Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Burnley 2016-17: (++++)

Definitionen av Burnleys säsong hittar vi tidigt, nämligen redan i den andra omgången, när de hemma på Turf Moor 19 augusti besegrar Liverpool med 2-0. Liverpool hade precis besegrat Arsenal i säsongspremiären men kom snabbt ned på jorden igen. Burnley skulle vinna tio matcher på hemmaplan under säsongen, här lades grunden för det.

Att vara riktigt små kan ha den fördelen att man kan smyga förbi ganska obemärkt i skuggan av de riktigt stora. Den strategiska fördelen har Burnley och Sean Dyche upptäckt och använt till sin fördel. Burnley har gått upp i Premier League förut bara för att åka raka vägen ned igen. De flesta trodde nog på ungefär samma utfall den här gången.

Men så blev det emellertid inte. Burnley visade sig den här säsongen vara en obehaglig överraskning för fler än ett lag. I synnerhet hemma på Turf Moor. I stor usträckning var Burnley två lag den här säsongen. Burnley som fram till sista omgången endast förlorat mot topplagen på hemmaplan. Burnley som vann sin första match på bortaplan först i slutet av april.

Hemmaformen var vad som höll Burnley kvar i Premier League. Och även om slutplaceringen i slutänden blev en hyfsat blygsam sextonde plats så var det aldrig fara för någon nedflyttning. Det är naturligtvis i sig en enastående insats som på fullt allvar och med goda skäl har gjort att Sean Dyches namn har nämnts bland kandidaterna till årets manager.

Det finns inga stora hemligheter vad som ligger bakom Burnleys framgång. Ett osedvanligt välorganiserat försvar. Anfallet håller ligans bottenstandard men Burnley är defensivt formidabla. De tvingas förvisso uthärda mängder av skott per match, men endast Man Utd och Tottenham har under säsongen varit bättre på att hantera motståndarnas anfall.

Det är således ingen tillfällighet att det är i defensiven vi hittar några spelare som utan att det behöver skämmas för sig kan nämnas i en årets elva. Tom Heaton i målet är så klart en. Ben Mee och Michael Keane har bildat ett ytterst skickligt mittbackspar. Inte undra på att åtminstone två av dem har dragit till sig större klubbars intresse inför sommaren.

Förra gången Burnley befann sig i Premier League lyckades de inte vinna en enda av sina första tio ligamatcher, vilket tvingade det att under mer eller mindre resten av säsongen försöka jaga ikapp sina motståndare. Att börja bra var alltså väldigt viktigt för Burnley den här gången. Vilket var bara en av många läxor som Burnley verkade ha lärt sig den här gången.

Läxor Burnley lärde sig den här säsongen var att inte jäklas med vare sig Liverpool eller FA. Först blev Andre Gray avstängd i fyra matcher för att åratal tidigare ha twittrat homofobiskt, något som sura Liverpoolfans bestämde sig för att gräva fram sedan han gjort mål på dem. Sedan blev Joey Barton avstängd i 18 månader av FA för att ha varit dum nog att betta på fotboll och egna matcher.

Managerbetyg: You Got Dyched (+++++)

Det är ett evigt gnällande om hur livet är orättvist för engelska och brittiska tränare nu för tiden, att utlänningarna kommer och tar deras jobb. Sean Dyche har varit en av de ivrigaste att framföra den åsikten. En besvärlig omständighet är så klart att utländska tränare ofta lyckas bättre. Dyche är hur som helst inte en av dem som ger det argumentet vatten på sin kvarn.

Det är kanske inga stora fotbollskonster som Burnley bjuder på. Men att lyckas hålla en så liten klubb med så små resurser inte bara kvar i Premier League under en säsong, utan under flera säsonger hålla dem i Premier League eller i alla fall i toppen av The Championship är imponerande. Glädjande är också hur Dyche har valt att stanna kvar i Burnley trots nedflyttning.

Bloggen om Burnley

http://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2016/11/21/burnley-dansar-med-drakar/

Några månader in på säsongen stod det klart att Burnley fått en betydligt bättre start i Premier League den här gången. Bloggade då om min beundran för deras strategi att värva leftovers från de stora drakarna i deras närområde och bygga ett lag runt dessa ofta hungriga och talangfulla spelare. Ett rätt bra sätt att förklara vad som fått Burrnleys pussel att gå ihop.

Årets spelare: Tom Heaton

Det finns flera spelare som hade kunnat nämnas i Burnley. Michael Keane och Ben Mee inte minst. Men sett till antalet skott som ändå landade på Burnleys mål och det faktum att Heatons räddningsprocent var through the roof långa stunder under säsongen, så känns valet till sist ändå självklart. Nyckeln för Burnley att hålla sig kvar i Premier League var en storspelande målvakt.

Utvärdering: Godkänd (++)

Premier League. Visst kan man kanske tycka att Burnley borde kunna hävda sig lite bättre på bortaplan, men det vore också att vara alltför gnällig. Burnley hade ett enda mål inför säsongen, något de aldrig förut lyckats med, nämligen hålla sig kvar i Premier League. De lyckades utan att någonsin vara nära att misslyckas. Högsta betyg. (+++++)

Ligacupen. Började det bra i ligan så gick det desto sämre i Ligacupen. Förlust redan i första matchen borta mot pyttelilla Accrington Stanley i den andra omgången. Så klart ett fiasko. (-)

FA-cupen. Bättre gick det förvisso i FA-cupen, åtminstone i meningen att de tog sig betydligt längre, ända fram till femte omgången. Men väl där blev det å andra sidan stryk igen mot betydligt lägre motstån, den här gången på Turf Moor, och den här gången inte ens i Football League, Lincoln City. (+)

Utsikten inför 2017-18

Det finns tre farhågor kring Burnley. För det första att de kändes behjälpta av att åtminstone två andra lag var så betydligt mycket svagare. För det andra att det är osäkert om de kommer kunna få försvar och målvakt att storspela på samma sätt en säsong till. För det tredje att det är svårt att se hur Sean Dyche ska bygga vidare på själva spelidén.

Det vore orealistiskt att tro något annat än att Burnleys målsättning också nästa säsong kommer vara att med näbbar och klor försöka klamra sig kvar i Premier League. De måste försöka behålla styrkan i sitt försvar. Vad de samtidigt kan göra är att försöka förstärka sitt mittfält för att bli bättre på att vända till eget anfall.

BETYG: Med beröm godkänd (++++)

Peter Hyllman

Premier Leagues sillyförlorare och fem sämsta värvningar

Det vore överdrivet att säga att en klubbs framgångar beror enbart på vilka spelare de värvar under silly season. Men så ytterst ovanligt är det trots allt att en klubb har en genuint framgångsrik säsong efter att ha lyckats dåligt på transfermarknaden att det är omöjligt att inte erkänna transferpolitiken som en fotbollsklubbs kärnverksamheter.

Några klubbar har generellt sett lyckats sämre än andra i Premier League när det kommer till värvningar inför och under säsongen. Och det har också fått tydliga konsekvenser för dem. Sunderland är ett givet exempel och som till stor del som följd av detta inte längre spelar i Premier League. Middlesbrough och Watford värvade inte helt genomtänkt och haltade i tabellen.

Hull Citys sillysommar hör rimligtvis till några av Premier League-historiens sämsta och är det främsta skälet varför de åker ur Premier League. Deras fall mildrades något av ett betydligt bättre januarifönster. Stoke är en annan klubb som värvat anonymt inför säsongen och som har fått se sin tabellposition dala under säsongen.

Det är ändå svårt att inte se Leicester som de främsta sillyförlorarna. De värvade spelare för närmare £70m men gick ändå, tillsammans med att de sålde N’golo Kanté, från ligavinnare till nedflyttningshotade. Claudio Ranieri värvade sex nya spelare till Leicester inför säsongen men inte en enda av dem gjorde något positivt avtryck på säsongen, vilket skulle ge honom sparken.

Andra klubbar kan naturligtvis ha gjort sina mer enstaka misstag, vilket kanske är oundvikligt i alla fall över tid, men ändå som helhet gjort förhållandevis bra eller i alla fall inte dåliga transferfönster. Några av dessa enstaka misstag är naturligtvis mer uppseendeväckande än andra, av olika skäl. Här är mina fem utvalda fem sämsta värvningar under 2016-17:

(5) Jordon Ibe, Liverpool till Bournemouth

Bournemouth må ses som en tämligen liten och beskedlig klubb i Premier League-sammanhang men faktum är att de har lagt några rätt rejäla pengapåsar på några spelare under de senaste åren. Ibe var tänkt att kunna få något slags genombrott i Bournemouth men noll mål på 22 ligamatcher var nog inte vad Eddie Howe hade tänkts efter att ha spenderat £15m på spelaren. En rejäl besvikelse.

(4) Moussa Sissoko, Newcastle till Tottenham

Det visade sig snabbt att Real Madrid kanske inte var riktigt så intresserade av Sissoko som dennes agent möjligen lät påskina i media. Till sist var det Tottenham som norpade Sissoko mitt framför näsan på Everton för £30m på deadline day. Kanske var det en sista minuten-impuls med tanke på att bredda spelartruppen inför en lång säsong men hur som helst gick det snett. Kanske inte helt oväntat för dem som följt Sissoko i Newcastle.

(3) Claudio Bravo, Barcelona till Man City

Ett tämligen grundläggande kriterie för att en värvning ska bedömas som bra eller dålig är att den ska förbättra laget. Claudio Bravos misslyckande under sin säsong med Man City till en symbol för Pep Guardiolas acklimatiseringsproblem till Premier League. Det var en meriterad målvakt som värvades, men med ett utfall inte helt oväntat om än kanske inte i riktigt den utsträckningen. Framstår desto värre då det skedde på bekostnad av Joe Hart.

(2) Papy Djilobodji, Chelsea till Sunderland

Exakt vad som fick Sunderland och David Moyes att bestämma sig för att det var en bra idé att betala Chelsea £8m för Papy Djilobodji kommer vi nog aldrig säkert få veta, allra helst som transferpengar inte precis rann ur kranarna på Stadium of Light. Vad exakt hade Djilobodji egentligen åstadkommit utöver att vara strået som knäckte José Mourinhos rygg i Chelsea? Djilobodjis insatser i Sunderlands backlinje under säsongen har varit bedrövliga.

(1) Ahmed Musa, CSKA Moskva till Leicester

Där finns alltid farhågan när just anfallare värvas till Premier League från någon av de europeiska mellanmjölksligorna. Claudio Ranieri valde dock att satsa på just Musa som anfallare för £18m, men fick en spelare som saknade teknik såväl som fysik för att lyckas, och som i och med att Ranieri började dribbla med taktiken för att pussla in sin värvning i startelvan gjorde sig obekväm i spelartruppen. Musas säsong med Leicester kan bara beskrivas som urusel och snarare än att vara Ranieris musa så blev han Ranieris fall.

Peter Hyllman

Huddersfield är i Premier League men Readings säsong är inte mindre fantastisk den!

Finaler är ju grymma på så vis. Allt fokus ligger på vinnarna. Förlorarna flyter in i historiens glömska. Men lika ofta kan ju de som förlorar finalen förtjäna att nämnas precis lika mycket som vinnarna. Och Readings säsong är ju egentligen precis lika enastående den som Huddersfields.

Dessutom är det ju så att jag själv hade aldrig i mitt liv vågat vinna någon straffsparksläggning mot Jaap Stam. Alltså utgick jag iskallt från att Reading skulle vinna kvällens playoff-final. Och så här hade det kunnat låta då, och kanske blir egentligen inte tankarna mindre relevanta bara för att utfallet nu blev ett annat:

”Reading är tillbaka i Premier League. Men det är inte samma Reading som har varit uppe tidigare. Det är inte Steve Coppells eller Brian McDermotts närmast hårdföra Reading som hade sin trygga plats i det brittiskt funktionella facket av fotbollsidéer. Istället är det ett holländskt influerat bollpassande Reading som nu med segern mot Huddersfield har tagit sig upp i Premier League.

Den stora ironin med detta är så klart att Readings manager är Jaap Stam. Inte precis en spelare vi kommer ihåg och förknippar som den mest uppenbara representanten för något annat än den mest hårdföra varianten av brittisk fotboll. Det höjdes nog på både ett och annat ögonbryn när nyheten kom inför säsongen att Jaap Stam tog på sig ett managerjobb i The Championship.

Skenet och utseendet kan däremot bedra. Jaap Stam gjorde sig möjligen känd som spelare för att metaforiskt mörda motståndaranfallare men som manager har Stam den här säsongen gjort sig känd för att på egen hand ha mördat fotbollens alla räknenissar. I synnerhet den berömda xG-modellen har fått sig en almighty hammering.

Om resultaten hade följt Readings xG-statistik under säsongen så hade Reading spelat nedflyttningsstrid snarare än playoff. Istället för att fira uppflyttning till Premier League hade Reading kanske istället tvingats begrunda en nedflyttning till League One. Det är naturligtvis så vitt skilda utfall som över huvud taget är möjligt att tänka sig.

Med Jaap Stam och Reading har den holländska fotbollsskolan återigen fått en representant i Premier League. Där finns ett stort fokus på bollinnehav, ett ofta långsamt och metodiskt bollinnehav. Att titta på Reading är i själva verket att göra en resa någon säsong eller två tillbaka i tiden och återvända till Louis van Gaals underbara fotboll med Man Utd.

Det var så klart inte någon lycklig upplevelse. Kan Jaap Stam återupprätta den holländska fotbollsskolan i Premier League eller kommer vi få skäl att med viss sarkasm i rösten utnämna även honom till ett managergeni? Det är uppenbart en fotboll som har lyckats betydligt bättre i The Championship än vad någon hade förväntat sig både inför och under säsongen.

Och visst är det en fotboll som kan lyckas också i Premier League. Reading är inte Man Utd. Louis van Gaals fotboll kunde aldrig räcka till för att vinna Premier League. Men Readings realistiska ambition är inte att vinna Premier League, utan att hålla sig kvar och etablera sig i Premier League. För den målsättningen kan possessionsfotbollen vara både annorlunda och effektiv.

Men Readings xG-statistik oroar. När modell och verklighet skiljer sig åt så fundamentalt uppstår två möjliga tankegångar. Att modellen är i behov av utveckling, eller att verkligheten måste återvända till det normala. Det går att slå marknaden under viss tid men inte på längre sikt. Ett intryck är att Reading trots en fantastisk säsong, eller just därför, inte är redo för Premier League.

Det intrycket blir inte precis mindre tydligt när vi betänker att den enda gången under säsongen som Reading har stött på Premier League-motstånd så förlorade de med 0-2 mot Arsenal och med 0-4 mot Man Utd på Old Trafford, inte precis ett motstånd som gjort sig känt för att ösa in mål där under säsongen.

Jaap Stams holländska fotboll har inte heller vunnit väldigt många beundrare bland Readings fans, långsam och omständlig som den så ofta är med sådant fokus på just bollinnehav. Återigen något vi känner igen så klart. De positiva resultaten har däremot hållit missnöjet bara milt puttrandes under ytan. Men vad händer efter en halv Premier League-säsong av mestadels förluster?!

Men kanske är inte det här den rätta stunden att måla fan på väggen. Readings fotboll kan naturligtvis visa sig fungera fint i Premier League. Hur som helst är det i alla fall en seger för fotbollens mångfald i Premier League. Där finns en mängd olika fotbollsstilar representerade av olika klubbar. En på alla sätt global liga. Återigen är den holländska fotbollsskolan med på ett hörn.

Playoff-finalen mellan Reading och Huddersfield var på flera sätt en kamp mellan just två stilar – bollinnehav och bollvinst. Bollvinst har här skördat stora framgångar under senare år. Huddersfields tyskt influerade pressfotboll har också visat sig mycket framgångsrik i The Championship. Men den fotbollen är redan mer än väl representerad i Premier League.

Men idag vann bollinnehavet. Readings och Jaap Stams holländska fotbollskola vann mot Huddersfields och David Wagners tyska. På något vis känns Premier League ändå rikare därför.”

Men så brände Liam Moore sin straff för Reading på ett så där sätt som bara vore möjligt i serietidningarna. Kanske var det räknenissarnas hämnd på Jaap Stam och Reading, xG-modellen lever! Managergeniet blir kvar i The Championship.

Huddersfield är i Premier League. Och inte tusan känns Premier League fattigare för den sakens skull!

Peter Hyllman

Världens viktigaste match och sagan om Huddersfields återkomst?

Väldigt få folkgrupper är riktigt lika kunniga om, känsliga för och beskyddande av sin egen historia som supportrar. Ur historien växer fram klubbens myter och traditioner, sagor och ritualer, många gånger hela dess känsla för vilka man egentligen själva är som fotbollsklubb. Genom historien blir det möjligt för en klubb och dess supportrar att ge mening åt vad som sker idag.

Huddersfield Town är en engelsk klubb med lång och stolt historia. De är en av Englands mest anrika och framgångsrika klubbar. Endast tio klubbar har vunnit fler ligatitlar än Huddersfield. Huddersfield har vunnit lika många eller fler ligatitlar som exempelvis Leeds, Tottenham, Wolves och Nottingham Forest. De har som en av endast fyra klubbar någonsin vunnit tre raka ligatitlar.

Huddersfield grundades förhållandevis sent, så sent som 1907, men var redan under 1920- och 1930-talen Englands mest dominanta och nytänkande klubb, med klubbikonen Herbert Chapman som förgrundsfigur. Om inte två världskrig kommit i vägen för Huddersfield hade deras dominans kanske tagit sig ännu större och mer konkreta uttryck i titelskåpet och i historieböckerna.

Ända fram till mitten av 1950-talet kunde Huddersfield fortfarande hittas högt upp i den engelska högstadivisionen, och så sent som på 1970-talet hade de sin senaste resa däruppe. Det här är något som Huddersfields supportrar självfallet är väldigt väl medvetna om. När Huddersfield nu står på tröskeln till Premier League igen så är inte det något närmast ofattbart för dem.

Därför var det intressant att inför och under inledningen av säsongen höra David Wagner beskriva Huddersfields lagfilosofi som terrierns. Huddersfield kallas The Terriers, efter hunden som förknippas med bland annat Yorkshire. Wagners mening var att jämställa Huddersfield med den mindre hunden som vinner inte på grund av sin storlek och styrka, utan genom sin ettrighet.

Det passar förhållandevis bra ihop med den vi mot dem-känsla som är så vanlig bland engelska klubbar åtminstone uppe i de norra trakterna där grogrunden av både politiska och klassbetonade skäl är god för en sådan syn. Men bilden som skapas av den lilla klubben som envist skäller i hälarna på de riktigt stora vovvarna kanske inte helt och hållet stämmer överens med klubbens identitet.

David Wagner upprepar egentligen samma tankegång inför playoff-finalen mot Reading när han menar att mer eller mindre alla hoppas att Huddersfield ska göra sagan sann och alltså hejar på dem. Återigen bilden av den lilla klubben som slåss mot alla odds. Under tiden kanske Reading och deras supportrar undrar hur i hela friden Huddersfield egentligen blev den lilla klubben här.

Wagners bild är förvisso inte direkt verklighetsfrämmande. Huddersfield är inte den ekonomiskt och styrkemässigt största hunden i parken. De avslutade förra säsongen på en ytterst blygsam nittonde plats, lika nära nedflyttningsstrecket som de var mitten av tabellen. Huddersfield var inte en klubb någon trodde på ens runt toppen av tabellen inför säsongen.

Dessutom har terrierkulturen visat sig mycket lyckad under säsongen. Det är just Huddersfields höga press och intensiva arbetande som ligger bakom lagets framgångar. David Wagner har även gett ett positivt svar på tvivlet som fanns i början av säsongen om Huddersfield verkligen skulle orka och klara av att driva en sådan taktik under en hel, lång säsong i The Championship.

Huddersfield har spelat 46 matcher under ordinarie seriesäsong, två matcher till i playoff, samt fem cupmatcher. Ändå har Huddersfield haft en imponerande kontinuitet i sin startelva, med över tio spelare som vardera har gjort cirka 30 matcher under säsongen. Kanske är det dags för Jürgen Klopp att ringa David Wagner och be om råd.

Mot Reading ställs Huddersfields och David Wagners tyskt influerade gegenpressande mot Jaap Stams mer holländskt bollinnehavsbaserade taktik som effektivt kvävde Fulham i deras semifinal, och som under hela säsongen har förbryllat både taktiker och analytiker. Bollinnehav ställs således mot bollvinst, så på så vis är det en playoff-final mellan två olika filosofier.

Men där finns likheter mellan Reading och Huddersfield. Båda är oväntade deltagare inte bara i denna playoff-final utan även i toppen av tabellen. Båda har förvånansvärt svag målskillnad. Deras totala målskillnad är +2 som under de senaste åtta åren aldrig varit sämre än +35. Huddersfield känns fräschare, men kanske är det delvis nyhetens behag och en föråldrad syn på Reading.

Sant är att Reading under det senaste årtiondet har befunnit sig både i och runt Premier League. Kanske är det framför allt det som ger någon form av legitimitet åt David Wagners försök att framställa Huddersfield som något av den uppkäftige uppkomlingen i den här playoff-finalen. För Huddersfield har ju onekligen under motsvarande årtionde gjort en helt annan form av resa.

Den resan hade sin början i League Two för 13 år sedan. Huddersfield var då förpassade dit efter fem år av fullständigt förfall ända ned från deras dåvarande hemvist i The Championsip. Huddersfields tillvaro i League Two skulle bara bli ettårig, och sakta men säkert, steg för steg, har Huddersfield jobbat sig tillbaka till The Championship – och nu kanske även Premier League!

Viss uppmuntran och lugnande för spända nerver kanske Huddersfields trogna supportrar kan hitta i Huddersfields uppflyttningshistorik. För båda deras senaste uppflyttningar, 2004 till League One och 2012 till The Championship, har kommit via playoff. Och i båda fallen dessutom genom straffsparkar. Så där finns en del lyckliga minnen att falla tillbaka på.

I synnerhet den senaste uppflyttningen var dramatisk. Huddersfield spelade 2012 playoff-final i League One mot rejält favorittippade Sheffield United, derby således. Det var en nervig match som slutade 0-0 och alltså gick till straffar. Vad som följde var playoff-historiens troligtvis mest dramatiska och sjuka straffsparksläggning.

https://www.youtube.com/watch?v=X9S_CBUBPR4

Totalt skulle 22 straffsparkar slås, det vill säga varenda fortfarande aktiv spelare på planen fick slå en straff. Huddersfield missade sina tre första straffar. Sheffield United missade tre av sina fyra första. Efter ordinarie straffar stod det alltså 2-2. Därefter slutade båda lagen missa straffar. Fem straffar var förpassades i mål. Därefter återstod bara målvakterna.

Alex Smithies, som ryktas vara på väg tillbaka till Huddersfield, gjorde vad han normalt sett inte brukar göra – mål. Mer behövde Smithies egentligen inte göra eftersom Sheffield Uniteds målvakt Steve Simonsen tydligt tagen av stundens allvar svarade för en av de sämst uttänkta ansatserna någonsin, och brände bollen långt ovanför ribban.

Det här är även det en typ av erfarenheter och berättelser som fångas upp och vävs in i en klubbs historia och som supportrar, spelare och ledare därefter återupplever, spelar upp och rekonstruerar. Det är berättelser som den senaste veckan har berättats om och om igen, på pubar och i butiksköer, på torg och på gator, i press och media, mellan spelare och supportrar.

Huddersfield har vunnit två playoff-finaler på tolv år som har tagit dem från League Two till The Championship. Den vetskapen och den erfarenheten är en styrka och en tillgång för Huddersfield. En styrka och en tillgång Reading saknar. Om Huddersfield idag vinner en tredje playoff-final så har de tagit sig hela vägen till Premier League med allt vad det innebär.

Eller kanske snarare tillbaka till Premier League, som Huddersfields supportrar nog hellre tänker, tycker och säger. Tillbaka dit där Huddersfields supportrar kanske alltid, innerst inne, ändå har känt att Huddersfield faktiskt har hört hemma. Även om historien om Huddersfields storhetstid ligger så långt tillbaka i tiden att den hunnit med att bli både legend och myt.

Ändå alltid något som genom årens lopp har bultat och gnagt på Huddersfields medvetande och psyke. Ett påträngande begär som idag för första gången på kanske 80 år kan uppfyllas. Värt omätbart mycket mer än några £200m. Ett begär som korrumperat och konsumerat mer än en klubb genom åren, vilket flera av Huddersfields närmaste grannar har fått erfara.

Men även här kommer David Wagners och Huddersfields ettriga och härdiga terrierkultur väl till pass. Huddersfield har tagit sig till dagens playoff-final inte genom storslaget spenderande, utan genom hårt arbete, sunda värderingar och med en stolthet i att utföra de enkla och viktiga sakerna på rätt sätt. Det var inget vi hade förutsett inför säsongen.

Men efter 100 år kan Huddersfield fortfarande förvåna oss.

Peter Hyllman

Watfords anställning av Marco Silva en kraftmarkering som varit omöjlig för tio år sedan

Watford meddelade under lördagen att de hade gjort klart med anställningen av Marco Silva som ny manager. Två saker måste trots allt sägas vara överraskande med anställningen. Dels att beskedet kom så väldigt snabbt som det trots allt gjorde, mindre än en vecka sedan säsongen slutat. Dels att den över huvud taget blev av.

Den sista punkten är kanske den mest intressanta. För tio år sedan, kanske bara för fem år sedan, så är Watfords anställning av Marco Silva inte en anställning som vore möjlig. Skälet är naturligtvis att Watford inte var den enda klubben intresserade av Marco Silvas tjänster, även Porto var klart och tydligt med i leken som möjlig arbetsgivare.

Porto var och är en europeisk storklubb. Inte minst för en portugisisk tränare som Marco Silva är det så klart ett jobb som traditionellt har varit oerhört svårt, kanske till och med omöjligt för att inte säga ointressant, att säga nej till. Det är ett jobb som garanterar ligatitlar och goda chanser till framgångar i europeiskt cupspel. Det hade varit en no-brainer.

Att en bottenklubb i Premier League som Watford skulle kunna vinna en dragkamp mot Porto hade hur som helst varit otänkbart. Men tiderna förändras minst sagt. Prestigen och konkurrensen i Premier League, förutsättningarna även för de minsta klubbarna i Premier League, gör att till och med en klubb som Watford nu kan sätta krokben för Portos planer.

Det finns självfallet mycket små möjligheter till att få spela i Champions League för Watford. Ännu mindre är chanserna att Watford skulle kunna vinna någon ligatitel. Lönekuvertet är näppeligen högre i Watford än vad det skulle vara i Porto. Men den prestige, status och exponering som följer med att vara tränare i Premier League, att mäta sig med de allra bästa, har sitt eget värde.

Det kan också vara fråga om Marco Silvas personliga prestige. För även om han definitivt under våren tystade alla tvivlare som ifrågasatte hans anställning i Hull City så misslyckades han i slutänden med vad som var hans uppgift, att hålla Hull City kvar i Premier League. Ingen lastar nog Marco Silva för det men kanske vill han inte lämna England på det sättet.

Watford förtjänar också beröm just för att ha agerat så snabbt och bestämt i anställningen av Marco Silva. Det är inte minst beundransvärt i och med att så många andra klubbar också kunde vara potentiellt intresserade, Silvas värde stod mycket högt i kurs efter säsongen. Men Watfords snabba agerande tog alla andra möjliga friare på sängen.

Spelare för spelare har inte Watford någon dålig spelartrupp. Att Marco Silva nu tar över ett på pappret bättre fotbollslag än Hull City är uppenbart, vilket bör ge honom bättre chanser att lyckas. Han är ung och engagerad, han talar engelska och han har en tydlig och effektiv taktisk idé. Han har redan hunnit med att skaffa sig erfarenhet från Premier League.

Det fanns många frågor inför den kommande säsongen runt vem Watford skulle utse som sin nästa manager. Watfords svar kom snabbt och med all önskvärd tydlighet. Watford hade så väldigt lätt kunnat framstå som ett rörigt getingbo under mest hela sommaren. Men härifrån kommer det bara vara ett positivt surr runt Watford.

Anställningen av Marco Silva är en kraftmarkering inte bara mot många andra klubbar i Premier League, utan också en kraftmarkering i det europeiska sammanhanget som inte hade varit möjlig för tio år sedan.

Peter Hyllman

Exemplariskt Exeter excellerar offensivt med siktet inställt mot League One

22 mål på fyra matcher, inte färre än fem mål i någon match. Semifinalerna i League Twos playoff var onekligen en total upplevelse i bra och spännande fotboll och därtill dramatik på sällan skådad nivå. Playoff brukar kunna vara nerviga och låsta tillställningar, som vi ju sett inte minst i The Championship, men i League Two har det varit plattan i mattan.

Det var dessutom två synnerligen dramatiska semifinaler, som båda två avgjordes med ett mål i den absoluta slutminuten. Exeter genom att efter först ha tappat en 2-0-ledning till 2-2 i slutet av matchen replikera med ett väldigt snyggt 3-2-mål. Blackpool genom att kvittera till 3-3 mot Luton med hjälp av ett hjärtskärande självmål.

Exeter har inte minst bidragit till League Twos öppna prägel under säsongen och som synes definitivt till underhållningsvärdet i playoff. Paul Tisdale som varit manager för Exeter i tio år har skapat ett bra spelande fotbollslag, vid sidan av Doncaster Rovers laget med den bästa offensiven i League Two. Inte det lag som skjuter allra mest, men dödligt effektiva i sina avslut.

Exeter är också det lag som efter Doncaster Rovers har gjort flest mål i League Two. Inte minst tack vare en oerhört målfarlig trio i David Wheeler, Ollie Watkins och Reuben Reid som tillsammans har producerat hela 50 mål under säsongen. Desto mer imponerande i och med att dessa tre spelare också ligger i topp i termer av assists.

Målen kommer däremot från alla håll. Talande för Exeters offensiv är att utöver dessa tre spelare har hela sex spelare gjort mellan fem-sju mål under säsongen, vilket har gett Exeter ytterligare 34 mål. Det är alltså inte så konstigt att vi har fått se sprakande föreställningar från Exeter hittills i League Twos playoff, och har goda chanser att få ännu en idag.

Det är i själva verket anmärkningsvärt att Exeter över huvud taget befinner sig i League Twos playoff-final. De inledde säsongen bedrövligt genom att förlora åtta av sina första elva matcher. Så sent som i slutet av november låg Exeter fortfarande på nedflyttningsplats. Under säsongen är det bara Leyton Orient och Newport som befunnit sig längre tid under strecket än Exeter.

Det har med andra ord varit en oerhört svängig säsong för Exeter. Och svängiga är också vad Exeters matcher normalt sett brukar vara, och matcherna följer dessutom något av samma mönster som säsongen, med tämligen svaga starter men desto starkare avslutningar. Exeter brukar vanligtvis göra förhållandevis svaga första halvlekar, men vara desto starkare i andra halvlek.

Exeters bästa insatser under säsongen har kommit på bortaplan. De har haft det svårare på hemmaplan av någon anledning. Kanske blev det ändring på det under semifinalen när ett fullproppat St James Park (jodå) synbarligen bar upp Exeter på sina 7,500 par axlar. Det tog Exeter till Wembley. Till Wembley rapporteras över 15,000 galna Grecians bege sig för att stödja Exeter.

Exeter är en klubb och ett lag med en speciell relation till sina supportrar. En stor del i det är självfallet att Exeter är en av trots allt få supporterägda klubbar i det engelska proffssystemet. Klubben ägs av Exeter City Supporters’ Trust som tog över ägandet och driften av klubben 2003 sedan klubbens tidigare ledning åkt fast för finansiella oegentligheter.

Exeter har brottats med ekonomiska problem och skuldsättning ända sedan dess. Ett FA-cupmöte med omspel mot Man Utd 2005 rensade förvisso Exeters dåvarande skuld men nya problem skulle uppstå. Genomgående under åren har Exeters supportertrust organiserat fundraisingkampanjer där supportrarna har samlat ihop pengar för att lösa skulder och finansiera investeringar.

Här finns naturligtvis en djupt symbolisk och närmast litterär kontrast till Exeters finalmotståndare Blackpool, vars supportrar av princip bojkottar lagets matcher eftersom de inte vill stoppa sina pengar i klubbens och därmed ägarna Oystons fickor. På Blackpools läktarsektioner på Wembley kommer det vara tomt. Blackpools supportrar känner sig främmande för sin egen klubb.

Exeters supportrar är sin klubb. Kommer det påverka Exeters chanser till det bättre på Wembley idag? Ja, det måste man utgå från. Att spela på Wembley hör knappast till vanligheterna för spelare i klubbar som Exeter och Blackpool, det är en för dem helt främmande situation. Att då antingen ha 15,000 fans i ryggen eller stå där på planen helt ensamma måste spela desto större roll.

Uppflyttning till League One vore så klart en stor stolthet för Exeter, som en av få supporterägda och ideellt drivna klubbar så högt upp i det engelska seriesystemet, en stor bedrift. En av ännu färre när Portsmouth köpts upp av gamle Disneychefen Michael Eisner efter deras serieseger och uppflyttning till League One. Återstår gör således bara AFC Wimbledon, även de i League One.

Uppflyttning handlar också om lokal prestige, då de i så fall gör närmaste och värsta rivalen Plymouth Argyle sällskap upp i League One. Den röda legionen förföljer den gröna armén. Det är alltså mycket som står på spel för Exeter City och deras supportrar från den lilla staden på Englands sydvästspets. Kanske talar det för en låst och tillknäppt match.

22 mål på fyra semifinaler säger något helt annat.

Peter Hyllman

Arsenals perfekt genomförda fotbollsmatch var större och viktigare än FA-cuptiteln

Det har pratats om José Mourinhos facit i cupfinaler, men lite i skymundan så har faktiskt Arsene Wenger även han ett facit som minst sagt imponerar i cupfinaler. Åtminstone i FA-cupen. Där har Arsene Wenger deltagit i hela åtta finaler och vunnit sju av dem. Det är ett på alla sätt och vis enastående facit och något han är helt ensam om i världen.

Kanske var det även Arsenals erfarenhet som lag av FA-cupfinaler som gav sig till känna i en på många sätt utmärkt FA-cupfinal. Det var Arsenals tredje FA-cupfinal på fyra år, efter att ha vunnit de två tidigare. De känner igen rutinerna, de känner igen känslorna, de känner igen gräset, ljuden, dofterna och smaken av en FA-cupfinal på Wembley.

Chelsea har så klart spelat FA-cupfinaler även de, men inte detta Chelsea. Det såg stelt och nervöst ut. N’golo Kanté som normalt är betongsäker i sitt spel gjorde vad som måste vara hans sämsta match på engelsk mark. Det var hans första cupfinal. Victor Moses fick ett hjärnsläpp han inte kommer vilja berätta om för sina barn eller barnbarn, även han en neofyt.

Antonio Conte, så otroligt framgångsrik han ändå varit som manager för först Juventus och nu för Chelsea, har aldrig vunnit någon cupfinal över huvud taget som manager, och har i själva verket bara haft ansvar för en enda. Vilken trygghet och vilka erfarenheter kunde han förmedla till sina spelare? Bra erfarenheter kommer ur dåliga erfarenheter. Nästa gång går det bättre.

Arsenal gjorde å sin sida sin bästa match för säsongen. En säsong som i allt övrigt har varit att betrakta som en enda lång missräkning. Men från den första minuten till den sista minuten av matchen så pressade Arsenals spelare högt och kollektivt, de slet, de kämpade, de tacklade, de rensade och de gav aldrig upp en centimeter.

Huvudena var inte alltid kalla, men det här var en match och en kväll för hetta, inte för kyla. Det var som om Arsenals spelare tillsammans efter en lång och utdragen förnedring spelade för sin egen stolthet, för Arsene Wengers stolthet och för supportrarnas stolthet. Vilket i själva verket var precis vad de också gjorde!

Vi vet alla exakt vilka tankar som flög igenom våra huvuden när Chelsea med endast tio man kvar på planen kvitterade till 1-1. Det var kanske tankar som en del av oss försökte vifta undan så snabbt som bara möjligt, men genom huvudena flög de lik förbannat. Det kan de mycket väl ha gjort också hos Arsene Wenger och Arsenalspelarna.

Men den här gången, istället för att som så många gånger förr kollapsa mentalt, fysiskt och organisatoriskt, så gick Arsenal istället upp och gjorde själva ett mål bara någon minuten därefter. Det var Arsenal som var fysiskt starkast i den här matchen. Det var Arsenal som var mentalt starkast i den här matchen.

Den segern är kanske i själva verket större och viktigare än själva FA-cuptiteln.

Det är inte en FA-cuptitel som i något väsentligt förändrar den grundläggande analysen kring Arsenals säsong eller Arsenals bredare problem. Men det är en FA-cuptitel som visar att det i alla fall finns en förutsättning att inleda den förändring i Arsenal som är absolut nödvändig för att laget ska kunna konkurrera om mer än endast udda cuptitlar, oavsett utfall i managerfrågan.

Vi kan ha våra aningar om hur Arsene Wenger ser på sin framtid efter den här säsongen i Arsenal. Men ingen av oss vet naturligtvis ännu, även om det helt säkert kommer bli mycket tydligt under veckan. Hur som helst är det här en FA-cuptitel som återger honom någon form av värdighet igen. Arsene Wenger förtjänar så klart kritik, men inte de avarter sådan kritik ofta medför.

Vad FA-cuptiteln emellertid inte gör är att immunisera honom från den högst motiverade kritik han har fått under säsongen. Hans förespråkare menade inför FA-cupfinalen något tendentiöst att Arsene Wengers position inte skulle bedömas enbart utifrån 90 minuter på Wembley. Nej, naturligtvis inte. Det gäller självfallet i vinst såväl som i förlust.

FA-cuptiteln har gett Arsene Wenger en bonuschans, ett wild card att ta till sig den motiverade kritik som riktats mot honom och hans lagbygge. Vad som händer härefter, hur han väljer att förvalta denna bonuschans och detta wild card, är helt och hållet upp till honom själv. Väljer han att bortse från detta så vann Wenger kanske ett slag här ikväll, men förlorar garanterat kriget.

Här och nu kan Arsenal och Arsene Wenger hur som helst njuta av att ha genomfört en mer eller mindre perfekt fotbollsmatch, därtill i en FA-cupfinal på Wembley. Det är få förunnat och kanske ännu färre man unnar det. Arsene Wenger är en av dem.

Peter Hyllman

FA-cupfinalen mellan Arsenal och Chelsea visar upp den engelska fotbollens dialektik

Arsenal och Arsene Wenger skulle så klart kunna hävda att FA-cupen är deras turnering. Ingen klubb har vunnit FA-cupen fler gånger än Arsenal. De har vunnit FA-cupen två av de tre senaste säsongerna, och gör alltså idag sin tredje FA-cupfinal på fyra säsonger. Arsene Wenger skulle med en sjunde FA-cuptitel bli historisk som den manager som vunnit världens äldsta cup flest gånger av alla.

Chelsea kan å sin sida rycka på axlarna åt detta. De är Englands för närvarande bästa fotbollslag som precis har vunnit ligatiteln på ett mycket övertygande sätt. De har själva en anrik tradition i FA-cupen. Chelsea har i själva verket vunnit flest FA-cuptitlar av alla under de senaste tio åren, och har ikväll chansen att ta sin andra Double på åtta år. De bryr sig nog mycket lite om Arsenals meriter i FA-cupen.

Arsenal kommer till FA-cupfinalen med gott självförtroende sedan de trotsat förväntningarna och förhandstipsen redan i semifinalen där de besegrade Man City på ett till sist övertygande sätt. Arsenal är naturligtvis nederlagstippade i den här finalen precis som de var i semifinalen, men vet inte bara som någon vacker floskel att de kan vinna matchen ändå, de vet det också i kollektiv handling.

Chelseas självförtroende inför FA-cupsemifinalen är knappast sämre både efter att ha vunnit ligan och efter att själva i FA-cupsemifinalen ha besegrat deras främste utmanare om benämningen Englands bästa fotbollslag. Det var många som tvivlade på Chelsea inför semifinalen mot Tottenham men Chelsea tystade i den matchen alla sina tvivlare. De känner naturligtvis inga som helst tvivel inför FA-cupfinalen.

Arsenal fäster naturligtvis sina förhoppningar till lagets stora stjärna, Alexis Sanchez. Denne Sanchez som omges av så många olika rykten för närvarande men som trots att han varit stundtals utskälld och uthängd under säsongen av sin egen lagledning ändå har presterat i match efter match där så många andra spelare i laget har svikit. I vått och i torrt, i medvind såväl som i motvind, så har målen och passningarna ändå alltid kommit från Alexis Sanchez.

Chelsea förlitar sig på samma gång på sin fixstjärna, Eden Hazard. Av många ansedd som Premier Leagues just nu allra bäste spelare. Briljant som kanske ingen annan och en kreativ kraft i Chelseas offensiv som har bidragit till att göra laget formidabelt. Visade genom sitt inhopp i FA-cupsemifinalen mot Tottenham att han har skickligheten och mentaliteten att avgöra de riktigt stora fotbollsmatcherna.

Arsenal som rent taktiskt har tagit ett stort blad från Chelseas och Antonio Contes notbok under säsongen. Måhända var det något av en nödlösning när Arsene Wenger gick över till den så kallade trebackslinje som Chelsea populariserat tidigare under säsongen. Det har dock andats nytt liv i Arsenals säsong. Men något av ett problemområde inför finalen med tre ordinarie spelare borta från backlinjen i Koscielny, Gabriel och troligtvis Mustafi.

Chelseas taktiska evolution under Antonio Conte har å sin sida även den en form av intellektuell skuld till Arsenal. Det var Chelseas svidande 0-3-förlust mot just Arsenal i säsongens början som fick Antonio Conte att tänka om taktiskt och därefter gå ned på sin så kallade trebackslinje, eller kanske rättare sagt i alla fall bestämma sig för att ta steget. Därefter följde 13 raka vinster som lade hela grunden till Chelseas ligatitel.

