effekt åtminstone ikväll mot Southampton.

Peter Hyllman

Den här säsongen är nu eller kanske aldrig för Fulham

“I used to rule the world. Seas would rise when I gave the word. Now in the morning I sleep alone. Sweep the streets I used to own.” Chris Martin var en fruktad anfallare i Derby County. Över två säsonger gjorde han över 50 mål och var en stor orsak till att Derby krigade om uppflyttning. Men efter att ha tappat formen lånade Derby ut Martin till Fulham.

”I used to roll the dice. Feel the fear in my enemy’s eyes. Listened as the crowd would sing. Now the old king is dead long live the king.” Chris Martin kom till Fulham och hittade snabbt tillbaka formen. Han har varit Fulhams kanske viktigaste spelare under hösten och är en stor anledning till att Fulham nu jagar en playoff-plats till Premier League.

”One minute I held the key. Next the walls were closed on me. And I discovered that my castles stand. Upon pillars of salt and pillars of sand.” Sedan fick Derby County och deras nygamle manager Steve McClaren för sig att vilja återkalla Chris Martin. Men det tillät inte kontraktet mellan klubbarna och Fulham vägrade. Varpå Martin valde att spelstrejka i tre matcher efter årsskiftet.

Av detta skulle säkert kunna vävas en uppbragt berättelse om egoistiska spelare utan klubbkänsla. Och visst, det är inte snyggt agerat av Chris Martin, men det kan ibland vara värt att se saken ur spelarens perspektiv. Han tillhör formellt Derby County. Han blir erbjuden nytt kontrakt med högre lön under fler år av Derby County. Hans bästa form har varit under Steve McClaren.

Steve McClaren vill så klart ha tillgång till en anfallare han känner och framför allt litar på. Det finns säkert också ett element av att Derby County inte förutsåg att behöva konkurrera om en livsviktig playoff-plats med den klubb till vilken de lånade ut Chris Martin. Att återkalla Martin skulle inte bara förstärka dem utan också kastrera en farlig konkurrent i tabellen.

Men det ser ut som om det är en dragkamp som Fulham har vunnit. Slavisa Jokanovic har till synes övertygat Chris Martin om att stanna kvar i Fulham och Martin verkar ha accepterat situationen. Han har spelat i Fulhams båda senaste matcher mot Cardiff och QPR och gjort mål i båda två. Och vi kan helt säkert räkna med att han spelar också ikväll i Fulhams viktiga match mot Reading.

Det är en match med potentiellt avgörande betydelse för vilka som tar playoff-platserna den här säsongen. Fulham är ett av lagen som jagar underifrån strecket. Reading är mot oddsen inför säsongen ett av lagen som kämpar för att behålla sin plats ovanför strecket. En vinst för Fulham ikväll skulle halvera deras avstånd till just Reading till blott tre poäng.

Om däremot Reading vinner så ökar de sitt avstånd till strecket till sex poäng och avståndet till Fulham till nio poäng. Det är i själva verket Readings andra raka match mot ett av lagen som jagar dem underifrån. Under helgen förlorade de med 2-3 mot Derby County. Matchen mot Fulham är en tidigare uppskjuten match, och slutför tillsammans med Brighton – Cardiff den 27:e omgången.

Reading har i själva verket förlorat två raka ligamatcher, mot QPR och Derby, sedan deras stora förlust mot Man Utd i FA-cupen. Deras momentum är tappat och de framstår just nu som den klubb på playoff-platserna som framstår allra mest sårbar för en attack från den jagande klungan som innehåller Derby, Barnsley, Norwich och Preston utöver just Fulham.

Vinner Fulham går de upp i täten av den jagande klungan, på samma poäng som Derby County. Det vill säga jämsides med samma klubb som har ägnat en stor del av det nya året åt att försöka norpa hem Fulhams främste anfallare under säsongen. Två poäng från playoff-strecket. Fulham ser ut att ha besegrat Derby utanför planen. Ikväll har de chansen att besegra Reading på planen.

Det är alltså en match av stor betydelse för Fulhams säsong. Det är samtidigt och därmed en match och en säsong av stor betydelse för Fulhams framtid. För många saker talar för att det här kan vara Fulhams kanske bästa och sista chans att ta sig tillbaka till Premier League på många år. Deras förutsättningar att ta sig tillbaka försämras i själva verket för varje år som går.

Fulham åkte ur Premier League efter säsongen 2013-14. Det här är med andra ord tredje säsongen de tillbringar i The Championship. Det innebär även att det är den sista säsongen de har fördel av de så kallade fallskärmsbetalningarna från Premier League. Efter den här säsongen upphör dessa utbetalningar, och därmed har inte Fulham längre samma ekonomiska fördelar som förut.

Det är besvärligt för Fulham. The Championship är en otroligt tuff liga med många stora klubbar med stora ekonomiska resurser. Även mindre klubbar som åker ur Premier League kommer ha sina fallskärmsbetalningar. Fulham befinner sig då på andra sidan av den ekonomiska Maginotlinjen. Att ta sig tillbaka till Premier League blir mer och mer osannolikt som projekt.

Fulham vet naturligtvis hur det har gått för större klubbar som Leeds, Sheffield Wednesday, Birmingham, Nottingham Forest, Blackburn med flera, som åkte ur Premier League och sedan fastnade i Football League. Ändå har inte Fulham den resursbas dessa klubbar har. De är en liten klubb i en stor stad, en liten arena som inte kan göras större, omgiven av betydligt större drakar.

Det är nu eller kanske aldrig för Fulham. Deras bästa chans att ta sig tillbaka till Premier League är den här säsongen. Med detta finns bara två problem. Det första problemet är att detta mycket väl kan vara den svåraste säsongen någonsin att ta sig upp från The Championship. Det andra problemet är att det bara kommer bli svårare och svårare.

Å andra sidan trodde jag inför den här säsongen att Fulham skulle ligga i farozonen för att åka ur The Championship. De har med andra ord redan lyckats överraska mig en gång. Då får man trots allt hålla det för möjligt att de kan överraska mig igen.

Peter Hyllman

Watford har förlorat Graham Taylor men också sin egen personlighet

Engelska klubbars historia snurrar ofta runt sina ikoniska managers. Watfords ikoniska manager är Graham Taylor. Han kom till Watford 1977 och skulle förändra klubben i grunden. Under Taylors ledarskap påbörjade Watford en resa från den fjärde divisionen som säsongen 1982-83 skulle kulminera i en i sammanhanget smått otrolig andraplats bakom Liverpool i Englands högsta division.

Under ett årtionde skulle Graham Taylor komma att forma Watford som klubb efter sin egen avbild. Det var ett avtryck som skulle märkas inte bara på planen. Watford blev en del av sitt samhälle. Taylor såg till att Vicarage Road som första klubb i landet införde familjesektioner. Det ingick i spelarnas skyldigheter att göra särskilda samhällsinsatser. Taylors arv blev bestående genom åren, Watford hör fortfarande till Englands högsta divisioner.

Men det moderna Watford är uppbyggt på ett annat sätt. Gino Pozzo, Watfords ägare, har medvetet och systematiskt byggt upp en klubbstruktur som inte är tänkt att snurra kring någon specifik manager. Det är i själva verket en struktur tänkt att fungera utan en manager i egentlig mening. En coach är bara en coach, i vissa fall en head coach, och denne är helt och hållet utbytbar. Vilket inte minst Watford också visat med all önskvärd tydlighet.

Flera av Watfords sparkningar har väckt både uppmärksamhet och upprörda känslor. Slavisa Jokanovic tog Watford tillbaka till Premier League under sin första säsong, för att sedan snabbt få sparken, efter en lönedispyt menar de som säger sig veta. Quique Sanchez Flores höll Watford under långa stunder på Premier Leagues övre halva, tog Watford till FA-cupsemifinal, och var mycket uppskattad av spelarna, men fick ändå sparken också han.

Lagets utveckling talade emot Flores. Laget presterade mycket starkt under framför allt hösten men efter årsskiftet började vinsterna sina och förlusterna bli alltmer regelbundna. Watford sladdade ordentligt i tabellen under sena vintern och våren. På så vis fanns det trots allt ändå någon slags logik i att Watford valde att byta manager. Det har emellertid inte förhindrat Watford från att befinna sig i mer eller mindre precis samma situation igen.

Walter Mazzarri var en mycket välrenommerad manageranställning, med förflutet i framför allt Napoli och Inter, och det började också mycket bra i Watford. Laget fiskade under hösten runt de europeiska cupplatserna. Men de senaste veckorna har spelet börjat halta och resultaten falla. Watford har vunnit endast två av sina senaste tolv matcher, och förlorat sju av dem. Alltså har Watford också dykt i tabellen och nedflyttningsstrecket börjar synas.

Mycket av den kritik som förföljde Walter Mazzarri i Inter lever kvar under hans första säsong i Watford. Hans 3-5-2-uppställning är i huvudsak defensivt försiktig och många menar att fotbollen helt enkelt saknar kreativitet och genuint målhot. Lagets anfallare som Troy Deeney och Odion Ighalo har helt tappat formen. Lagets främste målskytt är Etienne Capoue som har gjort fem mål, varav fyra mål kom i lagets fem första matcher.

Kanske säger det något om Watfords kreativa problem att de har valt att hämta Tom Cleverley från Everton på lån, och han har gjort en märkbar skillnad för Watford i de senaste matcherna. Inget ont om Cleverley så klart, en något baktalad spelare som under ett par år fick klä skott för Man Utds supportrars allmänna frustration över sin egen dödlighet, men gör han en sådan skillnad så säger  det något om läget dessförinnan.

Ett lika stort problem, möjligen också själva grundproblemet, är att spelarna helt enkelt inte verkar trygga i sina roller, åtminstone inte förstå dem. Detta gör att samarbetet mellan spelarna på planen blir lidande. Det har också gjort Watford väldigt känsliga i sin defensiv, och laget har börjat släppa in många enkla mål på inlägg och fasta situationer. Walter Mazzarri har samtidigt börjat se mer och mer frustrerad ut vid sidlinjen.

Kommunikationsplan på planen är en funktion av kommunikationsproblem utanför planen. Walter Mazzarri pratar inte engelska utan kommunicerar i hög utsträckning via tolk. En sådan praktisk detalj gör det självklart besvärligare att förklara för sina spelare hur han vill att de ska spela. Det gör det också besvärligare att föra någon slags dialog med media och supportrar. Walter Mazzarri riskerar på så vis bli en alltför isolerad figur.

Hur agerar Watford och Gino Pozzo nu? Det har medvetet byggts upp en struktur i vilken dess manager ska vara och bevisligen är helt utbytbar. Redan förra säsongen valde Watford att byta manager sedan resultaten avstannat under säsongens andra halva. Den har säsongen har resultaten avstannat till och med tidigare än så. Kommer Watford och Gino Pozzo att fatta samma beslut den här gången?

Det finns självklart en risk för Watford att de hamnar i ett slags ekorrhjul där de mer eller mindre tvingas upprepa sig själva. En ny manager kommer in som ersätter den gamla, Watford spelar bra inledningsvis under sin nye manager, resultaten planar ut och prestationerna blir svagare och svagare, Watford byter manager igen. Till slut är det ofrånkomligt att inledningen inte räcker till för att rädda dem kvar i Premier League.

Det är sällan det finns någon större anledning att skriva något om Watford. Det är en klubb som det är lite svårt att veta vad den egentligen vill. Det är helt enkelt en menlös klubb utan någon tydlig personlighet. Kanske är det inte vad Gino Pozzo ville uppnå med sin extremt kontinentala modell där manager och spelare i så hög utsträckning är att betrakta som utbytbara. Men det är trots allt vad han har uppnått.

Det är inte riktigt längre Graham Taylors och Elton Johns Watford.

Peter Hyllman

De som inte lär sig av historiens misstag är dömda att upprepa dem

FA-cupmatch. Det är de hetaste biljetterna i staden. En publikfest som inom kort ska utbytas i sorg och apati. Publiken strömmar in på arenan. Arrangörer och polis har ingen riktig ordning eller organisation. Insläppen överbemannas och supportrar med biljetter liksom supportrar utan biljetter tränger sig in på arenan.

Utrymmet på läktarna blir trängre och trängre. Publiken längst fram trycks obönhörligt framåt också mot sin vilja. Hela tiden strömmar nya människor in bakifrån på läktaren. Att röra sig börjar bli omöjligt. Trängseln börjar övergå i ett malande tryck. Barnen börjar gråta. Föräldrar börjar bli rädda. En pappa tar sitt barn och lyckas hitta en nödutgång. De kommer ut. Flera hundra fler tar sig in via nödutgången.

Bristningsgränsen är nådd. Matchen påbörjas men kort därefter rämnar läktarnas barriärer. En långt mer än tusenhövdad människomassa faller kollektivt framåt. Hundratals av dem kommer inte att resa sig igen. På andra delar av arenan är det svårt att se vad som händer. Det ser ut som om många människor har svimmat av den hårda trängseln.

Domaren pausar matchen och spelarna ger sig in i omklädningsrummen. Det är polisens uppgift att flytta de avsvimmade åskådarna bort från och till sidan av planen. Många i publiken börjar känna olusten krypa på. Något står inte rätt till. På inrådan av polisen blåser domaren ändå igång matchen igen. Men under tiden har planen krympt.

Framför läktarna och intill planen ligger alltjämt de som ännu inte har klivit upp från den krossande och fallande människomassan. 33 av dem kommer aldrig mer resa sig upp. Över 400 människor ligger skadade. Med hjälp av sågspån har nya sidlinjer improviserats fram. En polis går fram till domaren och meddelar att han tror att människorna där borta är döda.

Skärrade spelare slutför mot all rim och reson en match som slutar 0-0 inför en publik delvis med ögon som inte längre ser, öron som inte längre hör och halsar som inte längre sjunger. Först efter matchen börjar katastrofens omfattning sjunka in. Chock blir förskräckelse, blir till djup sorg och till ett stort trauma för alla inblandade.

Eftermälet till katastrofen blir det vanliga. Det letas orsaker och det letas syndabockar. Inte nödvändigtvis i den ordningen. Som ett slags historiens eko visar sig snabbt en gångbar metod vara att lägga ansvaret på supportrarna som tog sig till arenan. Supportrar utan biljetter och supportrar som bröt sig in på arenan orsakade trängseln och den ohanterliga människomassan.

Vi känner självklart igen beskrivningen alltför väl, men ändå inte. De som kan detaljerna vet redan att det här inte handlar om Hillsborough. Men det hade lika gärna kunnat göra det. Det här var en match mellan Bolton och Stoke i FA-cupen 1946, och en av historien nästan bortglömd läktarkatastrof som kom att kallas för The Burnden Park Disaster.

Utredningar i efterhand har gett en mer total bild över denna katastrof och hur den gjordes möjlig. Det är utredningar som visar på stora brister i polisens och arrangörernas organisation och kommunikation, liksom i säkerhetsrutinerna på och utanför arenan. Där fanns ingen kontroll på hur många som passerade in och ut, ingen radiokommunikation, inga utrymningsmöjligheter.

Det var strax efter kriget. Fotboll var fortfarande något nytt återkommet och Bolton var dessutom den enda klubben i regionen som spelade i den högsta divisionen. Storstjärnor som Stanley Matthews i Stoke och Nat Lofthouse i Bolton lockade rekordpublik. Arrangörerna annonserade i tidningarna om att alla var välkomna, med eller utan biljetter!

Tillsammans såg dessa omständigheter till att det på en arena som möjligen kunde ta in 60,000 supportrar med lite god vilja så trängdes den här lördagseftermiddagen mer än 85,000 supportrar. Det var på alla tänkbara sätt och vis en katastrof som bara väntade på att hända. Desto mer otänkbart var i så fall att det på samma gång var en katastrof som bara väntade på att hända igen.

För det är så klart de båda sidorna av tragedin med Burnden Park. Den ena sidan är självklart alla döda, skadade, deras anhöriga och alla berörda. Dess andra sida är att den glömdes bort, den bortglömda katastrofen som den kallas. De bistra lärdomar som drogs togs aldrig tillvara, viktiga slutsatser om arenornas organisation och säkerhetsrutiner gav ingen förändring.

Den som inte lär sig av historiens misstag är dömd att upprepa dem brukar det sägas. Mellan Burnden Park 1946 och Hillsborough 1989 går det en tunn, röd linje. 43 år senare, ytterligare 96 döda. Och för allt som har sagts om tragedin kring Hillsborough så gör inte det tragedin mindre – att den inte bara var fullt möjlig att förutse och förhindra.

Den hade i själva verket redan inträffat en gång tidigare.

Peter Hyllman

HÖRNAN #22: Liverpools titelhopp tog ett svandyk

Hörnan

Avbytarbänken:
Tom Heaton, Burnley
Ryan Shawcross, Stoke
Seamus Coleman, Everton
Matt Phillips, West Brom
Tom Carroll, Swansea
Alexis Sanchez, Arsenal
Andy Carroll, West Ham

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Swansea. Fantastisk bedrift naturligtvis av Swansea. Viktig dessutom. Swansea låg drypsist i tabellen men lyckades med en synnerligen oväntad vinst på Anfield ta sig hela vägen upp ovanför nedflyttningsstrecket. Det var dessutom Swanseas första ligavinst någonsin på Anfield. Det tog någon match eller två men Paul Clement har till sist fått något slags genomslag sedan han tog över den krisdrabbade klubben.

West Ham. Andra vinsten i rad för West Ham sedan de outade sitt problembarn Dimitri Payet. Dessutom en skön vinst på bortaplan vilket alltid bådar gott. Andra positiva tecken är självfallet att Andy Carroll ser ut att ha kommit igång med målskyttet samt att Michail Antonio har hittat sin rätta plats som anfallare bredvid honom. West Ham har helt plötsligt hittat upp på övre halvan. Imponerande att hålla fast vid Slaven Bilic.

Arsenal. Det kanske inte hjälpte så mycket för själva titelstriden, men en vinst samtidigt som majoriteten av konkurrenterna runt omkring dem tappade poäng är naturligtvis inget att rynka på näsan åt. Men det var självklart otroligt nära att utfallet blev helt annorlunda. Det går så klart att prata om tur och domslut tills man blir blå i ansiktet, vissa har ju inget bättre för sig, ändå starkt att jobba till sig en straff efter käftsmällen några minuter tidigare.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Leicester. Är man ond och elak om man nästan börjar halvhoppas att Leicester ska åka ur Premier League för ”storyns” skull? Förmodligen. Grejen är bara att det faktiskt ser ut att kunna bli verklighet, eller allra minst ligga i den rejäla farozonen. Om samtidigt klubbarna nedanför Leicester, exempelvis Swansea med flera, börjar vinna matcher igen, då kan det här bli riktigt kämpigt för Leicester.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Paul Clement. Det är klart att man måste ha en engelsman som gör jobbet, inte någon jäkla jänkare. Skämt åsido. Engelska managers har knappast haft någon särskilt rolig säsong så här långt så det är naturligtvis kul när det ändå dyker upp en framgång. Vinsten på Anfield betyder inte att alla problem helt plötsligt är lösta för Swansea, men nu finns i alla fall något positivt att utgå ifrån.

OMGÅNGENS MÅL

Wayne Rooney, Man Utd 1-1, Stoke (b). Visst, det får villigt medges att det här målet utses både för sin estetik och för sin symbolik. Målet går knappast att klaga på estetiskt, ett frisparksmål av den högre skolan rätt upp i det bortre krysset. Men det är heller inte precis varje dag som ett målrekord slås i en klubb av Man Utds storlek. Det bästa med att rekordet nu är slaget är att allt tjafs om rekordet därmed kan upphöra.

:::

TRE PUNKTER

Rensad luft. Det är domarnas fel att spelare filmar! Det var onekligen vad som verkade vara allmän uppfattning efter lördagens matcher, och då i synnerhet matchen på Etihad. Det är till och med en uppfattning som torgförs som allmän sanning i Match of the Day. En enastående simplistisk uppfattning. Visst, det är en växelverkan, men om spelare inte filmade eller försökte tillskansa sig fördelar så behövde domarna heller inte tveka. Lika mycket handlar det självklart också om att domare ska hinna med att se de situationer de har att döma, eller allra minst har tillgängliga tekniska hjälpmedel till sitt förfogande.

Attityd. Liverpools facit mot övriga storklubbar i toppen av tabellen är om inte fantastiskt så i alla fall väldigt bra, de har inte förlorat en enda. Däremot är Liverpools facit mot de betydligt mycket mer slagbara klubbarna i ligan klart sämre. Det görs med viss rätta stor sak av spelarnas arbetsvilja under Jürgen Klopp, men frågan är om det gäller varje match. Liverpools spel ger i vissa fall ett intryck av viss arrogans mot motståndare som de på förhand anser sig ska besegra, uttryckt i inte samma noggrannhet och inte samma hårda arbete som i de riktigt stora matcherna.

Hög press. Två managerreaktioner jag reagerade på efter den här omgången. Claudio Ranieri som efter förlusten mot Southampton väldigt noga påpekar att förlusten var hans fel. Vilket gav mig ett intryck av något slags sista försök att i alla fall ta ansvar för det som pågår och möjligen hålla bödeln vid dörren ett tag till. Aitor Karanka som verkar slå runt omkring sig när han är under press och den här gången har riktat sin ilska mot hemmapubliken. En fajt han absolut aldrig kan vinna. Gemensamt för de båda två är självklart att nedflyttningsstrecket börjar komma obehagligt nära.

:::

TRANSFERKOLLEN

Omar Elabdellaoui, Hull, lån. Hull behöver förvisso alla spelare de kan få, och Marco Silva har ännu en gång vittjat en av sina tidigare klubbar för ett lån, den här gången till högerbacken. Okänd kvalitet för mig, men Hull behöver definitivt bredden. Godkänd – (++).

Patrick Bamford, Middlesbrough. Tveksam värvning för mig. Bamford har självklart förflutet i Middlesbrough där han bland annat tillbringade förra säsongen på lån. Nu blev flytten från Chelsea permanent. Aitor Karanka vet vad han får men det känns mer som en The Championship-värvning. Godkänd – (++).

Saido Berahino, Stoke. Var det världens längsta transfersaga som till slut nådde sin slutpunkt när Stoke till sist kunde räkna hem den här affären? Berahino har gjort sig helt omöjlig i West Brom och får vara tacksam att någon klubb är beredd att ge honom en ny chans. Har potential, men attityd? Väl godkänd – (+++).

Martin Olsson, Swansea. Värvad från Norwich. En värvning som något ger intrycket av att Norwich, Olsson själv, eller möjligen både och, har gett upp förhoppning om uppflyttning. Fick spela från start redan i debuten mot Liverpool vilket tyder på att Paul Clement tror på Olsson. Väl godkänd – (+++).

Tom Carroll, Swansea. Succédebut för Carroll mot Liverpool. Carroll är inte obekant med Swansea efter att ha varit utlånad där sedan tidigare. Flyfotad och teknisk kantspringare som kan komma att bidra med mycket för Swansea, även om vi kanske inte ska räkna med samma utdelning varje match. Väl godkänd – (+++).

Jake Livermore, West Brom. Hull värvar spelare men gör sig också av med spelare. Inte så konstigt kanske att Hulls spelare börjar se sig om efter andra alternativ. Med Livermore förstärker West Brom på centralt och offensivt mittfält, en intressant värvning. Väl godkänd – (+++).

José Fonte, West Ham. En av Premier Leagues bästa mittbackar under senare år. Vad som talar emot honom är åldern. En något märklig övergång från Southampton kan tyckas, men lönekuvertet var förmodligen större och West Hams potential måhända större. Desto viktigare värvning med Angelo Ogbonnas långtidsskada. Med berömd godkänd – (++++).

:::

FÖR ÖVRIGT

Det fanns någon slags glad ironi över Jürgen Klopps taktiska beslut att slänga in Joel Matip som centerforward mot Swansea.

Det är rätt magstarkt av Aitor Karanka att banna de egna supportrarna för att vilja ha långbollar när han själv för bara några veckor sedan värvade Rudy Gestede.

Är det ändå inte fantastiskt märkligt hur olika vi applicerar det här med ”the benefit of the doubt” angående domslut beroende på lagtröja?

Ryktet om Diego Costas död är betydligt överdrivet.

Det slår mig nästan varje gång jag ser honom hur lik Skhodran Mustafi är Doug Guggenheim.

Peter Hyllman

Är Antonio Conte svaret på Roman Abramovichs alla drömmar?

Det var som sagan låter berätta under eller efter en match mellan Man Utd och Real Madrid som Roman Abramovich bestämde sig för att köpa en engelsk fotbollsklubb. 2003 köpte han Chelsea. Därefter har inget varit sig riktigt likt inom engelsk fotboll. Abramovich ville i grund och botten två saker med sin nya fotbollsklubb. Först ville han vinna. Sedan ville han spela vackert.

Det första visade sig vara förhållandevis rakt på sak. Det tog två säsonger för Roman Abramovich att med sitt Chelsea erövra den engelska ligatiteln. Det köptes nya spelare. Och den vid den tiden hetaste och hungrigaste managern anställdes med pompa och fanfar. Tillsammans skapade ägare, manager och spelare ett alldeles formidabelt fotbollslag.

Det andra visade sig snabbt vara mer komplicerat. Det formidabla fotbollslaget var formidabelt för att det i första hand betonade funktionalitet och effektivitet snarare än något estetiskt skönhetsideal. Spelet väckte dock aldrig riktigt den beundran som kanske framför allt de spanska superklubbarna åtnjöt. Roman Abramovich var visserligen en vinnare, men inte längre nöjd.

Abramovich började drömma om något annat. I vägen för dessa drömmar stod managern som fått klubben att börja vinna. Han fick lämna. Därmed inleddes åratal av jakt efter den manager som skulle förena det till synes oförenliga, att både vinna och vinna vackert. Det var en jakt som skulle visa sig fruktlös, med tillfälliga ljusglimtar snabbt skingrade av nya och mörka moln.

Kanske visade sig jakten fruktlös eftersom dess byten alltid i någon mening var andrahandsalternativ. Pep Guardiola var under långa stunder den manager som Roman Abramovich helst ville ha till Chelsea, men Guardiola gick av olika skäl aldrig att locka till klubben. När Guardiola istället gick till Man City grusades kanske till sist Roman Abramovichs förhoppningar.

Istället blev det Antonio Conte. Men tror vi att det är något som Roman Abramovich ångrar för närvarande, med Chelsea i ensamt majestät i klar serieledning och Man City med Pep Guardiola kämpandes för att hålla sig kvar i Champions League?! Kanske är det så att det är Antonio Conte, Guardiolas motsats, som hela tiden var svaret på Roman Abramovichs drömmar.

Vi befinner oss blott drygt halvvägs in på Antonio Contes första säsong med Chelsea, så mycket kan hinna ändras. Men Chelseas spel och makalösa resultat under säsongen tyder på att Antonio Conte så här långt är på väg att lyckas med just det som ingen av hans företrädare i Chelsea lyckades med, att förena det oförenliga, att både vinna och vinna vackert.

Det kommer alltid gå att ha invändningar mot att den fotboll som Antonio Conte tillämpar är vacker i begreppets faktiska betydelse. För det är definitivt en taktik med mycket tydlig defensiv disciplin. För allt prat om trebackslinje så handlar det i själva verket om en fembackslinje. Vad Conte demonstrerar är att det är fullt möjligt att både vara defensivt starka och offensivt sprudlande.

Det är inte i närheten av den typ av vacker fotboll som vi så tydligt har kommit att associera med främst Barcelona och Pep Guardiola. På många sätt är det en helt annan typ av fotboll. Men det demonstrerar å sin sida något annat, att skönhet inte är en typ av fotboll förunnad utan går att finna i många olika typer av fotboll. Så vad gör då Antonio Contes och Chelseas fotboll vacker och vinnande på samma gång?

Fart och finess

Chelseas framgångar den här säsongen har mycket att göra med att de tillsammans med Tottenham har visat upp ligans klart bästa försvarsspel. Det är baserat på en lågt liggande fembackslinje. För att kunna kombinera detta med ett konstruktivt anfallsspel är Chelsea tvingade att anfalla i mycket hög fart, något som blivit ett av lagets signum under säsongen.

Det är i själva verket antitesen både till den bollinnehavsstinna fotboll som varit på modet under många år och till de mer dagsaktuella tankarna om intensiv och hög press. Det gör inte Chelseas fotboll mindre vacker. Det gör den inte heller mindre effektiv. På många sätt är Chelseas taktik den här säsongen en förlängning och förbättring av vad som vann Leicester ligan förra säsongen.

Mål over the place

Ett vanligt kännetecken för de riktigt stora vinnarlagen är att de är kapabla att göra mål alla möjliga och olika sätt, och att det är fler än bara ett litet fåtal spelare som utgör konkreta målhot. Det gör det otroligt svårt för motståndarna att försvara sig, och det ger även de bästa lagen hela tiden en utväg ur de problem de för stunden kan råka befinna sig i.

Chelsea är utan tvivel det lag i Premier League för närvarande som bäst motsvarar den här beskrivningen. Mål kan komma från nästan alla spelare på planen, oavsett om vi nu till och med pratar om backlinjen. Chelsea är också mycket kapabla på att göra mål på de allra flesta sätt. Raka kontringar, smånätt kombinationsspel, skott utifrån, inlägg och fasta situationer.

Spelare växer

Vi ser flera managers i Premier League kämpa med detta för närvarande. Det pratas så mycket om deras smarta taktiska system att det döljer hur deras runda spelare så ofta måste knackas ned i fyrkantiga hål. Antonio Conte har i grund och botten gjort något som borde vara varje managers ABC, att anpassa sitt taktiska system utifrån de spelare han har tillgång till.

Conte har formulerat mycket tydliga roller för sina spelare. Tydliga roller gör spelare trygga och får dem att växa. Få trodde nog att David Luiz skulle få en så dominant roll som han han faktiskt har haft i Chelsea. Ingen hade gissat att Victor Moses och Marcos Alonso skulle bli så effektiva wingbackar. Pedro har hittat sig själv igen. Diego Costa och Eden Hazard är tillbaka på topp.

