Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

England har grävt sin egen grop och måste undvika att falla själva däri

Det har onekligen gått bra för England hittills i Women’s EURO. Tre raka segrar innebär full pott, att England är gruppetta samt faktiskt för första gången tar sig vidare från ett EM-gruppspel som ett av de två bäst placerade lagen. Med tio gjorda mål på tre matcher är England även EM:s överlägset mest målglada lag, med dubbelt så många mål som något annat lag.

Det är onekligen ett gruppspel som har motsvarat de höga förväntningar som har funnits i England och på England inför detta gruppspel. Damfotbollen i England står högre i kurs än kanske någon gång tidigare, England har många stjärnor i en stark spelartrupp, och goda placeringar i tidigare mästerskap har gett mersmak. Ambitionen inför EM var guld.

Englands klassiska problem inom fotbollen har emellertid alltid varit att låta förväntningarna stiga dem åt huvudet. Detta är sant inom herrfotbollen och riskerar vara sant också inom damfotbollen. Det är kanske inte alltid en fråga om arrogans så mycket som att man helt enkelt inte riktigt är säkra på sig själva eller på vilken attityd de ska inta utåt.

Möjligen är det just detta som Englands förbundskapten Mark Sampson har gett prov på när han till synes rätt oklokt inför kvällens kvartsfinal mot Frankrike kläckte ur sig att den franska förbundskaptenen Olivier Echouafni inte var torr bakom öronen när det kom till mästerskap. En typ av uttalanden som sällan faller ut väl.

England och Frankrike är så klart två länder med en viss självklar rivalitet av både historiska och kulturella skäl. Men det är också ett möte inom damfotbollen det verkar ha gått rejäl prestige i. Det är kanske i själva verket ungefär vad England mot Tyskland är inom herrfotbollen. Dessutom verkar det även vara ont blod mellan de båda förbundskaptenerna.

Frågan är emellertid om inte Mark Sampson lät prestige och ont blod fördunkla sitt omdöme i sitt uttalande inför matchen. Kanske var tanken att så tvivel och split i den franska EM-truppen angående en ifrågasatt förbundskapten. Men det är en typ av uttalanden som även lätt blir bränsle för motståndarna och sätter extra press på det egna laget.

Det är kanske synnerligen kaxigt givet att Frankrike både är högre rankade än England inför turneringen och därtill att England så väldigt sällan förut har besegrat Frankrike. I själva verket har England under totalt fem möten aldrig besegrat Frankrike under Mark Sampsons tid som förbundskapten. Vinn först och snacka sedan hade kanske varit att föredra.

Kanske var idén att sända signalen till de egna spelarna att det inte finns någon anledning att vara rädda för motståndarna. Och sett till Frankrikes facit i gruppspelet ligger det möjligen något i det. Frankrike var i själva verket väldigt nära att åka ur innan ett sent frisparksmål mot Schweiz räddade dem. Men gruppspel är en sak, slutspel en helt annan sak!

Ett skäl till optimism för England är att Frankrikes båda försvarare Eve Perisset och Wendie Renard är avstängda. I synnerhet Renard är ett dyrbart tapp för Frankrike, deras lagkapten och därtill ansedd som en av världens bästa försvarare. England hoppas genom sin offensiva styrka med anfallare som Jodie Taylor och Toni Duggan kunna utnyttja Frankrikes defensiva brister.

Men ändå oroar jag mig. Traditionens makt är stor i mästerskap och England har sällan besegrat ett mycket rutinerat Frankrike. Det stör mig också att Mark Sampson har lagt energi på försök till mindgames och att så mycket av pratet inför matchen har handlat om Frankrikes avstängningar. Det är att slösa energi på fel saker.

En viktig del av mästerskapsvana är förmågan att fokusera på sådant som är viktigt och relevant, och inte låta sig distraheras av ovidkommande saker. Mark Sampson må ha kallat Olivier Echouafni för våt bakom öronen men har på så vis mest egentligen lyckats gräva en grop både åt sig själv och åt laget. Matchen mot Frankrike handlar nu om att försöka undvika att även falla i den gropen.

Men är det något som engelska landslag brukar lyckas med under mästerskap så är det väl just att falla i sina egna gropar. Förhoppningsvis är det något som bara gäller herrarna.

Peter Hyllman

Carolyn Radford ett litet steg från att ta ett jättekliv med Mansfield Town

BERÄTTELSER FRÅN FOOTBALL LEAGUE

Mansfield Town är försäsongens stora utropstecken inför den kommande säsongsstarten i League Two. En klubb som så sent som för fyra år sedan flyttades upp till Football League har klivit in som en av de stora favoriterna till uppflyttning. Två säsonger i rad har de slutat på tabellens övre halva, och inför den här säsongen har gjort en rejäl satsning med många nya spelare.

Bra nog i sig självt skulle kunna tyckas. Men detta är desto mer imponerande givet att Mansfield till skillnad från den absoluta majoriteten av alla klubbar i Football League har en VD som inte kan någonting alls om fotboll. Åtminstone är det den uppfattningen som verkar finnas om Carolyn Radford, som har varit Mansfields VD sedan 2011.

Vem som helst hade naturligtvis kunnat följa Mansfields utveckling under de senaste fem åren och konstaterat att vem som än vore ansvarig för den verksamheten inte bara måste kunna ett och annat om fotboll trots allt, utan dessutom är mycket duktig på det. Hade Carolyn Radford varit man hade det självfallet inte rådit några som helst tvivel om saken.

Det går att på något sätt förstå varför det finns så få kvinnliga managers, tränare och domare inom kanske engelsk fotboll i synnerhet. Vad som är mer svårt att förstå är hur få kvinnor som faktiskt får plats utanför planen, inom fotbollens mer administrativa sida. Fotbollsklubbar är företag trots allt, och fotbollen en bransch som alla andra.

Ändå är det synnerligen ovanligt i engelska fotbollsklubbar med en kvinna som VD. Carolyn Radford är för närvarande en av endast tre kvinnor som är VD i en klubb från Football League och uppåt. Katrien Meire har den otacksamma rollen i Charlton. Karren Brady i West Ham är annars den enda som har någon som helst form av högre profil.

Det kan inte finnas några som helst rationella skäl varför engelsk fotboll inte borde anställa betydligt fler kvinnor på höga positioner. Tvärtom är det snarast fråga om ett stort kompetenstapp. Detta döljs bakom att varje gång en kvinna gör ett misstag anses det bero på att hon är kvinna. Misstag görs så klart i mängder av män i dylika positioner, men självfallet aldrig för att de är just män.

Carolyn Radford tvingades naturligtvis också leva med förutsägbara misstankar om nepotism gällande sin anställning givet att hon är gift med John Radford, Mansfields ordförande. Det kunde vara förståeligt men är samtidigt något som snabbt borde ha kvävts i sin linda av Radfords utbildning och yrke, hon motsvarar även mycket högt ställda krav på kompetens.

Men sådant är naturligtvis av någon anledning alltid så mycket svårare att tro när det kommer till kvinnor än män, i synnerhet då något yngre kvinnor som råkar se bra ut. Ändå har vi sett många exempel där söner, bröder, sonsöner eller annan manlig släkt till ägaren har fått höga positioner i engelska klubbar utan någon som helst kompetens, men också utan motsvarande kritik.

Carolyn Radford visar å sin sida prov på både kompetens och långsiktigt tänkande i sitt arbete med Mansfield. Rutiner och system i klubben utanför planen har utvecklats. Ekonomin har kommit i ordning i klubben som kan sikta uppåt utan att oroa sig för röda siffror. Framför allt visas även ambition med själva fotbollen.

Det är en ambition som visar sig i en rätt fascinerande kontrast som manager för Mansfield. För om Carolyn Radford möjligen något klyschigt skulle kunna ses som skönheten så kan väl bara Steve Evans betraktas som odjuret. Men med sju uppflyttningar på meritlistan är Evans onekligen en manager som klart och tydligt signalerar Mansfields höga ambitioner.

Ambitionen har även visat sig på transfermarknaden. Mansfield har värvat 13 spelare och det är inte vilka spelare som helst. Jimmy Spencer och Lee Angol förstärker anfallet. Will Atkinson och Jacob Mellis går in på mittfältet. Försvaret höjs med Zander Diamond, Paul Digby, Johnny Hunt, David Mirfin och Hayden White samt de båda målvakterna Conrad Logan och Bobby Olejnik.

Två saker sticker ut med dessa värvningar. För det första att det i mångt och mycket handlar om spelare som plockas antingen från konkurrenter till Mansfield i League Two eller från klubbar högre upp i seriesystemet. För det andra att elva av dessa värvningar hämtas hem på fri transfer. Bra för business och bra för laget på en och samma gång.

Det här innebär att Mansfield måste ha lyckats övertyga många spelare om potentialen i deras projekt. Andra klubbar såsom Luton och Coventry har också värvat starkt och ser starka ut inför League Two-säsongen, men Mansfield har med ett målmedvetet och ambitiöst arbete lyft upp sig själva som en av de stora förhandsfavoriterna till uppflyttning.

Mansfield skulle i så fall ta sig tillbaka till League One eller dess motsvarighet för första gången sedan de för 15 år sedan befann sig där senast. Dessa 15 år har både sett Mansfield brottas med rejäla ekonomiska bekymmer, enormt ägarmissnöje samt att tillbringa fem år utanför Football League. Mansfield var för tio år sedan rätt precis vad Leyton Orient är idag.

Ansvarig och kontroversiell ägare då var Keith Haslam. Det finns åtminstone två sätt på vilka Carolyn Radford skiljer sig från Haslam. Det enda relevanta sättet är att hennes fem år som VD för Mansfield kännetecknas av en betydligt högre ambition, kompetens och duglighet. Ändå är personer som Haslam säkert minst tio gånger vanligare på höga positioner inom engelsk fotboll än kvinnor.

Men det är kvinnor som inte kan något om fotboll? Tänk så många Haslams, Oystons och Becchettis med flera som funnits utan minsta tanke om att män inte kan något om fotboll. Tar sig Mansfield upp i League One vore det en viktig bedrift eftersom de i så fall dragit sitt strå till stacken för att ta död på några av de mest trötta och seglivade könsrollerna inom engelsk fotboll.

Vilket kanske måste beskrivas som ett litet steg för Carolyn Radford men ett jättekliv för Mansfield Town.

:::

LINHEMS TRANSFERKOLL

Ashley Fletcher, West Ham till Middlesbrough. Det känns som mycket pengar för en ung spelare som gjort väldigt lite. Var väldigt imponerad av honom i Barnsley när de spelade sig tillbaka till The Championship. Gjorde inte mycket på den lilla tid han fick i West Ham förra säsongen. Kan vara en bra värvning och Boros redan starka anfallsuppsättning tyder på att Fletcher inte ska förväntas dra ett tungt lass. Å andra sidan undrar man om det finns någon speltid alls? Väl godkänd – (+++)

Nathan Baker, Aston Villa till Bristol City. Varit bättre varje säsong sedan han såg ut som Bambi på is under sina första Villa-framträdanden. Var med Chester ett ganska stabilt mittförsvar ifjol med potential att växa. Värvningen pekar på att Steve Bruce verkligen tänkt förlita sig på den gamla och tröga duon av John Terry och Chris Samba. Bristol City får en bra vänsterfotad mittback att spela bredvid Aden Flint ifall han inte flyttar. Med beröm godkänd – (++++)

Adam Phillips, Liverpool till Norwich. En före detta väldigt lovande Liverpool-talang. Som en framstående mittfältare i Liverpools akademi finns det en del väldigt höga förväntningar. Phillips fick dessutom som 16-åring följa med på flera försäsongstourer under Brendan Rodgers. Det var dock drygt tre år sedan nu och sedan dess har han haft gott om skador. Det finns mycket potential i grabben och han är trots allt bara 19 år fortfarande. Godkänd – (++)

Jake Cooper, Reading till Millwall. Var utlånad till Millwall ifjol och tog ganska omgående en ordinarie plats i mittförsvaret. En solid värvning. Millwall förstärker smått men säkert. Väl godkänd – (+++)

Peter Hyllman

Man Citys double-down på Pep Guardiola visar på konstruktiv kortsiktighet

Det är lustigt hur snabbt referensramar egentligen kan förändras. Det pratades inför sommaren om hur Man City skulle spendera mellan £100-150m på att uppgradera sin spelartrupp, vilket så klart fick folk att höja på ögonbrynen. Mot slutet av juli har Man City däremot redan spenderat över £200m med prat om att spendera ytterligare minst £100-150m på nya spelare.

Det är naturligtvis galna summor men det är inga galna värvningar. Var och en av de spelare som Man City och Pep Guardiola har värvat hittills den här sommaren är väldigt bra spelare som fyller ett klart behov och en tydlig funktion i Man Citys spelartrupp. Samtidigt pågår arbetet med att slussa ut spelare som inte längre ingår i klubbens långsiktiga planer.

Vad som ännu inte har adresserats värvningsmässigt i Man City är framför allt en mittback och en central mittfältare. Behovet av en mittback beror på en realistisk bedömning av Vincent Kompanys fysiska status, som under senare år har varit notoriskt opålitlig. Förra säsongens beslut att spela Yaya Touré som central mittfältare hade sina uppenbara defensiva problem.

Det pågår naturligtvis några rejält högprofilerade försök att värva även en anfallare. Alexis Sanchez naturligtvis i vad redan sedan länge har varit den mest utdragna och uttjatade transfersagan av dem alla. Parallellt med detta har Man City till synes också klivit in i ringen tillsammans med Real Madrid om att värva Monacos supertalang Kylian Mbappé för världsrekordsumma.

Båda dessa värvningsförsök känns emellertid mer som lyxkonsumtion. Nice to have men inte nödvändigtvis need to have. Att värva Alexis Sanchez skulle däremot ha den positiva bieffekten att det på samma gång rejält försvagar en möjlig konkurrent. Men bredden och kvaliteten på Man Citys anfall är redan sedan tidigare formidabel och beundransvärd.

Vilket inte minst Real Madrid fick erfara för några dagar sedan när Man City slet dem i stycken. Det var förvisso bara en träningsmatch under försäsongen så det ska inte dras några större slutsatser av en sådan match så klart, men det var spännande att se en fortsättning på det betydligt snabbare och mer direkta anfallsspel som Pep Guardiola började jobba med under våren.

Vid midnatt sparkar Man City av mot Tottenham, som sett till sommaren börjar framstå alltmer som deras raka motsats. Där Man City alltså har spenderat över £200m and counting har Tottenham än så länge inte spenderat ett pund på nya spelare. Behoven har så klart sett helt annorlunda ut. Men där ena lagets tema är stabilitet, är det andra lagets tema istället förändring och förnyelse.

Ett fascinerande fenomen med Man City är en pågående sammansmältning av kort sikt och lång sikt. Det hade varit lätt att vara kritisk mot Man Citys höga spenderande just på grund av påstådd kortsiktighet, vilket nog hade drabbat de flesta andra klubbar, men samtidigt har Pep Guardiola tydligt annonserat sin intention att bli kvar i klubben längre än de tre år det tidigare pratats om.

Det senare är vare sig helt oväntat eller svårt att föreställa sig, det är bland annat inte alldeles lätt att se vart Pep Guardiola annars skulle ta vägen. Men det ligger också mycket i Pep Guardiolas ambition att vilja bygga en klubb i sin egen avbild och skapa en ny superklubb i Europa utöver de gamla och redan befintliga. Detta kräver mer än tre år.

Sådan långsiktighet insulerar Guardiola från kritik om kortsiktighet. Det innebär att istället för att, som det skulle kunna finnas sakliga skäl att faktiskt göra, prata om Pep Guardiola som en ”chequebook manager” så pratas det istället om det ”legacy” Guardiola håller på att bygga. Vad han i själva verket genomför är en långsiktig generationsväxling. Inte unikt men väl betydelsefullt.

Detta med att skapa en ny superklubb i Europa kanske är att något dribbla med realismen till sin egen fördel. Man City är i någon mening redan en klubb på den nivån och har naturligtvis resurser och förutsättningar som gör Guardiolas tidigare jämförelser med bland andra Villarreal smått absurda. Men visst var det för att ta klivet sista steget upp i Europa som Man City anställde Guardiola.

Men det är i denna skärningspunkt som redan beskriven långsiktighet hos Man City och Pep Guardiola möter kort sikt. För kanske var det så att både ägare och ledning och Guardiola själv underskattade konkurrensen och den utmaning laget stod inför under den första säsongen. Alldeles förberedda verkade vare sig Man City eller Pep Guardiola hur som helst vara.

Det är också utifrån ett missnöje eller besvikelse med förra säsongens utfall vi nu måste förstå Man Citys enorma utlägg på nya spelare, och prat om att slåss om alla fyra titlar. Det må vara så att de valde att betrakta förra säsongens utfall som acceptabelt såsom första säsong, givet att Champions League-spel alltjämt bevarades, men absolut inte något de vill se upprepas.

Men det är en konstruktiv kortsiktighet. Och den markeringen är värd att göra för kortsiktigt tänkande har något av ett orättvist rykte i Premier League och i allt fotbollssamtal. Samtidigt ser vi många exempel där istället ett överdrivet långsiktigt tänkande får stagnation och förfall som konsekvens. Ett öga mot framtiden är alltid bra men inte på bekostnad av här och nu.

Konstruktiv kortsiktighet eftersom det på samma gång bygger på en mycket tydligt formulerad kravbild att faktiskt vinna titlar och att inte vinna titlar inte är acceptabelt, men samtidigt tillhandahållandes alla tänkbara resurser för att också motsvara dessa krav. Det är inget ofinansierat mandat som Man City har belastat Pep Guardiola med – tvärtom.

Konstruktiv kortsiktighet eftersom det till skillnad från så många andra klubbar inte leder till att kasta ut barnet med badvattnet. Destruktiv kortsiktighet hade varit att byta ut Pep Guardiola eller i alla fall att underminera honom genom att ge honom begränsade resurser att arbeta med. Kanske inte så troligt givet hur mycket Man City har investerat emotionellt i anställningen av Guardiola.

Man City är helt enkelt pot-committed på Pep Guardiola, och för att fortsätta kortspelsmetaforen är Man Citys nuvarande strategi av långsiktighet och konstruktiv kortsiktighet en form av double-down på Pep Guardiola. Ett sätt att signalera orubbat förtroende naturligtvis. Men också en dubblering av insatsen med perspektivet klart och tydligt på den kommande säsongen.

Att se och lära gick att acceptera den första säsongen. Härifrån måste däremot resultat och titlar också kunna räknas hem vid säsongens slut. Det är en storklubbs tänkande och precis så verkar också Man City tänka. Pep Guardiola verkar gilla utmaningen. För att lyckas krävs inte bara att han spenderar pengar utan att han visar att han kan utveckla både spelarna och laget taktiskt.

Inte minst därför är nattens möte mellan Man City och Tottenham en mycket intressant värdemätare. Så mycket för Man City handlar om värdet med förändring och förnyelse, samtidigt som så mycket för Tottenham handlar om värdet med stabilitet. Mycket talar för att kampen mellan dessa båda värden kan komma att definiera inte bara nattens match utan säsongen som helhet.

Dessutom är det en intressant taktisk kamp.

:::

TRANSFERKOLLEN

Mikel Merino, Dortmund till Newcastle (lån). Lån med köpoption om det stämmer som sägs. Mycket lovande spansk mittfältare som värvades inför förra säsongen av Dortmund, där speltiden emellertiden varit begränsad. Var med i Spaniens U21-lag under sommaren. Bra passningsspelare med god blick för spelet. Motsvarande Rafa Benitez värvning av Xabi Alonso till Liverpool? Med beröm godkänd – (++++)

:::

LINHEMS TRANSFERKOLL

Michael Hector, Chelsea till Hull (lån). Hector har varit utlånad varje säsong förutom 2014-15 sedan han var 17 år. Man kan spekulera ifall han spelade så bra för Reading den säsongen att Chelsea blev intresserade eller om det var ett administrativt fel. Hector lånades nämligen omedelbart tillbaka till Reading och spenderade en säsong i Frankfurt ifjol. Bra mittback förresten som förstärker ett försvagat Hull försvar. Med beröm godkänd – (++++)

Tomas Kalas, Chelsea till Fulham (lån). Apropå spelare som medlemmar i Chelsea på distans (likt en “brevlådeklubb” i Golf) återvänder Kalas till Fulham efter en väldigt lyckad säsong ifjol. I ett annars vilset Fulhamförsvar var Kalas en trygg och följsam försvarare. Bra med bollen och kan spela högerback vid behov. Fulham borde signa han permanent men han skrev nyligen nytt kontrakt med Chelsea så prislappen lär vara problemet. Med beröm godkänd – (++++)

Jamal Blackman, Chelsea till Sheffield United (lån). En nästan två meter lång medlem i målvaktsplutonen av Chelseas lånearmé. Tidigare tjänstgjort i Östersund och senast i Wycombe. Troligen blir han backup till Simon Moore men Moore bör inte känna sig trygg. Steget från League Two till The Championship är långt men Blackman var väldigt bra ifjol. Hans namn låter som det är påhittat av någon som hävdar att de inte kan vara rasister för att de har “svarta vänner”.

Andreas Bouchalakis, Olympiakos till Nottingham Forest. Evangelos Marinakis flyttar en spelare mellan sina klubbar. Bouchalakis har spelat väldigt lite för Olympiacos men var tidigare bra i Kretas jojo-klubb Ergotelis. Är också mittfältare. Att han ens tillhörde Olympiacos är ett gott tecken? Godkänd – (++)

Peter Hyllman

Ett allvarligt samtal om Reading 2017-18

Hyllman: Vilken succé Reading och Jaap Stam ändå gjorde förra säsongen! De var till sist bara straffsparkar från att faktiskt ta sig upp i Premier League och det hade väl knappast någon trott inför säsongen. Det var inte särskilt många som kunde tro det under säsongen heller givet att Readings framgångar trotsade all tänkbar statistisk analys. Men med det som utgångspunkt är det en helt annan undersökning som fascinerar mig. Nämligen en enkät bland Readings supportrar efter säsongen där det visade sig att en majoritet av dem upplevde säsongen som tråkig snarare än positiv och underhållande! Vilket måste ses som någon form av kommentar av Jaap Stams spelidé. En spelidé jag förvisso jämfört tidigare med Louis van Gaals, så jag har ju en intim förståelse och empati för hur Readingfansen känner sig. Men vad kan detta få för betydelse den här säsongen om det faktiskt är så att Jaap Stams stöd är a mile wide and an inch deep, som det brukar heta?