Arsenal vars hela säsong mer eller mindre står och faller med den här FA-cupfinalen. En säsong som har varit i lika delar omtumlande och förnedrande, under vilken Arsenal till sist fick se Champions League-fotbollen, den ambition och identitet klubben har hållit fast vid under tio långa år, åtminstone för en säsong framåt gå upp i rök. FA-cupen är föga tröst för detta men i alla fall ett sätt att avsluta säsongen på ett positivt sätt.

Chelsea vars säsong näppeligen kan bli så mycket bättre redan, men där FA-cuptiteln naturligtvis vore ett perfekt sätt att avsluta säsongen på, och ännu ett bevis på klubbens status och lagets styrka och sammanhållning. Desto sötare naturligtvis om FA-cuptiteln plockas hem efter att ha besegrat först Man Utd i kvartsfinalen, Tottenham i semifinalen och sedan Arsenal i finalen. Var inte diskussionen om Englands bästa lag stängd innan så vore den det då.

Arsenals vars hela sätt att tänka och vara utgår från en idé om värdet med stabilitet. Arsene Wenger har varit manager i 20 år. Arsenal har gjort saker på sitt sätt, övertygade som de har varit om det sunda i sina metoder. Men med stabiliteten har kommit en ovilja till förändring och därmed en oförmåga till utveckling. Paradoxalt nog är det strävan efter stabilitet som skapat den turbulens som nu skakar klubben inifrån och utifrån.

Chelsea som på de flesta sätt i dessa avseenden är Arsenals raka motsats, där stabilitet inte har getts något egenvärde alls. Chelsea har bytt manager tio gånger under de senaste tio åren. Men under samma tidsperiod har Chelsea plockat hem tre ligatitlar, tre FA-cuptitlar, en Ligacuptitel, Champions League och Europa League, jämfört med Arsenals två FA-cuptitlar. Ambition snarare än stabilitet har motiverat Chelsea.

Det mesta talar kanske för att det här blir en FA-cupfinal som mycket tydligt symboliserar just denna skillnad mellan de båda klubbarna. Arsenal må ha vunnit två FA-cuptitlar de senaste tre åren. Men att besegra Chelsea i en cupfinal på Wembley är en helt annan nöt att knäcka än att vinna mot Hull City och Aston Villa. Då var Arsenal överväldigande favoriter. Nu är det kanske inte någon skräll om Arsenal vinner, men det vore ändå överraskande.

Det ska naturligtvis inte vara på det sättet. Och just därför gör det heller ingen skillnad om Arsenal faktiskt skulle vinna FA-cupen idag. Deras behov av förändring och utveckling inför nästa säsong är ändå uppenbart, precis lika uppenbart som Man Utds behov av förändring var i slutet av förra säsongen trots att de vann FA-cupen. Bara något dygn senare var Louis van Gaal sparkad som manager.

Riktigt så drastiskt måste naturligtvis inte Arsenal gå tillväga. Vad som måste ske är förändring. Först därefter kommer frågan om verklig och meningsfull förändring är möjlig att uppnå med eller utan Arsene Wenger som manager. Att det inte är en helt enkel fråga märks på konflikterna inom klubben. Det mesta talar för att Arsene Wenger stannar kvar i Arsenal. Ändå finns där möjligheten att detta är Arsene Wengers sista match som Arsenals manager.

Vilket åtminstone i efterhand kan komma att ge dagens FA-cupfinal inte bara symbolisk utan därtill historisk betydelse. Frågan är så klart om utfallet i matchen har någon reell betydelse. Kommer Arsene Wenger se en vinst mot Chelsea som ett argument för att fortsätta eller som ett bra tillfälle att tacka för sig? Kommer Arsene Wenger se en förlust mot Chelsea som spiken i sin egen kista eller som ett skäl att fortsätta slåss för sitt eget eftermäle?

Arsene Wenger som under så många år gick utan att vinna några titlar alls med Arsenal men ivrigt ihärdandes att sluta bland de fyra bästa och få spela i Champions League var som att vinna en titel, och en viktigare titel än någon av de båda cuperna. Den gamla klassikern med fourth place trophy. Historien är ofta ironisk. Här är den stora ironin naturligtvis att Arsene Wenger riskerar avsluta inte bara säsongen utan hela sin karriär i Arsenal med att faktiskt vinna en titel, men missa Champions League.

Ändå är det bara dagens bästa möjliga utfall för Arsenal. Chelsea har å andra sidan möjligheten att göra vad bara två engelska klubbar har gjort tidigare, nämligen vinna en dubbel dubbel, det vill säga The Double två gånger. Och på så vis göra en i övrigt fantastisk säsong perfekt. Det är som synes två helt olika utgångspunkter för Arsenal respektive Chelsea. Hur det sedan översätts i press eller desperation i själva matchen är svårt att säga på förhand. Det enda vi vet är att varken Arsenal eller Chelsea vill stå där som förlorare efter matchen.

Och om någon undrar varför FA-cupfinalen sparkar igång på den något märkliga tiden 18:30 så beror det såvitt jag kan förstå på att den skotska FA-cupfinalen mellan Celtic och Aberdeen sparkar av klockan 16:00. Lite broderligt samarbete så där. Naturligtvis en alldeles utmärkt förrätt till den vankandes huvudrätten. Det skvallras till och med om att det finns lite olika efterrätter att välja mellan för den som möjligen har lite plats kvar innanför västen sedan röken skingrats på Wembley.

Vilken fantastisk fotbollslånghelg vi har framför oss!

Peter Hyllman

Watford 2016-17: (++)

Definitionen av Watfords säsong är svårfunnen, då Watfords säsong kanske bäst beskrivs som definitionslös. Kanske är det slutet av säsongen som bäst definierar Watfords säsong. Sex raka förluster, fem matcher utan att ens göra mål, och så en galen 3-4-match borta mot Chelsea på Stamford Bridge. Tydlig potential, men brist på mål och mening.

Slit och släng! Det är kanske så som Watfords managerfilosofi beskrivs bäst, en kort affär med en manager under något år, ut med honom och därefter in med nästa. Först var det Slavisa Jokanovic, ut med honom och in med Quique Sanchez Flores, ut med honom och in med Walter Mazzarri, och så nu ut med honom också. Vi börjar ana ett mönster.

Ett mönster som också syns i lagets prestationer är att Watford även den här säsongen inledde säsongen mycket starkt. Kanske inte under de allra första matcherna men väl därefter inleddes en svit av matcher och meriterande vinster som innebar att så långt in som december så låg Watford så högt upp i tabellen som på en sjunde plats, bland annat efter en vinst mot Everton.

Så långt allt positivt kan tyckas. Men därefter upprepades även den andra sidan av mönstret, nämligen att säsongen sedan faller samman och avslutas väldigt svagt. Vinsten mot Everton var i själva verket startskottet på sju raka matcher utan vinst, Watford sjönk som en sten i tabellen och befann sig i mars mitt på tabellens nedre halva.

Watford var generellt under säsongen tämligen svaga utan att för den sakens skull vara direkt dåliga. Det gäller både defensivt och offensivt. De tillhör i båda dessa avseenden Premier Leagues fem svagaste klubbar under säsongen, så kanske är det alltså inte någon tillfällighet att Watford även slutar bland de fem sämst placerade lagen.

Det har varit en säsong präglad av många olika taktiska experiment, av olika uppställningar och laguttagningar, och laget har haft svårt att hitta någon riktig kontinuitet. Spelaromsättningen var hög inför säsongen och alltmer har börjat läcka ut om ett missnöje i spelartruppen som också har fått sin motsvarighet i ett utbrett missnöje också på läktarna.

Alltså slutade Watfords säsong ungefär som den började, det vill säga genom att en manager sparkas och vi inväntar besked om vem som ska ta över efter Walter Mazzarri, och vad Watford egentligen vill vara för typ av klubb. Vill de vara en klubb som försöker bygga någon form av stabilitet, eller fortsätta längs en väg vi tidigare sett klubbar som Aston Villa och Sunderland vandra?!

Managerbetyg: Breaking Bad (+)

Walter Mazzarri kom till Watford med gott renommé från sitt arbete i Italien och det fanns stora förväntningar på vad han skulle kunna uppnå med Watford under säsongen. Tyvärr har stora delar av dessa förväntningar kommit på skam, Walter Mazzarris tid i Premier League får betraktas som ett misslyckande, även om han för all del inte förde Watford ut ur Premier League.

Stor sak har gjorts av Mazzarris oförmåga alternativt ovilja att kommunicera med spelare och personal. Det har skapat förvirring och irritation, samtidigt som det har gett ett intryck av att Mazzarri själv inte var särskilt engagerad i klubben och i laget. Under säsongen blev slitningar mellan Mazzarri och framför allt spelartruppen ett allt större bekymmer.

Det fanns inte minst ett missnöje både från spelare och från supportrar att Watford under Walter Mazzarri spelade alldeles för defensivt, att laget hade spelare som kunde spela betydligt bättre än så. Under säsongens andra halva stod det emellertid också klart att Watford helt saknade en tydlig taktisk idé, att den taktiska förvirringen var total. Naturligtvis Mazzarris ansvar.

Årets spelare: Etienne Capoue

Få om egentligen någon spelare i Watford utmärkte sig under säsongen. Men den spelare som var bäst under hösten, när också Watford var som allra bäst, var Capoue. För att vara en spelare som bara gjort ett enda mål under de tre senaste säsongerna, med det senaste målet säsongen 2013-14, så var det kanske också något oväntat att Capoue skulle vara Watfords näst bästa målskytt under säsongen, efter Troy Deeney.

Utvärdering: Godkänd (++)

Premier League. Watford höll sig kvar i Premier League, så på så vis kanske inte säsongen kan beskrivas som underkänd. Men det är naturligtvis ett oroande mönster att Watford har tagit för vana att tappa säsongen fullständigt redan runt julhelgerna. Godkänt men inte mer. (++)

Ligacupen. Välkommen till England, Walter Mazzarri! Respass redan i den andra omgången av Ligacupen, på hemmaplan mot Gillingham från League Ones bottenregioner. Sådant som faktiskt kan hända när det vankas engelskt cupspel. (-)

FA-cupen. Givet att Watford säsongen innan faktiskt tagit sig hela vägen till semifinal i FA-cupen så fanns det så klart vissa förhoppningar även den här säsongen. Dessa förhoppningar kom snabbt på skam. Vinst hemma mot Burton Albion i tredje omgången följdes upp med torsk borta mot Millwall. (+)

Utsikten inför 2017-18

Vad händer i sommar? En ny manager skall naturligtvis komma till Watford igen. Vem blir det och utifrån vilka förutsättningar tillsätts denne? Rapporter från Watford säger att de i själva verket ville att Walter Mazzarri skulle bli mer långvarig i klubben men att han helt enkelt saknade engagemang och ambition för klubben.

Watford måste hur som helst bryta sitt mönster på managerposten och med spelartruppen. Två säsonger i rad har Watford räddats från nedflyttning av deras starka säsongsinledning. Men om mönstret håller i sig är det bara en tidsfråga innan säsongsinledningen till sist inte blir tillräckligt stark, och Watford ramlar ur Premier League.

BETYG: Godkänd (++)

Peter Hyllman

Årets alternativa lag och spelare i Premier League

Det är lätt hänt att årets lag och årets spelare blir ytterst topplagsbaserat. Inte så konstigt så klart. Det är i topplagen de allra bästa spelarna oftast hittas och det är dessa spelare som normalt sett står för de största prestationerna som på ett eller annat sätt definierar säsongens utfall i termer av titlar och framskjutna placeringar.

Det kan samtidigt vara på många sätt orättvist mot spelare i övriga lag, som kan stå för många gånger minst lika bra prestationer som däremot inte alls ges samma uppmärksamhet, och dessutom görs i ett tuffare sammanhang, i inte riktigt lika starka lag och mot relativt sett tuffare motståndare. De förtjänar så klart också uppmärksamhet.

Det kan så klart också vara en fråga om nyfikenhet. Att försöka ta reda på vilka spelare som imponerat mest i klubbarna under den absoluta toppen. För det är ju om inte annat alldeles osannolikt att några av dessa spelare inom en inte alltför avlägsen framtid kan bli aktuella för flytt till större klubbar, alternativt att deras nuvarande klubbar slår sig in bland de större klubbarna.

Här är således mina motsvarande utmärkelser för vad man skulle kunna kalla bäst av resten i Premier League 2016-17:

:::

ÅRETS SPELARE: Gylfi Sigurdsson

Hård konkurrens med Romelu Lukaku här som ju imponerat med sitt målskytte under säsongen. Men Gylfi Sigurdsson har varit strålande under hela säsongen, visat upp ett otroligt brett register, och gjort mängder med mål och målgivande passningar. Det är ett trött och ofta missvisande påstående att säga att en spelare ensam har burit sitt lag på sina axlar, men Gylfi Sigurdsson kommer den här säsongen i alla fall så nära som är möjligt för en spelare att komma. Om inte han presterar som han gör så spelar inte Swansea längre i Premier League, är enkelt att konstatera.

:::

ÅRETS LAG

:::

ÅRETS MANAGER: Eddie Howe, Bournemouth

Naturligtvis är Sean Dyche en mycket värdig kandidat till den här utmärkelsen, han har så klart gjort en stor bedrift som har hållit Burnley kvar i Premier League för första gången. Samtidigt har Eddie Howes bravader med Bournemouth mer eller mindre hamnat i skymundan, vilket kan ses som något orättvist. Eddie Howe håller alltså inte bara kvar Bournemouth i Premier League för andra säsongen i rad, han avslutar med Bournemouth på övre halvan av Premier League. En bedrift som inte blir mindre anmärkningsvärd av hur ömtåliga Bournemouth så ofta ser ut på planen. Men skenet kan som synes bedra.

Peter Hyllman

Hull City 2016-17: (+++)

Definitionen av Hull Citys säsong hittar vi kanske tydligast på London Stadium strax innan jul mot West Ham, en match Hull City skulle förlora med 0-1 efter en straff bakåt med en kvart kvar av matchen. Det var samtidigt en match Hull City dominerade och där West Hams stolpar var matchens lirare. Stolpe ut skulle komma att känneteckna Hull Citys säsong som helhet.

Det var en säsong som inleddes för Hull City med en spelartrupp så tunn och otillräcklig att det till och med hade blivit ett stående skämt bland spelarna själva under sommaren. Så prekär var säsongen att Steve Bruce valde att avgå som manager under sommaren. Ingen gav Hull City den minsta chans att hålla sig kvar i Premier League, frågan var mest hur chanslösa de skulle vara.

Därefter inleddes säsongen med att Hull City besegrade regerande mästarna Leicester på hemmaplan vilket sedan följdes upp med ännu en vinst mot Swansea. Under ett dygn där i augusti ledde Hull City faktiskt ligan vilket innebär att de har befunnit sig i toppen av Premier League fler dagar än både Arsenal och Tottenham tillsammans.

Men naturligtvis skulle inte detta kunna hålla i sig. Hull City gick därefter åtta matcher i rad utan vinst och från och med andra halvan av oktober befann sig Hull City runt eller under nedflyttningsplatserna och skulle inte lämna det område i tabellen under resten av säsongen. Hull City spelade ofta bra utan att lyckas få med sig poängen – ofta ett kännetecken för nedflyttningshotade lag.

Den främsta anledningen till Hull Citys oförmåga att vinna matcher och plocka poäng var lagets svaga defensiv under hösten. Defensivt har Hull City varit ligans sämst presterande fotbollslag som både släpper till många chanser och släpper in många mål på dessa chanser. Hull City förväntades släppa in flest mål av alla lag i Premier League. De släppte också in klart flest, 2,1 mål per match.

Dessa brister tillsammans med Hull Citys placering i tabellen fick klubben att i början av januari sparka Mike Phelan och ersätta honom med den vid stunden relativt okände Marco Silva. Det var en hård sparkning sett till Hull Citys ändå förhållandevis bra spel och prestationer utifrån sina förutsättningar, men också ett beslut som skulle visa sig vara mycket effektivt.

Hull City skulle komma att vinna dubbelt så många matcher under Marco Silva som de gjorde under Mike Phelan. Hull City fick en helt annan organisation i sitt spel och en mer konstruktivt systematisk anfallsidé. Värvningarna som gjordes under januarifönstret visade sig samtliga ha önskad effekt. Från att ha befunnit sig i botten av tabellen var Hull City återigen ovanför nedflyttningsstrecket.

Det skulle som vi vet inte hålla hela vägen ut. Hull City hade kommandot i nedflyttningsstriden över Swansea men förlorade greppet genom sin oväntade förlust på hemmaplan mot redan nedflyttningsklara Sunderland. Det visade sig vara en ödesdiger förlust som skulle följas upp av två tunga förluster mot Crystal Palace och Tottenham som avslutning på säsongen.

Hull City skulle därefter sätta punkt för säsongen i samma tonläge med vilket de inledde den. Bara några dagar efter säsongsavslutningen publicerar Hull City en lista över de spelare som släpps av klubben, med Alex Bruce på toppen av listan, utan att först ha informerat spelarna om beslutet. En påminnelse om att det var laget Hull City som vann vår sympati under säsongen, inte klubben.

Managerbetyg: Hooked on a Phelan (++)

Det var på något sätt tydligt redan från början att Hull City inte kände något överdrivet förtroende för Mike Phelan. De dröjde ohemult länge med att erbjuda honom managerposten permanent, trots deras berömvärda inledning på säsongen, utan långt in på hösten var Phelan fortfarande ställföreträdande manager.

När Hull City sparkade Phelan i början av januari så kändes det väldigt hårt sett både till hur bra laget faktiskt presterat under hösten samt att Hull City precis skulle spela semifinaler i Ligacupen. Lagets oförmåga att omsätta prestationer i poäng var dock oroväckande och det var tydligt att Phelan inte riktigt lyckades sätta lagets defensiva organisation.

Managerbetyg: Silva lining (++++)

Kanske var det känslan av oanständighet runt sparkningen av Mike Phelan som gav bränsle åt de negativa reaktionerna mot Marco Silva, när det stod klart att han var Phelans ersättare. Annars var det den ofta typiskt brittiska reaktionen hos tyckarna och bisittarna om vad Marco Silva egentligen hade uträttat i livet och om dennes brist på erfarenhet i Premier League.

Marco Silva skulle komma att sätta alla sådana synpunkter på skam under våren och det är ingen tillfällighet att nu när en handfull engelska klubbar söker efter en ny manager efter säsongen så är det Marco Silvas namn som precis lika reflexmässigt som kritiken mot honom tidigare nämns som deras huvudsakliga intresse. Marco Silvas insats räckte inte hela vägen, men imponerade ändå.

Årets spelare: Harry Maguire

En av Hull Citys genombrottsspelare under säsongen. Blommade ut som mittback i ett Hull City där det onekligen skulle komma att ställas väldigt stora krav på just mittbackarna. Borde efter sina insatser under säsongen vara aktuell för betydligt större klubbar i Premier League. Positionssäker och trygg med bollen i spelet. Om Maguires nästa säsong håller motsvarande kvalitet borde han vara aktuell för en plats i Englands VM-trupp.

Utvärdering: Väl godkänd (+++)

Premier League. För att inför säsongen ha förväntats vara klara för nedflyttning redan någon gång runt jul, kanske något överdrivet, så är det ändå rätt imponerande att ända fram till bara tre omgångar kvar av säsongen sitta i förarsätet för att hålla sig kvar. Att bara utvärdera utfallet kan leda till att säsongen betraktas som ett misslyckande, men resan utifrån förutsättningarna var imponerande. (+++)

Ligacupen. En av de mer imponerande aspekterna av Hull Citys höst under Mike Phelan var att laget samtidigt gav sig iväg på en riktig cup run som skulle leda ända fram till semifinaler i Ligacupen mot Man Utd. Längs vägen besegrade de Exeter, Stoke, Bristol City och Newcastle. Även i semifinalerna imponerade Hull City. (++++)

FA-cupen. Riktigt lika bra gick det måhända inte i FA-cupen. I och för sig besegrade de Swansea på hemmaplan i tredje omgången i Marco Silvas första match som manager. Men i fjärde omgången blev det tufft respass borta mot Fulham med 1-4. (++)

Utsikten inför 2017-18

Vilken manager vill jobba för Hull City? Den frågan var egentligen rätt tydlig redan inför och under den här säsongen, men då var Hull City ändå ett Premier League-lag. Nu spelar de i The Championship med en ägarfamilj som inte verkar benägna att skapa de bästa förutsättningarna för en manager att göra ett bra jobb. En fråga som nu ändå på något sätt måste besvaras.

Av de tre klubbar som den här säsongen flyttades ned från Premier League är det bara en klubb som kan sägas ha bra förutsättningar att flyttas upp direkt igen. Hull City är inte den klubben. Klubben kommer få problem att behålla många av lagets bästa spelare och en redan tunn trupp kommer att kännas som smör skrapat över alltför mycket bröd.

Det kommer således bli en tuff säsong för Hull City i ett The Championship som kommer vara tuffare än någonsin tidigare. För Hull City handlar det i första hand om att etablera sig i serien. Försöka stabilisera laget och klubben. Förra säsongens uppflyttning var på sitt sätt oväntad och kanske inte programenlig utifrån klubbens faktiska förutsättningar.

BETYG: Väl godkänd (+++)

Peter Hyllman

Norwich och Football League tar rygg på det tyska tränarundret

Var det verkligen det smartaste du kunde komma på?! När Norwich City för några månader sedan lät meddela att de precis anställt en ny sportchef så var det Stuart Webber, som de plockat från Huddersfield. Samma Huddersfield som alltså har gjort strålande succé i The Championship under säsongen, och som mot alla odds är en enda match från Premier League.

Bakom den succén hittar vi David Wagner, den tyske managern som inför säsongen anställdes från Dortmund II. Vi har hört hur Wagner under sommaren tog med sig sina spelare till Sverige för så kallad överlevnadsvecka. En annan berättelse är hur Webber blev såld på Wagner genom att denne visade med russin på ett utdukat lunchbord hur han ville att Huddersfield skulle spela.

När nu Stuart Webber har landat i Norwich som sportchef och således har som första uppgift att hitta en manager till klubben, som tidigare under säsongen sparkat Alex Neil, vad tar han sig för då? Jo, naturligtvis beger han sig till Dortmund II igen för att plocka Daniel Farke, Wagners efterträdare. Tja, som sagt, var det verkligen det smartaste du kunde komma på?

Det skulle som sagt vara den fullt naturliga reaktionen. Hur mycket tankemöda lades egentligen ned innan Stuart Webber kom på den möjligheten? Det funkade förra gången så alltså provar vi att upprepa tricket! Det här ska inte förstås som någon kritik mot Daniel Farke, snarare som en reflektion kring beslutsprocessen i många engelska klubbar.

Tvärtom finns mycket som tyder på att Daniel Farke skulle kunna vara en alldeles utmärkt anställning för Norwich. Farke är mycket respekterad i Dortmund där många håller honom högre än David Wagner. Han tillämpar en liknande fotbollsidé som Jürgen Klopp och Wagner med hög press och snabba anfall, men skäms inte heller för ett mer systematiskt bollinnehav.

Vilket naturligtvis kan passa utmärkt in i Norwich som har en av seriens bättre spelartrupper, med skickliga spelare både defensivt och offensivt, med många bra och tekniska spelare framför allt offensivt, uppblandat med flera mycket lovande unga spelare. Utmärkta förutsättningar för en tränare som Daniel Farke att få gehör för sina idéer.

Det är annars en fascinerande tendens som börjar märkas hur engelska klubbar på flera nivåer börjar försöka importera tyska tränare. Utöver Liverpool, Huddersfield och troligtvis alltså också Norwich så har även Watford sonderat terrängen med Roger Schmidt i Bayer Leverkusen. Det tyska tränarundret börjar spridas utanför Tysklands gränser.

Det kan naturligtvis bara vara bra för tyska tränare, eller tränare i Tyskland för att vara mer precis. Trots allt finns bara 18 klubbar i Bundesliga och ytterligare 18 klubbar i 2. Bundesliga. Finns där fler tränare än där finns jobb är det bara naturligt att tränarna söker sig utomlands. Vilket självfallet är en jättechans för engelska klubbar i Football League att ta tillvara.

Det är en föryngring och en förnyelse vi ser av tränarkåren i Football League, med flera yngre brittiska tränare som tar sina klubbar i alltmer progressiv riktning. Ändå är den engelska tränarproduktionen inte i närheten av den tyska motsvarigheten. Ett inflöde av tyska och europeiska tränare kan alltså skynda på utvecklingen och generationsskiftet.

Det är med andra ord en form av nytänkande som pågår hos framför allt de ledande klubbarna i Football League för närvarande. Norwich är onekligen en av dessa klubbar, och att anställa Daniel Farke vore onekligen inte deras första udda anställning. Även Alex Neil från Hamilton Academical i Skottland var en minst sagt oväntad anställning.

Men kanske är det inte riktigt rätt ordval att, som en betraktare, beskriva Norwichs förmodade anställning av Daniel Farke som ett typiskt exempel på Norwichs out of the box-tänkande. Tvärtom skulle vi nog kunna säga att om det är någonstans Norwich och Stuart Webber befinner sig med den anställningen så är det tryggt och säkert inuti sin egen box.

Norwich och Stuart Webber försöker kort och gott ”göra en Huddersfield”. Men å andra sidan finns betydligt sämre saker att försöka göra än just det. Så vem vet, kanske är det rätt smart ändå.

Peter Hyllman

Man Utd vinner Europa League värdigt och välförtjänt!

Det är ett gott sällskap Man Utd nu befinner sig i. Storklubbar som Juventus, Inter, Real Madrid, Liverpool, Porto, Ajax, Napoli och Bayern München har alla vunnit Europa League, eller UEFA-cupen som den tidigare hette. Genom att vinna finalen mot Ajax med 2-0 gör nu Man Utd dem sällskap samtidigt som de blir en av ytterst få klubbar att någon gång vinna samtliga europeiska cuptitlar.

Det är naturligtvis också en väldigt känslosam titel och seger för Man Utd, bara några dagar efter det förfärliga som inträffade i Manchester. Att säga att man ska försöka vinna titeln för offren och de närmaste anhöriga blir om än säkert välmenande ändå lite futtigt. Men samtidigt ändå, som symbol något att enas runt och visa stolthet över sin tillhörighet.

Det var Man Utds viktigaste match på mycket länge. Det var en match som både på kort och på lång sikt gällde framtiden. Var Ligacupen en final för klubbens äldre garde så var Europa League-finalen finalen för den yngre generationen. Vinsten representerar också de framsteg Man Utd gjort under säsongen där en förlust hade inneburit att fortsätta stampa på samma ställe.

Det finns säkert de som kommer oja sig över att finalen inte blev någon större underhållning, vilket säkert lastas Man Utd. Det här bygger så klart till stor del på föreställningen att Ajax och Man Utds främsta uppgift i den här finalen var att underhålla oss som tittade på. Det var naturligtvis inte uppgiften. Deras enda uppgift var att försöka vinna den.

Den som förväntat sig ett fritt flödande Man Utd i den här Europa League-finalen förtjänar nog också att bli besviken. Ett Man Utd med de svårigheter de haft under hela säsongen, med den ofta brutala kritik som riktats både mot laget och dess manager hela säsongen, med all den press som fanns på spelarna inför och under finalen – kommer inte plötsligt börja spela gladfotboll.

Det vore psykologiskt orimligt att föreställa sig att ett lag under den typen av yttre och inre förutsättningar inte skulle bli försiktiga och försöka stänga matchen när de väl har tagit en ledning. Självförtroende är en lurig sak, otroligt betydelsefull men kanske inte något som syns i poängkolumner eller i statistiskt underlag.

Också ett ord om Paul Pogba. En spelare som även han kritiserats brutalt under säsongen. En kritik som var väntad redan innan säsongen börjat. En kritik som om än skälig i delar ändå till sitt omfång och uttryck varit illvillig, oärlig och inte minst okunnig. Europa League-finalen var i långa stunder hans match, den där matchen han behövde göra, när det betydde som mest.

Det har gjorts en hel del sakbaserade analyser av Paul Pogbas insatser under säsongen och om hans betydelse för Man Utd som lag. Men James Ducker på Telegraph ger oss också en mer personbaserad bild av Paul Pogba under den här säsongen, och ger oss kanske en mer helhetlig bild över den resa han har gått igenom under säsongen, i skuggan av all kritik.

http://www.telegraph.co.uk/football/2017/05/24/grieving-paul-pogba-has-handled-heartache-great-mental-strength/

Om Ajax måste så klart sägas att de har gjort en fantastisk resa den här säsongen. De slog längs vägen ut klubbar som Schalke och Lyon. Men något var den här finalen kanske också en påminnelse om att svagare lag ofta kan se ut som världsmästare när de möter andra svagare lag, men det ser sällan likadant ut när de ställs mot bättre motstånd.

Och på tal om utskällda spelare, så är det ju naturligtvis en vacker saga att betänka Marouane Fellainis betydelse för Man Utd under slutet av Europa League, och resan både mot den här titeln och tillbaka till Champions League.

Värdet av Europa League-titeln kommer alltid kunna diskuteras och kommer alltid vara något subjektivt. Min syn är att det är en europeisk cuptitel med långa anor. Det är inte en titel på nivå med Champions League-titeln eller ligatiteln, men väl en titel som ligger i alla fall ett snäpp ovanför både FA-cupen och Ligacupen. Där finns fler, bra lag i Europa League.

Det är naturligtvis inte någon lätt turnering att vinna. Cupspel är till sist ändå alltid cupspel. Det mesta kan hända. Något Tottenham bittert fick erfara mot Gent, och Man Utd var nära att erfara mot Celta Vigo. Ajax må ha sett ut som beskedligt motstånd i finalen, men Ajax slog också ut Schalke och Lyon, som i sin tur slog ut Roma, som händelsevis bara råkar vara sannolik tvåa i Serie A.

En annan fråga är så klart om Man Utds vinst kommer innebära något för hur engelska storklubbar värderar Europa League. Med sex storklubbar som ska försöka trängas på fyra Champions League-platser så tror jag det på längre sikt är oundvikligt att Europa League kommmer ges mycket högre status. Man Utds seger borde rimligtvis accelerera den utvecklingen.

Med segern i Europa League gör Man Utd övriga klubbar sällskap i Champions League. Det är så klart väldigt betydelsefullt. Återigen är det så klart subjektiva frågor som diskuteras, men min känsla som jag inte tror jag är ensam om är att det är ett betydligt roligare sätt att kvalificera sig till Champions League genom att vinna Europa League, än att sluta tvåa, trea eller fyra i ligan.

Mer bortglömt är kanske att Man Utd i och med vinsten i Europa League också har kvalificerat sig för UEFA Super Cup. Det vill säga matchen under säsongens början mellan vinnarna av Champions League och Europa League. Någon gång där i början av augusti vankas alltså europeisk cupfinal mot Juventus eller Real Madrid.

Därmed tror jag det blir något i stil med den åttonde eller nionde matchen under försäsongen för Man Utd. Säsongen kommer med andra ord knappt hinna börja innan José Mourinho återigen börjar prata om hur Man Utd spelar för många matcher. Inte för att jag tror att Mourinho ångrar alla de där matcherna just ikväll.

Men nu är det sommar!

Peter Hyllman

Man Utd spelar Europa League-final mot kidsen, för kidsen, mot terrorn, för framtiden!

Ajax har något mycket speciellt på gång. De har tagit sig hela vägen till final i Europa League och de har gjort det med ett mycket ungt lag, ett lag som långt in i turneringen stundtals hade en genomsnittsålder runt 21 år. De har varit rejält nederlagstippade i både kvartsfinal och semifinal, men slagit ut först Schalke och sedan Lyon.

Jämförelsen är svårfrånkomlig med Ajax senaste stora ungdomsgeneration som kom fram lite från ingenstans under mitten av 1990-talet och tillsammans mot alla odds och förhandstips vann Champions League 1995, mot självaste Milan i finalen, och vars spelare därefter under de kommande 10-15 åren skulle vara med och forma den europeiska klubbfotbollen på dess allra högsta nivå.

Då hette spelarna Edwin van der Sar, Danny Blind, Frank och Ronald De Boer, Clarence Seedorf, Edgar Davids och Nwankwo Kanu. Matchhjälten hette Patrick Kluviert. Nu heter spelarna Davy Klaassen, Kasper Dolberg, Hakim Ziyech, Matthijs de Ligt, Davinson Sanchez och Bertrand Traoré. Kanske kommer matchhjälten heta Justin Kluivert.

Jämförelsen är självfallet också lite olustig för Man Utd. Det är de som är tänkta att spela Milans roll i dramat den här gången. Man Utd har naturligtvis också sin egen lilla historia och tradition av det här med att visa världen att visst går det att vinna saker med kids. De om några borde veta bäst vilken kraft det kan finnas i den här typen av ungdomssatsningar.

Man Utd har också försatt sig själva i en mycket utsatt position inför finalen i Europa League. Hela deras säsong står och faller med kvällens match. Vinn Europa League och säsongen slutar lyckligt och kommer beskrivas i positiva termer som en framgång. Förlorar de finalen slutar säsongen i totalt antiklimax och José Mourinhos första säsong är ett monumentalt misslyckande.

Allt eller inget med andra ord. Och om vi inte hade uppfattat att allt stod på spel för Man Utd ikväll så har José Mourinho valt att betona det ännu tydligare genom sin demonstrativa jag skiter i allt, men det skiter jag i-attityd till de sista fyra-fem omgångarna när det stod klart att ligan var i praktiken rökt. Det går att förstå resonemanget, men det ställer också saken på sin spets ikväll.

Ajax har å sin sida absolut ingenting att förlora. Deras säsong är redan en stor framgång. Bara att spela Europa League-finalen är självfallet en stor sak för dem. Det innebär naturligtvis inte att de vill mer än så. Och unga spelare har ofta den förmågan att kunna spela utan rädsla, eftersom de inte på samma sätt har hunnit förstå vad som finns att förlora.

Om UEFA ville marknadsföra Europa League så är det så klart något av en drömfinal för dem. Man Utd och Ajax är båda två klassiska institutioner inom den europeiska fotbollen, två historiska storklubbar men där tiden och utvecklingen samtidigt har dragit dem isär så att det är fullt möjligt att ge finalen den klassiska dramaturgin utav David mot Goliat.

Förhoppningen för Man Utd är att Ajax ungdomlighet ska ligga dem till last snarare än att vara dem till fördel i den här finalen. Att ännu ej fullt utvecklad kvalitet ska svaja mot större rutin och erfarenhet. Att ungdomlig orutin ska leda till misstag och drabbas av finalfrossa. Inte för att Man Utds egen erfarenhet av europeiska cupfinaler för den delen heller längre ska överskattas.

En genomgång av Ajax europeiska cupsäsong visar också ett lag vars största styrka har funnits på hemmaplan. Det är hemma på Amsterdam Arena som Ajax lade grunden för sitt finalavancemang, mot Celta Vigo, Köpenhamn, Schalke och Lyon. På bortaplan har de varit betydligt mer beskedliga och mindre bekväma. Hur kan Man Utd utnyttja detta enkla förhållande?

Kanske genom att Man Utds egna kids tar chansen att skriva sin historia. Det är säsongens andra cupfinal för Man Utd. Om Ligacupfinalen kanske i första hand var ett monument till Man Utds äldre garde så kan Europa League-finalen bli en triumf för dess yngre generation. Kids som Paul Pogba, Marcus Rashford, Jesse Lingard och Anthony Martial kan göra det här till deras final.

Något för ännu yngre spelare som Axel Tuanzebe, Timothy Fosu-Mensah, Josh Harrop, Angel Gomes, Demetri Mitchell, Joel Pereira, Scott McTominay med flera att andas in och dra nytta och inspiration utav. För lika mycket som här och nu så handlar ju Europa League-titeln också om den närmaste framtiden, om att få spela i Champions League.

Eller om att få börja om igen. Och avsluta en säsong som innebär att Man Utd står och stampar på exakt samma ställe där de för ganska precis ett år sedan inledde den. Om det blir det första utfallet så kommer det vara en ljus och fin sommar för Man Utd. Om det istället blir det senare utfallet så är det istället en sommar med många moln på sin himmel.

Ett moln som definitivt svävar ovanför kvällens Europa League-final i Stockholm är måndagens terrordåd i Manchester. Det är i skuggan av den händelsen som den här finalen utspelas. Det är självklart omöjligt att säga på vilket sätt och i vilken utsträckning det här påverkar Man Utd-spelarna inför och under matchen, bara att de inte rimligtvis kan vara opåverkade. Det kan ingen.

Fotboll kan synas oviktigt i sådana sammanhang. I själva verket kanske fotboll då är viktigare än någonsin. Att Europa League-finalen mot Ajax är Man Utds viktigaste match på väldigt länge är däremot ställt bortom allt tvivel.

Peter Hyllman

Middlesbrough 2016-17: (+)

Definitionen av Middlesbroughs säsong hittar vi på Riverside i den sjätte omgången av FA-cupen den 11 mars mot Man City. En cupsemifinal hägrar på Wembley. Men det var en match Middlesbrough och Aitor Karanka knappt försökte vinna. Där brast tålamodet och där dog Middlesbroughs säsong, några dagar senare fick Karanka sparken.

Det här var en utvärdering jag inte trodde jag skulle behöva skriva. Mot slutet av förra säsongen när det stod klart att Middlesbrough skulle återvända till Premier League efter sju långa år i The Championship så såg jag dem som den kanske starkaste nykomlingen på många år. Jag trodde att de skulle ha goda möjligheter att etablera sig i Premier League, inte åka ur direkt igen.

Säsongen i Premier League började också i dur för Middlesbrough. De var utan förlust under sina tre första matcher, på vilka de dessutom lyckades trycka in en derbyseger mot Sunderland. Men dur skulle därefter förbytas i moll. Under återstoden av säsongen skulle Middlesbrough bara vinna fyra ytterligare matcher, och bara en enda vinst kom efter julhelgen.

Här finns i själva verket en nyckel till att förstå Middlesbroughs säsong sett både till innehåll och utfall. Middlesbrough vann bara fem matcher den här säsongen – två matcher mot Sunderland, mot Hull City, mot Swansea och mot Bournemouth. Ingen vinst mot något annat lag, inte en enda skalp mot ett stort lag på en hel säsong. Där fanns aldrig riktigt ambitionen eller modet.

Middlesbroughs oförmåga att vinna fotbollsmatcher hänger ihop med det som under säsongen var lagets stora akilleshäl, oförmågan att göra mål som en direkt funktion av överdriven defensiv. Defensivt var Middlesbrough ett högst funktionellt Premier League-lag. Det förvånar inte i och med att det var framför allt defensiven som var lagets styrka också i The Championship.

Men där måste också finnas en offensiv. Det var inte en uppfattning som Aitor Karanka verkade dela i samma utsträckning som vare sig supportrar eller spelare. Röster i spelartruppen höjdes för att Middlesbrough skulle våga spela lite mer expansivt. På Riversides läktare höjdes röster för att laget skulle våga anfalla. Karanka avfärdade kritiken som en önskan om tjångalångboll.

Middlesbroughs facit i ligaspelet sedan Steve Gibson till sist drog i nödbromsen skulle antydningsvis kunna ge Aitor Karanka viss upprättelse. Middlesbrough vann inte en enda match under Steve Agnews misslyckade försök att hålla kvar laget i Premier League, men släppte in desto fler mål. Sanningen är emellertid att Middlesbrough var på väg ut ur Premier League också med Karanka.

Steve Gibson har under sitt ordförandeskap i Middlesbrough gjort sig känd för sitt tålamod också i motvind. Han vrider ogärna om avtryckaren. Frågan är däremot om tålamod verkligen var en dygd den här gången. Det syntes tidigt under säsongen hur Middlesbroughs taktik inte räckte till och att Karanka var bromsklossen. Borde Steve Gibson ha agerat betydligt snabbare?

Managerbetyg: Kontrollfreak (+)

Aitor Karanka kommer alltid vara uppskattad för att han tog Middlesbrough tillbaka till Premier League, sedan klubben gjort flera misslyckade försök att ta sig tillbaka. Karanka fick ordning på laget igen, organiserade spelet på ett sätt som gjorde dem ytterst framgångsrika i The Championship. Men det skulle visa sig otillräckligt i Premier League.

Det brukar sägas att det svåraste som finns för en coach är att ta sig till Super Bowl men väl där ändra taktiken som tog laget dit. Den taktik som fungerade tidigare fungerar däremot inte nödvändigtvis på den högsta nivån. Karanka förmådde aldrig utveckla eller förhöja sitt taktiska tänkande. Han körde fast i ett träsk av kontroll, organisation och riskminimering.

Det Aitor Karanka kan taktiskt kan han å andra sidan riktigt bra. Den defensiva skickligheten i Middlesbrough ska inte underskattas. Trots att de åker ur och att laget föll ur ramarna sedan Karanka fått sparken har Middlesbrough alltjämt släppt in förhållandevis få mål under säsongen. Och i alla fall fram till februari såg det ut som om de skulle kunna hålla sig kvar.

Steve Agnew gjorde ett tämligen misslyckat vikariat under säsongens sista tio matcher. Han fick å andra sidan ta över en närmast hopplös situation och göra det mer eller mindre utan någon som helst praktisk erfarenhet. Det var så sent på säsongen att Steve Gibson knappast hade något annat alternativ, det var helt enkelt en Hail Mary.

Årets spelare: Ben Gibson

He’s one of their own. Ben Gibson har onekligen ett tufft beslut att fatta över sommaren. Följer han med Middlesbrough tillbaka ned i The Championship eller flyttar han till en annan klubb i Premier League? En hel del klubbar är med största säkerhet intresserade av Gibson, som under stora delar av säsongen var klippan i Middlesbroughs stabila försvar.