Ledare på planen

En baksida med det väldigt starka managerfältet i Premier League den här säsongen är att när det pratas om ledarskap så fokuseras nästan enbart på ledarskapet vid sidan av linjen. Spelarna på planen framställs nästan som viljelösa bönder som flyttas runt av allvetande och allsmäktiga managers. Men i bra lag finns också ledare på planen.

Dessa ledare finns i Chelsea. John Terry är formellt kapten och Gary Cahill är kapten i praktiken, men även David Luiz har tagit ett stort ledaransvar i spelet på planen. Diego Costa leder anfallet på ett föredömligt sätt och går alltid att räkna med i både medgång och motgång. Pedro och Eden Hazard är andra spelare som kan ta tag också i besvärliga matchbilder.

Ny ryggrad

Det talas kanske inte så mycket om det men Antonio Conte är i själva verket den förste Chelseamanager som har haft möjligheten att bygga sitt lag utan att behöva förhålla sig till från klubbens gamla trotjänare som varit kvar ända sedan José Mourinhos första tid i klubben – John Terry, Didier Drogba, Petr Cech och Frank Lampard. Terry är kvar men ensam och förpassad till sidan.

Det vore helt fel att förminska dessa spelares betydelse för Chelsea, på alla sätt fantastiska spelare som under många år var lagets hjärta och ryggrad. Men de var också så betydelsefulla på och vid sidan av planen att det gjorde det svårt för nya managers både att bygga upp en egen auktoritet och att genomföra större spelmässiga förändringar.

Antonio Conte har genomfört tydliga spelmässiga förändringar i Chelsea. Mer än kanske någon annan manager i Chelsea före honom har han lyckats göra sig själv till Chelseas förste genuine ersättare till José Mourinho. Kanske är han också den förste managern som visar sig vara svaret på Roman Abramovichs drömmar när han köpte Chelsea.

Idag kan Chelsea ta ett nytt stort kliv mot att återigen vinna Premier League. Och det finns inte en människa som i så fall kan säga att de inte har vunnit vackert.

Peter Hyllman

Fråga inte bara vad Pep Guardiola kan lära Premier League, fråga också vad Premier League kan lära Pep Guardiola

Befinner sig Man City och Pep Guardiola i en pågående kris? Svaret på den frågan kommer oundvikligen bero på vad man egentligen menar med ordet kris. Men givet att målsättningen för säsongen bara kan ha varit att vinna ligan, och att en Champions League-plats närmast togs för given, så är den nu högst påtagliga risken att missa Champions League om inte full kris så i alla fall ett mycket tydligt kristecken.

Vad som däremot inte på något sätt kan ifrågasättas är att Pep Guardiolas första säsong med Man City, eller Man Citys första säsong med Pep Guardiola om man hellre vill se saken på det sättet, har utvecklats till att bli något av en besvikelse. Det var självklart ett helt annat ljud i skällan under säsongens första tio matcher, när Man City gick fram som en slåttermaskin, men den sviten gör det också svårt att hävda att Man Citys problem bara är en tidsfråga.

Snarare beror Man Citys problem på att motståndarna i Premier League i allt större utsträckning har räknat ut hur de ska hantera Man Citys taktik och framför allt hur de ska exploatera Man Citys exponerade försvar. Var vi hittar vändpunkten i det här avseendet är inte svårt att räkna ut. Det var i det förra mötet med Tottenham, som på White Hart Lane synade och höjde Man Citys höga press med sin egen.

Inför matchen mot Tottenham hade Man City vunnit samtliga sina sex ligamatcher. Efter matchen mot Tottenham på White Hart Lane har Man City å andra sidan bara vunnit sju av sina 14 efterföljande ligamatcher. Från att vinna alla matcher till att bara vinna hälften av sina matcher. Från att göra mos av sina motståndare till att vid upprepade tillfällen bli mosade av sina motståndare. Från högst upp i tabellen till femte plats i tabellen.

Det är mot bakgrund av just detta fall i prestanda, och i synnerhet i det allt större gapet mellan prestation och förväntningar, som den begynnande kritiken mot Pep Guardiola måste ses. Kritiken är i alla högsta grad sakligt grundad. Det kanske inte i själva verket är en kritik som är betingad av att England inte gillar utländska tränare. En smått bisarr tankegång, inget land i världen gillar sina utländska tränare mer.

Det mest uppseendeväckande är däremot att Pep Guardiola helt enkelt inte ger något intryck av att veta hur han ska hantera situationen. Han verkar inte van vid ett sådant här läge, vilket så klart kan bero på att han inte är van vid ett sådant här läge. Uppenbara problem, såsom med målvakten, med backlinjen, och med försvarsspelet i allmänhet, lämnas mer eller mindre utan åtgärd. En slags uppgivenhet verkar ha krupit in.

Man Citys och Pep Guardiolas misstag inför och under säsongen har förvisso ältats på många håll. Värvningspolitiken, truppbalansen, målvaktsfrågan och så vidare. Det finns ingen större poäng att fortsätta upprepa dem. Desto mer upplysande är för mig att kontrastera Pep Guardiolas arbete i Man City med det arbete som Mauricio Pochettino har gjort i Tottenham, därför att där finns i mina ögon en viktig skillnad som få tar upp.

Den skillnaden har med unga spelare att göra. Med Mauricio Pochettino har en slags ungdomsrevolution ägt rum i Tottenham. Harry Kane, Dele Alli och Eric Dier är spelare som inte bara har fått chansen utan nu måste betraktas som stjärnor i Premier League. Bakom dem finns spelare som Harry Winks, Josh Onomah, Cameron Carter-Vickers med flera. Unga spelare får betydelsefulla roller i Pochettinos långsiktiga arbetsplan.

Det är inte av idealistiska skäl som Mauricio Pochettino väljer att arbeta på det sättet, även om idealet trots det är fint. Istället är det en fråga om att skola in unga spelare i Pochettinos egen fotbollsfilosofi, att coacha dem rätt från början, och få dem att ta till sig taktik och krav på arbetsinsats. Detta hänger ihop med varför Tottenham till skillnad från de flesta andra storklubbar väljer att inte låna ut sina bästa unga spelare.

Det är ett arbetssätt som skiljer sig markant från hur Pep Guardiola har tagit sig an Man City den här säsongen. Ytterbackarna presterar illa och är åldersstigna men ändå lånar man ut den unge och mycket talangfulle Pablo Maffeo. Pep Guardiola väljer att spela en ständigt misstagsbenägen Aleksandar Kolarov som mittback istället för att pröva Tosin Adarabioyo. Ytterbacken Pablo Zabaleta prövas på centralt mittfält istället för unge mittfältaren Aleix Garcia.

Mönstret fortsätter. Claudio Bravo har varit allt annat än lyckad som målvakt men det verkar inte finnas några tankar på att istället lufta Angus Gunn. Tittar vi istället framåt så verkar Pep Guardiola å ena sidan ha sina mycket tydliga tvivel på Sergio Agueros kapacitet, men har å andra sidan inte valt att satsa helhjärtat på extremt talangfulle Kelechi Iheanacho. Alla fem i ett svep vore kanske att överdriva, men där verkar finnas en slags allmän beslutsångest.

Det vore naturligvis inte utan sin lilla risk att satsa på bland andra dessa fem unga spelare. Men heller inte utan sin möjlighet till hög avkastning. Dessutom, om nu Pep Guardiolas pitch är att han bedriver ett långsiktigt arbete som ska börja ge resultat först om något år eller två, så vore det snarare ett argument för att i större utsträckning ge dessa spelare chansen nu. Och då inte enbart som kanonfoder i cupmatcher man knappt bryr sig om att vinna.

Vid sidan av de £160m som redan har investerats i Man Citys spelartrupp med Pep Guardiola så pratas det om fortsatta utrensningar och köp av nya spelare. Kommer det unga spelare så lär de således i första hand komma utifrån. Detta följer samma mönster som Guardiola visade upp i Bayern München där inte en enda spelare hämtades upp från de egna ungdomsleden. Även om det kanske snarare motsvarar världens bild av José Mourinho än av Pep Guardiola.

Vad Pep Guardiola emellertid håller på att upptäcka är att Premier League håller på att förändra den allmänna bilden av honom. Kanske både vad gäller hans status som coach och utvecklare av unga spelare men inte minst utifrån det spel och de resultat han presterar med Man City. Det är uppenbart att det är en förändring han vare sig hade förutsett i sådan utsträckning eller känner sig helt bekväm med.

Därmed inte sagt att det inte på sikt kan visa sig bli en förändring av godo. Här är Mauricio Pochettino en förebild för vad som krävs för att verkligen lyckas i Premier League, också med begränsade resurser. Anpassning, hårt arbete, inte minst ödmjukhet inför uppgiften. Men, som Pochettino onekligen också har visat, hur en medveten och systematisk satsning på egna, unga spelare även i vår moderna fotbollsvärld alltjämt är en nyckel till långvarig framgång.

Mauricio Pochettino visar för övrigt också hur det är fullt möjligt att inom loppet av några år bygga upp ett renommé som inte bara Premier Leagues kanske bästa manager, utan också som en av Premier Leagues mest sympatiska och tillgängliga managers. Detta alltså trots att han har fräckheten att inte vara brittisk. Visst var Pochettino ifrågasatt när han kom till Southampton, eftersom han var okänd. Men med spel och resultat tystade han snabbt tvivlarna.

Det kan Pep Guardiola också göra. Om det nu inte är så att han anser sig vara så känd att han borde stå över alla tvivel utom möjligen sina egna.

Peter Hyllman

Sheffield Wednesday har gjort Englands bästa och mest betydelsefulla januarivärvning

Sheffield Wednesday krossade Brightons hjärtan förra säsongen när de besegrade Brighton i The Championships playoff-semifinal. De fick fira efter matchen på Amex Stadium den gången, och ikväll har de möjligheten att få fira igen. Det är inte en match med riktigt samma omedelbart avgörande betydelse som den gången, men matchen är för den sakens skull inte oviktig.

Det är tvåan mot sexan i The Championship. Det här är en säsong i The Championship med nästan enbart viktiga matcher, men vissa matcher är ofrånkomligen lite viktigare än alla andra. Det här är en av dem. Brighton vill studsa tillbaka från förlusten mot Preston senast och inte släppa Newcastle förbi sig. Sheffield Wednesday vill minst behålla försprånget nedåt.

Det är en på pappret mycket svår match för Sheffield Wednesday. Bortaplan mot vad som mycket väl kan vara seriens bästa lag, som teoretiskt med sin match i handen leder serien. Sheffield Wednesday har å sin sida satt i system den här säsongen att knäcka serieledare på deras hemmaplan. De besegrade Newcastle på annandagen. Och i oktober besegrade de Huddersfield. Det är inte lätt att vara serieledare mot Sheffield Wednesday.

Säsongens andra match mot Huddersfield, i lördags på Hillsborough, var även det en viktig vinst. Det satte stopp för en svag period för Sheffield Wednesday, med vinsten mot Newcastle som lysande undantag, med svaga prestationer och onödiga poängtapp. Det såg jobbigt ut också mot Huddersfield innan Ross Wallace bokstavligt sköt lagets självförtroende i höjden med en rackarrökare från 30 meter.

Vinsten mot Huddersfield var inte bara viktigt för självförtroendet. Den ledde även till två andra saker. Dels en känsla hos Sheffield Wednesday att de står starka också mot tänkbara kommande playoff-motståndare. Dels öppnade den i och med Derby Countys förlust mot Leeds upp ett fem poängs försprång ned till Derby strax under playoffstrecket.

Januari har däremot inte enbart inneburit tunga segrar på fotbollsplanen. Även vid sidan av planen har Sheffield Wednesday firat triumfer. De kan mycket väl ha gjort Football Leagues och hela Englands bästa och mest betydelsefulla januarivärvning i och med köpet av Sam Winnall från Barnsley. En värvning som i ett svep ritar om landskapet på The Championships övre halva.

Sam Winnall var en helt instrumentell spelare och anfallare för Barnsley under deras fjolårssäsong, då de både vann Football League Trophy samt playoff-finalen i League One på Wembley mot Millwall. Den här säsongen har Winnall varit en av Barnsleys tongivande spelare när Barnsley som nykomling har växt fram som en utmanare om The Championships playoff-platser.

Winnall var en ledargestalt i Barnsley. Den egenskapen visade han också under en fantastisk debut för Sheffield Wednesday mot Huddersfield, där han kom in direkt efter halvtid och vände matchbilden till Sheffield Wednesdays fördel. Med köpet av Sam Winnall förstärker Sheffield Wednesday inte bara sitt eget anfall, de kastrerar och neutraliserar dessutom en av sina konkurrenter i ligan.

Den karamellen smakar inte mindre sött för att Barnsley samtidigt är en av Sheffield Wednesdays lokala rivaler i Yorkshire. Köpesumman om £500,000 är även den ett fynd, en följd av att Winnalls kontrakt med Barnsley går ut efter säsongen. Det är bara att berömma ägaren Dejphon Chansiri som gör det köpet snarare än att betala troligtvis tvåsiffrigt antal miljoner för Jordan Rhodes.

Det är ett strategiskt klokt köp av Sheffield Wednesday. Carlos Carvalhal har redan skapat ett av The Championships allra bästa försvar, ett försvar väl i klass med tabelltoppen. Ett försvar som under de senaste tio matcherna bara har släppt in fem mål och hållit nollan i sex av dessa tio matcher. Det centrala låset med Tom Lees, Glenn Loovens och Sam Hutchinson håller mycket hög klass. Carvalhal håller den portugisiska flaggan högt.

Men offensivt har inte Sheffield Wednesday varit alls lika framstående. Det betyder inte att anfallet lider brist på kvalitet. Fernando Forestieri är en av seriens mest framstående anfallare, men stundtals alltför isolerad. Bredvid honom har däremot vare sig Steven Fletcher eller Gary Hooper lyckats övertyga. Och självklart är det här Sam Winnall blir en mycket viktig pusselbit.

https://experimental361.com/2017/01/15/scatter-graphics-championship-14-jan-2017/

Sheffield Wednesday har enkelt uttryckt lidit brist på högpresterande anfallare som både skapar chanser och framför allt tar chanser i hög utsträckning. Det är en typ av anfallare som Brighton, Newcastle och Leeds ovanför dem i tabellen har. Men tillsammans med just Glenn Murray, Dwight Gayle och Chris Wood är Sam Winnall den högst rankade anfallaren i The Championship i det avseendet.

Hur viktigt kommer detta att bli för Sheffield Wednesdays fortsatta jakt på en playoff-plats? Det gör dem till favoriter att ta en av platserna! Hur viktigt kommer detta bli för Sheffield Wednesday i ett playoff? Det gör dem till favoriter, tillsammans med Leeds i nuläget! Hur viktigt kommer detta bli för Sheffield Wednesday i jakten på en automatisk uppflyttningsplats?

Det gör dem till en farlig outsider! Men vill de placera ett riktigt utropstecken bakom det påståendet så kommer de kommande tre matcherna kunna ge ett riktigt eftertryck till värvningen av Sam Winnall. Sheffield Wednesday har tre matcher i rad på bortaplan, mot i tur och ordning alltså Brighton, och därefter Bristol City och Wigan. Tre tuffa matcher.

Men tuffast och viktigast av dessa tre matcher är självfallet kvällens match mot Brighton. Sheffield Wednesday krossade Brightons hjärtan på Amex Stadium redan förra säsongen. Vinner Sheffield Wednesday mot dem igen ikväll så finns det onekligen alla skäl i världen för Brighton att få lite hjärtklappning och ana ugglor i mossen.

Peter Hyllman

Tretton brittiska managers i Football League bäst lämpade för Premier League

De kommer hit och tar våra jobb! Det är väl så det brukar låta ibland när samhällsdebatten allt oftare plockas ner på lågstadienivån och politiker spelar på medborgarnas allra lägsta gemensamma nämnare. Det var definitivt en byggkloss i den kampanj som i somras fick britterna att mot såväl sans som förnuft rösta för ett utträde ur den europeiska unionen – Brexit.

Förvisso är det också så att varenda gång en person som röstat för Brexit ställs inför en mer praktisk, personlig konsekvens av att Storbritannien lämnar EU så blir tonläget på samma gång upprört som förvånat, därför att det hade man så klart inte tänkt på. På det temat hade det så klart varit lite kul att se hur folk hade reagerat om deras klubbar helt plötsligt bara fick anställa brittiska spelare och ledare.

Nu ska det där bara betraktas som en något löskokt inledning till vad som i själva verket ska vara den här bloggens ämne. Nämligen vad som skulle hända i ett högst hypotetiskt läge där dagens Premier League-klubbar inte längre fick anställa en utländsk manager. Vilka brittiska, samt för enkelhetens skull irländska, managers från Football League skulle i så fall stå på tur att ta över vilka klubbar?

Desto enklare uttryckt, med sju klubbar i Premier League redan under brittisk manager: Vilka tretton brittiska managers i Football League är för närvarande bäst lämpade att ta över en klubb i Premier League?

DARRELL CLARKE
Med bara 39 år under bältet är Clarke en av de yngre tränarna på den här listan men har under två och ett halvt år gjort ett lysande jobb med Bristol Rovers, som han tog över i mars 2014, med laget redan på väg ur Football League. Han rensade därifrån ut mer eller mindre hela spelartruppen och har därefter nått uppflyttning två säsonger i rad, inte bara upp i Football League utan upp till League One där Bristol Rovers nu befinner sig på övre halvan. Få känner till att Clarke faktiskt erbjöds managerposten i Leeds i somras före Garry Monk, men tackade nej. Chelsea?

KENNY JACKETT
55 år gammal har Jackett haft framgångar på mer eller mindre varenda jobb han har haft. Han ledde Swansea till både uppflyttning från League Two och till seger i Football League Trophy. Han tog Millwall till två raka playoff-finaler, och vann en av dem, samt till FA-cupsemifinal 2013. Med Wolves lyckades Jackett ordna omedelbar uppflyttning tillbaka till The Championship säsongen 2013-14 med poängrekord i League One om 103 poäng. Där hade han fortfarande varit manager om inte nya kinesiska ägare inför den här säsongen hade tyckt att Walter Zenga var ett häftigare namn. Middlesbrough?

PAUL TISDALE
42 år gammal har Paul Tisdale ändå lyckats vara manager för Exeter i nio år redan, endast Arsene Wenger är mer långvarig i en och samma klubb inom engelsk fotboll, inte minst imponerande givet att League Two är en notoriskt besvärlig division att bli långvarig i som manager. Fanns det dessutom en utmärkelse för Football Leagues coolaste manager så vore Tisdale en mycket het kandidat till den. Med Tisdale tog sig Exeter hela vägen från National League till League One, baserat på offensiv fotboll och unga spelare. Exeter har därefter ramlat tillbaka till League Two, där de med sina mycket begränsade resurser förmodligen hör hemma. Arsenal?

GARRY MONK
Klarar man av att få ordning på Leeds så borde det inte rimligtvis finnas något jobb man klarar av. Fick ironiskt nog sparken från Swansea bland annat med argumentet att han var alltför oerfaren för uppgiften, ett beslut som med facit i hand för Swansea inte precis framstår som helt briljant. Monk har visat både med Swansea och med Leeds att han är bra på att få sina lag att spela ett lugnt och metodiskt passningsspel. Rimligtvis är det självfallet helst av allt med Leeds som vi nu vill se Monk i Premier League, men om vi nu ändå för sakens skull måste välja en av de befintliga klubbarna. Southampton?

CHRIS HUGHTON
Basar för närvarande för Football Leagues förmodligen bästa fotbollslag, och ett lag som helt säkert inte skulle göra bort sig i Premier League, det vill säga Brighton, med vilka han har gjort ett smått enastående arbete. Var för en tid manager i Newcastle innan han föll offer för den klubbens galenskaper. Bygger normalt sett mycket starka lag som är stabila defensivt utan att för den sakens skull alltför ensidigt kringskära kreativiteten och friheten hos lagets offensiva spelare. Nu finns det så klart väldigt goda chanser att vi får se Hughton i Premier League redan nästa säsong med Brighton. West Ham?

PHIL PARKINSON
Har hunnit med mycket trots att han bara är 49 år gammal. Började som manager redan 2003 i Colchester, som han med små medel tog upp i The Championship, innan han tillbringade tre år med Charlton. Men det var med Bradford som Parkinson verkligen gjorde sig ett namn under fem säsonger fram till och med den förra. Under sin andra säsong tog han Bradford hela vägen till Wembley och Ligacupfinal, efter att längs vägen ha slagit ut Aston Villa och Arsenal. Samma säsong avslutades med att Bradford återvände till Wembley för playoff-final i League Two, en final Bradford vann och gick upp i League One. Tre säsonger på övre halvan i League One kulminerade i förra säsongens playoff-spel, innan Parkinson inför den här säsongen tog över Bolton, nu med goda chanser till uppflyttning. Everton?

DARREN FERGUSON
Football Leagues stora entertainer. Har framför allt gjort sig ett namn med Peterborough som han hade hand om i två omgångar mellan 2007 och 2015, och med vilka han pendlade fram och tillbaka mellan The Championship och League One. Trots tio års erfarenhet är Ferguson bara 44 år gammal. Har framför allt blivit känd för en mycket offensiv fotboll där målen flödar både framåt och bakåt. Mitt under förra säsongen tog Ferguson över Doncaster Rovers, som skulle avsluta säsongen med nedflyttning till League Two. Ferguson har däremot vänt på skeppet i Doncaster, som nu har tagit täten i League Two och ser ut att återvända omedelbart till League One. Man Utd?

GARY ROWETT
Tog sina första managersteg i karriären i Burton Albion i League Two, där han spenderat tre år som assisterande tränare. Redan under sin första säsong tog han Burton till fjärde plats i League Two innan laget förlorade i playoff, men det var ändå en tydlig förbättring jämfört med förra säsongens sjuttondeplats. Den påföljande säsongen tog Rowett återigen Burton till playoff, och den här gången hela vägen till Wembley, där emellertid Fleetwood blev för svåra. Den framgången gjorde att Birmingham fick upp ögonen för honom. Med Rowett som manager vände Birmingham en negativ cirkel och gick på två säsonger från att stirra League One i vitögat till playoff-platser i The Championship. Sedan fick Birminghams nya ägare för sig att Gianfranco Zola lät häftigare. Rowett har redan hunnit med att ryktas till både Swansea och Hull. Leicester?

SIMON GRAYSON
Med 47 år på nacken och tiotalet säsonger som manager redan under bältet har Grayson hunnit med tre uppflyttningar med tre olika klubbar – Blackpool, Leeds samt Preston, som han fortfarande sedan 2013 har hand om och med vilka han i nuläget jagar en playoff-plats i The Championship. En manager med dokumenterad förmåga att åstadkomma mycket också med begränsade resurser och ingjuta sina spelare med ett gott självförtroende. Tre vunna playoff-finaler av tre möjliga är inte något dåligt facit. Watford?

GRAHAM ALEXANDER
Långlivad som spelare, ända upp över 40-årsåldern, och har hunnit med att göra över 150 matcher för fyra olika klubbar. Det var i den sista av dessa klubbar, Preston, som Alexander inledde sin managerbana som ställföreträdare under 2011-12. Därmed var hans spelarkarriär till ända. Säsongen därefter tog han över Fleetwood Town i League Two, och under sin första fulla säsong tog han Fleetwood upp i League One. Första säsongen slutade Fleetwood tia i League One men efter en svag inledning på nästa säsong fick Alexander till sist sparken. I början av 2016 tog Alexander över Scunthorpe som nu är en av favoriterna i League Ones uppflyttningsstrid. Man City?

NIGEL CLOUGH
Liksom för Darren Ferguson så har Nigel Clough ett namn som förpliktigar, och liksom för Ferguson så har Clough förvisso spelat i Premier League, men aldrig varit manager i Premier League. Det är med Derby County som Clough troligtvis har gjort sitt allra största namn som manager, en klubb han hade hand om mellan 2009 och 2013. En tid då Derby flirtade med uppflyttning till Premier League utan att vid något tillfälle lyckas ta sig hela vägen. Till slut blev kanske historiens bagage i klubben alltför betungande. Istället återvände Clough till sist till Burton Albion, där han inledde sin managerkarriär på ett framgångsrikt sätt, som han höll kvar i The Championship förra säsongen, klubbens allra första i The Championship och som bara något år tidigare aldrig spelat högre än i League Two, och den här säsongen krigar för att hålla kvar. Tottenham?

CHRIS WILDER
En med Football League-mått mätt mycket erfaren manager som 49 år gammal har varit manager för fem klubbar under totalt 15 år. Har gjort sig mest känd för sitt arbete med Oxford och i synnerhet Northampton. Inför den här säsongen tog däremot Wilder på sig ett av den engelska fotbollens till synes omöjliga uppdrag, det vill säga att ta Sheffield United tillbaka till finrummet i The Championship. Många har försökt med den uppgiften under många år men misslyckats. Men drygt halvvägs in på sin första säsong så leder nu Sheffield United League One med Wilder som manager. Har den speciella egenskapen att kunna ta hand om klubbar med ekonomiska problem men ändå hålla sig älskad av supportrarna. Liverpool?

KARL ROBINSON
Blott 35 år gammal har Robinson ändå sex års erfarenhet som manager i Football League. De flesta av de åren har Robinson tillbringat i MK Dons, den föga älskade klubben som han ändå såg till att lyfta upp från League One till The Championship. Under sina sex år i MK Dons såg Robinson till att steg för steg bygga upp laget med ett bra öga för nya spelare, och en god taktisk förmåga. MK Dons krigade tappert i The Championship men fick ändå se sig nedflyttade tillbaka till League One efter en säsong. En tuff inledning på den här säsongen fick MK Dons att sparka Robinson, som därefter har tagit över Charlton i just League One. Hull?

Cred till Kamrat Linhem som har bidragit med tankar och idéer till den här bloggen.

Peter Hyllman

Lätt att ha kort stubin när långbollstjafsandet går för långt

Det går inte att komma ifrån känslan att fotboll mer och mer har blivit en bedömningssport. Att vi kommer allt längre ifrån det klassiska synsättet att placera bollen i motståndarnas mål så pratar vi om hur efteråt. Istället för att låta resultatet på måltavlan avgöra så är det viktigare att den mer eller mindre självutnämnda domarpanelen håller upp poängtavlor efter matchen med höga poäng för utförande, svårighetsgrad och stilrenhet.

Kanske är det en oundviklig slaggprodukt från allt modernt tjafs om filosofier och ideologier inom fotbollen. Ett tjafs som i slutänden ändå aldrig verkar koka ned i något annat än att alla lag ska förväntas spela likadant, och så kallar man detta ironiskt nog för att ett lag ska ha sin egen identitet. Kanske är det i själva verket betydligt mer pragmatiskt än så. Ett gnäll över att motståndare har fräckheten att ta till en taktik som det egna laget råkar ha svårt att hantera.

Långbollandet har blivit någon slags representation för detta. Där finns så klart en viss tradition inom engelsk fotboll att slå bollen långt på den stora anfallaren därframme. Men det är också en tradition som ligger farligt nära att bara vara en stereotyp. Vad som fascinerar är däremot hur detta har lyckats bli något normativt, hur vissa typer av passningar är rätt eller fel. Det rimliga synsättet borde vara att alla typer av passningar är bra så länge de är funktionella och effektiva.

Men normativt har det blivit. Vi hör manager efter manager klaga på att bollar passas långt, från Jürgen Klopp och Pep Guardiola till Arsene Wenger. Och självklart hakar media och supportrar på vad de säger. Louis van Gaal blev så upprörd över Sam Allardyces skojfriska påpekande att Man Utd slog långa bollar att han passade på att göra sig själv till åtlöje genom att försöka bevisa att det gjorde han minsann inte!

Men hur ser det egentligen ut i Premier League, hur stor andel av de passningar som varje Premier League-lag slår är en så kallad långboll? Utan att vara helt insatt i hur en långboll har definierats, jag låter mig nöja med att oavsett hur den har definierats så har den definierats lika för alla lag, så ser det enligt Premier Leagues officiella statistik ut på följande sätt:

Arsenal – 8,84%
Man City – 9,76%
Liverpool – 11,22%
Man Utd – 11,85%
Chelsea – 12,43%

Southampton – 13,32%
Tottenham – 13,54%
Bournemouth – 13,91%
Swansea – 14,60%
Stoke – 16,89%

Hull – 16,98%
West Ham – 17,11%
Everton – 17,54%
Middlesbrough – 17,98%
Crystal Palace – 18,43%

Leicester – 19,74%
Watford – 19,97%
Sunderland – 21,24%
West Brom – 23,23%
Burnley – 24,65%

(Observera att Premier League har producerat tabellen så att ett lag leder den ju färre långbollar det gör. På tal om att vara fast i en subtil föreställning. Å andra sidan reproducerade jag den själv först utan att egentligen tänka på det, så jag är väl fast i den jag också. Och innerst inne viskar nog en liten röst att ni vill se ert lag högt upp här också.)

Vad säger oss då dessa siffror? Dels är det kanske intressant att konstatera att bilden av engelsk fotboll som i huvudsak ett ständigt långbollande känns något överdriven. De allra mest långbollande lagen slår i själva verket bara var fjärde eller var femte passning långt. Ligans topplag slår i runda slängar var tionde passning långt. Utan att veta statistiken för övriga ligor så är det ändå svårt att tänka sig att det skiljer sig väldigt mycket.

Dels kan vi konstatera att det inte skiljer sig så otroligt mycket mellan toppen och botten av tabellen. Det lag som bollar mest långt av de alla bollar bara dubbelt så mycket långt som det som bollar minst långt. Den tungvrickaren kan i och för sig låta rätt mycket, men det handlar i själva verket bara om 10-15% av lagets totala antal passningar som slås långt istället för kort. När vi pratar om att lag spelar olika så rör det sig alltså inte om stora skillnader i grunden.