Linhem: Lite otroligt ändå om Readingsupportrarna skulle vara missnöjda. De har blivit bortskämda av det senaste decenniets framgångar och inom supporterskaran finns ett det tydligt missnöje med matchatmosfären. Men det är inte helt oförståeligt. Få lag är allt för nöjda med vad gemene man uppfattar som tråkig fotboll, vilket kanske bäst kan beskrivas som icke-dominant eller upplevd ohållbar fotboll. I Readings fall handlar det om att man oftast förlitade sig på att Al-Habsi i målet skulle rädda dem och sedan på något sätt ibland peta in ett vinstmål. Al-Habsi som nyligen flyttat till Saudiarabien för att spela med sin bror Al Hilal.

Jag tror inte direkt Jaap Stam är illa ute men skulle Reading plötsligt inte vinna poäng på sitt säregna spelsätt kan Stam snabbt få det varmt i sätet. En oattraktiv spelstil är ännu mindre vacker när det går dåligt. Kollar man på den nämnda statistiken lyckades Reading skapa fler chanser än sina motståndare i bara en tredjedel av sina matcher. Vilket för kontext är i stil med förra säsongens nedflyttade lag. Al-Habsi gjorde näst flest räddningar i hela The Championship ifjol och trots att Reading släppte in många mål var han i toppen av målvakter med bäst räddningar-per-insläppt mål-ratio. Det finns två frågor som Reading behöver besvara denna säsongen: Har man trots statistiska invändningar ett vinnande koncept? Och kan man ersätta Al-Habsi som var överlägset ligans bästa målvakt förra säsongen?

Hyllman: Det är lite det jag menar, vad händer alltså om det inte går riktigt lika bra för Reading och för Jaap Stam den här säsongen, vilket tålamod finns i så fall med Stam och nuvarande lagledning? Och det finns ju en hel del saker som tyder på att det inte rimligtvis kan gå lika bra som förra säsongen, och du är ju inne på dem båda. För det första har alltså Al-Habsi lämnat Reading och han har varit deras överlägset viktigaste spelare de senaste två säsongerna och i synnerhet den senaste. För det andra så trotsade Readings prestation förra säsongen all statistisk analys, och även om det naturligtvis också kan ses som ett tecken på att vi inte kan se allt med statistisk analys måste man också vara öppen för att det är en tillfällig effekt och att resultaten kommer att röra sig mot det normala.

Jaap Stams taktik är som sagt baserad på att kontrollera bollinnehavet och hålla bollen inom det egna laget. Det är naturligtvis på sitt sätt en effektiv metod för att reducera defensiv risk. Men det innebär även att det egna spelet i uppbyggnadsfasen och anfallsspelet blir alldeles för långsamt, vilket reducerar offensiv effektivitet. Det är också en taktik som riskerar att snabbt bli läst av motståndarna. Vad som kanske kan ses som ett tecken på det här att Reading gjorde nästan hälften av alla sina mål förra säsongen på fasta situationer, inklusive straffar. Det var med andra ord en förhållandevis låg andel av lagets mål som faktiskt tillkom genom öppet spel. Inte heller en sådan utdelning på fasta situationer är helt troligt att den går att upprätthållas. Blir det här ett problem för Reading under säsongen eller ser du något i Jaap Stams värvningar eller spelartrupp så här långt som kan tyda på att de kommer kunna anfalla med större fart den här säsongen?

Linhem: Jag tror definitivt att Stam kan börja sitta löst om man tänker sig att Reading har en väldigt tuff inledning. Det som kan hjälpa eller åtminstone försvåra ett sådant beslut från Readings sida är att också plockade in en holländsk sportchef i Brian Tevreden i samma veva som Stam. Skulle en sparkning av Stam leda till att man misstror Tevreden? Eller bör man se bortom deras Ajax-koppling och tänka sig att det är just en sådan situation man har en sportchef till?

Av Readings värvningar att döma verkar man snarare dubbla sin insats på förra gångens framgångsrecept. Värvningarna består främst av Pelle Clement som är en mångsidig offensiv spelare som beskrivits som långsam och den andra värvningen som inte är Vito Mannone är den långa islänning Jon Dadi Bodvarsson. Jag tror inte Reading kommer försöka sig på något annat än vad som funkade ifjol. Jag är också beredd om att hålla med om att det känns väldigt möjligt att statistiken faktiskt säger mycket om Reading. Det vore väldigt Statsbomb/Ted Knutson att tippa Reading för nedflyttning den här säsongen. Jag är dock inte riktigt beredd att misstro Reading fullständigt. En intressant statistisk nugget är till exempel att Reading i stort sett aldrig tappade poäng efter att man tagit ledningen. I 94% av fallen vilket är bäst med viss marginal och man var dessutom ett topplag sett till att plocka poäng från underläge.

Det finns också en slags mellanväg som är ytterligare komplicerad. Nämligen att Reading helt enkelt kan vara ett sämre lag denna säsongen. Förutom Al-Habsi har man också tappat sin box to box-terrier i Danny Williams till Huddersfield och Kermorgant fortsätter närma sig 40-års strecket. Williams var en av deras bästa spelare och väldigt bra i playoff-spelet i synnerhet. Kermorgant var bättre förra säsongen än han någonsin varit och var klart mer effektiv framför mål än vad som borde vara möjligt. Få saker tyder på att Reading ska bli bättre annat än att de fått ytterligare tid att lära sig spela som Stam vill. Som bloggens och Fotbollskanalens i allmänhet största nörd och nummer-fantast, tror du att den statistiska analys-determinismen kommer besegra Reading denna säsongen? Kommer flytet ta slut och föra Reading till de nedre delarna av tabellen?

Hyllman: Ted Knutson är förvisso något av min idol. Där många av mina jämnåriga kanske snarare skulle ha Samantha Fox på väggarna så har jag istället bilder på en lättklädd Knutson sjungandes sin stora hit ”Teach Me!”. Men riktigt så långt som att börja tippa Reading för nedflyttning skulle jag väl inte vilja gå för den sakens skull. Då kanske man tar sina statistiska metoder på lite större allvar än de förtjänar. Men jag tror å andra sidan inte att Reading i alla fall på förhand ska förvänta sig ännu ett playoff-äventyr den här säsongen. Men som jag också menade i samband med playoff-finalen i slutet av maj, det hade varit kul att se om den här holländska skolan av van Gaalsk possession-fotboll skulle kunna fungera i England om den istället tillämpas av de något mindre klubbarna. För som en form av defensiv strategi är den både effektiv och konstruktiv.

Linhem: De Boer är ju också av den mer Van Gaalska-skolan av de holländska mästarna och kommer bli väldigt intressant att se i Crystal Palace. Jag är nog med dig om att Reading varken lär bli fågel eller fisk men jag tror de kan sluta åtminstone på nedre halvan. Lite mer tack vare deras spelartapp än beroende på statistiken även om jag också tror den kommer stämma mer överens med Readings tabellposition denna säsongen.

Peter Hyllman

Att förändra och att bevara! – transferfönstrets ofta bortglömda andra sida

Under sommaren och under ett transferfönster är det förvisso mest vanligt att det pratas om vilka spelare som är på väg till vilka klubbar. Och det går så klart inte att påstå något annat än att det är i sig en viktig fråga. Men en i princip minst lika viktig fråga med ett transferfönster är vilka spelare som har lämnat eller är på väg att lämna vilka klubbar.

Så väldigt mycket av retoriken och logiken under en sillysäsong bygger på föreställningen att det är köpandet av fler och nya spelare som ger ett lag ökade chanser inför säsongen som kommer. Betydligt mindre energi läggs på myntets andra sida, nämligen att det är behållandet av befintliga spelare, det vill säga stabilitet i någon mening, som ökar ett lags chanser.

Ben Mayhew på Experimental 3-6-1 producerar intressant och tankeväckande information i grafisk form i ungefär samma takt som Man City värvar ytterbackar den här sommaren. Vad han har gjort är att sammanställa för alla klubbar i Premier League hur stor andel av deras spelare är kvar i klubben från förra säsongen, baserat på total speltid i antal minuter.

Det finns mycket som är intressant med den här grafiken. För det första ger den så klart ett konkret mått på varje klubbs faktiska spelaromsättning. Vi ser till exempel hur Stoke har tappat mängder av spelare, redan innan det var klart att Phil Bardsley lämnade klubben. Och det är inte svårt att se hur det här kommer bli ett problem för Stoke under säsongen som kommer.

För det andra kan vi göra skillnad mellan vilken typ av spelare som faktiskt lämnar respektive klubb. Det måste naturligtvis vara en väsentlig skillnad mellan att en nyckelspelare som spelat väldigt mycket lämnar klubben och att en mer marginell spelare lämnar, vilket nästan är något att räkna med, kanske till och med önskvärt.

För det tredje går det även att se stabilitet som en fråga om hur stor andel av pajkartan som utgörs av en stabil startelva. Ett lag där exempelvis de tio spelarna med mest speltid vrider visaren ända till kvart i – exempelvis Chelsea, Liverpool och West Brom – är på ett sätt mer stabilt än lag där de tio mest spelade spelarna bara tar visaren halvvägs.

Grafiken är enbart baserad på vad som har hänt under transferfönstret fram till och med den 22 juli. Men med grafiken går det också att få en bättre och mer påtaglig känsla av betydelsen av några av de saker som fortfarande riskerar att hända under transferfönstret. Och potentiellt är det ju några helt avgörande spelaravsked som fortfarande ligger i vågskålen.

Arsenal har en imponerande spelarretention om 100%. Men den stora frågan här är så klart Alexis Sanchez som om han får sin vilja igenom kommer att göra ett seriöst hål i den kakan och skaka om truppen rejält. Det går även att undra hur imponerande 100% egentligen är här givet att Arsenal faktiskt tänker sig att skeppa iväg ett antal spelare.

Liverpool har alla skäl i världen att oroa sig för de påträngande rykten som låter meddela att Barcelona vill värva Philippe Coutinho. Både för att det tar en rejäl tugga i Liverpools pajkarta samtidigt som Liverpool under förra säsongen ändå lade sådan vikt vid just ett fåtal tunga pjäser, varav Coutinho var en av dem och inte den minst viktiga på långa vägar.

Tottenham har redan tappat en av sina stora pjäser och kan därför tänkas vara rätt ovilliga att bli av med fler av dem. Möjligen en anledning varför Eric Dier inte är någon lätt spelare att rycka loss från dem. För Tottenham kommer det självfallet vara viktigt både i år och eventuellt under kommande år att inte börja tappa för många spelare på en och samma gång.

Chelsea ser så klart ruggigt stabila ut utifrån den här grafiken. De har kanske inte den högsta retentionen totalt sett men har inte blivit av med en enda tung pjäs och den enda de riskerar bli av med, eller faktiskt kommer bli av med, är en pjäs de planerat för att de skulle och ville bli av med. När transferfönstret stänger kan det visa sig vara mästarna som också varit mest stabila.

Det är intressant hur många av vad vi skulle kunna kalla för mittenklubbarna i Premier League som faktiskt har lyckats behålla samtliga sina viktigaste spelare, eller möjligen bara blivit av med en enda. Det känns på något sätt lite nytt, visar att även de blir alltmer stabila, och kanske är inte minst detta en markör för de ökade ekonomiska förutsättningarna.

Generellt sett är det här en i mina ögon positiv grafik för de allra flesta av Premier League-klubbarna. Som jag ser på saken är det bara Stoke och kanske också Burnley som faktiskt har skäl att känna sig rejält bekymrade. Visst kan där finnas frågetecken kring hur Everton hanterar Romelu Lukakus avsked, och hur Man Utd anpassar sig till Zlatan Ibrahimovics frånvaro, och så vidare.

Men det är ändå avgränsade problemställningar som mer ställer krav på rena punktinsatser än att frenetiskt försöka pumpa vatten ur en roddbåt som läcker från många olika hål. Detsamma kan sägas om mer eventuella frågetecken som Alexis Sanchez i Arsenal och Philippe Coutinho i Liverpool. Generellt visar majoriteten av Premier League-klubbarna prov på god stabilitet.

Vilket är en styrka värd att påminnas om under en sillysäsong så ensidigt fokuserad på att visa styrka genom förändring och förnyelse. Stabilitet har blivit något av den bortglömda sidan av ett transferfönster.

:::

LINHEMS TRANSFERKOLL

Tendayi Darikwa, Burnley till Nottingham Forest. Lysande offensiv högerback/ytter som slog igenom i Chesterfield med bland andra Clucas. Lyckades inte konkurrera ut Lowton eller de andra gamla rävarna som Dyche föredrar. Kan bli en lysande värvning för Forest som till höger bara haft en stabil och en helt labil Hildeberto Pereira. Med beröm godkänd – (++++)

Darnell Fisher, Rotherham till Preston. Jag tycker alltid det är smart att plocka de bästa reservdelarna från nedflyttade lag. Rotherham är snart helt isärplockade men i Fisher får Preston en ung och stabil ytterback som kan spela på både kanterna. Kan säkert bli bättre offensivt i ett bättre lag. Väl godkänd – (+++)

Lewis Grabban, Bournemouth till Sunderland (lån). En av de spelarna Bournemouth värvade när man i Football League gjorde sig kända för att samla på anfallare för några miljoner styck. Grabban är bra men som en anfallare vars raison d’etre är målskyttet kan han lätt hamna i måltorkor. Resonlig ersättare till Defoe ändå. Väl godkänd – (+++)

Ondrej Mazuch, Sparta Prag till Hull City. En lovande mittbackstalang i Fiorentina en gång i tiden. Därefter samlat på sig Europa-erfarenhet i hela Europa från Anderlecht till Dnipro. Hull behöver onekligen en mittback utan Maguire eller Curtis Davies. Mazuch känns som ett bra köp. Ska Slutskij göra Hull östeuropeiskt? Med beröm godkänd – (++++)

Jason Steele, Blackburn till Sunderland. Sunderland behöver verkligen en målvakt. De har nu bara Steele och någon okänd portugis som heter Mika. Steele var en gång i tiden lovande och faktiskt bra men i stil med Scott Carson, Kirkland, eller Scott Loach verkar han ha peakat tidigt som målvakt. Petades i Boro och har inte övertygat särskilt i Blackburn. Bra back-up men inte mycket mer. Godkänd – (++)

Peter Hyllman

Ett allvarligt samtal om Queens Park Rangers 2017-18

Hyllman: Det har varit två jobbiga säsonger för QPR sedan de åkte ur Premier League för drygt två år sedan. Först en tolfteplats och sedan slutade de på 18:e plats förra säsongen. Det ser mörkt ut om den trendkurvan håller i sig. Framför allt har QPR genomgått en tuff period där de suttit fast med äldre spelare som gradvis har behövt ersättas av budgetspelare runtom från Europa. Samtidigt har QPR också några rätt lovande unga eller i alla fall yngre spelare i sin trupp. In i denna smet har alltså Ian Holloway klivit som tog över QPR halvvägs in på förra säsongen. Han fick åtminstone QPR att börja spela lite bättre än förut. Är det något du tror vi kommer få se en fortsättning på den här säsongen?

Linhem: Jag tror det är möjligt för QPR att förbättra sig, det krävs inte mycket. Men jag tror inte de kommer bli särskilt mycket bättre. Jag gillar deras värvning av den defensiva terriern Josh Scowen vilket jag hoppas leder till att Massimo Luongo får en mer offensiv roll på mittfältet. Det finns också gott om ungdomar som fick chansen förra säsongen samtidigt som truppen överlag inte längre är ålderstigen. Scowen likt Bidwell ifjol visar också på att spelare vill till QPR och att de kan betala bättre än sina konkurrenter. Däremot känns det inte alls som att laget fungerar eller har någon tydlig spelidé. Jag undrar lite om QPR möjligen är en optisk illusion i och med att man har väldigt många igenkänningsbara spelare men få som presterat tidigare i Championship eller fortfarande är bra. Till exempel var nordirländska landslagsanfallaren Conor Washington en stor besvikelse ifjol och istället var lagets bästa målskytt Idrissa Sylla som gjorde fler inhopp än starter. Ser du högre kapacitet i QPR eller tror du man behöver förstärka några särskilda positioner?

Hyllman: Nej, jag är nog på ungefär samma våglängd som du i den här frågan om QPR:s status. Framför allt känns det kanske som om QPR behöver förstärka i backlinjen, både spelarmässigt och taktiskt. Förra säsongen visade att QPR var känsliga för skador i backlinjen och laget behöver definitivt mer kvalitet och bredd i mittförsvaret och kanske också på högerbacken. Sedan var det frågan hur QPR egentligen alls ville spela. Det var någon form av kombination av traditionell fyrbackslinje med boll men med Grant Hall hoppandes ner som extra mittback när motståndarna hade bollen. Samtidigt kändes ytterbackarna mer eller mindre frikopplade från spelet i övrigt. Det blev aldrig någon riktig ordning vilket också märks i QPR:s defensiva statistik från förra säsongen, de var aldrig särskilt bra på att hantera motståndarnas målchanser. Hade inte QPR haft The Championships kanske bästa målvakt för säsongen i Alex Smithies så hade det hela kunnat ta en ände med förskräckelse.

Vad gäller offensiven så gillar jag hur du tänker med att försöka få Massimo Luongo i en mer offensiv roll på mittfältet. QPR spelade långa stunder förra säsongen vad som kanske generöst bäst beskrivs som funktionell fotboll, det vill säga en anfallsidé som gick ut på att pumpa bollar på en många gånger alltför isolerad Matt Smith. Upp med Luongo i planen och tillsammans med januariförvärvet Luke Freeman så kan QPR:s offensiv börja kännas lite mer sammanhängande än förut. Men Ian Holloway har helt klart saker han måste jobba med. Kanske har han ändå fördelen att få göra sitt jobb lite mer ostört än flera av sina företrädare, i och med att ägarna kanske har lugnat ned sig en aning från sina allra värsta pajer i skyn, kanske något stukade av sitt eget misslyckande. Ian Holloway har ju själv varit något av en dagsslända sedan han lämnade Blackpool. Hur ser du på QPR:s och Holloways möjligheter att bygga något mer långsiktigt tillsammans?

Linhem: Jag har svårt att säga något konkret om QPR. Jag zonade ut ganska tidigt när det var uppenbart att de bara skulle flyta runt i mitten av tabellen. Gott om bra spelare men ingen verkade särskilt bra i långa perioder och inga verkade höra ihop. Jag håller nog inte alls med om åsikten om Alex Smithies som en av ligans bästa målvakter (eller att han var särskilt bra ifjol) men Grant Hall gillar jag och han borde mindre ofta spela på mittfältet än han gjorde ifjol. Kvalitetsmittback oftast men det är en av QPRs få starka positioner.

Ja, när Luongo kom till England och där han varit bäst i landslaget är i en mer offensiv roll. Förra säsongen var han visserligen bra men i avsaknad av annan kompetens fick han ta väldigt mycket av skitjobbet och offensiven blev lidande. Jag är inget större fan av Holloway. Jag fastnade också i hajpen av Blackpool men sedan dess har han fallit tillbaka till sin vanliga nivå. Jag tror visserligen inte QPR är redo för något större men om de ska tillbaka till Premier League behöver man för det första mer investering och antagligen en mer ambitiös eller kompetent manager. Eller är jag fel ute? Har du några särskilda förhoppningar på alla QPR ungdomar som fick chansen ifjol?

Hyllman: Det är i alla fall något med QPR jag gillar, och mycket med det har att göra med att de faktiskt sitter på ett antal faktiskt rätt talangfulla spelare. Det innebär i och för sig inte att jag tror att QPR kommer kunna utgöra något realistiskt hot mot exempelvis playoff-platserna, ens i bästa fall, men jag tänker mig i alla fall att QPR inte kommer behöva bekymra sig om nedflyttning. Det kan i och för sig till stor del bero på att jag överskattar Ian Holloway, som i alla fall inte har lyckats övertyga mig att helt och hållet tappa tron på sitt fotbollskunnande.

Peter Hyllman

Entusiasmen är stor i Everton inför det stundande Europa League-äventyret

Det är bara slutet på juli. Det är den första matchen i endast den tredje kvalrundan av Europa League. Motståndet är Ruzomberok från Slovakien, inte på långa vägar något särskilt glamouröst motstånd. Matchen sänds samtidigt på TV. Det är knappast vad som kan kallas för optimala förutsättningar. Men Goodison Park är slutsålt.

Om något skulle visa på det intresse, det engagemang och den optimism som flödar runt Everton för närvarande så vore det väl just detta. Det här hade nog under normala omständigheter varit en ganska avslagen historia, särskilt på förhand. Nu är det fest och lapp på luckan. Det säger också något om hur Everton ser på Europa League den här säsongen.

Och kanske är det så Everton måste se på Europa League redan nu. Engelska lag har snubblat och ramlat redan i kvalrundorna till Premier League vid flera tillfällen tidigare de senaste säsongerna. Det gäller med andra ord för Everton att vara på tårna i det här mötet. Vilket helt säkert blir lättare för spelarna när supportrarna så tydligt visar hur taggade de är.

Europa League har av kända skäl haft något av ett tveksamt värde och intresse för engelska klubbar egentligen ända sedan turneringen antog sitt nuvarande format. Något vi har sett otaliga exempel på genom åren. Samtidigt måste en naturlig konsekvens av den ökade och betydligt bredare konkurrensen i toppen av Premier League bli att Europa League blir betydligt viktigare.

Det kunde tänkas att Europa League den här säsongen skulle ha mycket låg betydelse för Everton, då de kanske hellre hade lagt allt fokus på att avancera uppåt i ligaspelet och verkligen etablera sig bland de övriga storklubbarna i ligan. Men i själva verket har Europa League fått mycket stor betydelse för Everton. Här är mina tankar om varför det blivit så.