Utvärdering: Underkänd (+)

Premier League. Att åka ur det första de gör efter att ha väntat i sju år på att ta sig tillbaka till Premier League är naturligtvis en besvikelse. Att de alls ska behöva göra det måste även ses som ett fundamentalt misslyckande. Laget var tillräckligt bra för att hålla sig kvar i Premier League med marginal. (-)

Ligacupen. Det blev förlust redan i den andra omgången för Middlesbrough, som däremot stötte på en smålurig lottning mot Fulham borta, en match de skulle komma att förlora efter förlängning. Kanske inte någon storstark insats men inte heller en förlust det går att säga jättemycket om. (++)

FA-cupen. En förhållandevis bra cup run för Middlesbrough med vinster mot Sheff Wed, Accrington Stanley och Oxford innan det blev respass i sjätte omgången hemma mot Man City. Här kände sig många däremot djupt svikna då Aitor Karanka mer eller mindre gav bort matchen på förhand. (++)

Utsikten inför 2017-18

Det är en sak att åka ur Premier League. Det är surt nog. Men desto mer surt måste vara att åka ur Premier League utan att över huvud taget ha gjort sig själva rättvisa, att inte ta chansen när den väl finns där, och åka ut lika mycket om inte mer av egen förskyllan än något annat. Den bittra kalken har nu Middlesbrough en lång sommar på sig att smaka.

Rätt hanterat kan det naturligtvis resultera i en ytterst konstruktiv känsla av revanschbegär. Middlesbroughs näste manager har alltså detta att jobba med tillsammans med en spelartrupp som definitivt kommer kunna vara slagkraftig i The Championship nästa säsong. Att ta sig tillbaka till Premier League är inte lätt, det vet Middlesbrough bättre än de flesta, men de har en god chans.

Det riktades viss kritik mot Middlesbrough inför och under den här säsongen att om man värvar spelare av The Championship-kvalitet så bör man inte bli förvånad om man snart spelar i The Championship. Men den bristen kan väl i The Championship vändas till en fördel då Middlesbrough borde kunna ha rätt goda förhoppningar om att behålla stora delar av sin spelartrupp.

BETYG: Underkänd (+)

Peter Hyllman

Hur ska Arsenal se på Europa League?

Det tog förvisso 20 år. Men till sist hände det alltså. Arsenal slutade femma i Premier League, och misslyckas därmed för första gången med Arsene Wenger som manager att kvalificera sig till Champions League. Alla som har tagit för givet att det aldrig skulle hända eftersom det aldrig har hänt har därmed fått en viktig lektion i en av naturens grundlagar: All things have an end.

Det har ältats nog om vad det betyder för Arsenal att inte spela i Champions League. Ekonomiskt, obra men inte på något sätt någon katastrof. Sportsligt, obra men inte på kort sikt något som sänker klubben. Transfermässigt, obra men inget som direkt stör klubbens transferplaner, den största frågan gäller snarare om de lyckas behålla en spelare som Alexis Sanchez.

Mindre tid och energi har lagts på den på många sätt mer intressanta frågan vad det betyder för Arsenal att spela i Europa League. Mer precist borde det läggas mer tid och energi på att fundera på hur Arsenal faktiskt ska se på Europa League nästa säsong, och hur de under den kommande säsongen ska förhålla sig till turneringen.

Där finns en tankegång som går ut på att Arsenal helt borde strunta i Europa League för att på så vis fokusera helt och hållet på ligaspelet nästa säsong. Det vill säga i praktiken försöka uppnå samma fördel som Chelsea och Liverpool har haft den här säsongen. Oklart om syftet i så fall vore att faktiskt försöka vinna ligan eller maximera chanserna att ta sig tillbaka bland de fyra bästa.

Svagheten i tankegången är att det på intet sätt garanterar vare sig någon ligatitel eller ens någon fjärdeplats. Att Arsenal misslyckades med att slå sig in bland de fyra bästa den här säsongen beror inte på att de har spelat Champions League. Alltså vore det missriktat att föreställa sig att de slår sig in bland de fyra bästa igen genom att inte delta i europeiskt cupspel.

Där finns en annan tankegång som istället går ut på att Europa League inte är någon titel värd att vinna, annorlunda uttryckt att Arsenal helt enkelt är lite för fina för Europa League. Sant är förvisso att det är Champions League som är den åtråvärda pokalen, varför man därför skulle strunta i att försöka vinna en europeisk cuptitel man har möjlighet att vinna framgår däremot inte riktigt.

Arsenal har en viss historik av att välja att halvt om halvt strunta i att försöka vinna vissa titlar under Arsene Wenger. Ligacupen inte minst så klart, men stundtals har FA-cupen fått samma behandling. Det är svårt att blunda för sambandet mellan denna inställning och Arsenals relativa titeltorka, och den nästan bäst-kultur som frodats i klubben i över tio år.

Resonemanget att motståndet inte håller måttet är lätt absurt. Rubin Kazan, Dortmund, Villarreal, Feyenoord, Fenerbahce, St Etienne, Anderlecht och Celta Vigo som bland andra har stått i vägen för Liverpool och Man Utd i deras väg till de två senaste säsongernas finaler, håller naturligtvis väl så hög eller högre nivå än mycket av det motstånd vi hittar i Champions Leagues gruppspel.

En tredje tankegång är att Arsenal bör ta Europa League på allvar, och i alla fall på samma sätt som Liverpool och Man Utd de två senaste säsongerna, försöka vinna turneringen. Ni har nog redan listat ut att det är den tankegången jag betraktar som det självklara vägvalet för Arsenal, av skäl som till stor del är den logiska följden av ovanstående resonemang.

Det första skälet har samma typ av rationalitet som tankegången att prioritera bort Europa League för att fokusera på ligaspelet, fast taget i rakt motsatt riktning. Eftersom Arsenal inte är garanterade Champions League via ligan hur de än väljer att göra så är Europa League en andra chans och en reservplan som bara kan ses som dumt att kasta bort. Alla ägg måste inte läggas i samma korg, och på sikt måste äggen ändå fördelas över fler korgar.

Det andra skälet utgår från synen på klubben. Arsenal har ägnat alldeles för många år åt att rycka på axlarna åt förluster i olika turneringar. De måste bryta den mentaliteten. Att betrakta Europa League som en tröstturnering är möjligt om man inleder säsongen i Champions League, men inte när Europa League är den enda europeiska cupturnering man deltar i. Då är det en europeisk cuptitel som ska vinnas.

Det tredje skälet är en fråga om europeisk kompetens. Sju säsonger i rad har Arsenal åkt ut direkt i åttondelsfinalen direkt efter gruppspelet. De har alltså inte vunnit en europeisk slutspelsmatch sedan 2010, och endast två gånger tagit sig till semifinal eller längre. Till stor del är detta en fråga om kompetens lika mycket som kvalitet. Motståndet i Europa League är inte svagt, utmärkt som kompetensutveckling.

Det fjärde skälet gäller Arsene Wenger. Besläktat med föregående punkt är Arsenals europeiska cupfacit en av de större besvikelserna med Wengers 20 år som manager. Förvisso utgår detta från att Wenger stannar kvar i Arsenal efter säsongen, något som vid det här laget känns som en av världens sämst bevarade hemligheter, men att lyfta Europa League-bucklan i Lyon vore ett bra sätt för Wenger att mot slutet av sin tid i klubben lindra den besvikelsen.

Alla förstår naturligtvis att Arsenal helst spelar i Champions League, det är en självklarhet. Arsenal har till stor del fokuserat mycket av sin moderna identitet just runt att spela i Champions League. Efter 20 år har däremot det värsta som kunde inträffa faktiskt inträffat och Arsenal missar Champions League. Men som alla Arsenalfans nog märkte så gick solen upp dagen efteråt ändå.

Vad som återstår inför nästa säsong är alltså bara att göra bästa möjliga av den situation och den turnering Arsenal faktiskt befinner sig i. Oddsen är rätt goda för att bästa möjliga inte innebär att sitta och tycka synd om sig själva ett år samt skicka upp näsan i vädret och låtsas som om man vore för fina eller för bra för att spela i Europa League.

Det är ingen klubb.

Peter Hyllman

Sunderland 2016-17: (-)

Definitionen av Sunderlands säsong hittar vi på Stadium of Light den 11 februari mot Southampton. En vecka tidigare har de besegrat Crystal Palace med 4-0 på Selhurst Park och gett sig själva hopp i nedflyttningsstriden. De förlorar med 0-4 mot Southampton. Därifrån vinner de inte en enda match till innan nedflyttningen är ett ofrånkomligt faktum.

När en klubb år efter år är indragen i en nedflyttningsstrid men ändå lyckas hålla sig kvar så resulterar det ofta i uppfattningen att klubben ifråga inte kan åka ur. Sanningen är i själva verket en annan. Naturlagen är snarare att när en klubb år efter år är indragen i en nedflyttningsstrid så är det till sist bara en fråga om när de åker ur.

Det här blev en säsong för långt för Sunderland. Redan efter andra matchen för säsongen vädrade David Moyes åsikten att ännu en nedflyttningsstrid var att vänta. Huruvida detta var en ärlig bedömning av Sunderlands möjligheter eller istället en utfästelse som till stor del skapade de omständigheter som låg till grund för Sunderlands nedflyttning är inte solklart.

Det satte onekligen tonen för säsongsinledningen. Kalendern hann slå över till november innan Sunderland vann sin första ligamatch, då hade de lyckats samla på sig två poäng. Där kom en liten formtopp med fyra vinster på de sju följande matcherna, men från jul och framåt vinner Sunderland endast två ytterligare matcher.

Svaret på planen hittar vi framför allt i Sunderlands anfallsspel. Inte för att försvaret var så mycket att hålla i handen det heller men det är offensiven som är den stora boven i dramat. Endast Middlesbrough skapar färre chanser per match än Sunderland, men inte något annat lag har varit sämre på att utnyttja sina förhållandevis få chanser.

Statistiken är inte något som förvånar efter att ha sett Sunderland spela. Deras offensiva spelidé såg sällan om någonsin mer avancerad ut än att försöka passa Jermain Defoe och hoppas att han skulle hitta på något. Föga förvånande inte en taktik som håller någon längre tid. Andra kreativa spelare som Wahbi Khazri var placerade på bänken av David Moyes.

Många undrade under säsongen varför Sunderland inte valde att liksom Hull City och Swansea byta manager. Det stod emellertid klart redan tidigt på säsongen att Sunderland och Ellis Short hade för avsikt att bryta mönstret av årligen sparkade managers, och hålla fast vid David Moyes och med en möjlig nedflyttning hemräknad. De hade kanske lika litet som Moyes något val.

Den stora frågan för Sunderland efter säsongen är utan tvekan vad som händer med dem nu. Hittar Ellis Short en köpare? Blir David Moyes kvar som manager i Sunderland och hur tas det i så fall emot av supportrarna? Där kommer sägas de vanliga sakerna om att ta sig tillbaka till Premier League, men Sunderland kommer få en tuff resa i The Championship.

Managerbetyg: Energivampyr (-)

David Moyes visste att han tog på sig ett tufft jobb med Sunderland. Han kom in förhållandevis sent sedan England strulat ett bra tag med anställningen av Sam Allardyce. Planeringen inför säsongen blev därefter och underlättades sedan inte av att Ellis Short meddelade att större investeringar i spelartruppen inte var att vänta.

Men även om Moyes gavs en dålig hand att spela med så var det en hand han därefter spelade uruselt. Hans värvningar gav antingen ingen effekt eller visade sig misslyckade. Hans laguttagningar förbryllade ofta. Hans attityd skapade en destruktiv psykologi bland både spelare och supportrar. Moyes höjde sig aldrig över att enbart förvalta förfallet. Slutet blev då ofrånkomligt.

Årets spelare: Jordan Pickford

Det kan inte ha varit alldeles tacksamt att vara målvakt bakom Sunderlands försvarslinje. Men Jordan Pickford är en av få spelare från Sunderland som tar sig ur den här säsongen med hedern i behåll. Under säsongen har han växt fram som en av Englands bästa målvakter, och flera klubbar i Premier League lär vara intresserade av hans tjänster i sommar. Everton är en av dem.

Utvärdering: Fiasko (-)

Premier League. Med jumboplatsen som medianplacering under säsongen så var det aldrig något snack om att Sunderland skulle åka ur. Marschtakten sattes redan från början med tio raka matcher utan vinst och endast två poäng på brädet. En katastrofsäsong från början till slut. (-)

Ligacupen. Den lilla tendens till positiv insats i Sunderlands säsong hittar vi i Ligacupen där Sunderland vinner två matcher, mot Shrewsbury och QPR, innan det blir en hedersam förlust i fjärde omgången borta mot Southampton, som skulle gå hela vägen till final. (++)

FA-cupen. Sunderland åker ur omedelbart i tredje omgången, även om de inte fick den lättaste möjliga lottningen. Hemma mot Burnley ska de däremot kunna vinna men än en gång visade sig deras oförmåga att göra mål bli deras fall. Det blev förlust i omspelet på Turf Moor. (+)

Utsikten inför 2017-18

Det är förvisso aldrig bra att åka ur Premier League, men det finns bra och dåliga sätt att åka ur Premier League på. Sunderland åkte, precis som Aston Villa förra säsongen, ur Premier League på sämsta tänkbara sätt. Ambitionen kommer säkert vara att ta sig tillbaka till Premier League men realiteten är att vi inte vet när eller ens om vi får se dem där igen.

Det finns så många oklarheter med Sunderland. Ägaren, managern, ekonomin, spelartruppen, supportrarna. Innan vi får någon som helst klarhet i dessa grundläggande frågor är det omöjligt att säga något om nästa säsong, annat än att Sunderland inte kan förvänta sig omedelbar uppflyttning, utan snarare måste koncentrera sig på att bromsa fallet och börja om på nytt.

Den ljuspunkt som ändå började skönjas mot slutet av säsongen, i synnerhet sedan Sunderland blivit klara för nedflyttning, är att det finns ett antal unga spelare från de egna leden, tillsammans med några redan befintliga spelare i a-truppen, som kan utgöra en bra stomme att bygga nytt på. Men den stora frågan är så klart vem som är byggherren.

Edit: Den byggherren är i alla fall inte David Moyes. Precis när jag publicerade den här utvärderingen så landade nämligen nyheten att Moyes har avgått som Sunderlands manager.

BETYG: Fiasko (-)

Peter Hyllman

Årets lag och årets spelare i Premier League

Premier League-säsongen är över och förbi. Chelsea vann ligan. Tottenham är en minst sagt stolt tvåa. Bakom dem kommer ett fyrtal av storklubbar som alla behöver göra bättre ifrån sig nästa säsong. Man City och Liverpool har i alla fall det att trösta sig med att de får spela i Champions League nästa säsong. För första gången lyckades Burnley hålla sig kvar i Premier League.

Sammanfattningar av säsongen kommer att ske i olika former. Försommaren kommer ägnas åt utvärderingar lag-för-lag som har blivit standard under de senaste åren. Så här omedelbart efter säsongsavslutningen kan det däremot vara läge att städa av det mest uppenbara, det som i andra sammanhang redan har bestämts – årets lag och årets spelare med mera.

Jag har inte gjort mig känd som någon större supporter av den här typen av utmärkelser som årets lag och årets spelare. Ofta tycker jag de leder tankarna fel när det kommer till att förstå och värdera fotboll. Bäst med det är dock att det inte finns något absolut rätt eller fel, att det är så öppet just för subjektiv värdering, vad man faktiskt anser är viktigt och mindre viktigt.

Här är således mina utmärkelser:

:::

ÅRETS SPELARE: Alexis Sanchez, Arsenal

Det är smått oförståeligt att det under februari-mars faktiskt pågick någon slags kampanj om att Alexis Sanchez inte riktigt höll måttet, att han var lat på planen som en del ville mena. Obestridligt är däremot intrycket att Alexis Sanchez under långa stunder den här säsongen har burit Arsenal mer eller mindre på sina egna axlar, och om han hade presterat lika svagt och oregelbundet som några av sina lagkamrater så hade Arsenals svaga säsong istället närmat sig det fullständigt katastrofala. Sanchez bidrar med väldigt mycket på fotbollsplanen, energi, teknik och spelsinne, fart och kraft, han är bra som avslutare och bra som framspelare, och han visar upp både mångsidighet och spelintelligens. Det senare är framför allt vad som för mig särskiljer honom från Eden Hazard, som möjligen kan vara mer briljant men stundtals också mer begränsad.

:::

ÅRETS LAG

:::

ÅRETS MANAGER: Antonio Conte, Chelsea

Där finns alltid frestelsen att vilja vara pretto och utse Sean Dyche som årets manager. Det var naturligtvis en stor bedrift att hålla Burnley kvar i Premier League. Och visst måste man beundra det jobb Mauricio Pochettino fortsätter göra med Tottenham. Men det går i slutänden ändå inte att förbise Antonio Contes bedrift med Chelsea, som om än den heller inte ska överskattas är djupt imponerande. Att så snabbt lyckas samla ihop en till synes splittrad spelartrupp, hitta rätt balans mellan lojalitet och auktoritet, fatta de stora besluten i motgång samt taktiskt träffa så mitt i prick som Conte gjorde under sin första säsong med Chelsea är beundransvärt. Vann inte bara ligatiteln utan har också höjt ribban för de engelska storklubbarna.

Peter Hyllman

HÖRNAN #38: Chelsea historiska mästare och Liverpool till Champions League

Avbytarbänken:
Jack Butland, Stoke
Toby Alderweireld, Tottenham
Victor Moses, Chelsea
Alex Tuanzebe, Man Utd
Gylfi Sigurdsson, Swansea
Jordan Ayew, Swansea
Sergio Aguero, Man City

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Liverpool. Ångestfyllt och krampaktigt i en knapp halvlek innan Georginio Wijnaldum lättade på bördan som tyngde ned Liverpools axlar. I halvtid förutspådde jag 3-0 efter 55 minuter och med några sekunders marginal så var det också exakt vad som skedde. Den så kallade ketchupflaskan. Det kan ha betraktats som en formalitet inför matchen men det ska göras också. Nu spelar Liverpool Champions League igen, eller åtminstone playoff, och dessutom är de seedade i detta playoff.

Chelsea. Man kan så klart tycka precis vad man vill om den regisserade avskedsföreställningen till John Terry i den 26:e minuten, men som match betraktat var det en värdig avslutning på en strålande ligasäsong för Chelsea, även om Sunderland knappast bjöd på det tuffaste motståndet. I och med vinsten slår Chelsea även sitt eget vinstrekord i Premier League med 30 segrar under säsongen.

Man City. Det vore väl att ta i att säga att Man City hade så värst mycket att vinna den här säsongen, eller snarare förlora kanske, men med vinsten mot Watford såg de åtminstone till att säkra tredjeplatsen i ligan, och därmed en direktplats till Champions Leagues gruppspel nästa säsong. Inga bortamatcher i Rumänien i augusti för Pep Guardiola den här gången alltså. Det får väl räcka som framsteg.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Hull City. Hård konkurrens med Watford om den här tveksamma utmärkelsen men ett lag som släpper in sju mål får svårt att undvika den. På sitt sätt är det kanske förståeligt att Hull City inte orkade med att prestera en fotbollsmatch i sista omgången, sedan deras nedflyttning blivit klar förra omgången. Men det var ett tråkigt och ovärdigt avslut på en i övrigt imponerande genomförd säsong av dem.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Mauricio Pochettino. Återkommer till något jag varit inne på tidigare att det säger något om Tottenhams utveckling hur de har avslutat den här säsongen jämfört med förra säsongen, sedan det stod klart att de inte skulle kunna komma ifatt Chelsea i titelstriden. Jag vill tro att det är något som kommer visa sig värdefullt under inledningen av nästa säsong.

OMGÅNGENS MÅL

Georginio Wijnaldum, Liverpool 1-0, Middlesbrough (h). Vill ni se det snyggaste målet, eller ironiskt nog samtidigt det mest meningslösa, så kollar ni Aaron Ramseys mål för Arsenal. Vill ni däremot se omgångens mål så är det bara att sätta Wijnaldums förlösande mål på repeat. Jag ser det inte som någon tillfällighet att det var just Wijnaldum som dundrade in målet, en spelare som visat ledarskap säsongen igenom.

:::

TRE PUNKTER

Beach 2017. Visst går det att förstå varför Arsene Wenger gick ut i veckan och kritiserade olika lag för att mer eller mindre ha tagit semester innan säsongen var slut. Han hoppades så klart på hjälp av Middlesbrough, även om piken mot West Ham var onödig och obefogad. Nu var inte Middlesbrough på någon strand idag, även om det inte hjälpte. Påpekandet känns kanske också lite tveksamt då Arsenals spurt under säsongens sista omgångar, som trots allt gav dem chans på Champions League in i slutomgången, till stor del berodde på att de mötte lag som i olika utsträckning befann sig på stranden.

Vårat glada barnasinne. Det var Man Utds yngsta startelva i Premier League-historien. Och ja, det var bara en i det stora hela betydelselös avslutning mot Crystal Palace, men alla tar ju inte ens sådana tillfällen i akt. Det är hur som helst något speciellt och elektriskt med när Man Utd vädrar egna talanger på Old Trafford, och det märktes också under dagens match. Förhoppningen är så klart att José Mourinho tar både spelarnas insats och atmosfären på Old Trafford som utgångspunkt för att i större utsträckning våga lita på och integrera dessa spelare nästa säsong.

Målrekord… not. Det behövde göras 40 mål den här omgången för att Premier League skulle slå sitt målrekord. Med en kvart kvar att spela återstod tio mål att göra. Nedräkningen rullade på, hela vägen ända ned till tre. Till sist saknades alltså tre mål för ett nytt målrekord. Ändå lite fascinerande hur det under en säsong där några menar att tråkfotbollen har fått sådant fäste även bland topplagen ändå visar sig bli en av de mest målrika säsongerna i Premier League någonsin. Å andra sidan hjälper det kanske när andra topplag väljer att spela utan målvakt stora delar av säsongen.

:::

FÖR ÖVRIGT

7-1… Tottenhams förbannade tur blir bara värre och värre!

I Watford beror lagets tillkortakommanden på ägaren och fansen ropar på managern ut. I Arsenal beror lagets tillkortakommanden på managern och fansen ropar på ägaren ut.

Kan inte påstå att John Terry är någon personlig favorit, men obestridligt är att han är en av Premier League-erans giganter.

Harry Kane – vilken anfallare!

Inte riktigt säker på varför det ser ut att bli ”en grej” att Sunderland visste om och medvetet spelade ut bollen i 26:e minuten på Stamford Bridge.

Peter Hyllman

Återstår bara för Liverpool att slå sista spiken i säsongens kista

Ett år senare befinner sig Liverpool och Jürgen Klopp i nästan samma position som de befann sig i förra säsongen. Deras sista match för säsongen samtidigt en match de måste vinna för att ta sig till Champions League. Den gången gällde det en Europa League-final mot Sevilla. Den här gången gäller det en hemmamatch mot Middlesbrough.

Om det är en kritik som har framförts mot Jürgen Klopp så är det att han både med Liverpool och dessförinnan med Dortmund har haft svårt att vinna de sista, avgörande matcherna. Champions League-finalen med Dortmund ligger nära till hands. Med Liverpool kommer vi ihåg båda förlusterna förra säsongen mot Man City i Ligacupen och Sevilla i Europa League.

Om någon annan kritik har framförts mot Jürgen Klopp så är det att hans taktik har en tendens att bli ensidig. Något som har gjort att Liverpool ofta har haft problem att bryta ned lågt försvarande motståndare. Den som vore intresserad av att måla fan på väggen skulle alltså inte behöva sakna argument för vad som talar mot Liverpool den här dagen.

Men det där är så klart i huvudsak rent trams. Det krävs en god portion fantasi för att kunna se hur Liverpool skulle kasta bort Champions League i den allra sista omgången hemma på Anfield mot ett redan nedflyttningsklart och synbart demoraliserat Middlesbrough. Det var matchen mot West Ham som var det stora, sista hindret för Liverpool den här säsongen.

Det vore i själva verket anmärkningsvärt om matchen fortfarande lever i halvtid. Det finns dessutom en god poäng för Liverpool att inte bara försöka vinna matchen utan dessutom vinna den stort. De ligger tre mål back på Man City. Om Man City förlorar mot Watford går Liverpool förbi dem. Men även om Man City spelar oavgjort kan Liverpool passera dem på målskillnad.

Det kan tyckas vara rätt betydelselöst enbart sett till ligatabellen. Men om Liverpool lyckas rycka åt sig tredjeplatsen så skulle det betyda att de slipper spela playoff för att ta sig till gruppspelet i Champions League. Något som kan ha stor betydelse eftersom de för närvarande riskerar att i ett sådant playoff lottas mot svåra motståndare som Sevilla, Napoli eller Dortmund.

Det är en risk baserat på att Liverpool vore oseedade i ett sådant playoff. Något de kan undvika om två eller fler av Dortmund, Napoli och Ajax vinner sina respektive sista matcher för säsongen. I så fall vore Liverpool seedade i ett dylikt playoff men kan i så fall ändå komma att lottas mot motståndare som Roma, Besiktas, Nice eller Hoffenheim.

Nu vore inte det något omöjligt motstånd för Liverpool, liksom dessa klubbar helt säkert inte heller vill möta Liverpool i ett dylikt playoff. Men det är ändå ett playoff med ett synnerligen osäkert utfall, där Liverpools långa förhoppning om Champions League löper hög risk att ta slut innan den knappt ens hunnit börja. Men ett eventuellt sådant playoff kan även ha bredare konsekvenser.

För hur påverkas Liverpools försäsong och transferplaner av att ett ovisst playoff fortfarande står mellan dem och Champions League? Liverpools trupp har bara med lappande och lagande varit stark och bred nog att klara av enbart inhemskt liga- och cupspel den här säsongen. Nu vet visserligen Liverpool att europeiskt cupspel blir det oavsett nästa säsong, men av vilken valör?

Den osäkerheten gör det svårare för dem både att planera och realisera den kommande sommarens transferaktivitet. Det påverkar i själva verket både antalet spelare som kan tänkas komma att värvas, men inte minst vilka spelare Liverpool kommer kunna attrahera. Kommer de främsta spelarna vilja ta risken att skriva på för Liverpool utan garanterat Champions League-spel?

Det kanske å andra sidan inte påverkar Liverpools faktiska transferbeslut. De fem spelare som påstås vara Liverpools huvudsakliga måltavlor inför sommaren är Ryan Sessegnon från Fulham, Timo Werner och Naby Keita från RB Leipzig, Andy Robertson från Hull City samt Virgil van Dijk från Southampton. Andra köpare lär vara större hot mot dessa planer än brist på Champions League.

Men det är vad det är. Mark Ogden gör i en artikel under veckan en klok poäng i att ju längre en klubb befinner sig utanför Champions League, desto svårare blir resan för den klubben att ta sig tillbaka till Champions League. Det visar sig inte minst för Liverpool. Det har varit tufft nog bara att sluta bland de fyra bästa i ligan. Ändå är de ännu inte riktigt framme.

Även om Liverpool skulle ta sig hela vägen fram till Champions League, de gör inga misstag idag och de navigerar framgångsrikt ett eventuellt playoff, så återstår fortfarande utmaningen att hålla sig kvar där. Det är så klart just den utmaningen som superklubbar i andra länder inte behöver brottas med, de riskerar i praktiken aldrig missa Champions League.

Det kanske inte riktigt känns så utifrån de höga förhoppningar som fanns runt Liverpool vid årsskiftet, då Liverpool fortfarande i allra högsta grad var med och slogs om ligatiteln. Men det är en säsong som vid vinst mot Middlesbrough idag måste betraktas som en stor framgång och som ett tydligt kvitto på de framsteg Liverpool har gjort under Jürgen Klopp.

Att framtiden kan komma att bära ännu tuffare utmaningar i sitt sköte ändrar inte på detta. Det har varit en lång säsong för Liverpool som förtjänar att skörda frukterna av sitt hårda arbete. Tillsammans med Chelsea och Tottenham är det Liverpool som har kommit längst av storklubbarna med sin spelidé och sitt taktiska system.

Om alla dessa tre klubbar spelar i Champions League nästa säsong är det inte någon tillfällighet, utan snarare en logisk följd utav just detta.

Uppmärksamheten under säsongens sista omgång kommer alltså riktas mot främst tre arenor. Anfield där Liverpool alltså möter Middlesbrough. Emirates där Arsenal möter Everton. Samt Vicarage Road där Watford avslutar mot Man City. Hur det går i dessa tre matcher avgör den inbördes placeringen mellan platserna 3-5 i ligan. Kanske inte den största showstoppern!

Annat har det varit tidigare, som vi kan se här där Miguel Delaney på Independent har rangordnat de tio bästa säsongsavslutningarna i Premier League, även om jag för egen del kan sakna både 1994-95 och 1998-99.

Annars återstår säsongens sista hörna under kvällen. Därefter har vi kvar en långvecka att se framför oss med två cupfinaler på programmet samt två playoff-finaler på Wembley, innan vi alla tar ett djupt andetag inför vad som i alla fall på förhand känns som den bästa, jämnaste och mest ovissa Champions League-finalen sedan 2008.

It’s the show that never ends!

Peter Hyllman

Bradford har storheten i sig men måste leva upp till den på Wembley

Det här med Tyskland är kinkigt i England, av måhända simpla men lätt insedda skäl. Jämfört med tränare av andra nationaliteter är det mycket få tyska tränare som har prövat sina vingar i England eller i Premier League. Även bland spelare är det inte många tyska stjärnor som prövat livet i England, jämfört med exempelvis franska och spanska spelare.

Det fanns en tid för inte alls särskilt länge sedan då själva idén om ett tyskt ägande av en engelsk fotbollsklubb skulle ha väckt både protester och öppen misstänksamhet. Fortfarande hör det inte till vanligheterna. Men tyskt ägande ligger bakom en av Premier Leagues mest progressiva klubbar i Southampton, och tyska ägare hittar vi även i Bradford City i League One.

Edin Rahic och Stefan Rupp köpte Bradford City för ett år sedan. De kom inte in med några väldiga utfästelser. Det utlovades inga väldiga investeringar eller loftiga målsättningar om titlar och europeiskt cupspel. Där dribblades inte med lagfärger eller med klubbmärken. Där kom aldrig något galet förslag om att byta namn på klubben till Bratwurst City.

De kom istället med klokhet och kompetens. Det var en potentiellt svår säsong Bradford hade framför sig sedan Phil Parkinson beslutat sig för att lämna som manager. Rahic och Krupp gjorde dock två smarta anställningar. Dels Stuart McCall som Bradfords nye manager. Dels Greg Abbott som chefsscout. Båda två med nära och personliga kopplingar både till varandra och till Bradford.

Det är två anställningar genom vilka Edin Rahic och Stefan Krupp har uppnått två saker. För det första har de skapat en personkemi som är nödvändig för att få deras struktur med en transferkommitté att fungera effektivt. För det andra har det varit symboliskt viktiga anställningar för att få Bradfords supportrar att känna förtroende för och en relation till Bradfords ledarskap.

Det förtroendet är kanske inte det lättaste att få, vilket har sina skäl. Bradfords supportrar har nämligen redan blivit tagna på en rejäl åktur tidigare. De fick se en överambitiös ägare ta Bradford till Premier League i slutet av 1990-talet men överspendera i sådan omfattning att det därefter bara tog sju år för Bradford att ramla raka vägen ned i League Two.

“Fool us once, shame on you! Fool us twice, shame on us!” Kanske är det lite så Bradfords supportrar resonerar. Åtminstone var det inte alldeles självklart när Edin Rahic nyligen i en längre intervju formulerade det långsiktiga syftet med sitt ägarskap i Bradford som att inom tio år ta klubben till Premier League, att det var något supportrarna faktiskt önskade sig.

En tioårsplan låter förvisso inte som något hastverk eller som ett ogenomtänkt utlovande av guld och gröna skogar. Men bland Bradfords supportrar råder en vanlig uppfattning att det är i The Championship som Bradford hör hemma, att det är deras rätta nivå. Att det vore en form av hybris att sikta högre än så, och att Bradford redan en gång har betalat ett högt pris för sådan hybris.

Nu finns i och för sig alla möjligheter att den melodin förändras om Bradford väl befinner sig i The Championship, om de etablerar sig där och börjar hävda sig också i toppen av den tabellen, och förtroendet för Bradfords ägare och klubbledning har hunnit bli ytterligare några år starkare. Men det kan för stunden sägas råda delade meningar om var Bradford verkligen hör hemma.

Men för stunden spelar det också mindre roll. För stunden finns nämligen inga delade meningar i Bradford. Bradfords ägare och klubbledning vill på lång sikt ta klubben steg för steg till Premier League, ett av dessa steg måste per definition innebära att ta sig till The Championship. Bradfords supportrar anser å sin sida att klubben hör hemma i The Championship.

För stunden finns bara Wembley och dagens playoff-final i League One mot Millwall. Tusentals och åter tusentals av Bradfordsupportrar vallfärdar till Wembley för att se om deras lag förmår spela en lika positiv och underhållande fotboll när det gäller som allra mest. Vilken succé det vore för Edin Rahic och Stefan Krupp, och för Stuart McCall, och deras första år med Bradford.

Det var 13 långa år sedan Bradford åkte ur The Championship. De har sedan dess varit nere och vänt i League Two, till och med varit på väg att åka ur League Two och Football League. Nu är de en enda match från att ta sig tillbaka till The Championship. Millwall står i vägen, samma Millwall som besegrade Bradford i playoff förra säsongen.

Men dagens playoff-final på Wembley är också kulmen på fyra framgångsrika år för Bradford. För fyra år sedan vann Bradford motsvarande playoff-final i League Two och tog sig tillbaka till League One. Bara några månader tidigare hade de som första klubb från den fjärde divisionen spelat Ligacupfinal på Wembley, efter att ha slagit Arsenal och Aston Villa längs vägen.

För drygt två år sedan svarade Bradford för en av FA-cuphistoriens största skrällar när de besegrade självaste Chelsea på Stamford Bridge i FA-cupens fjärde omgång, efter att ha vänt ett 0-2-underläge till vinst med 4-2. Chelsea skulle några månader senare krönas som Premier League-mästare. Bradford är en klubb med storhet i sig.

Men det gäller att leva upp till sin storhet. Det är vad Bradford har möjlighet att göra på Wembley idag. Till icke ringa del tack vare ett gott exempel på tysk ingenjörskonst.

Peter Hyllman

Gästblogg: Vilken betydelse får Chelseas akademi de närmaste säsongerna?

Så nalkas till slut dagen då Chelsea kommer stå inför en ny säsong utan John Terry i sin trupp. I praktiken kom den dagen redan den här säsongen, efter en inledande fortsättning på föregående säsongs midtable-form, innan trebacklinjen blev så poppis och Terry faktiskt spelade.

Det är svårt att sätta i ord hur mycket John Terry har betytt för Chelsea som klubb och lag under en tid då vi gick från relativ ”nästan i toppen”-klubb till att bli den främsta utmanaren till den galaktiska dominanten och förgöraren av Premier League-motstånd Manchester United. I ett slag kom en Roman Abramovich till klubben och hämtade in en ung och fräsch portugis som redan hade erövrat den storörade trofén med Porto för att med Chelsea, som vid det här laget köpt halva Europas befintliga spelarkrets, erövra nämnda kontinent för Londonlaget.

Att Terry har varit en permanent del av ett lag som under några år spenderade summor som vare sig innan och efteråt har motsvarats i relativa termer, är en sak man kan peka på. Att han varit kapten för ligatitelvinnande lag under ett rekordantal av fem gånger är en annan. Att ha gjort vad Sergio Ramos nuförtiden gör i Real Madrid, att som försvarare vara direkt avgörande inte bara som defensiv pjäs utan även som en offensivt, är en tredje.

Utan att lägga straffar eller frisparkar är John Terry den som gjort flest mål av alla försvarare i Premier Leagues historia. Fem ligatitlar, en Champion League, en Europa League, fem FA-cuptitlar (i skrivande stund) och tre Ligacuptitlar och individuella utmärkelser i dröser kräver en hel del putsande och är verkligen ett kvitto på vad Jonn Terry har åstadkommit i sin karriär.

Det går dock inte som supporter att tänka på Terry med samma rosa skimmer som en Gerrard eller Scholes åtnjuter. Med John Terry får man även ta det mörka med det ljusa och det mörka överskuggar för väldigt många vad Terry egentligen har åstadkommit på plan.

Kontroverser utanför planen kring 9-11, påstådda otrohetsaffärer och rasistiska glåpord är förmodligen det som de allra flesta tänker på när de tänker John Terry. Även på plan minns nog framförallt många Unitedsupporters med varma känslor en halkning i Moskva, mindre skadeglädje tillskrivs hans korkade utvisning mot Barcelona (som enligt mig var tio gånger värre) eftersom den sagan slutade lyckligt ungefär som ingen minns Ronaldos missade straff i nyss nämnda Moskva.

Kanske minns några andra hur han gör sin bästa lax-som-simmar-mot-strömmen-härmning för England eller hans försök att nicka in bollen mot Arsenal i en cupfinal bara för att belönas med en spark i ansiktet. Uppoffrande inga fingrar emellan-attityd kanske är orden som bäst beskriver John Terry. Med en underskattad passningsfot såklart! På plan var han Chelsea och han kommer fortsatt vara Mr. Chelsea var han än spelar härnäst. Nåväl. John Terry och betydelsen han haft för Chelsea tror jag få ifrågasätter men nu lämnar han, och det leder mig in på mitt favoritämne vad gäller Chelsea: Akademin!

Sedan influxen av pengar, och jag väljer att inte börja räkna från Arsenals externa finansiering i slutet av 1990-talet, kring just en viss rysk ankomst till ligan noterar jag att inget titelvinnande lag har vunnit titlar med spelare från den egna akademin som kom fram under den tiden som bärande spelare Jag vill även slänga in en brasklapp här. Busby Babes eller Class of 92 som tog sina respektive tider med storm är inte längre något man kan förvänta sig eller ens tro är rimligt, oavsett hur mycket framgång ungdomslagen åtnjuter (även om jag vägrar att acceptera det).

Vid en snabb genomgång av FA Youth Cup-vinnarna de senaste 15 åren hittar jag bara några som gjort avtryck i fotboll på hög nivå: Francis Coquelin, Jack Wilshere, Daniel Sturridge, Kieran Trippier, Danny Welbeck, Danny Drinkwater, Jeffrey Bruma, Paul Pogba, Jesse Lingard, Michael Keane och Andreas Christensen. En majoritet av dessa slog inte igenom i sin moderklubb.

Det vi sett som har gett utdelning är att köpa supertalanger i unga år för att se dessa blomma ut till tungorna på vågen under en dynastisk framgångsera: en Wayne Rooney, en Arjen Robben, en Cristiano Ronaldo, en Frank Lampard. Det som man rimligen kan tro, hoppas och kanske förvänta sig är att få fram en John O’Shea, en Darren Fletcher eller mer nutida exempel, en Jesse Lingard som nyttiga komplement till en pengastinn trupp. Tills Tottenham med framförallt Harry Kane firar med en tung titel håller jag det ovan som sanning.

Så vad ska det till för att en akademi som slår så många rekord på klubb, nationell och till och med internationell nivå att det är omöjligt att hålla reda på alla, ska kunna ge utslag även i a-laget? Jag, som försöker hålla isär känslor med logik i denna bloggen, kan bara se till behovet. Vad finns det för behov och möjligheter i Chelsea nuvarande trupp för att någon ska kunna ta sig in, jag bortser från om det så sker via lån eller direkt ifrån U18, så länge det sker är jag nöjd.

I Chelsea sätter man inte längre hoppet till en ensam ståthållare som då en Michael Mancienne, Lassana Diarra, Robert Huth, Josh McEachrean, Gael Kakuta eller Ryan Bertrand ansågs som den nya stora talangen. Nej, talangen finns på bred front och på alla positioner. Återigen, var finns det då möjligheter i Chelseas a-lag?

Om jag för en sekund bortser från eventuella spelare in eller ut och tittar på positioner där det inte finns bredd eller där spelarna börjar komma till åren så tänker jag tre saker:

Du petar inte Eden Hazard, N’golo Kanté, Thibaut Courtois eller Cesar Azpilicueta och Chelsea skulle skjuta sig själva i fötterna om de skulle få för sig att sälja någon av dessa. Det finns frågetecken för framtiden för Willian, Pedro, Diego Costa och Cesc Fabregas vara eller icke vara i ett lite mer långsiktigt perspektiv. Även om de fungerat lysande i år förvånar det inte mig om David Luiz, Gary Cahill, Victor Moses och Marcos Alonso av ett eller annat skäl till säsongen 2019-20 inte längre spelar i Chelsea eller inte längre är förstaval.

En sammanfattning, som jag tänker, är att det finns störst möjlighet att som mittback eller som wing-back för en ”one of our own” att bli en bidragande spelare till Chelsea. Jag väljer således att lyfta fram två spelare i varje position som jag har förutsättningar för att inför nästa eller efter den följande säsong vara en nyttig del av Chelsea:

Ytterbackar:

Dujon Sterling: Han må fylla 18 först i oktober men vilken spelare! Redan förra säsongen kom han in som ett yrväder och var en vital del i FA Youth Cup- och UEFA Youth League-segrarna, och har i år varit minst lika framträdande i en domestic treble för U18-gänget. Välväxt, kraftfull, snabb, bra teknik och en mogenhet som får mig att tro att det är något alldeles speciellt med Dujon. Bra både offensivt och defensivt, liknar Antonio Valencia i sin spelstil och det är alltså som höger wingback jag ser honom, där han också spelar en majoritet av tiden.