Någon uppenbar kausalitet med framgång och funktionalitet verkar inte heller finnas. Visst är det så, av hyfsat lätt insedda skäl, att storklubbarna har bättre förutsättningar att tillämpa ett mer tekniskt och kort passningsspel. Men Chelsea leder Premier League klart trots att de spelar fler långbollar än de flesta av sina konkurrenter. Swansea ligger sist trots att de slår förhållandevis få långbollar. Hull, West Brom och Everton och så vidare.

Det finns inte heller någon tydlig koppling till rätt eller fel här. Vad är det som säger att t ex Arsenals 8,84% och Tottenhams 13,54% är det bästa för dem? Tottenham är det enda laget som har lyckats besegra “nya Chelsea” och det var med två långbollar in på huvudet de gjorde det. Men skulle både Tottenham och Man Utd vinna på att bli bättre på att kortpassa sig igenom motståndarförsvar? Utan tvekan.

Hur många gånger har vi å andra sidan sett Arsenal, Liverpool och Man City köra fast rejält på låga motståndarförsvar utan att komma egentligen någonstans?! Kanske skulle de i sin tur vinna på att i större utsträckning kunna använda sig av den längre bollen mer systematiskt. När det gäller Arsenal finns kanske med Olivier Giroud alla skäl i världen att göra just detta. Den ideologiska frågan borde vara varför man ska tacka nej till ett redskap i verktygslådan.

Mest konkret blir kanske frågan om långbollar när det kommer till målvaktens agerande vid utsparkar och eget bollinnehav. Hur ska målvakten fördela bollen vidare inom det egna laget? Här finns så klart den gamla klassiskt brittiska skolan som säger att ju högre upp i planen målvakten kan få bollen desto bättre då man därefter befinner sig närmare målet. Där finns den mer moderna skolan som snarare värnar bollinnehav och uppbyggnadsspel.

Jared Young på American Soccer Analysis har gjort en imponerande analys av alla utsparkar under säsongen 2016 i MLS, vilket innebär en datamängd motsvarande totalt 4,800 utsparkar. Young skiljer på utsparkar som passerar mittlinjen samt utsparkar som håller sig inom lite drygt inom planens första tredjedel (40%). I första fallet behåller det egna laget bollen var tredje gång jämfört med nästan alltid i andra fallet.

http://www.americansocceranalysis.com/home/2016/12/7/attention-goalkeepers-stop-kicking-those-long-balls

Utifrån denna observation kalkylerar Young sannolikheten både för att det egna laget gör mål beroende på hur målvakten fördelar bollen och för att motståndarna istället gör mål. Slutsatsen blir att när en målvakt fördelar bollen långt, det vill säga förbi mittlinjen, så finns en 1,2% chans att själva göra mål inom två sekvenser av eget bollinnehav, men på samma sätt en 2,1% risk att släppa in ett mål.

När målvakten däremot fördelar bollen kort, det vill säga inom laget på egen planhalva, så är risken att släppa in ett mål i stort sett oförändrad (2,2%) men däremot ökar möjligheten att själva göra mål väsentligt (2,3%). En tämligen intuitiv analys är att när målvakten fördelar bollen kort så är förväntat antal gjorda mål högre än förväntat antal insläppta mål, till skillnad från en längre distribution där förväntat antal insläppta mål är högre än antalet gjorda.

Det finns således en högst uppenbar och rationell funktionalitet i att ha en målvakt som är säker på att kunna fördela bollen på ett effektivt sätt till egna spelare på egen planhalva, inte minst centralt i banan. Det utesluter självklart inte att det samtidigt finns en högst uppenbar och rationell funktionalitet i att samtidigt ha en målvakt som förmår rädda ett och annat skott som inte går rakt på denne.

Men nu är den här bloggen på väg att bli lite långrandig. Jag måste bli bättre på att hålla mig kort.

Peter Hyllman

Omspel mot Plymouth och Liverpool återvänder till sydkusten

Sydkusten har inte varit några lyckliga jaktmarker för Liverpool hittills den här säsongen. Det var på sydkusten som Liverpool tappade momentum i ligan borta mot Southampton. Det var på sydkusten som Liverpool tappade matchen mot Bournemouth och fick Jürgen Klopp att yra om Manchesterkonspirationer mot Loris Karius. Det var på sydkusten som Liverpool förlorade med 0-1 mot Southampton och gav sig själva ett tufft utgångsläge att nå Ligacupfinalen.

Nu tvingas Liverpool återvända till sydkusten, och den här gången är det verkligen extra mycket sydkust. Den lilla kust- och hamnstaden Plymouth hittar vi nästan längst söderut och västerut i England, nästan ända längst ut i kanten av den blåa atlanten. Men i den lilla staden råder det nu en närmast elektrisk atmosfär. Matchen på Anfield gav mersmak. Nu drömmer Plymouth om att slå ut självaste Liverpool hemma på Home Park.

Hemma på Anfield ställde Liverpool ut sin yngsta laguppställning någonsin med en genomsnittsålder runt lite drygt 21,5 år. Det blev däremot snabbt tydligt att det inte låter sig göras att underskatta motstånd från League Two, ens på hemmaplan. Liverpool var självfallet alltid närmast att vinna matchen, men ändå aldrig riktigt nära. Den dryga frågan nu är om Jürgen Klopp vågar utsätta samma unga lag för en ytterst fientlig atmosfär i Plymouth.

Att göra det skulle självfallet kunna vara en riktigt bra utbildning för de många unga och lovande spelarna som för närvarande snurrar som satelliter strax utanför Liverpools a-trupp, varibland Trent Alexander-Arnold, Ben Woodburn, Ovie Ejaria, Kevin Stewart och Harry Wilson är de mest framträdande. Att göra det skulle också innebära en klar risk och på förhand kanske alltför hög risk att Liverpool går på en riktig mina mot Plymouth.

En annan dryg fråga som Jürgen Klopp för närvarande har att ta ställning till är om han ska chansa på att spela Joel Matip även utan FIFA:s formella tillstånd för det. Matip är skadefri men alltså förhindrad från att spela eftersom FIFA:s regler innebär att spelare som är tillgängliga för landslagsspel inte samtidigt får spela för sin klubb. Matip var ju uttagen till Kameruns trupp till afrikanska mästerskapen men tackade nej till att delta.

Det där kan så klart låta som en otroligt fånig regel. En spelare borde ju själv få välja vilka han vill spela för. Men FIFA:s regel är i själva verket till för att skydda både landslagsfotbollen men även spelarna själva. Den finns där för att ge spelarna något att hänvisa till och undvika en situation där de känner sig tvingade att tacka nej till landslagsspel för att undvika att göra sig ovän med sin arbetsgivare, det vill säga klubben.

Men Joel Matip har ju valt att pensionera sig från landslaget verkar då vara en invändning. Men att pensionering från landslaget kan vara något högst tillfälligt har vi sett många exempel på genom åren, inte minst i svensk fotboll. Det riskerar med andra ord bara bli ett sätt för en klubb att komma runt FIFA:s regelverk, om inte samma regel tillämpas konsekvent. Är spelaren pensionerad på riktigt så blev han inte uttagen i landslagstruppen.

Däremot finns det ju skäl att tycka att FIFA borde kunna vara snabbare i sin beslutsprocess för om en spelare faktiskt är tillgänglig för spel eller ej. Det ska inte behöva råda någon oklarhet i den frågan. Nu verkar det som att bara den tid det ska ta för FIFA att nå klarhet dröjer nära nog lika länge som om Matip faktiskt åkt iväg till de afrikanska mästerskapen. Här är det förståeligt att Liverpool och Jürgen Klopp suckar över FIFA:s byråkrati.

Vore det då en klok idé av Jürgen Klopp att chansa på att spela med Joel Matip mot Plymouth även utan FIFA:s formella tillstånd? Nej, det kan jag verkligen inte tycka. Visst kan man se det som ett sätt att sätta tryck på FIFA, och så att säga placera dem inför fait accompli, men att välja att ta den risken i en FA-cupmatch mot Plymouth har jag svårt att se värdet med. Får FIFA i så fall för sig att visa sig på styva linan så innebär det Liverpools uttåg ur FA-cupen.

Vissa rapporter menar att Liverpool till och med riskerar poängavdrag i ligaspelet om Matip spelar mot Plymouth, och FIFA senare slår fast att han inte var formellt tillgänglig för spel. Någon sådan risk bör Liverpool och Jürgen Klopp självfallet inte vara villiga att ta. Om de hade varit villiga att ta den risken hade det naturligtvis varit betydligt klokare att ta den risken i en riktigt tuff och viktig ligamatch mot Man Utd på Old Trafford där Matips mervärde vore högre.

Osäkerheten kring Lucas Leiva gör läget besvärligare för Jürgen Klopp. Lucas måste prövas inför matchen med anledning av en knäskada. Klopp vill helt säkert vila det i Joel Matips frånvaro ordinarie mittbacksparet Dejan Lovren och Ragnar Klavan, men det blir svårt. Lucas Leiva var mittback mot Plymouth på hemmaplan, och utöver dessa spelare återstår bara en matchrostig Joe Gomez samt en djupfryst Mamadou Sakho som mittbacksalternativ.

Mot Plymouth på Anfield utsattes inte Liverpools mittbackar för några större test, Plymouth var uppenbart mest intresserade av, och egentligen bara kapabla till, att försvara sig med hela laget och i övrigt utnyttja fasta situationer och en och annan kontring. Mot Plymouth på Home Park finns alla förutsättningar att Liverpools backlinje kommer att ställas inför betydligt hårdare prov.

Det finns så klart både fördelar och nackdelar med detta. En större anfallsvilja från Plymouth på hemmaplan kan innebära att Liverpool får de ytor de aldrig fick på Anfield. Hade Liverpools unga lag fått dessa ytor i den matchen hade de helt säkert lyckats vinna matchen. Det kan tala för att ge samma unga startelva chansen också i omspelet. Vad som talar emot det är naturligtvis att miljön är den rakt motsatta, fientlig snarare än hemvan.

Direkt efter matchen på Anfield, utöver att beklaga sig över League Two-laget Plymouths defensiva och tråkiga inställning, menade Jürgen Klopp att han skulle spela samma lag också i omspelet. I försnacket inför kvällens match har det låtit annorlunda. Kanske är det så att Klopp känner att lördagens ligamatch mot Swansea på Anfield ger honom lite utrymme att vila några spelare till den matchen, och att mer finns att vinna på att rusta upp mot Plymouth.

Gårdagens omspel producerade ett antal skrällar. Blackpool besegrade Barnsley. Sutton Utd besegrade AFC Wimbledon. Båda på bortaplan. Och Lincoln City besegrade dramatiskt Ipswich med ett mål i slutminuterna hemma på Sincil Bank. Plymouth ser helt säkert möjligheten att producera ännu en skräll i den här omspelsrundan. En skräll som onekligen skulle skramla betydligt högre än någon annan skräll hittills den här säsongen.

Något säger mig att Jürgen Klopp gärna undviker just den ljudupplevelsen. I så fall har han förmodligen inte råd att ställa ut några tomma tunnor på Home Park ikväll. De har en benägenhet att skramla mest och högst.

Peter Hyllman

Managerbröderna Danny och Nicky lyfter Lincoln City mot Football League – och en cupskräll

Det brukar pratas om FA-cupromantikens död. Men det där är självklart mest bluff och båg. Det är sant att FA-cupen inte är lika betydelsefull som den en gång i tiden var för de allra största klubbarna i England, andra saker har blivit desto mer betydelsefulla för dem, men för majoriteten av övriga klubbar kan FA-cupen fortfarande vara deras allra största upplevelse.

Lincoln City är den här säsongens kanske främsta exempel på just detta. 5,000 av deras supportrar begav sig till Ipswich och Portman Road för att se sitt lag vara en hårsmån från att besegra The Championship-laget Ipswich på bortaplan och ta sig till fjärde omgången. Under stora delar av matchen spelade Lincoln i själva verket ut Ipswich.

Det var en dag av fest för Lincolns supportrar. Ett väldigt bra resultat mot en betydligt högre rankad motståndare och den lilla klubben från National League fick första parkett på Match Of The Day. En dag som Lincolns supportrar kommer kunna prata om på puben under många år. Dessutom belönades insatsen med ett omspel mot Ipswich hemma på Sincil Bank.

Köerna utanför Sincil Bank ringlade längre än kanske någonsin tidigare när biljetterna till kvällens FA-cupomspel mot Ipswich släpptes. Entusiasmen runt Lincoln City är för närvarande stor. Det har självklart inte bara med FA-cupen att göra, det faktum att Lincoln City leder National League och börjar se en återkomst till Football League framför sig har bidragit till entusiasmen.

Att optimismen flödar runt Lincoln City är förhållandevis nytt för den här säsongen. Pessimismen har i själva verket varit påfallande ända sedan Lincoln åkte ur League Two och Football League efter 2010-11. Förra säsongen slutade Lincoln på en intetsägande mittenplacering i National League, vilket i mångt och mycket beskriver deras fem år utanför Football League.

Danny och Nicky blev botemedlet för Lincoln City. Danny och Nicky Cowley, brödraparet och managerduon, med Danny som manager och Nicky som assisterande manager, kom till Lincoln City inför säsongen från en framgångsrik säsong i National League med Braintree. Detta är samtidigt deras allra första säsong som managers på heltid.

Det är ett stort steg att ta för en person att ge upp sitt ordinarie yrke och försörjning för att bli manager. De flesta var nog också förvånade att valet föll på Lincoln, att det fanns större klubbar med desto större resurser som skulle vara det tryggare valet. Men succén är så här långt given och alldeles nyligen förlängde Lincoln City avtalet med Danny och Nicky Cowley med fem år.

Det är inte så konstigt. Fotbollen är mer underhållande än på mycket länge för The Imps. I matchen mot Ipswich hade det inte varit självklart att kunna peka ut vilket av lagen som spelade i The Championship. Fotbollen är också mer effektiv då Lincoln leder National League med två poäng med en match mindre spelad än konkurrenterna, och med drygt två gjorda mål per match i snitt.

Lincoln City har också valt att satsa på sina nya tränare. Utöver det förlängda kontraktet så tillhandahålls också alla möjliga resurser för uppflyttning. De pengar som spelas in via FA-cupen kan användas för att investeras i nya spelare. De har inte varit blyga med sådana investeringar tidigare heller. Det betalas för alternativa träningsmöjligheter. Ändå är ekonomin stark.

Det finns med andra ord en framåtanda runt klubben. Det är självklart något som lockar både Danny och Nicky Cowley, men också många spelare, att stanna kvar i Lincoln City. Att följa en sådan klubb på deras framgångsvåg ända upp i Football League och kanske till och med League One kan vara både roligare och bättre för karriären än att hoppa över till en mer namnstark klubb.

Media har också börjat lägga märke till Lincoln Citys framfart. Tabloiderna har skriva om dem, måhända en något tveksam ära. Engelska fotbollspoddar har börjat diskutera Lincoln City och intervjua personer därifrån. TV-kamerorna har börjat dyka upp på Lincolns matcher. Inte minst ikväll i och med att BBC har valt ut omspelet mot Ipswich som kvällens TV-sända match.

Om det är optimism som är tillståndet för Lincoln City så gäller raka motsatsen för Ipswich. Flertalet Ipswichsupportrar såg nästan fram emot att Ipswich skulle förlora mot Lincoln på Portman Road då det skulle innebära att Mick McCarthy kom närmare att få sparken. När Lincoln Citys supportrar sjöng ”sacked in the morning!” var det många på Portman Road som valde att sjunga med.

Visst ska man inte underskatta skillnaden i kvalitet mellan National League och The Championship. Men det är svårt att känna att Lincoln inte har en rätt god vinstchans ikväll på hemmaplan. Skulle de lyckas med den bravaden så väntar Brighton, Football Leagues just nu kanske bästa fotbollslag, i den fjärde omgången. Även det hemma på Sincil Bank. Även det en möjlig uppgift.

Och det roliga är att FA-cupen på ett sådant sätt fortfarande kan innebära en höjdpunkt under många år, också för en klubb som samtidigt slåss om den kanske mest svåruppnåeliga uppflyttningsplatsen inom såväl engelsk som europeisk fotboll. Media, som alltid pratar varmt om fotbollens gräsrötter, verkar ironiskt nog med sitt storklubbsfokus inte alltid lyckas se det.

För dem verkar det vara viktigare att beklaga sig över hur storklubbar verkar prioritera andra saker högre nu för tiden än just FA-cupen, och drar från den observationen den felaktiga slutsatsen att de därför måste betrakta FA-cupen som betydelselös. Men även om detta skulle stämma, vilket det klart och tydligt inte gör, så är det alltså inte hela bilden.

Den som vill få en bekräftelse på detta behöver bara ratta in Lincoln City mot Ipswich ikväll, och folkmassan på Sincil Bank. Och hålla i åtanke att det var många som ville vara där men inte hade möjlighet att få någon biljett till matchen.

KVÄLLENS MATCHER:
Burnley – Sunderland
Barnsley – Blackpool
Fleetwood Town – Bristol City
AFC Wimbledon – Sutton United
Crystal Palace – Bolton
Lincoln City – Ipswich

Peter Hyllman

Vill Ryan Giggs vara manager eller vill han vara manager för Man Utd?

Kändisskap har på något sätt blivit viktigare än kompetens. Det har blivit allt tydligare inom samhälle och politik, inte minst då så klart under det senaste året. Men det har naturligtvis också haft sitt tydliga genomslag inom fotbollen där profil och varumärke har blivit allt viktigare faktorer i rekryteringen av såväl spelare som ledare.

En vanlig företeelse inom just engelsk fotboll har varit och är benägenheten att vilja anställa före detta spelare som managers också på mycket hög nivå. Det är som om resonemanget verkar vara att taktisk kunskap och praktisk erfarenhet vore underordnat att ha haft framgång som spelare. Ofta dessutom med minst sagt förutsägbara utfall.

Vad som däremot också verkar ha uppstått är en slags förväntan att stora spelare ska få ta över stora klubbar. Ryan Giggs har exempelvis varit uttalat intresserad av att gå managerbanan, och har varit sammankopplad med ett flertal jobb, utan att riktigt verka komma till skott. Antingen av egen förskyllan eller för att klubbarna anser honom för oerfaren.

Det är kanske inte omöjligt att föreställa sig att Pep Guardiola och Zinedine Zidane har förstärkt dessa förväntningar. När exempelvis Giggs ser Guardiola och Zidane som första jobb i sin managerkarriär ta över klubbar som Barcelona och Real Madrid, är det kanske inte så konstigt om han har synen att det är den typen av jobb han bör eftersträva.

Men hur rimligt är då egentligen detta? Vad som har försvunnit över tiden är värdet av att ha jobbat sig upp längs karriärsstegen. Att själva den resan utrustar en tränare med kompetens och erfarenhet att ta sig an de allt större uppdragen. Åtminstone har synen på detta som något värdefullt kraftigt reducerats på altaret av instant gratification.

Hur har världens allra främsta managers generellt sett gjort sin karriär? Carlo Ancelotti var exempelvis tre år i Reggiana och Parma innan han tog över Juventus. Alex Ferguson slipade sin hårtork tolv år i Skottland innan han flyttade söderut. Lika länge tillbringade Arsene Wenger i Nancy-Lorraine, Monaco och Nagoya Grampus Eight innan Arsenal kallade.

José Mourinho tillbringade ett par år i União de Leiria och Porto innan han kom till England. Jürgen Klopp var som bekant i Mainz innan han tog över Dortmund sju år senare. Claudio Ranieri tillbringade ett par år i olika italienska klubbar innan Napoli anställde honom 1991. I samtliga fall handlar det alltså om managers som har valt att gå den långa vägen.

Vi hittar något liknande bland något yngre förmågor. Paul Clement i Swansea har gjort många års gröntjänst som coach och assisterande manager i ett antal olika klubbar. Hull anställer Marco Silva vars rutin från framför allt Estoril i Portugal borde ha bäring på hans tid med Hull. Detta är i själva verket standard i de flesta andra fotbollsländer, att jobba sig upp till toppen.

Men inom engelsk fotboll har alltmer vattentäta skott upprättats sedan flera år tillbaka. Att ta steget från att ha tränat ungdomslag till att bli manager på riktigt är synnerligen ovanligt för att inte säga oförekommande. Likaså kan det vara ett stigma att träna klubbar på lägre nivå då detta antas betyda att det bara är på den nivån en tränare kan vara tränare.

Det saknas helt enkelt ett naturligt flöde mellan de olika nivåerna. Istället placeras tränare i fack. Ungdomstränare är ungdomstränare. En Football League-manager hör hemma i Football League. En manager i England definieras i första hand kring vad de har varit och vad de är, snarare än vad de kan komma att bli.

Där finns inom engelsk fotboll också en helt annan syn på misslyckande. Där finns ett stigma kring att ha misslyckats i tidigare klubbar. Ett liknande stigma finns inte i många andra länder, där det snarare ses som en utbildning. En förståelse för att all bra erfarenheter kommer ur dåliga erfarenheter, som i sin tur följer av ingen erfarenhet alls.

Det är så klart bara att fråga Gary Neville. Hans utflykt till Valencia var kanske något dumdristigt men definitivt samtidigt modigt, och han borde ha beröm för detta. Vad som istället har hänt är att Nevilles tid i Valencia snarare används för att häckla honom i efterhand. Hellre lyssna till den båge som aldrig spändes verkar vara den allmänna engelska inställningen.

Ryan Giggs båge verkar inte spännas. Ett uttryck som kanske inte gjorde sig så bra med just honom, men nu är det för sent att göra något åt det. För hans del verkar det dock vara självvalt. Det var ingen hemlighet att Ryan Giggs både ville ha och aktivt lobbade för Man Utd-jobbet efter Louis van Gaal. Hans vilja att bli manager kändes uppenbar.

Han kan bara inte förvänta sig att en storklubb skall placeras i hans händer på en gång. Om Ryan Giggs verkligen ville bli manager så skulle han ta ett jobb längre ned i seriesystemet, och skaffa sig den erfarenhet vars frånvaro nu helt säkert är en sak som gör klubbar tveksamma. Detta under förutsättningen att passionen för yrket väger tyngre än prestigen i positionen.

Att Ryan Giggs inte gör det säger mig att han är mer intresserad av att bli manager för Man Utd än av att bli manager. Det finns så klart både vackra och cyniska sätt att förstå detta på. Men en påträngande farhåga är ändå att detta visar hur prestigen faktiskt väger tyngre än passionen. Och i så fall var det bara bra att Ryan Giggs inte blev Man Utds manager.

Men kanske är det också något som kan komma att ändras nu när Ryan Giggs rimligtvis vet att han inte i det här läget blir Man Utds manager. Kanske kan han då börja för sig själv acceptera andra alternativ, och tvingas börja titta sig om efter nya möjligheter. Eller så hoppas han kanske att Man Utd ska inse sitt misstag och vända sina ensamma ögon tillbaka till honom.

Någon annan klubb i Premier League kan Ryan Giggs i vilket fall som helst inte räkna med ska ta en chans på honom.

Peter Hyllman

HÖRNAN #21: Det brinner för Zlatan på Old Trafford

Hörnan

Avbytarbänken:
Tom Heaton, Burnley
Skhodran Mustafi, Arsenal
Andrew Robertson, Hull
Gareth Barry, Everton
Mousa Dembele, Tottenham
Michail Antonio, West Ham
Abel Hernandez, Hull

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Hull City. Marco Silvas tredje match med Hull men hans första ligamatch. Det blev stor succé. Chocken i inledningen mot Bournemouth med ett mål i baken efter några minuter förbyttes i glädje, tre egna mål och tre väldigt viktiga poäng. Hulls dilemma hittills under säsongen har varit att prestationer inte har omsatts i poäng. Lyckas Marco Silva rätta till den obalansen har Hull en viss chans att hålla sig kvar i Premier League.

West Ham. Med några hemska resultat i baken på hemmaplan i de senaste matcherna och ett par dagar som inte går till historien som de allra bästa i klubbens historia så var det en väldigt behövlig vinst mot Crystal Palace. Det såg länge oroligt ut också i den här matchen, mellan två oroliga lag, men i andra halvlek lossnade det med besked för West Ham.

Everton. Om vi ser enbart till resultatet så är det ett resultat som måste räknas bland Evertons främsta i ligasammanhang på många år. Att vinna mot Man City är naturligtvis alltid en bra sak för Everton, att göra det framför hemmafansen och samtidigt tillfoga Pep Guardiola dennes största förlust som manager, hör naturligtvis till ovanligheterna. Segern blir inte mindre speciell för Tom Davies genombrott.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Sunderland. Swansea? Crystal Palace? Bournemouth? Man City? Många kandidater den här omgången. Utmärkelsen får gå till Sunderland som hade ett bra läge på hemmaplan att bygga vidare på poängen mot Liverpool. Istället blev det en brakförlust mot Stoke. Sunderlands pendling mellan å ena sidan uppmuntrande insatser och å andra sidan remarkabelt usla insatser kan bara sluta på ett enda sätt.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Marco Silva. Många har så klart tvivlat på Marco Silva i Hull, och det med rätta. Inte så mycket på grund av Silva utan på grund av Hull och den situation laget befinner sig i. Det är däremot inte alla ligadebuterande managers förunnat att få inleda med tre poäng, i synnerhet inte när debuten sker med ett lag av Hulls kaliber. En vinst som ger laget en chans och klubben lite hopp, stämningen på Kcom Stadium var mycket positiv under matchen. Supportrarna är villiga att ge Silva en chans.

OMGÅNGENS MÅL

Andy Carroll, West Ham 2-0, Crystal Palace (h). Om jag skulle göra en lista över de absolut bästa och mest stilrena bicycletamål jag någonsin har sett så är det här ett mål som måste vara med på den listan. I det närmaste ett perfekt genomfört fotbollsmål, med den inte betydelselösa egenskapen vad avser snygga mål att om Carroll skulle ombes göra om målet så har han mycket goda chanser att lyckas.

:::

TRE PUNKTER

Rensad luft. Ibland kan det vara bra att rensa luften. Det önskvärda hade självklart varit att Dimitri Payet ville stanna kvar och spela för West Ham, i alla fall säsongen ut. Det hade kanske också varit det moraliskt riktiga. Det besvär West Ham befinner sig i har betonats, och det har även riktats kritik mot Slaven Bilics beslut att vädra problemet offentligt, bland annat med argumentet att det drar ned värdet på Payet. Men det beslutet kan också ha rensat luften bland spelartruppen och vädrat ut en surdeg som har legat och jäst, och på sätt och vis ha gjort spelarna friare och mer lätta i sinnet.

Costa Crimes. Vad har egentligen hänt med Diego Costa? Det pratas om storbråk mellan Costa och Antonio Conte. I sammanhanget nämns en mindre skada samt ett stor bud från en kinesisk klubb. Conte spelade hur som helst inte var heller inte uttagen till matchen mot Leicester. Mycket talar för att det mest handlar om en skada och det övriga är mediarök och agentprat. Kina kommer så klart nämnas av agenter så fort tillfälle ges. I vilket fall som helst har det gett konkurrenterna förhoppningar om Chelseas sammanbrott. Chelsea ser å andra sidan till att vinna sina matcher ändå, vilket snarare borde vara djupt störande för Chelseas konkurrenter.

Big Time Charlie. Alex Ferguson kallade något infamöst en gång Paul Ince för en big time charlie, det vill säga en spelare som tycker att han själv är större än vad han i själva verket har. Drygt 20 år senare finns det kanske skäl att gräva fram det begreppet igen. Det känns som om Paul Pogba borde koncentrera sig lite mer ensidigt på fotbollen och utveckla sina färdigheter där. För det är sådana här matcher han ska ta tag i och kunna avgöra. Även om vissa säkert skulle mena att han ju var en hårsmån från att avgöra kvällens match. Men det är alltjämt lite för oprecist, lite för hafsigt och slafsigt, lite för lojt i arbetsinsatsen. Kanske lite för många ord för att uttrycka något som kanske bättre hade uttryckts i en f-cking emoji.

:::

TRANSFERKOLLEN

Joey Barton, Burnley. Det var kanske inte någon större skräll när det meddelades att Barton återvände till Burnley efter sin minst sagt misslyckade tid i Skottland. Har mycket att bidra med, bland annat ett vinstmål i sin debut mot Southampton. Väl godkänd – (+++).

Jeffrey Schlupp, Crystal Palace. Har befunnit sig på marginalen i Leicester under det senaste året men besitter en stor potential framför allt som vänsterback med offensiva kvaliteter. En typ av spelare som Sam Allardyce uppskattar. Med beröm godkänd – (++++).

Ademola Lookman, Everton. Väldigt talangfull spelare från Charlton som Everton betalade den högsta transfersumma som någonsin betalats för en spelare från en League One-klubb. Lär inte göra något bestående intryck just den här säsongen men i framtiden. Väl godkänd – (+++).

Morgan Schneiderlin, Everton. Var lysande i Southampton där han spelade under just Ronald Koeman. Hans misslyckande i Man Utd är ett av de senaste årens större mysterier i Premier League. Everton värvar en väldigt skicklig mittfältare för en rimlig peng. Berömlig – (+++++).

Markus Henriksen, Hull. Norsk offensiv mittfältare hämtad från holländsk klubb. Nej, Hull har inte värvat Martin Odegaard. Henriksen får anses vara betydligt mer anonym som spelare men har visat den korta stund han hittills har spelat att han kan bli betydelsefull. Väl godkänd – (+++).

Oumar Niasse, Hull, lån. Helt säkert ett av de senaste årens allra största transfermisslyckanden, för Everton. Men kanske kan den ena klubbens olycka bli den andra klubbens lycka. Det måste rimligtvis finnas någon form av kvalitet i Niasse, vilket han har chansen att visa i Hull. Godkänd – (++).

Evandro, Hull. En spelare som Marco Silva onekligen bör känna till väl från sin tid i Estoril. Som 30-årig brasiliansk journeyman vet jag inte om det är en spelare som Hull såg framför sig att Silva skulle ta till klubben. Men Silva lär veta vad han kan få av Evandro på kort sikt. Godkänd – (++).

