Det är oklart om det är ett unikt engelskt fenomen, men det är utan något som helst tvivel ett engelskt fenomen. Det vill säga den här närmast oproportionella fascinationen med unga anfallare runt vilka det snabbt byggs upp enorma förväntningar. Mitt eget minne sträcker sig inte längre än cirka 30 år bakåt i tiden, men fenomenet har funnits där hela tiden.
Gary Lineker, Paul Gascoigne, Alan Shearer, Robbie Fowler, Michael Owen, Wayne Rooney och Theo Walcott samt möjligen Daniel Sturridge. Nästan varje generation har alltså sin version av detta fenomen. Och vad den här kronologin av spelare har gemensamt är att alla av dem i åtminstone någon utsträckning inte har lyckats motsvara de många gånger orimliga förväntningarna.
Kronologin låter även ana ett annat mönster. Nämligen att dessa spelare både tenderar att komma allt längre från att motsvara dessa förväntningar, och att de lyfts fram allt tidigare och innan de alls egentligen hunnit med att uträtta särskilt mycket. Delvis speglar det engelska spelares sänkta kvalitet. Delvis är det en spegling av medias alltmer omfattande betydelse.
Så har alltså turen kommit till Marcus Rashford. Man Utds talangfulle egna produkt som slängdes in lite från ingenstans rätt in i hetluften under förra säsongen, och gjorde omedelbar succé. En succé som med tilltagande styrka har fortsatt även den här säsongen. Möjligen för att han av delvis samma skäl som förra säsongen har fått en så central betydelse för Man Utd.
Det är naturligt att många förhoppningar knyts till en ny, ung anfallare som kommer fram ur de egna leden. Men kanske blev också förväntningarna på Marcus Rashford något orimliga inför säsongen. Till detta bidrog helt säkert en trots allt inte helt välmotiverad uttagning av Rashford till den engelska EM-truppen. Ett högst påtagligt uttryck för det där engelska fenomenet.
Ändå har Marcus Rashford de flesta egenskaper som kan tänkas behövas för att leva upp till det där fenomenet. Trots att han alltså bara är 19 år gammal så går det redan att se många av de egenskaper som brukar vara nödvändiga för att bli en riktig stjärnanfallare. Att med andra ord befinna sig på Alan Shearers ände på skalan snarare än Theo Walcotts.
Där finns snabbheten. Förvisso kanske inte den mest unika egenskapen hos en ung anfallare. Det är ändå imponerande att se hur Marcus Rashford i så ung ålder gör motståndarförsvararna rädda just genom sin snabbhet, oavsett om det sker från vänsterkanten eller centralt. Naturligtvis blir kontrasten desto tydligare i ett övrigt tämligen långsamt Man Utd.
Där finns styrkan och fysiken. Mer speciellt är i så fall att se en 19-årig spelare redan ha kraften att backa upp snabbheten. Marcus Rashford klarar av att stå upp i närkamperna, att hålla borta motståndarförsvarare, och där finns inte samma kalvighet som ofta ses i anfallare i den åldern. Kontrasten låter sig inte minst göras med Danny Welbeck.
Där finns spelförståelsen och intelligensen. Det är inte bara att Marcus Rashford springer utan även hur han springer. Hans positionsspel är oftast utmärkt och flertalet kommentatorer har belyst hur hans löpningar oftast är intelligenta i meningen att de ger honom ytor eller drar motståndare ur position. Där finns med andra ord en god taktisk mognad.
Där finns självförtroendet. Mentalt verkar Marcus Rashford väldigt stark. Det finns så klart många exempel på unga spelare som gör succé inledningsvis i ren orädd spelglädje, det är ovanligare att se det hålla i sig över ett helt år. Men vi ser det hos Rashford, liksom vi ser honom börja ta allt större ansvar. Inte vilken 19-årig ung anfallare som helst hade tagit den där frisparken förra veckan.
Inte minst självförtroendet är så klart en viktig egenskap. Det är inte i vilken klubb som helst som Marcus Rashford försöker etablera sig som ordinarie anfallare. Theatre of dreams är förvisso en inspirerande känsla, men inte bara har en ung spelare i Man Utd att brottas med de väldiga kraven på laget, utan också med klubbens långa tradition av unga spelare från de egna leden.