Jay DaSilva: Ian Wright sa redan förra säsongen infamöst att Jay ”är bättre än alla andra vänsterbackar i Premier League. Hyperboler till trots, Jay har spelat vänster wingback men även innermittfältare denna säsongen, den som sett Chelseas akademilag spela förstår alltså att det är en spelare med snabbhet och lungor värdigt en kantlöpare men även en spelare med mjuka fötter och spelintelligens. Har huserat i Charlton i vår där han till en början fick skralt med speltid men sedan har gjort positionen till sin med närmare tio raka starter som vänsterback, där hans influens på Charltons spel bara har ökat efter varje match. Till skillnad från Dujon Sterling är Jay DaSilva väldigt kort i rocken, något som jag kan tänka mig gör att det är tveksamt om han kommer få chansen i Chelsea. Spelar som Danny Rose utan att vara Danny Rose.

Innerbackar:

Andreas Christensen: Efter två säsonger på lån i ryggen, och vilka säsonger!, i något tyskt lag så kommer Andreas återvända till Chelsea. Det pratades om något slags lånebyteköp med Southampton med Van Dijk vilket jag ser som direkt nonsens. Spelskicklig, positionssäker och men bra individuell statistik på nickdueller, dueller och passningsprocent med en Chelseaesque förmåga att göra mål framåt kommer han ingå i Chelseas trupp nästa säsong.

Fikayo Tomori: Svårt att välja spelare här. Men till slut gick Nathan Aké bort och Chalobah jr. är ett par år yngre så Tomori blir naturliga valet. Det här är ett långskott, Tomori har spenderat en vår i Brighton där han trots allt fått sparsamt med speltid. Har ändå nio framträdanden med en knapp handfull starter för laget där han fått vikariera som högerback, mittback och även vänsterback. Blev direkt förste reserv in från bänken efter sitt lån till sydkusten och Brightonfans verkar mer än nöjda med honom. Hård, tacklingssäker, snabb och om än inte Christensenfötter, en spelare som är bekväm med bollen vid fötterna. Kommer definitivt inte spela med Chelsea kommande säsong, men säsongen därefter? Kanske. Kanske inte.

Det finns så många andra talanger väntandes i leden, Tammy Abraham kanske den mest välkände, men jag nöjer mig här. Jag tror Chelseaungdomsdosen är mer än fylld för idag.

Av: Sebastian, ”Saelen”

Peter Hyllman

HÖRNAN #37: Tottenham gjorde much ado about Craig Shakespeare

Avbytarbänken:
Sergio Romero, Man Utd
Toby Alderweireld, Tottenham
Seamus Coleman, Everton
Emre Can, Liverpool
Dele Alli, Tottenham
Heung-Min Son, Tottenham
Oumar Niasse, Hull CIty

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Man City. Det var en väntad seger hemma mot West Brom, men det var även en seger som innebär att Man City har matchboll att sluta trea, och därmed den här gången faktiskt slippa genomlida ett playoff-spel för att ta sig till Champions Leagues gruppspel. Det enda de behöver göra är att besegra Watford på söndag. Det kan väl debatteras hur stor nackdel det vore för Man City att behöva playoff-spela, men ändå en vinst.

Everton. När alla andra passade på att FA-cupspela i mitten av mars så passade Everton istället på att besegra West Brom hemma på Goodison Park med 3-0. Kanske inte en vinst som betyder så väldigt mycket om 100 år men som i alla fall den här säsongen var Evertons stora avstamp från resten av klungan som utmärkte dem själva som odiskutabelt best of the rest.

Tottenham. Fantastisk insats av Tottenham borta på King Power Stadium där de spelade ut hela sitt register. Att vinna med 6-1 på bortaplan är naturligtvis alltid minnesvärt – eller svårt att förtränga! – och det demonstrerar tydligt hur Tottenham har mognat den här säsongen jämfört med förra, som istället slutade i en liknande förlust mot ett nedflyttningsklart Newcastle.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

West Brom. Var det här det började? Nu frångår jag min precis formulerade regel att inte låtsas om vad som hände sedan, men West Broms torsk med 0-3 mot Everton var precis i början av deras totala förfall, sedan de precis nått 40 poäng och därefter ansåg sig ha uppnått allt som gick att uppnå på en fotbollsplan.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Eddie Howe. Meriterande seger mot West Ham men också en match där Bournemouth fick maximal utdelning på sitt offensiva passningsspel, låt gå mot en givmild motståndare. Josh King är en spelare med stor potential som passar väldigt bra in i Howes spelsystem. Mot West Ham gjorde King tre mål och vann matchen åt Bournemouth.

OMGÅNGENS MÅL

Kevin De Bruyne, Man City 2-0, West Brom (h). Snyggt mål. Snyggt spel, bestämt skott. Precis den typ av fotbollsmål jag gillar. De Bruyne har mer i skymundan än vad som kanske var förväntat ändå gjort en småputtrig säsong för Man City.

:::

TRE PUNKTER

Dive Job. FA klubbade under dagen igenom att spelare från och med nästa säsong kommer kunna bli avstängda i två matcher i efterhand för filmningar som lurar domaren att antingen tilldöma deras lag en straff eller andra laget ett rött kort. Vilket spontant känns som framsteg, om än inte ett beslut utan praktiska problem. Bland annat ska krävas ”klara och överväldigande” bevis för att spelaren filmar, vilket känns lite öppet vad det betyder och vem som ska bedöma det. Där finns även risk för populism där vissa fall som drar särskild mediauppmärksamhet bestraffas samtidigt som mer anonyma fall går fria. Men det är värt att prova för att sedan utvärdera.

Exit, voice, loyalty. Hur ska supportrar egentligen vädra missnöje? Det var närmast halvbesatt på Emirates när Arsenal besegrade Sunderland. Genast dök det upp prominenta mediafigurer som ondgjorde sig över fansen som inte var riktiga fans eftersom riktiga fans är på plats i vått och torrt. Samma figurer har redan tidigare ondgjort sig över samma fans protester via affischer, plakat och sociala media. Följer vi således kritiken till dess logiska konklusion så kan vi bara konstatera att supportrar ska gå på matcherna och i övrigt hålla käften, vilket är en rätt märklig inställning hos de som har sitt yrke inom press och media. På samma gång vrider dessa pressväck sina händer i förtvivlan när de pratar om hur supportrar inte har något inflytande över klubbarna.

Mouning Myrtle. Man Utds spelschema har naturligtvis varit en sorglig ballad mest hela våren från José Mourinhos sida. Men den här gången har han faktiskt även presterat en tänkvärd idé i frågan. Matchen mellan Man Utd och Crystal Palace borde flyttas menar han, mer specifikt till lördagen. Ja, det kan man väl verkligen anse att den borde göras med tanke på Europa League-finalen på onsdag. I den ena vågskålen har vi att resultatet i matchen inte kan påverka något som helst av värde i tabellen. I den andra vågskålen har vi det här helgade att den sista omgången ska spelas i sin helhet samtidigt. Visst, men regler har heller inget egenvärde. Vad anser ni?!

:::

FÖR ÖVRIGT

Tre spelare över 20 mål den här säsongen för Tottenham – för första gången. Imponerande.

Säsongsutvärderingar lag-för-lag – bu eller bra?

Årets playoff-finalister har sammanlagt +2 i målskillnad under säsongen. De tidigare åtta årens målskillnad är +55, +71, +48, +38, +53, +51, +35 och +44.

En fjärdedel av The Championship kan nästa säsong komma från Yorkshire.

Skytteligan inför sista omgången:
Harry Kane, 26
Romelu Lukaku, 24
Alexis Sanchez, 23

Vi kanske ska utgå från att Craig Shakespeare inte blir kvar i Leicester efter säsongen.

Peter Hyllman

Luton måste trotsa historien för att ta sig till League One

Att släkten är värst fick Luton Town erfara i den första playoff-semifinalen mot Blackpool, då deras tidigare spelare Mark Cullen inte bara gjorde ett mål mot dem, inte heller två mål, utan hela tre mål i en match som Blackpool till sist vann med 3-2. Lök på laxen kom efter matchen när Cullen lät meddela att det var en av hans karriärs höjdpunkter.

Om playoff-semifinalerna i The Championship har varit förhållandevis låsta historier så var de första semifinalerna i League Two deras raka motsats. Fem mål mellan Blackpool och Luton visade sig vara den målsnåla matchen då det slutade 3-3 mellan Carlisle och Exeter. Mycket riktigt var Nathan Jones, Lutons manager, också allt annat än nöjd med det egna lagets försvarsspel.

Trots förlusten var Luton långa stunder det bättre laget på Bloomfield Road och ledde också matchen med 2-1. Förståeligt således att Luton känner sig särskilt besvikna både på sin egen insats och på domarens insats när de inte vinner matchen. Samtidigt borde det också ge Luton gott hopp om att kunna vända semifinalen hemma på Kenilworth Road.

Offensivt lider Luton Town möjligen för stunden av något av överflödets förbannelse. Danny Hylton, lagets stora målskytt, har varit avstängd i Lutons två senaste matcher, inklusive matchen mot Blackpool. Men under dessa båda matcher har Luton ändå gjort sju mål, varav Jack Marriott och Isaac Vassell har gjort fem.

Lidandet må betraktas som relativt. Det vore ändå ett absurt beslut av Nathan Jones att ställa över sin överlägset bäste målskytt i Lutons hittills viktigaste match den här säsongen, en match laget måste vinna. Jack Marriott har varit spelaren som i första hand har fått lämna plats åt de andra två, och blir troligen den som gör det igen.

Luton var en av League Twos förhandsfavoriter inför säsongen. På så vis kan kanske ses som en besvikelse att Luton bara lyckades ta sig till playoff. En känsla som helt säkert förstärks av Lutons bistra erfarenheter av playoff. Fyra gånger har Luton deltagit i playoff och förlorat samtliga, bland annat tre raka playoff i National League mellan 2010 och 2012. Inga goda omen precis.

Ändå anser sig Luton redo för att ta klivet upp till en högre nivå. Nathan Jones poängterar inte minst lagets positiva facit mot League Twos tre topplag den här säsongen, liksom att Luton under säsongen i cupspel har slagit ut lag som Aston Villa, Millwall och Swindon. Lutons taktik och spelstil skulle passa utmärkt i League One menar Nathan Jones.

Positiva besked från ännu en manager ur den yngre generation av brittiska managers som håller på att göra sitt avtryck i Football League och så sakteliga rör sig uppåt i det engelska seriesystemet. Influerad av moderna fotbollsidéer och av utländska intryck, mer vidsynt, i en betydligt större utsträckning än vad den äldre generation är som börjar kännas alltmer passé.

Laget speglar sin manager. Där finns en eklektisk blandning av ungt och erfaret, klassiskt och progressivt. Centralt finns erfarna spelare som Johnny Mullins och Scott Cuthbert i försvaret samt Danny Hylton i anfallet. Runt dem finns yngre spelare som ytterbackarna James Justin och Dan Potts, på mittfältet och framåt Pelly Ruddock Mpanzu, Isaac Vassell, Ollie Palmer, Olly Lee med flera.

Luton var en av förhandsfavoriterna att ta sig upp till League One inför säsongen. De slutade fyra. De är definitivt favoriten i detta playoff. Där finns alltså alla chanser i världen för Luton att fortfarande ta sig upp i League One till nästa säsong. Men för att lyckas med det så måste Luton först lyckas med något de aldrig tidigare lyckats med.

Att vinna ett playoff. Mer än något annat är kanske Lutons playoff därför en balans mellan historisk prestation och framtida ambition. Att trotsa historien för att nå en lovande framtid.

Peter Hyllman

Craig Shakespeare behöver en vinst mot Tottenham för att övertyga Leicester

Allt är väl som slutar väl. Om vi höll fast vid den filosofin så skulle slutsatsen trots allt bli att Leicesters säsong måste ses som en framgång. Det är en säsong under vilken de som regerande ligamästare vann sin Champions League-grupp och spelade kvartsfinal i Champions League, bland annat efter att ha slagit ut Sevilla längs vägen.

Samtidigt har Leicester fortfarande makten i egna händer att sluta så högt upp som på åttonde plats. Det innebär två saker. För det första att Leicester på slutspurten kan undvika den nesliga utmärkelsen som det sämsta titelförsvaret under Premier League-eran. För det andra att Leicester till sist kan motsvara vad som var de realistiska förväntningarna på dem inför säsongen.

Vad sades egentligen om Leicester inför säsongen? Ingen förväntade sig så klart på allvar att Leicester återigen skulle utmana om ligatiteln på allvar, än mindre vinna den. Vad de flesta förväntade sig var att Leicester skulle kunna hålla till runt mitten av tabellen, ta en plats på den övre halvan, kanske till och med utmana om europeiskt cupspel.

Uppdraget utfört kan Leicester snart säga. Vinner de sina två återstående matcher på hemmaplan, mot Tottenham ikväll och Bournemouth på söndag, så är en plats på övre halvan garanterad. I själva verket räcker det att vinna mot Bournemouth. Men att avrunda säsongen med en vinst också mot Tottenham vore så klart en fin skalp för Leicester.

Men är det verkligen på det sättet, eller är det bara ett typiskt case av att enbart betrakta utfallet på bekostnad av helheten? När det pratades om Leicester inför säsongen var tanken att de skulle utmana på tabellens övre halva under säsongen, inte att de skulle spurta under vårkanten och med nöd och näppe kämpa sig upp på den övre halvan under säsongens sista vecka.

Det stod sannerligen inte på dagordningen att Leicester ända in på våren skulle vara indragna i nedflyttningsstriden. På så vis är Leicesters säsong ändå en besvikelse, även bortsett hela röran runt och med Claudio Ranieri. Men det är inte vad som efter säsongen kommer betonas i Leicesters storytelling, och här försöker jag undvika det uppenbara Craig Shakespeare-skämtet.

Craig Shakespeare har så klart gjort ett piggt och bra inhopp i Claudio Ranieris ställe. Det ska inte tas ifrån honom. Han avkomplicerade Leicester och tog dem tillbaka till förra säsongens framgångsrika grunder. Back to basics var vad som vann Leicester ligan förra säsongen, och den här säsongen höll det dem kvar i Premier League. Han fick spelarna med sig.

Men Shakespeares insats ska inte heller överdrivas. Han har varit behjälpt av ett förhållandevis lätt spelschema under våren. Han fick inleda med tre matcher på hemmaplan och vinster mot Liverpool och Sevilla gav vind i seglen. Därutöver har däremot Leicester inte besegrat någon av Premier Leagues toppklubbar, istället har det blivit förluster mot Everton, Arsenal och Man City.

Om våren således har varit något av en utdragen anställningsintervju för Craig Shakespeare så vore det inte orimligt att anse att han nog ännu inte har övertygat sina thailändska arbetsgivare. Har Craig Shakespeare vad som krävs för att verkligen få Leicester att utmana på den övre halvan av Premier League, det vill säga även storklubbarna i Premier League?

Craig Shakespeare behöver en vinst mot Tottenham ikväll för att kunna göra i alla fall ett trovärdigt case på det temat. Han måste visa att han kan få Leicester att besegra klubbar som Liverpool, Man City, Chelsea och Tottenham, precis som Leicester gjorde under Claudio Ranieri. Inte nödvändigtvis sluta före dem, men i alla fall kunna besegra dem.

Precis som var min andemening runt Leicester i samband med deras modiga försök mot Atlético Madrid så var det sista kapitlet i Leicesters saga som pågått de senaste fyra åren. Härifrån måste Leicester bestämma vad som blir deras nästa saga och börja skriva det första kapitlet i denna. Det kommer säga något om vad de ser sig själva som för typ av klubb.

På kort sikt får det naturligtvis betydelse för vilka spelare som blir kvar i Leicester och vilka spelare som lämnar Leicester. Men ett av de första besluten Leicesters ägare och styrelse har att fatta är vem som ska leda skeppet, om Craig Shakespeare ska få fortsatt förtroende eller om Leicester ser sig om efter andra och enligt dem bättre alternativ.

Leicesters fiaskosäsong i ligaspelet har åtminstone den goda saken med sig att ingen efterträdare kommer behöva hantera den omöjliga uppgiften att upprepa eller värderas mot Leicesters fullständigt osannolika ligaseger under Claudio Ranieri. Vem som än är manager för Leicester från och med nästa säsong kommer ha ett tomt blad att börja skriva på.

Längre än så lyckades jag alltså inte undvika det uppenbara Craig Shakespeare-skämtet.

Peter Hyllman

Watford kommer inte sakna Walter Mazzarri

Höjden av ironi vore så klart om Watford valde att gå hela varvet runt och återigen anställa Slavisa Jokanovic, som ju gjort succé med Fulham under säsongen men föll i tisdagens playoff-semifinal. Det var ju Jokanovic som för två år sedan tog Watford till Premier League, innan Watford av olika skäl kom fram till att han inte var rätt man för dem.

Den slutsatsen är förvisso en slutsats som Watford har satt i system. När Watford alltså meddelade tidigare idag att Walter Mazzarri lämnar klubben efter säsongen så är det deras sjunde manager de byter ut sedan Pozzo köpte klubben för fem år sedan. Under de senaste 32 månaderna har Watford haft fem olika managers.

Att Walter Mazzarri får sparken av Watford kommer i och för sig inte som någon överraskning. Det känns som något som varit på gång under en längre tid. Dels på grund av resultaten som efter en stark inledning på säsongen har varit rejält dalande. Dels på grund av ett spel som ju längre säsongen har lidit har sett desto mer förvirrat och osammanhängande ut.

Rapporterna från Watford talar även om ett utbrett missnöje i spelartruppen med Mazzarris taktiska dispositioner. Både att han var för defensiv i sitt mindset och att taktiken skiftade alltför mycket. Missnöjet med Mazzarri sägs ha förvärrats av hans oförmåga att kommunicera med spelare och övrig klubbpersonal på engelska.

Konflikterna har blivit allt tydligare med tiden. Inte minst Troy Deeney verkar ha stått i förgrunden, en spelare som är älskad av supportrarna men som varit petad vid ett antal tillfällen under våren, bland annat senast mot Chelsea. En match i vilken Walter Mazzarri gav ett rätt märkligt och hysteriskt intryck på sidlinjen. Som om han då visste vad som var å färde.

Det är med andra ord inte mycket som talar för att det här var ännu en så kallad okynnessparkning av Watford och Pozzo, som har varit fallet med framför allt Mazzarris två företrädare – Quique Sanchez Flores och Slavisa Jokanovic. De ville ha Mazzarri kvar i Watford flera år, men relationen med spelarna och Mazzarris egen ambitionsnivå bedömdes för svag.

Det har uppstått en i mina ögon något märklig syn på Watford som om deras metod att byta managers ungefär med vårstädningen mest är ett uttryck för ett annorlunda tillvägagångssätt. Som om det fanns ett värde i den metoden vi eventuellt inte ser. Det är för mig något oklart vad man i så fall anser att det värdet faktiskt består i.

Det är för mig en metod som med tiden kommer resultera i att Watford åker ur Premier League. Deras båda säsonger i Premier League så här långt har båda följt samma mönster, en stark inledning och en säsong som därefter ramlar ihop, men Watford räddas kvar i Premier League av sin inledning. Till sist kommer ofrånkomligen säsongen då inledningen visar sig inte stark nog.

Det där har kanske Watford även insett. Det är nog inte någon tillfällighet att klubbledningens motiv för att sparka Walter Mazzarri uttrycktes som att de inte var överens om klubbens mål och ambitioner. Mazzarri gav inte intryck av att ha några ambitioner med Watford, eller egentligen ens något engagemang i och för Watford.

Watford kommer inte sakna Walter Mazzarri. Lika lite som jag misstänker att Walter Mazzarri kommer sakna Watford och Premier League.

Peter Hyllman

Kravet är att Sheffield Wednesday ska gå upp till Premier League

Reading har bokat sin plats på Wembley. Vilket de gjorde med två synnerligen disciplinerade och välorganiserade matcher mot ett offensivt men inte alla gånger särskilt effektivt Fulham. Det var kanske inte den mest uttrycksfulla fotbollen som Reading och Jaap Stam bjöd på, men det var en hyllning till vikten av att inte förlora i ett playoff.

Den vikten hade Carlos Carvalhal tydligt insett inför Sheffield Wednesdays match mot Huddersfield på John Smiths Stadium. Det var en match planerad för ett enda syfte, att inte förloras. Det var en på så sätt perfekt genomförd match av Sheffield Wednesday. Huddersfield kom knappt till några chanser och då gjorde det mindre att Sheffield Wednesday själva inte heller gjorde det.

Det vore alltså naturligt om Sheffield Wednesday kände sig mest nöjda med resultatet inför returen. Carlos Carvalhal var förvisso försiktig i sina uttalanden på det temat. Han upprepade inte Billy Davies klassiska misstag med Preston efter att de 2006 klarat 1-1 borta mot Leeds i den första semifinalen då han valde att kläcka ur sig ”job done!”

Jobbet är knappast gjort. Men som Reading precis har demonstrerat så är oavgjort ändå ett bra resultat att gå på inför en retur på hemmaplan. Bortamål är inte heller en faktor i dessa playoff som Sheffield Wednesday behöver bekymra sig om. För den sakens skull ska vi inte räkna med någon offensiv sluggerfest på Hillsborough ikväll.

För även om vi sannerligen inte ska underskatta Sheffield Wednesdays anfall med spelare som Fernando Forestieri, Steven Fletcher, Sam Winnall och Jordan Rhodes, så är det i huvudsak defensiven som har lagt grunden till Sheffield Wednesdays framgångar under de två senaste säsongerna. Defensivt är Sheffield Wednesday ett topplag i The Championship. Offensivt ett mittenlag.

Det är en kombination av taktisk prioritering och svaga avslut. Men framför allt går också att se en markant skillnad mellan bortaplan och hemmaplan för Sheffield Wednesday. Hemma på Hillsborough gör de proportionellt sett lika många mål som övriga topplag, samtidigt som de är avsevärt mer konservativa på bortaplan. Men i detta är de förhållandevis lika som Huddersfield.

Hillsborough betyder mycket för Sheffield Wednesday. Bara Brighton och Reading har vunnit fler hemmamatcher den här säsongen. Hemma på Hillsborough har Sheffield Wednesday den här säsongen vunnit 65% av sina matcher, mer konkret 15 matcher. Den tryggheten var själva förutsättningen för Carlos Carvalhals brända jorden-taktik på bortaplan.

Hemma på Hillsborough har Sheffield Wednesday i själva verket aldrig förlorat en playoff-match. Nu är förvisso det en historisk statistik vars betydelse går att ifrågasätta. De har bara spelat två playoff genom åren. 2005 vann de med 1-0 mot Brentford. Och så naturligtvis förra säsongen när Sheffield Wednesday överraskande vann med 2-0 i första semifinalen mot Brighton.

Hillsborough nämns kanske nu för tiden oftare i tråkigare samtal. För Sheffield Wednesday är Hillsborough däremot betydligt mycket mer än så. Det är deras hem. En klassisk engelsk fotbollsarena som på sina kvällar fortfarande är bland de mest elektriska engelsk fotboll har att erbjuda. 40,000 åskådare skapade förra säsongen en storm som blåste bort Brighton.

Den här gången är det Huddersfield som inväntar stormen. Det är playoff men det är inte bara playoff. Det är dessutom Yorkshirederby. Det är lokal patriotism, det är stadskamp, det är känslor, kultur och prestige. Det är två klassiska engelska fotbollsklubbar med varsin stolt historia som slåss för en ljusnande framtid.

Premier League må ses som mer av ett imperativ för Sheffield Wednesday än för Huddersfield. Det är inte deras första försök att klättra sig upp till toppen av glasberget. Den thailändske affärsmannen Dejphon Chansiri köpte Sheffield Wednesday 2015 och satte omedelbart målsättningen att Sheffield Wednesday inom två år skulle ta sig till Premier League.

Två år är nu. Kraven på Sheffield Wednesday minskar inte av att Chansiri säkert har en annan thailändskt ägd klubb som benchmark. Vichai Srivaddhanaprabha har tagit Leicester till oanade höjder från en position inte alls olik Sheffield Wednesdays. Chansiri vill helt säkert inte se Sheffield Wednesday lyckas sämre, i synnerhet inte misslyckas med att ta sig till Premier League.

För det ändamålet har Dejphon Chansiri investerat stora belopp i Sheffield Wednesday, både på spelare och investeringar i klubben som sådan. Med investeringar kommer krav på avkastning. Carlos Carvalhal var en playoff-final från att ta Sheffield Wednesday till Premier League förra säsongen. Han vet att han med all sannolikhet inte har råd att bara komma nära en gång till.

Det här är säsongen då Sheffield Wednesday ska ta sig tillbaka till Premier League. Då måste de först vinna ikväll på Hillsborough. Framför allt får de inte förlora. Att hitta den balansen, och att göra Hillsborough till en styrka och en tillgång, blir Sheffield Wednesdays och Carlos Carvalhals viktigaste nyckel till framgång ikväll.

Oavsett utfall så har vi ett engelskt fotbollsdrama framför oss.

Peter Hyllman

Svårt att förstå spekulationerna kring Claude Puel i Southampton

Claude Puel säger sig inte riktigt kunna förstå spekulationerna kring att han skulle riskera sparken från Southampton. Det är kanske vad man förväntar sig att höra från en manager men samtidigt är det också något som i det här fallet faktiskt går att instämma i. Det är i själva verket lite svårt att förstå spekulationerna kring Claude Puel.

Claude Puel gör sin första säsong med Southampton. Ett Southampton som sin vana trogen tappade flera viktiga spelare inför säsongen, och som halvvägs under säsongen både sålde Jose Fonte och förlorade Virgil Van Dijk till sjukstugan, Premier Leagues kanske bästa mittbackspar. Ett Southampton som samtidigt har Premier Leagues näst yngsta spelartrupp.

Med dessa förutsättningar att jobba med har Southampton spelat mängder med fotboll. De har jonglerat ligaspel med både Europa League och en lång resa i Ligacupen, motsvarandes ett spelschema som har fått José Mourinho att skriva och framföra ett best of-album av sorgliga ballader redan. Men gjort det med en mer sparsamt komponerad spelartrupp.

Det innebär inte att Southampton har presterat dåliga resultat. Visst slutade de sexa i Premier League förra säsongen, men det var den säsongen. Den här säsongen, en tuffare säsong, ligger de ändå i förarsätet att sluta åtta, det vill säga bäst av klubbarna som jagar bakom Everton övriga superklubbar. Det lilla tappet i ligaposition kompenseras mer än väl av en Ligacupfinal på Wembley.

Måhända var Europa League något av en besvikelse för Southampton. Men där föll de på ett problem som hemsökt dem mest hela säsongen, nämligen sin avsaknad av en renodlad målskytt. Southampton var spelmässigt bäst i sin grupp men drabbades av sin oförmåga att göra mål, och blev till sist utslagna på bortamålsregeln. Små marginaler.

Det är ett problem Southampton har brottats med under längre tid. Graziano Pelle och Sadio Mané lämnade dessutom klubben inför säsongen. Charlie Austin blev snabbt skadedrabbad och Shane Longs krafter har avtagit. Det såg ut att ha hittats en lösning i Manolo Gabbiadini som värvades i januari, men även han har varit skadedrabbad under senvåren.

En oförmåga att göra mål leder snabbt och ofrånkomligen till kritik om att spela tråkigt. Det har andra klubbar fått erfara och det har även Southampton och Claude Puel fått erfara. Puel har kritiserats för att vara alltför defensiv i sitt spelsätt, men faktum är snarare att Southampton skapar förhållandevis många chanser, men är överlägset sämst i ligan på att utnyttja dem.

Det kan uttryckas på ett annat sätt. Utifrån Optas xG-modell är det enbart de sex toppklubbarna som förväntas göra fler mål än Southampton, det vill säga sett till volym och kvalitet på målchanser. Men i själva verket har inte bara dessa sex klubbar gjort fler mål än Southampton, ytterligare sex klubbar har lyckats göra fler mål, och tre till lika många eller nästan lika många.

Bara fyra klubbar i Premier League gör alltså markant färre mål i Premier League den här säsongen än Southampton. Tre av dessa klubbar åker ur Premier League. Det är en massiv skillnad mellan förväntan och utfall för Southampton, ett problem som naturligtvis i sig måste bemötas, men som kan omformulera det upplevda problemet med alltför defensiv fotboll.

Vilket perspektiv vi än väljer att värdera Southampton från så hamnar vi alltså i samma fålla som Claude Puel själv, att det är svårt att förstå spekulationerna kring att han skulle riskera få sparken. De yttre förutsättningarna talar inte för det. Resultaten talar inte för det. Inte heller talar fotbollen för det. Några sådana signaler har inte kommit från klubben, även om klubben inte heller tydligt satt ned foten för Puel. Så hur ska vi förstå dem?

Kanske som att de är ett uttryck för andra särintressen. Media söker med ljus och lykta efter möjliga nyheter och är kanske inte alla gånger helt skrupelfria i att först värdera dess bärkraft. Missnöjda spelare och ledare kan starta rykten genom att läcka intern information. Andra managers agenter kan försöka destabilisera en klubbs manager för att skapa nya jobbtillfällen.

Hur som helst betyder det att vi inte alltid ska ta vad som skrivs och sägs i media bokstavligt. Det är ytterst sällan spelare, tränare, agenter, klubbpresidenter med flera väljer att säga något alls i media utan att samtidigt ha något de vill sälja. Media vet naturligtvis om detta men drar sig heller inte för att spela dumma när det ligger i deras intresse att göra det.

Kanske är det en halvsvag säsongsavslutning som har gett luft åt sådana här spekulationer. Eller skenbart halvsvag efter Ligacupfinalen. Southampton har i själva verket därefter bara förlorat mot Tottenham, Man City, Chelsea och Arsenal, men också spelat tre 0-0-matcher mot Bournemouth, Hull och Liverpool, och tre raka matcher utan att göra mål innan vinsten i helgen.

Vinsten mot Middlesbrough i helgen gav däremot Southampton och Claude Puel en möjlighet att avsluta säsongen bra, med tre raka vinster och i så fall en meriterande åttondeplats i ligan. En av de vinsterna kommer i så fall ikväll hemma på St Mary’s mot Man Utd, vilket så  klart vore en härlig revansch för en något snöplig förlust i Ligacupfinalen.

Det vore också en effektiv medicin mot eventuella spekulationer att Claude Puel skulle få sparken av Southampton.

Peter Hyllman

Ungt och modernt Fulham på tröskeln till Premier League

Ett brott mot mänskligheten. Det var i dessa möjligen skämtsamt överdrivna termer det beskrevs när jag i mitt utseende av årets manager i The Championship valde att vare sig ha med Fulhams Slavisa Jokanovic som vinnare eller som reserv. Av vilket nog bara ska dras slutsatsen att Jokanovic har svarat för en imponerande insats under säsongen.

Vad är i så fall den insatsen? Kanske är det en något uppkäftigt formulerad fråga av mig som inför säsongen tippade Fulham som en fullt möjlig kandidat för nedflyttning. Något som baserades på att Fulham förra säsongen haltade in på en tjugonde plats i tabellen, höll sig kvar på att de gjorde många mål, men därefter sålde sina bästa målskyttar i Ross McCormack och Moussa Dembele.

Men Slavisa Jokanovic visade vad som är möjligt att uppnå genom att sätta ambitiösa målsättningar. Att slåss för att undvika nedflyttning är inte tillräckligt för Fulham menade han, Fulham skulle istället försöka slå sig in bland de sex bästa. Det vill säga ta sig till playoff. Minst sagt ambitiöst. Men, som det skulle visa sig, fullt realistiskt.

Fulham slog sig in bland de sex bästa, tog sig till playoff, även om det skedde i säsongens elfte timme. Bakom lagets framgångar ligger frejdig offensiv. Trots att Fulham tappade målskyttar för drygt 40 mål inför säsongen är det ändå inget annat lag i The Championship den här säsongen som har gjort fler mål än Fulham, som dessutom har gjort flest mål av alla på bortaplan.

Det är en offensiv inte i första hand baserad på en synnerligen målfarlig anfallare. Det är istället baserat på ett offensivt, rörligt mittfält utan egentligen någon renodlad anfallare organiserat runt spelare som Tom Cairney, Sone Aluko, Floyd Ayité, Stefan Johansen, Neeskens Kebano och Ryan Sessegnon, ett recept som låg bakom Fulhams avslutande playoff-push.

Det är en taktik som har satt myror i huvudet på fler än en motståndare i The Championship i synnerhet under våren, och som har inneburit både viktiga och imponerande segrar mot övriga konkurrenter i tabelltoppen. I synnerhet de båda vinsterna mot Huddersfield och Sheffield Wednesday under säsongens tre avslutande matcher gav råg i ryggen.

Möjligen anar man här ett misstag av Slavisa Jokanovic inför Fulhams första playoff-semifinal mot Reading hemma på Craven Cottage, då han valde att återgå till en taktik med Chris Martin som central anfallare. Det föll inte väl ut mot ett disciplinerat Readingförsvar. Fyra minuter sedan Martin bytts ut en timme in i matchen kom också Fulhams viktiga kvittering.

Det mesta talar ändå för att Jokanovic inför kvällens returmatch på Madejski Stadium hittar tillbaka till sin mer radikala anfallsmodell. Dels var den synbart mer effektiv mot Reading i det första mötet. Dels kommer Reading själva vara mer offensivt lagda på hemmaplan, i en match som de precis som Fulham faktiskt måste vinna.

Slavisa Jokanovic representerar en framväxande mer modern metodologi bland managers i The Championship. Den vedertagna sanningen är annars att det är disciplinerad defensiv som leder till uppflyttning. Med den utgångspunkten anställs ofta managers som sägs ha erfarenhet av uppflyttning. Men om Fulham vinner playoff så är det Jokanovics andra uppflyttning.

Ingen aktiv manager skulle i så fall ha mer erfarenhet av att bli uppflyttad från The Championship än Jokanovic, som för två år sedan genomförde bedriften med Watford, även den gången med anfallsglad, attraktiv och framför allt effektiv fotboll. Definitionen av vad som fotbollsmässigt krävs för att lyckas i The Championship har förändrats och håller på att förändras.

Slavisa Jokanovic hör till förändringens förtrupper. Med en anfallsinriktad och modern fotboll och en medveten satsning på unga spelare har Jokanovic tagit Fulham från tabellens källarvåning till två matcher från Premier League på blott ett år. Många har dem som favoriter till uppflyttning. Det återstår att se om det räcker att besegra ett väldigt välorganiserat Reading ikväll.

Oavsett vilket så kanske det ändå var ett sorts brott mot mänskligheten att inte nämna Slavisa Jokanovic i diskussionen om årets manager. Men det är så klart många som gör anspråk på utmärkelsen. För Jokanovic vore en uppflyttning för Fulham hans andra uppflyttning, men första gången han faktiskt får chansen att följa med sitt lag upp i Premier League. Watford dumpade honom.

Men kanske har amerikanska klubbägare allmänt sett större respekt för Genevekonventionen än italienska klubbägare.

Peter Hyllman

West Brom måste bestämma sig för vilken klubb de vill vara

Länge var West Brom en av den här säsongens utropstecken. Ett lag som befarats vara med i en nedflyttningsstrid parkerade istället på tabellens övre halva, jämna med Everton strax under de sex topplagen, och ända in i mars med i kampen om en europeisk cupplats. West Brom var ett stabilt fotbollslag som visade tydliga tendenser till en mer ambitiös fotboll.

Även klubben visade tendenser till ambition. Guochuan Lai och dennes Shanghai Sports Development Ltd köpte West Brom under sommaren och hade naturligtvis höga förhoppningar på laget. John Williams, respekterad inom engelsk fotboll, tillsattes som West Broms nye ordförande. West Brom ville mer än att bara klamra sig kvar i Premier League.

När 2016 förbyttes i 2017 var det flera röster som höjdes om Tony Pulis som en kandidat till årets manager i Premier League. Så imponerande var West Broms första halva av säsongen. En rejäl scenförändring från slutet av föregående säsong då fansen buade åt Pulis och från sommaren då många önskade ett managerbyte. Även West Broms nya ägare och ledning var då tveksamma.

Men plötsligt hände något. West Brom besegrade Arsenal på The Hawthorns i mitten av mars, en triumf om något så klart men också en seger som tog West Brom upp till 40 poäng, den magiska gräns som enligt vedertagen sanning ska göra en klubb säker från nedflyttning. Allt såg fortfarande ljust ut för West Brom, men därifrån skulle lagets prestationer och resultat störtdyka.

Från att på sina 29 matcher fram till dess ha plockat 1,35 poäng per match så tar West Brom på sina sju matcher därefter endast 0,29 poäng per match, vilket så klart är en uppseendeväckande försämring, särskilt som de från sex av dessa matcher har gått mållösa, varav fyra på hemmaplan, lika många som under mer än fyra gånger så många matcher tidigare under säsongen.

Så värst många fler poäng eller mål är naturligtvis inte att vänta under West Broms återstående matcher borta mot Man City ikväll eller Swansea under söndagens avslutningsomgång. Det är en svacka som har gjort ett tydligt avtryck i tabellen, där West Brom för närvarande placerar sig 16 poäng efter Everton och den tidigare påtagliga drömmen om europeiskt cupspel.

Tvärtom ligger det snarare i farans riktning att West Brom istället sladdar nedåt i tabellen och avslutar säsongen på just en så deprimerande anonym plats på tabellens nedre halva som har fått publiken att börja kräkas. Åtminstone tre klubbar får sägas ha goda chanser att passera West Brom på den åttonde plats de fortfarande håller, tack vare sin starka säsongsinledning.

En så plötslig och markant försämring sker så klart inte utan anledning. Det är naturligtvis inte någon fråga om brist på ekonomiska resurser, den relativa bristen fanns naturligtvis lika mycket under säsongens första tre fjärdedelar som därefter. Yttre förutsättningar för West Broms försämrade prestation är helt enkelt inte möjliga att finna.

Därmed återstår bara inre förutsättningar. Här blir det desto tydligare hur West Broms ambition och motivation störtdök så fort laget uppnådde de där magiska 40 poängen, det inför säsongen uttalade målet. Resultaten störtdök som en direkt konsekvens därav. Att vinna eller inte förlora fotbollsmatcher var därefter inte längre liv eller död, där fanns inga nya mål.

Det krävs inga avancerade psykologiska insikter för att förstå hur ett lag både som helhet och i sina olika delar kan gå ned i prestation när ett mål som bankats in i dem inför och under säsongen äntligen är uppnått. Där uppstår viss lättnad och mättnad. Men att ett mål är uppnått måste inte betyda att ett lags ambition därmed är mättad.

Det finns inga fel i att formulera ett första mål för ett fotbollslag, dess sine qua non, dess oåterkalleliga villkor, vad som absolut måste uppnås. Här har vi Tony Pulis 40 poäng, att hålla sig kvar i Premier League. Men väl uppnått måste det därefter vara möjligt att förnya och förhöja sin målsättning, särskilt när ett sådant mål i form av europeiskt cupspel fladdrar framför spelarnas ansikten.

För att göra det måste man däremot vilja göra det. Eller mer grundläggande än så kanske det ens måste föreställas att kunna göra det. Där måste finnas en ambition inte bara att passera en förhållandevis lågt inställd ribba varje säsong, utan att successivt höja den där ribban och passera högre höjder. Där måste spännas en båge, eller helt enkelt finnas en ambition.

Det är en ren managementfråga. Det är en diskussion som borde kännas ytterst välbekant från andra och större klubbar än West Brom, även om det sker vid en något annorlunda punkt på skalan.

Alltså måste West Brom, klubbens ägare och ledning, under slutet av den här säsongen och inför kommande säsong ställa sig själva frågan vilken klubb de egentligen vill vara. Fansen kommer ställa sig samma fråga. West Brom är en klubb med tydliga ambitioner. Fansen har sina ambitioner och drömmar. Delar Tony Pulis dessa ambitioner?

Jag tog Tony Pulis i försvar inför säsongen. Det var värt att ge honom chansen, för West Brom att inte gå samma väg som andra klubbar i regionen. Som Wolves som sparkade och ersatte Kenny Jackett med Walter Zenga. Som Aston Villa som dammade av Roberto Di Matteo. Som Birmingham som i ett senare skede skulle sparka Gary Rowett och anställa Gianfranco Zola.

Men det var en chans Tony Pulis inte tog. Vad den här säsongen har bevisat att han själv inte verkar förmå skruva upp sina ambitioner, och därmed heller inte sina lags ambitioner. Han befann sig i samma situation med Stoke för fyra år sedan, och Stoke valde då att slå in på en annan väg. West Brom står nu inför exakt samma vägval.

Det hade kanske funnits andra förutsättningar under vilka West Broms slutliga tabellplacering hade varit betydligt mer acceptabla. Men som alltid är resan minst lika viktig som själva destinationen. Förmodligen hade störtdyket i ligan varit lättare att svälja om där samtidigt fanns bra cupinsatser, men West Broms cupspel förstärker snarast intrycket av Tony Pulis icke-ambition.

West Brom är en klubb med ambition. Om inte annat vittnar deras kaxiga sätt att marknadsföra sig i Birmingham under året som enda sättet att se Premier League-fotboll i regionen om just detta. Men den brutala sanningen är förvisso också att så länge lagets ambition aldrig blir högre än bara att hålla sig kvar i Premier League, så blir West Brom aldrig större än Aston Villa med flera.

Lagets ambitioner måste matcha klubbens ambitioner. Om inte den obalansen adresseras och åtgärdas så är West Broms reklamkampanjer föga mer än falsk marknadsföring. West Brom står inför fotbollens kanske svåraste fråga. Vilken klubb vill de vara?!

Peter Hyllman

Åtta skäl varför Chelsea vann ligan den här säsongen!

Det var på något sätt typiskt för Chelseas säsong. De huffade och puffade på West Broms dörr men huset ville helt enkelt inte rasa. Till slut var det den mest osannolika varelsen som går att föreställa sig som gjorde målet som skulle komma att avgöra ligan. Michy Batshuayi. Till och med de småsaker som skulle kunna ses som misslyckanden för Chelsea den här säsongen får alltså någon form av lyckligt slut.