Wilfred Ndidi, Leicester. Saknaden av N’golo Kanté har legat som en blöt filt över Leicesters hela säsong. Köpet av Ndidi, en mycket lovande nigeriansk mittfältare, måste ses som ännu ett försök att åtgärda denna saknad. Och som försök betraktat är det ett bra försök. Väl godkänd – (+++).

Rudy Gestede, Middlesbrough. Aitor Karanka vill ha saker så som han vill ha dem och Jordan Rhodes är klart och tydligt inte en av dessa saker. Istället hämtar Karanka den nickstarke Gestede från Aston Villa. Kanske inte en värvning som inspirerar. Godkänd – (++).

Luciano Narsingh, Swansea. Mångsidig offensiv mittfältare som tillbringat de senaste åtta åren i holländsk fotboll. En typ av spelare det finns skäl att vara tveksam till i Premier League, i synnerhet kanske när det tagit dem så lång tid att lämna den holländska ligan. Godkänd – (++).

Tom Cleverley, Watford, lån. Har ända sedan han kom till Everton befunnit sig någonstans strax bakom gränsen till startelvan. Det har blivit tydligt att Ronald Koeman däremot inte uppskattar Cleverley. Kan däremot visa sig bli nyttig för Watford. Väl godkänd – (+++).

:::

FÖR ÖVRIGT

Vackra hyllningar till bortgångne Graham Taylor, inte minst på Vicarage Road av klubben han gjorde till hot stuff – Watford.

Fyra raka ligaförluster för Southampton, ingen rolig sekvens.

Fantastiskt andra mål av Stoke mot Sunderland. Ett mål som hade gjort Arsenal och Barcelona gröna av avund. Stoke alltså. Fotbollsgudarna är tokiga.

Allmänt sett var jag imponerad av José Mourinhos matchcoachning runt jul och nyår, det var jag inte ikväll.

Älskar att Zlatan brinner!

Peter Hyllman

Manchester mot Merseyside präglar den engelska fotbollens historia – och framtid

Rivaliteten mellan Man Utd och Liverpool FC, de båda fotbollsklubbarna, är i lika hög utsträckning en rivalitet mellan de båda städerna, Manchester och Liverpool. Den ena rivaliteten formas av och definieras inom ramen för den andra. Det är en rivalitet som är historisk, ekonomisk, politisk, kulturell och social. Fotbollen är det kanske främsta uttrycket för denna rivalitet.

De båda städernas dominans på det området har pendlat fram och tillbaka ända tillbaka till 1800-talet. Efter krigen kan man något grovhugget konstatera att 1950- och 1960-talen till stor del dominerades av Manchester, att 1970- och 1980-talen dominerades av Liverpool, och att pendeln svängde tillbaka till Manchester igen under 1990- och 2000-talet.

Sällan om någonsin har de båda städerna fotbollsmässigt stått på sin topp samtidigt. Men vi ser tendenser till att detta håller på att förändras under 2010-talet, ett årtionde som har sett stora förändringar i dynamiken mellan de båda städerna i fotbollstermer. Man City har alltid varit en stor klubb i England men har växt fram som en ny superklubb.

Engelsk fotboll har i mångt och mycket definierats och präglats av relationen mellan Manchester och Liverpool. Dess klubbar har varit uppseendeväckande framgångsrika. Tillsammans har de fyra storklubbarna tagit hem 165 större titlar, vilket är 61 fler än alla klubbar i London sammanlagt. Det är ingen tillfällighet att nordvästra England har kallats för fotbollens maskinrum.

Med två superklubbar i Manchester, med hög svansföring, hög profil på sina nya managers, och kalibern på sina båda spelartrupper, var det med rätta stort fokus på just Manchester inför den här säsongen. Det har med rätta kunnat ses som en av Europas absoluta huvudstäder inom fotbollen. Men i bakvattnet har Liverpool hakat på i konkurrensen med både Manchester och London.

MAN UTD
Ligatitlar: 20
Europatitlar: 4
Cuptitlar: 16

Två stora dynastier präglar framför allt Man Utds historia. Först Matt Busbys och därefter Alex Ferguson. Dessa tider kommer förmodligen aldrig tillbaka men Man Utd är en klubb som står synnerligen väl rustad för den globala konkurrensen. Har snubblat i sitt förnyelsearbete efter Fergusons avgång men ser ut att vara på rätt spår igen. Andra tider innebär att svackan aldrig kan bli lika djup som efter Busby.

LIVERPOOL
Ligatitlar: 18
Europatitlar: 8
Cuptitlar: 15

Bill Shankly var arkitekten som lade grunden för det moderna Liverpool som vi känner till. Bob Paisley byggde vidare och grundmurade storheten. England hade haft sina starka klubbar också förut men Liverpool dominerade engelsk och europeisk fotboll under 1970- och 1980-talen på ett sätt som aldrig tidigare hade setts. Facklan började flämta vid 1990-talets början och övergången till Premier League blev därför jobbig. Men alltid där och ständigt starka.

MAN CITY
Ligatitlar: 4
Europatitlar: 1
Cuptitlar: 9

Ett hopplöst underpresterande under flera årtionden, och därmed de flesta under vår levnadstid, kan ha gett intrycket att Man City i och med Abu Dhabis inträde kom lite från ingenstans. Men det är inte riktigt sant. Man City har ända sedan förra sekelskiftet varit en av Englands större klubbar, med sina egna tider av storhet, innan krigen och i skiftet mellan 1960- och 1970-tal, och med en stabil supporterbas. Det var god jord att odla i för de nya ägarna.

EVERTON
Ligatitlar: 9
Europatitlar: 1
Cuptitlar: 5

Bara tre klubbar har vunnit fler ligatitlar än Everton genom åren. Hade ett par absoluta storhetstider i skiftet mellan 1920- och 1930-talet, samt kanske framför allt under 1980-talet. Har fått kämpa med omställningen till ett mer modernt Premier League men ser med nya ägare, nya kommersiella avtal och med en ny arena på horisonten ut att kunna börja utmana den absoluta toppen ännu en gång.

Konkurrens är på många sätt en motor för utveckling. Det är inte svårt att se hur konkurrensen mellan de båda städerna har drivit och fortsätter driva klubbarnas utveckling. Men det är naturligtvis inte enbart en fråga om konkurrens mellan städerna, utan också inom städerna. Fienden finns både utanför och innanför stadens murar. Kampen om prestige och herravälde måste nödvändigtvis bli ett tvåfrontskrig.

Det här betyder så klart inte att supportrarna, vare sig lokalt eller globalt, står något annat närmare än den egna klubben. Det finns inte en Man Utd-supporter som kommer att hålla på Man City mot Everton för att det skulle ge Manchester någon slags bragging right. Det är kanske lite mer splittrat vilka Liverpools, Evertons och Man Citys supportrar håller på beroende på vad de bedömer är till den egna klubbens fördel. Men bortom detta vill varje stad vara centrum i sitt eget universum.

Det går att diskutera om det är till de fyra klubbarnas hjälp, men det går knappast att diskutera att det är underhållande och en fascinerande dynamik inom en redan mycket spännande liga. Just den här dagen sätts det dessutom lite på sin spets i och med att ligabyråkraterna i all sin klokhet har kommit fram till att den här dagen skall ägnas enbart och fullständigt åt Manchester mot Merseyside.

Everton – Man City är först ut, följd av Man Utd – Liverpool. Två stora matcher mellan fyra matcher. Två matcher som var och en kommer ha betydelse för titelstriden och för topplaceringarna i ligan. Men också två matcher som betyder mycket i prestige både för fyra fotbollsklubbar och för två städer som alltid har stått i centrum för den engelska fotbollshistorien.

Och som kommer fortsätta stå i centrum för engelsk och europeisk fotbollsframtid.

Peter Hyllman

Vårt hem är vår borg, och vårt hem är där hjärtat är!

Det är en säsong som till viss del har präglats av prat om så kallade fördelar med hemmaplan. Jürgen Klopp har viftat värre än en speedad trafikpolis för att få igång publiken på Anfield. José Mourinho har i omgångar pratat om att få publiken på Old Trafford att vara med på planen. Och så naturligtvis West Ham vars flytt till London Stadium har skapat en initial känsla av hemlöshet.

Det finns skäl att titta med viss oro på West Hams problem den här säsongen för två andra Londonklubbar. Tottenham håller sedan ett tag tillbaka redan på att bygga sin nya arena och kommer efter den här säsongen att under ett tag spela på Wembley. I dagarna har också Chelsea fått sitt tillstånd att starta bygget av sin nya arena.

Två Londonklubbar ska alltså flytta in i nya och större hem, men kanske framför allt ska de lämna sina gamla hem. Farhågan är självklart att de ska komma att drabbas av samma känsla av hemlöshet som West Ham nu åtminstone inledningsvis har gjort. Något som kan bli dyrbart i en liga där det inte längre finns några marginaler eller utrymme för svaghet.

Det har pratats mycket om den väldigt gynnsamma affär West Ham gjorde när de tog över London Stadium. En arena med en kapacitet om 60,000 åskådare byggd och finansierad med offentliga medel för vilken West Ham betalar en mycket beskedlig årshyra, inkluderandes kostnader för underhåll. Finansiellt kan det mycket väl komma att beskrivas som århundradets affär.

Men har flytten också inneburit en kulturell kostnad? Det är för tidigt att säga något alltför definitivt för West Ham. De kommer säkert att växa in i sitt nya hem, om inte annat för att de är därtill nödda och tvungna. Men att det pågår en tid för anpassning och omställning är obestridligt, liksom att detta kommer att fortsätta för en tid framåt.

West Ham är naturligtvis inte den första Londonklubben under senare år att flytta till en ny och större arena. Arsenal har genomgått samma process. Även de hade en viss omställning om än inte i samma utsträckning som West Hams omställning. Tottenham och Chelsea måste självklart hoppas att de kan följa Arsenals exempel snarare än West Hams.

Där finns en viktig faktor som talar till Tottenhams och Chelseas fördel i det här avseendet. Precis som Arsenal så bygger de själva sin nya arena och bär själva dess finansiering. Det kan ju låta finansiellt besvärligt så klart. Kulturellt är det däremot samma skillnad som att flytta in i en hyresrätt och i eget hus. Det kommer redan från början vara deras nya hem, deras arenor.

West Ham har i praktiken fått sin nya arena. Klubben har knappast investerat något finansiellt i London Stadium och därför ska man kanske inte bli förvånad om dess supportrar inte heller har investerat något emotionellt i klubbens nya arena. Flytten och den nya arenan har inte inneburit någon större ansträngning eller arbete, ingen kostnad, därmed blir också dess värde osäkert.

Så kommer det inte vara för Tottenham och Chelsea. Så var det inte för Arsenal för ett drygt årtionde sedan. De flyttar in i sin egen arena, en arena som dessutom är byggd av dem och specifikt för dem. Det kommer självklart vara något nytt men inte lika obekvämt och främmande som för West Ham. Deras nya arenor kommer ha ett värde för dem som inte är det minsta osäkert.

Det finns alltså mindre skäl för Tottenham och för Chelsea att känna någon större oro långsiktigt för sina pågående arenaprojekt. Däremot kan det vara mer angeläget både i tid och i sak att förbereda sig för att spela på Wembley under en övergångsperiod. Inte minst för Tottenham har ju det visat sig vara ett större problem redan den här säsongen än vad man kunde tro.

Än har dock inte Tottenham lämnat sitt gamla hem. Det är deras allra sista säsong på White Hart Lane. Och ska de lyckas göra mesta möjliga av den här titelstriden så är det helt nödvändigt att de för en sista gång verkligen gör sitt hem till en borg. Matcherna hemma på White Hart Lane måste, möjligen med några få undantag längs vägen, vinnas.

Tottenham har självklart redan visat mot Man City och Chelsea att det inte på något sätt är någon omöjlighet. Det gjorde Tottenham emellertid också förra säsongen. Men det var inte mot någon av storklubbarna som benen slogs undan för Tottenhams titelutmaning den gången. Det var istället på White Hart Lane mot West Brom, som i matchens slutskede lyckades stjäla två poäng.

Idag möter Tottenham alltså samma motståndare på White Hart Lane. Liksom i förra omgången mot Chelsea måste nu Tottenham visa att de har lärt sig en värdefull läxa av slutspurten från förra säsongens titelstrid. De har inte råd att tappa poäng på hemmaplan mot en motståndare som West Brom om de ska ha en fortsatt realistisk chans på ligatiteln den här säsongen.

Tottenham har dock att räkna med en tuffare uppgift än förra säsongen. West Brom är fortsatt ett defensivt mycket välorganiserat lag men har samtidigt blivit betydligt starkare offensivt. En anledning till det är inte minst Nacer Chadli som West Brom värvade från just Tottenham inför säsongen. Något många Tottenhamfans ångrade under en målsnål höst.

De kan självklart komma att ångra detta igen idag. Släkten tenderar som bekant alltid vara värst. Hemmaplan måste dock vara avgörande för Tottenham under återstoden av säsongen, och vad det innebär mot motståndare som West Brom är först och främst att lära sig att stänga matcherna. Det var vad Tottenham misslyckades med förra säsongen.

Vill Tottenham säga tack och adjö till White Hart Lane, deras hem sedan 118 år tillbaka och under tre olika århundraden, med klubbens första ligatitel på 56 år så måste de lyckas den här säsongen.

Peter Hyllman

Steve McClaren har gett Derby County ordning och reda, blir det löning på fredag?

Fredagsfotbollen rullar vidare i The Championship. Och det är helt säkert inte någon tillfällighet att fredagskvällarna fortsätter producera matcher av betydelse för den rafflande toppstriden. Kvällens match på Elland Road mellan Leeds och Derby har största betydelse för kampen runt det nedre playoff-strecket.

Derby County har alltsedan Steve McClaren återvände till klubben i mitten av oktober klättrat uppåt i tabellen. Den klättringen har nu placerat dem strax under playoff-strecket, två poäng bakom Sheffield Wednesday och fem poäng bakom kvällens motståndare Leeds på femte plats. Här finns alltså både möjligheten att äta upp Leeds försprång och bli distanserade av dem.

Varje gång en ny manager tillträder och resultaten helt plötsligt börjar peka uppåt så dyker frågeställningen upp vilka taktiska eller truppmässiga nya grepp som har tagits. Att fråga sig detta gällande Steve McClaren och Derby ger dock inte något särskilt mycket mer upphetsande svar än stabilitet. Med McClaren har en taktik tillämpats och en startelva har till synes formulerats.

Det är med andra ord inte så värst mycket mer komplicerat än att McClaren verkar ha en tydlig idé om vad han vill med Derby County, till skillnad från sin omedelbara företrädare Nigel Pearson, vars claim att han hade en stor del i äran av Leicesters titelvinst fick sig en rejäl törn i Derby. Spelarnas roller och uppgifter har på så vis också blivit tydligare.

Det viktiga för Derby under januari blir att behålla grunden för denna stabilitet, vilket självklart till stor del handlar om att behålla sina spelare. Derby har en förhållandevis stark spelartrupp med namn som Cyrus Christie, Bradley Johnson, Will Hughes, Tom Ince och Matej Vydra. Framför allt har Newcastle varit framme och ryckt i Ince.

Positivt är dock att Will Hughes precis har skrivit på ett nytt kontrakt med Derby County, vilket rimligtvis betyder att han blir kvar. Derby har naturligtvis goda förhoppningar om att behålla övriga spelare också. Hittills under januari har de även förstärkt med två spelare från Middlesbrough: erfarne anfallaren David Nugent samt, på lån, talangfulle mittfältaren Julien de Sart.

Det mesta verkar med andra ord som om Derby County har både ambition och kvalitet att på allvar blanda sig in i The Championships toppstrid under våren som kommer. Det var också en positiv bekräftelse på sin egen kapacitet att de inte bara lyckades vinna mot ett starkt West Brom i FA-cupen, utan att de faktiskt vände och vann matchen på bortaplan.

Darren Bent, en av Derbys anfallare, menade att den vinsten visade att Derby har kvaliteten att kunna hävda sig i Premier League. Vad den framför allt visar är att Derby har den kollektiva organisationen defensivt, och den individuella kvaliteten offensivt, att kunna konkurrera framgångsrikt i toppen av The Championship, tillsammans med tiotalet andra klubbar som inte skulle göra bort sig i Premier League.

Derby kommer ha alla möjligheter att fortsätta få visa detta i FA-cupen, där de i den fjärde omgången har lottats att möta sina Midlandsrivaler Leicester hemma på Pride Park. Ett Leicester som alltså är regerande ligamästare och som inom kort kommer spela slutspel i Champions League. Ändå är det en match i vilken Derby County går in som favoriter?!

Mot Leeds ikväll på Elland Road är Derby inte favoriter. För den sakens skull har de ändå goda chanser att vinna matchen, eller åtminstone inte förlora den. Leeds är drabbat av skador och avstängningar, i synnerhet i backlinjen där bland andra Pontus Jansson är avstängd i två matcher. Något som förmodligen tvingar Luke Ayling att spela mittback snarare än ytterback.

Och det vet vi ju hur sådant brukar kunna gå. Med offensiva spelare som Tom Ince, Will Hughes, Darren Bent och Matej Vydra har Derby County och Steve McClaren goda möjligheter att straffa Leeds. Och göra toppstriden i The Championship om möjligt ännu mer öppen.

Peter Hyllman

West Ham måste reda ut sin märkliga anfallarjinx

Mycket är märkligt med West Ham för närvarande. Laget sladdar i tabellen, misslyckas i cupspelet, spelarna verkar allt annat än harmoniska, flytten till London Stadium har inte alls fått den feelgood-faktor bland supportrarna som klubben hade hoppats på, Slaven Bilic envisas med att spela mittfältare i backlinjen med tämligen förutsägbara resultat.

(Bloggen är skriven innan torsdagens rapporter att Dimitri Payet har valt att spelstrejka och säger sig vägra att spela för West Ham igen. En nyhet som onekligen förstärker ovanstående intryck. Ett pinsamt agerande av en spelare mot den klubb som “made his name”. Ett dilemma för West Ham.)

Mer märkligt än kanske något annat är emellertid West Hams till synes totala oförmåga att hitta ens en moderat tolerabel lösning i anfallet. Och det är milt uttryckt inte en fråga om att de inte har försökt. Tvärtom var det till och med ett uttalat pet project hos klubbens ägare under sommaren att West Ham skulle värva en anfallare av stjärnkaliber.

Av det blev däremot intet. Istället blev det till att skjuta med hagelbössa och hoppas att något skulle träffa någon vital kroppsdel. Simone Zaza lånades in från Juventus. Jonathan Calleri från Maldonado. Det betalades £20m för André Ayew. Unge Ashley Fletcher hämtades från Man Utd. Ingen av dem har lyckats göra något bestående intryck alls.

Det kan inte heller betraktas som någon olycklig tillfällighet utan det följer ett återkommande mönster. Under tre tidigare transferfönster har anfallare som Nikica Jelavic, Emmanuel Emenike, Enner Valencia, Diafra Sakho, Mauro Zarate och Marco Borriello värvats. Ingen av dem har gjort något avtryck och inte i något fall är det egentligen förvånande.

Allt som allt har West Ham spenderat cirka £50m på dessa tiotalet olika anfallare under tre säsonger, ej inräknat lön. Det är självklart alldeles för mycket pengar på alldeles för många spelare under alldeles för kort tid. Än så länge är det dessutom fortfarande Andy Carroll, köpt för tre ett och ett halvt år sedan för £15m, som måste ses som lagets främste anfallare.

För dessa £50m plus lönekostnader har West Ham i praktiken alltså fått just ingenting av bestående värde. Visst måste Andy Carroll ses som en bra anfallare men är skadad så pass länge och ofta att West Ham aldrig riktigt lyckas bygga upp ett långvarigt fungerande anfallsspel runt honom. Anfallet är och således förblir en stor huvudvärk för West Ham.

Det går självklart att i några punkter sammanfatta West Hams uppenbara transferpolitik när det kommer till anfallare, enligt sammanställningen av klubbens aktivitet under senare år. Det stora antalet köpta anfallare tyder på att West Ham helt enkelt inte vet vad de vill ha. Den låga summan per spelare tyder på att West Ham hellre checkar än bettar vid transferbordet.

Det är kanske inte så mycket transferpolitik som brist på transferpolitik. Vad är det egentligen med anfallare som får en i övrigt tämligen slipad klubb att agera som om de hade tomtar på loftet?! Och att döma av West Hams agerande hittills under januarifönstret så verkar det inte precis bli bättre. Även här får man nämligen något intrycket av en dårarnas vaktparad.

Bland annat har West Ham tydligen identifierat Jermain Defoe som en anfallare som snabbt och kvickt kan förstärka West Hams anfall. Förmodligen helt riktigt resonerat. Så West Ham erbjuder Sunderland £6m för Defoe. Vilket alla förstår givet Defoes betydelse för Sunderland, och vad att hålla sig kvar i Premier League vore värt för dem, är ett bud som väcker till skratt och löje.

West Ham är samtidigt på jakt efter Moussa Dembélé, som under hösten har gjort succé i Celtic. Dessutom håller West Ham på att försöka Scott Hogan, anfallare i Brentford, för cirka £12m, vilket spontant känns som mycket pengar för osäker avkastning på en 24-årig spelare som i praktiken har hunnit med att göra en bra halvsäsong i The Championship.

Bara antalet anfallare som West Ham är ute och hugger på förstärker snarare än nyanserar intrycket av ett West Ham som fortfarande försöker jaga storvilt med hagelbössa. Allt detta skulle så klart kunna vara lösa rykten om inte West Ham varit vänliga nog att i praktiken bekräfta dem samtliga bakvägen på sin egen hemsida, för var och en som klarar av att lägga ihop ett och ett.

Helt plötsligt verkar West Ham dessutom ha återupplivat intresset för Michy Batshuayi, som de försökte köpa i somras men nu hoppas få ta på lån från Chelsea. Varför nu Chelsea skulle vara intresserade av att låna ut anfallaren till West Ham när det finns skäl att misstänka att en stor anledning att de värvade Batshuayi var att se till att West Ham inte fick honom.

West Ham är för närvarande en klubb med många problem, men för laget är det uppenbart att anfallarsituationen är ett problem som måste åtgärdas. Men samtidigt är det inte ett område där West Ham längre kan låta sig stressas. Det vore dumt att göra en stor satsning på en anfallare nu och sedan riskera den satsningen genom att byta manager några månader senare.

Vad West Ham måste göra är att sluta lappa och laga och sluta doppa tårna i vattnet likt en badkruka. De kan inte fortsätta värva kvantitet före kvalitet. De behöver göra sin scoutresearch mycket noga, de behöver hitta en eller ett par riktigt bra anfallare, utan att vara för West Ham orealistiskt bra anfallare, och sedan verkligen vara beredd att investera i någon av dessa spelare.

Åtminstone om West Ham vill ta steget i sin utveckling mot en etablerad engelsk storklubb, stor nog att behålla sina bästa och viktigaste spelare, och stor nog att kunna fylla ut sin nya arena, att växa med den snarare än att förminskas i jämförelse. West Ham kan inte fortsätta värva anfallare som vore de en neurotisk småfisk i en för dem alldeles för stor damm.

Det räcker inte att bara flytta in i ett större hus och säga att man är en storklubb. Man måste faktiskt börja agera som en storklubb också om man vill göra ambition till verklighet. West Ham är inte den första Londonklubben att tvingas lära sig den läxan the hard way. Det återstår att se om West Ham blir den sista Londonklubben att behöva lära sig läxan.

Peter Hyllman

LINHEM: En guide till toppstriden i League One

Enligt människor som går efter vanliga kalendrar har vi nu kommit till året 2017. Året då 1980-talsklassikern The Running Man utspelar sig. Jag ser dock månaderna framför mig som den andra halvan av säsongen 2016-17. En period då jag känner att man verkligen på allvar kan börja spekulera om hur säsongen ska sluta i respektive division.

Ovanför mina skygglappar, i Premier League, ser Chelsea ut som ett oheligt barn av Mourinhos bästa Chelseaårgångar och Contes nästan oslagbara Juventus. I Championship har Brighton gått om Newcastle i toppen, trots att Newcastle enligt många vunnit ligan i oktober, och gett mig hopp om att femtiolappen jag lade på Brighton som seriesegrare kanske kan ge utdelning och väga upp för mina andra vad inför säsongen som bara ser dummare ut för varje omgång.

I League Two går Doncaster så bra att Darren Ferguson till våren kan gå upp till en 4-1-ledning mot sin far i antal uppflyttningar. Ferguson den äldre löste bara en enda uppflyttning med St Mirren i slutet på 1970-talet innan han fick annat för sig. I femtedivisionen National League är det framför allt Lincoln som imponerar.

Den engelska divisionen som fångat min fancy så här års är dock League One. Där utkämpas en hätsk toppstrid mellan främst Sheffield United, Scunthorpe, och Bolton. Men även Bradford och Rochdale är inblandade till viss grad.

Det skiljer sig från Championship där Newcastle och Brighton ser ut att vara i en klass för sig själva, det skiljer sig från Premier Leagues oundvikligt kvävande mediabevakning och supportrar som fokuserar allt för mycket på saker jag bryr mig mindre om, och det skiljer sig mot League Two där de tre automatiska uppflyttningsplatserna visserligen uppmuntrar till en bred toppstrid men som samtidigt med sina många betydelsefulla topplatser oftast ger ligaledande lag en alltför stor buffert nedåt.

League One har helt enkelt enligt mig, förutom National League, just nu den bästa toppstriden i England.

I National League slåss, i skrivande stund, fyra lag inom tre poäng om en enda direkt uppflyttningsplats (och en playoffplats) och det är blandat med nyligen nedflyttade ligalag som Tranmere och Dag & Red och ett gammalt klassiskt lag som Lincoln (klubben är nedflyttad ur Football League flest gånger), och ett udda lag som miljövänliga/nyrika Forest Green. Men räknar man bara de helprofessionella fyra ligorna i England (och delar av Wales) är det i League One vi hittar den just nu bästa toppstriden.

En utmärkande anledning är att flera (nedflyttade) favoriter inte har levererat. Charlton levererar bara ägarskandaler och protester samt sina bästa unga spelare till bättre lag (Ademola Lookman till Everton, Morgan Fox till Sheff Wed). Milton Keynes har inte lyckats återfinna sin spelglädje eller målform i League One. Jag börjar känna att Dele Alli var klart viktigare för Milton Keynes uppflyttning 2014-15 än vad Karl Robinson var. Milwall har inte levt upp till förväntningarna poängmässigt även om de enligt viss statistik, som jag återkommer till senare, har presterat bra nog för att kunna norpa en playoff-plats. Och till sist har Walsall inte kunnat återupprepa sin otroliga tredjeplats från ifjol sedan de blivit plundrade av sin förra manager Dean Smith (nu i Brentford) och andra mer resurstarka klubbar.

En annan minst lika utmärkande anledning är att Sheffield United och Scunthorpe har varit mycket bättre än ifjol.

SHEFFIELD UNITED

Sheffield United spelar och existerar överhuvudtaget ständigt med höga förväntningar på sig. De är ”för stora” för League One, som det heter. Förra säsongen var deras värsta hittills då man slutade på elfte plats och för första gången inte nådde playoff eller åtminstone en sjundeplats. Det var inte heller så att mycket inför denna säsongen nödvändigtvis talade för dem.

Chris Wilder har visserligen fina meriter som manager från Oxford och Northampton samtidigt som han är en före detta Bladesspelare. Han är i jämförelse med Nigel Clough, Nigel Adkins, Danny Wilson, eller Micky Adams inte särskilt rutinerad. Och i fallet Micky Adams var han också en manager som värvades efter en framgångsrik League Two-säsong och han var inte bara en tidigare Sheff Utd-spelare utan han var ett Sheff Utd-fan born and raised.

Vem vet varför managers lyckas men det som vi lärt oss av Wilder i Sheff Utd är att han är ”old school”. Han beskrivs som närmast diktatorisk och strikt och uppmuntrar sina spelare att kanske ta en öl ihop ibland. Men likt Antonio Conte i Chelsea denna säsongen var det en taktisk förändring som tydligt vände allt. Mot Wilders gamla lag bytte Sheff Utd visserligen bara från 4-4-2 till något mer åt 4-2-3-1 hållet men sedan dess har Wilder kört med någon variation av 3-5-2.

Det är särskilt intressant då deras innermittfältet är närmast osannolikt offensivt strålande utan att släppa till för mycket bakåt. Deras vanligaste centrala trio består av inläggsyttern Mark Duffy som tagit ett John Barnes/Ryan Giggs-steg inåt i planen, Paul Coutts som är liten och ettrig men främst en offensiv spelare, och slutligen John Fleck. Fleck leder League One i assists och är tillsammans med Peterboroughs Maddison ligans främsta playmaker.

Att de tre kan spela ihop beror mycket på att Sheffield United dominerar bollinnehavet till hög grad och deras arbetskapacitet som inte är motsatt till offensiv kreativitet men ändå förtjänar försvaret mängder av beröm. Enligt den analystiska sidan Experimental 3-6-1, som vi nämner här på bloggen ofta, är Sheffield United klart bäst i League One.

De rankas som bäst offensivt, och näst bäst defensivt bakom Bradford. Nämnda källa anser att sannolikheten att Blades slutar på en uppflyttningsplats är 85%, trots att de bara ligger fyra poäng före Scunthorpe, och sex poäng före Bolton som har en match mindre spelad.

Jag kan tycka det översäljer Blades en aning men nog känns de mest pålitliga av League Ones topplag. Ytterligare statistik som jag gillar å Blades-vägnar är det att Billy Sharp, enligt denna före jul-statistik, inte överpresterar. Han gör så många mål som han förväntas göra helt enkelt baserat på chanserna som skapas för och av honom själv. Vilket är imponerande sett till att han leder skytteligan med 17 mål. Han är dessutom nämnvärd som lagkapten sedan Wilder tog över och han har verkligen tagit uppgiften på allvar. Inte dåligt för en självbeskriven ”fat lad” som tidigare var bäst på att göra mål mot snarare än för Sheffield United.