Historik och framtid som storklubb

Ett tema jag vävt förut är Evertons faktiska status och självbild som en av Englands klassiska storklubbar. Men i det avseendet är Everton också stöpt i samma form som till exempel Liverpool och Man Utd, europeiskt cupspel är en ofrånkomlig del av att vara en storklubb.

Med nio ligatitlar, fem FA-cuptitlar och en Cupvinnarcuptitel talar så klart Evertons meritlista för sig själv. Evertons historiska koppling till Europa är däremot kanske mest att de på grund av Heyselkatastrofen förvägrades sin chans till europeiska cupframgångar under klubbens storhetstid.

Evertons framtida koppling till Europa måste däremot vara att det måste vara svårt för att inte säga omöjligt att hävda status som storklubb utan att faktiskt ha europeiskt cupspel på programmet. Det är helt enkelt ribban en storklubb måste passera.

Timing och narrativ för satsningen

Det passar naturligtvis alldeles utmärkt i tid för Everton att samtidigt som de alltså gör sin satsning som de gjort den här sommaren så återvänder de också till Europa League och europeiskt cupspel. Det ena hänger egentligen inte formellt ihop med det andra, men väl psykologiskt.

Det finns alla skäl i världen att tänka att det är just sommarens satsning som har skapat intresset för Europa League redan så här tidigt. Att återvända till Europa League passar också väldigt väl in i det narrativ som Everton skapat om den nya era som står för dörren.

Här finns självfallet också en risk. Att faktiskt förlora och åka ur Europa League redan i det här stadiet, eller i alla fall innan gruppspelet, skulle kunna få luften att gå ur satsningen, åtminstone den här säsongen. Det vore ett dåligt sätt att starta en ny arena. West Ham drabbades lite av detta förra säsongen.

Tempo och know-how

Evertons ambition måste vara att bli en av de klubbarna som regelbundet spelar i Europa, oavsett om det nu är Champions League eller Europa League. I så fall måste de lära sig att hantera ett spelschema som går ut på två matcher i veckan, det vill säga ett betydligt högre tempo i spelschemat.

Här finns också en aspekt av att skapa sig nödvändig know-how. Av att lära sig hur man både som klubb och som lag bäst förbereder sig för ett sådant spelschema, hur träningen läggs upp, hur laget och spelarna ska vilas, principer för rotation och så vidare.

Bakdörr in i finrummet

Inte minst är Europa League viktigt för Everton eftersom det är en bakdörr in i Champions League. Ronald Koeman var förmodligen mest realistisk när han menade att det förmodligen är för tidigt för Everton att redan den här säsongen prata om att slå sig in bland de fyra högst placerade i ligan.

Att vinna Europa League behöver däremot inte vara för tidigt. Arsenal, Milan, Villarreal, Marseille, Lazio, Lyon är bara några exempel på andra klubbar som är med i Europa League. Motståndet är med andra ord tufft, och flera stora klubbar kan dyka upp både inför och efter gruppspelet.

Men Everton är definitivt bra nog att kunna vinna Europa League, även om de för den sakens skull inte behöver ses som absoluta förhandsfavoriter. Det är en teoretisk möjlighet till Champions League-spel som inte kan kastas bort. Även om det självfallet i det här läget måste handla om att ta steg för steg.

:::

LINHEMS TRANSFERKOLL

Oliver Norwood, Brighton till Fulham (lån). Hade höga förhoppningar på honom i Brighton. Var bland ligans bästa mittfältare i Reading men i Brighton slog han sig aldrig in i laget. Chris Hughton verkar ha tyckt att han var för lik Dale Stephens och föredrog av någon anledning Steve Sidwell, som är klart sämre men kanske mer pålitlig. Oklart hur Norwood passar in i ett Fulham med ett redan imponerande mittfält. Oavsett om han ska ersätta någon eller tillföra konkurrens är det en väldigt bra värvning. Är det en del av Brightons beryktade värvning av Kevin McDonald? Med beröm godkänd – (++++)

Diogo Jota, från Atletico Madrid till Wolves (lån). Inte samma Jota som spelar i Brentford, denne är portugis. Började sin karriär i Pacos de Ferreira där han glänste tillräckligt för att bli köpt av Atletico. Var utlånad till Porto ifjol där han inte var ordinarie men ändå stod för åtta mål och fem assists. Offensiv mittfältare som borde gå rakt in i startelvan hos Wolves. Med beröm godkänd – (++++)

John Lundstram, Oxford till Sheffield United. Uppvuxen i Evertons akademi och gjort en hel del ungdomslandskamper för England. En pådrivare på centralt mittfält som varit väldigt bra i Oxford under flera säsonger nu. Innan förra säsongen blev han som 22-åring utsedd till lagkapten. Oroande för Oxford att man förlorar ännu en av sina bästa spelare. Hans äldre syster Jodie Lundstram var med i den kortlivade tv-serien “Desperate Scousewives”. Med beröm godkänd – (++++)

Peter Hyllman

Ett allvarligt samtal om Preston 2017-18

Hyllman: Jaha. Det går så klart inte att inleda ett samtal om Preston North End inför den här säsongen utan att konstatera det uppenbara. Simon Grayson har lämnat Preston för Sunderland. Det är inte vilken manager som helst som flyger iväg för Preston. Grayson var manager för Preston under fyra säsonger och under dessa fyra gick Preston från att vara ett lag som mest försökte hålla sig flytande i League One till ett lag åtminstone höll sig flytande i The Championship. En sådan manager blir naturligtvis inte lätt att ersätta. Tror du Alex Neil, som ju till sist fick sparken från Norwich sedan en fantastisk början övergått i allt högre grader av frustration, verkligen är rätt manager att göra det eller var det mest en fråga av att det var ett namn som var tillgängligt och det fanns ingen annan kandidat tillgänglig som var uppenbart bättre?

Linhem: Jag måste säga att du undersäljer Simon Graysons managerprestation i Preston. När Grayson tog över låg Preston i botten av League One efter ett imponerande misslyckat projekt startat av Graham Westley, och när han lämnade dem var Preston ett svårslaget lag som konkurrerade på övre halvan av Championship. Det var förresten hans fjärde uppflyttning till Championship, vilket han alltså gjort med fyra olika lag – Blackpool, Leeds, Huddersfield, och Preston. Det jag är mest imponerad av i dessa tider av ofattbara transfersummor är att Grayson gjort väldigt fina värvningar utan att ens behöva spräcka £1m-strecket. Går man igenom deras bästa målskyttar från förra säsongen kan de beskrivas som följer: värvad från Port Vale, plockad gratis från Aston Villas reservlag, inlånad, värvad kontraktslös från Morecambe efter de slutade betala hans lön, värvad för £50,000, och lagkaptenen Grayson tog med sig efter hans kontrakt gick ut med Huddersfield. I ett The Championship där nu £10m är en vanlig summa jobbade Grayson som om Nottingham Forest aldrig gjorde miljonvärvningen av Trevor Francis 1979.

Det som är bra för Preston är att man har kvar flera av dessa otroliga fynd som Grayson gjort, men kommer Alex Neil eller någon annan kunna göra ett lika bra jobb med samma resurser? Jag är ytterst tveksam. Jag delar nog din uppfattning att Alex Neil snarare än Prestons val bara var en funktion av en gravitationslag för managers. Skulle Neil misslyckas i Preston faller han sedan till Skottland eller ett större League One-lag. Jag tror Preston överpresterade med Grayson, att Grayson är en väldigt bra manager som med åtminstone Preston var värd flera placeringar i tabellen, och att man kommer ha en tuff säsong framför sig. Vad tror du om Preston nästa säsong? Överskattar jag snarare Graysons betydelse för Preston?

Hyllman: Nej, jag tycker inte du överskattar Simon Graysons betydelse för Preston under de senaste fyra åren. Frågan är så klart om Preston kommer kunna gå vidare på ett bra sätt från Simon Grayson under de kommande åren, vilket är en delvis annan fråga. Ett sätt att bedöma en managers storhet är kanske i vilken utsträckning denne gör klubben kapabel att fortsätta stå starka även efter att ha lämnat klubben. Om vi nu alltså håller oss kvar vid vår uppfattning att Simon Grayson gjorde ett alldeles fantastiskt jobb med Preston ska vi kanske med det synsättet inte avfärda Preston nu bara för att Grayson inte längre är manager.

Nu är fotbollen och verkligheten förvisso inte riktigt så enkel. Det mesta tyder på att Preston kommer få rejäla problem. Vilket jag i och för sig tror de hade kunnat få även om Simon Grayson hade varit kvar i klubben. Men till stor del beror det på att jag helt enkelt inte har blivit så värst imponerad av Alex  Neil, även om jag helt säkert skulle bli glatt överraskad om det visar sig att han knäpper mig på näsan. Men Prestons problem förra säsongen låg framför allt i defensiven, vilket händelsevis var samma område som Alex Neil inte alls fick någon ordning på i Norwich. Situationen kan förändras om Preston förstärker sitt försvar med åtminstone en mittback och en bra defensiv mittfältare, men som jag ser på saken nu så har inte Preston spelarmaterialet att kunna ställa upp ett hållbart försvar i allmänhet, och i synnerhet inte ett försvar som kan motsvara Alex Neils idéer om att spela boll ut ur försvaret. Det där tror jag kan dra ned Preston mot nedflyttningsstrecket. Ser du något som skulle kunna förhindra det?

Linhem: Det är ett vettigt sätt att se på saken. Jag vill säga att Grayson lämnat dem i ett bra skick, såvida han inte värvar några av sina gamla spelare. De har en ganska ung trupp och värvade redan flera spelare i början på sommaren. Där finns ett lag som kan utvecklas och bör hålla sig stabilt i mitten av tabellen med en bra manager. Tror de skulle kunna utmanat om playoff om de fått behålla Grayson längre och kanske spenderat lite mer.

Jag tror nog ändå mer på Alex Neil. Man får inte glömma att han tog Norwich till uppflyttning sin första säsong. Jag tror dessutom att de med ett nästan kompetent målvaktspel ifjol hade kunnat nå playoff. Det som också talar för Alex Neil är att han är väldigt ung med managermått räknat och kan ha lärt sig en del från sin tid i Norwich. Det är också möjligt att han kan passa in bättre i ett Preston med lägre förväntningar och färre etablerade spelare med mycket inflytande i klubben. Det som oroar, och som du säkert sett, är att statistiken inte alls hade några goda tankar om Preston ifjol. Enligt expected goals borde man kanske snarare varit ett bottenlag snarare än ett stabilt mittenlag. Det är kanske ett sett att mäta Graysons inflytande ifjol. Känns det inte väldigt troligt att Preston denna säsongen presterar mer vad de “borde” prestera och att allt skylls på Alex Neil? Om du å andra sidan skulle få för dig att spela Alex Neil eller Prestons advokat, vad är bästa tänkbara scenariot för Preston nästa säsong?

Hyllman: Det är nog alldeles sant att om Prestons prestation den här säsongen sjunker så kommer det nog mer handla om en återgång till normen än om Alex Neils oduglighet. Lite därför jag var inne på att jag nog trodde att Preston skulle ha fått problem även om Simon Grayson hade varit kvar. Vad är mitt bästa tänkbara scenario för Preston nästa säsong? En lugn och trygg säsong på tabellens lägre mittfält skulle jag nog säga. Inga alltför stora behov av att desperat försvara sig mot att det ringer bakåt men inte heller några större möjligheter att ge sig ut på några offensiva utflykter. Kort och gott tror jag helt enkelt att Preston i bästa fall blir The Championships Claude Makelele. I värsta fall Alberto Aquilani. Hur tänker du själv kring Prestons best och worst case den här säsongen?

Linhem: Jag tror att Preston i värsta fall nästan kan åka ur. Det kommer ju krävas ett misslyckande men The Championship är svår den här säsongen och en tuff start kan sänka vem som helst. Det bästa vore att någon är ännu bättre än Grayson och utmanar om playoff. Det finns mycket möjlig potential, bara i att många kommer från irländska ligan eller ingenstans (vad nu skillnaden är). Men det känns väldigt långsökt. Man skulle behöva motbevisa expected goals och förtroendet som finns för Grayson. Jag tror Preston slutar på nedre halvan men de ska nog ändå inte behöva bry sig om nedflyttning.

Peter Hyllman

Vad krävs egentligen för att kunna räknas som ett stort lag?

Det har pratats mycket om superklubbar och storklubbar på senare tid. Inte helt utan anledning så klart givet hur utvecklingen och konkurrensen har sett ut inte bara i Premier League utan även i de andra stora europeiska ligorna under de senaste fem-tio åren. En utveckling som tydligt skiljer sig mellan Premier League och övriga stora ligor.

Det kan så klart bråkas för all framtid om var de exakta gränserna ska dras för vilka som ska räknas till superklubbar eller storklubbar och vilka som inte ska räknas till dem. Vad nog de flesta ändå är överens om är att begreppet först och främst syftar till klubbarnas materiella förutsättningar, faktiska kapacitet och position i näringskedjan.

Här och nu hade jag däremot inte tänkt mig att prata om storklubbar utan istället om stora lag. Great teams. Det finns så klart många lag som vinner titlar och som måste räknas som väldigt bra lag. Men inte alla av dessa lag kan ses som stora lag. Tvärtom kanske det bara är ett fåtal av dessa lag som faktiskt kan räknas som stora lag.

Barcelona mellan 2008 och 2012 måste ju naturligtvis räknas som ett stort lag, liksom Real Madrid mellan 2012 och 2017 och naturligtvis även under några tidigare årgångar. Milan under 1990 och 1995, Juventus mellan 1995 och 2000 och så vidare. England har sina exempel. Liverpool i olika omgångar mellan 1976 och 1990, Man Utd i omgångar mellan 1993 och 2013 med flera.

Men vad krävs egentligen för att räknas inte bara som ett väldigt bra lag utan som ett stort lag? Här finns naturligtvis inga självklara svar utan egentligen bara rätt subjektiva svar. Alla kan så klart ha sin uppfattning i frågan även om dessa uppfattningar sedan kan vara mer eller mindre kloka. Mitt sätt att känna igen stora lag är att de motsvarar något eller några av följande villkor:

Att försvara ligatiteln!

För mig ett helt oeftergivligt villkor. Att vinna en ligatitel är svårt, att försvara en ligatitel, det vill säga vinna åtminstone två ligatitlar i rad, är betydligt svårare, och något som ställer höga krav på kvalitet, hållbarhet, taktisk utveckling och mental styrka. Att det bara har hänt fem gånger i historien att något lag vunnit ligan tre gånger i rad, liksom endast två klubbar alls har försvarat ligatiteln under Premier League-eran, säger lite om hur svårt det faktiskt är.

Som sagt, under Premier League-eran är det bara två klubbar som motsvarar det här villkoret, Chelsea och Man Utd. Längre bak i tiden hittar vi Liverpool i olika rundor mellan 1976 och 1984. I övrigt rör vi oss tillbaka till 1950-talet med Wolves och Man Utd igen, Portsmouth strax efter kriget; Arsenal, Huddersfield, Sheffield Wednesday och Liverpool mellan krigen, och innan dess Sheffield Wednesday, Aston Villa, Sunderland och Preston North End. Det är med andra ord inte alls vanligt.

Att kombinera ligavinst med att gå långt i Champions League!

Vi har sett flera exempel under senare år där ett lag har vunnit ligatiteln utan att delta i eller åtminstone inte gå särskilt långt i europeiskt cupspel. Men ett riktigt stort lag måste hantera utmaningen att vinna ligan parallellt med att även ta sig långt i Champions League, liksom tvärtom, det vill säga kunna klara av och prestera i båda miljöerna (kanske mest en engelsk problemställning). Det kan så klart diskuteras vad det innebär att gå långt. I mina ögon handlar det i alla fall om att vinna eller ta sig till final, eller allra minst semifinal.

Här blir det desto mer ovanligt. Man Utd har vid ett antal tillfällen motsvarat detta villkor under Premier League-eran, Chelsea likaså. I övrigt blir det svårt att hitta någon given kandidat. Hoppar vi längre tillbaka i tiden så har vi naturligtvis Liverpool under framför allt 1980-talets första halva. Kanske får vi räkna Evertons upplaga 1984-85 som vann ligan och Cupvinnarcupen. Men i övrigt börjar det kännas rejält tunt, även om vissa lag så klart lider av att det inte börjades med europeiskt cupspel förrän mitten av 1950-talet.

Att vinna multipla titlar under samma säsong!

Ett annat villkor för ett stort lag är att vinna flera titlar under en och samma säsong, där det måste vara underförstått att en av dessa titlar faktiskt är ligatiteln. Den moderna fotbollen har inneburit att det här har blivit alltmer vanligt i de flesta av de större ligorna, men det finns fortfarande ett skäl till att detta med Doubles under så lång tid var så speciellt och att en Treble var något mer eller mindre otänkbart. Det är kanske inte längre lika stort i andra ligor, men i England är detta att vinna multipla titlar samma säsong av flera skäl fortfarande något som säger något.

The Double i England har alltid utgått från FA-cupen. Totalt sju klubbar har vunnit The Double minst en gång, Arsenal och Man Utd tre gånger vardera. Det har alltså skett totalt elva gånger. Preston, Aston Villa, Tottenham, Liverpool och Chelsea är de andra fem som klarat av saken. Endast Man Utd har vunnit The Treble. Flera klubbar har däremot lyckats vinna ligan och Ligacupen under samma säsong. Man Utd, Chelsea, Man City och Liverpool är de som har klarat av detta, Liverpool inte minst två gånger i rad 1981-83. Kanske ska även Liverpools cuptrippel 2000-01 i alla fall nämnas.

Kring dessa tre grundläggande villkor finns några olika frågor. Räcker det att uppfylla ett enda av dessa villkor för att anses som ett stort lag eller måste ett lag uppfylla minst två eller alla tre? Kan det vara så att ett lag faktiskt måste vinna Champions League för att verkligen kunna räknas som ett stort lag? Kan ett engelskt lag tvärtom bli ett stort lag också utan framgångar i Europa?

Vad anser ni ska krävas för att räknas som ett stort lag, finns det några andra villkor ni skulle addera till de tre villkor som jag räknat upp här? Hur ser egentligen prognosen ut för att något av de engelska lagbyggen vi nu håller på och bevittnar ta form kommer att kunna utvecklas till något vi kommer kunna kalla för ett stort lag?

Låt höra!

:::

TRANSFERKOLLEN

Izzy Brown, Chelsea till Brighton (lån). Bra värvning av Brighton. Brown var mycket nyttig förra säsongen i The Championship för Huddersfield och det är kanske en bonus med den här värvningen för Brighton att de samtidigt ser till att Huddersfield inte får någon nytta av Brown den här säsongen. Hårt jobbande anfallare. Väl godkänd – (+++)

Phil Bardsley, Stoke till Burnley. Spelarflykten från Stoke fortsätter och Burnley fortsätter göra oväntat sluga och bra värvningar. Kanske är inte Bardsley någon stjärnlirare men är en rutinerad högerback som definitivt förstärker Burnleys backlinje. Fortsätter det så här så kanske inte Burnley längre är dead men walking i Premier League. Väl godkänd – (+++)

Peter Hyllman

Ett allvarligt samtal om Nottingham Forest 2017-18

Hyllman: Mot Sherwoodskogen! Förra säsongen var en minst sagt svår och jobbig säsong för Nottingham Forest men i slutänden hände ändå tre saker som kan få oss att tänka att allt är väl som slutar väl. För det första så höll sig Nottingham Forest trots allt kvar i The Championship på målskillnad efter stort drama under sista omgången. För det andra anställdes Mark Warburton som ny manager under säsongen. För det tredje sade Nottingham Forest adjö till sin närmast oduglige ägare Fawaz Al-Hasawi och sade istället hej till sin nye ägare Evangelos Marinakis. Det här menar många bådar gott för Nottingham Forest inför framtiden och den kommande säsongen. Hur tänker du, är det läge för Nottingham Forest att prisa gud för här kommer skatteåterbäringen?

Linhem: Jag är faktiskt ganska positiv till Nottinghams framtid. Det må av historiska skäl vara dumdristigt men det känns som om man är i början på en ljusare period än på länge. Warburton är en beprövat bra manager med ett öga för talanger och vilja att pröva unga talanger. Unga talanger som växer på träd i Nottingham. När Nottingham i slutet av förra säsongen kämpade mot nedflyttning hade de ofta fyra egna produkter i startelvan i form av målvakten Jordan Smith, mittbacken Joe Worrall, mångsidiga mittfältaren Ben Osborn, och den mycket unga och lovande anfallaren Ben Brereton. Dessutom gjorde den mer eleganta mittfältaren Matty Cash gott om inhopp.

Det är alldeles för tidigt att avgöra hur bra dessa ungdomar är, träd växer långsamt, men jag har inte svårt att se Nottingham bygga kring dessa spelare och bli en maktfaktor i ligan inom några säsonger. Såvida de inte blivit nedhuggna och sålda tills dess förstås. Blott 18-åriga Brereton har redan ryktats till landets allra största klubbar efter en handfull mål och assists ifjol. Även om man tänker sig att Brereton likt Ollie Burke före honom skulle lämna finns där en stomme och ännu fler talanger på tillväxt. Ben Osborn till exempel är några år äldre och ses som ett kaptensmaterial och naturlig efterträdare till den skadedrabbade hjälten Chris Cohen. Vad tror du om Nottinghams ungskog? Är det kanske villfarelser att tro man kan bygga ett lag kring några sent födda 90-talister? Är alla skog-/trädrelaterade puns irriterande eller råkar bara väldigt många klyschor kring unga fotbollspelare vara växt-relaterade?

Hyllman: Du är sheriffen av irriterande puns! Nej, det behöver inte vara några villfarelser, så länge man som klubb är realistisk med sitt grepp över spelarna såsom The Championship-klubb och har någon form av successionsordning ifall de behöver säljas vidare. Någon sådan form av långsiktig planering existerade ju inte under Fawaz Al-Hasawi. Under det ägarskapet hade det varit mer eller mindre givet att Nottinghams unga talanger hade försvunnit en efter en. Nu är ändå förhoppningen att Nottingham ska få ordning på sina prylar. Plötsligt finns i alla fall förutsättningarna.

