Claudio Ranieri har varit med om det här spelet förut. Han kan självklart tyda tecknen som brukar förebåda att en manager får sparken. Han har inte minst upplevt det själv ett antal gånger tidigare. Spelare som inte längre orkar kämpa i motgång. Kritiska viskningar inifrån omklädningsrummet som på något märkligt sätt letar sig ut i media.
Det finns något manipulativt medvetet i den kritik som för närvarande läcker ut ur Leicesters omklädningsrum. Hur Ranieri förvirrar spelarna genom att byta taktik bara några timmar inför match. Hur Ranieri beordrar extrainsatta träningar på morgonen samma dag som laget spelar match. Hur Ranieri grälar med en materialförvaltare över fotbollsskor inför öppen ridå.
Det är kritik som inte framstår som överdrivet allvarlig men som ändå syftar till att underminera Ranieris auktoritet och person. Den framställer en manager som håller på att tappa greppet och drabbas av panik, som väljer att fokusera på helt fel saker, och som dessutom anspelar på en redan befintlig stereotyp om Ranieri som en så kallad tinkerman.
När Leicester befinner sig enbart en poäng ovanför nedflyttningsstrecket, och med övriga klubbar såsom Hull City, Swansea och Sunderland till synes på väg att lyfta sig, och inte minst med Hull och Swansea som exempel på den möjliga effekten med att byta manager, blir kritiken och vad den symboliserar ett argument för Leicesters styrelse att genomföra ett managerbyte.
Förlusten mot Man Utd i söndags förvärrade situationen för Claudio Ranieri och Leicester. Det var en match i vilken de började förhållandevis bra men där laget och spelarna så fort de hamnade i underläge valde att helt kapitulera. Det var exakt samma typ av kapitulation vi såg i Chelsea på King Power Stadium förra säsongen, eller i Man Utd på Goodison Park mot slutet av 2013-14.
Båda dessa matcher ledde till att José Mourinho respektive David Moyes fick sparken direkt därefter. Efter förlusten mot Man Utd i söndags spekulerade jag i om det var Claudio Ranieris sista match med Leicester. Det var förmodligen lite för tidigt. Men med ett koppel av matcher som var och en kan betraktas som säsongsdefinierande kan det mycket väl snart vara dags.
Kvällens omspel mot Derby County i FA-cupen är en av dessa matcher. Att åka ur FA-cupen vore naturligtvis ännu ett misslyckande för Leicester och för Claudio Ranieri. Men framför allt söndagens livsviktiga ligamatch borta mot Swansea. Förlust där och Leicester kan mycket väl befinna sig under nedflyttningsstrecket. Då kan det visa sig vara dags att trycka på panikknappen.
Det har letats många skäl till Leicesters förfall. Oförmågan att göra mål måste höra till dem. Jamie Vardy som förra säsongen gjorde 19 spelmål har så här långt bara mäktat med fem spelmål. Riyad Mahrez som förra säsongen gjorde 17 mål har hittills inte lyckats göra ett enda spelmål. Framför allt för Vardy är det ett problem av att han inte längre ges lika många målchanser.
Det pratas mycket om lagets mentalitet. Hur spelarna fortfarande lever kvar i förra säsongen och hur de har svårt att producera samma känsla och svårt att ladda om batterierna den här säsongen. Det individuella förfall vi har bevittnat den här säsongen i viktiga spelare som Riyad Mahrez, Wes Morgan, Robert Huth, Christian Fuchs med flera är uppseendeväckande.
Champions League har i någon mening belyst detta fenomen, därför att i den turneringen har Leicester däremot svarat för en del mycket bra insatser. Bland annat har de alltså tagit sig vidare till slutspel. Det är också en utmaning som Leicester nu står inför, att hantera en nedflyttningsstrid samtidigt som de ska hantera Champions League. Om än kanske inte någon långvarig utmaning.
Det var självklart en farhåga många hade inför säsongen, att Leicester skulle få det svårt att kombinera Premier League med Champions League. Kanske framför allt då en så stor anledning till deras succé förra säsongen var att slippa göra det. Men Champions League kan framför allt ha haft en annan mer indirekt betydelse, då det fick Claudio Ranieri att frångå ett vinnande koncept.
Kanske hade Ranieri tjänat på lite mindre grepp under sommaren. Istället värvades sju nya spelare, varav två anfallare, av vilka ingen utom möjligen Islam Slimani kan sägas ha blivit särskilt lyckad. Utöver att spendera över £70m på nya spelare som inte riktigt har förstärkt Leicesters startelva, har det inverkat negativt på gruppdynamiken och psykologin i spelartruppen.
Naturligtvis behövde Leicester stärka upp i leden givet att de den här säsongen också skulle spela i Champions League. Men kanske borde det ha gjorts lite mer selektivt och i mer begränsad omfattning. Leicesters framgångsrecept förra säsongen var ett lag som var i stora drag oförändrat från match till match. Den idén borde Claudio Ranieri snarare ha byggt vidare på än försöka förändra.
Det hade kunnat kosta dem något i ligaspelet, men förmodligen hade det inte kostat lika mycket som Leicesters tillkortakommanden nu har gjort. Nu står istället Claudio Ranieri inför den frågeställningen med 14 omgångar kvar av säsongen och en hägrande nedflyttningsstrid. Och hur ska Ranieri nu göra sin laguttagning, med Derby ikväll och Swansea på söndag?
Kvällens match mot Derby handlar naturligtvis om FA-cupen. Den kommer också handla om att försöka återställa något mått av självförtroende inför matchen på söndag. Ska det ha någon som helst effekt behöver de som är tänkta att spela på söndag spela också ikväll. Tiden för smart rotation är förbi för Leicester, nu är det back to basics.
Claudio Ranieri och Leicester behöver börja vinna fotbollsmatcher igen. För att göra det behöver de hitta tillbaka till vad som gjorde att de vann alla dessa fotbollsmatcher förra säsongen. Ranieri måste helt enkelt hitta tillbaka till sin startelva, som inte kan vara så mycket annorlunda än den vi hann vänja oss vid under förra säsongen, och hålla fast vid den kommande matcher.
Så värst många fler matcher än vad Leicester hade att brottas med under förra våren kommer det ändå inte bli fråga om. Det viktigaste för Leicester just nu är ändå att rensa bort all otydlighet kring laguttagningarna, förtydliga att ansvaret hädanefter ligger på spelarna att reda ut den röra de själva orsakat, samt att, för att låna ett uttryck, putting the band back together.
Det är ändå ett band med en hel del greatest hits. Det var bandet som vann The Championship 2013-14. Som lyckades rädda sig kvar i Premier League via en great escape 2014-15. Och som svarade för fotbollshistoriens kanske allra största skräll 2015-16. Någon slags magi måste finnas i det där laget. Det gäller bara att leta fram den igen.
Det börjar bli bråttom med detta. Så sent som igår gick Leicesters styrelse ut och bedyrade sitt orubbliga förtroende för Claudio Ranieri. The dreaded vote of confidence således. Ranieri har varit med om det här spelet förut. Han kan tyda tecknen som brukar förebåda att en manager får sparken. Han vet att de här matcherna mot Derby och Swansea är matcher Leicester måste vinna.
Om inte löper Claudio Ranieri stor risk att inom loppet av blott en månad både utses av FIFA till årets främsta tränare och få sparken. Vilket rimligtvis måste vara helt unikt.