SCUNTHORPE

Det är inte helt oväntat att Scunthorpe är bra denna säsongen. De slutade trots allt sjua ifjol. Det känns dock mer oväntat just för att Scunny är en relativt liten klubb från en mindre stad som överskuggas av grannstäderna Lincoln och Grimsby. Dessutom låter deras namn som en Noel Gallagher-förolämpning. Det känns ännu mer oväntat om man går efter det att Scunthorpe sparkade Mark Robins i januari förra säsongen när de nyss förlorat med 5-0 mot Blackpool och låg på sextonde plats i tabellen.

Besvärande för Robins började Scunthorpes lycka vända direkt efter att han lämnade. Den temporära tränarduon av Nick Daws och Andy Dawson vann nämligen sina fyra inledande matcher och det är möjligt att nuvarande succémanagern Graham Alexander inte fått jobbet om inte Daws & Dawson bara vunnit en av de nästa sju matcherna. Deras lika namn är förresten ännu roligare sett till att Tony Daws, inte släkt, är akademichef och tidigare caretaker i klubben.

Graham Alexander, en av bara två utespelare som spelat över 1,000 matcher i det engelska ligasystemet, var framgångsrik direkt. Med honom vann Scunthorpe sju av sina avslutande nio ligamatcher. Hade det inte varit för Barnsleys ännu större bragd hade Scunthorpe varit förra säsongens story i League One och antagligen fått mer respekt gåendes in till denna säsongen.

Scunthorpe har ett väldigt bra rykte om sig när det gäller målskyttar. Antingen börjar de i Scunthorpe eller så får de en nystart här. Tidigare nämnda Billy Sharp är ett bra exempel, likaså är Jermaine Beckford och Gary Hooper. Ännu färskare exempel är Wolves-produkten Sam Winnall som skjutit igång sin karriär i Scunthorpe och nu gjort elva ligamål för Barnsley i Championship denna säsongen.

I dagens Scunthorpe återfinns Paddy Madden som vann skytteligan i League One säsongen 2012-13 men som inte kunde göra ett enda mål i The Championship säsongen därefter. Hans 40 mål över de två senaste säsongerna för Scunthorpe har gett hans karriär nytt liv. Den här säsongen har han däremot bara gjort blygsamma sju mål i skuggan av Scunthorpes bästa spelare.

Jag har nämnt Josh Morris tidigare. Han är den vänsterfotade sniperyttern som länge ledde skytteligan i League One. Det stannade av något i och med en längre målsvacka vilket tillät Billy Sharp att gå förbi honom. Han gör dock fortfarande mål i ganska god takt. Hans 16 mål och 10 assist är verkligen inget att skämmas över. Det är redan på en statistiskt imponerande Matt Ritchie-nivå och det är inte otänkbart att han når Peter Whittingham-nivån (25 mål och 15 assists).

Han trots allt börjat denna säsongen med två frisparksmål på två matcher. Han är stor favorit till att utses till säsongens spelare enligt mig, den stora frågan är om hans dominans är tillräcklig för att Scunthorpe ska kunna hota Sheffield United eller ens behålla sina andraplats. De verkar dock ha insett det själva då de i förra veckan från Wigan värvade in Craig Davies, som i sann Scunthorpe-anda är en gammal skyttekung som behöver få igång karriären igen.

Enligt nämnda Experimental 3-6-1:s analys är nämligen Scunthorpe bara rankade som ligans femte bästa lag, till stor del beroende på att deras anfall inte skapar tillräckligt bra chanser. Beror det på att det inte behövs för att Josh Morris dunkar in långskott hela tiden eller är laget inte tillräckligt bra nog för att kunna skapa bättre chanser? Det är tråkigt att vara skeptisk till Josh Morris och jag tror sannerligen på att en målskytt kan vara i form men jag är inte övertygad om att Scunthorpe eller Josh Morris kommer spela i Championship nästa säsong. I värsta fall är de dock ett farligt playoff-lag till våren.

BOLTON WANDERERS

Bolton får ses som den tredje titelkandidaten i gänget. Vilket inte låter så imponerande då de spelade i Premier League tills nyligen men det är ganska imponerande sett till att de nästan gått i konkurs. De verkar ha klarat sig nästan helskinnade efter ha fått in nya ägare men de har verkligen inte investerat stort. De har snarare rensat ut mycket gammalt och överbetalt från spelartruppen.

Tidigt städade man bort de udda kvarlämningarna Emile Heskey och Eidur Gudjohnsen som Neil Lennon desperat värvade in efter febriga flashbacks till 2000-talet. Istället är det ungdomarna som står i centrum för detta nya Bolton. Zach Clough, ej släkt till mer kända Cloughs, är en pytteliten magisk (släpande) anfallare som de bara fått behålla tack vare skador och envishet.

Han har ”bara” gjorta åtta mål och två assist denna säsongen men det beror delvis på att han knappt spelade tills oktober. Man kan också undra ifall den ganska konservativa Phil Parkinson får ut det bästa av honom ute på kanten snarare än bredvid eller bakom den mer klassiska Geordie-centertanken Gary Madine.

Det är dock tack vare Boltons överfulla skåp av bra centrala mittfältare som ett sådant lyxproblem uppstår. Deras vanligaste offensiva mittfältare är nämligen en annan Bolton-produkt i Josh Vela. En tidigare vikarierande högerback som allteftersom tagit sig allt större friheter offensivt. Han har gjort sex mål denna säsongen och Parkinsons första val på mittfältet, också tack vare bra defensiva instinkter, före mer rutinerade alternativ som Liam Trotter eller Mark Davies, om han någonsin räknas som frisk.

Tidigare nämnda analytiska verktyg är inte alls imponerat av Bolton. De ses som blott ligans sjunde bästa lag. Bakom de nästa två lag jag kommer nämna men också Millwall och Oxford som ligger 12 respektive 16 poäng bakom dem. De har däremot Parkinson som visserligen inte lovar champagne-fotboll men som är högst ansvarig till att Bolton släppt in färst mål i League One.

BRADFORD

Bradford har varit ett stabilt lag på playoff-nivå några säsonger nu. Att Parkinson gick till Bolton och ersattes av Stuart McCall förändrade inte det. Att McCall är en gammal Bradfordlegendar skadar förstås inte. Han var lagkapten när de säsongen 1999-00 nådde den engelska högsta divisionen för första gången sedan mellankrigstiden. Det är min tro att lag behöver bli bättre för att inte försämra sin ligaplacering och McCall har gjort några smarta… calls.

Särskilt är deras ridderliga mittbackspar av Nat Knight-Percival och Romain Vincelot nya till denna säsongen. Vincelot har länge varit en personlig favorit men då främst som ytterback eller central mittfältare. Bradford gjorde också den komiska värvningen av Colin Doyle för £1, vilket var möjligt tack vare en nedflyttningsklausul i hans Blackpoolkontrakt. Doyle har dock varit allt annat än komisk i målet utan snarare en uttråkande stabil äldre målvakt.

En ytterligare strålande värvning var Nicky Law som leder Bradfords assistliga. Han har både historia med McCall och Bradford efter att ha varit utlånad till Bradford för nästan tio år sedan under McCalls första sejour som Bradford-manager och när McCall sedan var Rangersmanager under en kortare period var Law en nyckelspelare.

Bradford saknar en riktigt målskytt såsom Nakhi Wells som frälst dem tidigare men inlånade Jordi Hiwula är ganska målfarlig. De har dessutom nu i januari satsat ytterligare på målskyttet genom att värva Alex Jones som gjort nio mål för Port Vale under hösten.

Det stämmer bra överens med analysen av Bradford som faktiskt bedömer dem som ligans näst bästa lag överlag bakom Sheffield United. Med ett särskilt imponerande ligaledande försvar men där anfallet bara är ligans femte bästa. Kan Alex Jones räcka för att göra dem till en farlig uppflyttningskandidat? Det som kan oroa är att Jones främst spelat som en slags ytteranfallare i Port Vale medan Bradford föredrar ett mindre äventyrligt 4-4-2.

ROCHDALE

Rochdale ligger likt Bradford en bit bakom topptrion och saknar Bradfords imponerande underliggande statistik men de har alltjämt klubbens bästa manager någonsin i Keith Hill, som är ansvarig för två av klubbens blott tre uppflyttningar någonsin. Det är inte ett skämt. Rochdale spelade i fjärdedivisionen i 36 raka säsonger från början av 1970-talet innan uppflyttningen 2009-10.

Rochdale under Keith Hill är dock inte samma Rochdale. De är ett hårt arbetande lag, kända för att springa mest i League One, och ett ofta underhållande lag som nu snarare håller till på League Ones övre halva. Bra exempel på hans managergeni är att han hittade anfallaren Joe Bunney spelandes amatörfotboll och Bunney är nu kanske League Twos bästa vänsterback. Åtminstone offensivt med sina sex assist.

På innermittfältet återfinns två tvättäkta unga Rochdaleprodukter i Callum Camps och den mindre rutinerade Jamie Allen. Mest underhållande i laget är annars Ian Henderson som på ålderns höst har lite skadeproblem men ändå fortsätter att göra snygga mål. Denna wedge-chippen han gjorde för några säsonger sedan är fortfarande ett av mina favoritmål. Den får sån fin höjd att den är både retsam och ytterst effektiv. Målvaktens uppgivna reaktion innan den nuddar nätet gör det bara bättre.

Rochdale bedöms vara ligans sjätte bästa lag. Vilket nog stämmer bra och det är inte alltför mycket som pekar på att de ska vara bättre. Det kan finnas en del potential i till exempel sommarvärvningen Oliver Rathbone som också har offensiva talanger och ett öga för fina mål men framför allt är han son till Blackburnlegendaren Mick Rathbone som nästan slutade med fotboll efter att VM-vinnande Sir Alf Ramsey sa att han var ”fucking crap”.

Av: Peter A. Linhem. @linhem

Peter Hyllman

Kan man inte slå Southampton, så får man köpa Southampton?!

Gareth Bale, Theo Walcott och Alex Oxlade-Chamberlain. Rickie Lambert, Luke Shaw, Adam Lallana, Dejan Lovren och Calum Chambers. Nathaniel Clyne och Morgan Schneiderlin. Victor Wanyama och Sadio Mané. Det är inte få spelare och det är inte dåliga spelare som Southampton år efter år har fått se lämna för större och mer köpstarka klubbar.

Southampton som klubb har förvisso lärt sig att fungera bra trots att spelare av det här slaget regelbundet lämnar klubben, och som en del av klubbens själva verksamhetsidé. Det går ändå inte att komma ifrån att det måste vara frustrerande, inte minst för Southamptons supportrar, att veta att så fort en av deras spelare blivit tillräckligt bra så kommer en större klubb och köper dem.

Något som kan vara värt att hålla i åtanke kanske för supportrar till klubbar som Arsenal, Liverpool, kanske Tottenham och delvis Man Utd, som är de klubbar som köpt mest från Southampton genom åren men som också är pigga på att kalla andra klubbar för köpelag. En fråga de kanske borde ställa sig, men aldrig gör, är hur Southamptons supportrar egentligen uppfattar dem.

Mest uppenbart är det kanske mellan just Southampton och Liverpool, en storklubb som har byggt sina framsteg som lag under senare år till största delen på tidigare Southamptonspelare. Adam Lallana, Sadio Mané, Dejan Lovren, Nathaniel Clyne, alla är nu viktiga Liverpoolspelare. I sådan utsträckning att Southampton lite skämtsamt har börjat kallas för Liverpool South.

Det är kanske inte ett skämt som rakt av uppskattas i Southampton, vars supportrar möjligen känner att det finns väl så goda skäl att istället kalla Liverpool för Southampton North. Dels har de båda lagen ungefär samma placering i ligatabellen de senaste säsongerna. Dels har Liverpool visat sig ha märkligt svårt mot just Southampton genom åren.

Åtminstone på bortaplan. Det blev 0-0 tidigare i höst. Det var ändå ett kliv framåt från motsvarande match förra säsongen då Southampton vände ett 0-2-underläge till seger med 3-2, en match där Jürgen Klopp kände sig tvungen att byta ut Dejan Lovren som var synbart störd av publiktrycket på honom. Där finns helt enkelt en elektricitet mellan de båda klubbarna.

Det är inte bara ett modernt fenomen. Även när Liverpool dominerade engelsk fotboll hade de svårt mot Southampton. 1989-90, samma säsong som Liverpool senast vann ligan, blev de mosade av Southampton med 1-4. En match 1994 slutar 2-4 sedan Southampton tagit en 4-0-ledning. Med en kvart kvar att spela av en match 2000 leder Liverpool med 3-0 innan matchen slutar 3-3.

Det går att fundera över orsaker till sådana här märkliga och kontraintuitiva mönster. Har det geografiska avståndet någon form av betydelse för Liverpool? Kan det vara så att namnet på klubben Liverpool genom åren har fått Southampton att tagga till lite extra? Att dessa matcher under senare år har fått en extra prestige och stolthet för Southampton känns självklart.

Därför har naturligtvis också Ligacupsemifinalen mellan Southampton och Liverpool en extra nerv. Båda klubbarna vill ta sig till Wembley. Jürgen Klopp ställde ut ett mycket reservbetonat lag mot Plymouth i FA-cupen just för att ha spelarna pigga till den här matchen. Inte minst är det viktigt för Klopp och för Liverpool att faktiskt börja vinna titlar.

Titelimperativet finns inte riktigt på samma sätt för Southampton. Ändå vore det självklart en stor framgång att vinna Ligacupen för Southampton som bara har vunnit en titel en enda gång tidigare, och det var FA-cupen för drygt 40 år sedan, då Southampton överraskande besegrade Man Utd i finalen. Samma motståndare som kan komma att vänta på dem också den här gången.

Det vore självklart en riktig höjdpunkt för Southampton som över huvud taget inte har spelat en cupfinal sedan 2003. Att dessutom slå ut Liverpool längs vägen, över två semifinaler, i kvällsmatcher under flodljusen, vore självklart ett minne som Southampton och dess supportrar skulle kunna bära med sig under många år framöver.

Båda lagen vilade spelare i helgen inför den här matchen. Det är självklart en match som kommer formas utifrån vetskapen att det kommer att spelas en returmatch på Anfield. Det är på flera sätt en fördel för Liverpool. Det kommer möjliggöra för dem att spela lite mer avvaktande samtidigt som det sätter press på Southampton att få med sig ett bra resultat.

Southamptons akilleshäl är och kommer vara att de behöver göra mål, oavsett om det är på St Mary’s eller på Anfield. Det är något de har haft kämpigt med hela säsongen, sedan de i somras tappat både Graziano Pelle och, till Liverpool så klart, Sadio Mané. Charlie Austin ser bra ut men har fått en längre skada. Nathan Redmond, Shane Long och Jay Rodriguez måste kliva fram.

Defensivt har Southampton visat redan tidigare den här säsongen att de har god kapacitet att hålla även Premier Leagues påstått bästa offensiv från att göra mål. Ska Southampton däremot lyckas slå ut Liverpool i semifinalen och ta sig till Wembley så räcker det inte för dem bara att inte släppa in mål, de måste också göra mål.

En oförmåga som redan har kostat Southampton ett Europa League-slutspel den här säsongen. Liverpool, med sin historik mot Southampton i bakhuvudet, får å sin sida hoppas att den gamla devisen fungerar: ”If you can’t beat them, then buy them!”

Peter Hyllman

Hull City, Marco Silva och en match made in hell

Mike Phelan gjorde det bästa av en mer eller mindre omöjlig situation. Han tog över ett lag hopplöst otillräckligt för att konkurrera i Premier League eller ens The Championship, och har under en halv säsong åtminstone hållit dem inom räckhåll för nedflyttningsstrecket. Hull har i många matcher spelat bra, men prestationerna har inte omsatts i poäng, ändå har laget visat god moral.

Vid sidan av ligan har Phelan på samma gång alltså tagit Hull hela vägen till semifinal i Ligacupen. Inte mot vilken motståndare som helst utan mot Man Utd, Phelans gamla klubb. En cupfinal på Wembley fanns även det inom Hulls räckhåll, för en klubb som aldrig vunnit en enda större titel. Tacken Mike Phelan får är sparken en vecka innan semifinalen.

Det är naturligtvis direkt oanständigt. Det blir inte mindre parodiskt av de rapporter som säger att Ehab Allam, Hulls ordförande, valde att sparka Mike Phelan sedan han blivit upprörd av Phelans påpekande att nedflyttning var mer eller mindre oundviklig utan omfattande investering i och förstärkning av den befintliga spelartruppen.

Vilken manager är egentligen beredd att ta jobbet under sådana villkor och med den uppbackningen av ägare och klubbledning? Jo, Marco Silva visar det sig, en portugisisk manager med mycket ringa erfarenhet från några säsonger i Estoril och därefter en säsong i vardera Sporting och Olympiakos, där han hade viss framgång men snabbt fick sparken eller avgick under märkliga former.

Det är självklart alltid lätt att fnysa och rynka på näsan åt en manager man helt enkelt bara inte har så bra koll på. Det har hänt många gånger förut och man har därefter fått stå ett tag i skamvrån. Att vinna ligan med Olympiakos är så klart en merit, men det är också en klubb som inom den grekiska fotbollen får jämförelsevis Bayern München att framstå som en uppkäftig uppstickare.

Visst vore det lite roligt att tänka sig att Hull lite från ingenstans har hittat en något förbisedd och bortglömd managerpärla i den europeiska fotbollen. Att de har gjort sin research. Men det framstår lika naivt som förhoppningen att med Marco Silva och dennes portugisiska agentur ska helt plötsligt följa ett kompani med oupptäckta spelare från okända delar av Europa.

Betydligt mer troligt är i så fall att Hull och Ehab Allam helt enkelt har saknat för dem kända alternativ, och att de har blivit uppringda och övertygade av agenten till en för stunden arbetslös manager, det vill säga Marco Silva, som fiskar efter jobb och som ser möjlighet till napp hos en problemklubb i Premier League med kända interna problem i klubben. Och Hull högg på kroken.

Det är så klart det närmaste en fotbollsklubb kan komma att anställa en manager via telefonförsäljning. Hull har i själva verket ingen aning om vad de har köpt och vad de får. Man kan så klart tycka att detta är ett cyniskt sätt att se på saken, men det är ett synsätt som inte blir mindre klarsynt av att Hull City har valt att skriva kontrakt med Marco Silva i sex månader – säsongen ut.

Det är inte precis att visa något enormt förtroende för sin nye manager, snarare ger det ett intryck av just en klubb som inte vet vad de köper, inte vill drabbas av buyer’s remorse, och därför inte vill binda upp sig längre än absolut nödvändigt. Det är en ren chansning. Vi vet inte vilken knapp vi ska trycka på så vi trycker på alla knappar på en gång och hoppas något bra händer.

Vilka signaler sänder detta beslut egentligen till spelartruppen? Först sparkar klubbledningen en manager som är väldigt uppskattad av spelarna och anställer därefter en förhållandevis omeriterad manager, utan erfarenhet från engelsk fotboll, men visar inte större förtroende för sin nye manager än att egentligen säga mer än att vi kör i ett halvår, sedan får vi se.

Det är svårt att se några spelare bli mer benägna att offra blod, svett och tårar för en klubb som agerar på det sättet. Hulls problem med spelarna blir inte precis mindre av att Ehab Allam helt unilateralt har valt att aktivera en klausul om automatisk kontraktsförlängning för viktiga spelare som Robert Snodgrass, Abel Hernandez, Jake Livermore, Michael Dawson med flera.

Det är svårt att se någon manager gå in i en sådan här situation frivilligt utan att vara desperat efter ett jobb, eller kanske snarare ett lönekuvert, alternativt ovetande om vad han ger sig in i. Inget av de båda alternativen är något bra alternativ. En klubb i nedflyttningsträsket, missnöjda spelare, ägare som vill sälja klubben och supportrar som vill ge ägarna en enkelbiljett till månen.

Desperation eller oförstånd, eller desperation och oförstånd. Det verkar vara de enda kriterier som var operativa för Hull att hitta en ny manager. Det är å andra sidan kriterier som precis lika väl skulle kunna beskriva klubben i det här fallet. Det brukar pratas om en match made in heaven. Det är svårt att inte se Hull och Marco Silva mer som en match made in hell.

I det helvetet lär Hull få brinna. För det var naturligtvis det överlägset mest sannolika alternativet redan innan säsongen att det till sist skulle gå åt helvete för Hull den här säsongen. Det var inte Mike Phelans fel, lika lite som det var Steve Bruces fel eller spelarnas fel, det var helt och hållet Allams, Hulls ägares, fel och deras ansvar.

På grund av deras inkompetens och overksamhet har sista spiken slagits i Hulls kista, kistan slängts i graven och täckts över med sex fot av jord. Så om inte Marco Silva visar sig ha fantastiska utbrytaregenskaper som The Bride i Quentin Tarantinos kultaction Kill Bill så spelar Hull nästa säsong och säsongerna därefter i Football League. Med eller utan Marco Silva.

Hulls supportrar, spelare och ledare kan bara hoppas att det sker med nya ägare. Samt kanske att de på vägen ned i helvetet lyckas med den smått fantastiska bedriften att vinna Ligacupen, eller åtminstone har att se fram emot en cupfinal på Wembley i slutet av februari. Ska de lyckas med det måste Hull först och främst göra en mycket bra match ikväll på Old Trafford.

Där väntar på dem passande nog ett gäng röda djävlar.

Peter Hyllman

Om lottningen av FA-cupens fjärde omgång

FA-cupens tredje omgång är därmed avslutad. Där fanns några höjdpunkter, som Wolves, Derbys och Millwalls vinster mot Premier League-lag, och Lincolns och Plymouths oavgjorda resultat på bortaplan mot betydligt större motståndare. Där fanns även del lågvattenmärken, som Bournemouth, West Ham, eller matchen mellan Sunderland och Burnley.

Därmed kan vi, med undantag för de nio kvarvarande omspelen, lägga den tredje omgången bakom oss och istället titta framåt mot den fjärde omgången, som nyss lottades. Sex Premier League-klubbar är redan utslagna med ytterligare fem i farozonen. Återstår bland de 41 ännu ej utslagna klubbarna gör däremot elva klubbar från League One eller lägre, det vill säga en fjärdedel.

Alla dessa 41 klubbar går vidare i FA-cupen på helt lika villkor, precis som de 695 redan utslagna klubbarna. Där finns ingen som helst seedning, där finns ingen hemmaplansfördel och där finns inga dubbelmöten, ägnat att skydda de allra största klubbarna från en förnedrande utslagning. Det bidrar självklart till FA-cupens alldeles speciella känsla.

Återstår gör bara 32 bollar i en och samma färg som obönhörligen ska dras fram en i sänder för att på så vis bilda de 16 matcher som utgör FA-cupens fjärde omgång. Det kommer bes en hel del böner om lätta motståndare, att få spela på hemmaplan, att få ett derby eller stort rivalmöte, eller att få se den lilla klubben ta sig an den jättelika. Men bollarna hör inga böner.

Bollarna ger oss bara matcherna. Och det här blev alltså matcherna i FA-cupens fjärde omgång:

Tottenham – Wycombe. Wycombe har spelat tolv raka matcher utan att förlora en fotbollsmatch. Men har de inte förlorat en match innan så är oddsen goda att de gör det här. Bra lottning för Tottenham så klart men som Liverpool precis har fått erfara så ska inte topplag i League Two underskattas ens på hemmaplan.

Derby County – Leicester. På förhand den match som känns som omgångens hetaste, och även en av de mest ovissa. Derby har redan slagit ut ett Premier League-lag och ser säkert goda möjligheter att slå ut också Leicester hemma på Pride Park. Det är dessutom en riktig prestigematch mellan två rivaliserande klubbar från Midlands.

Oxford – Newcastle/Birmingham. Oxford får avvakta ett omspel på St James Park för att veta deras motståndare i fjärde omgången. De hoppas helt säkert på Birmingham som vore en mer lätthanterlig motståndare. Samtidigt som Newcastle wobblar i ligaspelet är det inte säkert att Rafa Benitez kommer vara alltför sugen på att bränna för mycket energi på cupspelet.

AFC Wimbledon/Sutton – Cambridge/Leeds. Det på pappret mest intressanta mötet här vore så klart AFC Wimbledon mot Leeds, två klubbar som de allra flesta känner igen och har en relation till. Huruvida Leeds klarar av Cambridge ser vi ikväll, Sutton visade sig vara en tuff nöt att knäcka för Wimbledon. Leeds favoriter bland dessa fyra lag.

Plymouth/Liverpool – Wolves. Vi har först att bevittna ett spännande omspel på Home Park, där Jürgen Klopp redan har indikerat att han kommer spela ett lag ungefär samma kaliber som på Anfield. Tar sig Liverpool förbi Plymouth så blir det desto mer riskfyllt att tillämpa samma strategi på Wolves, som är ett betydligt farligare lag och som redan har slagit ut Stoke på bortaplan.

Southampton/Norwich – Arsenal. Oavsett vem som går segrande ur omspelet så blir det här en tuff motståndare för Arsenal, som redan har fått känna på hur jobbigt motstånd från The Championship kan vara. De lär ändå föredra att få möta Norwich snarare än Southampton, som redan har slagit ut Arsenal ur en cupturnering den här säsongen.

Lincoln/Ipswich – Brighton. National League-ledarna Lincoln gjorde en bragdbetonad insats borta mot Ipswich och tvingade fram ett omspel på Sincil Bank. Skulle de lyckas med det mycket oväntade och slå ut Ipswich så väntar ett hemmamöte mot Football Leagues just nu bästa fotbollslag. Det är självklart en morot inför matchen.

Chelsea – Brentford. Chelseas tur med lottningar, spelscheman och precis varenda tänkbar omständighet den här säsongen fortsätter. Det är helt enkelt deras säsong. I tredje omgången gjorde de hackfärs av Peterborough. Brentford blir en något knepigare uppgift men hemma på Stamford Bridge ska inte Chelsea ha några problem i den här matchen.

Man Utd – Wigan. Storyn om återvändande klubbfigurer till Old Trafford ser ut att fortsätta. Jaap Stam i tredje omgången och så Warren Joyce i den fjärde omgången, som hyfsat nyligen har tagit över ett Wigan som kämpar runt botten av The Championship. Naturligtvis en lottning som Man Utd får vara nöjda med.

Millwall – Watford. Har man slagit ut ett Premier League-lag hemma på The Den så kan man lika gärna slå ut två. Ungefär så får Millwall försöka tänka när de nu ställs mot Watford, ett lag som inledde säsongen strålande men som har börjat hacka betänkligt på senare tid. I mina ögon en helt öppen match där League One-laget har god chans att ta sig till femte omgången.

Rochdale – Huddersfield. Huddersfield gjorde onekligen processen mycket kort med Port Vale i den tredje omgången och det är stora chanser att de kommer göra detsamma med Rochdale. Huddersfield kan bli en av de roligare berättelserna i den här säsongens FA-cup. Laget har ett spel som borde passa bra för cupspel.

Burnley/Sunderland – Fleetwood/Bristol City. Sunderland kanske grämer sig lite extra nu att de inte lyckades avpollettera Burnley hemma på Stadium of Light, i och med lottningen i fjärde omgången. Givet Burnleys form hemma på Turf Moor så måste man rimligtvis betrakta dem som favoriter att från det här fältet ta sig till femte omgången.

Blackburn – Barnsley/Blackpool. Det var glada miner bland Blackburnfansen när den här matchen lottades fram. Det går att förstå varför, även om Barnsley knappast är en lätt motståndare för dem. Det har varit en lång debatt om B-lag inom engelsk fotboll men det verkar hur som helst garanterat att vi kommer få se ett B-lag i femte omgången.

Fulham – Hull City. Fulham har ingen anledning att klaga på den här lottningen, de kan med viss rätta känna att de mycket väl kan vara ett bättre lag än Hull trots att de spelar i Premier League. Fulham har imponerat den här säsongen, framför allt med ett produktivt anfallsspel. Hull har inte imponerat, och har den här matchen blott några dagar efter en tuff semifinal i Ligacupen.

Middlesbrough – Accrington Stanley. Middlesbrough eliminerade en tuff motståndare hemma på Riverside i den tredje omgången och belönades med ännu en hemmamatch och den här gången mot en betydligt mer bekväm motståndare. Accrington Stanley är förvisso något av en engelsk kultklubb men ska inte för den sakens skull kunna hota Middlesbrough.

Crystal Palace/Bolton – Man City. Man City fick en på förhand tuff lottning i förra omgången och har fått det också den här gången, lite beroende på vem som går segrande ur Big Sam Trophy. Crystal Palace har förvisso sett riktigt bedrövliga ut hittills under säsongen men kan på sin dag vara en mycket besvärlig motståndare framför entusiastiska hemmafans.

:::

Höjdpunkt: Derby – Leicester
Skrällen: Wolves

Peter Hyllman

Med ny ägare är Leeds halvvägs till framtiden, men det är långt kvar än

När nyheten att Andrea Radrizzani har köpt en 50%-ägarandel i Leeds, med option att köpa återstoden av klubben till sommaren, kablades ut över världen så var det en nyhet som trots allt var rätt väntad av de flesta som följer Leeds till vardags, men som ändå orsakade en suck av lättnad och tillförsikt inför framtiden.

Kanske är det ett utslag för hur traumatisk Leeds situation har varit under de senaste tio åren och då i synnerhet de sista åren under Massimo Cellinos förnedrande ägarskap. Bara känslan av att kunna börja sätta punkt för den tiden i klubbens historia borde kunna få den mest härdade Leedssupporter att överväga att göra en deal med djävulen om så vore nödvändigt.

Kanske är det också en känsla som förstärks av att fotbollen samtidigt går bra för Leeds. Från att ha snurrat i hamsterhjulet under närmare ett årtionde så har Leeds plötsligt skäl att känna att de verkar ha hamnat i en god cirkel. Garry Monk har fått rejäl ordning på laget som både plötsligt och oväntat, men inte oförtjänt, utmanar i toppen av The Championship, med siktet på uppflyttning.

Det var också något av det första som Andrea Radrizzani betonade när hans köp av Leeds blev offentligt, att han hade fullt förtroende för det arbete som Garry Monk utförde med Leeds och att hans jobb var att ge Monk bästa möjliga förutsättningar att fortsätta i samma spår. Ett spår som hittills under säsongen har gett Monk två månadens manager-nomineringar.

