Om man som manager väljer att ta en fajt med en av sina spelare så finns det bara en enda regel att förhålla sig till – man måste vinna fajten! Det finns helt enkelt inga andra alternativ. Att förlora fajten är helt otänkbart, där får inte ens finnas förutsättningar att kunna förlora den. Går inte detta att uppnå så får man välja att fajtas en annan dag.
Arsene Wenger följde inte den regeln. Han tog en fajt med Alexis Sanchez men satte sig själv i en situation där han inte bara kunde förlora fajten utan dessutom gjorde det. Det blev en slags halvmesyr från vilken den som kom ut starkast inte var Arsene Wenger utan Alexis Sanchez, vilket knappast kan ha varit Wengers avsikt.
Det tog bara någon dag för PR-apparaten runt Arsenal och Arsene Wenger att bekräfta vad de flesta nog redan visste. Att beslutet att bänka Alexis Sanchez var disciplinärt och inte taktiskt. Sanchez beteende på planen, på träning och mot övriga spelare och ledare fick Wenger att besluta sig för att för lagets bästa placera Sanchez på bänken.
Här gör Wenger en felbedömning. Om han anser att Sanchez beteende är så oacceptabelt att han av princip behöver göra en maktmarkering så måste han ställa över Sanchez helt och hållet, och då inte riskera att stå där med brallorna nere vid fotknölarna i efterhand. Om han inte anser detta så ska naturligtvis Sanchez spela matchen redan från start.
Det blir istället en slags halvmesyr som ingen vinner något på. Arsene Wenger själv framstår i efterhand som kraftlös och obestämd. Försökte han lära Alexis Sanchez en läxa i disciplin och auktoritet så finns goda chanser att Sanchez bara blev mer förhärdad. Försökte han markera till fördel för spelartruppen så var det nog få av dem som blev helt övertygade av det ljumma stödet.
Det är inte svårt att känna att Wengers osäkra agerande är baserat på hans egen för närvarande osäkra och svaga position. Han befinner sig i en väldigt pressad situation och då är det lätt att bli obeslutsam. Vad som är tydligt är att det pågår stridigheter i och runt Arsenals spelartrupp. Vad som inte är tydligt är på vilket ben i dessa stridigheter man ska sätta ned foten.
Maktmarkeringen som skedde riktades nu mot Alexis Sanchez. Det är också på honom som skulden för bråket har lagts. För de som menar att Arsenal istället behöver fler spelare som Alexis Sanchez, som menar att Arsenals spelare har blivit för bekväma och liknöjda och för känsliga för krav och kritik, är det däremot inte självklart att det är där skulden bör läggas.
Vad som däremot börjar bli uppenbart genom den pågående PR-apparaten runt Arsenal och Arsene Wenger är att Wenger har alla avsikter att vara kvar som Arsenals manager. Hade han bestämt sig för något annat hade han meddelat det i det här läget. Och vad PR-apparaten självklart syftar till är att vända tillbaka supporteropinionen till Wengers fördel.
De väl planterade fröna talar sitt tydliga språk. Om hur Arsene Wenger har erbjudits och tackat nej till £30m-bud från Kina men tackat nej för ty så älskade han Arsenal. Det kan mycket väl stämma men hur många jobberbjudanden har Wenger fått genom åren utan att dessa har läckt ut? Budskapet är enkelt, Arsenal är viktigare än pengar!
Om hur Arsene Wenger skulle vara ointresserad av det för stunden tillgängliga och mycket prestigefulla Barcelonajobbet för ty så älskade han Arsenal. Det kan mycket väl stämma att han är ointresserad av det jobbet så klart men det är väl också att betrakta som ytterst osäkert att han faktiskt har blivit erbjuden jobbet. Budskapet är enkelt, Arsenal är finare än Barcelona!
Att det är två berättelser som är ägnade att stryka Arsenalsupportrar medhårs är däremot klart. Få saker åstadkommer sådant bättre än att bedyra att just deras klubb är större än både pengar och alla konkurrenter, att störst av allt är ändå kärleken. Men det är inte bara kärleken som mönstras av PR-apparaten runt Wenger, som ammunition används även konflikt.
För så måste man kanske också betrakta konflikten med Alexis Sanchez. Som ett drama i vilket Arsene Wenger ställer sig själv till synes på klubbens sida och definierar konfliktens villkor på så vis att ställer man sig inte på hans sida så står man inte heller på klubbens sida. Ett för övrigt vanligt och återkommande tema i kritiken mot Arsene Wengers kritiker, att de inte”stöder klubben”.
Åttondelsfinalen mot Bayern München är i praktiken redan avgjord. Där finns inga hedrande halvvinster att hämta hemma på Emirates. Lagets sammanbrott i München blockerade alla sådana nödutgångar. Vad som kommer att utspela sig på Emirates är med andra ord inte så mycket en fotbollsmatch som ett internt drama inför öppen ridå.
Arsene Wenger vill fortsätta i Arsenal. Arsenals styrelse vill inget hellre än att Wenger fortsätter i Arsenal. Det är med andra ord bara på vilken sida som supportrarna landar som bromsar upp Wengers beslut, om de i konflikten kommer fram till att lojalitet med klubben innebär lojalitet med Wenger, eller att kritik mot Wenger i själva verket är att vara lojal med klubben.
Vad Arsenals supportrar ikväll och under resten av säsongen har att komma fram till är om de i sin egen syn på klubbens framtid bäst känner igen sig i Arsene Wengers vilja eller i Alexis Sanchez vilja. Knappast något talar för att Alexis Sanchez blir kvar i Arsene Wengers Arsenal. Det är alltså det val som Wenger i viss mening har ställt Arsenals supportrar inför. Han eller jag?!
För första gången på 20 år är jag inte säker på att Arsene Wenger kommer att tycka om svaret. I så fall är den enda återstående frågan om det är ett svar som någon faktiskt bryr sig om och därför kommer få någon betydelse. Jag är inte alldeles säker på det. Men än en gång har alltså Arsene Wenger valt att ta en fajt han inte kan vara säker på att vinna.
Ingen spelare är större än klubben är den förenklade logik som vi förväntas följa i den här konflikten. Något som möjligen är tänkt att distrahera oss från att Arsenals problem kanske i själva verket är en manager som, medvetet eller omedvetet, på egen hand eller genom andras försorg, har blivit större än klubben.