Plötsligt finns även förutsättningarna på planen. Det var Nottingham Forests väldigt svaga defensiv under förra säsongen som gav dem rejäla problem i tabellen och så när skickade ner dem i League One. Vilket till synes var en produkt av några skador i backlinjen, målvakter som verkligen inte hade någon bra säsong, och stundtals komiskt oorganiserat försvarsspel. Men försvarsspelet blev märkbart bättre under Mark Warburton. Nottingham Forest släppte in 62 mål på 37 matcher innan Warburton tog över (1,68 per match) för att därefter bara släppa in tio mål på Warburtons nio matcher (1,11 per match). Warburton har också betonat att Nottingham behöver bli bättre defensivt så han är medveten om problemet. Men hur ser det egentligen ut med Nottingham Forests offensiv och speluppbyggnad sedan de sålt iväg både Henri Lansbury och Britt Assombalonga de senaste månaderna, håller de på att ordna ett problem bara för att skaffa sig andra?

Linhem: Där Nottinghams talangsatsning och Nottinghams defensiva förbättring möts är målvakten Jordan Smith. Han tog över sent på säsongen när Stephen Henderson skadade sig i februari och släppte aldrig handskarna efter det. Warburton var väldigt frikostig med de fina orden efter Smiths insatser i slutet av säsongen.

Jag tror Nottingham har en del offensiv potential. Nyligen värvade Daryl Murphy är en rutinerad centertank, tidigare nämnda Brereton tror jag får sig ett riktigt genombrott, och dessutom värvade man Zach Clough förra januarifönstret som är en väldigt skicklig offensiv spelare. Möjligen är jag för kritisk mot Lansbury men jag tror lagets potential är högre utan honom. Jag är också intresserad av Rangersförvärvet Barrie McKay som Nottingham sägs ha fått såpass billigt främst tack vare Rangers fortsatta inkompetens snarare än något annat. Det är samtidigt oroande att deras främsta källa till mål är antingen en åldrad Daryl Murphy eller en närmast nyfödd Brereton. Frågan är vad för förväntningar man kan ha på Nottingham denna säsongen? Har du några konkreta förväntningar eller tänker du snarare i mina banor av med tålamod satsa långsiktigt på sina unga spelare? De må ha nästan blivit nedflyttade ifjol men vad har deras nya ägare för ambitioner och hur tålmodig är han? Championships ägare är ju en outtömlig resurs när det kommer till dumma och kortsiktiga beslut.

Hyllman: Ja, det är ju så, det är lite svårt att veta var man har denna Evangelos Marinakis, vad han egentligen har för ambitioner och i så fall även vad han har för tålamod med dessa ambitioner. Han äger ju som bekant även Olympiakos i Grekland och är det med den referensramen han vill driva Nottingham Forest så blir det jobbigt att vara manager, spelare och supporter för den klubben de närmaste åren, för dit är det minst sagt långt. Men tänker och arbetar han långsiktigt med Nottingham Forest så finns det alla förutsättningar för att det här kan bli riktigt bra, för Nottingham Forest har några riktiga tillgångar i Mark Warburton som manager, och i sin egen akademi ledd av Gary Brazil och Jack Lester som måste räknas bland både The Championships och Englands allra bästa. Är det med ett långsiktigt evangelium som Evangelos Marinakis driver Nottingham Forest så kommer vi under den här säsongen troligtvis se Nottingham Forest etablera sig på säker mark runt mitten av The Championship igen, och under år två och år tre bli ett av lagen som börjar pusha för uppflyttning igen. Men som sagt, den här säsongen räknar jag med att se framsteg för Nottingham Forest, inte så mycket mer än så. Har de hugg på en playoff-plats framåt vårkanten så vore det en positiv och glad överraskning för mig. Hur ser det ut för dig?

Linhem: Jag håller med starkt. Det är frestande att tippa Nottingham på övre halvan men jag tror det bör och kommer räcka med en mittenplacering. Jag ser framför mig flera imponerande matcher men gott om bottennapp. Ett ungt mittenlag helt enkelt. Det känns som att det saknas en hel del spetskompetens för att de ska nå övre halvan och det är oklart hur laget kommer se ut nästa säsong. Förra säsongen var det bara Lichaj och Osborn som spelade mer än 35 ligamatcher (inklusive inhopp). Det finns gott om truppspelare men förutom flertalet lovande spelare saknar man på de flesta positioner stjärnor eller ens bra startspelare på denna nivån. Om man förlitar sig på unga spelare får man räkna med formsvackor och dyrbara juniormisstag, då kan man behöva lite rutin. Även om jag gillar Nottingham bör de inte helt skriva av förra säsongen och inbilla sig att man är helt säkra från nedflyttning nu.

Peter Hyllman

En transferkrona idag är värd mer än en transferkrona imorgon!

Transfersummor är på tapeten mer än kanske någon gång tidigare den här sommaren med flera klubbar som spenderar friskt. Bara Man Citys utlägg på ytterbackar har fått nätets skojbrigader att jämföra Man Citys försvarsbudget med motsvarigheten hos vissa nationalstater. Och visst kan summorna många gånger framstå som mer eller mindre tokiga.

Tomkins Times körde för några dagar sedan en mycket bra artikel om just dessa transfersummor som stack hål på några av de mest seglivade och irriterande föreställningarna om transfersummor. Utgångspunkten är att Paul Tomkins tillsammans med Graeme Riley har ett transferprisindex som räknar om alla transfersummor under Premier League-eran justerat för fotbollens inflation.

https://tomkinstimes.com/2017/07/shock-transfers-now-cost-more-plus-top-100-signings-after-inflation/

Här finns många klokheter. Hur transfersummorna i själva verket kanske bara blir högre i absoluta men inte i relativa termer. Hur psykologiska mekanismer styr hur vi tänker kring och uppfattar transfersummor. Hur det läggs för stort fokus på rekordsumman när genomsnittssumman är mer intressant för att förstå prisbildningen. Med mera.

Huvudrätten i Tomkins artikel är en tabell med de 100 dyraste värvningarna under Premier League-eran justerat för fotbollsinflation. Hela tabellen går att se i den länkade artikeln. Bilden jag lägger upp här tar med tabellens översta fjärdedel, det vill säga de 25 dyraste värvningarna. Utifrån dem tänkte jag sedan göra några enklare observationer.

En majoritet av de dyraste värvningarna, närmare bestämt 15 av de 25 dyraste värvningarna, ägde rum under åren strax inför 2000-talets andra halva, den period som framför allt kännetecknades av de engelska klubbarnas dominans i Europa och i Champions League. Vilket inte känns som att det enbart kan vara en tillfällighet. Är det något liknande vi ser vara på väg att hända nu?

En motsvarande majoritet av de allra dyraste värvningarna måste dessutom betraktas som lyckade eller till och med extremt lyckade värvningar. Vilket känns som ett rätt bra facit och möjligen säger två saker. Att man får vad man betalar för, samt att den främsta finansiella risken kanske inte är att spendera riktigt stort utan att spendera något mindre på budgetalternativen.

Chelsea och Man Utd dominerar tabellen ungefär som väntat med 18 av 25 poster. Om några år kan vi förvänta oss att se ett betydligt större antal av Man Citys värvningar. Intressant att se hur även Arsenal och Liverpool men kanske framför allt Newcastle dyker upp lite här och där. Vilket säger något om den klubbens kapacitet.

Då har jag likt katten slängt upp några godbitar på matbordet. Kanske är det då dags för råttorna att dansa på bordet. Vad gör ni själva för observationer kring resonemanget i artikeln och om tabellen över Premier Leagues dyraste värvningar?

:::

TRANSFERKOLLEN

Benjamin Mendy, Monaco till Man City. En av den europeiska fotbollens allra bästa vänsterbackar förra säsongen. En spelare vi hela tiden visste att Man City skulle försöka värva. Bra defensivt och bra offensivt. Det kan alltid pratas transfersummor men i termer av spelarens värde för laget under lång tid, och att få den bäste spelaren per position, är värvningen oantastlig. Berömlig – (+++++)

Javier Hernandez, Bayer Leverkusen till West Ham. West Ham har dribblat med sina anfallarvärvningar i åratal med extremt blekt facit. Nu har de slutligen gått på en erkänd anfallare, som bättre än allt annat kan vad en anfallare måste kunna nämligen göra mål, som kan sitt Premier League och som borde passa alldeles utmärkt in i West Hams tänkta sätt att spela fotboll. Berömlig – (+++++)

Peter Hyllman

Ett allvarligt samtal om Norwich 2017-18

Hyllman: Med 85 gjorda mål förra säsongen gjorde Norwich tillsammans med Newcastle och Fulham flest mål av alla klubbar i The Championship. Men med 69 insläppta mål, vilket bara överträffades av Rotherham och Nottingham, så spelade det i slutänden mindre roll. Norwich slutade på en för dem besviken åttondeplats i tabellen. Bra hemmaform omintetgjordes av en fullständigt urusel bortaform. Missnöjet var till sist omfattande med Alex Neil, som gjorde sådan sensation för tre säsonger sedan, och han fick sparken för att ersättas av Daniel Farke från Dortmund II. Norwich försöker med andra ord göra en så kallad Huddersfield. Tror du det funkar?

Linhem: Norwich var ett fascinerande lag ifjol. När det flöt på var de otroligt bra men alldeles för ofta saknades både ideér och balans. Deras spel på bortaplan var som du säger bottenlöst uselt. De vann bara fem av 23 bortamatcher. Jag vet aldrig hur man ska analysera dessa extrema hemma-borta-problem men kanariefåglarna verkar onekligen trivas hemma i buren bättre än i en främmande gruva. Försvarspelet var vad Alex Neil byggde sina tidigare framgångar med Norwich på men nu behövs det göras om från grunden. Målvaktspelet ifjol var undermåligt oavsett om Ruddy eller McGovern vaktade kassen. Den oroligheten spreds över hela backlinjen. Dessutom sålde de Martin Olsson i mitten av säsongen och Russell Martin börjar bli till åren.

Det jag kan uppskatta med Norwichs Huddersfield-tyska revolution är att laget varit i behov av en fullständig utrensning. Det har behövts ett tag men förutom nyblivna Newcastle-spelaren Jacob Murphy har ingen från deras lovande FA Youth Cup-vinnande årskull tagit sig in i laget och få bra värvningar har gjorts. Det känns dock bara väldigt fantasilöst att man i stort sett klonar det som funkade för Huddersfield ifjol. Man vill ju se något som verkar utgå mer från prestation eller inspiration än rutin. Vad tror du Norwich slutar? Kan de behålla sin starka offensiv men samtidigt faktiskt hindra några motståndaranfall ibland?

Hyllman: Jo, men jag tror det. Nelson Oliveira, Cameron Jerome, Wes Hoolahan, Alex Pritchard som verkligen växte in i laget mot slutet av förra säsongen, och Josh Murphy ger ett dynamiskt anfallsspel. Släng in värvningen av Mario Vrancic från Darmstadt i den ekvationen och saker och ting blir i alla fall inte mindre intressanta. Angus Gunn är ett riktigt bra lån från Man City, med historik i Norwich dessutom, och borde vara en riktigt bra lösning på de målvaktsproblem du pratar om. Försvarsspelet är en annan sak så klart men något säger mig att Daniel Farkes taktiska tänk kommer bidra. Det är så klart lätt att bara göra någon trött gegenpressing-referens här, men vad Farkes vilja att pressa högt med sitt mittfält gör är att, liksom även är Klopps tänkande, minska risken i det egna försvarsspelet genom att inleda det högre upp och längre bort från det egna målet.

Men visst känns det kanske som om Norwich skulle kunna vinna på att försöka förstärka backlinjen under återstoden av transferfönstret, åtminstone om de vill ge sig själva bästa möjliga chans att motsvara sina egna förhoppningar om uppflyttning till Premier League. Russell Martin tycker jag är något underskattad och kan bli värdefull under säsongen, om inte annat som erfaren röst och för att hålla ihop omklädningsrummet. Timm Klose är en stabil mittback. Ivo Pinto och Harry Toffolo är två offensivt lagda ytterbackar som om de kan bli bättre i sitt defensiva positionsspel kommer bli väldigt värdefulla, men om inte något av två säkerhetsrisker. Intressant att se vad nyförvärven Christoph Zimmerman och James Husband kan bidra med. Kanske är det i själva verket ett skydd för backlinjen, en rejäl defensiv mittfältare, Norwich behöver lägga sin energi på – för vem skulle egentligen det vara?

Linhem: Ett enkelt sätt att vinna mitt hjärta för Daniel Farke vore att lyckas bygga ett bra lag kring: Angus Gunn i sin pappas lag, Russell Martin och Wes Hoolahan kvar från Lambert-eran i betydelsefulla roller, faktiskt satsa på Alex Pritchard som gjorde sju assists och sex mål på blott 19 starter och 11 inhopp ifjol, och sedan ersätta förra säsongens genombrott Jacob Murphy med hans tvillingbror Josh Murphy. Josh var trots allt den tvillingen som innan ifjol gjort flest a-lagsmatcher för Norwich och haft en bra säsong på lån i Championship snarare än i League One. Josh Murphy var dessutom bra ifjol, trots att han bara startade nio matcher och gjorde 18 inhopp gjorde han sex assists och fyra mål.

Det finns gott om spelare jag gillar i Norwich men samtidigt vet jag inte om de räcker till eller kommer passa in när man nu ska göra dem till ännu ett Klopp-lag. Du nämner att det kan hjälpa defensiven men då krävs också rätt sorts offensiva spelare och särskilt bra individuella försvarare för att få det att funka. Liverpool har ju i synnerhet lyckats bevisa behovet av bra försvarspelare för att gegenpressingen ska funka. Vrancic framför allt känns som rätt spelare medan till exempel Cameron Jerome kan ha en mer osäker framtid trots flera framgångsrika säsonger i klubben.

Ska vi prata maskinrummet på mittfältet har man där fortfarande en brytningsäker Alex Tettey men med försäljningar av både Howson och Dorrans måste centrala förstärkningar vara av hög prioritet. Ska man följa mönstret lär spelare från någon av bundesligorna vara aktuell. Samtidigt som jag väntar på att de ska göra någon affär med antingen Wagners Huddersfield (om inte det finns ont blod sedan Norwich norpa sportchefen Stuart Webber) eller med Liverpool likt hur Huddersfield låna in Danny Ward ifjol. Liverpool har gott om spelskickliga unga centrala mittfältare som inte kommer få speltid i a-laget. Till exempel ryktas Cameron Brannagan på utgående kontrakt till flera medelstora engelska lag.

Vad säger du om Norwichs avancerade statistik från ifjol? Är det till exempel möjligt att Norwich hade en del oflyt som släppte in mer mål än man “borde” ha gjort? Eller kommer vi tillbaka till din fråga om att ordna en bra defensiv mittfältare som kan hindra särskilt bra chanser från att uppstå?

Hyllman: Visst, de hade faktiskt en del oflyt, åtminstone tio mål mindre borde de ha släppt till sett till volym och kvalitet på de målchanser de faktiskt släppte till motståndarna. Men det gör den sakens skull inte Norwichs defensiv förra säsongen särskilt bra, snarare är det väl kanske så att de då åtminstone motsvarar ligans genomsnitt, vilket väl ändå måste anses lite läskigt för ett lag som hoppas greja uppflyttning. En närmare granskning av den defensiva statistiken visar att Norwichs problem inte i första hand var att de släppte till så värst många målchanser, men däremot släppte de antingen till många väldigt klara målchanser alternativt så var deras backlinje helt enkelt inte kompetent nog att kunna hantera målchanserna. Mja, jag tänker mig fortfarande att Norwich behöver förstärka sin centrallinje – mittförsvaret och defensivt mittfält – med en eller två spelare.

Om Norwich gör det så tror jag att de kommer kunna vara den här säsongen vad de kanske borde ha varit redan förra säsongen – bland favoriterna till automatisk uppflyttning. Norwich är ett i grunden starkt fotbollslag och kan de bara paketera detta i en fungerande taktik så borde detta kunna ge önskade resultat. Konkurrensen är tuff i The Championship men Norwich borde allra minst kunna hoppas på en playoff-plats den här säsongen. Håller du med om detta eller håller du fast vid att Norwich och Daniel Farke förmodligen behöver i alla fall en säsong till på sig att stöpa om lagets taktik och hitta en bättre match mellan spelartrupp och spelidé?

Linhem: Jag tror Norwich kommer vara ett topplag definitivt. Det finns kvalitet och lovande spelare i överflöd trots att man tappat Jacob Murphy och att till exempel Wes Hoolahan är 35 år gammal nu. Bara ifall Angus Gunn kan vara en stabil målvakt så tror jag att deras målfacit kommer se klart bättre ut. Om man vill dra den uppenbara jämförelsen till Huddersfield ska det nämnas att David Wagner trots allt hade en halv säsong att förbereda sig innan uppflyttningen förra säsongen. Även Klopp hade den där “första hela säsongen”-brasklappen att slänga in. Farke behöver börja starkt och motsvara förväntningarna som uppenbart är på topp 6 eller bättre. Jag kan bara inte bestämma mig ifall man bör oroa sig över att denna Dortmund-tränare är gren för långt ut på trädet och hur det kommer funka med de mer etablerade spelarna som trots allt varit med om två uppflyttningar till Premier League. Eller ifall man bör fria hellre än fälla och tro att Farke är lika skicklig som sina föregångare och lyckas likt dem att integrera tyska importer med de viktiga spelarna som redan finns på plats. Skulle till exempel Farkes nya tyska mittbackar vara lika bra som Schindler och Hefele ifjol och anfallet rulla på som ifjol kan Norwich definitivt vinna ligan.

Just för att jag gillar Norwich och inte litar på mitt eget omdöme tror jag Norwich kommer ha en säsong liknande den förra. Underhållande men inte tillräckligt bra, vilket på något sätt vore mer intressant än att Norwich blir Huddersfield 2.0. Är jag misstänksam i onödan? Eller för feg för att tro på en tredje härlig Norwichsäsong med Hoolahan och gänget? Håller också på att fundera på vad det betyder att Bryan Gunns kortlivad period som Norwichs manager vilken avslutades med en 1-7-förlust mot Paul Lamberts Colchester betyder för Angus Gunns Norwich karriär. Startskottet på en ny Norwich-era eller slutet på den gamla?

Hyllman: Jag tycker mig se detta klart och tydligt som startskottet på en ny era för Norwich. Kombinationen av att ha anställt Stuart Webber som sportchef och Daniel Farke som ny manager är ett tydligt tecken på att ha dragit ett streck över det gamla och härifrån snarare tänka framåt. Även om det kunde kännas något reduktivt av Webber att försöka upprepa sitt framgångsrika tricks med Huddersfield. Men det står så klart skrivet i stjärnorna om denna nya era i så fall blir lika framgångsrik i termer av Premier League-spel som den förra eran, och om den också blir det så även så klart hur snabbt det i så fall kommer gå. Men inom de närmaste 1-3 åren borde vi åtminstone börja få några klara svar på det.

Peter Hyllman

Man Utds ungdomar blir viktigare tillgångar än väntat under säsongen

När Man Utd för ganska exakt två månader sedan spelade och vann finalen i Europa League pratade jag om det som en final för framtiden. Hur viktigt det faktiskt var för Man Utd att vinna finalen, att ta sig till Champions League, för att på så vis kunna ha ett betydligt mer gynnsamt utgångsläge än annars att planera för framtiden.

Det var på flera sätt en yngre spelarnas final. En final där det gamla gardet började lämna över stafettpinnen, att jämföra med kanske framför allt Ligacupfinalen ytterligare några månader före det. Anfallslinjen leddes inte längre av Zlatan Ibrahimovic utan av Marcus Rashford. Paul Pogba styrde mittfältet och Ander Herrera snarare än Michael Carrick kontrollerade det.

Hade Man Utd förlorat finalen mot Ajax hade läget nu varit ett helt annat. José Mourinho hade varit satt under en helt annan press att verkligen garantera att misslyckandet var en engångsföreteelse. Handlingsutrymmet minimerat och tendenserna till riskminimering maximerade. Stämningsläget vore negativt och reaktivt snarare än positivt och proaktivt.

Man Utd som klubb bygger på en identitet och en tradition vilandes på två ben. Att vinna titlar och att utveckla och ge unga spelare chansen. Det är omöjligt att vara helt nöjd med bara det ena benet om inte samtidigt det andra benet är helt och friskt. Det är en tvåbent tradition om vilken Man Utd kanske är helt ensam om i engelsk fotboll på den här nivån.

Det gör å andra sidan samtidigt Man Utd till den kanske mest komplicerade storklubben att vara manager för, särskilt som konkurrensen har exploderat i Premier League under senare år. Det går så klart att ha olika uppfattningar om bra eller dåligt med detta, det är ändå som det är och förblir alltså något att helt enkelt bara förhålla sig till.

Varje analys av Man Utds spelartrupp för närvarande är att den förvisso har blivit allt starkare men samtidigt förblir oroväckande tunn i vissa delar. Det är i synnerhet i lagets mer defensiva delar, från centralt mittfält och nedåt, vi hittar de mest uppenbara blottorna. Blottor som det inte verkar troligt att Man Utd kommer kunna eller vilja adressera på marknaden.

Det är åtminstone så det ser ut helt exkluderat spelare från de egna leden. Och längs vägen är det så många verkar ha börjat räkna. Men samtidigt har Man Utd faktiskt ett duktigt antal duktiga unga spelare från de egna leden bankandes på dörren till a-laget, och inkluderat dem i räkningen får Man Utds spelartrupp plötsligt en helt annan substans än annars.

Där finns de mer eller mindre uppenbara. Axel Tuanzebe imponerade stort redan mot slutet av förra säsongen och kan ses som en förklaring till att endast Victor Nilsson Lindelöf värvades till mittförsvaret den här sommaren. Han kan också ta en plats på defensivt mittfält. Timothy Fosu-Mensah är en annan spelare som fyller en liknande funktion.

En mer oväntad spelare att kunna ta klivet upp i a-laget på riktigt är Andreas Pereira. Han var utlånad till Granada förra säsongen där han presterade riktigt bra som La Ligas mest kreative och produktive U23-spelare i ett av dess bottenlag. Prövades på flera positioner på mittfältet, och fungerar som både offensiv och central mittfältare.

