Det var mycket som kändes typiskt med säsongens första derby på Merseyside, på Goodison Park strax innan jul. Det var en match som Everton, åtminstone inledningsvis, dominerade om än utan att lyckas få någon utdelning. Det var till sist en match som såg ut att sluta mållös, innan Liverpool och Sadio Mané gjorde matchens enda mål en bra bit in på tilläggstiden.
Det har varit ett återkommande mönster mellan de båda klubbarna. Det är ett derby som på så vis, likt många andra derbyn, är bortkopplat från vardagens formkurvor eller mer generella styrkeförhållanden. Everton har normalt sett väldigt svårt att besegra Liverpool. Det sker i själva verket mycket sällan och på Anfield sker det nästan aldrig.
Genom alla år har Liverpool vunnit mot Everton 90 gånger jämfört med Evertons 66 vinster mot Liverpool. Under Premier League-eran har Liverpools dominans i själva verket ökat med 22 vinster jämfört med Evertons tio. Under de senaste tio åren har Liverpool vunnit elva matcher att jämföra med Evertons två vunna matcher. Det är över 30 år sedan Everton vann på Anfield.
Att Liverpool vinner oftare mot Everton än tvärtom kan så klart förklaras med att Liverpool generellt sett har varit ett bättre fotbollslag. Att Liverpool däremot vinner så mycket mer ofta mot Everton än tvärtom, i synnerhet under senare år, är mer en fråga om mentala faktorer. Everton känner sig instinktivt underlägsna mot Liverpool, de förväntar sig inte att vinna.
Få fans kan bättre än Liverpools fans betrakta den egna klubbens överhet som något naturligen betingat och permanent bestämt. Där finns en benägenhet att betrakta Evertons underordning och lillebrorsstatus som given och för evig. Det är ett misstag Liverpools fans har gjort förut, inte minst med Man Utd men till stor del också med Chelsea. Verkligheten är föränderlig.
Förändring är också ett genomgående tema runt både Everton och Liverpool för närvarande, men kanske då i synnerhet för Everton. En ny ägare, en ny nivå av investering, nya ambitioner för klubben, och den senaste utvecklingen är att Everton på kort tid har tagit ett par stora steg mot att förverkliga planerna på en ny och större arena – ute vid Bramley Moore i Liverpools hamnområde.
Både Everton och Liverpool har sina tydliga ambitioner och målsättningar i ett Premier League-sammanhang. Liverpool vill å sin sida återvända till Champions League i ett första steg och naturligtvis i steget därefter göra sig själva till en konkurrent om ligatiteln igen. Everton är redan bäst av resten i Premier League och siktar på att slå sig in i den nuvarande toppen om sex storklubbar.
Det börjar emellertid bli mer och mer tydligt att både Everton och Liverpool har en kamp de måste ta på hemmaplan först innan de kan ta några avgörande kliv på det större slagfältet.
Everton måste innan de kan börja planera för att slå sig in bland de sex största klubbarna i toppen av Premier League, visa att de kan mäta sig med Liverpool hemma i den egna staden, utan att mentalt betrakta sig själva som lillebror och tvåa i den relationen. Det ena kommer helt säkert vara omöjligt att uppnå utan att först lyckas med det andra. Everton måste återfinna tron på sig själva.
Liverpool måste hantera den utmaning på hemmaplan som Everton onekligen kommer att prestera, med nya ägare, med större investeringar i nya spelare som de egna ägarna inte kommer att överträffa i någon större utsträckning, och med en ny arena för Everton. Everton kommer aldrig inom överskådlig framtid bli större än Liverpool, men Liverpools storebrorsstatus är inte given.
Långt borta är de dagar då det näst bästa laget i staden Liverpool var Liverpools reservlag. Vi kommer få se samma kamp som redan har utspelats och fortsatt utspelas i både London och i Manchester, utspelas också i Liverpool.
Båda klubbarna står också inför vissa vägval i sina respektive ambitioner. När Romelu Lukaku inte ville skriva på ett nytt kontrakt med Everton med skälet att Everton inte kunde motsvara hans ambitioner så var det onekligen något av en kastad handske för Everton. Ska de kunna slå sig in bland de stora klubbarna måste de kunna övertyga spelare som Lukaku att Everton är en klubb för dem.
Liverpool drabbades av sina egna oroväckande nyheter för några dagar sedan när deras uttalade transfermål Mahmoud Dahoud från Mönchengladbach istället meddelade att han skrev på för Dortmund. Att Liverpool tappar spelare till klubbar som Bayern München, Chelsea, Man City, Man Utd och Real Madrid må vara hänt, till klubbar som Dortmund må vara mindre hänt.
Merseysidederbyt är en motsägelsefull historia. Den går under tilltalsnamnet det vänskapliga derbyt – the friendly derby – samtidigt som det i själva verket är en av de fulaste och smutsigaste matcherna inom den engelska fotbollen, mätt i termer av utdelade gula och röda kort, bakom endast ett annat möte mellan två andra klubbar.
Det är också ett derby med sin alldeles egen mytologi kring fördelar för det ena eller andra laget. Eller i själva verket bara för det ena. Det har varit bortdömda mål i cupsemifinaler för länge sedan. Det har varit solklara utvisningar som av någon anledning aldrig har dömts för spelare i det röda laget. Mest gillar jag statistiken att Everton på 80 år bara har fått en enda straff på Anfield.
Få saker skriker så klart lillebrorskomplex riktigt lika mycket som den här typen av konspirationsteorier. Liverpool har naturligtvis inget emot om dessa teorier fortsätter ältas, det betyder att Everton fortfarande bara hyttar uppåt, att de är all bark but no bite. Evertons mentala uppgift är att göra dessa teorier obsoleta och utan relevans, att snarare ge Liverpool skäl att börja älta sina egna.
Kanske är det också så att för första gången, i alla fall på mycket länge, så har Everton en manager som inte själv brottas med det där lillebrorskomplexet. David Moyes var på många sätt en fantastisk manager för Everton, men slog alltid underifrån och förmådde vare sig då eller senare skaka sig själv fri från den rollen. Roberto Martinez har alltid känts small-time. Ronald Koeman, oavsett uppfattning om honom som manager, för sig med en annan aura.
Nu är så klart inte Merseysidederbyt dagens enda derby. Under kvällen har vi även sydkustderbyt mellan Southampton och Bournemouth. En match i vilken Southampton måste klara sig utan Manolo Gabbiadini. Southampton får ändå räknas som klara favoriter. De vann ju också det första mötet under säsongen, på bortaplan.
Däremellan kan vi alla glädjas åt att Viasat tydligen ändå verkar ha tagit sitt förnuft till fånga och visar Man Utds match under eftermiddagen. Det enda man behöver för att se matchen är en strumpbyxa i nylon som man träder över skärmen, så är det alltså fullt möjligt att se matchen på Old Trafford om man först rattar in Viasat Premium.