Millwall är den farliga outsidern i League Ones playoff
Peter Hyllman
FA-cupen kan ha räddat Millwalls existens som fotbollsklubb, genom att rikta strålkastarljuset mot lokala politikers försök att tvångsförflytta Millwall bort från Lewisham och The Den. Men FA-cupen såg även ut att ha satt stopp för Millwalls förhoppningar om uppflyttning. Lagets resultat i ligan störtdök efter Tottenhams 6-0-seger i den sjätte omgången.
Men icke. I ett drama som levde inte bara in i den sista omgången utan ända in i säsongens allra sista minuter så tog sig Millwall ändå till playoff. De var piskade att vinna borta mot Bristol Rovers i sista omgången. Med tio minuter kvar såg allt ut att rinna ut i sanden. De släppte in 3-3 samtidigt som Southend tog ledningen mot Bury.
Millwall verkade ha kastat ut barnet med badvattnet. Två gånger om hade de haft tvåmålsledningar, vid 2-0 och vid 3-1. Plötsligt stod det 3-3. Men i den 85:e minuten kom Shaun Hutchinson högst på en hörna och nickade in 4-3 till Millwall. Ett fantastiskt sätt att avsluta säsongen på. Och naturligtvis ett fantastiskt sätt att gå in i ett playoff.
Att veta att man kan vinna sådana matcher, att man kan prestera under så pressade förhållanden. Det momentum en sådan seger ger. Dessutom under så svåra omständigheter. Halva Millwalls lag låg däckat i influensa. Jed Wallace, Calum Butcher, Jamie Philpot, Aiden O’Brien, Jordan Archer och Lee Gregory var alla drabbade.
En annan sak som potentiellt talar till Millwalls fördel är att de tar sig till playoff utan att ha fått ut maximalt av sin kapacitet. Vare sig Millwalls offensiva eller defensiva effektivitet är dåliga, men mer på nivån av övre halvan än playoff-plats. I termer av förväntade gjorda och insläppta mål (xG) är det däremot bara överlägsna seriesegrarna Sheffield United som har varit bättre.
Millwall har blandade erfarenheter av playoff. Under 2010-talet har de deltagit i två playoff i League One, vunnit en final och förlorat en. Det var förra säsongen de förlorade en välspelad match på Wembley mot Barnsley. Det här är med andra ord inte Millwalls första rodeo. Den viktiga frågan är så klart om erfarenheten i det här fallet är en hjälp eller en belastning.
Ett av frågetecknen inför säsongen var om anfallsparet Lee Gregory och Steve Morison skulle kunna upprepa förra säsongens framgångar, om Gregory bara var ett one-hit wonder och om Morison hade en säsong kvar i sig. Det har de till stor del kunnat med 25 ligamål tillsammans. Dessutom har Aiden O’Brien hjälpt till med ytterligare tolv mål i ligaspelet.
Millwalls svaghet hittar vi ofrånkomligen i försvarsspelet. De har haft en tendens att släppa in många mål och billiga mål, vilket inte minst visat sig i de två senaste matcherna då Millwall släppt in totalt sex mål. De har släppt in ungefär tio mål mer under säsongen än motiverat utifrån kvaliteten och volym på negativa målchanser. En brist som kan vara dyrbar i ett playoff.
Desto mer dyrbar eftersom Millwall samtidigt har varit något slösaktiga i sitt eget anfallsspel. Å andra sidan så var det kanske på samma gång förlösande att göra fyra mål när det behövdes som allra mest mot Bristol Rovers. Ett bevis på att de kan reparera insläppta mål. Inte minst har Millwall visat sig ha ett bra anfallsvapen på fasta situationer.
Till skillnad från förra säsongen har Millwall den här gången inte så mycket att förlora i playoff. Då var de en av förhandsfavoriterna. Nu var det osäkert om de ens skulle lyckas komma med. Den gången föll de i finalen mot Barnsley som då var laget som halkade med på ett bananskal i sista omgången. Millwall är på samma gång ett bra lag med mycket know-how.
Playoff-status: Outsider!
Publicerad 2017-05-03 18:30