Glädjen och festen som följde på slutsignalen var på något sätt typiskt för Chelsea även det. Det är alldeles uppenbart en spelartrupp bestående av starka individer, men mellan vilka det också finns en stark sammanhållning. Antonio Contes del i denna balansgång ska absolut inte underskattas, och även hans starka relation till spelarna gick att känna i firandet. Liksom supportrarnas stolthet över spelarna och laget.

De båda återstående matcherna blir så klart något av ren procession. Hemma på Stamford Bridge ikväll mot Watford kommer naturligtvis firandet av ligatiteln stå lika mycket på programmet som själva matchen. Naturligtvis vill Chelsea vinna framför hemmafansen. Chelsea avslutar därefter på söndag även då på hemmaplan, mot Sunderland. Två bra uppladdningsmatcher inför vad som blir säsongens slutpunkt – FA-cupfinalen mot Arsenal.

Därefter börjar Chelseas planering inför kommande säsong. Pratet om att Antonio Conte skulle vara på väg tillbaka till Italien och således bort från Chelsea tror jag nog vi kan sortera under kategorin kvalificerat struntprat. För Conte handlar det om att förbereda Chelsea för en ännu tuffare säsong, då alla kommer jaga dem, då konkurrenterna måste antas bli ännu starkare, och då deras eget spelschema blir desto besvärligare.

Dessutom kommer Antonio Conte behöva se om sitt eget hus. Det går rykten kring både Eden Hazard och Diego Costa, två väldigt viktiga spelare för Chelsea de senaste åren. Det är omöjligt att säga exakt hur mycket som ligger i dessa rykten men de finns knappast där helt utan anledning. Diego Costa känns som en spelare som går att ersätta, Eden Hazard vore betydligt mer besvärlig att hitta en ersättare till.

Planeringen inför nästa säsong bör däremot ta sin utgångspunkt i vad som gick rätt den här säsongen. Och precis som jag gjorde för Leicester förra säsongen kan det därför vara aktuellt att göra en sammanställning över alla de skäl som gjorde att Chelsea vann Premier League den här säsongen:

Inget europeiskt cupspel

Det är inte det enda skälet, det är inte det största skälet, men så klart är det ett av skälen. Chelsea har, liksom Leicester förra säsongen, sluppit spela europeiskt cupspel den här säsongen. Det har hållit Chelseas spelare pigga, utvilade och skadefria. Det har gett Antonio Conte möjligheten att spela med en i stora drag oförändrad startelva i hög utsträckning. Det är naturligtvis en fördel. Det är däremot inte en fördel som betyder att Chelsea inte hade vunnit Premier League med europeiskt cupspel.

Antonio Contes goda management, ledarskap och auktoritet

Det svåra med att riktigt veta hur Chelseas säsong skulle gå var att bedöma hur spelartruppen skulle kunna samlas igen efter förra säsongens fiasko, och hur de skulle relatera till Antonio Conte som manager. Det stod däremot tydligt rätt snabbt att Conte hade lyckats återupprätta förtroendet mellan manager och spelare igen, att han uppnått harmoni där tidigare var konflikt. Vad som skulle visa sig med tiden var att Conte däremot också återupprättat managerns auktoritet i Chelsea. Det saknades inte utmaningar mot hans ledarskap under säsongen, men det var klart vem som bestämde, och Conte hanterade det dessutom snyggt.

Taktisk flexibilitet gav maximering av styrkor och minimering av svagheter

”Vi ska hålla bollen borta från vårt mål och sätta bollen i andra målet!” Den taktiska toppanalysen var Tony Adams när han tog över Granada, något som på sex matcher har resulterat i noll poäng, två gjorda mål och 15 insläppta. Den svåra frågan är så klart som alltid – hur då? Chelsea och Antonio Conte har hittat ett bra svar på den frågan. En trupp som inte innehöll de individuellt skickligaste försvarsspelarna har inte tvingats spela på ett sätt som exponerat dem, filosofi har inte överordnats funktion. Det har i sin tur gett utrymme för Chelsea att offensivt maximera det egna lagets stora styrkor –  såsom Cesc Fabregas visionära passningsspel, Eden Hazards snabbhet, kreativitet och briljans, samt Diego Costas styrka, vinnarskalle och målfarlighet.

Money well spent!

Det var en snygg passning som Antonio Conte under våren skickade till de båda klubbarna och tränarna i Manchester, att det inte räckte med att spendera pengar för att vinna ligor. Förvisso helt korrekt, och givet de båda lagens brister ett både motiverat och relevant påstående. Men kanske är det också ett påstående som döljer att Chelsea samtidigt satt på en mycket dyrt sammansatt spelartrupp när Antonio Conte först kom till klubben, och därefter spenderade £120m på nya spelare inför säsongen, det vill säga nästan lika mycket som båda dessa klubbar i Manchester. Pengar har nog varit till rätt god hjälp för Conte också, men det går inte att ifrågasätta att han har spenderat dem bättre och definitivt använt dem bättre.

Hänsynslös effektivitet i anfallsspelet

Chelseas effektivitet i sitt anfallsspel har varit häpnadsväckande under säsongen. Det här handlar inte enbart om att göra mål på så många chanser som möjligt, det handlar också om att göra mål vid rätt tillfällen, när behovet är som störst och det har som störst betydelse. Det är en förmåga som definierar mästarlag. Chelsea gör relativt sett många mål på sina målchanser, vilket borde förstås som en kombination av bra anfallare och att de faktiskt skapar relativt sett bättre målchanser än sina konkurrenter. Men en förklaring som måste väga tungt är Chelseas förmåga att göra mål på många olika sätt, anfalla med många spelare och på så vis övermanna motståndet. Ett Chelseamål kan ofta se oundvikligt ut, hur matchbilden än egentligen är, och det går inte att säga på samma sätt om knappt någon annan klubb i Premier League – Tottenham som det möjliga undantaget.

Ligans bästbredaste spelartrupp

Det var inför säsongen en snackis att Chelsea inte hade någon särskilt bred spelartrupp. Det var ett resonemang jag inte hade helt lätt att ta till mig. De har i själva verket spelare av mycket hög kvalitet i hela sin startelva, där egentligen Victor Moses är den enda överraskningen. Lägg därtill att de från bänken kan skicka in spelare som Kurt Zouma, Willian, Cesc Fabregas eller Nemanja Matic, Michy Batshuayi, Nathan Aké med flera. Få andra klubbars inhoppare eller backup-spelare kan sägas hålla den kvaliteten. Det finns utrymme att förstärka Chelseas spelartrupp så klart, men bredden var sannerligen inget problem Chelsea hade att brottas med, eller kommer ha att brottas med.

Eden Hazard

Är Eden Hazard på spelhumör så vinner Chelsea ligan, är Eden Hazard på dåligt humör så slutar Chelsea tia. Skämtsamt och grovt förenklat så klart, men inte heller går Hazards betydelse för Chelsea att förneka. Det har om inte annat synts i de matcher under säsongen där Hazard inte har varit riktigt lika bra som vanligt, eller där Hazard har plockats ur matchen. Hazard är Premier Leagues bäste spelare, åtminstone vad avser fotbollens offensiva sida. Om detta kan vävas nidvisor om hur Chelsea är beroende av honom, men det ligger så klart i sakens natur att de bästa lagen också har de bästa spelarna, normalt sett. Det är knappast något unik. Eden Hazard däremot är unik.

Utrymme för spelarna att växa!

I vilka engelska storklubbar kan vi den här säsongen säga att spelarna verkligen växte utifrån sitt renommé och sina förutsättningar, om vi tittar till helheten och inte enskilda undantag? Tottenham och Mauricio Pochettino kan sträcka armen i luften så klart. Arsenal? Man City? Man Utd? Nej, knappast. Liverpool kanske vi kan ge vissa poäng ändå, Jürgen Klopp har gett ett fungerande system till sina spelare. Men i Chelsea och med Antonio Conte har vi verkligen sett spelare växa. Vem kunde tro att Victor Moses skulle bli en uppenbarelse som wingback? David Luiz som de flesta trodde skulle bli ett cirkusnummer har varit dominant i backlinjen. Marcos Alonsos debutsäsong har varit strålande. Pedros svaga debutsäsong har blivit en mycket större andrasäsong. Cesc Fabregas inledde säsongen ifrågasatt, utan självförtroende och på bänken, men spelade sig in i startelvan igen, en av säsongens solskenshistorier. Diego Costa har tagit ett helt annat ansvar än tidigare säsonger. Antonio Contes största bidrag har kanske inte så mycket varit mindgames, eller finurliga filosofier, utan att få sitt lag och sina spelare att växa. Varje managers bröd och smör.

Åtta skäl varför Chelsea vann Premier League den här säsongen. Jag skulle inte bli förvånad om där finns fler skäl, men jag skulle bli något förvånad om där finns större skäl. Så låt oss se i vilken utsträckning ni lyckas förvåna mig den här dagen!

Peter Hyllman

HÖRNAN #36: Liverpool tog ett jättekliv mot Champions League

Avbytarbänken:
Ben Foster, West Brom
Rob Holding, Arsenal
Ryan Bertrand, Southampton
Luka Milivojevic, Crystal Palace
Christian Eriksen, Tottenham
Ross Barkley, Everton
Harry Kane, Tottenham

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Swansea. Hur många viktiga mål har Fernando Llorente egentligen gjort för Swansea den här säsongen? Han är inte det enda skälet till att Swansea håller sig kvar men ett stort skäl. Det var en lurig match Swansea hade att spela mot Sunderland men vinsten där satte stor press på Hull City och innebar att de själva hade sitt eget öde i egna händer.

Crystal Palace. När Crystal Palace förlorade med 0-4 hemma på Selhurst Park mot Sunderland så var det förmodligen den här säsongens mörkaste stund för dem. När de nu vinner med 4-0 mot Hull City så måste det rimligtvis vara deras ljusaste stund och Sam Allardyces ljusaste stund. Crystal Palace håller sig kvar i Premier League och nedflyttningsstriden är avgjord.

Liverpool. Det återstår naturligtvis en omgång, men känslan är ändå att vinsten mot West Ham var det sista realistiska hindret mellan Liverpool och Champions League. Det var en match Liverpool var piskade att vinna efter Man Citys och Arsenals vinster under lördagen. Och även om det flirtades lite med faran under första halvlek, så var segern till sist övertygande.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Hull City. Omgångens stora förlorare kan naturligtvis bara vara Hull City. Även om siffrorna möjligen också innehåller ett slaget lag under matchens slutskede så var det ett trist sätt på vilket Hull City avslutade en kamp för att hålla sig kvar i Premier League som blev betydligt piggare än vad någon hade förutsett inför säsongen. Hull City må vara omgångens Cliff Barnes, men löper ingen risk för att bli säsongens Cliff Barnes.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Mauricio Pochettino. Obesegrade på hemmaplan under säsongen. Det är så klart en härlig bedrift av Tottenham och av Pochettino. En svit som lade grunden för Tottenhams titelutmaning. Sista matchen på White Hart Lane hade kunnat bli sentimental och alldeles för känsloladdad för att genomföra en riktigt bra match, men Pochettino lyckades hålla sitt lag lika fokuserat som vanligt.

OMGÅNGENS MÅL

Ross Barkley, Everton 1-0, Watford (h). Ett distinkt avslut som på något sätt representerar vad Barkley kan när han är som bäst. Passande för honom att göra mål också samtidigt som hans framtid i klubben verkar vara lite oklar, där han inte riktigt verkar kunna bestämma sig för om han vill skriva på ett nytt kontrakt med klubben. For whatever reason.

:::

TRE PUNKTER

Head Hunters. Resultat, tillfälligheter, atmosfären runt klubben. Det kan röra sig om olika saker för olika klubbar men det känns för stunden som om ett rätt stort antal klubbar i Premier League kommer vara på jakt efter en ny manager inför nästa säsong. West Ham, Leicester, Stoke, West Brom, Southampton och Watford bör alla åtminstone befinna sig på marknaden av olika skäl. Vi kan alltså få se rätt många förändringar inför nästa säsong.

White Hart Lane. Fantastiska scener på White Hart Lane inför, under och efter matchen mot Man Utd. Och avslutningen kunde knappast ha blivit så mycket mer perfekt. Vinst i sista matchen, andraplatsen i tabellen säkrad, bästa ligaplaceringen på 54 år, obesegrade i ligan på hemmaplan under hela säsongen, Tottenhams bästa säsong under hela Premier League-eran, Harry Kane med vinstmålet. Fantastiska ljudkulisser omslöt spelarna mot slutet av matchen. Minnena är många från White Hart Lane genom åren, men det är en klassisk engelsk fotbollsarena som vi nu tackar adjö till.

Dead Heat. De två första playoff-semifinalerna i The Championship har spelats och vi har att se fram emot två rena cupfinaler till veckan när Reading möter Fulham på tisdag och Sheffield Wednesday möter Huddersfield på onsdag. De första matcherna slutade 1-1 respektive 0-0. I England gäller så klart inga jäkla bortamålsregler, och kanske gav Sheffield Wednesday oss ganska bra exempel på varför den regeln en gång infördes. Det var inte mycket av offensiv ambition från deras sida borta mot Huddersfield. Inte heller Reading ville riktigt lämna sina positioner borta mot Fulham. Men till veckan måste det hela avgöras, och då blir det andra bullar.

:::

FÖR ÖVRIGT

Forest Green Rovers vann playoff i National League, med 3-1 mot Tranmere i finalen, och därmed blev Football League lite miljövänligare.

Naturligtvis var det till och med en regnbåge över White Hart Lane ikväll.

Peter Hyllman

LINHEM Playoff-preview: League Two

League Two var den här säsongen den enda engelska divisionen, non-League exkluderat, där det in i sista omgången var även i praktiken obestämt vilket lag som skulle vinna ligan, vilka som skulle spela playoff, och vilka lag som skulle bli nedflyttade.

Det slutade med Portsmouth som mästare trots att de aldrig tidigare under säsongen ledde ligan, Blackpool lyckades behålla sin playoff-plats genom en vinst mot redan nedflyttade och icke-planinvaderande Leyton Orient, Carlisle lyckades behålla sin playoff-plats genom att besegra Exeter, mer om dem nedan, med 3-2 trots att man låg under med både 1-0 och 2-1, och slutligen längst ner lyckades Newport hålla sig kvar i Football League trots att man låg hela elva poäng från säkerhet med tolv matcher kvar att spela av säsongen.

Det är också ett passande tema för dessa fyra lagen då inget av dem har haft någon stabil eller särskilt traditionell säsong. Förutom Luton möjligen. Luton kan nämligen sägas ha fortsatt den starka formen som såg dem avsluta förra säsongen.

BLACKPOOL (7) – LUTON TOWN (4)

Blackpool har flytit på runt toppen under hela säsongen av ett väldigt jämnt League Two. De började säsongen dåligt, man avslutade kalenderåret 2016 med bättre form, man började 2017 med att spela oavgjort i åtta av elva matcher, och sedan dess har man faktiskt spelat som ett topplag.

Gary Bowyer är ingen särskilt intressant manager i sig. Det enda intressanta är egentligen att han gick från Blackburn med deras usla ägare till Blackpool och deras usla ägare. Han har dock gjort flera fina värvningar denna säsongen och gjort ett bra jobb med den udda samling karaktärer på korta kontrakt. Blackpool är å en annan sida Englands vanligaste playoff-lag, de har vunnit playoffs i alla tre divisionerna och de har varit i sex olika finaler.

Vad gäller normala Luton kan de möjligen hävda att de borde slutat som en av ligans tre bästa lag men annars är det en vanligare framgångsaga efter flera år av ständigt underpresterande i Luton. Deras manager är Nathan Jones vars tråkiga namn döljer en av Englands mest lovande managers. Redan vid 34 års ålder innan han avslutat sin spelarkarriär var han först en del av tränarstaben i Yeovils damlag och efter det var han spelande assisterande manager i Yeovil en period. Framför allt har han dock gjort sig ett namn i Brighton där han jobbat i olika roller under Oscar Garcia, Sami Hyypiä, och senast Chris Hughton.

Det är en del av hans mytbildning att han fick jobbet som hjälptränare i Brighton tack vare sin egna tid som spelare i klubben men också för att han kunde spanska från sin korta sejour som spelare i Numancia och Badajoz på 90-talet vilket underlättade för den dåvarande Brighton-managern Oscar Garcia vars engelska inte var något att skryta med.

Vilket påminner lite om hur Jose Mourinho började sin tränarkarriär som översättare åt Sir Bobby Robson. Det är svårt att säga om Nathan Jones också vill spela särskilt “spanskt” men Luton är definitivt ett finare spelande och offensivt lag än de flesta i League Two. Luton må också ses som favoriter, men de har misslyckats i sina fyra senaste playoff-försök.

Nyckelspelare

Brad Potts, Blackpool. En mycket talangfull, före detta engelsk U19-landslagsman, som faktiskt kom till Blackpool från Carlisle ifjol. Tidigare i Carlisle spelade han på varje möjlig position förutom målvakt men i Blackpool har han åtminstone fått hålla sig främst på mittfältet och denna säsongen har han gjort högerytterplatsen sin egen med elva mål och tio assists.

Danny Hylton, Luton. Detta är Hyltons nionde säsong i League Two, hans fjärde League Two-klubb, och fjärde gången han gjort över tio mål. Den här säsongen med totalt 26 mål i alla turneringar är dock hans bästa. Utan honom har Luton ett ganska svagt och opålitligt anfall. Hylton är dessutom jobbig att möta som försvarare då han är väldigt enveten på gränsen till småful.

Kelvin Mellor, Blackpool. En långtida personlig favorit som playoff-spelar för fjärde gången i League Two efter tidigare turer med Crewe och Plymouth. En frejdig högerback som bidragit med fyra mål denna säsongen utan att tappa bort sig bakåt. Bildar en svårförsvarad högerflank tillsammans med ovan nämnda Potts. Utsedd till årets spelare i Blackpool denna säsongen.

Pelly Ruddock Mpanzu, Luton. Box-to-box-mittfältare som verkligen lever upp till den etiketten och kan dessutom spela mittback i nödfall. Dessutom bidragit med fem assists framåt denna säsongen. Ej släkt med Neil “Razor” Ruddock.

Kyle Vassell, Blackpool. Ska inte blandas ihop med Lutons Isaac Vassell som är släkt med Darius Vassell. Vassell har youtube-hightlights som får det att vattnas i munnen. Men det finns anledningar varför han som 24-åring värvades gratis och skrev på för bara ett år. Han har inte varit någon pålitlig målskytt och han är kanske för “flashig” för många managers. Framtills nyligen spelade han amatörfotboll och när han fick sin chans i Peterborough, som älskar non-league-anfallare, gjorde han inget vidare avtryck. I Blackpool däremot har han varit både spektakulär och hans elva mål är flest av alla i Blackpool. Glänser han i playoff-spelet lär han bli en fin gratisvärvning för något annat lag än Blackpool.

Tredje spelare, Luton. Denna platsen är symboliskt vakant för Cameron McGeehan den briljanta unga mittfältaren som gjorde tio mål under hösten innan han bröt benet mot Portsmouth. Jack Marriott och Isaac Vassell är två bra yngre anfallare men de är ojämna och turas om att spela med Hylton. 17-årige James Justin är nämnbar trots två förnamn då han verkar ha helt tagit över högerbacksplatsen.

Förhandstips: Luton hanterar Blackpools högerkant och efter ha fått någon av Blackpools skotska mittbackar utvisad gör Hylton det avgörande målet.

CARLISLE (6) – EXETER CITY (5)

Exeter inledde säsongen med att förlora åtta av sina inledande elva matcher, men efter ytterligare en månad av blandade resultat lyckades man istället spela tolv matcher i rad utan att förlora, varav tio vinster. En scenförändring av säsongen som antagligen inte varit möjlig ifall man inte hade Englands tryggaste managersituation.

Paul Tisdale har nämligen varit Exeters manager sedan försäsongen 2006-07 och trots både många anbud och flera sämre säsonger har han blivit kvar. En annan säregenhet med Tisdale är hans klädstil. Han är motsatsen till managers som bär träningsoverall då Tisdale istället har en hel garderob med olika skräddarsydda kostymer, och västar förstås, och förutom att han är sponsrad av det dyra klädesmärket Ted Baker har han också indikerat att när han väl lämnar Exeter är det väl så troligt att han gör det för att jobba med just kläder som det är att han blir nästa manager i Rotherham. Exeter har alltid under Tisdale också gjort sig kända för fin fotboll och Tisdale i sin trygga roll brukar också få fram duktiga lokala talanger till A-laget.

Baserat på de sista matcherna är nog Carlisle nöjda att de tog en playoff-plats till sist men de var förskräckligt nära att göra vad Leeds gjorde denna säsongen. De började nämligen säsongen med att gå obesegrade genom sina 15 första matcher och förlorade inte förrän i november.

Allt såg ganska lugnt ut efter det. Managern Keith Curle var älskade av fansen till den gräns att de sjöng om honom och några skaffade sig Keith Curle-tatueringar. Carlisle sålde till och med sin skyttekung Charlie Wyke i januarifönstret till Bradford och fortsatte vinna. Men snart avtog formen och Carlisle började tappa kontakten med de främsta topplagen och när de gick mållösa i sju raka matcher tappade de helt möjligheten att gå upp direkt.

De gjorde till slut mål men innan säsongens näst sista match hade de bara vunnit en av sina tolv senaste matcher och låg nu nedanför playoff-strecket. Det krävdes två raka segrar, som satt långt inne innan man tog en playoff-plats äntligen. Frågan är hur bra de laddar om till playoff-spelet då Carlisle annars med väldigt direkt och fysiskt spel med lysande utdelning på fasta situationer är som gjorda för playoffs.

Nyckelspelare

Nicky Adams, Carlisle. Rutinerad liten vänsterfotad ytter. Med i en exklusiv klubb av Football League-spelare som gjort fler än nio assists i fem olika säsonger spelandes för fem olika lag. Den här säsongen stod han för 14 assists, många av dem på fasta situationer där Carlisle är giftiga.

Ollie Watkins, Exeter. En av hela Football Leagues mest lovande, spännande, och sevärda spelare. Det är fullt rimligt att han jagas av större Championship-klubbar. Även om Exeter går upp så lär och bör han spela i Championship nästa säsong. En verkligen imponerande mogen spelare och helt enkelt för bra för sina motståndare i League Two. Man kan påpeka att han “bara” gjort 14 mål men å andra sidan har han också gjort tolv assists och är inte alls någon utpräglad anfallare utan ofta spelat ytter eller som offensiv mittfältare. Han har gott om fina youtube-klipp som ni bör se. Jag är svag för hans assist-hattrick mot Colchester förutom de vanliga mål-montagen.

Danny Grainger, Carlisle. En lokal cumbrisk lad som spelade hela sin karriär norr om gränsen innan han kom hem till Carlisle för några säsonger sedan. Har varit en pålitlig vänsterback sedan dess och blivit utsedd till lagkapten. Gjort sju assists och sex mål den här säsongen, två av dem kom på straff i säsongens sista match mot Exeter. Har redan ett fint samspel med Nicky Adams längs vänsterkanten. Ej att förväxla med NBA-spelaren Danny Granger.

Jordan Moore-Taylor, Exeter. Likt Watkins och målvakten Christy Pym är Moore-Taylor också en lokal grabb som gått igenom klubbens akademi. Varit i stort sett ordinarie i flera säsonger men detta har varit hans klart bästa säsong. Han spelar fortfarande vänsterback ibland men trots sin ringa storlek har han varit Exeters främsta mittback. Ej att förväxla med den lovande Bristol City-försvararen Taylor Moore.

Jabo Ibehre, Carlisle. Minns ni hur Carlisle inte gjorde mål i sju raka matcher? Av de 13 mål de gjort sedan dess har Ibehre gjort fem. Ibehre är en sann veteran som gjorde sin A-lagsdebut säsongen 1999-00 för Leyton Orient. Trots att han är anfallare och spelat så länge är detta med 17 mål totalt hans allra bästa säsong. Duktig i luften och sex av hans mål har spelats fram av de ovan nämnda duktiga spelarna på Carlisles vänsterkant.

David Wheeler, Exeter. En lokalhjälte i Lewes där han började sin karriär och har återsetts i Lewes på klassiska The Dripping Pan långt efter han lämnade. Han gick från Lewes till Staines för att Staines låg väldigt nära universitetet där han pluggade. Wheeler var dock så bra för Staines i södra sjättedivisionen att han värvades och blev proffs i Exeter. Efter flera dugliga säsonger har han varit fenomenal denna säsongen. Lagets bästa målskytt trots att han är högerytter. Gjorde mål i sju raka matcher i början på kalenderåret 2017.

Förhandstips: Carlisle har fortsatt svårt att göra mål eller etablera spel överhuvudtaget mot ett Exeter som är mycket mer taggat än senast. Watkins får ett matchavgörande TV-genombrott i klass med Nick Powell för Crewe men gör ett bättre karriärval därefter.

Peter Hyllman

Fyra playoff och en begravning

Engelsk fotboll och engelsk film är båda två uttryck för England och för engelsk kultur. Den som gillar det ena har goda chanser att kunna uppskatta också det andra. Fotbollen och filmen genomgick också en liknande utveckling i takt med att 1990-talet rullade på, en liberalisering och modernisering som även satte sina spår på politik och arbetsliv.

Den romantiska komedin Fyra bröllop och en begravning blev banbrytande när den dök upp på biodukarna under 1994. Den gjorde engelsk film betydligt mer lättillgänglig än vad den tidigare hade varit. Den var definitivt mer lättsam och gav ett underbart uttryck för den brittiska humorn. Den formade mallen för en ny typ av romantisk relationskomedi i ensembleform. Den gav oss Hugh Grant.

Filmen är genialiskt strukturerad runt titelns fyra bröllop och en begravning och följer några udda men sympatiska karaktärers försök att pussla samman sina relationer och sina sociala liv. Det går, så där. Den här söndagen har engelsk fotboll däremot valt att spela upp sin alldeles egen pjäs på detta melodrama, och erbjuder oss alltså fyra playoff och en begravning.

Det kanske inte utlovar och levererar filmens påstådda ”an outrageously funny affair”. Men outhärdlig spänning känns som något den rimligtvis borde kunna garantera.

Den perfekta stormens playoff-derby mellan Huddersfield och Sheffield Wednesday

En gång för inte särskilt länge sedan var Yorkshire en av den engelska fotbollens mer dominerande regioner. Leeds, Sheffield Wednesday, Sheffield United, Bradford, Huddersfield med flera, storklubbar och klassiska engelska klubbar trängdes på liten yta. Men i och med det nya millenniet började utvecklingen springa dessa klubbar förbi.

Men de senaste åren har vi sett en renässans bland dessa klubbar som har tagit rejäl fart den här säsongen. Sheffield United vann League One, Bradford spelar playoff-final i League One nästa helg. I The Championship har tre klubbar slagits om uppflyttning under säsongen. Leeds, som till sist missade playoff, och så Huddersfield och Sheffield Wednesday, som nu möts i playoff.

Med pånyttfödelsen på planen har samtidigt skett en slags pånyttfödelse på läktarna. Stämningen har stundtals varit elektrisk på Bramall Lane, The Valley, Elland Road, John Smith Stadium och på Hillsborough. Det är inte enbart klassiska engelska klubbar, det är klassisk engelsk fotbollskultur. Lika mycket en del i detta playoff som spelare och tränare.

Linhem gav oss i gårdagens gästblogg de taktiska förutsättningarna inför dagens och veckans tvekamp, nyckelspelarna och så vidare. Fudgefaktorn som kommer avgöra den här playoff-semifinalen är hur dessa spelare hanterar själva playoff, hur de hanterar den täta och intensiva stämningen på läktarna, hur de håller sig lugna mitt i stormen.

Ett praktikens nedflyttningsplayoff mellan Crystal Palace och Hull City på Selhurst Park

Playoff spelas i engelsk fotboll huvudsakligen för att bestämma vilka lag som ska flyttas upp. Men vad tillfälligheternas spel har gett oss på Selhurst Park idag är ett rent nedflyttningsplayoff. Crystal Palace vet att om de vinner eller spelar oavgjort på hemmaplan så håller de sig kvar i Premier League. Hull City vet att om de inte vinner så åker de ur Premier League.

Hull City måste vinna således. Swanseas vinst mot Sunderland igår, tillsammans med deras bättre målskillnad, innebär att alla andra resultat är meningslösa för Hull City. Inte för att en vinst räddar dem kvar i Premier League ska sägas, men det ger dem i alla fall en sportslig chans inför den sista omgången. Och sätter Crystal Palace i en duktig knipa.

För inte vill Crystal Palace bege sig till Old Trafford för match mot Man Utd i den sista omgången och veta att de måste vinna alternativt vara beroende av andra resultat för att hålla sig kvar i Premier League. Nog för att Crystal Palace kommer kunna antas ha goda chanser på Old Trafford i just den matchen, men det är ett högt spel med mycket nervdaller.

Matchbilden på Selhurst Park är omöjlig att förutse. Sam Allardyce kommer än kanske någonsin tidigare prioritera att inte förlora. Hull City brukar vara bättre mot lag som själva attackerar. Samtidigt är inte Crystal Palace immuna mot de defensiva brister som försatt dem i den här situationen till att börja med. Det första målet blir som vanligt viktigt i en match som svettas ångest.

Ett praktikens Champions League-playoff för Liverpool mot West Ham på London Stadium

En hel säsong paketerad och sammanfattad i en enda match. Ungefär så får vi nog se på Liverpools match mot West Ham. Liverpools hela säsong har gått ut på att ta sig till Champions League. Alla andra målsättningar har placerats på avbytarbänken. Om de kommer eller lyckas eller ej bestäms av utfallet i den här matchen.

Vinner Liverpool mot West Ham så spelar de i Champions League nästa säsong, och Arsenal spelar i Europa League. Sista omgångens match på Anfield mot redan nedflyttningsförklara Middlesbrough kan inte Liverpool undvika att vinna ens om de försökte. Om Liverpool inte vinner mot West Ham så spelar de i Europa League nästa säsong, och Arsenal spelar i Champions League.

Så är det kanske ännu inte riktigt i teorin, men så är det i praktiken. Alltså är det ingen tillfällighet att dagens match på London Stadium har något av playoff-karaktär eller cupkänsla över sig. Ligaspel handlar sällan om att vinna eller försvinna, men här talar vi onekligen om att vinna för Liverpool eller att försvinna från Champions League.

Football League hägrar på Wembley i National Leagues playoff-final mellan Tranmere och Forest Green Rovers

Säsongens första playoff-final på Wembley tillhör alltid National League, det vill säga nivån precis under Football League. Lincoln City tog alltså den omedelbara uppflyttningsplatsen via seriesegern, men i playoff-finalen om den andra platsen drabbar Tranmere och Forest Green Rovers samman, vardera efter två övertygande semifinalvinster.

Det är ingen tillfällighet att det är dessa båda som möts i final. Det är lagen som slutade tvåa respektive trea i National League. Tranmere var däremot den enda klubben som utmanade Lincoln City ända in till mållinjen. De placerade sig till sist nio poäng före Forest Green Rovers i tabellen. Vilket utslag får det i finalen idag?

Tranmere är en tämligen anrik klubb strax utanför Liverpool. Inte i närheten av klubbar som Liverpool och Everton så klart, men ändå en respektabel klubb på både Football League-nivå och i cupspel. Forest Green Rovers känner vi redan till från den här säsongen, den miljövänliga klubben om vilken jag bloggade i slutet av mars.

Att titta på playoff-finalen i National League är alltså motsvarigheten till att titta på en toppmatch i Division 5. Men i och med att finalen spelas på Wembley, och alltid blir till en riktig publikfest, och med ofta underhållande fotboll, så är det en härlig demonstration på den engelska fotbollens bredd. En match som inte bara måste ses, utan upplevas.

Ut med det gamla och in med det nya när White Hart Lane ska begravas av Tottenham och Man Utd

Det känns inte som någon tillfällighet att det än en gång är Man Utd som bara råkar bli den sista motståndaren när en arenas sista match ska spelas. Det var så för ett år sedan på Upton Park och nu är det alltså dags igen på White Hart Lane. En klassisk engelsk fotbollsarena som nu alltså efter 118 år slår igen portarna för gott.

Inte bara en arena ska begravas. Tottenham och Man Utd ska även försöka begrava sina respektive säsonger i ligaspelet. Det är Tottenhams första match sedan det står klart att titelstriden än en gång gått förlorad. De har möjlighet att säkra andraplatsen i ligan med en vinst. De har också möjlighet att gå genom hela säsongen obesegrade hemma på White Hart Lane.

Det har naturligtvis skrivits, berättats och skaldats om erfarenheter och minnen från White Hart Lane mer eller mindre överallt de senaste dygnen. Guardian ger en fin skildring av White Hart Lane utifrån fyra personers olika perspektiv på arenan och därmed även på klubben. Det är onekligen en era som går i graven både för Tottenham och för engelsk fotboll.

White Hart Lane har blivit ett fort för Tottenham, vilket inte minst lagt grunden till deras senaste säsonger, klubbens med marginal största framgångar under hela Premier League-eran. Naturligtvis finns en oro med att den grunden under de kommande säsongerna inte kommer finnas där. Tottenham säger alltså avsked till White Hart Lane men, som de hoppas, inte till fortsatta framsteg.

Och när allt detta till sist är överstökat, så bjuder League Twos playoff på ett härligt nachspiel med två fascinerande semifinaler mellan Blackpool – Luton, och Carlisle – Exeter. Om dessa båda matcher, med avspark klockan halvåtta ikväll, kommer Kamrat Linhem blogga mer ingående framåt eftermiddagen. Till dess är det bara att spänna fast säkerhetsbältena och hålla i hatten.

:::

“Ladies and gentlemen, l’m sorry to drag you from your desserts. There are just one or two little things I feel I should say, as best man. This is only the second time l’ve been a best man. I hope I did OK that time. The couple in question are at least still talking to me. Unfortunately, they’re not actually talking to each other. The divorce came through a couple of months ago. But l’m assured it had absolutely nothing to do with me. Paula knew Piers had slept with her sister before I mentioned it in the speech. The fact that he’d slept with her mother came as a surprise, but I think was incidental to the nightmare of recrimination and violence that became their two-day marriage. Anyway, enough of that. My job today is to talk about Angus. There are no skeletons in his cupboard. Or so I thought. I’ll come on to that in a minute. I would just like to say this. I am, as ever, in bewildered awe of anyone who makes this kind of commitment that Angus and Laura have made today. I know I couldn’t do it and I think it’s wonderful they can. So, back to Angus and those sheep.”

Peter Hyllman

LINHEM Playoff-preview: Huddersfield – Sheffield Wednesday

Det är ganska ovanligt att playoff-spelet har fyra olika utländska managers. Jag kan inte tänka mig att det hänt innan men det följer en tydlig trend. Carlos Carvalhal tillsattes när Sheffield Wednesday togs över av thailändska affärsmän, vilket kan ses som en lyckad föregångare till hur Birmingham tillsatte Gianfranco Zola.

David Wagner tillsattes i Huddersfield bland annat sedan hans mentor och best man Jürgen Klopp blivit “critically acclaimed” i Liverpool, utan att uppnå några konkreta framgångar, och sedan Huddersfield anställt Stuart Webber som sportchef. Webber som sedan blivit anställd av Norwich. Carvalhal, om man får spekulera, var ett “stort namn” med rutin av turkisk och portugisk fotboll som man kan anta föreslogs för Wednesdays ägare Chansiri av någon agent medan David Wagner sågs som ett ungt spännande tränarämne med en tydlig fotbollsfilosofi.

Inget av dem är egentligen bättre eller sämre tillvägagångsätt. Carvalhal har varit väldigt lyckad med två turer till playoff-spel på två säsonger och Wagner tillsammans med Webber lyckades förändra ett stagnerat Huddersfield på nedre halvan till ett spännande topplag med hög högsta kapacitet.

Det är även nämnvärt att Sheffield Wednesday inte gjort alltför exotiska värvningar. De utländska spelarna man köpt har gett blandade resultat och laget är till hög grad bestående av britter eller irländare. Det är till exempel vanligt att deras enda spelare från det europeiska fastlandet är spelare som Glenn Loovens eller Daniel Pudil som redan spelat flera säsonger i Championship sedan tidigare.

Det är här Huddersfield med Wagner skiljer sig från många andra lag i The Championship. De har nämligen importerat en hel bunt av “tyskar”, vilket i vissa fall är österrikare eller spelare av annan nationalitet som värvades från en tysk klubb, vilket är mer i stil med hur Arsenal med Wenger tidigare alltid hade många fransmän eller hur Rafa Benitez gjorde Liverpool till en spansk armada.

Om vi bortser från Gordon Strachans försök att göra Middlesborough till en skotsk utpost så är egentligen bara Watford, med sin Udinese-koppling, ett tidigare lyckat exempel av ett lag i Championship som värvar in nästan ett helt lag av nya utländska spelare.

Man ska kanske inte överdriva hur tyskt Borussia Huddersfield faktiskt blivit då det bara är fyra ordinarie tyskar i startelvan, men det finns ytterligare Bundesliga-bekanta spelare på bänken eller som redan lämnat klubben igen. Det är också nämnvärt att man gjort fina fynd i form av spelfördelaren Aaron Mooy från Australien, unga walesiska målvakten Danny Ward från Liverpool och från frysboxen i Wolves hittade man den snabba och luriga yttern Rajiv van la Parra. Danny Ward är dessvärre avstängd åtminstone i den första playoff-matchen efter att ha dragit på sig ett rött kort i ligans sista omgång.

Lagen är heller inte särskilt taktiskt lika. Sheffield Wednesday kan nästan sägas spela en klassisk brittisk 4-4-2 med många tvåvägspelare. Medan Huddersfield som ni lär veta nu spelar sin egen version av den kända Dortmund/Kloppska gegenpressingen. Vilket kan innebära en ganska intressant taktisk fajt.

Sheffield Wednesday känns inte som ett lag som enkelt kan spela sig ut eller förbi Huddersfields press men å andra sidan känns de exakt som den sortens lag som inte säljer sig billigt eller låter pressen störa dem allt för mycket. Sheffield Wednesday vann trots allt båda mötena med Huddersfield i ligaspelet, med totalt 3-0. Dock var det jämna möten där Owls vann ena matchen med 1-0 på straff och den andra efter att Huddersfield fick en utvisning.

Man undrar om Huddersfield och Wagner har någon tydlig plan för Sheffield Wednesday, vilket kan förklara varför man kontroversiellt vilat spelare, eller om han mycket likt sin kamrat Klopp ofta har svårt mot särskilda lag och fortsätter tro på sin spelfilosofi utan större förändringar, på gott och ont.

NYCKELSPELARE

Keiren Westwood, Sheffield Wednesday. Den bästa spelaren i förra säsongens playoff då hans otroliga insatser i målet mot Brighton tog Wednesday till playoff-final. Har den här säsongen fortsatt vara en av ligans, och landets, främsta målvakter och utsågs nyligen till säsongens spelare av fansen.

Elias Kachunga, Huddersfield. Sheffield Wednesday släpper inte till många chanser och Westwood släpper till få mål så det kommer bli viktigt för Huddersfield att ta vara på sina chanser. Vilket man inte brukar vara jättebra på. Man brukar annars lösa det genom att skapa många chanser vilket inte lär bli lätt i dessa matcherna men därför ligger mycket av ansvaret på de få skickliga offensiva spelare man har som kan göra något på egen hand. Kachunga är deras främsta målskytt och har dessutom fått vila i flera matcher nu.

Ross Wallace, Sheffield Wednesday. Kanske fokuserar jag för mycket på förra säsongens playoff men Ross Wallace gjorde två av Owls tre mål då. Han är rutinerad och har återigen haft en ganska bra säsong. Han är expert på att vika in från kanten och hitta en lucka. Wednesday saknar pålitliga målskyttar då varken deras nyförvärv Jordan Rhodes och Sam Winnall eller Fernando Forestieri varit så målfarliga som man hoppats. Kliver Wallace och hans vänsterfot fram igen från distans?

Joel Coleman, Huddersfield. Coleman är Huddersfields reservmålvakt och eftersom Danny Ward är avstängd i den första playoff-semifinalen kommer Coleman ha stor press på sig. Coleman är en ung målvakt som bara har en ordinarie säsong av spel i Oldham bakom sig. I bästa fall spelar han bra nog att han kanske även får spela i den andra semifinalen, i värsta fall vill jag inte ens spekulera om.

Någon anfallare, Sheffield Wednesday. Wednesday har fem olika anfallare som rimligen skulle kunna starta på topp för dem. En av dem är Gary Hooper som ser ut att missa åtminstone första matchen på grund av skada. En annan är Forestieri som var lagets bästa spelare ifjol men som fått nöja sig med en bänkplats på sistone. Har Carvalhal bara vilat honom i hopp om att ge de andra anfallarna speltid eller är Forestieri petad av något skäl? Steven Fletcher är annars lagets bästa målskytt och ganska pålitlig. Jordan Rhodes kan vara en otrolig målskytt men likt i Middlesbrough har han inte varit snabb på att anpassa sig till ett nytt lag. Sam Winnall har inte heller utmärkt sig. Överflödets förbannelse för ugglorna? Man har åtminstone möjligheten att slänga in ett gäng olika beprövade anfallare av klass.

Aaron Mooy, Huddersfield. En riktig klasspelare. En fin spelfördelare och en matchvinnare. Som dock inte varit alls lika bra som i början på säsongen. Kommer vara viktig ifall Huddersfield ska bryta ned Sheffield Wednesdays försvar och faktiskt skapa bra chanser och inte bara en stor mängd halvdana lägen.

Peter Hyllman

Hur slutar streckstriderna i Premier League?