Det finns självklart alltid en risk i att tro att bara för att en ägare byts ut mot en annan så kommer allt bli rosor och solsken. Så är självklart inte fallet. Leeds har haft så många ägarbyten genom åren som möjligen lovat mycket men levererat ytterst lite. En ägare måste inte bara ha pengar, utan också vilja använda dem och framför allt veta hur resurserna ska användas på bästa möjliga sätt.

Andrea Radrizzani har dock en bakgrund som affärsman inom fotbollen, med inriktning på mediarättigheter. Där finns med andra ord en konkret kompetens som kan vara till nytta. Bakom hans företag Aser Group Holding finns också tunga kinesiska investerare. Radrizzani har en genuin och lång koppling till fotbollen, och saknar vare sig kompetens eller resurser.

Där finns så klart en liten lustig parallell i berättelsen om hur Andrea Radrizzani bestämde sig för att gå in som ägare i just Leeds. Det var tydligen under en lunch med Kenny Dalglish som han fick rådet att välja just Leeds, sett till klubbens potential. Under en annan lunch för drygt 16 år sedan gav Sven-Göran Eriksson rådet till Roman Abramovich att välja att köpa Chelsea.

Nu kommer inte Andrea Radrizzanis köp av Leeds innebära en lika drastisk omvandling av klubben som blev fallet för Chelsea, bland annat är regelverket nu för tiden ett annat, men får Leeds en ägare med samma driv och engagemang för klubben som Chelsea fick med Roman Abramovich så finns alla skäl i världen för Leeds supportrar att känna sig hoppfulla.

Så även om jag håller med Olof Lundh i hans fredagskrönika om Leeds att det är klokt att låta handling tala högre än ord vad gäller förväntningarna på Leeds nye ägare så skulle jag inte mena att det är ett slags självbedrägeri att tro på en återvändo till forna tider. Det finns i alla fall goda skäl att både tro och hoppas på en återvändo till Premier League. Sedan får Leeds ta det därifrån.

Det första Andrea Radrizzani har att ta hand om är att på lång sikt säkra Leeds viktigaste tillgångar. Det handlar naturligtvis om spelare, framför allt då att göra permanent övergångarna av Pablo Hernandez och Pontus Jansson, två för Leeds mycket viktiga spelare. Men det handlar också om Garry Monk själv, som för närvarande bara sitter på ett så kallat ett års-rullande kontrakt.

Det finns självklart ett orosmoln kring hur Leeds nu är uppdelat på två ägare med vardera 50%. Det skapar potentiellt en situation där Leeds riskerar lamslås av interna konflikter utan att kunna fatta viktiga och nödvändiga beslut. Där finns en option för Radrizzani att köpa återstoden av klubben, men det är inte helt klart hur den optionen faktiskt är utformad.

Massimo Cellino kommer med all säkerhet dessutom vara avstängd från alla roller inom engelsk fotboll i 18 månader från och med februari. Hur det påverkar Leeds är svårt att säga, eller hur det påverkar Cellinos fortsatta engagemang i klubben. Kanske gör det Radrizzanis inträde i klubben mer naturligt och mindre turbulent.

Det har med rätta riktats mycket kritik mot Cellino och hans ägande av Leeds och agerande vid flera tillfällen. Två saker måste dock hållas till hans fördel. Att han vid tidpunkten för försäljningen av Leeds lämnar över klubben i en betydligt bättre finansiell position än när han köpte klubben. Samt att han verkar ha insett behovet av att ta in en ny kraft för Leeds fortsatta utveckling.

För egen del både tror jag och hoppas att Leeds är på väg upp på rätt spår igen efter en lång tid i bakvattnet. Om man alls kan säga att en klubb hör hemma i Premier League så är Leeds en sådan klubb. Leeds skulle bidra med en alldeles särskild atmosfär till Premier League och, även här håller jag inte riktigt med Lundh, vara speciellt också för motståndarna, mest av alla Man Utd.

Innan det händer så är det bara att fortsätta hoppas på vad man nu har att hoppas på. Att man får möjligheten att lottas mot Leeds i någon av de inhemska cuperna. Den möjligheten inträffar dock alltför sällan. Ska det kunna inträffa den här säsongen så måste Leeds till att börja med se till att vinna (inte förlora) kvällens FA-cupmatch mot Cambridge.

Leeds är halvvägs till framtiden. Men det är långt kvar än.

Peter Hyllman

Champs och chumps från FA-cupens tredje omgång

Det är en lagom tjock cup i sina bästa år. Det är i själva verket en mer eller mindre perfekt cup just precis så som den är. Och är det inte lite fantastiskt ändå att säga detta om vad som samtidigt är världens äldsta cupturnering, det vill säga FA-cupen?! Att ett så enkelt och okomplicerat format visar sig vara så bra just för sin enkelhet.

Det går att ha synpunkter på saker runt omkring FA-cupen. Som världens troligtvis mest jämlika cupturnering, där alla deltagande klubbar deltar på exakt lika villkor, och som FA:s enda kvarvarande tillgång inom seniorfotbollen för herrar, så kunde man givet FA:s ändamål tänka sig att de skulle välja att behålla FA-cupen som en slags offentlig tillgång.

Det skulle då framför allt innebära att FA lät FA-cupen tillhöra public service, det vill säga BBC, snarare än att sälja cupen till privata TV-företag, och på så vis garantera att FA-cupen är tillgänglig för alla och får maximal spridning. Det är naturligtvis inte det ekonomiskt mest lönsamma alternativet, men FA:s syfte bör ändå inte vara att tjäna pengar.

Den tredje omgången av FA-cupen är hur som helst alltid något av en högtidshelg inom engelsk fotboll. En helg då något alltid händer och mycket ofta händer. Den här helgen har inte varit något undantag. Sex Premier League-lag är till exempel redan utslagna, varav tre av motståndare från en lägre serie. Lilla Lincoln åkte till Portman Road och tog Ipswich till omspel, liksom Plymouth får omspel mot Liverpool.

Men vilka är egentligen den här omgångens stora vinnare och förlorare, vilka är den tredje omgångens champs och chumps? Den frågan ställer jag mig redan ikväll i den fulla vetskapen både att Cambridge och Leeds möts imorgon kväll, och att det fortfarande återstår ett antal omspel efter helgen. Och vilka är då svaren?

CHAMPS

Wolves. Säsongen har knappast varit något att hurra över för Wolves så här långt. Detta trots ett nytt ägarskap som lovade mycket. Det har däremot gått hackigt i ligaspelet där Wolves befinner sig i ingenmansland. Desto större glädje bland Wolves supportrar över en både dramatisk och överraskande cupseger borta mot Stoke. Wolves började matchen bäst och kunde ha avgjort matchen redan i halvtid innan målvakten Carl Ikeme vann dem matchen under den andra halvleken. Det var Wolves första vinst i FA-cupen på sex år och firandet var därefter.

Derby. Det var kanske inte riktigt en smash-and-grab men bra nära. Tony Pulis muttrade efter matchen att hans West Brom hade bombarderat Derby och det låg kanske något i det. Men under loppet av några få minuter i andra halvlek vände Derby ett 0-1-underläge till 2-1-ledning, genom två väldigt snygga mål av Darren Bent och Tom Ince, och höll sedan ut hela matchen. Meriterande seger för Derby mot ett starkt och motiverat West Brom framför ett fullsatt och energiskt Hawthorns.

Man City. Det vore väl lite fånigt att påstå att det var en seger Man City behövde, men det var definitivt en seger som gör luften lite lättare runt Pep Guardiola och Etihad precis innan Man City tar spelledigt under rätt precis en vecka. West Ham på bortaplan var en på pappret tuff motståndare men Man City svarade för en av lagets bästa prestationer på länge och var, både av egen förtjänst och motståndarnas förskyllan, bra värde för sin 5-0-seger. Spelet var stundtals strålande och John Stones fick göra sitt första mål för Man City.

CHUMPS

Bournemouth. Eddie Howe får mycket berättigat beröm för sitt arbete med Bournemouth men får då också bära ansvaret när något går dåligt eller blir fel. Och laguttagningen mot Millwall gick riktigt fel. Howe bytte ut hela startelvan från veckans match mot Arsenal och fick se sitt lag bli mer eller mindre manglat borta mot Millwall. Det var en arrogant laguttagning som, med en vecka kvar till nästa match, bara kan betyda att Howe struntade i FA-cupen, utan att berätta det för supportrarna, eller fullständigt underskattade motståndet.

West Ham. Det finns förluster och så finns där säckaförluster. Det här var en säckaförlust. West Ham blev förnedrade på sin egen hemmaplan. Redan från avspark lyste press på motståndare och ett organiserat försvarsspel med sin frånvaro. När laget mer eller mindre oundvikligen hamnade i underläge så gick det att ta på hur spelarna mer eller mindre föll samman. Slaven Bilic har till synes tappat greppet om laget, och det vore knappast förvånande om han fick lämna West Ham innan januari är över. Om inte annat blir det ett tufft utvärderingssamtal efter säsongen.

Everton. Man vet att ett läge inte är bra när en manager direkt efter en förlust börjar ställa krav på den egna klubben att de måste investera i nya spelare under transferfönstret. Ronald Koemans missnöje med situationen i Everton och de egna spelarna har blivit mer och mer uppenbart, och om inte det förändras är det svårt att se honom bli särskilt långvarig i klubben, av ena eller andra skälet. Här försvann Evertons förmodligen sista möjlighet för säsongen till en riktigt konkret framgång när laget tappade 1-0 till 1-2 mot Leicester hemma på Goodison Park.

:::

Wayne Rooney tangerar Bobby Charltons målrekord – med knät!

När man tycker att spelschemat i England är jobbigt och slitsamt kanske det är lite dumt att ordna en massa omspel åt sig själva.

Arsene Wenger har aldrig förlorat i FA-cupens tredje omgång, på sitt sätt en imponerande prestation.

Helt galen BBC-kommentator i matchen mellan Ipswich och Lincoln.

Ett satans ofog att inte ha FA-cuplottningen på söndag kväll. Det finns ingen som helst respekt för traditioner längre – eller mitt schema.

Peter Hyllman

Ut med det gamla och in med det nya Aston Villa

Att Aston Villa har gjort framsteg under Steve Bruce är tydligt. Det är knappast något skönspel, vilket inte vore att förvänta, men Aston Villa har sedan Bruce tog över efter Roberto Di Matteo åtminstone sett ut som ett fotbollslag kapabelt att vinna fotbollsmatcher. Sakta men säkert har Aston Villa också krupit uppåt i The Championship-tabellen.

Om Aston Villas första månader med Steve Bruce som manager var ett par steg framåt så har däremot de två senaste matcherna varit ett ganska bestämt steg bakåt. Visst kvitterade Aston Villa i slutet hemma mot Leeds, men det var ändå en missad möjlighet att knappa in på tabelltoppen. Därefter följde en helt bedrövlig bortamatch mot Cardiff som förlorades med 0-1.

Steve Bruce var synbart förbannad efter matchen mot Cardiff och han skrädde knappast med orden vad gällde lagets och spelarnas insats. När ett lag inte har några storstjärnor som spelare, mullrade Bruce, så måste man i alla fall matcha sina motståndare i arbetsinsats. Antydningsvis således att Aston Villas spelare tror lite för högt om sig själva samt inte tar jobbet på planen.

Det är svårt att tänka sig hårdare ord än så från en manager. Men inte bara är det ord som var på intet sätt omotiverade. Det var ord som Aston Villas spelare förmodligen hade behövt höra på riktigt redan för två-tre år sedan. Lathet och liknöjdhet har slagit rot i spelartruppen. Aston Villa blev en klubb utan ambition och krav på perfektion vars prestation därför snabbt blev lagets förfall.

Att sätta ambition och formulera krav på perfektion är först och främst en fråga om ledarskap. Men Aston Villa är en klubb som har brustit i ledarskap på alla nivåer. Förre ägaren Randy Lerner var såväl fysiskt som finansiellt frånvarande de sista fem åren. Managerkontoret har haft svängdörrar och bemannats av i huvudsak färglösa personligheter.

Ledargestalt efter ledargestalt försvann också från laget. Det är kanske inte så konstigt att spelare med dessa egenskaper lämnar då det är de som kommer vara mest eftertraktade av andra klubbar med högre ambitioner. Det var ändå tydligt vart det barkade hän inför förra säsongen när Aston Villa i ett svep sålde ledande spelare som Ron Vlaar, Fabian Delph och Christian Benteke.

Det är ett ledarskapsproblem som kvarstår i Aston Villas lag ett och ett halvt år senare. Det fanns förmodligen en tanke som visade sig feltänkt att Micah Richards och Joleon Lescott skulle bidra med ledarskap. Det fanns kanske en tanke att Tommy Elphick skulle ta ett ledaransvar men det har inte hänt. Det fanns definitivt en tanke att Mile Jedinak skulle göra det.

Nu har saker börjat förändras i Aston Villa, men allt kan inte förändras och få effekt på en och samma gång. Tony Xia tog över som ägare i Aston Villa i somras och är definitivt mer aktivt engagerad än vad Randy Lerner var. Efter några snedsteg inledningsvis så har också Steve Bruce anställts, en manager erfaren på den här nivån. Men allt sker som sagt inte över en natt.

Det är dock tydligt att Steve Bruce har identifierat just bristen på ledarskap som Aston Villas grundläggande problem. Det framgår mycket tydligt i hans vrede efter matchen mot Cardiff. Det framgår också i hur han betonar att han söker efter en viss typ av spelare under transferfönstret, att det inte som förut kan handla om att värva in vem som helst.

Det finns många likheter mellan den situation som Steve Bruce har tagit över i Aston Villa och den som José Mourinho konfronterades med i Man Utd inför och under säsongen. Skillnaden för Aston Villa är att serien är om möjligt ännu mer brutal i The Championship. Man Utd har avslöjats i Premier League men Aston Villa avslöjas desto hårdare i The Championship.

Det är ingen tillfällighet vilka spelartyper som Steve Bruce letar efter under januarifönstret. Han har redan hämtat in Sam Johnstone från Man Utd, en ung, hungrig, mycket talangfull och utvecklingsbar målvakt som kan bli ett ankare bakom backlinjen. Henri Lansbury, offensivt mittfältsnav och ledargestalt i Nottingham Forest, står också högt på inköpslistan.

Det är kanske en bra början. Ett annat omedelbart problem är att Aston Villa samtidigt börjar sakna anfallare. Jonathan Kodjia och Jordan Ayew har båda begett sig till Afrika. Ross McCormack har hittills inte åtnjutit det största förtroendet från Steve Bruce, men det kan ändras. Gabriel Agbonlahor har sin egen postkod. Och alldeles nyss såldes Rudy Gestede till Middlesbrough.

Dags för Ross McCormack att börja visa sin kvalitet kan tyckas. Alternativt om Aston Villa ger sig ut marknaden efter en ny anfallare, men tiden börjar rinna ut för det och det är svårt att hitta anfallare på rätt nivå i januari. Mycket beror så klart på hur Aston Villa, då pratar vi ägare och manager var för sig, ser på resten av säsongen, och möjligheten till uppflyttning.

Mitt i det scenariot dyker så FA-cupen upp och med ett prestigemöte mot Tottenham i den tredje omgången. Hur passar det in i Steve Bruces planer? Å ena sidan är det just en stormatch mot elitmotstånd som Aston Villa borde längta efter sedan nedflyttningen från Premier League. En möjlighet att drömma sig tillbaka till en lyckligare tid och glömma vardagen för en stund.

Å andra sidan vore det kanske dumt att ödsla tid på sådana drömmar om man tror att det finns en rimlig chans att klara uppflyttning. Vilket i och för sig först förutsätter att Aston Villa lyckas ta sig till playoff, och därefter att Aston Villa vinner playoff. Det är långsökt. Alternativt betraktas säsongen som förlorad, och då är det ju bara att satsa allt på FA-cupen.

Nu kanske det är en problemställning av mer akademisk karaktär, givet att även om Aston Villa är taggade till tusen och har ätit både spenat och dunderhonung inför matchen så är det fortfarande att betrakta som klart överraskande om de lyckas besegra Tottenham på White Hart Lane. Aston Villas supportrar verkar vara av en liknande uppfattning då antalet bortabiljetter inte sålts ut.

Men saken är trots detta den med FA-cupen och detta med Aston Villas brist på ledarskap och kulturella kapitalunderskott – Aston Villa måste i vilket fall som helst försöka! Att förlora är en sak. Det må vara hänt. Att inte ens försöka är en helt annan. Sådant kan bara vara demoraliserande. Det har vi sett för mycket av med det gamla Aston Villa.

Vad vi vill se nu är det nya Aston Villa.

Peter Hyllman

Preston och Arsenal gör upp i sitt alldeles egna Invincibles Derby

Det är en av den engelska fotbollens allra mest omtalade och beundrade bedrifter, av ett av den engelska fotbollens allra mest omtalade och beundrade lag. Arsenal blev ligamästare 2003-04 med elva poängs marginal ned till Chelsea på andra plats, och dessutom blev man det utan att förlora en enda match i ligan under hela säsongen.

Arsenal var The Invincibles. Det var en bedrift av historisk betydelse, inte enbart för att den är så ovanlig och sällsynt, utan kanske desto mer för vad den skulle komma att representera. Kulmen på ett fantastiskt lagbygge, ett lag på toppen av sin förmåga. Men även slutet på en era. Inte bara Arsenals största ligatitel, utan också deras senaste. Deras definitivt sista på Highbury.

Arsenals bedrift förtjänar naturligtvis sin plats i historieböckerna. Men det finns en vanlig kritisk uppfattning inom engelsk fotboll att dessa böcker lite för ofta har 1992 som sitt första kapitel. Att ombildningen till Premier League ibland betonas i sådan utsträckning att vad som hände under de drygt 100 åren dessförinnan inte riktigt räknas på samma sätt.

Preston North End är en klubb för vilken detta är högst påtagligt, och dessutom något som är högst aktuellt i och med att de möter just Arsenal ikväll i FA-cupens tredje omgång hemma på Deepdale. Preston är nämligen inte bara den enda engelska klubben att liksom Arsenal gå obesegrade genom en hel säsong, de var dessutom först med bedriften.

Naturligtvis är det här en stor del av Prestons klubbidentitet, även i modern tid. En av Deepdales läktare byggdes om och döptes 2008 om till the Invincibles pavilion. Timingen känns inte som någon tillfällighet, det var ett arbete som måste ha inletts mycket kort tid efter Arsenals Invincibles-säsong. Som om Preston kände att de behövde påminna världen och kanske sig själva.

Kommer det här ha någon som helst påverkan på kvällens match? Det vore så klart märkligt om det inte fanns en ytterligare nivå av stolthet och motivation bland Prestons spelare, i klubben och på läktarna när de ställs mot Arsenal i vad som lite lustigt skulle kunna beskrivas som The Invincibles Derby. Visst skulle en seger smaka ännu lite sötare för Preston just på grund av historien.

Vad som säkert sårat Prestons stolthet i någon utsträckning är inte bara att det pratas mest om Arsenals Invincibles-säsong, utan också hur det liksom tas för givet att det är den större bedriften. Att sådant som ligger närmare i tid värderas högre är i och för sig inget unikt för fotbollen, men Preston har trots allt ett bra case för motsatsen.

Preston vann 18 av 22 ligamatcher under sin obesegrade säsong 1888-89, det vill säga den allra första Football League-säsongen. Jämförelsevis en betydligt högre vinstprocent än Arsenal 114 år senare. De gjorde fler mål på sina 22 matcher än Arsenal på 38 matcher. Liksom Arsenal vann de ligan med elva poängs marginal, men med 16 färre matcher på sig.

Dessutom lyckades Preston samtidigt med bedriften att även vinna FA-cupen samma säsong, varmed de också blev den första engelska klubben att vinna The Double. Dessutom utan att släppa in ett enda mål. Inte bara innebar detta att Preston tog hem två titlar, även om ingen buckla delades ut för ligan, de kan verkligen bokstavligen kalla sig själva för oslagbara under en hel säsong.

Det är så klart ett fullt gångbart argument att det är lättare att gå obesegrade över en kortare ligasäsong. Men det tar inte hänsyn till det historiska sammanhanget. Preston spelade 42 matcher den säsongen utöver liga- och cupspel, och var obesegrade i samtliga. Detta i en tid när planerna var sämre och resandet betydligt besvärligare än 100 år senare.

Ett utdrag ur The Football News and Athletic Journal ger oss en idé om Prestons hårda spelschema: ”The North End have a stiff week before them. On Wednesday next they leave Preston for Edinburgh. They meet on Thursday the Heart of Midlothian, Friday Dumbarton, Saturday Queens Park, Monday Clydesdale Harriers.”

Självklart är professionalismen och de fysiska kraven helt andra i den moderna fotboll i vilken Arsenal verkade i. Men att spela matcher mer eller mindre varje dag inklusive resandet mellan matcherna borde förmodligen sätta dagens managers i Premier League, inte minst bland dem Arsene Wenger för övrigt, synpunkter i frågan i ett annat ljus.

Prestons fantastiska säsong 1888-89 blir inte mindre fantastisk av två andra omständigheter. Att de även säsongen innan spelade totalt 70 matcher, vann 42 av dem och förlorade endast en enda – händelsevis FA-cupfinalen mot West Brom. Samt att det här bara var åtta år sedan Preston North End grundades som fotbollsklubb. På åtta år gick Preston från slagpåsar till oslagbara.

Detta sägs inte för att nedvärdera Arsenals triumf utan för att betona Prestons bragd. Deras bedrift förtjänar att pratas om i samma högstämda tonfall som Arsenals, trots att de inte längre spelar i Premier League, syns på TV varenda vecka, inte har en global supporterbas eller några spelare eller supportrar kvar i livet från deras första och största säsong i Football League.

Det kommer självklart inte att hända. Så grym är världen. Men Preston kan se till att världen kommer ihåg dem i alla fall för en kväll att fler än en klubb har rätt att kalla sig för The Invincibles. Om Preston besegrar Arsenal hemma på Deepdale så vore det naturligtvis en rejäl cupskräll, men också ett stort slag för Prestons historia, klubbidentitet och stolthet.

Och här har vi det så väldigt charmiga med FA-cupen. Den inte bara gör detta möjligt genom att låta två vanligtvis åtskilda klubbar som Preston och Arsenal möta varandra på lika villkor. Det är dessutom fullt möjligt för Preston att vinna mot Arsenal. Och ge John Goodall, Jack Gordon, Jimmy Ross, Fred Dewhurst, William Sudell med flera en slags historiens upprättelse.

Även om Arsenal sällan förlorar mot The Lilywhites.

Peter Hyllman

West Ham kan vinna FA-cupen om de lyckomaximerar snarare än kostnadsminimerar

Det är så klart en på sitt sätt lite intressant motsägelse hur FA-cupens tredje omgång ofta lyfts fram som omgången då de mindre klubbarna ska få chansen att mäta sig med de större, men där intresset från såväl TV-bolag, press och supportrar lik förbannat riktar sig mot i första hand matcherna mellan Premier League-lagen. Kanske för att ett av dem måste åka ut.

Ikväll har vi å andra sidan inget val. Där finns bara en match att intressera sig för. Det är nämligen ikväll som den långa och förlängda FA-cuphelgen inleds, för att avslutas på måndag kväll. Och till fredagskvällen har man alltså valt att förlägga den här omgångens kanske största match på förhand – nämligen West Ham mot Man City på London Stadium.

FA-cupen är FA-cupen. Det är en cup alla klubbar vill vinna. Men som med de flesta cuper är det först i slutomgångarna som den riktigt rejäla nerven sätter in. När det där ljuset i slutet av tunneln faktiskt börjar lysa upp tillvaron. När det finns något högst påtagligt att förlora genom att åka ut. När tillräckligt mycket har investerats i cupen redan för att inte vilja se det gå om intet.

Där befinner vi oss inte riktigt ännu. Åtminstone befinner sig förmodligen inte West Ham och Man City där. När de båda lagen beger sig ut på planen ikväll så är det början på en potentiellt rätt lång och knölig resa. Det är en cup som båda klubbarna är kapabla att vinna, men det känns på förhand som om West Ham och Man City går in i FA-cupen med helt olika utgångspunkter.

I beslutsteori brukar man normalt sett prata om tre strategier – maximax, maximin och minimax. De två första strategierna bygger på att välja det beslut som maximerar den egna vinsten, i ena fallet (maximax) baserat på bästa möjliga utfall för respektive alternativ, och i det andra fallet (maximin) baserat på respektive alternativs värsta möjliga utfall.

Maximax-strategin är en optimistisk strategi, här är lottospelarna. Maximin-strategin anses däremot vara den konservativa strategin, de som väljer att spara sina pengar i bank istället för aktier. Minimax-strategin handlar däremot om att fatta det beslut som minimerar alternativkostnaden, med andra ord den ånger man känner för att ha valt ett beslut istället för ett annat.

Vad har då detta för betydelse för en FA-cupmatch mellan West Ham och Man City? Jo, det går nämligen att beskriva de båda klubbarnas inställning och utgångspunkter till FA-cupen den här säsongen i dessa termer. Huruvida de betraktar FA-cupen som en möjlighet att maximera lycka eller som ett tillfälle att minimera kostnad, och vad det betyder för kvällens match.

West Ham kan och bör maximaxa FA-cupen

West Hams förhållande till FA-cupen definieras av deras ligaposition. Där är West Ham på samma gång lite för bra för att verkligen riskera att åka ur Premier League men också för långt bak i tabellen för att verkligen kunna uppnå något meningsfullt den här säsongen. Att satsa för fullt på FA-cupen kan inte på något sätt störa ligautfallet.

Det enda relevanta beslutet för West Ham blir därför att gå för maximal utdelning i FA-cupen. Det är på sätt och vis ett lotteri så klart, med låg sannolikhet att det ska bära hela vägen till titeln men ändå inte i relativa termer mycket lägre än för något annat lag. Det finns inget att förlora, annat än att inte försöka ta chansen att rädda en i övrigt svag säsong.

Det är inte enbart en slags cupromantisk föreställning, det är också en i högsta grad konkret kalkyl för Slaven Bilic. Det är en säsong där vare sig resultat eller prestationer har motsvarat West Hams förväntningar inför säsongen, och där Bilic stundtals till synes tappat kontakten med spelartruppen. West Hams ledning kommer ofrånkomligen utvärdera Bilics anställning efter säsongen.

Framgång i FA-cupen kan mycket väl vara Slaven Bilics räddning i en sådan utvärdering. Något annat positivt finns inte riktigt att hänga upp sig på. Det har gått som det har gjort i ligaspelet, Ligacupen blev godkänt men inte mer, i det europeiska cupspelet blev det ett fiasko för andra året i rad. För Bilic kan FA-cupen alltså mycket väl vara en job saver.

Där finns också ska sägas en positiv benägenhet med West Ham under Slaven Bilic att satsa på cupspelet. West Ham har åkt ut i kvartsfinalen mot Man Utd både i Ligacupen i höstas och i FA-cupen i våras, efter att bland annat ha slagit ut Liverpool respektive Chelsea längs vägen. Det går inte att kritisera lagets inställning och insats. Att göra helt om den här gången känns helt bakvänt.

Min bedömning av vilket West Ham vi kan och bör få se ikväll är med andra ord ett heltaggat West Ham. Det är självklart en tuff match, men de kan dra maximal fördel av hemmaplan. Vinner de dessutom mot Man City så har de inte bara slagit ut en av de tuffaste konkurrenterna i turneringen, de har också gett sig själva en flygande start i FA-cupen!

Man City kommer minimaxa FA-cupen

För Pep Guardiola är FA-cupen knappast någon job saver. Tvärtom vet så klart Guardiola med sig att det enda han kommer att värderas utifrån efter den här säsongen är hur Man City presterar i Champions League, och att de i alla fall inte totalmisslyckas i ligaspelet, det vill säga missar Champions League. Vad som händer i FA-cupen har ingen bäring alls på detta.

Det mest troliga är att Guardiola kommer att betrakta FA-cupen som en slags distraktion från lagets huvudsakliga mål. Allra helst som ligaspelet dras med betydligt större problem än han nog förutsåg inför säsongen. Att missa Champions League-spel är ett konkret hot för Man City. För Man City är det alltså rationellt att försöka minimera kostnaden med cupspelet.

Att Pep Guardiola betraktar cupspelet i första hand som ett ovälkommet besvär kunde vi konstatera i Ligacupen där han valde att ställa ut ett lag i stora drag inte kapabelt att utföra uppgiften på Old Trafford. Sedan förra säsongen finns prejudikat för en sådan prioritering också av FA-cupen i Man City, så Pep Guardiola skulle knappast bryta mot några existerande normer i klubben.

Det besvärliga med FA-cupen är att det är ett potentiellt stort energiläckage under våren samtidigt som sannolikheten för ett positivt utfall, det vill säga att Man City vinner FA-cupen, är så förhållandevis låg. Mycket kraft måste spenderas för en synnerligen osäker belöning helt enkelt. Och då vet jag inte ens om Pep Guardiola ännu har hört talas om omspel.

Givet att Guardiola själv försöker förmedla att han arbetar med sitt lag och att laget befinner sig i en lärandeprocess så borde det vara naturligt att se FA-cupen som en möjlighet till detta för de truppens perifera spelare. När Guardiola dessutom framstår som både putt och stött för tillfället, att världen är emot honom, så kan han visa sig än mer envist trotsig åt det hållet.

För egen del är det ovisst och det ska bli spännande att se hur Man City och Pep Guardiola faktiskt har för attityd till FA-cupen under våren. Jag tror inte vi kommer få se ett särskilt intresserat Man City, det vill säga ett Man City som i första hand försöker ödsla så lite energi som möjligt, innan det eventuellt börjar bli fråga om semifinaler på Wembley.