En spelare som också måste tas med i beräkningen är Demetri Mitchell, som under förra säsongen gjorde några inhopp som vänsterback. Den naturligt sett mycket offensivt lagde Mitchell kan visa sig ett värdefullt komplement till en position där Man Utd annars bara har Matteo Darmian och en ständigt skadedrabbad Luke Shaw.

Joel Pereria kommer förmodligen vara tredjemålvakt under säsongen sedan Man Utd sålt Sam Johnstone till Aston Villa, men lär som sådan få begränsad speltid. Där finns andra spelare som Cameron Borthwick-Jackson och Scott McTominay men om någon mer får någon seriös speltid vore det troligtvis unge stortalangen Angel Gomes.

Om Man Utd vid sidan av befintliga unga spelare i a-laget dessutom plockar in Tuanzebe, Fosu-Mensah, Andreas Pereira och Mitchell på riktigt i a-laget kan det bara förstås som så att Man Utd fortsätter leva upp till sin tradition. ”På riktigt” är inte någon självklar gräns men man vet när man har passerat den, till exempel när spelaren inte längre känns onaturlig i en startelva.

Det finns en många gånger märklig extremism runt hela diskussionen med att integrera ungdomar i a-laget. Det är som om antingen ska typ minst två-tre unga spelare plockas in direkt i den ordinarie startelvan även till de största och viktigaste matcherna, eller så kan man strunta i det helt och hållet. Vilket känns som en rätt orimlig utgångspunkt.

Det första steget för att integrera unga spelare i a-laget måste rimligtvis vara att göra dem till ordinarie truppspelare och rollspelare. Därifrån är det upp till dem själva att fortsätta utvecklas steg för steg. De kan alltså inte förväntas börja som Leo Messi utan som Darren Fletcher, John O’Shea, Wes Brown eller Jesse Lingard. Vilket händelsevis kanske även Messi en gång i tiden gjorde.

Den populära inställningen är naturligtvis att det här kommer aldrig hända med José Mourinho som manager. Hans facit i frågan är självfallet inte det bästa utan att för den sakens skull heller nödvändigtvis vara det sämsta. Likafullt var den populära inställningen förra sommaren att Marcus Rashford inte skulle få någon speltid alls, vilket visade sig vara högst felaktigt.

Saken måste också ses i sitt sammanhang.

Framför allt är Mourinho en både pragmatiskt och politiskt sinnad manager. Pragmatiskt vet han att han behöver viss bredd i sin spelartrupp. Politiskt känner han mycket väl till Man Utds tvåbenta tradition att både vinna titlar och ge unga spelare chansen, något han tidigare i sin karriär vare sig behövt eller fått möjlighet att förhålla sig till, men nu måste förhålla sig till.

Kanske innebär transfermarknadens besvärliga omständigheter att Mourinho ser att lyfta upp unga spelare som en mer framkomlig väg än att köpa spelare. För hur märkligt det än kan låta för en klubb som köpt Pogba och Lukaku för stora pengar är det samtidigt också den klubb som faktiskt något också satt ned foten i ett par förhandlingar redan – Morata och Perisic inte minst.

Man Utds ungdomar håller hur som helst på att slå sig upp i a-laget på riktigt under José Mourinho. Kanske inte alla som lyfts fram i den här bloggen verkligen tar plats den här säsongen, kanske gör alla det, kanske faller någon bort. Det ger Man Utd betydligt större bredd inför säsongen än annars, fler alternativ att välja mellan, samt är en symboliskt viktig feelgood-faktor.

Vilket förmodligen inte alls hade varit möjligt på samma sätt om Man Utd inte hade vunnit Europa League-finalen mot Ajax. Den vinsten gav Man Utd möjlighet att balansera nutid med framtid på ett betydligt mycket mer konstruktivt sätt. Att ta fram och integrera ungdomar blir betydligt svårare i det krisklimat som annars omgärdat laget.

Det var onekligen, och på flera olika sätt, en final för framtiden.

:::

TRANSFERKOLLEN

Danilo, Real Madrid till Man City. Var strålande i Porto men har haft det riktigt svårt i Real Madrid. Svårt att säga vad som är kontext och vad som är spelare i det avseendet, men inte alls omöjligt att Danilo passar bättre in som truppspelare under Pep Guardiola. I den rollen en klart bra värvning. Väl godkänd – (+++)

:::

LINHEMS TRANSFERKOLL

Darren Randolph, West Ham till Middlesbrough. Randolph visade ifjol att han kan prestera på en hög nivå. Det är förståeligt att West Ham söker ännu bättre alternativ men Randolph hade en stark säsong. Har tidigare inte varit alltför imponerad av honom och tyckte rollen som andramålvakt passade honom men ifjol var han stundtals väldigt imponerande. Boro har en annars osäker målvaktsbesättning och detta är ännu en tydlig markering av Boro att man verkligen satsar tillbaka mot Premier League. Berömlig – (+++++)

Peter Hyllman

Tottenham värvar ingenting eftersom Tottenham inte behöver värva någonting

Försäsongen drog igång på allvar för Tottenham under natten när de matchade för första gången mot PSG i Orlando. Det var en på förhand tämligen intressant match som motsvarade både högt ställda förväntningar på underhållning och stundtals även lågt ställda förväntningar på försvarsspel. Tottenham fick med sig en meriterande seger i bagaget.

Tottenham är för närvarande en på flera sätt tämligen annorlunda engelsk fotbollsklubb. Det märks inte minst på transfermarknaden. Tottenham är den enda engelska storklubben som på samma gång ännu inte har värvat en enda spelare den här sommaren men som också är befriade från kritik om att inte värva tillräckligt eller ha det kämpigt med sina förberedelser.

En snabb jämförelse med övriga storklubbar är möjlig. Arsenal var i stort behov av att göra en värvning som Lacazette och brottas fortfarande med vad som händer om Sanchez lämnar. Båda Manchesterklubbarnas mojo mäts i miljoner pund. Hela Chelseas sommar har pratats om i transfertermer och Liverpools status mäts i någon form av balansakt mellan Keita och Coutinho.

Om någon av dessa klubbar i det här läget inte hade värvat en enda spelare hade krisretoriken varit påträngande. Om någon av dessa klubbar dessutom hade sålt en av sina bättre spelare, som Tottenham har sålt Kyle Walker, hade tonläget varit desto högre. Men med Tottenham hör vi över huvud taget ingen sådan retorik. Hur kommer egentligen det sig?

Är det i själva verket fråga om någon form av media bias, eller är det bara så att vi förväntar oss mindre eller i alla fall något annat av Tottenham?

Det hjälper naturligtvis att Tottenham råkar vara ett för stunden formidabelt bra fotbollslag. Det är ett lag som har byggts upp under flera år, har en bra åldersstruktur på sin spelartrupp, är ett väldigt väl samspelt lag och befinner sig i närheten av vad som måste vara toppen av deras förmåga. Behovet för Tottenham att värva spelare är helt enkelt mindre än för andra klubbar.

Det där är så klart en tankegång som inte är alldeles bekväm för de som ser värvningar som mer eller mindre minst lika viktiga som titlar och poäng, för dem vars descartesianska konklusion är att vi värvar, alltså finns vi! Men det är också samma personer som om vi frågar dem vilka spelare Tottenham faktiskt  behöver värva den här sommaren mest har mummel till svar.

Och Tottenham befinner sig så klart också i positionen att om de inte verkligen behöver köpa en spelare, varför i hela friden ska de då slänga iväg pengar på spelare? Här fnissar säkert smartmarksen och pekar på Moussa Sissoko, förra säsongens dyra deadline day-värvning. Jovisst, Tottenham gör så klart sina screwups de med, men är det ett argument för eller mot att göra om dem?

Försäljningen av Kyle Walker hade onekligen kunnat leda till ett köpbehov, men Kieran Trippier är onekligen en väl så stark intern lösning. I övrigt finns inte många luckor i Tottenham. Det pratas om ett behov av världskaliber på en eller båda av forwardpositionerna för att verkligen höja laget. Men givet vad Tottenham redan har gäller det i så fall att verkligen pricka rätt.

Behovet av en anfallare har påpekats, det vill säga en bra stand-in till Harry Kane. Vi såg vad hans skadefrånvaro förra säsongen kostade Tottenham. Men här hittar vi en annan grej med Tottenham. Vincent Janssen är fortfarande kvar i klubben. Han var just den värvningen förra sommaren. Hans första säsong var ett misslyckande på så vis, men måste misslyckandet därför vara permanent?

Trots sina framgångar under senare år har Tottenham haft ett förhållandevis svagt facit med sina värvningar. Under Mauricio Pochettinos år som manager är det förmodligen bara Toby Alderweireld och Victor Wanyama som blivit omedelbara framgångar, och de hade båda spelat under Pochettino tidigare i Southampton.

Vissa värvningar har visat sig misslyckade. Men för flera andra har det snarare varit fråga om att ha det kämpigt inledningsvis för att därefter växa in i laget med tiden. Christian Eriksen, Heung-Min Son och Eric Dier skulle alla kunna ses som exempel på detta. Kanske är det så att det tar tid att ta till sig Tottenhams sätt att spela fotboll, och att värvningar kräver ett längre tidsperspektiv?

Möjligen är det bland annat det som Christian Eriksen syftar på när han pratar om hur speciellt det är att spela för Tottenham, och vilken speciell grupp av spelare det faktiskt är. Det senare antyder så klart också att Tottenham måste vara särskilt noga med vilka spelare de värvar också utifrån en gruppdynamisk aspekt. Listan av möjliga kandidater växer tunn.

Alltså vore det fullt rimligt att faktiskt se vad Vincent Janssen har att erbjuda den här säsongen, som backup-anfallare. Den andra säsongen kanske i själva verket är en betydligt bättre värdemätare för nya spelare i Tottenham. Det finns kanske även skäl att hoppas att Moussa Sissoko kommer visa upp mer den här säsongen. Det uppenbara behovet att värva blir allt mindre.

Av det skälet är kanske Tottenhams situation inför den kommande säsongen den starkaste och mest avundsvärda. De har tvingats till minst förändringar av alla storklubbar. De kan bygga vidare och fortsätta utvecklas från en väldigt stark position. De kommer naturligtvis värva någon eller några spelare till sist, men de har råd att vänta och vara väldigt noga i sin research av spelarna.

Kanske är det en tankegång som i viss utsträckning har gått förlorad under senare år. Omfattande värvningar under sommaren kan förvisso ses som ett styrkebesked och en sorts kraftmarkering. Men det är ju på samma gång också ett svaghetstecken. Att där finns ett behov eller en brist, ett problem eller en svaghet, som den värvande klubben försöker åtgärda.

Alla värvningar placerar sig kanske olika längs den skalan. Olika värvningar är i olika grad proaktiva respektive reaktiva. Men vad Tottenham också visar är att det också finns en styrka i att faktiskt inte behöva värva spelare. Att det är betydligt viktigare att hamna högst upp i ligatabellen än vad det är att hamna högst upp i antal spenderade pund.

I den pundtabellen befinner sig Tottenham för närvarande sist av alla. Modern sillylogik säger oss att detta gör Tottenham till en slags förlorare. Vad vi vet om Tottenham säger oss att de snarare är vinnare. Det är inte för att Tottenham egentligen är annorlunda än alla andra engelska storklubbar. Istället är det för att Tottenham ur flera avseenden just nu är bättre än alla andra storklubbar.

Återstår gör bara det sista och viktigaste avseendet.

:::

TRANSFERKOLLEN

Marko Arnautovic, Stoke till West Ham. Bra spelare men något tveksam värvning av West Ham, mest för att det känns som om det här är en spelartyp West Ham redan har. En spelare med uppenbar talang men stundtals tveksam attityd, har glimrat mycket i Stoke utan att riktigt skina permanent. Kan passa bra ihop med Javier Hernandez. Ger West Ham taktiska alternativ. Väl godkänd – (+++)

:::

LINHEMS TRANSFERKOLL

Kevin Stewart, Liverpool till Hull. Hull kan behöva stärka mittfält, särskilt efter ha tappat Jake Livermore och Tom Huddlestone. Stewart visade ändå i Liverpool att han hörde hemma på högre nivå som defensiv mittfältare. Det är dock ingen position som riktigt existerar i Liverpool. Tror han kan göra ett mycket bra jobb i Hull. Med beröm godkänd – (++++)

Emiliano Macrondes, Nordsjälland till Brentford. Brentford bör i och med sitt samarbete med det mer centrala Själland ha koll på dansk fotboll. Macrondes har dock inget imponerande målsnitt av vad jag kan förstå men jag har ingen anledning annars att tvivla. Väl godkänd – (+++)

Daryl Murphy, Newcastle till Nottingham. Som ersättare till Assombalonga kan jag se honom som mer tålig och en god mentor åt Ben Brereton och andra ungdomar i truppen. Man ska heller inte glömma att han gjorde nästan 30 mål för några säsonger sedan. Kan säkert göra ett bra jobb, är dock till åren. Hade sänkt betyget om jag inte hade enorma förhoppningar på Brereton. Väl godkänd – (+++)

Peter Hyllman

Leicester vänder blad till nästa kapitel i deras historia

Leicester möter Liverpool i finalen av Premier League Asia Trophy. Det är liksom International Champions Cup knappast något mer än kommersiellt pimpade träningsmatcher, men är som sådana ändå bra möjligheter att se hur respektive lag ligger till under försäsongen, hur lagen vill spela fotboll samt vad som finns kvar att arbeta vidare med.

När Leicester efter förra säsongens slut meddelade att Craig Shakespeare skulle sitta kvar som ordinarie manager fanns alltid farhågan att det mest av allt var ett sätt att försöka klamra sig fast vid vad som varit. Med andra ord att vilja bevara det gamla. Inte helt orimligt då Leicesters uppsving under våren till stor del byggde på ett back to basics-tänkande.

Vad Leicester emellertid behöver göra är att blicka framåt och sjösätta nästa lagbygge att ta över efter det fantastiska lag som gick upp i Premier League, höll sig kvar i Premier League, vann Premier League och tog sig hela vägen till kvartsfinal i Champions League. Men också det lag som klart och tydligt under förra säsongen hade börjat tappa benen.

Att Craig Shakespeare valde att bygga på det gamla under våren känns förvisso förståeligt. Leicester var ett lag i kris och i uppenbar fara att faktiskt åka ur Premier League. Det fanns helt enkelt inte tid och utrymme att experimentera med nya metoder. Snarare var det en fråga om att få laget att bara göra det de kände igen och visste att de var bra på.

Under sommaren har det däremot blivit tydligt att Craig Shakespeare försöker tänka i mer nya banor. Inte minst i backlinjen kanske där det förra säsongen stod klart att Wes Morgan och Robert Huth sjöng på sista versen. Harry Maguire är en strålande värvning från Hull City och Leicester har ett fortsatt intresse för Middlesbroughs Ben Gibson.

Mittfältet är en tuffare nöt att knäcka. Wilfried Ndidi var kanske det enda av förra säsongens nyförvärv som fann sin plats i Leicester och bör vara given även den här säsongen. Den här sommaren har Leicester även värvat Vicente Iborra och om Leicester fortsätter spela två man på centralt mittfält riskerar det båda illa för Danny Drinkwater.

Men kanske är det här som Craig Shakespeare är på väg att verkligen börja tänka nytt med Leicester. Han flirtade redan i Champions League med en övergång till tre man på centralt mittfält för Leicester, kombinerat med en trebackslinje och två anfallare. Vi skulle alltså kunna tänka oss någon variant på 3-4-3 eller 4-3-1-2 beroende på hur Shakespeare ser på sin backlinje.

Möjligen är den senare taktiska varianten ett hetare alternativ eftersom det skulle innebära att rena yttermittfältare då inte längre är lika viktiga. Relevant kan tänkas i och med att Riyad Mahrez ser ut att vara på väg att lämna Leicester. Demarai Gray har samtidigt visat på utmärkta tendenser att kunna fungera centralt som offensiv mittfältare eller trequartista.

Även i anfallet verkar Craig Shakespeare tänka nytt. Jamie Vardy är fortsatt Leicesters främste anfallare. Leicesters långt gångna försök att värva Man Citys stora talang Kelechi Iheanacho tyder däremot på nya idéer och en vilja att ge mer offensiv support till Vardy, som långa stunder under föregående säsong började se taktiskt sönderläst ut av motståndarförsvaren.

Det tyder också på att klockan klämtar för flera av Leicesters tidigare anfallare. Ahmed Musa kom aldrig in i laget. Leonardo Ulloa har aldrig riktigt lyckats ta någon plats i laget. Shinji Okazaki jobbar alltid väldigt hårt men kan sannerligen inte beskrivas som någon målskytt av rang. Islam Slimani visade kanske förra säsongen att han är värd att fortsätta satsa på.

Med en värvning av Kelechi Iheanacho hoppas Leicester och Craig Shakespeare rimligtvis uppnå två saker. Dels att värva en ung anfallare som inom de närmaste åren har all potential att utvecklas till en av Premier Leagues allra bästa anfallare. Dels att med värvningen andas nytt liv också i Jamie Vardy som anfallare genom att så att säga rensa vägen åt honom.

Det positiva med Leicesters försäsong är att Craig Shakespeare tvärtom de farhågor som fanns med hans anställning jobbar aktivt med att försöka förnya Leicester snarare än att försöka bevara det gamla, både taktiskt och mer sett till spelarmaterialet. Det bådar väl inför säsongen som kommer. Leicester kommer kanske inte vara i full sving, men i alla fall bättre än förra säsongen.

Just därför är dagens final i Premier League Asia Trophy en på flera sätt intressant värdemätare. För Leicester eftersom de möter Liverpool och kan få en indikation på hur de står sig mot ett av ligans tänkta topplag. Men även för Liverpool eftersom de möter Leicester och får en indikation på hur de står sig mot ett av de lag som teoretiskt skulle kunna utmana deras position i ligan.

Även om det som sagt inte är mer än en pimpad träningsmatch är det alltid bra att vinna fotbollsmatcher, och aldrig bra att förlora dem.

:::

TRANSFERKOLLEN

Javier Manquillo, Atlético Madrid till Newcastle. Har varit runt på lån de senaste tre säsongerna, senast i Sunderland, utan att på något sätt imponera. Ändå en spelare med viss talang. Inte omöjligt att en defensivt välorganiserad Rafa Benitez kan få fram den talangen där både Brendan Rodgers och David Moyes tidigare misslyckats. Godkänd – (++)

Andy Robertson, Hull City till Liverpool. Kanske inte en värvning som får blodet att pumpa för den genomsnittlige Liverpoolsupportern, men en mycket kompetent förstärkning på vänsterbacken som kommer kunna utvecklas med laget under de närmaste åren. Smart värvning av truppkaliber som breddar och ger fler alternativ. Väl godkänd – (+++)

Kurt Zouma, Chelsea till Stoke (lån). Väldigt talangfull mittback som har haft svårt att slå sig in eller få chansen i Chelseas backlinje. Drabbades av en allvarlig skada som han hyfsat nyligen återhämtat sig från. Perfekt värvning för Stoke som är i tydligt behov av att förnya och fräscha upp sin egen backlinje. Med beröm godkänd – (++++)

Alvaro Morata, Real Madrid till Chelsea. När det inte blev Romelu Lukaku så blev det Alvaro Morata istället, och det var väl ingen förlust med detta. Morata är en anfallare av världskaliber som spelmässigt passar perfekt in i både Chelseas taktik och ambition, som har kvar att visa att han kan leda anfallet för en av superklubbarna. Lysande värvning. Berömlig – (+++++)

:::

LINHEMS TRANSFERKOLL

Chris Samba, fri till Aston Villa. Sambas karriär gick som en dans innan han gick till Anzhi för obeskrivliga summor pengar. Därefter har han brottats med rysk rasism, skador, och misslyckade övergångar. Vad är Samba nuförtiden? 33 år gammal är det frågan om han är samma spelare, han spelade knappt förra säsongen. Värd en chansning, men Villa börjar få lite för många föredettingar i försvaret. Väl godkänd – (+++)

Ruben Vinagre, Monaco till Wolves (lån). En väldigt ung portugis. Vänsterback som vann U17-EM förra sommaren. Det är svårt att se en 18-åring ta en startplats i Wolves men han verkar onekligen lovande. Frågan är om lånet ska gynna Wolves eller Monaco i framtiden. Bara Jorge Mendes och framtiden kan veta det. Väl godkänd – (+++)

Joe Williams, Everton till Barnsley (lån). Beskrivs som en tuff slitvarg på innermittfältet. Bidragande del till Evertons framgångar i U23-ligan och fick sitta längst bort på bänken i a-laget i slutet av säsongen. Ersättare till Josh Scowen? Väl godkänd – (+++)

Glenn Whelan, Stoke till Aston Villa. Jag vet inte vad Aston Villa ska med alla dessa mittfältare till. Ska han försöka sig på någon katalansk mittfältslösning där nästan varje position innehavs en central mittfältare? Whelan är ingen favorit, men han är åtminstone kompetent och mer defensiv än flera av de andra Villamittfältarna. Godkänd – (++)

Peter Hyllman

Ett allvarligt samtal om Millwall 2017-18

Hyllman: Det festades och firades på Wembley i maj när Millwall vann playoff-finalen mot Bradford och tog sig tillbaka till The Championship. Det var sannerligen ett vackert slut på en jobbig säsong för Millwall under vilken de samtidigt har tvingats att kämpa mot hot om att se deras klubb tvångsförflyttas likt en gång i tiden Wimbledon. Men nu är festandet och firandet till ända och nu står Millwall inför den krassa verkligheten av en lång och brutal säsong i The Championship. Hur ser du på Millwalls chanser i The Championship den här säsongen, kan de hålla sig kvar, kan de till och med skrälla till saker och ting mer än så?

Linhem: Jag har inget större förtroende för Millwall måste jag säga. Det är inget illa menat men de känns som om deras nivå är League One-topplag och de lär åka ner igen så småningom. Deras styrka har varit ett helt band av anfallare och målskyttar samt ett tillräckligt försvar. Det märks ingen större ambition eller möjlighet till att förstärka på transfermarknaden. Förra gången Neil Harris var i Championship med Millwall åkte de ur, denna gången har han en full säsong dock. Det man kan säga om Millwall är att ingen gillar att spela mot dem och det finns en angenäm blandning av rutin från högre nivåer samt nya förmågor. Är Lee Gregory en ny Jamie Vardy eller var förra säsongens målskörd alldeles för uppblåst av hans många straffar? Vad tror du om Millwall? Du har trots allt en obsessiv tendens att tippa att nykomlingar som topplag och när Millwall åkte ur hade du dem helt oförklarligt tippade topp 6. Jag å andra sidan har aldrig någonsin haft fel.