Chelsea är mästare! Det har vi vetat ett tag att de nog skulle bli men igår kväll visste vi det med säkerhet. Ingen ligamästare blir det oförtjänt, men Chelsea har under säsongen sett till att sätta några extra utropstecken intill sin titel. De har varit och är Englands just nu bästa fotbollslag, både defensivt och offensivt, och har satt en hög ribba både för sig själva och kommande utmanare.

Därmed återstår två heta zoner i Premier League-tabellen. Runt fjärdeplatsen mellan de klubbar som alltjämt slåss om Champions League-spel nästa säsong. Samt runt nedflyttningsstrecket mellan de klubbar som alltjämt försöker undvika den sista nedflyttningsplatsen. Det är dessa två inbördes strider som ska avgöras under de avslutande två-tre omgångarna.

Vi måste rimligtvis förvänta oss att både Arsenal och Man City vinner sina respektive hängmatcher, mot Sunderland och West Brom på hemmaplan. Om vi antar detta så återstår två matcher för alla klubbar. Vi kan dessutom passa på att inte räkna med Man Utd i ekvationen runt den där fjärdeplatsen, då de inte ens själva längre verkar särskilt intresserade.

Då får vi tre klubbar som deltar i Champions League-striden – Arsenal, Man City och Liverpool. Liksom vi har tre klubbar som deltar i nedflyttningsstriden – Hull City, Swansea och Crystal Palace. Praktiskt och hanterbart för att göra några enklare beräkningar om hur det faktiskt kommer gå. Det finns naturligtvis inget som är enkelt med det.

CHAMPIONS LEAGUE-STRIDEN

Vilka följer med Chelsea och Tottenham till Champions League? Det är den ena stora frågan inför säsongens två sista omgångar. Det står i praktiken mellan tre klubbar, ej inräknat Man Utd på vare sig det ena eller det andra sättet. Vi antar som sagt att både Arsenal och Man City vinner sina respektive hängmatcher, och att de gör det med två mål vardera.

Man City, 72p (+35). Leicester hemma och avslutningsvis Watford på bortaplan i sista omgången. Naturligtvis känns det som två matcher Man City verkligen bör vinna. Vare sig Leicester eller Watford har något att spela för. Leicester har förvisso visat vid flera tillfällen att de kan ställa till rejäla besvär för Man City, så det är troligtvis den match som Man City bekymrar sig mest om. 78p.

Liverpool, 70p (+29). West Ham sänkte Man Utds Champions League-idéer förra säsongen och kan sänka Liverpools den här säsongen. Hur vi än vänder och vrider på detta triangeldrama så får vi den till sist uppenbara slutsatsen att om Liverpool vinner mot West Ham så spelar de i Champions League nästa säsong, och Arsenal i Europa League. Och vice versa. 76p.

Arsenal, 69p (+28). Stoke och Everton är på pappret tufft motstånd och hade vi befunnit oss vid en tidigare tidpunkt på säsongen så hade poängtapp varit högst sannolikt. Men vare sig Stoke eller Everton har något kvar att spela för och har i flera omgångar sett ut att ha tagit tidig semester. Det talar för mig för att Arsenal i skarpt läge vinner båda dessa matcher. 75p.

NEDFLYTTNINGSSTRIDEN

Vilka följer med Sunderland och Middlesbrough till The Championship? Det är den andra stora frågan inför säsongens två sista omgångar. Även här står det mellan tre klubbar; Crystal Palace, Swansea och Hull City. En nedflyttningsstrid som spetsas till av att två av klubbarna möter varandra den här helgen. Tre klubbar som alla gjort sig förtjänta av att hålla sig kvar i Premier League.

Crystal Palace, 38p (-15). Har Crystal Palaces säsong blivit ett exempel på att inte sälja skinnet innan björnen är skjuten? Mycket står på spel i helgens match hemma mot Hull City. Oavgjort där räcker för att säkra nytt kontrakt åt Crystal Palace. Förlust däremot och Crystal Palace har Man Utd på Old Trafford i sista omgången, och en riktigt obekväm sits för dem. 39p.

Swansea, 35p (-28). För Swansea handlar mycket om att inte gå på samma mina mot Sunderland som Hull gick på förra omgången. Kanske hjälper det att de såg Hull gå på den minan. Mycket beror så klart på vilket Sunderland som dyker upp till match på Stadium of Light. Vinst där för Swansea och de ligger i vinnarposition inför sista omgången hemma mot West Brom. 39p.

Hull City, 34p (-33). Förlusten mot Sunderland blev dyrbar för Hull som annars hade haft ett betydligt bättre utgångsläge. Bortamatchen mot Crystal Palace är så nära ett sorts nedflyttningsplayoff som går att komma. Kanske är det en typ av match som passar Marco Silvas Hull bättre än matchen de bara skulle vinna mot Sunderland. Men i sista omgången väntar Tottenham. 38p.

Svårt att säga vem man lurar med detta egentligen. Vissa matcher är så klart i praktiken omöjliga att förutse. West Ham mot Liverpool kan sluta precis hur som helst. Stoke mot Arsenal beror helt och hållet på vilket Stoke som går ut på planen. Sunderland mot Swansea är en helt öppen match. Crystal Palace mot Hull City ger mig bara huvudvärk att försöka lista ut.

Premier League i ett nötskal med andra ord. Men skulle vi alltså gå på hur jag tror det hela slutar, gissar med andra ord, så blir det alltså Man City och Liverpool som tar sig till Champions League, och Hull City som tvingas flytta ned till The Championship. Ett Hull City som jag inför säsongen bedömde som mer eller mindre garanterade för nedflyttning.

Men som jag nu uppriktigt skulle sörja lite om de åkte ur. Även om det vore intressant att se vart i så fall Marco Silva tar vägen. För han lär onekligen inte sakna anbud.

Peter Hyllman

LINHEM Playoff-preview: Fulham – Reading

Reading och Fulham kan framstå som två lika lag. Det är de två lagen som leder serien i både bollinnehav och passningsprocent men det enda de har gemensamt är i stort sett kortpassningsspelet. Båda lagen kan också sägas spela något som kan beskrivas som 4-1-4-1, där gärna ytterbackarna fyller på och håller bredden i spelet.

Vad som sticker ut i tabellen är att Fulham har +28 i målskillnad medan Reading bara har +4, trots att Reading ligger klart före Fulham och har gjort det under i stort sett hela säsongen. Reading är nämligen ett bisarrt lag som trotsar den moderna uppfattningen om att statistik eller processen bakom resultat är det viktigaste.

Att Reading ens har positiv målskillnad ses som att Reading överpresterar då de “borde” vara ett lag på nedre halvan. Ser man dem spela kan man också säga att Reading trotsar den gamla uppfattningen att är svårt att vinna när motståndarna tillåts försöka göra schweizerost av din målvakt. Reading släpper till tredje flest skott av alla lag i divisionen.

Det är något svårt att förklara Reading, då jag inte är säker på att de går att förstå, men rimligast är att tänka sig deras manager Jaap Stam som en arvtagare till den gamla och udda manager som Louis van Gaal hade blivit när han tog över Man Utd. Olikt Cruyff-falangen av Ajax-skolan hade van Gaal istället börjat tro att bollinnehav var viktigast och särskilt viktigt för att inte släppa in mål.

Spelarna i Reading som slår flest passningar är försvarare eller defensivt inriktade mittfältare och till och med målvakten Al-Habsi snittar nästan 40 passningar per match.

Fulham å andra sidan är ett mer traditionellt kortpassningslag där laget kretsar kring sina kreativa mittfältare. Den som slår flest passningar per match i Fulham är Tom Cairney som spelar som offensiv mittfältare, och ibland ute till höger, och med över 80 passningar per match leder han överlägset med nästan tio passningar mer per match än någon annan i Championship.

Tittar man på topp 10-listan på de som snittar flest passningar per match hittar man där bakom Cairney ytterligare två centrala Fulhammittfältare i den mer defensiva Kevin McDonald och det norska spelgeniet Stefan Johansen. Förutom idel spelfördelare likt Huddersfields Aaron Mooy finns där också två Reading-mittbackar i Paul McShane och Liam Moore.

När Reading har bollen rullar den runt i backlinjen, när Fulham har bollen snurrar den runt på offensivt mittfält i jakt på en lucka i motståndarnas försvar. För Fulham gäller det i princip att spela sitt eget spel och inte låta Reading vila med bollen medan Reading framför allt behöver hindra det fina och målfarliga samarbetet som finns på Fulhams centrala mittfält. Det lär också löna sig att spela lågt med ett uppställt försvar då Fulham är farliga på kontring, vilket det högt pressande Huddersfield fick erfara två gånger om.

NYCKELSPELARE

Ali Al-Habsi, Reading. Hela ligans främsta målvakt denna säsongen. Han är den främsta anledningen till att Reading kan släppa till så många skott utan att släppa in alltför många. De gångerna han spelar mänskligt eller då försvaret är helt under isen är då Reading förlorar med 5-0 mot Fulham som i vintras eller 7-1 mot Norwich. När å andra sidan Al-Habsi är en mänslig bläckfisk det är då man slår Fulham med 1-0 som i senaste mötet lagen emellan eller slår Sheffield Wednesday med 2-0 efter att Al-Habsi gjort åtta räddningar varav flera skulle göra Gordon Banks stolt.

Tom Cairney, Fulham. Om Cairney inte spelar bra finns det faktiskt tillräckligt med kvalitet hos Johansen och andra mittfältare att hota Reading ändå, det är vad som gör Fulham så svåra att försvara sig emot, men om Cairney också är bra är de nästan ostoppbara. Cairney har en känslig och kraftfull vänsterfot som han gärna använder och som har varit Fulhams främsta anfallsvapen denna säsongen. Beroende på Chris Martins status eller hur man vill beteckna Sone Aluko eller Floyd Ayite spelar Fulham helst utan en utpräglad anfallare vilket gör att Cairney har ett större ansvar att göra mål än de flesta mittfältare som också kan sägas vara spelfördelare.

Yann Kermorgant, Reading. Det är udda och fortsätter på Readings tema av ohållbara prestationer att både Kermorgant och Al-Habsi är 35 år gamla. Kermorgant har även han haft en lysande säsong. Han har främst nickat in sex av sina 17 mål och han har gjort hälften av de målen under våren. Men han är också en väldigt allround anfallare som gör grovjobbet och kan spela fram medspelare. När Reading väl anfaller är det ofta en direkt boll mot Kermorgant som leder laget i vunna höjddueller samt är väldigt duktig på att hålla kvar bollen på offensiv planhalva.

Tomas Kalas, Fulham. Backlinjen har varit Fulhams svaga punkt. Ytterbackarna är bäst offensivt och i värsta fall är de för offensiva och Fulham har saknat en pålitlig mittbackskollega till Kalas. Kalas däremot har varit lysande. Följsam, snabb, och bekväm med bollen. Det kan dock möjligen bli ett problem för honom att försvara Kermorgant i luften men det har nästan alla mittbackar. Fulham har dock förvånande nog släppt in väldigt få mål på fasta situationer trots att man saknar långa spelare och då halva laget är små offensiva mittfältare.

Liam Moore, Reading. Readings förhoppning är uppenbarligen att inte släppa till mål. Liam Moore har varit deras främsta försvarare. En atletisk mittback som aldrig riktigt fick chansen i Leicester för att han var lite för villig att spela bollen längst marken och mer misstagsbenägen än hans mer rutinerade konkurrenter. Har dock haft en lysande säsong och utan honom hade det nog inte ens hjälpt att Al-Habsi antagligen har flera extra armar.

Fulhams målskytte. Det är lite vagt men det är svårt att peka ut nyckelspelare i Fulham där det känns som att man har ett halvt dussin av matchvinnare. Nio spelare har gjort fem mål eller fler. Likaså har man fyra spelare med sju eller fler assists. Tonårs-Jesus Ryan Sessegnon har fått rubrikerna men till exempel Sone Aluko har fått en nytändning och inte bara hållit sig frisk utan gjort åtta mål och tio assists. Ayite har inte ens startat hälften av Fulhams matcher men gjort nio mål. Alla kan göra mål i Fulham, det är ett månghövdat monster och skär du av ett huvud dyker plötsligt Neeskens Kebano upp.

FÖRHANDSTIPS:
Reading med en väldigt upptagen Al-Habsi i målet lyckas hålla ut ett tag men när Fulham slutligen gör mål kommer många fler. Fulham bekvämt till final.

Peter Hyllman

Europa League-spel kan hjälpa Everton ta nästa steg i sin utveckling

Best of the rest. Sådan har varit Evertons lott under säsongen. Två saker blev klara under onsdagskvällen. Dels att Everton inte kan sluta den här säsongen vare sig bättre eller sämre än sjua. Dels således att Everton är klara för spel nästa säsong i Europa League. Det vill säga att europeiskt cupspel än en gång står på programmet för Everton.

Det är en av flera positiva nyheter som bekräftats under de senaste dygnen som på ett eller annat sätt har förtydligat Evertons förutsättningar inför den kommande säsongen. En annan nyhet var Ronald Koemans besked att han inte är på väg någon annanstans, exempelvis Barcelona kan tänkas, utan att han tills vidare stannar kvar i Everton. Även det ett positivt besked för Everton.

Glädjande är förstås att det betraktas som en positiv nyhet att Everton ska spela i Europa League. Engelska klubbars värdering av Europa League har minst sagt varit något suspekt genom åren. Europa League har knappast placerats vid säsongens honnörsbord. Men både från Evertons supportrar och klubbledning är beskedet att Everton hör hemma i europeiskt cupspel.

Rent historiskt finns inget märkligt med det. Everton är en engelsk storklubb och därtill en i den sällsamma skara engelska klubbar som faktiskt har vunnit en europeisk cuptitel, Cupvinnarcupen 1985. Evertons europeiska drömmar lever även sitt eget liv sedan de av yttre krafter berövades sin möjlighet att under sin storhetstid under 1980-talets andra halva spela i Europacupen.

Inte heller finns det något märkligt med det sett till framtiden. Everton är en klubb med färska ambitioner. Nya ägare, nya och bättre ekonomiska förutsättningar, nya och långtgångna planer på en ny arena, Everton vill etablera sig bland övriga engelska storklubbar och att spela i Europa är klart och tydligt en del av den ambitionen.

Det ställer naturligtvis krav på Everton. Deras kvalificering till Europa League innebär att de går in i turneringens tredje kvalrunda. Därefter ett eventuellt playoff för att ta sig till gruppspelet. Det är alltså potentiellt fyra matcher innan ligasäsongen knappt ens hunnit börja. Matcherna i den tredje kvalomgången spelas redan den 27 juli och den 3 augusti.

Det handlar med andra ord inte bara om många fler matcher för Everton, utan även om att matcherna och säsongen börjar tidigare än normalt. Det kommer utan tvekan ställa helt andra krav på Evertons försäsong, deras fysiska träning, deras arbete med att utveckla och förstärka spelartruppen som helhet, men det förkortar också tidsramen inom vilken de måste arbeta.

På samma gång känns det troligt att Everton har möjligheten att dra nytta av det positiva arbete de har gjort med sin akademi. Flertalet spelare har redan tagit sig upp i a-laget under säsongen, bland dem så klart Tom Davies, Mason Holgate och Dominic Calvert-Lewin. För några veckor sedan blev det också klart att Everton står som segrare U23-serien Premier League 2.

Ronald Koeman var noga med att dämpa förväntningarna som fanns på dessa unga spelare efter seriesegern. Det viktigaste med en akademi är att få upp bra spelare i a-laget menade Koeman, men också att det är ett svårt steg att ta för unga spelare. Men visst bör Everton och Koeman kunna ha nytta av spelare som Kieran Dowell, Callum Connolly, Jonjoe Kenny och Ademola Lookman.

Det handlar för Everton både om att kunna hantera en säsong som alltså kommer starta ett par veckor tidigare än normalt, och att hantera en säsong som troligtvis kommer ha ett betydligt tuffare spelschema än normalt. För även om West Ham två säsonger i rad har slagit krokben på sig själva i kvalspelet, så är det knappast något Everton borde göra.

Europa League och europeiskt cupspel kan således vara en deus ex machina som faktiskt hjälper engelska klubbar att bättre integrera unga och hemlagade spelare. Finns där bara ligaspel och inhemskt cupspel kan det bli svårt att ställa äldre och ordinarie spelare i seniortruppen vid sidan. Alternativet är inte riktigt realistiskt för Everton att enbart köpa spelare för att täcka sina behov.

Med bara två matcher kvar på den här säsongen, och ingenting kvar att uppnå eller spela för, så är det uppenbart att Evertons tankar redan har börjat gå mot nästa säsong. Vissa av dessa tankar kommer gå till om de lyckas behålla Romelu Lukaku och Ross Barkley, båda med luriga kontraktssituationer. Andra tankar gäller vilka spelare som Everton värvar under sommaren.

Men redan nu kan alltså tankarna börja vandra mot ett kommande Europa League-kval. Den återstående frågan för Everton är så klart egentligen bara vilka de får möta i sin första kvalrunda, vilket avgörs den 14 juli, samt vilka och hur många andra engelska klubbar som gör dem sällskap. Arsenal, Man Utd, Man City och Liverpool står ännu samtliga på inbjudningslistan.

Inget dåligt sällskap för Everton att befinna sig i. Och även om Europa League under sommaren möjligen orsakar Everton vissa ytterligare besvär i deras försäsong och planering, måste man även tänka sig att deras position som best of the rest tillsammans med att de kan erbjuda europeiskt cupspel faktiskt också kan vara en tillgång i att locka spelare till klubben.

En första säsong för Everton att vara nöjda med således. Första säsongen med Ronald Koeman som manager. Första säsongen med Farhad Moshiri som klubbens nya ägare. Första säsongen med Steve Walsh som sportchef. Jämfört med de två tidigare säsongernas placeringar på den nedre tabellhalvan, ett rejält kliv framåt och uppåt.

Nu återstår bara för Everton att avsluta säsongen snyggt, först ikväll i sista hemmamatchen mot Watford, och sedan i säsongsavslutningen borta mot Arsenal.

Peter Hyllman

Marcus Rashford och Man Utds ‘wish upon a star’

Det är oklart om det är ett unikt engelskt fenomen, men det är utan något som helst tvivel ett engelskt fenomen. Det vill säga den här närmast oproportionella fascinationen med unga anfallare runt vilka det snabbt byggs upp enorma förväntningar. Mitt eget minne sträcker sig inte längre än cirka 30 år bakåt i tiden, men fenomenet har funnits där hela tiden.

Gary Lineker, Paul Gascoigne, Alan Shearer, Robbie Fowler, Michael Owen, Wayne Rooney och Theo Walcott samt möjligen Daniel Sturridge. Nästan varje generation har alltså sin version av detta fenomen. Och vad den här kronologin av spelare har gemensamt är att alla av dem i åtminstone någon utsträckning inte har lyckats motsvara de många gånger orimliga förväntningarna.

Kronologin låter även ana ett annat mönster. Nämligen att dessa spelare både tenderar att komma allt längre från att motsvara dessa förväntningar, och att de lyfts fram allt tidigare och innan de alls egentligen hunnit med att uträtta särskilt mycket. Delvis speglar det engelska spelares sänkta kvalitet. Delvis är det en spegling av medias alltmer omfattande betydelse.

Så har alltså turen kommit till Marcus Rashford. Man Utds talangfulle egna produkt som slängdes in lite från ingenstans rätt in i hetluften under förra säsongen, och gjorde omedelbar succé. En succé som med tilltagande styrka har fortsatt även den här säsongen. Möjligen för att han av delvis samma skäl som förra säsongen har fått en så central betydelse för Man Utd.

Det är naturligt att många förhoppningar knyts till en ny, ung anfallare som kommer fram ur de egna leden. Men kanske blev också förväntningarna på Marcus Rashford något orimliga inför säsongen. Till detta bidrog helt säkert en trots allt inte helt välmotiverad uttagning av Rashford till den engelska EM-truppen. Ett högst påtagligt uttryck för det där engelska fenomenet.

Ändå har Marcus Rashford de flesta egenskaper som kan tänkas behövas för att leva upp till det där fenomenet. Trots att han alltså bara är 19 år gammal så går det redan att se många av de egenskaper som brukar vara nödvändiga för att bli en riktig stjärnanfallare. Att med andra ord befinna sig på Alan Shearers ände på skalan snarare än Theo Walcotts.

Där finns snabbheten. Förvisso kanske inte den mest unika egenskapen hos en ung anfallare. Det är ändå  imponerande att se hur Marcus Rashford i så ung ålder gör motståndarförsvararna rädda just genom sin snabbhet, oavsett om det sker från vänsterkanten eller centralt. Naturligtvis blir kontrasten desto tydligare i ett övrigt tämligen långsamt Man Utd.

Där finns styrkan och fysiken. Mer speciellt är i så fall att se en 19-årig spelare redan ha kraften att backa upp snabbheten. Marcus Rashford klarar av att stå upp i närkamperna, att hålla borta motståndarförsvarare, och där finns inte samma kalvighet som ofta ses i anfallare i den åldern. Kontrasten låter sig inte minst göras med Danny Welbeck.

Där finns spelförståelsen och intelligensen. Det är inte bara att Marcus Rashford springer utan även hur han springer. Hans positionsspel är oftast utmärkt och flertalet kommentatorer har belyst hur hans löpningar oftast är intelligenta i meningen att de ger honom ytor eller drar motståndare ur position. Där finns med andra ord en god taktisk mognad.

Där finns självförtroendet. Mentalt verkar Marcus Rashford väldigt stark. Det finns så klart många exempel på unga spelare som gör succé inledningsvis i ren orädd spelglädje, det är ovanligare att se det hålla i sig över ett helt år. Men vi ser det hos Rashford, liksom vi ser honom börja ta allt större ansvar. Inte vilken 19-årig ung anfallare som helst hade tagit den där frisparken förra veckan.

Inte minst självförtroendet är så klart en viktig egenskap. Det är inte i vilken klubb som helst som Marcus Rashford försöker etablera sig som ordinarie anfallare. Theatre of dreams är förvisso en inspirerande känsla, men inte bara har en ung spelare i Man Utd att brottas med de väldiga kraven på laget, utan också med klubbens långa tradition av unga spelare från de egna leden.

Medvetet eller omedvetet värderas unga spelare som kommer fram i Man Utd mot Busby Babes och Class of 92, och då inte nödvändigtvis så som de var från första början utan som de med åren kom att bli. Det är en nästan omöjlig standard att leva upp till. Kanske blir det inte mindre omöjligt när dessa gamla Man Utd-ikoner redan pratar om spelaren som näste Neymar eller Messi.

Situationen som sådan är även den besvärlig. Busby Babes och Class of 92 kom fram i ett Man Utd på tydlig uppgång, i det senare fallet också inom en redan befintlig struktur av ett framgångsrikt seniorlag. Marcus Rashford kommer fram i ett Man Utd som hackar och spottar, som börjar visa tecken på framsteg igen, men som inte längre är någon väloljad vinnarmaskin.

Runt spelarna i Class of 92 fanns bland andra spelare som Bryan Robson, Steve Bruce, Eric Cantona, Mark Hughes, Peter Schmeichel med flera att ge dem hjälp och något att luta sig mot. För närvarande finns inte riktigt samma support i Man Utd, ett lag som särskilt sedan Zlatan Ibrahimovics skada lider av en brist på ledargestalter på fotbollsplanen.

Paul Pogba är både bra och betydelsefull för Man Utds spel men har hittills bara visat små tendenser till att bli den mittfältsgeneral som förhoppningen är att han ska kunna bli. Ander Herrera och Juan Mata är otroligt nyttiga spelare som är till stor hjälp men som inte direkt röjer vägen framför sig. Wayne Rooneys har kanske viljan men inte längre riktigt förmågan.

Alltså har ansvaret fallit på Rashfords axlar att leda Man Utd till seger i Europa League och därmed till Champions League. Det är en smått anmärkningsvärd position för en 19-årig anfallare som slog igenom för bara drygt ett år sedan att befinna sig i. Men Rashfords insatser och ansvar på planen, där andra spelare gjort sig osynliga, har varit tydligt mot både Anderlecht och Celta Vigo.

Om andra kroppar, som Henrik Mkhitaryan, Jesse Lingard, Anthony Martial, Juan Mata, Wayne Rooney, Marouane Fellaini, Ander Herrera och Paul Pogba kan ryckas med i Marcus Rashfords gravitationskraft, då finns där en god chans att Man Utd besegrar Celta Vigo ikväll, en god chans att Man Utd vinner Europa League, och en god chans att Man Utd nästa säsong spelar i Champions League.

Och är det trots allt inte lite märkligt att trots cirka £300m spenderade bara på dessa spelare, förvisso med Zlatan Ibrahimovic förpassad till sjukstugan, så är det ändå, under slutet av José Mourinhos första säsong i klubben, fortfarande från de egna leden som den spelaren har hämtats. Kanske säger det lika mycket om Man Utds kvardröjande brister som om Marcus Rashfords styrka.

Kanske är det att förvänta sig för mycket av Marcus Rashford. Kanske är det att falla in i det här engelska fenomenet att alltför snabbt tro alltför mycket om unga anfallare. Men det är inte något Man Utd-fenomen. Marcus Rashford vore om han faktiskt lyckas, den förste renodlade anfallaren från de egna leden i modern tid att verkligen etablera sig i Man Utd.

Flera har genom åren försökt utan att lyckas. Alla har däremot saknat en eller flera av Marcus Rashfords egenskaper. Det är med andra ord ingen tillfällighet att Rashford pratas upp inte bara av media och av supportrar, utan också av gamla spelare. Det är naturligtvis önsketänkande, men det är för den sakens skull inte enbart önsketänkande.

Det är en wish upon a star. En stjärna att vägleda Man Utd ut ur de tre-fyra senaste årens vilderland de befunnit sig och till stor del fortfarande befinner sig i. Det tål att drömmas, det kanske till och med måste drömmas, på ett Theatre of Dreams. Europa League är inte turneringen Man Utd vill delta i. Man Utd vill så klart vinna Europa League, men de siktar på Champions League.

19 år gammal är Marcus Rashford deras bästa hopp och största tillgång. Den pressen skojar man inte bort. Men inte heller möjligheten.

Peter Hyllman

Tro, hopp och kärlek är inget Arsene Wenger känner för en director of football

”I don’t know what director of football means. Is it somebody who stands in the road and directs play right and left? I don’t understand and I never did understand what it means. /…/ I’m the manager of Arsenal football club and as long as I’m manager of Arsenal football club I will decide what happens on the technical front. That’s it.”

Låt oss för det första vara på det klara med en sak. Naturligtvis vet Arsene Wenger vad en director of football är och gör. Att han påstår sig inte göra det samtidigt som han målar upp en parodisk bild av virrig trafikpolis beror på att han försöker förlöjliga och underminera själva idén med en director of football. Då blir så klart nästa fråga varför han nu gör det?!

Det mest uppenbara svaret på den frågan är naturligtvis att Arsenal har bollat med idén om att införa en så kallad director of football. Exempelvis har Arsenals VD Ivan Gazidis lyft idén som en punkt i sin ambition att genomföra reformer baserat på den här säsongens erfarenheter. Alltså är det mer specifikt idén om en director of football i Arsenal som Wenger förlöjligar. Varför då?

Det mest uppenbara svaret på den frågan är naturligtvis att Arsene Wenger inte vill ha någon director of football i Arsenal. Varför Wenger inte vill det är den mer kluriga frågan som kan ha flera olika svar.

Ett svar har med maktbalansen i klubben att göra. All makt över fotbollen i Arsenal ligger för närvarande hos managern, eller mer precist hos Arsene Wenger, och han har ingen lust att göra avkall på den makten, eller dela den med någon annan. Vilket naturligtvis är en fullt rimlig inställning att ha för en manager, i synnerhet för en manager som Arsene Wenger.

Från Arsenals perspektiv är det en rimlig inställning om maktens centralisering hos Arsene Wenger ger bäst resultat för klubben på kort och på lång sikt. Det som bör oroa Arsenal är hur beroende de faktiskt gör sig av en manager. Wengers motvilja till en director of football kan säkert också bero på att han ser det som ett sätt för klubben att göra sig mindre beroende av honom.

Ett annat svar har att göra med symbolik. Att Arsenal plötsligt anställer en director of football skulle bara kunna ses och förstås som en reaktion på den här säsongens svaga resultat, och som ett svar på intern och extern kritik mot Arsene Wenger. Vad en director of football således skulle symbolisera och även institutionalisera vore ett rubbat förtroende för Wenger som manager.

Ingen manager i världen skulle vilja ha ett sådant ok hängandes över sina egna axlar. Jobbet är onekligen svårt nog utan att behöva göra det med beskedet från klubbledning och supportrar att visst gillar vi dig, men vi litar inte riktigt på dig längre! Det vore en fotbollens motsvarighet till att sätta sin manager under förmyndarskap.

Ett tredje svar kan självfallet vara att Arsene Wenger av helt genuina skäl inte anser att en director of football har något att tillföra Arsenal. Han är av den gamla skolan, om inte annat så har han fostrats in i den under 20 år, och kan mycket väl vara av uppfattningen att alla fotbollsrelaterade frågor ska börja och sluta hos managern.

Som sagt, det här kan vara en rimlig inställning. Men i den moderna fotbollen ställer det naturligtvis väldiga krav på en manager och dennes förmågor. En manager som lyckas hantera dessa krav undviker dock uppenbara risker med en director of football såsom politiska konflikter och revirstrider, minskat handlingsutrymme och ökade transaktionskostnader.

När det meddelades att Monchi skulle lämna Sevilla efter säsongen var det så klart en nära till hands liggande tanke att det hade varit en alldeles fantastisk anställning av Arsenal. När Monchi för bara några veckor sedan meddelades som Romas nya sportchef var den spontana tanken snarare att varför i hela friden gick Arsenal miste om den möjligheten?!

Det följer naturligtvis av Arsene Wengers motvilja till en director of football att ingen sportchef eller director of football värd sitt eget salt skulle ta det jobbet i Arsenal. Åtminstone inte med Wenger som manager. Ingen kompetent och eftertraktad sportchef kastrerar sig själv som pappersvändare eller vaktmästare till Wenger. Monchi var alltså aldrig något realistiskt alternativ.

Om Arsenal alltså insisterar på att introducera en director of football-position, med Arsene Wenger kvar som manager, så är det således inte någon stjärna i branschen de kommer kunna anställa. Då måste man rimligtvis ställa sig själva frågan vad det finns för värde med att genomföra en sådan strukturell reform som aldrig kommer kunna bli något mer än en strukturell kompromiss.

Arsene Wenger har hur som helst satt stopp för alla funderingar att Arsenal ska ha både en director of football och Wenger själv kvar som manager. Det är hans way or the highway, antingen en director of football eller Arsene Wenger med andra ord. Har Arsenal fortfarande idéer om att anställa en director of football så får det bli i en framtid efter Arsene Wenger.

Det sätter saken på sin spets vad avser Arsene Wengers framtid i Arsenal efter den här säsongen. Vill Arsenal att Wenger ska sitta kvar som manager så får de bordlägga dessa idéer om en director of football. Är de villiga att göra det? Vore de å andra sidan villiga att låta Wenger gå på den frågan, och sätta sig själva i rävsaxen att i praktiken sparka Wenger med alla besvär det för med sig?

Det valet känns förhållandevis självskrivet. Arsene Wenger kommer fortsätta vara manager för Arsenal även efter den här säsongen. Och någon director of football kommer det inte bli. ”In Arsene Wenger we trust!” har det hetat runt Arsenal under de senaste 20 åren. Under de närmaste två åren kommer det mottot att prövas hårdare än kanske någonsin tidigare.

Förhoppningsvis visar sig förtroendet befogat. Om det nu är meningsfullt att längre prata om förtroende när det egentligen aldrig riktigt sker något aktivt val, man har bara att finna sig i situationen så som den är. Förhoppningsvis infrias förhoppningarna vore kanske ett bättre sätt att uttrycka det på. För hoppet är till synes det enda som återstår för Arsene Wenger och Arsenal.

Tron och kärleken är det sämre ställt med.

Peter Hyllman

LINHEM: Säsongens lag i The Championship 2016-17

Jag tar nog säsongens/årets lag på större allvar än vad många andra gör. Ser man till hur spelarna röstar tar de uppenbarligen inte uppgiften på samma allvar. Jag tar mycket inspiration från NBA i detta avseendet. Där tar man ut tre hela startfemmor och bisarrt nog finns det till och med inskrivet i ligans regler nu att enbart spelare som blivit uttagna till ett visst antal Allstar-/All-NBA-lag är tillgängliga för de allra största kontrakten, utan att det helt förstör lönetaket.

Några kriterier som jag har för mitt lag. Jag värderar att faktiskt ha spelat och presterat hela säsongen högre än högsta nivå. Det känns oschysst att peta någon på grund av skador men det är små marginaler som skiljer de bästa spelarna åt och tillgänglighet är ganska viktigt. En spelare kan dock värderas högre ifall laget helt faller samman utan honom. Mitt grundkrav är därmed att man måste ha spelat minst 30 ligamatcher denna säsongen för att kunna bli uttagen i mitt lag. Man ska ha spelat mestadels på den utvalda positionen eller på en liknande position.

Till exempel har jag med Andy Yiadom som högerbacksreserv trots att han bara spelat drygt 15 matcher som högerback då han spelat övriga matcher som vänsterback. Jag skulle till exempel inte tänka mig ha med Ryan Sessegnon, likt PFA, som vänsterback då han inte ens spelade 30 matcher, inte spelade vänsterback i mer än tolv matcher, och gjorde störst avtryck som vänsterytter.

Andra saker som inte är kriterier utan snarare funderingar är hur man ska värdera särskilda spelare utifrån deras situationer. Är det bättre att göra många mål för ett dåligt lag än ett topplag eller betyder det bara att de målen inte var lika viktiga/poängavgörande? Är det bättre att framstå som en bra försvarare i ett lag med andra tveksamma försvarare eller betyder det att den mittbacken inte gör sina medspelare bättre? Eller överskattas vissa försvarare för att de spelar tillsammans med andra bra försvarare och har en bra manager?

Jag vet inte var jag står i detta spektrum mellan om en spelare är bättre om han bär laget närmast på egen hand eller om man istället bör belöna den bästa spelaren i ett vinnande lag för att han skötte sin roll klanderfritt och rimligen gjorde sina medspelare bättre. Som går att utläsa på laget verkar jag okonsekvent helt enkelt gå efter matchkänsla och statistik som kanske talar för att just spelaren ifråga var bäst. Det hade väl varit tråkigare att bara ta ut ett lag som består av de bästa spelarna från topplagen eller bara en väldigt alternativ elva där imponerande individer från nedre halvan dominerar?

Om ni vill jämföra med andra årets lag kan ni se Hyllmans egna här, spelarna själva (PFA) röstade fram det här laget, och Football League valde även de ett säsongens lag. Stockdale, Dunk, Mooy, Shelvey, Knockaert, Wood, Gayle valdes alla in i de båda “officiella” årets lag.

Målvakt: Ali Al-Habsi, Reading.
Reading har förbryllat de flesta denna säsongen. De är ett topplag men all tänkbar “avancerad statistik” pekar på att de är som bäst ett mittenlag. Även en mer traditionell analys av dem baserad på att de släpper till tredjeflest skott av alla lag i Championship och att deras förluster oftast är stora och deras vinster oftast är mycket små pekar på att de överpresterat denna säsongen.

En stor anledning är Al-Habsi i målet. Han är en otrolig skotträddare som i stil med David James och många målvakter är som bäst när han ständigt är involverad i matchen. Han har också förbättrat sitt spel med fötterna och man kan tänka sig att den ökade involveringen i passningspelet hjälper Al-Habsi att fokusera och undvika slarviga misstag som annars kantat hans karriär.

Reserver: David Stockdale (Brighton), Keiren Westwood (Sheff Wed).

Högerback: Tommy Smith, Huddersfield.
Han har likt hela Huddersfield svalnat något under våren men han är en av många ganska anonyma spelare som fått sig ett uppsving sedan David Wagner anlände i västra Yorkshire. Han är framför allt en offensivt imponerande ytterback som med sina tio assists är bland ligans främsta framspelare. Passar perfekt i spelsystemet som förlitar sig på offensiva ytterbackar och hans sex framspelningar till högerkantskollegan Elias Kachunga är ligaledande.

Reserver: Bruno (Brighton), Andy Yiadom (Barnsley).

Mittback: Lewis Dunk, Brighton.
Han slog igenom redan som 20-åring med sin fina bollbehandling för en mittback men förlorade sedan sin plats och hajp lika snabbt på grund av försiktiga managers och juniormisstag men Chris Hughton har hjälpt till att slipa Dunk till den dominanta och spelskickliga mittback han är idag. Har dessutom lett laget i Shane Duffys frånvaro spelandes med lite vem som helst i backlinjen.

Reserver: Ciaran Clark (Newcastle), Christoph Schindler (Huddersfield).

Mittback: Marc Roberts, Barnsley.
En plats många skulle se som reserverad för Pontus Jansson och det är möjligt att jag straffar han alltför mycket för hans roll i de ryktade bråken med lagkamrater och manager som kan sägas ha hjälpt Leeds förlora sin playoff-plats. Med det sagt är Roberts här fullständigt på egna meriter. En riktig late-bloomer som spelade amatörfotboll för tre-fyra år sedan innan han imponerade för Halifax i National League. Varit en lysande mittback för ett påfrestat Barnsley försvar. Dessutom bidragit framåt med några mål och assist. Är bland ligaledarna i ligan vad det gäller flest rensningar och vunna höjddueller. Blev utsedd till lagkapten efter Conor Hourihane såldes.

Reserver: Pontus Jansson (Leeds), Shane Duffy (Brighton).

Vänsterback: Scott Malone, Fulham.
Länge varit en pålitlig vänsterback. När Cardiff bytte han mot Jazz Richards var det en högst ointressant transfer. Två mittenlag som bytte ytterbackar. Men Malone har passat bra in i ett offensivt Fulham och hans sex ligamål är ingen slump. Alla Fulhams centrala kreativa spelare ger Malone en hel kant att utnyttja. Såg man Fulhams match mot Huddersfield skulle man kunna tro Malone var en brasiliansk ytterback så ofta som han dök upp i motståndarnas straffområde. Har också stått sig bra i tuff konkurrens med Ryan “Tonårs-Jesus” Sessegnon.

Reserver: Stephen Warnock (Wigan), Greg Cunningham (Preston).

Högerytter: Anthony Knockaert, Brighton.
Det är svårt att beskriva Knockaert med ord. Han är en otroligt sevärd spelare med en ganska säregen spelstil. Närmaste jämförelsen är hans gamla lagkamrat Riyad Mahrez men Knockaert är något mer sympatisk då han ser ut, och har ofta varit, i sämre fysiskt skick. Han påminner mer om en väldigt talangfull spelare som alla minns var bäst “när vi va små” men som sedan inte levde upp till sin potential. Knockaert har dock förbättrat sig sedan förra gången han briljerade i Championship med Leicester och är nu mycket mer effektiv och gör till och med mål som inte är särskilt minnesvärda eller snygga. Är en av få spelare i Hughtons annars ganska rigida system som har frihet att göra vad han vill med. Känner att 15 mål och åtta assists undervärderar hur han är involverad i allt offensivt för Brighton och hur respekten för hans vänsterfot och dribblingar öppnar mycket ytor för hans lagkamrater. Är han inte lyckad i Premier League är det Premier League som det är fel på.

Reserver: Helder Costa (Wolves), Matt Ritchie (Newcastle).

Defensiv Mittfältare: Sam Hutchinson, Sheffield Wednesday.
Det är svårt att peka ut individer i Sheffield Wednesday då laget är ett såpass stabilt och starkt kollektiv. Forestieri har inte ens varit lika bra som ifjol och ingen annan offensiv spelare har riktigt imponerat. Ändå går Sheff Wed till playoff. En viktig komponent i Owls stabila lag är Hutchinson som spelat både i backlinjen och på mittfältet. Varit bäst på plan i många matcher där Wednesday kontrollerat vunnit och hållit nollan.

Reserver: Aaron Mooy (Huddersfield), Massimo Luongo (QPR).

Central mittfältare: Jonjo Shelvey, Newcastle.
Jag hade verkligen velat välja Hourihane istället då han under hösten var ligans bästa spelare och fortsatt leder ligan i framspelningar men han faller på att han spelat i ett förvirrat Aston Villa under våren där Steve Bruce ännu inte vet sitt bästa lag eller hur han ska använda alla sina centrala mittfältare.

Jonjo Shelvey har levt upp till förväntningarna i Newcastle. Varit en härförare på mittfältet utan att tappa huvudet. Har som alltid förmågan att avgöra matcher men nu gör han sällan självmål eller dumma bakåtpassningar eller huvudlösa tvåfotstacklingar. Även om han fortfarande slår många så kallade “Hollywoodpassningar” är han bättre på att värdera när och hur de bör slås. Möjligt frågetecken för hans defensiva arbete.

Reserver: Conor Hourihane (Barnsley/Aston Villa), Stefan Johansen (Fulham).

Vänsterytter: Tom Cairney, Fulham.
Jag hade velat ha med hela Fulhams mittfält och det är nästan fusk att placera en offensiv mittfältare som Cairney som vänsterytter men Cairney har varit en av ligans bästa spelare. Potentialen har funnits där redan i Hull och Blackburn men skillnaden är att Fulham är ett offensivt lag med sina spelskickliga mittfältare i fokus. Leder Fulham i både mål och assist och har dessutom knappt missat en minut.

Reserver: Pablo Hernandez (Leeds), Tom Lawrence (Ipswich).

Anfallare: Chris Wood, Leeds.
Leeds må ha missat chansen att spela i Premier League nästa säsong men det är möjligt att Chris Wood skjutit sig tillbaka till Premier League där han debuterade för WBA som 17-åring för nästan tio år sedan. Wood har alltid haft potentialen men antingen inte fått chansen eller inte riktigt passat in eller bara haft mer rutinerade spelare framför sig. Garry Monk gav han chansen och Wood betalade tillbaka med att vinna skytteligan och göra 30 mål totalt denna säsongen. Wood må vara en stabil bjässe men påminner mer om en förvånande snabb och atletisk rugbyspelare än till exempel en gammaldags centertank som Glenn Murray.