Frågan är så klart vilken strategi som kommer visa sig vara den framgångsrika här ikväll på London Stadium. Att försöka maximera lyckan eller minimera insatsen. Med hemmaplan i ryggen borde det ge West Ham en fördel att tillämpa lyckomaximering jämfört med kostnadsminimering. Det bygger dock på att de också spelar smart, och att publiken är med dem på planen.

Kvällsmatch under flodljusen en fredagskväll. Är inte publiken med West Ham ikväll så är de det aldrig.

Peter Hyllman

Det var en gång en seriefinal i League Two mellan Doncaster och Portsmouth

Drygt halvvägs genom säsongen i League Two har tre klubbar ryckt åt sig ett försprång i toppen av tabellen och därmed de tre uppflyttningsplatserna, nämligen Doncaster, Plymouth och Carlisle. Ytterligare fyra-fem poäng nedanför dem återfinner vi Portsmouth och Wycombe, som alltså är de som främst jagar topptrion.

Det är en något oväntad position för Portsmouth som var en av ligans stora favoriter inför säsongen. De hade nog snarare förväntat sig att vara en av de jagade klubbarna snarare än att vara klubben som jagar. Portsmouth har en rutinerad manager i Paul Cook och League Twos förmodligen bästa spelartrupp lagdel för lagdel.

Det är en beskrivning som passar ihop med lagets prestationer. Portsmouth är League Twos med marginal bästa lag både sett till kvaliteten på de chanser laget faktiskt skapar och de chanser laget släpper till. Portsmouth är den klubb som bör göra flest mål och släppa in minst. Av det följer så klart att Portsmouth borde ligga i topp i League Two.

Ändå gör man inte det. Och om Portsmouth undrar över anledningen till det så behöver de inte leta längre än till kvällens motståndare borta på Keepmoat Stadium, Doncaster Rovers. Tabellettan som i huvudsak är tabelletta av två skäl, att laget fullständigt öser in mål både på bortaplan och hemmaplan, samt att laget är väldigt starka på hemmaplan där man hittills är obesegrade.

Det är inte mycket som borde förvåna med detta. Doncaster Rovers manager Darren Ferguson har under ett årtionde gjort sig känd för att leda lag som öser in mål i båda riktningarna. Vilket stämmer även med Doncaster Rovers, även om de har visat sig tätare bakåt just på hemmaplan. Kanske börjar Ferguson med åldern prioritera lite mer så som sin betydligt mer berömde far.

Portsmouth har alltså en synnerligen tuff men viktig uppgift framför sig under kvällen. De befinner sig sju poäng bakom Doncaster Rovers, fyra poäng under uppflyttningsstrecket. En förlust skulle öppna upp avståndet till tio poäng och riskera sju poäng upp till uppflyttning. Rimligtvis behöver Portsmouth lyckas med vad inget annat lag har lyckats med hittills den här säsongen.

Det vill säga besegra Doncaster Rovers på Keepmoat Stadium. Och för att besegra Doncaster Rovers på Keepmoat Stadium så måste man åtminstone i tillräcklig utsträckning förhindra dem från att göra mål. Samtidigt måste Portsmouth lyckas bättre med vad de hittills under säsongen har varit för dåliga på, nämligen att göra mål på bortaplan.

Att göra mål generellt är den här säsongen den kritiska framgångsfaktorn i League Two. En division som onekligen gör hackebiff av den gamla klyschan att det är anfall som vinner matcher och försvar som vinner ligor.

Kvällens match mellan Doncaster Rovers och Portsmouth har med andra ord karaktären av seriefinal. Det är en match mellan två av seriens favoriter på förhand, där det ena laget för närvarande jagar det andra. Doncaster Rovers kan vid vinst anse sig ha tagit ett jättekliv mot att säkra uppflyttning till League One. Vinner Portsmouth har de närkontakt med seriens topptrio.

Matchens betydelse för Portsmouth ska alltså inte underskattas. Klubben gör sin fjärde raka säsong i League Two, den engelska fjärdedivisionen. Det var där Portsmouth så att säga fick börja om sedan supportrarna till sist tagit över ägande och kontroll över klubben, efter åratal av ägarvansinne och vanskötsel av en klassisk engelsk fotbollsklubb.

Portsmouths supportertrust har gjort ett imponerande och beundransvärt jobb med att stabilisera klubben både ekonomiskt, verksamhetsmässigt och inte minst sportsligt. Det har varit en framgångssaga de senaste fyra åren. Men varje saga måste röra sig framåt för att sluta lyckligt. Dorothy behövde följa den gula brickvägen. Frodo behövde bege sig till Mordor med ringen.

Portsmouth behöver börja röra sig tillbaka uppåt igen i det engelska seriesystemet. Det innebär att lämna League Two. Det är inte enbart en fråga om sportslig ambition utan även om att behålla energin i organisationen och i supporterengagemanget, tron på det gemensamma projektet. Att hålla framgångssagan vid liv.

Så att Portsmouth kan fortsätta leva lyckliga i alla sina dagar.

Peter Hyllman

Hur ser konjunkturen ut för de engelska klubbarna under afrikanska mästerskapen?

Det är under en av de tidiga säsongerna av West Wing som Ed och Larry, det spelar ingen roll vem av dem, berättar för en förbipasserande Josh Lyman att det amerikanska konjunkturinstitutet varnar för att ekonomin är på väg in i en recession. ”Säg aldrig det ordet!” förmanar Josh dem uppbragt. Vilket ord ska vi då använda, undrar Ed och Larry. Jag vet inte, svarar Josh. ”Bagel?!”

Det är lätt att få intrycket att det är något liknande förhållande som klubbar och managers i Premier League har till afrikanska mästerskapen och att tappa spelare till den turneringen. Alla vet så att säga att det är ett potentiellt stort problem, men man vill helst mota Olle i grind och inte göra problemen till verklighet och ge dem eget liv genom att uttala dem högt.

Alla klubbar har naturligtvis vetat om sedan länge att afrikanska mästerskapen var schemalagt till den här kommande månaden. Alla managers har vetat om vilka av deras spelare som de förmodligen skulle komma att få klara sig utan under dessa veckor. Det betyder så klart inte att alla klubbar och managers har planerat lika bra för det eller drabbas lika av spektaklet.

Vilka klubbar drabbas hårdast? Det beror i mina ögon på främst två saker, nämligen hur många spelare en klubb blir av med samt hur betydelsefulla just dessa spelare faktiskt är i relativa termer för sin klubb. Det har spekulerats i den här frågan på flera andra håll, och här försöker jag så att säga lägga mitt strå till den stacken.

DEPRESSION

Leicester. Afrikanska mästerskapen drabbar Leicester tungt. De tappar hela fyra spelare till turneringen och det är inte vilka spelare som helst: Riyad Mahrez, Islam Slimani och Daniel Amartey bredvid Yohan Benalouane. Detta samtidigt som Leicester kämpar i ligaspelet. Nu kommer eldprovet för Claudio Ranieris sommarvärvningar.

Sunderland. Kan ursäktas om de känner att världen möjligen sparkar på dem som redan ligger. Tappar tre för laget mycket viktiga spelare i Lamine Kone, Didier Ndong och Wahbi Khazri. Det drabbar ett tunt och skadedrabbat lag extra hårt, därtill utan pengar att förstärka i januari. Enda trösten är att det med Victor Anichebe, Steven Pienaar och Papy Djilobodji hade kunnat vara ännu värre.

West Ham. Tappar tre spelare, och för all del inte oviktiga spelare. Cheikhou Kouyaté är en viktig mittfältspjäs. Andre Ayew har bland annat av skada inte haft den bästa hösten men hade för ett anfallstunt West Ham kunnat vara nyttig i januari. Sofiane Feghouli har hittills bara gjort avtryck i Phil Jones lår men såg ut att kunna börja komma till användning.

RECESSION

Everton. Det hade kunnat vara så mycket värre för Everton, även om det på sitt sätt är illa nog. På pappret hade Arouna Kone och Oumar Niasse kunnat vara jobbiga tapp. Yannick Bolasies långtidsskada är också kännbar men håller honom alltså borta även utan afrikanska mästerskapen. Däremot försvinner Idrissa Gana Gueye, lagets kanske hittills bäste spelare.

Hull. Det är ju inte precis så att Hull har världens bredaste spelartrupp att jobba med till att börja med. När de så dessutom tappar Ahmed Elmohamady och Dieumerci Mbokani så gör det knappast situationen lättare för dem. Det blir en tuff uppgift för vem det nu än bliva månde. Men det hade det ju å andra sidan blivit ändå.

Crystal Palace. Tappar tre spelare till afrikanska mästerskapen, men det är framför allt en spelare som kommer att bli riktigt kännbar för dem, det vill säga Wilfried Zaha, Crystal Palaces bäste och viktigaste offensiva spelare. Kommer att spela för Elfenbenskusten trots att han har varit tillgänglig för England. Sam Allardyce ångrar nog att han inte var klyftig nog att ta ut Zaha till sin enda landskamp.

Watford. Det känns inte jättebra för Watford som däremot säkert ändå drar en suck av lättnad. Om Nigeria hade kvalificerat sig hade de blivit av också med Odion Ighalo och Isaac Success. Nu har de dem kvar, men de tappar å andra sidan ändå Marockos Nordin Amrabat, som har gjort en mycket bra höst med Watford.

Stoke. Stoke tillhör klubbarna som tappar tre spelare, men drabbas kanske ändå inte så illa av det givet att vare sig Wilfried Bony eller Mame Biram Diouf direkt har rosat marknaden för klubben. Vad gäller Ramadan Sobhi kan man kanske tänka sig att Mark Hughes ser det som ett bra tillfälle för egyptiern att få matchtid under bältet.

BAGEL

Man Utd. Alex Ferguson var notoriskt ovillig att värva afrikanska spelare just på grund av afrikanska mästerskapen. Man Utd är hårt drabbade i kvantitet i och med att de bara blir av med en spelare, men givet att Eric Bailly har varit lagets kanske bäste mittback hittills under säsongen så är det ändå ett orosmoment inför en hektisk fotbollsmånad.

Arsenal. Liksom Man Utd så tappar Arsenal bara en enda spelare, nämligen Mohamed Elneny. Men det är kanske inte så bara, för Elneny har utvecklats till en rätt viktig och skicklig spelare på Arsenals mittfält, dessutom en spelare som passar väl ihop med Granit Xhaka, ett mittfältspar som i Santi Cazorlas fortsatta frånvaro betyder mycket för Arsenal.

Liverpool. Både vin och vatten för Liverpool med afrikanska mästerskapen. Det är ett tungt avbräck att Sadio Mané drar iväg med Senegal. Mané är mycket viktig för genombrottskraften och för all del kreativiteten i Liverpools anfallsspel, utöver att vara en produktiv målskytt. Positiva nyheter, för Liverpool, är dock att Joel Matip har sagt nej till Kamerun, även om skadeläget fortsätter oroa.

Middlesbrough. Adama Traoré är Snabbare Än Ljuset, och snabbare än ljuset beger han sig också iväg till afrikanska mästerskapen med Mali. Det kan visa sig bli kostsamt för Middlesbrough där Traoré har varit mycket pigg som forward de senaste månaderna. Middlesbrough har inget överflöd av sådana krafter så de får hoppas att de hittar ett sätt att klara sig bra utan Traoré.

Southampton. Soufiane Boufal har kanske inte haft den mest centrala rollen i Southampton under hösten, men har ändå varit en pigg kraft vid flera tillfällen. Southampton behöver självklart också alla dessa spelare de kan få efter en tung höst och en lika tung månad framför sig, med ligaspel, FA-cupspel och semifinaler i Ligacupen. Boufal åker däremot till Gabon.

BUSINESS-AS-USUAL

West Brom. Jag blev mer eller mindre chockad när jag såg att Evertonlånet Brendan Galloway tillhörde Zimbabwe. För all del inte den första spelaren av den nationaliteten på Merseyside. Det kanske har mindre betydelse för West Brom som däremot sänder några tacksamma tankar till Allan Nyom som valt att tacka nej till landslagsspel med Kamerun.

Swansea, Tottenham, Burnley och Bournemouth. Av dessa klubbar är det bara Burnley och Bournemouth som tappar varsin enda spelare till afrikanska mästerskapen. De båda andra tappar inga spelare alls, och det var väl heller aldrig aktuellt att de skulle göra det.

BOOST

Man City. Behöver inte bekymra sig om att tappa några spelare till afrikanska mästerskapen, i och med att Yaya Touré har pensionerat sig från det ivorianska landslaget. I början av säsongen hade det knappast rört Pep Guardiola i ryggen om Touré åkte till Afrika, men i det här läget, med Touré tillbaka i laget och med ett på grund av skador och avstängningar tunt centralt mittfält, så lär det nog vara en lättnad.

Chelsea. Fortsätter att ha stolparna med sig den här säsongen. Normalt sett har Chelsea haft afrikanska mästerskapen som ett återkommande obehag, med viktiga spelare som Didier Drogba, Michael Essien och Salomon Kalou borta en månad varannan säsong. Den här gången tappar de ingen spelare. Tvärtom misslyckades Nigeria överraskande nog kvalificera sig, så Chelsea får behålla den för dem viktiga spelaren Victor Moses i truppen.

Peter Hyllman

HÖRNAN #20: Tottenham triumferar på White Hart Lane

hornan

Avbytarbänken:
Ben Foster, West Brom
Gareth McAuley, West Brom
Gael Clichy, Man City
N’golo Kanté, Chelsea
Matt Phillips, West Brom
Ryan Fraser, Bournemouth
Olivier Giroud, Arsenal

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Swansea. The mother of all six-pointers. Crystal Palace på bortaplan var en match som hade blivit otroligt dyrbar för Swansea att förlora. Matchbilden var dock ett nervigt och virrigt Crystal Palace som kände att de var piskade att vinna och ett taggat om än kladdigt Swansea. Det syntes att spelarna ville visa upp sig från sin bästa sida inför nye chefen som tittade på från läktaren.

Man Utd. Att som sista match under julfotbollen bege sig till bortamatch mot West Ham är allt annat än lätt under ens gynnsamma förhållanden, vilket också skulle visa sig väldigt tydligt. Något skönspel var det knappast fråga om men som någon uttryckte det, den här tiden av säsongen handlar om poäng, inte prestation. När dessutom flera konkurrenter tappar poäng så är det bara att tacka.

Tottenham. Det kunde ses som en match Tottenham var tvingade att vinna om de skulle ha någon realistisk chans på ligatiteln. Och som de vann den. Det var inte bara en seger mot ett mycket bra Chelsea utan en övertygande seger i en mycket bra fotbollsmatch. Tottenham hoppar i ett svep förbi både Arsenal och Man City samt har nu i alla fall hugg på Chelsea i tabelltoppen.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Bournemouth. Gör man 3-0 på hemmaplan när det har gått ganska precis en timme av matchen så är det mer eller mindre oförlåtligt att misslyckas med att vinna den. Oavsett motstånd men särskilt när motståndet är deras främsta konkurrenter om omgångens Cliff Barnes-titel. Men det är Bournemouth i ett nötskal. Det är mycket oohh och aahh när det funkar för dem offensivt, men defensivt läcker de som såll.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Mauricio Pochettino. Det var en taktisk uppvisning av Tottenham på White Hart Lane där Chelsea nästan aldrig kom till några riktiga avslut eller farligheter, vilket inte berodde på Chelseas bristande kvalitet. Metoden med inlägg på bortre stolpen där Tottenham kunde utnyttja Victor Moses defensiva svaghet var inte bara kalkylerad utan ett helt avgörande drag.

OMGÅNGENS MÅL

Wilfried Zaha, Crystal Palace 1-1, Swansea (h). Snygg halvbicycleta i väldigt trängt och viktigt läge. Jag har alltid varit barnsligt förtjust i sådana här mål sedan jag som nioåring såg Manuel Negrete göra ett mycket liknande mål i en VM-åttondel mot Bulgarien. Får sin lilla konkurrens den här omgången av Lucas Perez volley och Charlie Daniels öppningsmål.

:::

TRE PUNKTER

Tunn hud. Pep Guardiolas tunna hud har visat sig tidigare under hösten men passerade någon slags gräns under måndagen. Det är fascinerande givet hur tindrande positiva många ändå har varit och är till Guardiola även långt innan han kom till England, ändå ger han detta intryck av att känna sig förföljd. Tänk om han faktiskt hade varit det! Beteendet och kommentarerna efter matchen mot Burnley var mest löjligt, och att likställa Man City med Villarreal var en rejäl luftsving. Intrycket att vilja formulera sin egen story och visa sig så osäker i relation till saklig kritik är inte riktigt lika charmigt när resultaten inte motsvarar svansföringen. Man kan påpeka att Guardiola har haft sådan här inställning till media tidigare, men det är en väldig skillnad att ha den inställningen när man ändå vinner till slut, jämfört med när man inte vinner. Det är tufft i Premier League, där värderas man i slutänden endast utifrån om man vinner eller ej. Guardiola och världens pepologer verkar ibland vilja ändra denna enkla spelregel. Det lär de inte lyckas med. Däremot kan de mycket väl lyckas med att vinna. Det vore vettigare att lägga energin på det.

Moyesmoral. Det var en rejäl käftsmäll som Sunderland åkte på borta mot Burnley senast. Fyra insläppta mål, ett bedrövligt försvarsspel och känslan var att det mycket väl kunde ha varit matchen då Sunderland i praktiken åkte ur Premier League. Att bara två dagar senare gå in och göra en så bra match hemma mot ett av ligans absolut starkaste lag var imponerande och visar att David Moyes i alla fall har bra kontroll på sitt lag. De svarar på hans input. Vad som också var imponerande, och som kommer vara väldigt viktigt för Sunderland under våren, var att hemmapubliken på Stadium of Light verkligen var på tårna och stöttade laget och spelarna.

Teknisk knockout. Diskussionen om tekniska hjälpmedel till domarna blir bara mer och mer påträngande. Och inte minst under de senaste veckorna med några spektakulära feldomslut så har behovet verkligen påtalats. Kritiken som riktas mot domarna är i själva verket ofta missriktad och stundtals illasinnad, de gör sitt bästa i en för dem väldigt svår situation. De som skriker högst om domarnas kompetens är helt säkert de som är i störst behov av att gå några mil i dessa domares skor. Gnället om felaktiga domslut kommer aldrig upphöra, däremot är det fullt möjligt att ge domare enkla tekniska hjälpmedel som underlättar för dem att göra sina bedömningar. Succén med målkameror i Premier League visar att misstänksamheten mot användande av teknik är fullständigt obefogad.

:::

FÖR ÖVRIGT

Tror inte Jürgen Klopps kommentarer efter matchen på Anfield om ett defensivt Sunderland precis gjorde motståndet mindre taggat till returmötet.

Oh my darlin’ Clement-ine!

När Bournemouth mötte Arsenal var det på dagen åtta år sedan Eddie Howe gjorde sin allra första match som manager, med Bournemouth, då näst sist i League Two.

Mike Phelan tar Hull till semifinal i Ligacupen mot Man Utd. Hull sparkar Phelan en vecka innan semifinalen. Oanständigt!

Stora pluspoäng till Slaven Bilic efter matchen mot Man Utd. Skötte sig med stor värdighet, och saklighet, i en rent ut sagt för jävlig situation.

Sam Allardyce har lite att jobba på med Crystal Palaces försvarsspel vid fasta situationer.

Väldigt bra match på White Hart Lane.

Peter Hyllman

Matchen som Tottenham måste vinna?

Battle of the Bridge. Tottenham har sannerligen inte haft några positiva upplevelser av Chelsea på sistone. Först förlorar de slutligen förra säsongens ligatitel just mot Chelsea på Stamford Bridge i en match präglad av dåligt humör och våldsamt spel. Sedan för en dryg månad sedan förlorar de samma match efter att ha dominerat stora delar av första halvlek.

Ikväll möts de så igen. Den här gången på White Hart Lane. Tottenham mot Chelsea i vad som på förhand bäst kan beskrivas som en riktig slobberknocker, en match mellan två heta tränare, två lag med spelare som inte riktigt verkar gilla varandra, och mellan två supportergrupper som verkligen inte verkar gilla varandra.

Det går självklart heller inte att bortse från matchens faktiska betydelse för toppstriden i Premier League. För Tottenham är det självklart deras kanske bästa tillfälle de kommer ha under säsongen att verkligen svinga sig uppåt mot den genuina titelstriden. Kanske är det ett tillfälle de måste ta. Det är inte säkert att det kommer så många fler tillfällen.

För Chelsea är det lika självklart en match i vilken alla deras konkurrenter tror, hoppas och kanske ber en och annan bön att de till sist ska börja tappa poäng och göra det möjligt att komma ifatt dem. En vinst mot Tottenham på White Hart Lane skulle förvisso börja tangera olika vinstrekord, men desto viktigare vore det monumentala kliv mot ligatiteln segern skulle innebära.

Båda lagen är i alldeles utmärkt form. Chelseas vinstsvit går liksom inte längre att prata bort utan den talar för sig själv. Men även Tottenham har på senare tid börjat hitta tillbaka till vinnarspåret och inför kvällens match har de fyra raka segrar i ligan. Enda skälet att de inte befinner sig på Champions League-platserna är att konkurrenterna ovanför dem i tabellen har vunnit även de.

Det känns djupt in i magtrakten vilken avgörande och definierande betydelse som kvällens match faktiskt kan ha på Premier Leagues toppstrid. Därför är det på sitt sätt märkligt att konstatera de fundamentalt olika förutsättningar som de båda lagen har haft inför kvällens match, mot bakgrunden av att det är den sista av tre matcher i den engelska fotbollens hektiska julschema.

Många har självklart påpekat detta i flera veckor nu. Men Chelsea har onekligen haft gudarna, eller åtminstone ligabyråkraterna eller TV-folket, på sin sida i schemaläggningen. Deras tre matcher är utspridda över totalt tio dagar, med fyra respektive tre vilodagar mellan varje match. De spelar sin första match på julfotbollens första dag, och sin sista match på den sista dagen.

Tottenham spelar å andra sidan sina tre matcher över åtta dagar. Mer specifikt har Chelsea under den här hektiska perioden två och ett halvt dygn mer tid för vila och återhämtning än i det här fallet Tottenham. Tottenham har tre respektive två dagars vila mellan sina matcher. Chelsea bör alltså kunna gå in till kvällens match med betydligt piggare ben och huvuden.

Men det är inte enbart en fråga om tid utan också energi. Chelsea har nämligen också haft fördelen att ha sina två tidigare matcher under julfotbollen på hemmaplan, mot på pappret hyfsat beskedligt motstånd. Tottenham å sin sida har tvingats till två raka bortamatcher, dessutom mot på pappret tufft motstånd som Southampton och Watford.

Det är kanske rent konkret inte helt relevant för resonemanget, men så klart är det här för Chelsea fördelaktiga omständigheter som sticker lite mer i ögonen eftersom Chelsea redan har fördelen den här säsongen av ett hjälpsamt spelschema, i och med att de inte har något europeiskt cupspel att brottas med. De var knappast i behov av lite extra hjälp i det avseendet.

Det är så klart som det är med detta. Det kanske inte lönar sig att bli alltför irriterad på det och det vore definitivt fel att rikta ilskan mot Chelsea, som knappast har något med schemaläggningen att göra. Men kanske kunde man önska lite mer bollkänsla från Premier League och TV-bolagen att i alla fall inte ge ett lag dubbla fördelar, det vill säga både vad avser tid och energi.

Kanske hade det varit lättare att smälta om schemaläggningen hade varit helt och hållet baserad på slump och lottning. Men så är ju inte fallet. Den är tvärtom väldigt noga planerad utifrån inte minst TV-bolagens önskemål och diverse andra hänsynstaganden. Planerar man för det ena så borde det inte vara omöjligt att också planera för det andra.

Det är dessutom svårt att säga vilken konkret betydelse det egentligen kommer ha för matchen ikväll. Det borde inte vara svårt för Tottenham att använda sina tuffare förutsättningar som tändvätska. Allra helst som det är julfotbollens tredje och sista akt, inför hemmafansen mot en bitter fiende. Det är bara att kräma ut sista energin som finns i benen, i huvudet och på läktarna.

Kanske passar det också Tottenham bättre att så att säga spela en sådan här match mot förutsättningarna. Rent mentalt verkar de ibland ha besvär att spela sådana här matcher som favoriter. De har helt enkelt inte riktigt någon vana av det. Chelsea har däremot mängder med vana av favoritskap. Men ikväll är det inte säkert om det här gynnar något av lagen.

Det går helt enkelt inte att säga att något av lagen är favoriter ikväll. Det är en match som verkligen kan sluta precis hur som helst. Vilket är precis så vi vill ha det inför en sådan här match. Men kanske är det en match som Tottenham måste vinna, precis som förra säsongens match på Stamford Bridge, om de vill ha några realistiska förhoppningar om ligatiteln?!

Battle of the Bridge var en match som Tottenham var på väg att vinna, borde ha vunnit, men kastade bort under andra halvlek. De tillät sig helt enkelt att fokusera på fel saker. Frågan är kanske därför om Tottenham lärde sig något av den matchen och i så fall vad. Det måste de ha gjort om de ska ha någon chans på ligatiteln.

Ikväll har Tottenham chansen att visa att de lärde sig läxan. På samma gång kan de lära Chelsea en läxa. Liksom de kan påminna Chelsea om hur det känns att förlora en fotbollsmatch. Det var ett tag sedan och bara det kan självklart visa sig ha betydelse för den fortsatta titelstriden.

Peter Hyllman

Hull Citys beslut att sparka Mike Phelan är direkt oanständigt

Krutröken hade inte ens hunnit lägga sig på Vitality Stadium i Bournemouth innan nyheten kablades ut att Hull City beslutat sig för att sparka sin manager Mike Phelan, blott 82 dagar sedan de efter många om och men beslutat sig för att ge honom det permanenta managerjobbet.

Det är ett beslut som får det att krypa i kroppen på mig. Visst har förlusterna radats upp för Hull och allt annat än nedflyttning börjar alltmer se ut som i bästa fall önsketänkande. Men det kan inte rimligtvis finnas någon som faktiskt hade förväntat sig något annat givet förutsättningarna.

Vad Hull City alltså gör är att sparka en manager som faktiskt var villig att ta tag i jobbet sent under sommaren, sedan deras förre manager lämnat klubben i missnöje, som tagit en inte ens komplett spelartrupp som hade fått svårt att nå övre halvan i The Championship, och hållit dem i alla fall i närheten av strecket.

Varför – för att de räknar med att någon annan manager skulle göra det hela bättre än Mike Phelan? Vem nu i så fall det skulle vara. Djungeltrummorna mullrar om Gary Rowett. Inget ont om honom, men inte står han bättre rustad för uppgiften än Mike Phelan.

Mike Phelan har gjort ett bra jobb för Hull City. Hull City har däremot inte ens anständigheten att erbjuda honom möjligheten att bygga ett lag för The Championship. Eller för den delen ens anständigheten att låta Phelan leda Hull City vidare i Ligacupen den här säsongen.

Hull behöver nya ägare betydligt mer än de behöver en ny manager. Nu behöver de däremot en ny manager. Vem som nu vore tillräckligt desperat efter ett jobb vilket som helst att tacka ja till dem. Det är inte precis ett kriterie som lockar fram de bästa namnen.

Hull City kommer åka ur Premier League. De gör det för att de som äger och driver klubben saknar kompetens att äga och driva en fotbollsklubb. Vad ägare som saknar kompetensen att äga och driva fotbollsklubbar däremot alltid är bra på är att låta andra bära skulden för deras egen inkompetens.

Bondeoffret den här gången blev Mike Phelan.

Peter Hyllman

Har Swansea redan gett upp i nedflyttningsstriden?

Paul Clement blir Swanseas nye manager. Det har blivit klart under dagen och Clement kommer även att sitta på läktarna och studera sitt nya lag när Swansea ikväll spelar en livsviktig match borta mot Crystal Palace, en av de direkta konkurrenterna i nedflyttningsstriden. Uppdraget faller alltså på Clement att försöka bromsa upp och vända Swanseas fall.

Många hade säkert förväntat sig att Swansea skulle välja en manager som, som det brukar heta, skulle garantera att de höll sig kvar i Premier League, en manager med erfarenhet från Premier League. Här har så klart nämnts namn som Alan Pardew, Harry Redknapp med flera. Paul Clement hör inte till dessa namn. Betyder det att Swansea har gett upp i nedflyttningsstriden?

Nej, det måste det naturligtvis inte betyda. Men jag skulle säga att det betyder i alla fall två saker. Att Swansea har accepterat att nedflyttning från Premier League är inte bara en möjlighet utan kanske till och med en sannolikhet. Samt att detta kommer vara fallet alldeles oavsett vilken manager de än skulle välja att anställa. Varje manager vore i det här läget en hail mary.

Ska vi i så fall berömma Swansea för att med anställningen av Paul Clement i alla fall försöka tänka långsiktigt? Ja, till viss del kan vi göra det. De har i alla fall valt att tänka längre än vad näsan och säsongen räcker, och se längre fram i tiden än så. Clement är en manager Swansea anställer i första hand för att organisera en återuppbyggnadsprocess, i eller utanför Premier League.

Samtidigt kan anställningen av Paul Clement naturligtvis minst lika gärna vara en fråga om brist på andra alternativ. Givet den situation Swansea befinner sig i och de villkor som ägare och klubbledning har att erbjuda, med turbulensen runt klubben som helhet, så var det nog inte precis överfullt i väntrummet med välmeriterade managers när Swansea skulle göra sina anställningsintervjuer.

Swansea har kanske inte gett upp i nedflyttningsstriden ännu. Men Paul Clement är en manager som första hand är anställd för att ta Swansea tillbaka till Premier League, inte nödvändigtvis att hålla dem kvar där. Det utesluter så klart inte att Clement ändå lyckas med att hålla Swansea kvar i Premier League. Men det vore i det här läget att betrakta som en lycklig bonus.

Det är inte Paul Clements omfattande erfarenhet och meritlista som får Swansea att anställa honom. Hans enda tidigare erfarenhet som manager var under Derby förra säsongen, varifrån han fick sparken i början av februari. Då låg Derby femma i The Championship så han fick lämna jobbet mest på grund av en dålig relation med Derbys ägare Mel Morris.