Hyllman: Jag spar på mina oförklarliga topptippningar tills vi kommer till Sheffield United tror jag. Jag vet ju hur provocerad du blir av sådana saker så det gäller ju att välja sina strider. Nej, jag kände mig rätt skeptisk till Millwall redan inför playoff-spelet för några månader sedan, och jag tyckte Bradford förmodligen var laget som var bäst rustade för The Championship. Men det är inte alltid det laget som vinner ett playoff. Det betyder emellertid också att det är svårt att se att Millwall ska ha något annat att hoppas på den här säsongen än att möjligen kunna hålla sig kvar i The Championship. De kommer ha en viktig inledning på säsongen där de undviker många av de absolut starkaste lagen under hösten. Plockar inte Millwall tillräckligt med poäng där så kan det bli riktigt svårt för dem att hålla sig kvar.

Millwall har så klart visat sig kapabla att skrälla till riktigt bra mot större lag, inte minst i FA-cupen. De tog sig ju bland annat till kvartsfinal i FA-cupen förra säsongen efter att ha slagit ut tre Premier League-klubbar längs vägen, innan Tottenham blev för svåra. Men cupspel är inte ligaspel. Millwall känns för närvarande huvudsakligen som ett cuplag, åtminstone sett till sin förmåga att vinna mot större klubbar. Det var förmodligen något som också hjälpte dem i playoff. Men att visa samma förmåga i ligaspel är en helt annan femma och jag har väldigt svårt att se hur Millwall ska klara av det. För mig är Millwall på förhand en av favoriterna (?) att åka ur The Championship, det vill säga tillbaka till League One. Håller du med? Vilka befintliga spelare eller vilka värvningar skulle kunna rädda Millwall från detta oblida öde? Steve Morison börjar väl ändå bli för gammal för att prestera mirakel för Millwall.

Linhem: Tur det! Millwall har sannerligen förtjänat sin plats i finrummet men likt till exempel Burton lär det krävas en imponerande kollektiv bedrift ifall de ska göra annat än att guppa vid nedflyttningstrecket. Jag ser ingen enorm potential i laget tyvärr även det finns några användbara unga spelare från de egna leden. Jag gillar teorin om Millwall som ett cuplag. Det känns som att Neil Harris vet vilka saker han ska spela på som motivation och det kanske inte funkar varje omgång. Millwall har redan gjort en strålande värvning i att plocka James Meredith från playoff-besegrade Bradford men jag kan se fler investeringar i backlinjen och mittfältet. Jag ser tyvärr Millwall åka ur och Steve Morison har definitivt sina bästa säsonger bakom sig.

Hyllman: Håller med. Millwall får sikta på att försöka hålla sig kvar i The Championship, men det är högst oklart om de faktiskt lyckas. Millwalls betydelse i The Championship den här säsongen kommer kanske i första hand vara som någon form av spoiler för andra klubbar. Teoretiskt en tuff match, inte minst på The Den, där klubbar som jagar uppflyttning och playoff kan tappa viktiga poäng.

Peter Hyllman

Brentford banar vägen för B-lagsmodellen inom engelsk ungdomsfotboll

Brentfords B-lag träningsmatchar mot Benficas B-lag på bortaplan. Det låter som en match som på pappret bara skulle kunna sluta på ett enda sätt. Men icke. Matchen vinner Brentford med 6-0. Ett resultat som minst sagt imponerar och som på samma gång riktar blickarna mot Brentfords alternativa sätt att arbeta med utveckling av unga spelare.

När Brentford meddelade strax innan sommaren 2016 att de hade fattat ett beslut att lägga ner sin ungdomsakademi togs det emot på åtminstone två olika sätt. Dels fick Brentford kritik för att de till synes inte längre satsade på ungdomar. Dels sågs det som en direkt följd av den Elite Performance Player Plan som Premier League beslutat om angående alla klubbars akademier.

Det normala sättet för engelska klubbar att utveckla unga spelare har alltid varit genom sina så kallade akademier. Vad EPPP gjorde var att dela in dessa akademier i olika kategorier och i princip göra det möjligt för klubbar med akademier av den främsta kategorin att plocka spelare från lägre rankade akademier utan att behöva betala marknadsmässiga priser.

Det var ett beslut som fick många mindre klubbar att kritisera EPPP för att ta bort en av deras viktigaste intäktskällor och att i praktiken göra det ekonomiskt svårmotiverat för en mindre klubb att ens ha någon akademi. Brentford som årligen investerade drygt £2m i sin akademi inte bara gjorde den bedömningen utan valde alltså att också dra slutsatserna därav.

Brentford valde att istället implementera en så kallad B-lagsmodell, det vill säga vad som i praktiken inom den engelska fotbollen är Brentfords U23-lag. Idén var att göra en mer begränsad satsning på unga spelare mellan 17-20 år. Fördelen med ett sådant system är att dessa spelare kan skriva professionella kontrakt och alltså skyddas som tillgångar mer än spelare i ett akademisystem.

Brentfords strategi att välja ut dessa spelare har också varit synnerligen genomtänkt. Istället för att scouta lovande ungdomar i klubbar längre ned i seriesystemet, som alla andra klubbar, har Brentford fokuserat på att istället plocka upp unga spelare som precis släppts från de stora klubbarnas egna akademier. Som fortfarande är mycket lovande spelare.

Förhoppningen med ett sådant här system var hela tiden att skapa ett bra flöde av unga spelare som kan ta steget upp i a-laget. Det har under det första året visat sig fungera alldeles utmärkt. Fyra spelare från Brentfords B-lag har under säsongen som gått tagit klivet upp till och fått speltid med Brentford i The Championship av Dean Smith, en markant ökning från förut.

Genom att ställa sig utanför det engelska akademisystemet har Brentford också hamnat utanför det organiserade engelska U23-ligaspelet. Brentford har istället valt att organisera en serie av träningsmatcher mot några av Englands och Europas allra största klubbar, samt delta i internationella turneringar på ett mer systematiskt sätt. Något de anser ger spelarna en bättre utbildning.

Brentfords B-lagsmodell har visat sig framgångsrik. Inte minst resultatmässigt där Brentford bland annat under våren vann Kai Thor Cup, en internationell ungdomsturnering arrangerad i dansk regi, men också spelat jämnt och vunnit mot flera av Englands storklubbar. En höjdpunkt var en 3-2-vinst mot Man Utd inför mer än 1,000 åskådare hemma på Griffin Park.

Men modellen har som sagt också visat sig framgångsrik vad gäller att slussa fram spelare till a-laget. Yttermittfältaren Josh Clarke har tagit en ordinarie plats i Brentford. Vänsterbacken Tom Field och mittbacken Chris Mepham håller också på att slå sig in i laget. Reece Cole och målvakten Dominic Kurasik knackar även de på dörren.

Publiksiffran på Griffin Park mot Man Utd säger också att supportrarna har tagit förändringen med B-lag och nedlagd akademi till sig. Där fanns naturligtvis en skepsis först då det verkade som om Brentford lade ned något som ses som en självklarhet i alla engelska klubbar. Självklart hjälper det för supportrarna att se nämnda spelare i startelvan i en FA-cupmatch mot Eastleigh.

Flera andra spelare i Brentfords B-lag som precis har tennismosat sina direkta motsvarigheter i Benfica kan vara aktuella för Brentford under säsongen. Lukas Talbro, Henrik Johansson, Herson Alves, Ilias Chatzitheoridis och den väldigt lovande danske anfallaren Justin Shaibu har samtliga visat väldigt imponerande tendenser med Brentfords B-lag.

Att gå mot strömmen, att göra saker på helt annorlunda sätt än alla andra, är ofta något som betraktas med misstänksamhet av omgivningen. Brentford är sannerligen inget undantag i det avseendet. Ungdomsfotbollen är inte det enda område där Brentford har valt att inte anpassa sig efter normen utan istället gå sin egen väg. Deras användande av statistisk analys är ett annat känt område.

Men för utveckling är det både nödvändigt och värdefullt med klubbar som Brentford, som vågar göra saker på nya och annorlunda sätt. Och vi ser även hur andra och större klubbar i viss utsträckning börjar ta efter Brentfords B-lagsmodell. Exempelvis Everton som gör en mycket tydlig satsning på att skapa ett starkt U23-lag, det vill säga B-lag, om än utan att lägga ned sin akademi.

Anledningen får förmodas vara rätt självklar. Det är helt enkelt en modell med en betydligt högre success rate att slussa fram unga spelare till a-laget än den traditionella akademimodellen, eftersom den eliminerar ett antal så kallade osäkra faktorer kring spelarna samt reducerar finansiell risk. Vi kan räkna med att allt fler klubbar kommer adoptera B-lagsmodellen.

Det finns i själva verket inte någon motsättning mellan B-lagsmodellen och den traditionella akademimodellen. Det är fullt möjligt för en klubb att kombinera båda modellerna. Men framför allt öppnar det så klart upp för möjligheten att det faktiskt inte är nödvändigt för alla klubbar att göra samma sak på exakt samma sätt. Var och en kan istället göra det den är bäst på.

Brentford har knappast blivit mindre fotbollsklubb genom sitt beslut att istället tillämpa en ren B-lagsmodell. De har tvärtom blivit en bättre fotbollsklubb och definitivt en på många sätt mer intressant fotbollsklubb. Kanske har en allmän misstänksamhet mot Brentford lika mycket att göra med en allmän skepsis inom engelsk fotboll mot själva idén om B-lag.

Vilket förvisso är en helt annan diskussion, men ändå i någon mening en besläktad diskussion. Det lättaste sättet att hålla alla B-lag utanför det ordinarie seriesystemet är så klart att inte ens acceptera att B-lag existerar, och att istället kalla dem för något så förhållandevis harmlöst som exempelvis U23-lag. Kontrollera språket så kontrollerar du diskussionen.

Genom att göra saker på sitt eget sätt gör Brentford det svårare att kontrollera diskussionen. Den mer cyniska sidan av saken är om Premier Leagues Elite Performance Player Plan i själva verket var ett långsiktigt sätt att neutralisera motståndet mot B-lag samt skapa ett system vars ekonomiska incitament och upplägg med U23-lag i praktiken skulle resultera i smygskapandet av B-lag.

De som samtidigt ville ha ett exempel på hur bra en B-lagsmodell faktiskt kan fungera inom engelsk fotboll så är Brentford naturligtvis en utmärkt förebild i det avseendet.

:::

TRANSFERKOLLEN

Jacob Murphy, Norwich till Newcastle. En av två väldigt lovande tvillingar från Norwich som nu tar klivet upp till den klubb han höll på som liten pojke. Jodå, tydligen for reals den här gången. Kanske inte en omedelbar world beater, men en spelare med hög potential som gör rätt i att nu ta klivet upp i Premier League. Kan bli kvar i klubben under lång tid. Väl godkänd – (+++)

:::

LINHEMS TRANSFERKOLL

Matthew Pennington, Everton till Leeds (lån). Verkar vara högt aktad i Everton, spelade trots allt och gjorde mål i Merseysidederbyt ifjol. Ger Leeds ytterligare konkurrens i försvaret och kan spela både i mitten och ute till höger. Väl godkänd – (+++)

Vito Mannone, Sunderland till Reading. Aldrig varit någon personlig favorit och det är en rejäl försvagning jämfört med Al-Habsi som var en tegelmur med bläckfisk armar förra säsongen. Mannone symboliserar Readings återgång till det normala och antagligen mediokra. Godkänd – (++)

Ahmed Elmohamady, Hull till Aston Villa. Ännu en gång återförenas han med Steve Bruce. Det har ibland varit ett lyckat samarbete och ibland har Elmohamady varken passat som högerback eller ytter. Passar bra ifall Villa vill spela med wingbacks eller bara offensiva ytterbackar. Väl godkänd – (+++)

Peter Hyllman

Ett allvarligt samtal om Middlesbrough 2017-18

Hyllman: Över £30m spenderade redan. Och nästan £25m av dem på nya anfallare, bland annat ett klubbrekord för Nottingham Forests anfallare med det annorlunda namnet Britt Assombalonga. Middlesbrough har brottats de senaste åren med ett alltför defensivt tänkande och således en oförmåga att göra mål i tillräcklig utsträckning. Är det någon form av psykologiskt retroaktiv kompensation för detta vi nu bevittnar med Middlesbrough, eller finns det någon form av Garry Monksk metod bakom denna madness?

Linhem: Jag vet inte exakt vad för metod Garry Monk tänker sig men jag gillar deras värvningar hittills. Defensiven borde finnas kvar och det var uppenbart hur man saknade offensiv eldkraft. Det jag fortfarande jag kan tycka Boro saknar är en mer utpräglad playmaker, de har funkat som bäst de senaste säsongerna när Gaston Ramirez varit i bra form. Och Leeds under Garry Monk spelade trots allt mest 4-2-3-1 med en liten Pablo Hernandez som höll i tyglarna. Assombalonga kan vara en rejäl och användbar centertank men han har inte varit tillräckligt frisk de senaste åren. Hur tänker man sig med Patrick Bamford och Rudy Gestede? Alla har visat på kapacitet att göra upp mot 20 baljor på en säsong. Braithwaite förväntar jag mig spela mest ute på kanten, där han också lär vara målfarligare än vad Boro haft att tillgå tidigare.

Ett större bekymmer blir att få behålla Ben Gibson. Just nu ser det väldigt troligt ut men med tanke på den marknaden som finns för engelska mittbackar lär han vara eftertraktad. Tror du Boro får behålla Gibson? Eller har man tillräckligt med defensiv kompetens att klara sig utan honom?

Hyllman: Kanske beror det i stor utsträckning på vilken annan klubb som faktiskt visar intresse för Ben Gibson. Leicester har ju länge varit intresserade men ser ju ut att ha valt Harry Maguire istället. Om det blir en av de bättre Premier League-klubbarna tror jag Gibson förmodligen känner sig sugen på att ta den chansen. Är det en av de svagare Premier League-klubbarna, exempelvis Burnley, Stoke eller Swansea så finns nog alla chanser att Gibson ser det som minst lika meningsfullt att stanna kvar i Middlesbrough och försöka spela dem omedelbart tillbaka till Premier League.

Middlesbrough har med spelare som Daniel Ayala, George Friend, Fabio Da Silva och Cyrus Christie absolut defensiv kompetens att klara sig utan Ben Gibson, men kanske börjar det se tunt ut. Möjligen är detta invändningen mot Middlesbrough för närvarande, märkligt nog givet att laget trots allt kommer från Premier League, att spelartruppen känns tunn och med andra ord känslig för skador. Det finns naturligtvis tid för Middlesbrough att åtgärda detta under sommaren men tror du som jag att det här är något som skulle kunna sätta stopp för Middlesbroughs realistiska ambitioner att vinna The Championship den här säsongen?

Linhem: Det känns onekligen som chanserna för Boro att behålla Gibson ökat eller åtminstone ser möjliga ut. Ofta tänker man när lag åker ut att de ska plundras helt men ofta blir några guldkorn kvar. Gibson har ju dessutom klubben i blodet och Boro satsar på en snabb uppflyttning. Samtidigt som man undrar hur det skulle gå om till exempel Southampton eller åtminstone Crystal Palace verkar sugna. Stoke känns inte orimligt heller.

Vet inte om tunn är rätt ord men den är definitivt skadekänslig eller, ifall man ska vara hård, bara mycket utfyllnad. Det var flera inlånade spelare ifjol som hade viktiga roller och flera positioner där man behöver mer offensiva spelare ifall man har planer på att faktiskt etablera ett anfallspel denna säsongen. Något man glömde förra säsongen som om Karanka tappat bort anfallskapitlet i spelboken.

En för mig, men inte för alla, särskilt intressant fråga för Boro blir vem som ska vakta kassen denna säsongen. Blir det Dimi Långt-Grekiskt-Efternamn som var strålande förra vändan i Championship men som närmar sig 40 år, Meijas som jag mest sett på bänken, eller unge Connor Ripley som på lån i Oldham förra säsongen var League Ones bästa målvakt. En av de mer heroiska insatserna en Ripley gjort på en kall plats ute i ingenstans. Jag personligen hoppas Ripley kan få en chans även om skillnaden mellan att bli bombarderad i Oldham är annorlunda mot att stå i Boro. Han är också för den nyfikne son till gamle Boro- och Blackburn-yttern Stuart Ripley. Några specifika spelarfrågor du funderar på gällande Boro? Tror du på Ripley? Vad talar för att Boro kommer kunna spela någon form av anfallspel till hösten?

Hyllman: I Oldham kunde ingen höra Ripley skrika? Om vi ska bedöma bara utifrån de få träningsmatcher som hittills har spelats så verkar Garry Monk i första hand vara intresserad av att pröva Dimitros Kosta-någonting-poulos som sin målvakt. Men så gillar ju Monk som bekant sina gamla och rutinerade målvakter.

Mina främsta frågor skulle kanske gälla anfallsbesättningen som om Middlesbrough förut led brist på alternativ nu snarare brottas med ett överflöd av alternativ. De hade redan sedan tidigare Rudy Gestede och Patrick Bamford, och kasta möjligen in Christian Stuani där också beroende på hur man ser det, och nu har man alltså värvat både Britt Assombalonga och Martin Braithwaite, hur tänker sig egentligen Monk ställa upp sitt anfall under säsongen och vem är det som närmast ofrånkomligen blir utan stol att sitta på när musiken tystnar och tar slut? Att de kommer kunna skapa målchanser med spelare som Jonny Howson, Adama Traoré, Adam Clayton, Grant Leadbitter och kanske även Gaston Ramirez utgår jag från. Kan det i själva verket vara så att Middlesbrough som var defensivt överbalanserat förra säsongen den här säsongen riskerar bli offensivt överbalanserade? Det passar i och för sig inte ihop med vad vi vet om Garry Monk från dennes tid med både Swansea och Leeds.

Att vi ännu inte har sagt något om möjlig tabellplacering för Middlesbrough får mig att tro att vi båda tar det närmast för givet att det är i toppen av tabellen vi kommer återfinna dem. Middlesbrough borde vara en prima kandidat för automatisk uppflyttning, även om de naturligtvis kommer stöta på motstånd längs vägen. Utan att veta helt säkert så skulle jag tro att en nedflyttad klubbs allra bästa chans att flyttas upp igen är just deras första säsong, att chansen varje säsong därefter minskar, och Middlesbrough och Steve Gibson verkar i alla fall bestämda att göra bästa och mesta möjliga av den här chansen.

Peter Hyllman

Graham Potter måste stå högt i kurs hos flera ambitiösa engelska klubbar

Norrland är knappast som gjort för elitidrott över huvud taget, i alla fall inte idrotter som inte involverar antingen snö eller is. Det är inte bara en fråga om geografi och klimat utan lika mycket en fråga om kultur. Det finns en pessimism och en slags instängdhet i Norrland som helt enkelt inte utgör någon särskilt bra grund för framgångsrika elitklubbar.

Om vi ändå skulle leta efter en framgångsrik fotbollsklubb på elitnivå i Norrland så vore Östersund knappast det första stället vi letade på. En förhållandevis liten stad om cirka 70,000 invånare mitt i det norrländska inlandet. I modern tid hade vi förmodligen i första hand tittat mot GIF Sundsvall, som kanske inte varit bäst vid varje givet tillfälle men alltid störst och mest stabila.

Men på fem år har Östersunds FK, en klubb som formellt grundades för bara 20 år sedan, och som i början av den här femårsperioden spelade i Division 2, den svenska fjärdedivisionen, gjort slarvsylta av GIF Sundsvalls hela historia. Att ta sig hela vägen upp i Allsvenskan, att vinna Svenska Cupen, att spela i Europa League, sådant som GIF Sundsvall drömt om men sett som omöjligt.

Bakom Östersunds FK:s moderna fotbollsunder står Graham Potter, en engelsk tränare som har tagit Östersund på hela den här resan. En resa som inte bara har inneburit fotbollsmässiga framgångar, utan också en fotboll som har varit och är sant progressiv på ett sätt som svensk fotboll sällan har varit, och ett lag och en klubb som lever i symbios med både stad och samhälle.

Den som hör Graham Potter prata om sina erfarenheter får höra en berättelse om en före detta spelare som inte kände igen sig själv eller sitt sätt att se på fotboll med engelsk fotboll. Många har säkert liknande berättelser. Vad som skiljer Potter från dessa många är att han valde att ta klivet utomlands, att hitta och forma sin fotbollsidé i en annan kultur och ett annat sammanhang.

Mycket med engelsk fotboll har förändrats och håller på att förändras. Bara under de sex år som Graham Potter nu har varit tränare i Östersunds FK har många yngre tränare och många utländska tränare tagit över taktpinnen inte bara i Premier League utan också i Football League. Graham Potter förenar dessa båda trendlinjer, en ung tränare med utländska erfarenheter.

Det är kanske få engelska klubbar som fäster någon större vikt vid vad en engelsk tränare lyckas hitta på med någon lätt obskyr klubb i en liga med så pass låg profil som Allsvenskan. Därför var det alltid särskilt intressant när Östersund vann Svenska Cupen eftersom det innebar att Östersund och Graham Potter skulle spela i Europa League.

Det om något borde få engelska klubbar på viss nivå att dra ögon och öron till sig. Hur många andra aktuella kandidater de väljer mellan kan faktiskt säga att de har erfarenhet som tränare i Europa League? När det kommer till engelska tränare blir svaret ofrånkomligen inte en enda. Och att inte bara delta i Europa League, utan faktiskt besegra självaste Galatasaray?

Det är naturligtvis en sak att vinna på hemmaplan uppe i de norrländska skogarna, en helt annan sak att också göra det nere i Turkiet på ett kokande Ali Sami Yen. Men de har gett sig själva chansen. Och bara för Östersund att gå ut på den arenan i den turneringen, med det utgångsläget, är en bedrift som förpassar alla tidigare norrländska fotbollsmeriter till skuggan.