Reserver: Glenn Murray (Brighton), Yann Kermorgant (Reading).

Anfallare: Tammy Abraham, Bristol City.
Detta var Dwight Gayles plats att förlora efter hans makalösa inledning av säsongen men han har på grund av skador dessvärre bara gjort tre mål sedan nyår och det hjälper inte hans case att Newcastle klarade vinna ligan även utan honom. Hans halvsäsong är dock bland de bästa jag någonsin sett i Championship.

Abraham hade liknande en riktigt lysande start och det är värt att fråga sig hur mycket Abrahams mål verkligen betydde då Bristol City var usla ändå. Det är dock svårt att lägga det på Abraham som  antagligen räddade kvar Bristol City och Lee Johnsons jobb. En lysande avslutare framför allt men som under säsongen växt i rollen som ensam anfallare. Borde få chansen i Premier League nästa säsong, oavsett om det är en del matcher i Chelsea eller på ute på lån.

Reserver: Dwight Gayle (Newcastle), Jonathan Kodjia (Aston Villa).

Manager: Slavisa Jokanovic, Fulham.
Det fanns gott om värdiga kandidater till årets manager. Hughton gjorde Brighton till ligans bästa lag, Wagner förändrade Huddersfield fullständigt, Nigel Clough höll kvar ett Burton trots minimal budget och såväl okända som ratade spelare, och ingen förstår hur Reading kan vara ett topplag vilket Jaap Stam måste beundras för. Garry Monk och Paul Heckingbottom bör också nämnas.

Jag fastnade dock för Jokanovic. Han förändrade fullständigt ett Fulham som var tokuselt ifjol och som förlorat ligans bästa anfallsduo i Ross McCormack och Moussa Dembele. Hans värvningar har varit lysande och spelet har varit ännu bättre. Fulham har sett ut som ett av ligans, om inte landets, bästa lag under slutet på säsongen trots att man saknar en utpräglad anfallare. Alla deras mittfältare och ytterbackarna är farliga anfallsvapen. Och hur modig måste man inte vara för att ge en 16-åring regelbunden speltid när man jagar en playoff-plats?

Reserver: Nigel Clough (Burton), David Wagner (Huddersfield).

Peter Hyllman

Blivande mästarna Chelsea förtjänar betydligt mer beröm än vad de faktiskt får

Två saker kan hända ikväll på Stamford Bridge. Chelsea kan genom att vinna mot Middlesbrough ge sig själva chansen att säkra ligatiteln på fredag kväll mot West Brom. Genom att vinna skulle Chelsea också göra klart att Middlesbrough åker ur Premier League och tillbaka till The Championship efter endast en enda säsong tillbaka på övervåningen.

Matchen mellan Chelsea och Middlesbrough spelas också mot bakgrunden av nyheten att N’golo Kanté och Eden Hazard har utsetts som etta och tvåa i de engelska fotbollsskribenternas utmärkelse till årets spelare. Den här gången kom alltså journalisterna fram till samma sak som spelarna. Premier Leagues två bästa spelare under säsongen spelar i Chelsea.

Att just dessa båda spelare lyfts fram som Chelseas bästa spelare är något vissa vill se som emblematiskt för Chelseas kvaliteter som fotbollslag. En spelare vars uppgift till stor del är att förstöra motståndarnas spel samt en annan spelare vars effektivitet inte minst ligger i dennes blixtrande omställningar. Det är enkelt, det är rustikt, det blir ett sätt att förringa Chelseas överlägsenhet.

Det har varit ett av säsongens genomgående teman, inte minst av Chelseas motståndare, att försöka hitta och formulera förklaringar till Chelseas plats i toppen av tabellen som inte utgår från det till synes uppenbara att Chelsea helt enkelt är ett bättre fotbollslag. Bockfoten är så klart uppenbar, då alternativet vore att acceptera idén att det egna laget är ett sämre fotbollslag.

Där finns naturligtvis den uppenbara förklaringen, att Chelsea vinner ligan enbart på grund av att de till skillnad från majoriteten av sina motståndare helt har sluppit europeiskt cupspel. Naturligtvis är det något som har varit Chelsea till hjälp, men det kan så klart inte vara huvudförklaringen. Tottenham slutar trots allt god tvåa med ett hektiskt europeiskt cupschema.

En annan och mer långsökt variant har varit att närmast beskriva Chelsea som ett sorts undantag i stil med Leicester förra säsongen. Chelsea slutade ju trots allt tia förra säsongen menar de som driver den här tesen. Som om det vore den här säsongens topplacering som var det sjuka undantaget, snarare än just förra säsongens tiondeplats. Oh, behave!

Den kanske mest klassiska förklaringen verkar vara att Chelsea helt enkelt inte spelar ”bra fotboll”, att de inte är lika offensiva eller roliga att titta på som några andra av de engelska storklubbarna. Vilket möjligen är en något bekäftig förklaring givet att dessa andra storklubbar själva erbjuder nog med tillfällen då det är lika roligt att se dem spela som att se färg torka.

Men att N’golo Kanté och Eden Hazard utses till ligans två bästa spelare passar väl in i den historieskrivningen. Chelsea kan reduceras ned till mer eller mindre ett rent kontringslag, vilket knappt är halva sanningen. Inte ens Leicester var ett rent kontringslag. Och så länge det har funnits lag som har förlorat mot kontringsskickliga lag så har detta beskrivits som fegt och lägre stående.

Det där har tagit absurda uttryck i Premier League under senare år, händelsevis sammanfallandes med att de superklubbarna har blivit sämre och sämre på just försvarsspel, vilket i sin tur händelsevis sammanfaller med att de presterat sämre och sämre i europeiskt cupspel. Men att hävda att något är mindre viktigt eller mindre värt är ett sätt att hantera sina egna brister på just detta.

Det har funnits någon form av systematisk motvilja mot att ge Chelsea det förbehållslösa beröm som ett mästarlag faktiskt förtjänar, i synnerhet sett till att Chelseas titelseger den här säsongen har varit mer imponerande och dragits i land på ett mer beundransvärt sätt än den stora majoriteten av andra ligasegrar under Premier League-eran.

När andra managers i Premier League beskriver Chelsea gör de det ofta i termer som att de är bättre tränade, och orkar mer. Andra beskriver deras taktiska system som enkelt och svårt att spela mot. Ytterligare andra väljer att poängtera hur kliniska och effektiva laget är. Det hör inte till vanligheterna att mästarlag beskrivs i sådana termer.

Där finns naturligtvis de mer självförhärligande exemplen. José Mourinhos sätt att beskriva Chelsea som ett ”fantastiskt defensivt lag” ska naturligtvis bara ses som ett sätt att dekonstruera en vanlig kritik mot honom själv. Pep Guardiolas beskrivning att Chelsea bara är ”mer effektiva i de båda straffområdena” blir ett sätt att avfärda egna tillkortakommanden mest som tur och tillfälligheter.

Andra kanske kan betraktas som mer neutrala. Eddie Howe i Bournemouth beskrev exempelvis Chelsea som ”doing very well, with the system they play”, min betoning. Andemeningen till synes att systemet inte är det system han tycker är bra. Evertons Ronald Koeman beskrev det som att Chelsea inte behövde ”play to a high football level to know they will win a game.”

Något kattiga kommentarer kan tyckas. Det har uppstått någon form av retorik i och runt Premier League som verkar gå ut på att underhållning är fotbollens överordnade syfte. Men längs vägen har underhållning blandats samman med kvalitet, eller rättare sagt har det gått mode i att acceptera rena kvalitetsbrister för att det leder till underhållning.

Det här är naturligtvis socialt konstruerat nonsens. Det måste vara den enda rimliga ambitionen att spela en fotboll som är både underhållande och högkvalitativ. När Premier League-klubbarna hade sin topperiod mellan 2005 och 2010 höll lagen väldigt hög kvalitet både defensivt och offensivt, samtidigt som de spelade en oftast underhållande och specifik fotboll.

Längs vägen har det där till viss del gått förlorat. Värdet med en stark defensiv har glömts bort i ambitionen att leta efter spelskickliga och offensivt inriktade mittbackar. Det har blivit viktigare att passa runt bollen på ett visst sätt istället för att premiera en snabb och effektiv anfallsfotboll. Att följa mallen har blivit viktigare än att bryta sin egen mark och bana sin egen väg.

Chelsea har den här säsongen slängt en apterad handgranat rätt in bland de där föreställningarna. De har inte offrat kvaliteten på underhållningens altare, de har prioriterat ett starkt försvarsspel liksom de har prioriterat ett effektivt anfallsspel. De har värderat att vinna över allt annat, och det har samtidigt varit väldigt underhållande att följa.

Andra klubbar som har ambitionen att ta upp konkurrensen med Chelsea under de kommande säsongerna kommer inte ha råd att kompromissa med kvalitet i vare sig försvarsspel eller anfallsspel i syfte att prestera underhållning i sin allra mest subjektiva form. De måste återvända till insikten att den mest objektiva och beständiga formen av underhållning är att vinna.

Det är på dagen fyra år sedan Alex Ferguson meddelade sitt beslut att sluta som manager för Man Utd. Kanske försvann något med synen på värdet i att vinna med honom, en balanserande personlighet kring allt annat populistiskt brus om identitet och tippytappy-fotboll. José Mourinho har alltid på sätt och vis varit möjlig för motståndarna att avfärda som en motsvarande balans.

Det krävdes kanske således Antonio Conte och Chelsea för att bryta mönstret och påbörja processen bland Premier Leagues alla klubbar, men i synnerhet dess storklubbar, att producera kvalitet i första hand och underhållning som en följd av detta. Det verkar vara ett systematiskt tema under säsongen att inte vilja ge Chelsea den cred och det beröm de förtjänar som mästare.

Men den insatsen innebär att Chelsea och Antonio Conte förtjänar allt beröm, och kan även göra Chelsea till den på sikt mest betydelsefulla engelska ligamästaren sedan Man Utd bröt just deras dominans för tio år sedan, eller deras eget genombrott för tolv år sedan då de bröt upp Arsenals och Man Utds hegemoni och lade grunden för det mer moderna Premier League.

Credit where credit is due. Det finns mästarlag som kommer och mästarlag som går, men långt ifrån alla mästarlag skapar något som får långsiktig betydelse och verkligen består.

Peter Hyllman

Årets lag i The Championship 2016-17

Det blev dramatik ända in i slutsekunderna av säsongen i The Championship, när ett decimerat Aston Villa kvitterade i slutminuten mot Brighton hemma på Villa Park, och på så vis såg till att skicka den klassiska Football League-bucklan till Newcastle. Ett Newcastle som alltså inte bara blir uppflyttade, utan blir det som mästare.

Förståeligt med andra ord att Rafa Benitez såg riktigt pysnöjd ut där han gick omkring på St James Park gräsmatta i sin typiska three-piece. Det var ett modigt kliv han gjorde att följa med Newcastle ned i The Championship, men det har sannerligen betalat sig. Benitez lät inte sin egen prestige stå ivägen för potentialen med Newcastle, vilket är imponerande på sitt sätt.

Dramatiskt blev det även minst sagt i nedflyttningsstriden. Det stod mellan tre klassiska klubbar inför den sista omgången att undvika den sista platsen under nedflyttningsstrecket. I halvtid var det faktiskt bara antal gjorda mål som höll Nottingham Forest ovanför Blackburn Rovers. Alla tre lag vann typiskt nog, men till sist blev det alltså Blackburn som flyttas ned, på målskillnad.

Det var minst sagt ångestladdat på City Ground där Nottingham Forest alltså var piskat att vinna mot Ipswich. Det gick vägen till slut, när slussarna till sist öppnats. Viktigt för Nottingham Forest som letar efter nya ägare att inte åka ur The Championship. Nu finns en möjlighet för Mark Warburton att bygga vidare med klubben, bland annat dess utmärkta ungdomssektion.

Vilka klubbar som skulle ta sig till playoff var givet på förhand. Ordningen på dem var mindre given. Men med resultaten i sista omgången står det alltså klart att playoff-semifinalerna blir följande: Fulham – Reading, samt Huddersfield – Sheffield Wednesday. Yorkshirederby i ena semifinalen således. Playoff startar till helgen.

Huddersfield såg till att ställa till det för sig hemma mot Cardiff. Inte för att matchen kanske betydde så mycket i sig, men jag kan ändå inte tänka mig att det är bra att gå in i ett playoff med deras förluster i sina sista matcher. Lägg till det att Danny Ward, Huddersfields målvakt, drog på sig ett direkt rött kort och alltså är avstängd i playoff. Det kan komma att kosta.

Årets lag i The Championship har ju redan utsetts i sina olika former. Spelarna har röstat fram sin elva, liksom bland andra Sky har producerat sin. Här tänkte jag presentera min variant av årets lag i The Championship, plus lite annat smått och gott. Och jag räknar iskallt med att bland andra Kamrat Linhem berättar precis hur dum jag är och vilka som istället borde vara med.

ÅRETS LAG 2016-17 (4-4-2):

GK. Ali Al-Habsi, Reading. Både Sky och PFA har utsett David Stockdale på den här positionen, men jag är lite tveksam att ge handskarna till en målvakt som fumlar bort ligatiteln i säsongens slutsekunder. Dessutom har Al-Habsi varit fullständigt fenomenal i många matcher under säsongen, egenhändigt en mycket stor anledning till att Reading nu ska spela playoff. Sub: Robert Green, Leeds.

DL. Adam Reach, Sheffield Wednesday. Kanske inte den position på planen som under säsongen har varit bland de mest utmärkande i serien. Jag har däremot alltid lyckats bli imponerad av Reach varje gång jag har sett Sheffield Wednesday spela fotboll. Lugn, positionssäker och en viktig kugge i Sheffield Wednesdays stabila försvarsspel. Sub: Andy Yiadom, Barnsley.

DC. Lewis Dunk, Brighton. Teoretiskt hade det kunnat vara möjligt att placera Brightons hela fyrbackslinje i årets lag utan att det hade varit ett totalt korkat beslut. En som däremot absolut måste vara med är Dunk, som har haft en strålande säsong som mittback, en tungt vägande anledning till att Brighton nu alltså går upp i Premier League. Axlade manteln bra när Shane Duffy gick och blev långtidsskadad. Sub: Ciaran Clark, Newcastle.

DC. Pontus Jansson, Leeds. Naturligtvis måste Jansson vara med i ett svenskt årets lag i The Championship. Nåja, men Jansson tar sig onekligen in i laget också på meriter även om han under säsongen också visade prov på att kunna förbättra framför allt sin spelförståelse. Men det går inte att blunda för den energi Jansson gav till backlinjen, till laget som helhet, och inte minst till läktarna på Elland Road. En omedelbar publikfavorit. Sub: Jamaal Lascelles, Newcastle.

DR. Bruno Saltor, Brighton. En av få fullständigt självskrivna i det här laget som jag ser det. Gör sällan om någonsin en dålig match. Det hör väl knappast till vanligheterna att en högerback är lagkapten, så det säger något om Brunos betydelse för Brighton, både på planen och i omklädningsrummet. Kommer hålla alldeles utmärkt i Premier League också, så det är inte någon position som Brighton behöver förstärka. Sub: DeAndre Yedlin, Newcastle.

ML. Helder Costa, Wolves. Vissa spelare blir man helt enkelt bara snabbt väldigt förtjust i. Det är svårt att inte bli förtjust i Helder Costa. Liksom laget han spelar för kan han vara något ojämn i sin prestation, men när han spelar på sin nivå så dyker två tankar upp: Att Helder Costa är alldeles för bra för att spela i The Championship, samt hur kan ett lag som har en så här bra spelare harva runt i botten av The Championship? Sub: Tom Lawrence, Ipswich.

MC. Jonjo Shelvey, Newcastle. Det var så klart känt på förhand att Newcastle i Shelvey hade en av seriens absolut bästa centrala spelfördelare, och han gjorde definitivt ingen besviken under säsongen. Har varit den drivande och kreativa kraften på Newcastles mittfält genomgående under säsongen, samt svarat för en och annan helt avgörande insats på egen hand, en tung anledning till att Newcastle omedelbart går upp igen. Trotsade farhågan att vara lite för mycket Hollywood för att vara riktigt effektiv. Sub: Aaron Mooy, Huddersfield.

MC. Conor Hourihane, Barnsley/Aston Villa. Hur var det egentligen möjligt att lilla och nyss uppflyttade Barnsley under så lång tid av säsongen kunde ligga och jaga playoff-platser? Ja, det kanske främsta skälet till det är definitivt Hourihane som under hela hösten var The Championships förmodligen allra bästa playmaker. Så bra så att Aston Villa tog möjligheten att värva honom i januari, vilket nog var ett smart drag. Sub: Tom Cairney, Fulham.

MR. Anthony Knockaert, Brighton. Att se Knockaert spela fotboll i The Championship den här säsongen var stundtals som att se Cristiano Ronaldo i Premier League för tio år sedan. Motståndarna är livrädda för honom, medspelarna låter honom vara individualist eftersom de vet att när som helst kan något briljant inträffa. Utan någon större tvekan den här säsongens spelare i The Championship. Förhoppningsvis kan han höja sig i Premier League också, då blir det en upplevelse. Sub: Jota Peleteiro, Brentford.

ST. Chris Wood, Leeds. Straffen mot Wigan var Woods 30:e ligamål för Leeds den här säsongen. Han har spottat in mål och gjort mål på alla sätt och vis, med vänstern, med högern, med huvudet och så vidare. En av de spelare som fått ut maximalt under säsongen och alltså så när tog Leeds till ett högst överraskande playoff för deras del. Den stora frågan för Leeds blir rimligtvis om de kommer att få behålla honom. Sub: Glenn Murray, Brighton.

ST. Dwight Gayle, Newcastle. Öste in mål i ett helt fasansfullt tempo under framför allt hösten och vintern. Skadedrabbad under våren men absolut en stor anledning till att Newcastle snabbt gick upp i toppen av tabellen och därefter aldrig lämnade toppen. Gjorde inte bara många mål, utan också viktiga mål och avgörande mål. En sniper som om han visar sig hålla i Premier League också kan bli ett viktigt vapen för Newcastle, som letat efter näste talismaniske striker ända sedan Alan Shearer lade skorna på hyllan. Sub: Tammy Abraham, Bristol City.

:::

Årets manager: Chris Hughton, Brighton. Det var imponerande redan förra säsongen att vara på håret att få Brighton uppflyttade. Att upprepa bedriften, dessutom med det i ryggen, och dessutom den här gången baxat klubben över mållinjen är desto mer imponerande. Brightons resurser har inte varit ens i närheten av några av den här seriens stora drakar, utan med förhållandevis små medel och en ramstark taktisk organisation är det alltså Brighton tar klivet upp i Premier League. Sub: Nigel Clough, Burton Albion.

Årets stjärnskott: Ryan Sessegnon, Fulham. Storklubbarna står på kö för den här killen, men om han är med och spelar upp Fulham i Premier League via playoff så är det inte omöjligt att de får vänta. Blott 16 år gammal har den här vänsterbacken egentligen visat upp mer kvaliteter som vänsterytter, ungefär på samma sätt som en gång i tiden Gareth Bale gjorde. Sub: Tammy Abraham, Bristol City.

Årets dumstrut: Birmingham City. Inga svårigheter att utse vinnarna i den här kategorin. Beslutet att sparka Gary Rowett strax innan jul, när Birmingham bara låg på målskillnad utanför playoff-platserna, måste vara bland de dummaste beslut en engelsk fotbollsklubb någonsin har fattat. De föll i fällan att tro på det stora namnet, och med Gianfranco Zola störtdök laget i tabellen. Harry Redknapp må ha räddat Birmingham kvar i The Championship, men till sist var de alltså bara ett enda mål från att åka ned i League One.

Peter Hyllman

HÖRNAN #35: Arsenal tar sista chansen till Champions League-spel

Avbytarbänken:
Fraser Forster, Southampton
Jose Fonte, West Ham
Federico Fernandez, Swansea
Aaron Ramsey, Arsenal
Gylfi Sigurdsson, Swansea
Marc Albrighton, Leicester
Sam Vokes, Burnley

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Swansea. Prata om förändrade förutsättningar. De flesta trodde nog att Hull skulle vinna mot Sunderland och sätta rejäl press på Swansea att vinna mot Everton. Istället passade Hull på att förlora mot Sunderland, vilket istället gav Swansea möjligheten att vinna mot Everton. En skillnad som kanske var skillnaden mellan vinst och förlust. Det här kan ha varit omgången då Swansea säkrade sitt Premier League-kontrakt.

Arsenal. Det var en match som Arsenal var absolut tvingade och piskade att vinna för att ha någon möjlighet kvar att ta sig till Champions League. Inte bara vann de matchen mot Man Utd, samtidigt passade även Liverpool på att tappa två poäng hemma mot Southampton. Vilket betyder att de faktiskt plötsligt har rejäl vittring på Liverpool och på Man City, även om det fortfarande ska mycket till för att gå vägen.

Chelsea. Vinnare utan att spela. Tottenhams förlust mot West Ham i fredags innebär att Chelsea nu under den kommande veckan har möjligheten att säkra ligatiteln innan Tottenham spelar nästa match. Vinster mot Middlesbrough på hemmaplan och mot West Brom på The Hawthorns räcker för att i teorin säkra en ligatiteln som redan i praktiken är klar.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Hull City. Av alla tillfällen för Marco Silva att bli av med sin långa svit utan förlust på hemmaplan. Det här var naturligtvis en match som Hull bara skulle vinna, mot nedflyttningsklara Sunderland. Men mot vinsten konspirerade både deras egen oförmåga att sätta sina egna stora chanser, och ett Sunderland som plötsligt såg ut att kunna spela utan press.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Slaven Bilic. Efter att ha fått beskedet att de två avslutande matcherna på hemmaplan mot Tottenham och Liverpool skulle avgöra hans vidare öde som manager i West Ham så svarade onekligen Bilic och West Ham upp mycket positivt på det. Kanske behjälpta av att det var vardagskväll på London Stadium, men det här var West Hams bästa insats på väldigt länge.

OMGÅNGENS MÅL

Vincent Kompany, Man City 2-0, Crystal Palace (h). Det enkla och det distinkta är ofta också det snyggaste. Det var liksom inga krusiduller när Kompany tryckte in det avgörande 2-0-målet på Etihad rätt upp i krysset. En sådan där sak som man önskade att fler mittbackar skulle kunna få för sig att göra. Även roligt att se vad målet betydde för spelaren.

:::

TRE PUNKTER

Spurs. Tottenhams förlust mot West Ham innebar att deras förhoppningar om att vinna ligatiteln mer eller mindre gick upp i rök. Det tog inte särskilt mycket tid innan skadeglada tillrop om hur Tottenham återigen bottlat ligastriden såg dagsljus. Vilket naturligtvis är okvalificerat nonsens. Tottenham har förlorat titelstriden, mot ett mycket bra Chelsea, det är inte detsamma som att ha bottlat något. Den som vill påstå något sådant bör kanske fundera en och annan gång vad det i så fall betyder att Liverpool, Man City, Man Utd och Arsenal har gjort. Men, tidigare iakttagelse kvarstår, detta Tottenham behöver vinna titlar för att kunna räknas bland större lagbyggen.

Vakant CL-plats. Måhända börjar Man City hitta formen nu när solen börjar skina och man möter några av mitten- eller bottenlagen hemma på Etihad, men i övrigt så är ju de fyra Champions League-jagande klubbarnas form och avslutning på säsongen av sådan karaktär att man nästan börjar känna att det vore lika så bra att lämna den där fjärde Champions League-platsen vakant till nästa säsong, då ingen egentligen har gjort sig förtjänt av den. Eller ge den till Newcastle istället!

Newcastle. Vilken säsongsavslutning för Newcastle. Visst var de glada nog att bara ha grejat uppflyttningen till Premier League omedelbart. Men att även med tre raka segrar plocka hem seriesegern och den klassiska Football League-bucklan i säsongens absoluta slutsekunder måste smaka rätt gott det också, och bådar naturligtvis positivt inför nästa säsong. Det har också synts på Newcastles spel sedan uppflyttningen blivit säkrad att det var mycket vikt som lättats från spelarnas axlar. Det finns alla skäl för Newcastle och deras fans att se positivt på sommaren som kommer.

:::

FÖR ÖVRIGT

Se upp för flygande pizzor på Emirates!

Kvällens action rullar vidare. League Ones playoff-semifinaler avgörs ikväll med avspark 19:30 när Scunthorpe och Millwall (0-0) samt Fleetwood och Bradford (0-1) möter varandra.

Manuel Lanzini känns som ett fint ljus i West Hams mörker den här säsongen.

Tänk så mycket lättare det går att skaka hand med någon när man har vunnit matchen!

Harry Redknapp lyckades rädda kvar Birmingham i The Championship. Till sist blev det alltså Blackburn som tvingades flytta ned en våning.

Peter Hyllman

Arsenals desperation att vinna gör dem till favoriter på Emirates

Både för Arsenal och Man Utd är det i det här läget ett långskott att lyckas slå sig in bland de fyra bäst placerade klubbarna i ligan den här säsongen. Bara Man Utd kan säga att det skulle kunna vara acceptabelt, givet att de alltjämt har Europa League att falla tillbaka på och prioritera. Det är i alla fall så José Mourinho har dukat bordet.

Vi får resa ända tillbaka till 1970-talet och 1978-79 för att hitta en säsong inom engelsk fotboll där varken Arsenal eller Man Utd har slutat bland de fyra bästa lagen i ligan. På gott och på ont har rivaliteten mellan Arsenal och Man Utd format och i någon mening definierat Premier League under dess första årtionde. Det har alltid varit matcher med hög profil.

Längs sidlinjen patrullerar två managers som har åtminstone två saker gemensamt. Dels ett ömsesidigt ogillande av varandra. Dels att båda två som förut har varit så unisont hyllade nu istället ser sig själv ifrågasatta på en nästan existentiell nivå. Slut och föråldrade har båda kallats av sådana som har gjort sport av att alltid överskatta graden av förnyelse inom fotbollen.

Båda har alltså absurt nog saker att bevisa för omvärlden, men kanske även för sig själva. Arsene Wenger att tiden inte har sprungit ifrån honom och han har det i sig att föra Arsenal tillbaka till fornstora höjder och bryta klubbens onda cirkel. José Mourinho att han alltjämt är relevant inom den moderna fotbollen och bli den förste att lyckas resa Man Utd upp ur askan efter Alex Ferguson.

Monumentala uppgifter i båda fallen. Alla är naturligtvis intresserade av att följa om de lyckas. Många hoppas så klart av olika skäl att de misslyckas. Båda har under säsongen kritiserats hårdare och mer systematiskt, stundtals illasinnat, än någon annan manager i den europeiska fotbollen. Kanske är det inte så konstigt att båda har börjat gräva ned stridsyxan mot varandra.

Problemet är så klart att ska någon av Arsene Wenger eller José Mourinho, Arsenal eller Man Utd, lyckas så måste det med stor sannolikhet ske på den andres bekostnad. Så i det stora sett över de närmaste åren. Så även i det lilla perspektivet, det vill säga den här säsongen. När Arsenal och Man Utd möts ikväll kan båda klubbarna spela bort den andra, eller spela bort varandra.

Men som sagt, att endera Arsenal eller Man Utd, alldeles oavsett resultatet ikväll, ska nå Champions League via ligan den här säsongen, framstår som ett rejält långskott. Inte bara måste alltså Arsenal och Man Utd prestera bättre än vad de hittills gjort under säsongen, både Liverpool och Man City måste dessutom snubbla rejält på sina tre återstående matcher.

Alltså kanske kvällens match mer än något annat egentligen handlar om prestige. För Arsenal och Arsene Wenger att åtminstone avsluta säsongen på ett positivt sätt, genom att kunna peka på att de i alla fall besegrade Man Utd, särskilt om det innebär att de slutar ovanför dem i tabellen. För Man Utd och José Mourinho att plocka en snygg skalp på bortaplan.

För Arsenal och för Arsene Wenger att bli de som bryter Man Utds svit om 25 matcher i rad utan förlust i ligaspelet. Det hade så klart funnits någon form av poetisk rättvisa i det givet att det var Man Utd som bröt Arsenals motsvarande svit för drygt tolv år sedan. Förhoppningsvis håller de koll på pizzan på Emirates efter matchen, så den inte får vingar.

Kanske vore det också något slags monument över det fullständigt meningslösa i sådana här sviter. Chelseas svit om 13 raka segrar var naturligtvis strålande, tack vare den vinner de ligan. Men x antal matcher i rad utan att förlora? Vi är återigen tillbaka i det här med det bisarra i att sätta ett värde i att inte förlora, snarare än i att vinna.

Logiken är kanske inte fläckfri, men precis som Chelseas vinstsvit tidigare under säsongen är orsaken till att de vinner ligan, så är Man Utds löpande obesegrade svit i praktiken orsaken till att de sedan länge lämnade titelstriden och med all sannolikhet även missar Champions League via ligan. De har måhända inte förlorat i absoluta termer, men de har förlorat i relativa termer.

Om Man Utd ska ha minsta lilla chans att ta sig till Champions League via ligaspelet så räcker det inte med att inte förlora mot Arsenal, de måste helt enkelt vinna. Om Arsenal ska ha minsta lilla chans att ta sig till Champions League över huvud taget så måste de utan någon som helst tvekan vinna mot Man Utd ikväll.

Arsenals desperation är större och mer definitiv. De har ingen som helst fall-back, inget europeiskt skyddsnät att mentalt och materiellt studsa tillbaka på. Den distinktionen gör Arsenal till favoriter på Emirates ikväll. Även om att vara favoriter normalt sett under de senaste åren inte är något som Arsenal riktigt har varit bekväma med.

Men för första gången sedan 1970-talet kanske det ändå alltså blir så att en match mellan Arsenal och Man Utd mot slutet av säsongen inte på något sätt har någon betydelse för det så kallade topp-fyra; förvisso ett relativt modernt begrepp som inte hade någon konkret mening innan 2000-talet då Champions League expanderade till att inkludera de fyra bäst placerade klubbarna.

Tiderna förändras. Både Arsenal och Man Utd, och Arsene Wenger och José Mourinho, har alltså att under de närmaste åren visa att de också kan förändras med tiden. För ironiskt nog är det kanske så, med sex superklubbar i Premier League som slåss om fyra platser, och fler klubbar på väg att göra dem sällskap, att ”fourth place trophy” plötsligt blivit på riktigt.

Även om det nog inte riktigt var det som var Arsene Wengers tanke och avsikt med uttrycket.

Peter Hyllman

Fleetwood Town torskade första semifinalen men fiskar vinst i League Ones playoff

Don’t stop thinking about tomorrow! Några sådana uppmaningar behöver helt säkert inte Fleetwood Town inför söndagens playoff-retur hemma på Highbury Stadium mot Bradford. Fleetwood, som ända in i den sista omgången hade häng på en automatisk uppflyttningsplats, förlorade första matchen borta mot Bradford med 0-1 och måste således vinna den här matchen.

Fleetwoods historia är naturligtvis anmärkningsvärd. De står alltså på tröskeln till The Championship. Det var bara fem år sedan som Fleetwood alls gick upp i Football League. Två år senare gick de upp i League One. Om Fleetwood lyckas vinna detta playoff så är det klubbens sjunde (!) uppflyttning under de senaste tretton åren.

Uwe Rösler har inte varit ansvarig för någon av Fleetwoods sex tidigare uppflyttningar. Men Rösler är onekligen mannen bakom Fleetwoods framgångar den här säsongen. Ju högre upp Fleetwood har kommit i det engelska seriesystemet desto högre har även kraven på professionalism blivit, och den övergången har Rösler genomfört.

Det har handlat om egentligen ganska grundläggande saker som att äta rätt och bo bra. Matsedeln på träningsanläggningen har förändrats från typisk grabbmat som pasta och köttfärssås till en mer näringsriktig meny. Istället för att bo på motorhotell i samband med bortamatcher bor laget nu på hotell med bassäng, för att underlätta rehab och återhämtning.

Det är naturligtvis en i praktiken omfattande förändring som Fleetwood och Uwe Rösler har genomfört, inte minst eftersom den så tydligt påverkar spelarnas vardagsrutiner. Men med dessa nya rutiner har också framgångarna kommit, och spelarna själva känner att de orkar mer och blir skadade mindre, så förändringen har genomgående fått ett positivt mottagande.

Ett annat skäl att förändringen har tagits emot så positivt är att den har varit så väl förankrad. I en managerprofession som ofta beskrivs som bemannad med enväldiga despoter har Uwe Rösler valt att i hög utsträckning involvera sina spelare i målsättningar och beslutsfattande. Konsekvensen har blivit en stark laganda med spelare som tar eget ansvar i hög utsträckning.

Taktiskt har Fleetwood också placerat sig i framkant. Den så kallade trebackslinjen må vara populär i Premier League för närvarande, men så långt ned i seriesystemet som i League One är den ännu ovanlig. Fleetwood Town är bland de få som bekänner sig till systemet, och deras mittbackstrio med Cian Bolger, Ashley Eastham och Ben Davies har varit strålande under säsongen.

Mycket riktigt har Fleetwoods försvar också varit bland League Ones bästa under säsongen. Kanske har det större problemet varit, i den utsträckning Fleetwood kan sägas ha haft problem under säsongen, i alla fall det som kan göra att de inte vinner playoff, att Fleetwoods anfallsspel inte sticker ut på samma sätt. Där är Fleetwood i själva verket middle of the road.

Men Fleetwood är genuint underhållande att titta på. De spelar en teknisk och konstruktiv fotboll, pressar motståndarna högt upp i planen, och ytterbackarna ger laget bredd och anfallsalternativ. På mittfältet styr och ställer Kyle Dempsey spelet och framåt är Ashley Hunter, David Ball och Devante Cole farliga alternativ.

Det är redan Fleetwood Towns bästa säsong någonsin. Det kan ingenting ta ifrån dem. Frågan är bara hur bra den faktiskt blir, eller om säsongen kommer bli ännu bättre än så här?! Skador har skapat oro i backlinjen men Fleetwood lyckades ändå hålla Bradford hyfsat dämpade i den första matchen. Det ger dem chansen att inte sluta tänka på morgondagen, och möjligheten att vända.

Playoff-status: The little engine that could!

Peter Hyllman

Gott och blandat från en smockfull fotbollslördag

Vi närmar oss slutet på säsongen vilket naturligtvis gör helgerna desto mer fullspäckade med fotboll. Inte bara ska det spelas full omgång i Premier League, det är samtidigt fulla avslutningsomgångar i både League Two och i The Championship. Samtidigt ska playoff-semifinalerna både i National League och i League One avslutas.

Det mesta av spänningen är över i toppen av The Championship. Vi vet redan att Brighton och Newcastle är uppflyttade, det enda som är kvar att avgöra är vem av dem som vinner serien. Vi vet redan att Reading, Sheffield Wednesday, Huddersfield och Fulham är klara för playoff, det enda som är kvar att avgöra är platser och seedning inför playoff.

Däremot har vi en rackarrysare runt nedflyttningsstrecket. Birmingham (50p), Nottingham Forest (48p) och Blackburn (48p), tre storklubbar med andra ord, fajtas om att undvika den sista nedflyttningsplatsen. Birminghams klart sämre målskillnad gör att de riskerar bli passerade om de bara klarar oavgjort borta mot Bristol City.

I League Two vet vi redan att Plymouth, Doncaster och Portsmouth är klara för uppflyttning. Nu ska det bara avgöras vem som vinner serien. Betydligt svettigare är det i botten av tabellen. Hartlepool (43p) och Newport (45p) slåss in i sista omgången om att hålla sig kvar i Football League. Hartlepool har det tufft, med hemmamatch mot topplaget Doncaster.

Annars är det playoff-striden som är den stora storyn i League Two. Vi vet att Luton och Exeter spelar playoff och slutar trea respektive fyra. Men inför den sista omgången slåss fortfarande sju klubbar mellan 65 och 68 poäng om de två sista playoff-platserna. Blackpool har på förhand bäst chans att ta en av dem, med 67 poäng, väldigt bra målskillnad, och hemmamatch mot Leyton Orient.

Men det ska naturligtvis spelas Premier League också. Redan igår möttes som bekant West Ham och Tottenham. Idag har vi sex Premier League-matcher, och som vanligt på lördagar nu för tiden så riktas vår uppmärksamhet i huvudsak mot nedflyttningsstriden. Middlesbrough är enda laget i nedflyttningsstriden som inte går in i hagen idag.

Man City – Crystal Palace. Storklubbarna har passat Crystal Palace bättre den senaste tiden än andra. Arsenal, Chelsea och Liverpool har samtliga besegrats, varav två av dem på bortaplan. Lyckas Crystal Palace sätta försvarsspelet har de alla möjligheter att göra livet surt även för Man City. Helt säkra från att rasa ned under strecket är de ännu inte.

Bournemouth – Stoke. Bournemouth kan säkra nytt kontrakt genom att ta poäng mot Stoke. Stoke lever sitt eget tämligen anonyma liv runt mitten av tabellen. Ett Stoke som förut satte färg på Premier League har nu blivit ganska tråkigt. Mark Hughes har inte lyckats göra några framsteg på de senaste säsongernas niondeplatser. Kommer Stoke vilja tänka nytt?

Burnley – West Brom. Burnleys något överraskande seger mot Crystal Palace i förra omgången innebar mer eller mindre säkrat nytt kontrakt för dem. Det har minskat pressen på den här matchen. Två i första hand försvarsstarka lag, varav ett har släppt på gasen sedan länge, innebär att vi förmodligen inte har att se fram emot en klassisk fotbollsmatch på Turf Moor.

Hull City – Sunderland. När Marco Silva tog över ett dödsdömt Hull City låg laget en poäng efter Sunderland i tabellen. Nu befinner de sig ointagliga 13 poäng före dem. Bättre går kanske inte att beskriva betydelsen en manager kan ha. Väldigt viktig match att vinna för Hull som efter detta avslutar med två tuffa matcher mot Crystal Palace och Tottenham.

Leicester – Watford. En match som på förhand känns som en möjlig snoozefest med två lag som i praktiken inte längre har något att spela för. Watfords uppbyggnadsspel mot Liverpool höll så låg kvalitet att det är svårt att känna att Walter Mazzarri egentligen vill något alls med det här laget. Leicester kan sikta mot den övre tabellhalva många nog trodde de skulle sluta på.

Swansea – Everton. Viktig omgång detta för Swansea då de onekligen riskerar tappa mark mot Hull i nedflyttningsstriden. Kan de undvika detta, helst då genom att vinna mot Everton, så vore mycket vunnet. Ronald Koeman har precis utfäst att han blir kvar i Everton, vilket kanske betyder att hans namn inte har omslingrats av vit rök i Barcelona.

De senaste dagarna har flera artiklar publicerats på temat om ett möjligt playoff i Premier League mellan Hull och Swansea, samt även Man City och Liverpool. Regelverket är ju sådant att playoff inträffar om två lag hamnar på samma poäng, samma målskillnad och samma antal gjorda mål. Det vore så klart sjukt häftigt, men det är högst osannolikt att det inträffar.

Ikväll möter Tony Adams Real Madrid. Prova att säga det med ett straight face! Är det första gången i historien som Adams vill vara party pooper?!

Tom Davies, Mason Holgate, Ademola Lookman och Dominic Calvert-Lewin är redan med i Evertons a-trupp. Alldeles nyss vann Evertons ungdomslag också Premier League 2, alltså U23-serien. Något stort och Tottenham-eskt är kanske på väg att hända i Everton. Ronald Koeman gör det nog ändå klokt som försöker dämpa förväntningarna en aning.

David Moyes blir kvar i Sunderland? Det kunde ju tros det om vi skulle lyssna på ett antal rapporter under fredagen. Men det var förmodligen en övertolkning både av vad han sa och av situationen som sådan. Sunderlands omedelbara framtid är alltjämt ett töcken. Extra surt att behöva möta just Hull och Swansea här på upploppet så klart utan att ens ha en chans kvar.

Snart har jag förhoppningsvis Ian Herberts bok Genius om Bob Paisley i brevlådan. Bra läsning om mannen som jävlades med min barndom.

Peter Hyllman

Scunthorpe är det smarta valet att vinna League Ones playoff

Bortamålsregeln existerar inte i Football Leagues playoff, så Scunthorpes 0-0 i den första playoff-matchen mot Millwall var onekligen ett bra resultat för Graham Alexanders manskap. Det var en defensiv och disciplinerad insats av Scunthorpe, framför allt ägnad att ge sig själva ett bra utgångsläge inför returmötet på Glanford Park.

Det var kanske inte helt oväntat sett till att det är defensiven som har lagt grunden till Scunthorpes framgångsrika säsong. Mittbacken Murray Wallace vann tre utmärkelse på Scunthorpes egen årets spelare-middag vilket säger en hel del om hur spelare, ledare och fans ser på hans betydelse. Trots detta har Scunthorpe ändå inte utmärkt sig som ett av seriens bättre defensiva lag.

Mer effektiva har i så fall Scunthorpe varit i sitt anfallsspel. Bara Sheffield United har gjort fler mål än Scunthorpe den här säsongen, och bara Rochdale har gjort fler mål än Scunthorpe på hemmaplan. Paddy Madden, Kevin van Veen och Ivan Toney har alla haft en bra målskörd, men det är Josh Morris med 20 mål på sitt konto som verkligen har haft en succésäsong.

Scunthorpe har under säsongen haft mycket stor nytta av en storspelande målvakt i Luke Daniels. Hans ersättare Joe Anyon levde onekligen upp till de högt ställda kraven i första playoff-matchen, med två-tre riktigt svettiga räddningar. Men han var också behjälpt av en strålande försvarsinsats av mittbackarna David Mirfin och Murray Wallace.