Däremot är Paul Clement en väldigt meriterad och uppskattad coach och assisterande manager. Han har sin bakgrund i Chelsea och Blackburn och har framför allt arbetat som assistent till Carlo Ancelotti under dennes perioder i Chelsea, PSG, Real Madrid och nu senast Bayern München. Han är däremot uppenbart hungrig att ta nästa steg uppåt i karriären.

Att vara manager eller head coach är så klart aldrig detsamma som att vara assistent. Det är alltid tuffare att vara etta än att vara tvåa. Det finns många som är världsklass som tvåor men som inte kan hantera att vara etta. Där vet vi inte hur Paul Clement fungerar, men å andra sidan är kanske vad Swansea just nu framför allt behöver en coach i världsklass?

Som coach har Paul Clement ett högt rykte bland spelarna. Ett sådant rykte bygger mycket på förmågan att motivera och entusiasmera spelarna med hjälp av givande och stimulerande övningar. Kanske behöver det ärligt talat inte vara mer komplicerat än så för Swansea vars primära problem har varit lagets bristande organisation och spelarnas brist på självförtroende.

Kanske är inte vad Swansea just nu framför allt behöver en Big Man-ager. Lika lite som vad Swansea kanske i första hand behöver är att gå ut under januarifönstret och spendera många miljoner på nya spelare, även om det är och förblir den standardlösning som alla experter tenderar att falla tillbaka på när de pratar om klubbar i nedflyttningsstriden.

Kanske behöver Swansea mest av allt lugn och ro, lite hemlagad mat, och börja trivas och ha roligt tillsammans igen, och hitta ett bra sätt att spela tillsammans på igen. Åtminstone behöver kanske det vara den grund Swansea lägger innan de större greppen börjar tas. Och i det avseendet kan Paul Clement vara helt rätt person för Swansea.

Alternativt visar det sig bara i efterhand att Swansea trodde att de anställde Javier Clemente.

Peter Hyllman

Sex skäl varför Eddie Howe är helt fel ersättare till Arsene Wenger

Arsene Wengers tid som Arsenals manager är utmätt. Att Arsene Wenger kommer avgå som Arsenals manager förr snarare än senare är om inte av något annat skäl så av rena åldersskäl ett ofrånkomligt faktum som Arsenal helt enkelt bara har att förhålla sig till. Vad Arsenal självfallet har att göra är att planera övergången till nästa manager så bra som möjligt.

Arsenals successionsordning kommer förmodligen vara viktigare för dem än för någon annan klubb. Jämförelserna med Man Utd ligger nära till hands, men Arsenal är i själva verket av ekonomiska skäl i en mer utsatt position än vad Man Utd var och är. Champions League-spel är finansiellt viktigare för Arsenal som samtidigt inte har samma möjligheter eller vilja till investeringar i spelartruppen.

Arsene Wenger har samtidigt en om möjligt ännu mer central roll för Arsenal än vad Alex Ferguson hade för Man Utd. Många vittnesbörder pekar på hur Wenger har en personlig närvaro ned i minsta detalj av Arsenals verksamhet, där Ferguson istället åtminstone ju äldre han blev också blev bättre på att delegera. Personens betydelse för Man Utd har blivit tydlig i efterhand, den kommer inte visa sig mindre betydelsefull för Arsenal.

Det har naturligtvis pratats efterträdare till Arsene Wenger i ganska många år redan. Där finns en del uppenbara namn som Pep Guardiola, som å andra sidan inte längre framstår som ett helt trovärdigt alternativ. Mer underhållande har kanske varit dagsländor som kan skrattas åt i efterhand, såsom Owen Coyle, Remi Garde och Roberto Martinez.

Eddie Howe är ett namn som för närvarande nämns både friskt och frekvent i dessa samtal. Bakgrunden är självklart det stora arbete han under ett antal år har gjort med Bournemouth, vilka han under en åttaårsperiod har tagit från den absoluta botten av League Two hela vägen upp till Premier League, där han ser ut att vara på god väg att etablera dem. En imponerande bedrift med vilken som helst klubb, desto mer med en klubb som Bournemouth.

Vad har vi då lärt oss av historien, är Eddie Howe i själva verket just precis samma typ av dagslända som Coyle, Garde och Martinez före honom? Nej, det tycker jag inte man kan säga. Dels har Howe uppvisat en mer långvarig framgång än tidigare dagsländor, där finns en helt annan body-of-work. Dels måste Wengers avgång per definition ligga närmre i tid. Coyle med flera kunde bara bli dagsländor eftersom Wengers avgång aldrig var aktuell.

Det innebär däremot inte att Eddie Howe därför är bättre lämpad som Arsene Wengers efterträdare i Arsenal. Det går inte att ifrågasätta att det vore ett väldigt vackert och modigt beslut av Arsenal, det hade i kategorin av vackra och modiga beslut troligtvis överträffat Man Utds beslut att satsa på David Moyes som ersättare till Alex Ferguson, men förmodligen också i kategorin av dumma beslut. Många argument talar i själva verket till Howes nackdel:

Taktiska likheter är en svaghet – inte en styrka!

Visst, det är inte svårt att förstå tanken. Eddie Howes Bournemouth spelar en snabb, teknisk passningsbaserad fotboll med fokus på ett offensivt balanserat och tänkande mittfält. Att beskriva Howes fotboll och Arsene Wengers fotboll låter sig göras utan att byta ut något annat än namnen.

Men om vi nu i alla fall försöker tänka tillbaka på de senaste tio årens kritik och frustration med Wengers taktiska naivitet och oförstånd så blir det omöjligt att inte ställa sig själv frågan varför man frivilligt går fram till den lätt skäggiga tanten i skolmatsalen och ber om en till portion.

Vi ser exakt samma defensiva svagheter i Eddie Howes Bournemouth som vi har vant oss vid att se i Arsene Wengers Arsenal. Balansen och organisationen i laget är riktad framåt, inte bakåt, vilket gör laget sårbart. Det är i båda fallen ett medvetet val. Det gör inte saken bättre eller problemet mindre.

Eddie Howes meritlista är alldeles för tunn!

Vad Eddie Howe har åstadkommit med Bournemouth ska inte på något sätt undervärderas eller marginaliseras. Det är utan någon som helst tvekan ett av den moderna fotbollens mest beundransvärda managerverk. Men vad finns på Howes meritförteckning utöver den punkten?

Utöver en kort och snabbt avslutad tid i Burnley så har Eddie Howe i själva verket bara varit verksam i Bournemouth. Det reser självklart frågan om Howe är kapabel att nå samma nivå av framgång också i en annan klubb och överföra sina metoder också till en högre nivå.

Det går heller inte att komma ifrån att det är en meritlista som inte når högre höjder än att under avrundat uppåt två säsonger ha lyckats hålla sig kvar i Premier League. Utöver det finns ett antal topplaceringar i Football Leagues tre divisioner. Det är i tunnaste laget för en engelsk superklubb.

Hoppet från Bournemouth till Arsenal är alltför stort!

Eddie Howes tunna meritlista är i mina ögon ett tydligt tecken på hur hoppet från Bournemouth till Arsenal helt enkelt är för stort. I slutet av Thelma & Louise önskade vi alla att bilen skulle kunna nå ända fram till andra sidan, men filmen slutade med bilen svävande i luften av en anledning.

Det kan vara värt att komma ihåg att många också på förhand menade att hoppet för David Moyes från Everton till Man Utd var för stort. Då är Everton ändå en väsentligt större klubb än Bournemouth, som i åratal befunnit sig strax under tabelltoppen, samt med erfarenhet från europeiskt cupspel.

Nu har individer olika personlighet så klart. Kanske har Eddie Howe en större mentalitet än vad David Moyes har. Men det är svårt att blunda för att Howe inte har en enda europeisk cupmatch under bältet, att han aldrig har varit med om en titelstrid eller ens placerat sig på Premier Leagues övre halva.

Säljer inte Arsenal som projekt!

Flera av Arsenals nuvarande stjärnspelare betonar gärna att en stor anledning att de valde att spela för Arsenal var Arsene Wenger. Det kan så klart vara koketteri i viss utsträckning men Wengers respekt och idéarv är absolut något som får stora spelare att välja att spela för Arsenal.

I någon mening är det kanske också det enda skälet. Det finns sannerligen klubbar som både erbjuder mer i lönekuvertet och erbjuder bättre möjligheter till titlar och den status dessa medför. Arsenals främsta säljpitch som projekt och superklubb är och har under lång tid varit just Arsene Wenger.

Som redan har påpekats i inledningen kommer det vara livsviktigt för Arsenal att behålla styrkan i sin säljpitch även efter Arsene Wengers avgång. Hur stor är sannolikheten att Eddie Howe övertygar Mesut Özil och Alexis Sanchez att stanna kvar i Arsenal, eller exempelvis Marco Reus att komma till Arsenal?

Bygger på ett feltänkt tidsperspektiv!

Som sagt, det är inte svårt att förstå tanken. Eddie Howe är 39 år gammal och har naturligtvis många år kvar som manager. Han har redan visat en benägenhet att bli långvarig i en klubb. En lyckad Howe är en manager som blir kvar i Arsenal i 25-30 år om allt vill sig väl.

Det finns någon föreställning i det allmänna fotbollssamtalet att det finns något fint och riktigt att likt den värste gammelsovjetiske planekonom tänka i 25-årsplaner. Som om dessa planer någonsin hade någon förankring i den faktiska verkligheten. Men det är helt feltänkt.

Det är helt meningslöst för en klubb som Arsenal att tänka i mer än ett tre-femårsperspektiv. Vad och vem har bäst förutsättningar att lyckas under de kommande tre åren? Visar sig detta framgångsrikt så leder det självklart till en förlängning. Precis så fungerade det i början även med Arsene Wenger.

Arsene Wenger kan inte återuppfinnas!

Men många tänker inte på att det fungerade så med Arsene Wenger. De ser kanske mest till utfallet eller slutpunkten och jobbar utifrån föreställningen att Arsenal när de anställde Arsene Wenger hade perspektivet att de anställde en manager för de 20 kommande åren.

Från denna felaktiga föreställning har det fötts ett ideal om att det är så en klubb bör tänka. Men det är i själva verket omöjligt att tänka på det viset, ingen kan på det viset förutse framtiden. Det är ett ideal som har en tendens att fördunkla varje managersamtal.

Det är däremot inte svårt att se lockelsen för Arsenal i att försöka anställa en ny Arsene Wenger, det vill säga den Arsene Wenger de och vi nu så här 20 år senare vet att de fick. Frågan är dock om det mer är ett sätt att försöka återskapa och bevara det som varit, snarare än att tänka framåt.

Arsene Wenger kom till England, till Premier League och till Arsenal i en helt annan tid. Engelsk fotboll var betydligt mer isolerad från utländska influenser än vad den är nu. Konkurrensläget i ligan var betydligt mer generöst. Wengers egna erfarenheter hade en mer global touch än Eddie Howes.

Var tid har sin Arsene Wenger. Eddie Howe kanske är den här tidens Arsene Wenger, för Bournemouth. För Arsenal vore Howe däremot kanske först och främst ett missriktat försök att anställa en annan tids Arsene Wenger en gång till. För Arsenal ur led med tiden.

Dessutom har Eddie Howe så mycket kvar att uträtta med Bournemouth, så mycket kvar som kan utvecklas både för klubben och för honom själv personligen. Jag är inte helt förtjust i den här för givet tagna föreställningen att varje ny, het manager mer eller mindre uttalat tillhör superklubbarna.

Jag vill hur som helst först se Eddie Howe följa med Bournemouth hela vägen till slutstationen. Även om jag inte för närvarande har en aning om vad detta innebär.

Peter Hyllman

Leicesters lista av nyårslöften

Det var de bästa av tider, och de värsta av tider. 2016 för Leicester passar onekligen in på Charles Dickens klassiska formulering. Det första halvåret var naturligtvis alldeles fantastiskt när Leicester chockade fotbollsvärlden och vann klubbens första ligatitel i sin 132-åriga historia. Det sista halvåret blev nära nog dess raka motsats då mästarlaget bytte titelstrid mot nedflyttningsstrid.

Det blev snabbt ett helt annat liv för Leicester. Det enorma strålkastarljus som sattes på klubben under våren har försvunnit och förbytts i en slags talande tomhet. Claudio Ranieri som under våren mer eller mindre höll hov inför en hord journalister varje presskonferens berättar nu om lagets vedermödor inför ett halvtomt pressrum.

Helt katastrofal var naturligtvis inte den andra halvan av 2016. Trots att Leicester stötte på motgång efter motgång i ligaspelet så presterade laget mycket bra under sin allra första säsong i Champions League. De vann sin grupp och spelar under våren slutspel, i vilket de lottades mot Sevilla. Favoriter är de inte, men har ändå goda möjligheter att ta sig till kvartsfinal.

Risken för Leicester inför den här säsongen var att laget och spelarna mentalt skulle tillåta sig att leva kvar i den föregående säsongens extas. En risk som med facit i hand framstår som befogad. Vad som har hänt går inte att göra ogjort, men det blir viktigt för Leicester att nu lägga 2016 bakom sig och istället blicka framåt mot 2017.

Vilka nyårslöften är det då Leicester, Premier Leagues regerande mästare, en titel de i själva verket redan har abdikerat, bör ha ställt sig själva inför 2017, som ska få dem att hitta tillbaka till den rätta vägen? Jag har för egen del några idéer:

Sparka inte Claudio Ranieri!

Det kommer säkert att diskuteras i mörka rum i klubben och bland ägarna, om det inte redan har diskuterats. Ju mer påtaglig skräcken för nedflyttning faktiskt blir för Leicester och dess ägare desto mer konkret kommer diskussionen bli, att försöka rädda situationen med ett managerbyte.

Kanske borde Claudio Ranieri ha tackat för sig redan efter förra säsongen, det var uppenbart att den aldrig skulle gå att överträffa eller ens matcha. Å andra sidan är det fullt förståeligt att Ranieri själv faktiskt ville följa med laget ut i Champions League, skörda frukten av sin egen framgång.

Det vore direkt ovärdigt av Leicester att sparka Claudio Ranieri, den manager som mot alla odds vann dem ligatiteln. Naturligtvis måste varje klubb i första hand titta framåt, men det går inte heller att helt ignorera vad som syns i backspegeln. Ranieri bär inte ensam skuld för Leicesters besvär.

Låt laget lösa läget!

Det är laget, det vill säga spelarna, som först och främst har försatt Leicester i det läge de nu befinner sig i. Det är spelarna som inte har haft samma hunger och samma koncentration som förra säsongen. Det bör vara spelarna som får bära ansvaret att också rädda Leicester ur detta läge.

Det kommer så klart vara frestande att försöka handla under januarifönstret, men Leicesters spelartrupp är stark nog som den är för att kunna hålla sig kvar i ligan. Värvningarna i somras har inte visat sig vara effektiva. Fokus bör vara på att få nuvarande lag att prestera efter förmåga, snarare än nya spelare.

Claudio Ranieri talar med kluven tunga i den här frågan. Å ena sidan pratar han om vikten av att managera sina spelare, det vill säga sitt eget jobb och få spelare att prestera också i motgång. Å andra sidan menar han att vad Leicester behöver är spelare. Kanske ett sätt att skjuta ifrån sig ansvar.

Fullt fokus på FA-cupen!

Ligan är vad den är för Leicester den här säsongen. De kommer inte kunna uppnå något i ligaspelet utöver att hålla sig kvar, och hålla sig kvar ska de kunna klara av oavsett andra ansträngningar. Tvärtom är det förmodligen viktigt att ta tillvara de chanser till glädje som fortfarande finns.

En sådan chans är naturligtvis FA-cupen. Det var självklart något som passerade obemärkt förbi förra säsongen att Leicester misslyckades svårt i cupspelet. De är ändå bra nog att kunna ge FA-cupen ett riktigt försök och även ha en bra chans att vinna cupen, även det i så fall för första gången i klubbens historia.

Lätt blir det inte, särskilt inte med Everton på Goodison Park redan i den tredje omgången. Men med ett cupspel mot Sevilla på horisonten så finns det också en anledning för Leicester att visa att de kan vara framgångsrika inte bara som ligalag utan även som cuplag.

Var orädda mot Sevilla!

Leicester är självfallet inte favoriter mot Sevilla, ett riktigt starkt La Liga-lag med tonvis av europeisk cuperfarenhet. Men Leicester är naturligtvis inte ovana vid att spela matcher i vilka de inte är favoriter, tvärtom så var det kanske själva grunden till lagets fantastiska framgångar förra säsongen.

Att spela i Champions League har utan tvekan varit något positivt för Leicester den här säsongen. Spelglädjen har varit större än i ligaspelet, pressen har inte varit densamma. Leicester har samtidigt uppnått vad som var deras enda rimliga målsättning på förhand, det vill säga ta sig till slutspel.

Leicester kan spela helt utan press mot Sevilla, och det vore oerhört trist om de inte gjorde sig själva rättvisa i den matchen. Allra helst som de har fördelen att få avsluta på hemmaplan. Det är första och sista säsongen i Champions League inom överskådlig framtid, lämna inget i omklädningsrummet!

Nystart och farväl till Claudio Ranieri!

Uppfyll lagets fyra första löften och låt säsongen utifrån dessa sluta som den gör. Om Leicester då har presterat ungefär så som de är kapabla att göra så har de klarat sig kvar i Premier League samt har två spännande cupupplevelser under bältet.

Därefter är det dags för nystart för Leicester. Som sagt, det hade kunnat göras ett case redan inför den här säsongen att göra en sådan nystart, eftersom vad som uppnåddes förra säsongen var omöjligt att upprepa, men det fanns även goda skäl att avvakta.

Dessa skäl finns inte efter den här säsongen. Det vore som sagt ovärdigt att sparka Claudio Ranieri, men både klubb och manager bör efter säsongen vara måna om att inte förstöra en relation och ett renommé genom genom att klamra sig fast vid den alltför långt förbi sitt bäst före-datum.

2016 var på alla sätt ett fantastiskt år för Leicester. Nu är det 2017 och dags för Leicester att börja titta framåt.

Peter Hyllman

HÖRNAN #19: Efter halva säsongen är Guardiola och Mourinho utanför Champions League

hornan

Avbytarbänken:
Victor Valdes, Middlesbrough
Ragnar Klavan, Liverpool
Danny Rose, Tottenham
Jack Wilshere, Bournemouth
Henrikh Mkhitaryan, Man Utd
Robert Snodgrass, Hull
Harry Kane, Tottenham

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Burnley. Den anmärkningsvärda segerraden hemma på Turf Moor fortsätter för Burnley vilket naturligtvis kommer vara otroligt betydelsefullt för Burnley om de lyckas hålla sig kvar i Premier League. Lika viktigt som nyårets tre poäng var så klart att segern kom mot just Sunderland, där Burnley alltså distanserar en av de direkta konkurrenterna i nedflyttningsstriden.

Liverpool. Det var aldrig något riktigt snack om saken på Anfield. Det var en match som Liverpool kontrollerade mer eller mindre från dess första sekund till dess sista. Målet kom tidigt och den enda oroshärden under resten av matchen var att Liverpool aldrig riktigt utnyttjade de många möjligheterna de både tog och bjöds att stänga matchen.

Chelsea. Det skadar naturligtvis inte att samtidigt som man tangerar rekordet för antal vinster i rad under en och samma säsong också utöka avståndet till en av konkurrenterna i titelstriden med tre poäng. Chelsea bara fortsätter att vinna, både när de spelar bra och när de spelar mindre bra, och vad som kanske framför allt imponerar är förmågan att göra mål på alla möjliga sätt.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Sunderland. Tuff konkurrens om den här tveksamma utmärkelsen med Swansea den här omgången, men Sunderland plockar hem den sett till hur laget fullständigt imploderade framför våra ögon. Burnley tilläts göra fyra mål och precis varenda mål var en direkt konsekvens av en ren gåva från Sunderlands försvar. Kanske var detta matchen där Sunderland i praktiken åkte ur Premier League.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

José Mourinho. Matchen mot Middlesbrough slutade med känslan att det var något av gamla Man Utd vi såg igen. Den känslan möjliggjordes av ett både aktivt och modigt matchcoachande av Mourinho nästan omedelbart efter att Middlesbrough gjort sitt mål. Det sände helt rätt signaler till laget och det är osannolikt att Man Utd hade vunnit matchen utan Mourinhos bidrag.

OMGÅNGENS MÅL

Olivier Giroud, Arsenal 1-0, Crystal Palace (h). När Viasatstudion påstår att det var ett av de vackraste målen någonsin så kan man möjligen misstänka att de fjäskar en aning för Arsenalfansen, men snyggt som fasen var det så klart. Jag har ju dessutom en viss svaghet för sådana här avslut som tar går i mål via ramen, jag tycker det förhöjer upplevelsen. Omgångens bubblare är Hal Robson-Kanus smackebonkvinnare mot Southampton.

:::

TRE PUNKTER

Viasat. Tuff kritik mot Viasat för att de regelbundet väljer att visa Man Utds matcher från Premier League. De flesta menar att detta bara beror på Zlatan Ibrahimovic vilket är på samma gång sant och förenklat. Jag har själv lite svårt att se problemet. Viasat har ingen skyldighet att visa den ena matchen eller den andra, deras enda skyldighet är att välja det för dem mest lönsamma alternativet. Viasat följer pengarna! Det är upp till var och en att välja att inte betala för en produkt de inte är intresserade av eller inte anser vara värd pengarna. Om det visar sig att Viasat tjänar mer pengar på att sända andra matcher än Man Utds så kommer de göra det.

Allt eller inget. Chelsea har haft ett märkligt facit hittills den här säsongen. De har vunnit samtliga matcher under fyra av säsongens fem månader innan årsskiftet. De är med andra ord 100%-iga i augusti, oktober, november och december. Däremot vann de inte en enda match i september då deras vinstprocent istället alltså var 0%. Chelsea vaknade onekligen upp när september tog slut. Med både Tottenham och Liverpool på spelschemat under januari så vore det kanske inte någon långsökt prognos att om de är 100%-iga också i januari så vinner de ligan.

Stoke Broke. Stoke inledde som alla kanske kommer ihåg säsongen alldeles bedrövligt utan en enda vinst på sina sju första matcher och målen bara rinnandes in bakom dem. Stoke vaknade därefter till liv men debaclet mot Leicester innan jul, där Stoke hade en tvåmålsledning och en man mer på planen men ändå tappade till oavgjort, verkar ha skickat dem tillbaka in i misären. Två raka förluster och med fyra mål insläppa i båda matcherna har tagit Stoke tillbaka dit där de började säsongen. Mark Hughes har låtit lien falla över vissa spelare och det verkar inte helt harmoniskt runt laget. Stoke får passa sig för att låta svackan bli för långvarig.

:::

FÖR ÖVRIGT

Två röda kort på två matcher för Southampton, och två förluster i rad hemma på St Mary’s. Ingen julstämning på sydkusten.

Personligen är jag också trött på Zlatantjafset i svensk TV och media. Vilket inte betyder att jag är trött på Zlatan Ibrahimovic för övrigt.

Mycket bra laginsats av Arsenal. Utan Mesut Özil. Det går snabbare då.

Andre Gray blev förste Burnleyspelare att göra ett hattrick i Premier League, och 23 poäng är Burnleys högsta antal poäng någonsin efter en halv säsong.

Paul Clement ser ut att bli Swanseas näste manager.

Leicester ligger på 20 poäng efter en halv säsong och alltså på par med 40-poängsstrecket. Om inte för förra säsongen hade vi kanske betraktat detta som en bra säsong för dem.

Befinner sig West Brom på Europavägen?

Redan imorgon drar alltså nästa omgång igång igen för fulla muggar. Underbart! Om inte annat är de passivt aggressiva kommentarerna från tränarna alltid lika underhållande.

Både José Mourinho och Pep Guardiola ligger vid nyår och med halva säsongen spelad utanför Champions League-platserna. Vem såg den komma?!

Chelseas vinstsvit är såå-å-åå 2016…

Peter Hyllman

Sam Allardyce är The Crystal Palace Way

2016 var ett år då fejknyheterna fick ett rejält genomslag i såväl samhälle som politik. Post-truth society blev ett nytt populärt begrepp för att i själva verket beskriva hur lögn som metod har blivit både acceptabel och effektiv, möjlig eftersom nyhetsmedia sedan länge pantsatt sin egen trovärdighet som granskare genom att själva bli en del av underhållningsbranschen.

Kanske drabbades ingen hårdare av detta inom engelsk fotboll än Sam Allardyce som tvingades avgå som Englands förbundskapten efter blott en match och två månader på sitt drömjobb då FA drabbats av akut moralpanik sedan Telegraph slagit på stora trumman om korruptionsavslöjanden inom engelsk fotboll utan att egentligen ha hittat något alls.

Den tragikomiska effekten av Telegraphs påhittade scoop var att den som stått för den kanske minsta förseelsen fick lida den värsta konsekvensen. Visst, det ställs högre krav på en förbundskapten så klart. Den allmänna bilden var dock att Allardyce gjort sig skyldig till grovt mutbrott när han i själva verket brutit mot vare sig lagar eller ens FA:s egna regler.

Möjligen är det en bild som till stor del beror på någon slags trötthet på Sam Allardyce, en manager som aldrig vunnit vare sig popularitetstävlingar eller stilpoäng, och aldrig kommer göra det. Av liknande skäl är det en känsla som är svårfrånkomlig att Allardyce hade motståndare inom FA som såg Telegraphs avslöjande som ett praktiskt sätt att göra sig av med honom.

Många var av uppfattningen att Sam Allardyce hade gjort sitt inom engelsk fotboll, att ingen klubb skulle vara villig att anställa honom efter att ha fått sparken av FA. Den uppfattningen visar på två missförstånd. Dels vad avser omfånget av Allardyces snedsteg, som knappast var diskvalificerande. Dels vad avser det värde engelska klubbar fortfarande tillskriver Allardyce.

Det kom knappast som någon överraskning att Crystal Palace valde att sparka Alan Pardew och anställa Sam Allardyce när han var tillgänglig. När Steve Parish i Crystal Palace pratade om att lagets försök till expansiv fotboll misslyckats och att de skulle tänka mer back to basics, så behövde man inte vara Einstein för att fatta att Sam Allardyce redan var packad och klar.

Det görs självklart en stor poäng om hur Sam Allardyce är livbojen för alla klubbar som är rädda för att åka ur Premier League. Vilket han i och för sig har visat sig vara. Men Allardyce är inte bara en brandsläckarmanager. Han passar i själva verket enormt bra ihop med Crystal Palace. Ett lag vars brister under säsongen händelsevis råkar vara Allardyces styrkor.

Det måste konstateras att Crystal Palaces spelartrupp borde passa Allardyce alldeles utmärkt. Det är Crystal Palaces kanske starkaste spelartrupp under Premier League-tiden. Laget är på pappret starkt på såväl mittfält som i backlinjen, Christian Benteke är en närmast idealisk Allardyceanfallare, och yttermittfältare som Andros Townsend och Wilfried Zaha är inte sämre de.

Vad Sam Allardyce alltid har varit bra på är att skapa välorganiserade fotbollslag, och det är inte svårt att se mervärdet i detta för ett Crystal Palace som helt i onödan befinner sig indraget i en nedflyttningsstrid just på grund av deras benägenhet till ett oorganiserat och misstagsbenäget försvarsspel. Det syntes en skillnad redan i Allardyces första match mot Watford.

I Crystal Palace har Sam Allardyce också hittat en klubb i Premier League vars självbild dessutom stämmer förhållandevis väl överens med bilden, i vissa fall nidbilden, av Allardyce. Han kändes aldrig riktigt bekväm i klubbar som West Ham och Newcastle där självbilden var en helt annan, men i Crystal Palace går han in med ett uttalat stöd för att spela just sin typ av fotboll.

Och det är inte en typ av fotboll som är Crystal Palaces supportrar främmande, tvärtom är det en typ av fotboll med vilken klubbens kanske allra största framgångar har kommit. Det finns inte i Crystal Palace riktigt samma delusions of grandeur som är möjliga att hitta i Allardyces tidigare klubbar. Tvärtom skulle man nog bara glädjas åt förra säsongens torpedfotboll i Sunderland.

Det finns inte riktigt någon The Crystal Palace Way som utgör något kulturellt hot mot Sam Allardyce. I den utsträckning en sådan finns så vore den heller inte särskilt olik The Sam Allardyce Way. Kulturellt passar Allardyce även bra ihop med klubbens amerikanska ägare, som förespråkar ett mer analytiskt förhållningssätt, ett område där Allardyce alltid har varit framstående.

Sam Allardyces första match med Crystal Palace slutade oavgjort, borta mot Watford. Ett spelmässigt framsteg, det var en match som Crystal Palace borde ha vunnit. Dagens match blir desto tuffare, borta mot Arsenal. Allardyce kommer självklart söka efter ett bra resultat att hänga upp sitt nya lagbygge på, och en vinst eller poäng borta mot Arsenal vore onekligen ett sådant resultat.

När Crystal Palace anställer Sam Allardyce ska vi alltså vara försiktiga med att betrakta det som enbart ett kortsiktigt beslut. Där finns även ett långsiktigt tänkande. Kanske är förutsättningarna för detta dessutom bättre än någonsin tidigare för Allardyce. Tidigare har han alltid haft ett annat drömjobb för ögonen. Det drömjobbet har nu kommit och gått och kommer aldrig tillbaka.

Dessutom är det en anställning som onekligen ligger i klubbens långsiktiga tradition. Neil Warnock, George Burley, Dougie Freedman, Ian Holloway, Tony Pulis, Neil Warnock, Alan Pardew och nu alltså Sam Allardyce bara under den senaste tioårsperioden. Crystal Palace är knappast en klubb som kan anklagas för att inte ge brittiska managers chansen.

Sam Allardyce är The Crystal Palace Way. Och bli inte förvånade om den vägen, även i en liga som har börjat beskrivas som ett VM för managers, bär hela vägen ut i Europa.

Peter Hyllman