Det räckte att se hur Liverpool krigade. Det räckte att titta på Southamptons kamp och total glädje. Det räckte att lyssna på hur publiken levde sig med i dramat framför dem. Det är därefter omöjligt att påstå att Ligacupen inte skulle ha någon betydelse.
För Southampton har detta så klart all betydelse i världen. Underbara, härliga och fantastiska Southampton. För dem var vinsten på Anfield och den bokade cupfinalen på Wembley ett stycke klubbhistoria. Och ingen klubb har gjort sig mer förtjänt av den cupfinalen på Wembley än just Southampton.
Naturligtvis måste det ha varit extra speciellt för Southampton att vinna den här semifinalen mot just Liverpool. Den klubb som har vittjat deras spelartrupp så många gånger de senaste åren. Fotboll är affärer i det här avseendet, men för supportrarna handlar fotbollen också om känslor.
Underbara var självklart känslorna i samband med slutsignalen och efter Shane Longs knockout-slag. Det var hockeyhögar bland spelarna och tröjor till de medresta småbarnen bland supportrarna. Det firades i omklädningsrummet och på resan hem.
Det var en i det närmaste perfekt genomförd semifinal över två matcher av Southampton. Den enda invändning någon skulle kunna ha vore att det var en semifinal som egentligen borde ha varit avgjord redan innan avspark på Anfield, och än hellre i halvtid på Anfield. Det missades mängder av chanser.
Det var däremot en över två matcher mer eller mindre perfekt genomförd defensiv insats. Inget nytt för Southampton så klart som har tagit sig till final i Ligacupen utan att släppa in ett enda mål. Smått enastående. Desto mer imponerande igår kväll då Southampton fick klara sig utan Virgil van Dijk.
Sedan tidigare har José Fonte lämnat klubben. Southampton gick alltså ut till semifinalreturen på Anfield med mittbacksparet Maya Yoshida och 23-årige färskingen Jack Stephens. Båda gjorde en felfri insats. Vilket visar att en stark defensiv i första hand bygger på ett stabilt system – vilket Southampton har!
Vad Southampton också har är några av Premier Leagues just nu kanske mest underskattade mittfältare. Framför allt Oriol Romeu bör i själva verket vara aktuell för kommande årets lag-nomineringar. Han och Steven Davis gör ett helt fenomenalt defensivt och konstruktivt arbete för Southampton.
Claude Puel ska inte heller underskattas. Det har hörts röster att Southampton gör en svagare säsong än tidigare. Men hur högt man än väljer att värdera några tabellplaceringar runt mitten av tabellen så smäller en cupfinal på Wembley alltid högre än så för Southampton. Det händer inte varje år.
Tvärtom. Det händer väldigt sällan. Southampton vann förvisso Football League Trophy för sju år sedan, men i de stora cuperna har de bara varit i fem finaler genom hela sin historia, den senaste gick 2003 inte ens på Wembley. 1979 spelade Southampton senast final i Ligacupen, och förlorade.
Genom åren har Southampton bara vunnit en enda stor titel. Det var tre år tidigare, 1976, när Southampton mot alla odds som andradivisionslag tog sig hela vägen till FA-cupfinal. Väl där trotsade Southampton återigen alla odds och besegrade självaste Man Utd i en av FA-cupens klassiska finaler.
Det var så klart något före min tid på jorden. Men under min uppväxt var det ändå en triumf som pratades om liksom mot en rosafärgad bakgrund varje gång Southampton visades på TV, vilket var rätt ofta. I alla fall för mig har det här gett en speciell känsla i bröstet just för Southampton.
Och det vore så klart en slags historiens symmetri om Southampton återigen, 41 år senare, ställs mot Man Utd i finalen den 26 februari. Men först ska Man Utd så klart ta sig dit. Mer om den andra semifinalen i torsdagens ordinarie blogg runt tiorycket.