Medvetet eller omedvetet värderas unga spelare som kommer fram i Man Utd mot Busby Babes och Class of 92, och då inte nödvändigtvis så som de var från första början utan som de med åren kom att bli. Det är en nästan omöjlig standard att leva upp till. Kanske blir det inte mindre omöjligt när dessa gamla Man Utd-ikoner redan pratar om spelaren som näste Neymar eller Messi.
Situationen som sådan är även den besvärlig. Busby Babes och Class of 92 kom fram i ett Man Utd på tydlig uppgång, i det senare fallet också inom en redan befintlig struktur av ett framgångsrikt seniorlag. Marcus Rashford kommer fram i ett Man Utd som hackar och spottar, som börjar visa tecken på framsteg igen, men som inte längre är någon väloljad vinnarmaskin.
Runt spelarna i Class of 92 fanns bland andra spelare som Bryan Robson, Steve Bruce, Eric Cantona, Mark Hughes, Peter Schmeichel med flera att ge dem hjälp och något att luta sig mot. För närvarande finns inte riktigt samma support i Man Utd, ett lag som särskilt sedan Zlatan Ibrahimovics skada lider av en brist på ledargestalter på fotbollsplanen.
Paul Pogba är både bra och betydelsefull för Man Utds spel men har hittills bara visat små tendenser till att bli den mittfältsgeneral som förhoppningen är att han ska kunna bli. Ander Herrera och Juan Mata är otroligt nyttiga spelare som är till stor hjälp men som inte direkt röjer vägen framför sig. Wayne Rooneys har kanske viljan men inte längre riktigt förmågan.
Alltså har ansvaret fallit på Rashfords axlar att leda Man Utd till seger i Europa League och därmed till Champions League. Det är en smått anmärkningsvärd position för en 19-årig anfallare som slog igenom för bara drygt ett år sedan att befinna sig i. Men Rashfords insatser och ansvar på planen, där andra spelare gjort sig osynliga, har varit tydligt mot både Anderlecht och Celta Vigo.
Om andra kroppar, som Henrik Mkhitaryan, Jesse Lingard, Anthony Martial, Juan Mata, Wayne Rooney, Marouane Fellaini, Ander Herrera och Paul Pogba kan ryckas med i Marcus Rashfords gravitationskraft, då finns där en god chans att Man Utd besegrar Celta Vigo ikväll, en god chans att Man Utd vinner Europa League, och en god chans att Man Utd nästa säsong spelar i Champions League.
Och är det trots allt inte lite märkligt att trots cirka £300m spenderade bara på dessa spelare, förvisso med Zlatan Ibrahimovic förpassad till sjukstugan, så är det ändå, under slutet av José Mourinhos första säsong i klubben, fortfarande från de egna leden som den spelaren har hämtats. Kanske säger det lika mycket om Man Utds kvardröjande brister som om Marcus Rashfords styrka.
Kanske är det att förvänta sig för mycket av Marcus Rashford. Kanske är det att falla in i det här engelska fenomenet att alltför snabbt tro alltför mycket om unga anfallare. Men det är inte något Man Utd-fenomen. Marcus Rashford vore om han faktiskt lyckas, den förste renodlade anfallaren från de egna leden i modern tid att verkligen etablera sig i Man Utd.
Flera har genom åren försökt utan att lyckas. Alla har däremot saknat en eller flera av Marcus Rashfords egenskaper. Det är med andra ord ingen tillfällighet att Rashford pratas upp inte bara av media och av supportrar, utan också av gamla spelare. Det är naturligtvis önsketänkande, men det är för den sakens skull inte enbart önsketänkande.
Det är en wish upon a star. En stjärna att vägleda Man Utd ut ur de tre-fyra senaste årens vilderland de befunnit sig och till stor del fortfarande befinner sig i. Det tål att drömmas, det kanske till och med måste drömmas, på ett Theatre of Dreams. Europa League är inte turneringen Man Utd vill delta i. Man Utd vill så klart vinna Europa League, men de siktar på Champions League.
19 år gammal är Marcus Rashford deras bästa hopp och största tillgång. Den pressen skojar man inte bort. Men inte heller möjligheten.