Inte minst är det matcher som borde vara ett utmärkt skyltfönster för Graham Potter för intresserade engelska klubbar. Vad det skulle innebära för hans renommé att vinna mot Galatasaray och vad som därefter kan tänkas hända fortsatt i Europa League-kvalspelet. Många ambitiösa engelska klubbar i de lägre serierna borde börja visa ett konkret intresse.

Vi ska inte förvänta oss att det kommer vara några Premier League-klubbar som söker efter Graham Potters tjänster, konkurrensen är alldeles för hård om de jobben. Även konkurrensen om jobben i The Championship är hård. Kanske är Pep Clotets jobb i Oxford United och League One en bra fingervisning. Men vilka klubbar i England motsvarar kanske närmast Östersunds FK?

Coventry City vore ett intressant alternativ av flera skäl. Gammal klubb med goda anor som borde vilja så mycket mer än att hålla till i League Two, dit de åkte ned förra säsongen för första gången på 58 år. Osäker managersituation sedan Russell Slade ersatts av Mark Robins. Mycket turbulens kring klubben på grund av ägarna men ändå en klubb med hög kapacitet.

Swindon Town är en annan nyss nedflyttad klubb till League Two som borde kunna och vilja mer. Lee Power är en frispråkig och viljestark ordförande som Graham Potter är van vid från Östersunds FK med Daniel Kindberg. På samma gång har debaclet med Tim Sherwood fått Power att backa undan lite. Skulle kunna bli riktigt bra med ett bra tandem mellan ordförande och rätt manager.

Notts County hade varit en spännande klubb att försöka göra något med. På sätt och vis med all sin tradition den raka motsatsen till Östersunds FK, men ändå en klubb som visat ambitioner också under senare år, om än på ett för dem något olycksaligt sätt. Ny ägare och ordförande har däremot satsat på att få klubben på rätt köl igen ekonomiskt, sportsligt och socialt.

MK Dons vore en spännande klubb att försöka göra något med i League One, liksom Östersunds FK en nystartad klubb lite från ingenstans. Knappast en klubb som är omtyckbar på samma sätt som Östersunds FK. Samtidigt en god tradition av att utveckla unga spelare som borde kunna tilltala Graham Potter och passa bra in med hans egen erfarenhet.

Bury är en League One-klubb med ambitioner för uppflyttning men som saknat know-how för att verkligen göra slag i saken. Mycket kritik riktas mot Lee Clark som manager för att sakna nödvändigt taktiskt kunnande och för att spela en omodern form av fotboll. Rent profilmässigt en klubb Graham Potter alltså borde kunna passa in i mycket bra.

Ipswich har vi ju pratat om rätt nyligen på den här bloggen och det känns som en klubb som söker en ung och nytänkande manager ungefär som Graham Potter. En klubb där Mick McCarthys idéer kanske saknar rätt fräschör. Marcus Evans är en ordförande med ambition men som verkar ha tröttnat på att kasta pengar på problemen.

Bristol City är en annan klubb i The Championship som troligtvis kan sägas leta efter en slags identitet. En klubb som visat visst intresse både för att försöka slussa in unga spelare i laget och värva spelare från Sverige och Skandinavien, och alltså inte omöjligt att Graham Potter därför skulle kunna ses som en bra fit för klubben, med kunskap om just den marknaden.

Det här är i och för sig en blogg som utgår från det möjligen något dryga antagandet att Graham Potter själv vore i första hand intresserad av att återvända till England som manager. Det är kanske inte något orimligt antagande, men ändå. I slutänden beror det förmodligen på en kombination av vilka alternativ som står till buds och vad familj och vänner vill.

Om Östersund slår ut Galatasaray ur Europa League ikväll, egentligen alldeles oavsett detta, borde i vilket fall som helst både Östersund själva och flertalet storjobb i Sverige och Skandinavien vara tillgängliga för Graham Potter under de närmaste åren. Skulle de sju engelska klubbar jag i den här bloggen lyfter fram som möjliga alternativ kunna konkurrera med dessa storjobb?

Helt säkert.

:::

TRANSFERKOLLEN

Eldin Jakupovic, Hull City till Leicester. Tveksam status på den här värvningen, men förmodligen i och med att Ron-Robert Zieler lämnar Leicester är Jakupovic tänkt som reservmålvakt bakom Kasper Schmeichel. Bra om än inte särskilt meningsfull värvning i det avseendet. En väsentlig försämring om Jakupovic är tänkt som ersättare till Schmeichel, men inget finns som i nuläget tyder på det. Godkänd – (++)

:::

LINHEMS TRANSFERKOLL

Ollie Watkins, Exeter till Brentford. En spelare som varit på väg till Championship efter sin otroliga säsong ifjol, frågan var bara var. Brentford känns som en passande destination. De har gott rykte för scouting och ungdomlighet. Watkins var fenomenal ifjol och hans dubbelsiffriga mål och assists var i underkant sett till hur dominant han var. Kan mycket väl likt Dwight Gayle och Andre Gray tidigare enbart spendera en kort period i Championship innan Premier League lockar. Enda tveksamheten är att han inte skulle klara hoppet från League Two till Championship. Berömlig (+++++)

Fraizer Campbell, Crystal Palace till Hull. Campbell hade faktiskt sin bästa och kanske enda hela bra säsong i Hull. Det var för tio år sedan nu. Sedan dess har han visserligen bevisat att han kan spela på toppnivå men han har inte förutom kortare perioder levt upp till förväntningarna målmässigt. Hull behöver mycket mer men Campbell i sig är ingen usel värvning. Är han en tilltänkt startspelare är värvningen underkänd. Godkänd – (++)

Hope Akpan, Blackburn till Burton. En spelare som det funnits förhoppningar på men som aldrig riktigt infriats. En energisk mittfältare men som mest plockar på sig kort och frisparkar. Var inte särskilt ordinarie eller imponerande i ett blekt Blackburn ifjol. Får ändå godkänt för att Burton förtjänar visst förtroende. Godkänd – (++)

Peter Hyllman

Ett allvarligt samtal om Leeds 2017-18

Hyllman: Jaha, dags att dra på sig gummihandskarna för nu ska vi onekligen ge oss in i skiten på riktigt och prata Leeds. Detta Leeds som förra säsongen blev blott det tredje laget på 30 år att samla ihop mer än 75 poäng men ändå misslyckas med att ta sig till playoff. Ett playoff som nog de flesta, kanske även de själva i viss utsträckning, tog för givet där även när mars gick över i april och vårkänslorna började spira. Nu har så klart väldigt mycket hunnit hända med Leeds sedan dess, många saker har förändrats, allt från ägare och manager till spelartruppen, men tror du förra säsongens stora choke kommer ha en positiv eller negativ inverkan på Leeds den här säsongen – eller kanske ingen inverkan över huvud taget?

Linhem: Jag ser det redan ha haft en negativ inverkan då Garry Monk lämnat. Men det är ganska positivt att man inte tappat några viktiga spelare och flera av värvningarna kan potentiellt höja Leeds ännu ett steg till nästa säsong. Frågan jag ställer mig är ifall man kan lita på den nya managern Thomas Christiansen och de många nya värvningarna som har ytterst lite erfarenhet av engelsk fotboll. Jag gillar ju inte att peka på sådant och Huddersfield bland annat ifjol visade att det inte behöver vara ett problem. Särskilt fascinerad är jag över en kärna av förra säsongens starka mittförsvar, Pablo Hernandez, och Chris Wood tillsammans med framför allt Samu Saiz, som det pratats väldigt gott om, men även Klich och Wiedwald har alla möjligheter att spela bättre än Bob Green. Där finns onekligen potentialen till ett topplag. Jag vet inte vad man ska säga om Leeds nya ägare men av historien att döma bör man alltid vara väldigt misstänksam och lite i bakhuvudet fundera på om det bara är Ken Bates i förklädnad. Vad är din reaktion till Radrizziani och alla dessa nya kontinentala värvningar?

Hyllman: Andrea Radrizzani har ju gjort många saker rätt under sin första tid som ny ägare för Leeds och han verkar ju onekligen både ha rätt ambition och viljan att backa upp denna ambition också i handling. Huruvida det här beslutet att byta ut Garry Monk och då kanske i synnerhet att ersätta honom med Thomas Christiansen var ett bra beslut återstår att se. Vad som känns troligt är väl att Radrizzani egentligen aldrig hade för avsikt att behålla Monk, eller i alla fall att han var tveksam till det, givet att det aldrig blev något tal om under förra säsongen att faktiskt förlänga kontraktet. Det hade naturligtvis varit prio ett om man ville ha Monk kvar.

Jag har, liksom jag uppfattar att du har, lite svårt att så här på förhand riktigt göra en vettig bedömning av Leeds alla värvningar. Den vänliga tolkningen är kanske att det är en positiv konsekvens av att ha anställt en så pass anonym manager utifrån ett engelskt perspektiv, att han genom att ha varit aktiv i andra delar av Europa har sett saker som engelska klubbar normalt sett inte ser. Vad man i alla fall kan säga är att Leeds åtminstone till synes gör något åt vad som var ett tydligt problem förra säsongen, nämligen bristen på bredd i spelartruppen. Leeds har plötsligt fler alternativ att välja mellan, både i val av spelare och i val av taktik. Hur ser du själv att Leeds utvecklas taktiskt med Thomas Christiansen och alla dessa nya spelare?

Linhem: Med tanke på min något begränsade koll på cypriotisk fotboll vet jag inte alltför mycket om Christiansens tendenser. Det jag läst är att APOEL höll nollan i 27 matcher under en säsong, vilket står i viss kontrast med stereotypen av vad en spansk-dansk manager skulle prioritera. Av spelarna att döma vill han förstärka mittfältet som ifjol inte var alltför delaktigt. Leeds var ifjol ett lag som sällan dominerade utan stödde sig mot ett starkt försvar och en klinisk Chris Wood där framme. Värvningarna av mer offensiva mittfältare tyder på att Christiansen vill försöka göra Leeds mer bollförande.

Det är möjligt att själva spelet med Monk inte lockade den nya ägaren men jag tror det framför allt berodde på att han som många ägare ser det som att man antingen bör bli uppflyttade eller åtminstone nå playoff, annars gör man ett otillräckligt jobb. Vilket är ambitiöst men kanske lite väl hårt och risken att istället ha en sämre säsong är ju inte minimal. Personligen tror jag Leeds kan spela bättre än ifjol utan att nödvändigtvis sluta bättre i tabellen. Jag tror man blir en av många i det förväntade getingboet på övre halvan, vad tror du?

Hyllman: Utan tvivel kommer Leeds vara en av getingarna den här säsongen, i alla fall borde man vara det. Allt annat vore bara att betrakta som en mycket grov missräkning. Att jag funderade en smula på vad Thomas Christiansen skulle betyda taktiskt för Leeds är att Leeds under Garry Monk kunde framstå som stundtals endimensionellt. Delvis som du är inne på, ett stabilt försvar och så förlitade man sig på Chris Wood. Delvis som en följd av att Monk höll så hårt på sitt 4-2-3-1-system. En talande statistik tycker jag är att Leeds förra säsongen bara gjorde 14 mål i 20 matcher i vilka de släppte in det första målet, vilket tyder på en relativ oförmåga att ändra en matchbild och framför allt ändra sitt eget spel. Vad värvningarna av Samuel Saiz, Mateusz Klich, Caleb Ekuban med flera öppnar upp för är en större taktisk flexibilitet, möjligheten att variera mellan taktiska system med fler offensiva spelare.

Det behövs sannerligen. För även om Leeds var synnerligen effektiva i sitt målskytte förra säsongen – tack för det, Chris Woods! – så skapade de väldigt få målchanser relativt sett. I själva verket var det faktiskt bara Ipswich och Rotherham som skapade färre målchanser, och det är en anmärkningsvärd statistik för ett lag som trots allt befann sig i toppen av tabellen hela säsongen, och något som rimligtvis måste förbättras. Det var inte många som på förhand hade förutsett att Leeds skulle kriga om uppflyttning förra säsongen, så på så vis fanns kanske alltid en risk att det skulle visa sig vara en engångsföreteelse. Kanske är det i själva verket så att vad Leeds och Andrea Radrizzani har sett till med att byta ut Garry Monk är att Leeds kamp för uppflyttning faktiskt inte blir någon engångsföreteelse?

Linhem: Det är en inte alltför dum tanke, att Monks spelstil inte var tillräcklig i längden. Det har trots allt visat sig ganska effektivt ibland att byta ut en ganska framgångsrik inhemsk manager och plocka in en mer ambitiös utländsk manager. Det brukar dock inte gälla såpass lovande managers som Garry Monk och inte innan uppflyttning. Det bär dessutom större risk vilket varit tydligt i många fall. Dessutom ska man kanske inte räkna med att Chris Wood är lika livsfarlig som förra säsongen. Säsonger då spelare gör så många mål växer inte på träd.

Som en summering tror jag ändå på Leeds, med viss tveksamhet till Christiansen. Det positiva är flera bra värvningar som stärker annars svaga positioner. Då man som sagt skapade få chanser ifjol är det smart att värva Samu Saiz till exempel som är en offensiv mittfältare och Klich gjorde en del mittfältsmål för Twente ifjol dessutom. Radrazziani har dock satt så pass höga mål nu att Christiansen lär sitta lite löst ifall man börjar trevande. Leeds fansen är ju varken få eller lågmälda och tyckte om Garry Monk. Det är sällan man avundas en Leeds-manager och i detta fallet är förväntningarna höga inte bara baserat på föreställningar om Leeds storheter. Top 6 or bust!

Hyllman: Agreed, både Leeds och Thomas Christiansen behöver en bra start på säsongen, annars kommer molnen börja hopa sig. Och allt annat än minst en playoff-plats den här säsongen måste ses som ett misslyckande.

Peter Hyllman

Fyra frågor att fundera på under Asia Trophy

Regnsäsong, dåligt väder, tränare som klagar på ogynnsamma förhållanden för träning och matchspel, dåliga planer som leder till att träningspass ställs in, allt detta är sådant som börjar kännas som standard mer eller mindre varje sommar som det ska träningsturneras i Asien. Så även nu när det är dags för den åttonde upplagan av Premier League Asia Trophy.

Det skulle så klart kunna få det att framstå som en dålig idé detta med en vänskaplig turnering i Asien under sommaren, något som görs endast av krassa kommersiella skäl. I själva verket känns det som en självklarhet. Premier League är enormt i Asien, och det faller sig bara naturligt att ta tillvara detta genom att faktiskt åka dit. Och när annars än på sommaren skulle det ske?

Det här är emellertid första gången som turneringen inte innehåller något lokalt lag. Fyra Premier League-klubbar gör istället upp i turneringen, med inledande semifinaler mellan Liverpool och Crystal Palace, samt West Brom och Leicester. Final samt match om tredje pris spelas om tre dagar, det vill säga på lördag.

Men runt den här turneringen sker även en mängd aktiviteter som visar på hur fotbollen på lokal nivå utvecklas. Genom den här typen av turneringar bidrar Premier League i själva verket till fotbollens utveckling i den här delen av världen, så motiven är som vanligt betydligt mer mångsidiga än att enbart kunna avfärdas som kommersiella.

Med ett omfattande asiatiskt ägande av klubbar i Premier League och inom engelsk fotboll i stort känns på det något sätt också naturligt att engelska klubbar markerar närvaro i Asien. En chans för ägarna att visa upp sina klenoder på hemmaplan. Kanske hade det varit en idé att blanda in även övriga asiatiskt ägda engelska klubbar i ett sådant här projekt.

Nu är knappast Premier League Asia Trophy en titel som någon egentligen bryr sig om. För deltagande klubbar är det här så klart endast en del av deras förberedelser inför en kommande säsong. Vad man utöver det kan hoppas på att få ut av en sådan här turnering är att möjligen få svar på några av de frågor som finns om laget inför säsongen. Vilka är då dessa frågor?

Hur planerar Jürgen Klopp använda sig av Philippe Coutinho under säsongen?

Det var en av de större tankegångarna mot slutet av förra säsongen att Jürgen Klopp planerade att börja använda Philippe Coutinho mer som en central mittfältare, snarare än som den forward han huvudsakligen har gjort sig sina framgångar med de två senaste säsongerna. En taktisk rockad med potentiellt stor betydelse för Liverpool.

En del i tankegången är troligtvis att göra Philippe Coutinho till en viktigare del av laget än vad han redan är, som ett sätt att övertyga honom om att stanna kvar i klubben. En annan del kan vara att ge Liverpool en ännu tydligare offensiv balans i och med att laget flera gånger under säsongen har kämpat med att bryta ned defensiva motståndare.

En tredje tankegång skulle kunna vara att genom att flytta ned Coutinho i planen ge plats och utrymme för nya spelare längst fram. Men å andra sidan innebär en nedflyttning av Coutinho att utrymmet minskar längre ned i planen, och mycket av de här planerna känns beroende på om Liverpool lyckas värva Naby Keita eller en liknande spelare.

Hur vill Frank De Boer att Crystal Palace ska spela och hur passar detta ihop med spelarmaterialet?

Det har ända sedan Crystal Palace anställde Frank De Boer pratats om hur han vill att Crystal Palace ska spela på ett särskilt sätt. Inte så konstigt så klart, sprungen som han är ur Ajaxskolan. Med det kommer vissa förväntningar. Men om det är något man kan säga om Crystal Palace så är det att de knappast under tidigare år har motsvarat sådana förväntningar.

Crystal Palaces match mot Liverpool, i synnerhet, och därefter matchen som därpå följer mot antingen West Brom eller Leicester, blir en möjlighet att få ett första intryck över hur Frank De Boer faktiskt vill att Crystal Palace skall spela, inte minst hur deras defensiv är organiserad och hur han tänker sig deras uppbyggnadsspel. Men också vilka pusselbitar som eventuellt saknas.

Hur tänker sig Craig Shakespeare att Leicesters anfall ska se ut?

Jamie Vardy var allas darling efter Leicesters osannolika titelvinst men hade en betydligt mycket mer anonym säsong därefter när det stod klart att de flesta motståndare hade räknat ut hur Leicester ville anfalla och hittat ett enkelt och effektivt motvapen. Även om Leicester blev bättre under våren stod det ändå klart att Vardy knappast längre var en målgaranti på samma sätt.

Samtidigt har inte Riyad Mahrez på något sätt gjort någon hemlighet av att han ser sin framtid i någon annan klubb än Leicester. Men i så fall i vilken klubb, och i vilken utsträckning räknar Leicester och Craig Shakespeare med att Mahrez faktiskt lämnar. Samtidigt sägs Leicester vara mycket nära att värva Kelechi Iheanacho från Man City. Hur vill Leicester anfalla inför nästa säsong?

Hur ser West Broms mittfält ut sedan Darren Fletcher lämnat klubben?

Något överraskande valde Darren Fletcher att hastigt och lustigt lämna West Brom och byta till Stoke. Det förändrar både ett och annat för West Brom som byggde upp mycket av sitt mittfältsspel runt just Fletcher. Samtidigt hade West Brom välkända och ganska lätt förutsägbara problem under säsongen med att verkligen skapa målchanser, på grund av ett kreativt begränsat mittfält.

I vilken riktning rör sig nu Tony Pulis taktiskt? Kanske går han all-in i den ena riktningen och sätter en mittback i Darren Fletchers position, det vore väl just typiskt honom. Eller försöker han ge sitt mittfält en mer offensiv och kreativ balans genom att spela in en mer tekniskt begåvad mittfältare. Vilket utrymme får exempelvis Sam Fields, West Broms extremt talangfulle mittfältare?

:::

TRANSFERKOLLEN

Joe Hart, Man City till West Ham (lån). Joe Hart har knappast någon framtid i Man City, i alla fall inte med Pep Guardiola kvar i klubben. Alltså ingen framtid i klubben. Lånet ska ses som en finansiell konstruktion i första hand, i praktiken en längre övergång än så om inget oförutsett inträffar. Kanonvärvning för West Ham som verkligen behövde göra något åt målvaktspositionen, får en målvakt av världskaliber. Berömlig – (+++++)

:::

LINHEMS TRANSFERKOLL

Britt Assombalonga, Nottingham Forest till Middlesbrough. Allt med Assombalonga handlar om han kan hålla sig skadefri. Han gör mål med hög frekvens men en delförklaring till Forest dalande i tabellen är att Assombalonga inte spelat tillräckligt för att vara den 20+-målskytt han kan vara. Det kan vara ett tungt tapp för Forest eller väldigt behövliga pengar (£14m!). För Boro är det ett överpris men ifall han kan skjuta upp Boro till Premier League igen lär det vara värt det. Kan rimligen fylla samma roll för Monk som Wood ifjol. Väl godkänd – (+++)

Ike Ugbo, Chelsea till Barnsley (lån). Det man inte kan säga om Chelsea ungdomar är att de är dåliga värvningar. Visst må de ha marginellt bättre chans att spela för A-laget än jag har men på lån eller efter de sålts brukar de producera. Det ska sägas om Ugbo att han bara är 18 år. Han öste visserligen in mål för Chelses U23 ifjol men vad det innebär för Barnsley är otydligt. Barnsley har lånat in väldigt bra och kan Ugbo göra några mål är det ingen dum värvning. Väl godkänd – (+++)

Adam Armstrong, Newcastle till Bolton (lån). Hade en otrolig säsong i Coventry för två säsonger sedan med 20 mål. Det var dock i League One och han var inte lika framgångsrik i Barnsley ifjol. Han var inte dålig men mestadels inhoppare. Det är nog en smart chansning av Bolton som inte har alltför mycket pengar att spendera och Armstrong har kapaciteten att ösa in mål. Väl godkänd – (+++)

Peter Hyllman

Ett allvarligt samtal om Ipswich 2017-18

Linhem: Då har konversationen tagit oss ända ut till Ipswich. Våra stövlar är gyttjiga efter en promenad i våta traktorspår och jag ska försöka vara ärlig mot Big Mick trots hans stora, vänliga, och underhållande ansikte. Förra säsongens sextonde plats var deras sämsta placering sedan de blev nerflyttade för 15 år sedan. Det var ett rejält steg tillbaka efter tre raka topp 10-placeringar. Avsaknaden av galopperande skyttekungen Daryl Murphy var uppenbar och försvaret var inte längre bland ligans bästa. Tror du Big Mick har vad som krävs för att ta Ipswich tillbaka till övre halvan? Börjar det bli varmt under hans säte?