Tillfälligheterna spelar in även de. Scunthorpe kunde helt säkert ta med sig en och annan lärdom från exakt samma möte mot Millwall på The Den i början av april, endast en månad innan playoff med andra ord, som slutade i en övertygande 3-1-seger för Millwall. Därför är det helt säkert Scunthorpe som känner att de fick med sig ett positivt resultat från den första matchen.

Men om Scunthorpe har gett sig själva ett bra läge inför returen så återstår nu den tuffa uppgiften att slå in matchbollen på hemmaplan. För att lyckas med det måste Scunthorpe våga prioritera mer i offensiven, och på så vis även öppna sig mer defensivt. Millwalls manager Neil Harris var även kvick med att påpeka att pressen nu låg på Scunthorpe.

Graham Alexander är den taktiskt kanske mest traditionella av de fyra managers som nu befinner sig i League Ones playoff. Scunthorpe spelar vanligtvis med en ganska rak 4-4-2-uppställning, som i tuffare matcher kan bli en mer defensivt inriktad 4-2-3-1-taktik. Men det har varit en taktik som visat sig mycket framgångsrik under säsongen.

En av säsongens stora frågor har varit Josh Morris. Från sin naturliga position som vänsteryttermittfältare har Morris producerat mål och målchanser i väldigt hög utsträckning för Scunthorpe. Graham Alexander har emellertid också flera gånger fått för sig att spela Morris centralt, på grund av dennes kreativa förmåga, men vilket även har gjort Scunthorpe alltför centrerade på planen.

Scunthorpes relativa anonymitet innebär att inte många tror på dem inför playoff. Men trots allt så slutade de på tredje plats i League One, och de vann sina fem sista matcher av säsongen. De har med andra ord visat upp både klass och form och bör knappast underskattas. Om ett playoff till stor del handlar om att inte förlora så har Scunthorpe redan visat att det är en konst de behärskar.

Playoff-status: The smart choice!

Peter Hyllman

West Hams besvär med London Stadium besvärar även Tottenham

Det måste vara med viss oro som Tottenham ikväll gör den förhållandevis korta resan i österled till West Ham och London Stadium, för något så pass ovanligt som en fredagsmatch i Premier League. Det är en oro som bara delvis lär ha att göra med risken att West Ham sätter ett rejält krokben för dem i den pågående titelstriden med Chelsea.

En stor del av oron måste ha att göra med att West Hams problem den här säsongen mycket väl riskerar vara Tottenhams problem nästa säsong. De ska då spela sina hemmamatcher inhyrda på Wembley, samtidigt som deras nya arena håller på att byggas. West Ham har tillbringat den här säsongen som hyresgäster på sin nya arena, London Stadium.

West Ham, som baserat på förra säsongen hade så höga förhoppningar för den här säsongen, haltar och stapplar som bäst över mållinjen för att lyckas hålla sig kvar i Premier League. Med matcher kvar mot Tottenham och Liverpool på hemmaplan, och Burnley på bortaplan, så är det en situation som i absolut värsta fall kan bli riktigt obehaglig för dem.

Det är inte alldeles lätt att säga exakt hur stor del av West Hams problem som egentligen har med deras nya arena att göra. Det enda man bör kunna konstatera är att det har i alla fall inte hjälpt. Motgångarna på planen har helt säkert förstärkt irritationen på läktarna och runt arenan kring alla nyheter och barnsjukdomar. Kanske har även irritationen förstärkt motgångarna.

West Ham kommer växa in i sin nya arena. Precis som Tottenham troligtvis inte kommer få samma inflyttningsproblem när de väl flyttar in på deras nya arena, som kommer vara deras arena i större utsträckning än vad West Ham nog har känt med London Stadium. Men säsongen dessförinnan, när Tottenham ska hyra in sig på Wembley, kan bli en annan femma.

Genom West Hams bekymmer så har även Slaven Bilic fått bekymmer. Marken har gungat under honom mest hela våren. West Ham har bara vunnit två matcher sedan januari. Sviten med fem raka förluster mellan början av mars och början av april fick ryktena att svänga om att West Ham såg sig om efter möjliga ersättare till Bilic.

Vinsten mot Swansea lugnade ner vågorna en aning. Det var inte längre lika nödvändigt att leta efter alternativ redan innan säsongens slut. Frågan är emellertid om inte de tre oavgjorda matcherna som följde därpå egentligen var mer skadliga för Bilics status. Dels visade de att det inte blev någon varaktig förbättring. Dels gav de prov på en synnerligen andefattig fotboll.

Nu sägs det istället att Slaven Bilics jobb hänger på West Hams två kommande hemmamatcher – alltså mot Tottenham och sedan Liverpool. Inte precis de lättaste matcherna att behöva bevisa sig i kan man tycka. Och vad innebär egentligen att bevisa sig i de här matcherna? Att vinna dem eller i alla fall få med sig poäng? Eller rent fotbollsmässigt bjuda upp till kamp och dans?

Det ena följer inte nödvändigtvis på det andra. Det skulle till och med kunna sägas finnas en viss motsättning mellan dem, om man tänker sig att varken Tottenham eller Liverpool nog blir särskilt ledsna om West Ham väljer att öppna upp sig. Det känns dessutom som en märklig idé att en manager skulle ha två matcher att bevisa sig på.

För det första känns det onödigt att addera den pressen på både manager och spelare inför redan viktiga matcher. För det andra kan inte rimligtvis en bedömning av en manager ändras i endera riktningen av enbart en eller två matcher, en sådan bedömning måste sitta djupare än så. Den som ändrar sig baserat på en eller två matcher styr i affekt, inte med huvudet.

Det mesta i mina ögon tyder på att West Ham har räknat hem att de kommer hålla sig kvar i Premier League den här säsongen, de vill avsluta på hemmaplan så snyggt som möjligt, lägga säsongen bakom sig och därifrån välja att gå en annan väg än Slaven Bilic. West Ham är en klubb som på alla sätt behöver en nytändning, och ett nytänkande. En tydlig riktning.

Tottenham har så klart allt det där. Och även om den fullständiga succén så här långt har uteblivit, så är deras arbete och deras prestation ändå av det slaget att det förtjänar all beundran. Men liknande satt vi och tänkte och kände med West Ham för ett år sedan. Farhågan är alltså naturlig att Tottenhams tillfälliga flytt till nytt hem får samma störande effekt för dem som för West Ham.

Fredagsmatch alltså, på kvällstid. Londonderby därtill. Onekligen en potentiellt saftig affär. Annars dog ju det här fredagsexperimentet i Premier League den här säsongen rätt kvickt ut. Förmodligen ingen positiv tittarrespons. Annars var det ju lite märkligt hur dessa fredagsmatcher systematiskt aldrig låg innan Champions League-veckor, trots att detta var ett tungt argument för dem.

Fredagskvällar är och ska vara Football League. Men den här fredagen är det ju ingen Football League. Och vad passar då bättre än att slänga in en riktig Premier League-drabbning mellan West Ham och Tottenham, två klassiska engelska storklubbar?! Fredagsmys för hårdingar!

Peter Hyllman

Offensivt Bradford är folkets favorit i League Ones playoff

Here we go again. Den känslan måste rimligtvis börja infinna sig hos Bradford som för andra säsongen i rad förbereder sig för playoff i League One och som för andra säsongen i rad går in i playoff som femma. Förra säsongens playoff slutade däremot i antiklimax sedan Bradford släppt in tre mål redan i första halvlek hemma mot Millwall.

Den förlusten innebar slutet för Phil Parkinson i Bradford. Istället för att planera för The Championship blev det istället en sommar av omfattande förändring för Bradford, med nya tyska ägare, ny tränare och flera nya spelare som kom till klubben samtidigt som andra spelare lämnade. Få visste riktigt inför säsongen vad de skulle förvänta sig av Bradford.

Kanske valde Bradford att ta det säkra före det osäkra när de nyanställde Stuart McCall som inledde sin managerkarriär i just Bradford mellan 2007 och 2010 innan han flyttade till Skottland och Motherwell samt Rangers. McCall har fört med sig en mer underhållande fotboll till Bradford, åtminstone i jämförelse med den funktionella fotboll som tillämpades av Phil Parkinson.

Det har definitivt lett till att Bradford spelar en mer offensiv fotboll. Det har framför allt blivit en betydligt mer offensiv balans på mittfältet där båda yttermittfältarna nu förväntas anfalla, och även det centrala mittfältet tittar mer framåt. Även ytterbackarna följer med i anfallen. Det har gett effekt då Bradford skapar 40% fler målchanser den här säsongen jämfört med förra.

Betyder det att Bradford har blivit mer effektiva? Mja. De har gjort 62 mål den här säsongen jämfört med de 82 mål som volym och kvalitet på deras skapade chanser menar att de borde ha gjort. Det går att se på detta som om glaset är både halvtomt och halvfullt. Men Bradford klarar bättre än förut av att dominera matcher, med en högre kvot mellan skapade och släppta chanser.

Framför allt har dominansen tagit sig uttryck på Valley Parade. Bradford är i själva verket obesegrade hittills under säsongen på hemmaplan, och de har även avslutat säsongen med fem raka hemmavinster. Ett bra momentum att ta med sig in i ett playoff så klart. Orosmolnet är så klart att cirka hälften av matcherna på hemmaplan har slutat oavgjort.

Ett annat orosmoln är Bradfords förhållandevis svaga facit mot övriga topplag i League One, det vill säga till stor del just de motståndare som Bradford nu måste besegra för att vinna playoff. Bradford har bara vunnit ett enda av totalt tolv möten mot de sex högst placerade klubbarna, utöver dem själva. Bradford har förlorat fyra av sex bortamatcher mot dessa klubbar.

Stuart McCalls taktiska dispositioner har alltså fått Bradford att dominera matcherna i större utsträckning, men har de samtidigt blivit något av så kallade flat-track bullies? Det vill säga, de dominerar mot sämre lag men inte mot jämnstarka lag. Defensivt lyckas de inte hålla jämnstarka lag stången på samma sätt, med 1,7 insläppta mål per match jämfört med 0,9 i övriga matcher.

Men Bradfords fans klagar knappast. Försäsongens osäkerhet har förbytts i glädje och optimism. Antalet sålda säsongsbiljetter inför nästa säsong tyder på att fansen är väldigt nöjda med vad de ser. Frågan är så klart vad de får se nästa säsong, League One eller The Championship?! De hoppas naturligtvis att också osäkerheten inför playoff ska förbytas i glädje.

Playoff-status: Mainstreamfavorit!

Peter Hyllman

Man Utd måste göra tre bra matcher för att kunna vinna Europa League

Tre motståndare återstår för Man Utd i Europa League. Celta Vigo, Ajax och Lyon. Två av dessa motståndare måste på ett eller annat sätt besegras om Man Utd ska lyckas i sitt uppsåt att vinna Europa League, och på så vis ta sig till Champions League. Det finns samtidigt absolut ingenting i Man Utds spel den senaste månaden som garanterar seger mot någon av dessa motståndare.

Celta Vigo är en garanterad motståndare. Och visst skulle man kunna säga att Man Utd har varit här förut. De har mött en extremt högt och hårt pressande, hårt arbetande och teknisk skicklig, spansk motståndare i Europa League en gång tidigare. Den säsongen var 2011-12 och Man Utd förlorade. Celta Vigo är ett lag sprunget ur samma taktiska skola som Athletic Bilbao.

Kan José Mourinhos Man Utd hantera den taktiska utmaningen bättre än vad Alex Fergusons Man Utd lyckades med? Motivationen borde rimligtvis vara betydligt högre den här gången än vad den var då. Då hade Man Utd större saker att bekymra sig om. Den här gången ser det inte ut att finnas några större saker kvar för Man Utd än Europa League.

Men det blir en tuff uppgift. Celta Vigo är ett utpräglat cuplag och de är ett lag som passar som allra bäst mot de större klubbarna. Förra säsongen slog de ut Atlético Madrid ur spanska cupen. Desto mer imponerande slog de tidigare den här säsongen ut Real Madrid ur spanska cupen. De har vid upprepade tillfällen gjort livet surt för Barcelona, framför allt på hemmaplan.

Celta Vigo har också haft lyxen att under en längre tid kunna strunta helt och hållet i ligaspelet, och bara fokusera på Europa League. Allt arbete, all planering, all vila, all rehab, och alla förberedelser, har kunnat vara ensidigt inriktade på just dessa båda matcher mot Man Utd. Förutsättningar som Man Utd självfallet inte ens kunnat drömma om.

Men Man Utd är knappast heller Celta Vigos drömmotståndare. Ett Man Utd som vet hur de ska försvara sig lågt reducerar utrymmet för Celta Vigos snabba anfallare. Samtidigt kan Man Utds eget omställningsspel ställa till rejäla problem för Celta Vigos försvar. Man Utd har spelarmaterialet att lyfta bollen över motståndets höga press.

Där har även kommit positiva besked på skadefronten för Man Utd. Eric Bailly, Chris Smalling och Phil Jones har samtliga varit i träning inför matchen, vilket onekligen stabiliserar mittbackssituationen. Paul Pogbas frånvaro har varit högst kännbar i Man Utd de två senaste matcherna, och hans kreativa närvaro på mittfältet kommer vara väldigt viktigt den här matchen.

Men för Man Utd är det inte enbart en fråga om att få spelare tillbaka från skador. Det är också en fråga om att viktiga spelare nu börjar prestera på deras riktiga nivå. Henrik Mkhitaryan har varit en skugga av sig själv under de senaste veckorna, samtidigt som han har haft en bra säsong i Europa League. Hans mål, i synnerhet på bortaplan, har tagit Man Utd till semifinalen.

Skadan på Zlatan Ibrahimovic har ändrat något av karaktären på Man Utds säsongsavslutning. Det går knappast att prata bort hans betydelse i termer av mål tidigare under säsongen, men hans frånvaro har samtidigt öppnat upp för ett snabbare spel som kan passa Man Utd bättre, Marcus Rashford har klivit fram och både Anthony Martial och Wayne Rooney ser plötsligt piggare ut.

Europeiskt cupspel är naturligtvis som det är. Det handlar i första hand om att få med sig ett bra resultat från den här matchen tillbaka till returen på Old Trafford. Vill Man Utd lyckas med det så måste de först av allt hålla koll på känsloläget, hålla sig kalla, organiserade, ta tillvara chanserna som erbjuds och inte låta känslorna rusa iväg eller koka över.

Det vore så klart frestande att prata om den väldiga skillnaden i erfarenhet i en sådan här europeisk semifinal. Och det stämmer så klart att Celta Vigo aldrig har spelat en europeisk cupsemifinal tidigare. Men inte heller detta Man Utd-lag har någon vidare kollektiv erfarenhet av sådana här matcher. Enskilda spelare har det, men laget som sådant är alltjämt färskt.

Det vore så klart frestande att prata om den väldiga skillnaden i storlek mellan Celta Vigo och Man Utd. Och det stämmer så klart i alla mått som finns att mäta det hela på. Men Celta Vigo är ett lag nära toppen av sin utvecklingskurva, samtidigt som Man Utd fortfarande befinner sig långt ned i början på sin, och är ett lag med välkända problem. Storleken är inte allt.

Det vore så klart frestande att prata om att Man Utd är favoriter mot Celta Vigo. Och det stämmer så klart i någon mening. Men den bistra sanningen är också att den formeln utgår från antagandet att Man Utd faktiskt gör en bra match, det vill säga spelar nära toppen av sin egen förmåga. Och hur ofta har vi egentligen sett Man Utd göra det den senaste månaden eller två?

Alldeles för sällan. De olika orsakerna till detta kan delas upp som mer eller mindre ofrånkomliga, mer eller mindre beroende på egen förskyllan, men oavsett vad så är detta nu något som måste åtgärdas. Ska Man Utd lyckas vinna Europa League, och till att börja med lyckas vinna mot Celta Vigo, så måste de ha tre bra matcher i kroppen.

Har Man Utd gjort tre bra matcher på hela säsongen? Dags för de stora spelarna att kliva fram. Varje säsong definieras av viktiga matcher och stora ögonblick. Man Utds säsong kommer definieras i Europa League.

Peter Hyllman

Millwall är den farliga outsidern i League Ones playoff

FA-cupen kan ha räddat Millwalls existens som fotbollsklubb, genom att rikta strålkastarljuset mot lokala politikers försök att tvångsförflytta Millwall bort från Lewisham och The Den. Men FA-cupen såg även ut att ha satt stopp för Millwalls förhoppningar om uppflyttning. Lagets resultat i ligan störtdök efter Tottenhams 6-0-seger i den sjätte omgången.

Men icke. I ett drama som levde inte bara in i den sista omgången utan ända in i säsongens allra sista minuter så tog sig Millwall ändå till playoff. De var piskade att vinna borta mot Bristol Rovers i sista omgången. Med tio minuter kvar såg allt ut att rinna ut i sanden. De släppte in 3-3 samtidigt som Southend tog ledningen mot Bury.

Millwall verkade ha kastat ut barnet med badvattnet. Två gånger om hade de haft tvåmålsledningar, vid 2-0 och vid 3-1. Plötsligt stod det 3-3. Men i den 85:e minuten kom Shaun Hutchinson högst på en hörna och nickade in 4-3 till Millwall. Ett fantastiskt sätt att avsluta säsongen på. Och naturligtvis ett fantastiskt sätt att gå in i ett playoff.

Att veta att man kan vinna sådana matcher, att man kan prestera under så pressade förhållanden. Det momentum en sådan seger ger. Dessutom under så svåra omständigheter. Halva Millwalls lag låg däckat i influensa. Jed Wallace, Calum Butcher, Jamie Philpot, Aiden O’Brien, Jordan Archer och Lee Gregory var alla drabbade.

En annan sak som potentiellt talar till Millwalls fördel är att de tar sig till playoff utan att ha fått ut maximalt av sin kapacitet. Vare sig Millwalls offensiva eller defensiva effektivitet är dåliga, men mer på nivån av övre halvan än playoff-plats. I termer av förväntade gjorda och insläppta mål (xG) är det däremot bara överlägsna seriesegrarna Sheffield United som har varit bättre.

Millwall har blandade erfarenheter av playoff. Under 2010-talet har de deltagit i två playoff i League One, vunnit en final och förlorat en. Det var förra säsongen de förlorade en välspelad match på Wembley mot Barnsley. Det här är med andra ord inte Millwalls första rodeo. Den viktiga frågan är så klart om erfarenheten i det här fallet är en hjälp eller en belastning.

Ett av frågetecknen inför säsongen var om anfallsparet Lee Gregory och Steve Morison skulle kunna upprepa förra säsongens framgångar, om Gregory bara var ett one-hit wonder och om Morison hade en säsong kvar i sig. Det har de till stor del kunnat med 25 ligamål tillsammans. Dessutom har Aiden O’Brien hjälpt till med ytterligare tolv mål i ligaspelet.

Millwalls svaghet hittar vi ofrånkomligen i försvarsspelet. De har haft en tendens att släppa in många mål och billiga mål, vilket inte minst visat sig i de två senaste matcherna då Millwall släppt in totalt sex mål. De har släppt in ungefär tio mål mer under säsongen än motiverat utifrån kvaliteten och volym på negativa målchanser. En brist som kan vara dyrbar i ett playoff.

Desto mer dyrbar eftersom Millwall samtidigt har varit något slösaktiga i sitt eget anfallsspel. Å andra sidan så var det kanske på samma gång förlösande att göra fyra mål när det behövdes som allra mest mot Bristol Rovers. Ett bevis på att de kan reparera insläppta mål. Inte minst har Millwall visat sig ha ett bra anfallsvapen på fasta situationer.

Till skillnad från förra säsongen har Millwall den här gången inte så mycket att förlora i playoff. Då var de en av förhandsfavoriterna. Nu var det osäkert om de ens skulle lyckas komma med. Den gången föll de i finalen mot Barnsley som då var laget som halkade med på ett bananskal i sista omgången. Millwall är på samma gång ett bra lag med mycket know-how.

Playoff-status: Outsider!

Peter Hyllman

Vore playoff om europeiska cupplatser en idé att genomföra i Premier League?

Det blir alltid ett visst pirrande längs ryggraden när säsongen ger sig in på upploppet och ligan börjar närma sig sitt slut. Allt sätts på sin spets. Många olika saker ska avgöras. Vilka som vinner ligan, vilka som får lämna ligan, vilka som tar sig till Champions League och så vidare. Med så kort tid kvar av säsongen blir det så mycket mer påtagligt hur mycket varje match betyder.

På samma gång är det också den tidsperiod av säsongen som på flera sätt är den kanske mest frustrerande. Eftersom det ofrånkomligen är så att börjar finnas lag som inte längre har något alls att spela för, som befinner sig i av tabellens så kallade ingenmansland. Det leder inte minst till flertalet rätt trista matcher, i synnerhet när dessa lag möter varandra.

Där finns även en aspekt av orättvisa. För visst går det att irritera sig när en konkurrent i exempelvis titelstriden eller i nedflyttningsstriden möter några av dessa lag som, när man själv mötte dem tidigare under säsongen var ett väldigt tufft motstånd, men som under säsongens sista veckor mentalt redan befinner sig på stranden och sippar drinkar med små paraplyer i dem.

Varje system har så klart sina nackdelar. Och visst är det kanske något man får leva med, en ofrånkomlig risk med själva modellen med ligaspel. Det är i någon mening lika för alla i det att förutsättningarna inför säsongen är kända, och spelschemat lottas. Och även om det inte kan bli lika för alla under en enda säsong, så måste det rimligtvis bli lika för alla över tid.

Det hela hade kanske inte varit ett så påtagligt problem om det hade funnits någon genuin prestige i att sluta så högt upp i tabellen som möjligt, exempelvis nia istället för elva, eller tolva istället för fjortonde. Det kan sägas vara en av ligaspelets idéer, men det är inte verkligheten i Premier League. Vissa klubbar lägger ned verktygen när de når säsongens mål med att inte kunna åka ur.

Det här är en problembild som hänger ihop med ett annat fenomen som mer och mer har börjat irritera mig, nämligen att det blivit allt mindre viktigt att vinna. Man måste inte vinna något för att få spela i Champions League, vilket gör namnet på turneringen rätt märkligt. Att delta i Premier League har för andra klubbar blivit viktigare än att försöka vinna titlar.

Av hävd har jag alltid varit rejält skeptisk till playoff-spel, då jag anser att det går emot principerna och själva grundidén med ligaspel, där alla matcher har lika stor betydelse och prestation gäller över en hel säsong. Samtidigt går idén att inte behöva vinna emot fotbollens principer. Inte heller kan jag bortse från att playoff verkligen ger Football League en unik energi.

Vad hade då varit min föredragna lösning, om jag struntade i vad jag såg som sannolikt givet vad framför allt storklubbarna skulle gå med på? Jo, den skulle kanske se ut något så här:

Av Englands fyra Champions League-platser delas tre ut till de som vinner ligan, till FA-cupvinnarna och till Ligacupmästarna. Principen är enkel, ska man delta i Champions League så ska man faktiskt ha vunnit något. Det har den uppenbara fördelen att omedelbart uppgradera de båda cupernas status, och den indirekta fördelen att ge fler klubbar större chans att nå Champions League.

Hur göra med den fjärde och sista Champions League-platsen, samt därtill de tre Europa League-platserna? Dessa delas ut genom ett playoff innehållandes de åtta klubbarna som placerar sig tvåa–nia, justerat för eventuella cupvinnare bland dem. Detta playoff spelas enligt exakt samma format som dagens playoff i Football League, men med en kvartsfinalrunda först.

Kvartsfinalerna bestäms genom ligaplaceringen så att tvåan möter nian, trean möter åttan, fyran möter sjuan och femman möter sexan. Dubbelmöten i kvartsfinal och semifinal, och finalen på Wembley som enkelmöte. Kvalplatser till Europa League delas ut till semifinalisterna, och finalen innebär Champions League för vinnaren och Europa League för det lag som förlorar finalen.

Här finns samma argument som för cupspelet. Det är ett system som skulle göra Champions League tillgängligt för betydligt fler klubbar än vad som är realistiskt i dagens system. Väldigt långt in på säsongen skulle många klubbar fortfarande kunna nå playoff. Att det skulle vara ett infernaliskt spännande sätt att avsluta säsongen vore helt självklart.

Dessutom måste man alltså återigen vinna playoff för att ta sig till Champions League. Detta var fördelarna. Där finns så klart praktiska nackdelar. Antalet matcher naturligtvis. Schemaläggningen inte minst innan mästerskap. Det blir riktigt svettiga säsonger, och möjligen märkliga prioriteringar, för de klubbar som samtidigt deltar i pågående europeiskt cupspel.

Dessutom vet jag inte riktigt om man egentligen löser det här problemet med klubbar som avslutar säsongen utan att riktigt ha något att spela för, eller om man bara förflyttar problemet. Visst, de allra flesta klubbarna runt eller under mitten av tabellen skulle nog ha mycket mer att spela för, men kanske då inte längre de klubbar som ligger typ runt platserna fyra-sex?!

Kanske är det inte ett problem egentligen. I alla fall inte ett problem som måste lösas. Om det ens går att lösa. Egentligen vet jag inte ens vad jag ville med den här bloggen. Kanske var det bara ett sätt att kompensera för den totala bristen på engelskhet i Champions Leagues semifinaler. Det finns naturligtvis betydligt bättre sätt att göra det på.

Ratta in kvällens playoff-semifinal i National League till exempel mellan Aldershot och Tranmere.

Peter Hyllman

Missat playoff ställer Leeds inför stora och svåra beslut

Ah, Leeds. I hate to see you go, but I love to watch you leave. Ungefär den känslan har hört samman med Leeds spektakulära sammanbrott under de sista omgångarna av The Championship. Från mer eller mindre klara för playoff till en seger på sina sju senaste matcher, och i och med helgens resultat utan möjlighet att ta sig till playoff inför den sista omgången.

Leeds kollaps har kombinerats med att deras konkurrenter höjt sig. Sheffield Wednesday har vunnit sina sex senaste matcher. Fulham vann fyra raka matcher innan helgens kryss mot Brentford och har vunnit fem av sina senaste sju matcher. Kanske, som Garry Monk påpekade, så var inte Leeds spelare riktigt mentalt redo för en på förhand trots allt oväntad toppstrid.

Leeds säsong är svår att veta hur man ska förhålla sig till. Å ena sidan måste säsongen betraktas som en framgång då Leeds kommit betydligt närmare uppflyttning än vad egentligen någon väntade sig inför säsongen. Å andra sidan slutar säsongen som något av en besvikelse i och med att Leeds hade playoff-platsen i ett fast grepp men lät den glida mellan fingrarna.

Men vilken av dessa båda berättelser, eller narrativ om man så vill, kommer styra Leeds agerande efter säsongen? Leeds nye ägare Andrea Radrizzani har inte gjort någon hemlighet av sin ambition att ta Leeds tillbaka till Premier League. Vilken väg Radrizzani väljer för att försöka ta sig dit beror på om han ser på säsongen som en framgång eller som en besvikelse.

Garry Monk har inte ödslat någon tid på att framhäva sin berättelse: Säsongen är en framgång och en struktur är nu på plats som leder till uppflyttning förr eller senare. Monk säger sig ha en idé om hur han vill ta Leeds framåt vilket betyder att han vill ta Leeds framåt. Precis som Rafa Benitez har Monk snabbt positionerat sig gentemot sina chefer, dock med svagare kort på handen.

Det har alltid lurat i bakgrunden under säsongen att Garry Monks kontrakt med Leeds inte sträckte sig längre än den här säsongens slut. Givet Leeds stora och oväntade framgångar under säsongen har de flesta tagit för givet att detta var en ren formalitet, att Monks kontrakt naturligtvis skulle förlängas. Har slutet på säsongen fått Andrea Radrizzani att tänka om eller i alla fall annorlunda?

Mycket tyder på detta. Andrea Radrizzani anlitade nyss Real Madrids tidigare strategichef Ivan Bravo som styrelsemedlem och särskild rådgivare. En ambitiös anställning helt klart men även något som sägs föranleda en rejäl förnyelse av Leeds organisation. Hur och i vilken utsträckning detta påverkar fotbollsstaben är ännu oklart, men även här pratas om utländska tränarnamn.

Garry Monks eget positionerande visar att han inte känner sig helt säker på sitt jobb. Flertalet av Leeds spelare som har betonat vikten av att Leeds förlänger kontraktet med Monk visar att de inte är säkra på att han får behålla jobbet. En viktig fråga att ha klarhet i inför en sommar då andra klubbar kommer rycka i viktiga spelare som Chris Wood, Pontus Jansson, Kyle Bartley med flera.

Handling talar tydligare än ord brukar det sägas. Det talar därför ganska tydligt att Leeds säger sig vilja inleda samtal med Garry Monk först i juni. Vilket är ett udda förfarande om de betraktar honom som en viktig tillgång. Det måste inte betyda att Leeds byter manager, men vill de vänta till juni så beror det på att de allra minst sonderar marknaden av möjliga alternativ.

Det kan så klart tyckas vara djupt orättvist mot Garry Monk, som ju bevisligen har gjort ett väldigt bra jobb med Leeds. Ska man försöka förstå Leeds och Andrea Radrizzanis tänkande så är det så klart att de vill hitta en head coach som ger dem bäst chans att vinna eller flyttas upp från ett The Championship som kommer innehålla fler tungviktare än kanske någonsin tidigare.

Är Garry Monk bäst manager utifrån det perspektivet? Det kan han så klart mycket väl vara men det är inte säkert att det går att svara unisont på den frågan utan att i alla fall känna till alternativen. Problemet med det sätt som Leeds avslutar den här säsongen på är att det väcker frågetecken kring Monks förmåga att knyta ihop den så kallade säcken.

Det går inte att ifrågasätta vad Garry Monk faktiskt uppnådde med den i slutänden tunn spelartrupp. Han har fått flera spelare att höja sig till nya nivåer, bland dem Chris Wood, Pontus Jansson, Pablo Hernandez, Kyle Bartley med flera. Att sluta sjua är i slutänden en besvikelse, men bara att ha gett sig själva chansen att sumpa playoff var samtidigt en bedrift.

Men det ska inte heller blundas för de misstag som faktiskt gjordes. Det är svårt att komma ifrån känslan att viss hybris infann sig i spelartruppen, att playoff sågs som klart. En tydlig markör på detta var försöken att dra på sig gult kort för att undvika avstängning i playoff, innan playoff-spel ens var säkrat. Ett klassiskt exempel på att sälja skinnet innan björnen är skjuten.

Petningen av Pontus Jansson under våren, som på något inte alldeles glasklart sätt inte var en petning fast det ändå var en petning, med Garry Monks luddiga hänvisning till principer, illustrerade även den att något inte stod alldeles rätt till i spelartruppen. Tillsammans med hybrisen ger detta kött på benen till Monks observation att spelartruppen kanske inte var mentalt redo.

Det är samtidigt Garry Monks uppgift i det här fallet att se till att sådana faktorer inte sprider sig i och stör spelartruppen. Han har samtidigt inte själv precis varit lugnet personifierat under våren. Hans reaktioner i derbyt mot Huddersfield var överdrivna och därefter hamnade han i ett onödigt ordkrig med Reading och Jaap Stam. Två matcher som båda förlorades.

Kanske blir det därmed ofrånkomligen så att Leeds och Andrea Radrizzani också ställer sig frågan om Garry Monk är mentalt redo att lyfta Leeds från The Championship till Premier League. Det kan naturligtvis låta som ett känslokallt resonemang, i synnerhet som Monk ändå så här långt har gjort ett så pass bra jobb, men det är ändå en fråga en professionell klubbledning måste ställa.

Oavsett var Leeds landar så har vi än en gång alltså framför oss en högst oviss sommar och försäsong för Leeds. Ovisshet skapar oftast osäkerhet och otrygghet. Det kan emellertid även skapa möjligheter.

Peter Hyllman

HÖRNAN #34: Topp tre är de taktiskt bäst utvecklade storklubbarna

Avbytarbänken:
Eldin Jakupovic, Hull City
Jonny Evans, West Brom
Winston Reid, West Ham
Cesc Fabregas, Chelsea
Dele Alli, Tottenham
Willian, Chelsea
Josh King, Bournemouth

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Liverpool. Man kan onekligen säga att resultaten den här omgången gick Liverpools väg. Sedan Arsenal, Man City och Man Utd samtliga tappat poäng under söndagen så kunde Liverpool med seger mot Watford ge sig själva ett värdefullt försprång i tabellen. Det blev en seger som kanske inte var i alla avseenden övertygande, men det blev seger.

Burnley. Burnleys hemmaform har gjort att de alltid har sett ut att klara sig kvar i Premier League den här säsongen. Deras bortaform har däremot gjort att de faktiskt riskerade inför de sista omgångarna att dras ned i träsket. Men vilket tillfälle då att plötsligt ta säsongens allra första bortavinst. Vinsten mot Crystal Palace säkrade i praktiken nytt kontrakt åt Burnley.

Chelsea. Försprånget till Tottenham utökades måhända inte men ett av de stora och svåra hindren kvar innan ligatiteln säkras är nu avklarat utan att försprånget minskade. Det var en seger som innehöll egentligen allt som är så imponerande med Chelsea under den här säsongen. Inte minst hur många olika spelare kan kliva in med helt avgörande insatser.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Sunderland. Det summerade kanske Sunderlands säsong när de inom loppet av bara någon minut i slutet av matchen dels släppte in 0-1 mot Bournemouth samtidigt som Hull Citys Eldin Jakupovic räddade straffen av Dusan Tadic och därmed en poäng. Sunderland således nedflyttade. En ömkligt genomförd säsong av Sunderland och David Moyes.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Mauricio Pochettino. Det fanns ett ögonblick under första halvlek, sedan Tottenham bränt två jättelägen och Arsenal fick något läge, som man började undra om Tottenham än en gång skulle falla för lillebrorsspöket. Men icke. Det har pratats om maktskifte i större termer under längre tid och Tottenham demonstrerade det med all önskvärd tydlighet även i mikroperspektivet på fotbollsplanen. Det var klasskillnad.

OMGÅNGENS MÅL

Emre Can, Liverpool 1-0, Watford (b). Det är tydligen med fara att anses vara bitter som man vågar antyda att det fanns ett element av flyt eller god tur i Cans konstnummer ikväll. Det är samtidigt lite svårt att föreställa sig att Can tänkte sig just den där bollträffen. Det förhindrar så klart inte att målet var riktigt skitsnyggt. Och viktigt.

:::

TRE PUNKTER

West Ham. Tre raka oavgjorda matcher nu för West Ham, varav de två senaste några riktigt själamördande tråkiga 0-0-insatser. Risken för nedflyttning hänger fortfarande som ett spöke ovanför West Ham. Det gungade under fötterna på Slaven Bilic under West Hams fem raka förluster för någon månad eller två sedan, men frågan är om inte dessa tre oavgjorda matcher egentligen är minst lika skadliga för hans ställning i klubben. Det är inte friskt i West Ham för närvarande.

Nya Arsenal? Där fanns alltid en risk att det gjordes alldeles för stor sak av detta påstådda nya Arsenal. Att det drogs för stora slutsatser. Arsene Wengers taktiska reform att gå på tre mittbackar ska dels ses som ett sätt att vilja täppa till defensiven, dels som en signal att Wenger inte är främmande för förändring. Men det var knappast någon mirakelkur. De slet till sig tre vinster med det. Mot Middlesbrough, mot ett svagt Man City på Wembley, och något turligt mot Leicester på hemmaplan. Det var en nödvändig åtgärd, som gav ett positivt kortsiktigt resultat, och som absolut är värd att arbeta vidare med, men det var ingen quick fix på Arsenals alla problem.

40. Det var egentligen en strålande säsong för West Brom. Tillsammans med Everton utmanade de på tabellens övre halva och europeiska cupplatser var absolut inte någon omöjlighet. Redan i februari, närmast rekordtid, så tog de sina 40 poäng som av hävd brukar säkra mot nedflyttning och som Tony Pulis alltid sätter upp som mål för säsongen. Därefter har det bara brakat samman. Från att innan ha tagit drygt 1,5 poäng per match har West Brom därefter bara tagit 0,5 poäng per match. Det är ett mönster vi känner igen från Pulis tid i Stoke. West Brom har förmodligen nått så långt de kan nå med Pulis. Om de har högre ambitioner än så behöver de byta tränare. Marco Silva lär inte sakna jobberbjudanden i sommar.

:::

FÖR ÖVRIGT

Kasper Schmeichel till Man Utd? En värvning jag hade gillat.

Peter Hyllman

Det blir Liverpools lägstanivå som tar dem till Champions League

Jaha. Om gårdagen var dagen då Arsenal, Man Utd och Man City tog sina Champions League-förhoppningar och kollektivt slängde dem alla på brasan så blir därmed det här dagen då de röda fanorna ska vaja. Liverpool ska upp till kamp och dra nytta av sina konkurrenters snedsteg, vinna mot Watford och på så vis ta ett jättekliv mot Champions League.

Liverpool hade under normala omständigheter varit femma i tabellen inför kvällens match, men är alltså istället fortfarande trea. Och med chansen att ge sig själva ett försprång med ytterligare tre poäng, om än med en match mer spelad som vanligt. Watford på bortaplan är en potentiellt tuff uppgift, men Liverpool har samtidigt varit bättre på bortaplan under senare tid.

Det är fyra matcher kvar av Liverpools säsong. De har Watford borta ikväll, därefter Southampton hemma, West Ham borta och Middlesbrough hemma på Anfield i sista omgången. Ett bra spelschema redan som det är men ett spelschema som med tre poängs försprång rimligtvis bör räcka för att ta en av de två återstående Champions League-platserna.

Allt annat vore något av ett antiklimax på en säsong under vilken Liverpool aldrig har befunnit sig utanför dessa Champions League-platser. Att ramla ur dem under ligans allra sista omgångar skulle inte riktigt göra säsongen rättvisa för dem. Liverpool är som alla kan se ett lag med vissa tydliga brister, men det går inte heller att blunda för de framsteg som har gjorts sedan förra säsongen.

Den typen av bedömningar brukar så klart ha en tendens att bli väldigt resultatberoende. Skulle vi till exempel prata om framsteg om Liverpool slutar femma istället för fyra och således missar Champions League? Ja, det måste vi rimligtvis göra. Det må vara en besvikelse, men det är fortfarande ett bättre utfall, och en starkare resa, än förra säsongens åttondeplats.

Det brukar heta att Liverpool är bäst mot de större klubbarna. Under säsongen har det också varit ett uttryck för stolthet att Liverpool när de är som bäst kan besegra alla lag i ligan. Vilket förvisso skulle kunna sägas om precis alla lag i Premier League, men i synnerhet de sex storklubbarna. Men vad som betonas med detta är alltså Liverpools högstanivå.

Min syn på Liverpools framgång är i själva verket den motsatta. Om Liverpool tar sig till Champions League så gör de det inte på grund av sin högstanivå utan på grund av sin förhållandevis höga lägstanivå. Don’t get me wrong, Liverpool har presterat några stinkfester den här säsongen, men de har varit färre och har aldrig luktat riktigt lika illa som Man Utds, Man Citys och Arsenals olyckor.

Mycket av detta är Jürgen Klopps förtjänst. Där Man Utd, Man City och Arsenal har brottats med en luddighet i hur de ska spela fotboll och en ofta bristfällig organisation i laget på planen, så har Liverpool spelat fotboll utifrån en kanske inte alla gånger alldeles framgångsrik, men nästan alltid konkret och tydlig spelidé. Det räcker långt.

Det kan bara ses som positivt för Premier League att, om Liverpool tar sig till Champions League, än mer därtill om de faktiskt slutar trea, så är det de tre av de sex storklubbarna som har kommit längst i sin taktiska utveckling och i sin spelidé, som faktiskt vinner ligan, slutar tvåa och alla tre tar sig till Champions League. Lön för mödan kort och gott.

Watford är så klart tryggt förskansade runt tabellens mittzon. De löper ingen realistisk risk att åka ur. De har med andra ord sedan några veckor tillbaka inte så värst mycket att spela för. Det har minst sagt märkts på några av deras prestationer som sannerligen har varit lacklustra. Det om något borde tala till Liverpools fördel ikväll.

Å andra sidan så gick den lacklusterheten (det är alltid roligt att försvenska engelska ord) kanske till överdrift förra omgången. Trots en man mer på planen i över en timme, med ett rött kort fortfarande vid 0-0, så lyckades Watford ändå förlora mot Hull med 0-2. Något som tvingade Troy Deeney och andra spelare att be de egna fansen om ursäkt efteråt.

Få saker säger så klart ”I’m sorry!” lika mycket som att spöa Liverpool hemma på Vicarage Road.

Vad blir det av Watford? De har ju gjort sport av att byta manager varje säsong oavsett om där egentligen finns till synes goda skäl för det eller ej. Först Slavisa Jokanovic, sedan Quique Sanchez Flores. Walter Mazzarri hade en bra inledning på säsongen även han, men precis som förra säsongen har Watford sakta men säkert runnit ut i medelmåttighet.

Det frestar naturligtvis att konstatera det till synes uppenbara att om samma mönster fortsätter så är det ofrånkomligen så att Watford till sist kommer få en säsongsinledning som inte är tillräckligt bra för att kunna rädda dem kvar i Premier League när vinter- och vårdepressionen trycker på. Samtidigt ser vi i Granada hur det kan gå för en klubb som inte längre ägs av Pozzos.

Nu vet jag i och för sig inte om det egentligen finns några skäl att byta ut Walter Mazzarri, vars första säsong däremot knappast imponerar och han känns väl lika lite hemma i Premier League som Guidolin gjorde. Frånvaro av skäl har däremot inte hindrat Pozzo förut. Låt oss för all del hoppas att inte Tony Adams blir Watfords näste manager, men ett namn gör sig påmint:

Claudio Ranieri.

Peter Hyllman