Hyllman: Stackars Mick McCarthy måste vandra ned till puben när jobbet är slut för dagen och dunsa ned i en av bänkarna och gråta en skvätt över sin pint över hur allt han känner till håller på att förändras och hur han börjar bli för gammal för den här skiten. Världen förändras, han känner det i jorden och andas det i luften. Vad som tidigare var en förhållandevis trygg tillvaro i The Championship har blivit till ett främmande getingbo med satsande storklubbar och utländska tränare med alla sina annorlunda metoder. Big Mick har ett stort jobb framför sig att försöka visa att han ännu inte är föråldrad som manager på den här nivån.

Förra säsongens fall i tabellen kändes inte som någon tillfällighet. Mick McCarthy fick stor kritik för att vara alldeles för defensiv och försiktig i sin taktik och mycket riktigt var Ipswich också det lag i serien som skapade överlägset lägst antal målchanser. Detta trots att Tom Lawrence under långa stunder av säsongen var helt fantastisk som offensiv mittfältare för Ipswich. Men nu har Lawrence återvänt till Leicester. Bersant Celina är tänkt att fylla dennes roll den här säsongen. Men det är naturligtvis inte möjligt för Ipswich att försvara sig upp i tabellen igen. De måste börja göra mål och det är väl i själva verket där det är ytterst tveksamt om Mick McCarthy verkligen är rätt manager för Ipswich. Det är hur som helst en svårare fråga än att bara säga att Ipswich måste värva en anfallare. Vilket de i och för sig rimligtvis måste göra, men vem skulle det bäst kunna vara?

Linhem: Det känns onekligen som att tiden har sprungit Big Mick förbi. Spelstilen har inte nämnvärt förändras men utan Daryl Murphy saknar man något att bygga anfallen kring och som kan avsluta dem. Om man vill ersätta Murphy med en annan anfallare som hoppar, luktar, och springer likadant vore Andy Carroll bäst men han är för dyr och lär inte vilja återvända till Championship där mittbackarna faktiskt kan nicka. Om de kunnat norpa James Vaughan före Sunderland hade det inte varit dumt heller. Behöver ju antingen en bjässe eller någon som kan skapa sina egna chanser. Då Ipswich spenderat väldigt lite på sistone kanske man ska tänka ännu mindre och plocka någon från League Two. John Akinde gjorde 26 mål i ett mediokert Barnet. Han har dock ett eget nyfött barnet och sägs inte vilja lämna London men om Marcus Evans kan avvara en miljon kan Ipswich få sig en rejäl målspruta.

Vad som annars ändå talar för Ipswich är att de ändå hade ett dugligt försvar ifjol och Adam Webster är tillbaka efter ha varit skadad hela våren. Dessutom gillar jag deras nyvärvad innermittfältsduo av Huws och Adeyemi, men det är en mittenlagsduo. Celina skulle kunna ersätta Tommy Lawrence, som är ämnad för större grejer, men det går inte att förutsäga en säsong av nästan tio mål och tio assists. Som du nämner gillade den avancerade statistiken Ipswichs säsong ifjol. Är det möjligt att Ipswich är en nedflyttningskandidat till och med?

Hyllman: Det finns en uppenbar risk för det. Det är en kombination av i huvudsak två faktorer. Dels att ordföranden Marcus Evans inte längre verkar lika intresserad av att spendera pengar på nya spelare som han var under sina första år som ägare, samtidigt som många andra klubbar har börjat göra rejäla satsningar både ekonomiskt och sportsligt. Dels att Mick McCarthy helt enkelt verkar vara alltför fastkörd i gamla hjulspår för att verkligen vilja göra några större förändringar i hur Ipswich spelar fotboll. Att McCarthy ändå brukar kunna ordna ett rätt bra försvarsspel borde kunna betyda att Ipswich i alla fall håller sig kvar i The Championship, men det förändrar så klart inte att Ipswichs trendkurva pekar nedåt. Frågan är om Ipswichs fall i tabellen får Marcus Evans att hålla fast i det trygga han ändå har och känner till i Mick McCarthy, det vill säga att McCarthys ironiskt nog sitter mer säkert på sitt jobb tack vare en ökad tabellmässig osäkerhet, eller om Evans ser sig om mot övriga klubbar och kommer fram till att en annan manager vore bättre på att få ut mer av en klubb som Ipswich med små resurser. Att Huddersfield knappast hade gått upp i Premier League om de hade haft Mick McCarthy som manager. Ipswich är hur som helst en klubb som förtjänar och borde kunna bättre än att bara glida in i dödsskuggans dal.

Linhem: Känslan är onekligen av ett Ipswich i förfall. De står stilla och blir omsprungna av alla. De slutade på nedre halvan ifjol och lär göra det igen. Det enda goda tecknet är att försvaret var tillräckligt bra ifjol och truppen är inte gammal, bara gammalmodig. Det som talar för dem är att man länge spelat som om man var oroliga för nedflyttning. Man vill inte föra spelet och försvarar sig bäst på egen tredjedel. Och nu saknar man någon bjässe eller självständigt målhot längst fram. Det finns flera lag som är svårare att förutsäga än Ipswich men jag tror att Ipswich denna säsongen får kämpa ända in på våren för att klara kontraktet men väl där står man sig nog bättre än vissa nykomlingar, lag som inte har resurserna, eller lag som nyligen tappat flera viktiga spelare eller manager.

Hyllman: Utan att bli alltför detaljerad i det här läget så ser jag Ipswich som ett av ligans åtta lag i botten av tabellen. Hur de placerar sig där får bli en senare fråga men för närvarande utesluter jag inte någon nedflyttningsstrid. Även om jag som du känner att det förmodligen fortfarande finns tillräckligt mycket i tanken för Ipswich för att i alla fall kunna hålla sig kvar. Med eller utan Mick McCarthy däremot, återstår att se.

Peter Hyllman

Viktig signal vore det även för Liverpool att värva Naby Keita

Det lär väl inte precis hjälpa att både Man Utd och Man City har spenderat över £100m på spelare redan och knappt verkar ha kommit halvvägs i sina planer för sommaren, att Arsenal värvar en anfallare för över £50m, eller att Chelsea pyntar över £30m för en mittback och mer än så för en defensiv mittfältare, vad som verkligen verkar ha gjort Liverpools fans otåliga är att se Everton bränna iväg £100m på nya spelare utan att ens vara färdiga.

Nu ska i sanningens namn sägas att Liverpools behov av värvningar inte är överdrivet stort. De har ett i grund och botten starkt lagbygge utan några alldeles uppenbara stora svagheter. Ändå behöver de självfallet, inte minst med europeiskt cupspel på programmet också, förstärka spelartruppen med som det ser ut åtminstone en mittback, helst en vänsterback och de skulle knappast må dåligt av en tvåvägsspelare på mittfältet.

Liverpool verkar inte sakna planer i dessa avseenden men har sett till att göra livet svårt för sig själva den här sommaren. Först blir de påkomna med näven i syltburken och tvingas backa iväg från Southampton och Virgil Van Dijk, och det är ännu osäkert om den affären hinner bli av den här sommaren. Sedan verkar de ha hamnat i någon form av chicken race med RB Leipzig angående deras ytterst dynamiske mittfältare Naby Keita.

Keita vore naturligtvis en riktig kalasvärvning, en av säsongens värvningar om den faktiskt blir av. En mittfältare med kapacitet att bli en av Premier Leagues dominerande mittfältare under de närmaste åren. Det är uppenbart att Keita själv vill flytta till Liverpool, åtminstone att han verkar vilja flytta till Premier League eller större klubb. Det är emellertid precis lika uppenbart att RB Leipzig är i motsvarande grad ointresserade av att sälja Keita.

Adam Nilsson skriver en läsvärd blogg om just Naby Keita (och Emil Forsberg) utifrån RB Leipzigs perspektiv. Kontentan skulle kunna sägas vara att RB Leipzig befinner sig i en liknande situation som Arsenal gör för närvarande med Alexis Sanchez. De vill för tusan inte sälja de här spelarna eftersom det skulle sända helt fel signaler till spelarna och till marknaden. Samtidigt finns också bakom detta en ekonomisk realitet som inte går att blunda för.

Det senaste är att RB Leipzig sägs ha tackat nej till ett bud motsvarande £60m för Naby Keita från Liverpool. Vad som alltså börjar framstå alltmer tydligt är att om Liverpool ska lyckas köpa Naby Keita i sommar så måste de bli precis ett sådant köpelag som de häcklade andra klubbar för att vara för bara ett enda år sedan. Redan £60m är naturligtvis en summa som placerar dem på den nivån, men de måste alltså troligtvis högre än så.

Det där ska naturligtvis i första hand ses som en kritik mot hela retoriken om köpelag, som till sin själva natur är så synnerligen godtycklig. Men det finns ju de som verkligen tror på den här retoriken. Vissa är exempelvis helt övertygade om att Liverpool bara köper spelare för pengar de fått från att sälja spelare, trots att Liverpool under Premier League-eran har spenderat drygt £380m mer än de fått in, och bara vid tre tillfällen gjort ett positivt transfernetto.

Liverpool kan inte agera på någon parallell marknad där de själva bestämmer sina egna priser. Vill de värva en av de bästa mittfältarna från en av de allra största ligorna, från en klubb som precis slutat tvåa i den ligan och som en följd därav tagit sig till Champions League, då måste de naturligtvis också betala det pris detta medför. Alternativt får de försöka hitta ett motsvarande alternativ i kvalitet som däremot ännu inte betingar samma pris.

Den andra sidan av det resonemang som Adam Nilsson driver i sin blogg är att det finns ett signalvärde med Naby Keita även för Liverpool. Att det vore en viktig signal för Liverpools del att visa att de är en klubb med samma ambitioner som övriga storklubbar, och inte en klubb som behöver nöja sig med att handla på Lidl, eller hur det nu var Jürgen Klopp uttryckte det förra sommaren. Ett värde man ville uppnå genom att ta sig till Champions League.

För det var ju i själva verket vad förra sommarens prat om köpelag egentligen handlade om – ren pragmatism, som lite för många förväxlade med någon sorts idealism. Förra sommaren kunde inte Liverpool, eller Liverpool ansåg sig i alla fall inte kunna, värva spelare av den digniteten som Naby Keita nu exempelvis utgör. Eftersom de inte kunde erbjuda Champions League-spel. Eftersom de låg för långt efter toppen i Premier League. Och så vidare.

Nu kan Liverpool däremot göra det, eller Liverpool anser sig i alla fall kunna göra det. Det enda rimliga måste då vara att faktiskt ta detta nästa steg i sin utveckling. Eftersom Liverpools ambition kan inte rimligtvis bara vara att befinna sig i toppen av Premier League eller delta i Champions League. De vill naturligtvis vinna Premier League, och vinna Champions League. Åtminstone slåss om saken.

Därav otåligheten kan tänkas. Särskilt som det med andra klubbars satsning alltmer börjar framstå som om en rejäl kvalitetshöjning kan visa sig nödvändig bara för att hålla sig kvar på den nivå Liverpool nu befinner sig. Det finns inga felmarginaler i Premier League. Något som Jürgen Klopp rimligtvis har börjat inse efter nästan två säsonger med Liverpool och med i viss mening blandade resultat. Men till Champions League har de tagit sig, men med en vetskap.

En klubb som inte rör sig framåt, rör sig ofrånkomligen bakåt.

:::

TRANSFERKOLLEN

Cuco Martina, Southampton till Everton. Everton fortsätter värva, även om den här dök upp lite från vänsterkanten. Nu är det förvisso som högerback som Martina ska spela för Everton, och det är inte svårt att se att det här är en värvning som görs till stor del med tanke på Seamus Colemans benbrott mot slutet av förra säsongen. Väl godkänd – (+++)

Ahmed Hegazy, Al Ahly till West Brom (lån). Kan användas på lite olika positioner i backlinjen men är huvudsakligen en mittback med ett antal års erfarenhet från Serie A och Fiorentina, utöver att vara egyptisk landslagsman. Låter som något av en våt dröm för Tony Pulis med andra ord. Ett lån med en köpoption. Väl godkänd – (+++)

Jairo Riedewald, Ajax till Crystal Palace. Ung, spelskicklig och mångsidig spelare som kan spela på de flesta defensiva positioner i laget, värvad från Ajax. Om någon hade blivit ombedd att beskriva Frank De Boers första värvning så tickar väl denna för precis alla boxar. En värvning vars framgång känns mycket beroende av lagets framgång. Godkänd – (++)

Peter Hyllman

Ett allvarligt samtal om Hull City 2017-18

Linhem: Steve Bruce försvann och spelartruppen var nästan tom nog att den fick fyllas ut med spelarnas föräldrar. Hulls säsong i Premier League var i stort sett över innan den började. Åtminstone tills Marco Silva anlände och nästan höll dem kvar mirakulöst. Vilket motbevisade ditt blogginlägg där du outade dig själv som Fotbollskanalens alldeles egen Paul Merson. Vad finns kvar? Vad finns kvar när transferfönstret stänger och hur sugna är de inte alls älskade familjen Allam att fortsätta investera i sin motvilliga tigerklubb?

Det är alltid frestande att tippa att ett nedflyttat lag ska åka rakt igenom Championship. Inget ont menat mot klubbarna i sig men ibland kan lag vara så dåliga en säsong att det känns som att de inte ens skulle slå Gais. Men Sunderland plockade in en grovt underskattad manager i Grayson och Middlesbrough med Garry Monk har gjort flera bra värvningar. Vad har Hull gjort? Värvat en rysk manager, hyrt in någon från Chelseas bemanningsföretag, och sålt av både Curtis Davies och Harry Maguire. Hull har dessutom tappat flera av de inlånade spelarna som glänste i slutet av säsongen. Jag tror Hull har en väldigt kämpig säsong framför sig och slutar lägst i tabellen av de tre nerflyttade nykomligarna. Vilket inte behöver vara alltför lågt men jag blir inte förvånad om Hull får en tuff start och haltar fram på tabellens nedre halva. Vad säger du?

Hyllman: Jag får svälja det, även om mitt fokus kanske låg mer på det idiotiska med att säcka Mike Phelan och att enbart det faktum att Marco Silva visade sig vara ett lyckokast (nåja, nästan) inte precis övertygar mig om att Hull Citys anställningsprocess egentligen var det minsta mer genomarbetad än som jag faktiskt beskriver den. Men även blinda hönor kan hitta ett korn. Å andra sidan kan jag konstatera att jag ändå verkar känna mig mer entusiastisk över Leonid Slutsky än vad du gör, och att jag ser fram emot att se vad en rysk tränare kan åstadkomma i engelsk fotboll, och den ende ryske tränare jag hellre hade sett hade varit Viktor Tichonov. Till skillnad från Marco Silva så kommer han ju faktiskt inte lite från ingenstans.

Allams ville ju sälja Hull City redan inför förra säsongen när de precis gått upp i Premier League så det säger väl något om deras intresse av att fortsätta som illa omtyckta och baktalade ägare av klubben. Hull City påminner ju en hel del om Sunderland i det här avseendet, och det var naturligtvis inte någon tillfällighet att båda dessa klubbarna fick säga tack och adjö till Premier League, förmodligen under en överskådlig framtid. Och visst känns det kanske lite som om Hull Citys plan här var att anställa Slutsky för att på så vis kunna använda dennes kontakter med Chelsea för att möjligen få tillgång till bra om än unga spelare utan att det behöver kosta så mycket. Annars gäller det kanske att behålla spelare de redan har, men tror du egentligen Andy Robertson, Tom Huddlestone, Abel Hernandez, Sam Clucas, Kamil Grosicki är sugna på att stanna kvar i klubben? De saknar i alla fall inte intresserade köpare.

Linhem: Det var många brasklappar där och fortsatt förnekelse av att Marco Silva tog ett sargat Estoril från ingenting till högsta divisionen och var jagad av Porto. Men det stämmer en del om att Hull nog mest hade tur när de utsåg Marco Silva, det känns inte som att det var resultatet av en genomtänkt plan.  Kanske underskattar Slutskij men tror att det är väldigt svårt att komma från rysk kultur och fotboll och att ta över ett svårt Hull som verkligen inte är någon stabil organisation. Vad har Slutskij för kopplingar till Chelsea annat än att de också har en förkärlek till Ryssland?

Det är definitivt en faktor med nästan två månader kvar av fönstret. Robertson är en vänsterback för större klubbar och Grosicki var fantastisk stundtals ifjol. Min gubbe Clucas är också en imponerande vänsterfotad-schweizisk armékniv. Hull har visat väldigt lite att de försöker ta sig tillbaka upp. De är till salu och Allam-familjen är inte uppskattade i Hull. Har du någon gissning om Hull? Är man en av många toppkandidater eller bör Hullarna (som de förstås kallas) vara oroliga över en återgång till den svåra perioden innan Phil Brown och Dean Windass tog dem till Premier League?

Hyllman: Slutsky är personligt bekant med Roman Abramovich och har någon slags pågående dialog om livet och fotbollen i största allmänhet med honom, så det finns en faktisk personlig koppling. Men i nuläget är det så klart bara ren spekulation att detta skulle resultera i någon mer systematisk utlåning av spelare från Chelsea till Hull, även om Ola Aina redan har packat väskan i precis den riktningen.

En annan som packar väskan är Tom Huddlestone, som just i skrivande stund faktiskt verkar ha blivit klar för Derby County. Ett minst sagt tufft tapp för Hull City och Huddlestones avskedsord att Hull City sumpade chansen att behålla honom genom att erbjuda honom ett nytt kontrakt först efter att Derby aktiverade en säljklausul i Huddlestones kontrakt, samt att när han blev medveten om Derbys intresse så var flytten en no-brainer. Starka ord från en av Hull Citys nyckelspelare som inte precis ingjuter ett stort förtroende för ägarnas och klubbledningens engagemang och kompetens. Nej, det här ser inte bra ut vare sig för Hull City eller för Leonid Slutsky. Med nuvarande trupp borde de trots det inte behöva oroa sig för nedflyttningsstrecket, men hur mycket av nuvarande trupp kommer Hull City egentligen lyckas behålla?!

Linhem: Det är ju ganska fascinerande. Man måste säga att Slutskij verkar seriös men samtidigt säger det något om Hull att de inte handplockat Slutskij för att han passar dem perfekt lika mycket som de blivit utvalda av Slutskij och Abramovich. Kanske är dock helt perfekt? Slutskij kan ha sett något intressant i Hull och särskilt studerat dem förra säsongen. Utan att klandra Slutskij tror jag bara Hull är ett tufft jobb. Jag har svårt att se dem behålla till exempel Andrew Robertson men det sa jag också om honom förra gången de åkte ur. Skulle inte heller tro de blir en nedflyttningskandidat men en säsong liknande Aston Villa ifjol ser ut som en rimlig och dyster verklighet.

Angående Huddlestone ser jag inte det som något tungt tapp bortsett från fysiskt talat. Han har inte alls varit särskilt bra eller viktig för Hull de två senaste säsongerna. Möjligt att Slutskij hoppades ge honom en nytändning men jag tror att en flytt var det bästa för honom. Inte för att jag tror han passar särskilt bra i Derby eller passar hur Rowett vill spela. Det oroande är som du nämner att Hull ändå verkade vilja behålla honom men inte lyckades eller ens gjorde något ärligt försök, enligt Huddlestone. De sänder inga bra signaler till andra spelare och även om jag inte ser Huddlestone som viktig har Hull inte några betydligt bättre spelare. Vad tycker du Hull behöver förstärka specifikt? Eller krävs en helrenovering?

Hyllman: Att Hull redan har sålt av Curtis Davies och Harry Maguire måste betyda att de rimligtvis är i behov av att förstärka sitt mittförsvar, det var inte precis några dåliga pjäser som försvann där. När nu Tom Huddlestone också lämnar klubben och det måste betraktas som synnerligen osäkert om Sam Clucas och Andy Robertson blir kvar i klubben de med så är det ju i princip hela ryggraden i Hull som behöver bytas ut. Och då är vi ju onekligen inne på något som liknar en helrenovering. Vi verkar rätt överens om synen på Hull City som ett anonymt mittenlag i bästa fall, även om det faktiskt kan gå värre än så också. Det enda vi inte verkar kunna komma överens om är stavningen av Slutsky eller Slutskij, men det går ju inte att diskutera sådana här saker med människor som tror att kex uttalas chex och som envisas med att åka tunnelbana ovanför jord.

Peter Hyllman

Stoke anställde Mark Hughes för att motsvara förväntningar, inte överträffa dem!

Efter att ha slutat nia tre säsonger i rad var förra säsongens trettonde plats ett bakslag för Stoke. Det var ett bakslag som resulterade i ett omfattande missnöje, både från supportrar och från klubbens ägare och styrelse. I centrum för detta missnöje stod spelarna som många menade inte visade den vilja och det engagemang som måste förväntas av alla spelare.

Att följa Stoke förra säsongen var en många gånger märklig upplevelse, där flera av lagets förmodade stjärnspelare helt enkelt gav ett sömnigt och ofta avslaget intryck. Det var en spelartrupp som verkade sakna samhörighet och ett kollektivt tänkande. Spelare som såg ut att sakna respekt både för varandra och för sin manager.

Vi ser spår av detta under sommaren. Att Stoke tidigt värvade Darren Fletcher från West Brom visar att Hughes ville ha ledare i spelartruppen och på planen. Samtidigt verkar viktiga spelare vilja lämna klubben, såsom Marko Arnautovic till West Ham och Bruno Martins Indi till Crystal Palace. Och Newcastle skulle inte jaga Ryan Shawcross om de inte trodde de kunde få honom.

Det måste ändå ses som oroväckande för en klubb som Stoke när deras viktiga spelare vill lämna för andra klubbar på samma nivå som dem själva. När sådant sker tyder det vanligtvis på att spelarna är missnöjda med lagets utveckling och framtidsutsikter, hur klubben arbetar, samt att de inte upplever att klubben visar rätt ambition.

Mark Hughes är självfallet medveten om missnöjet men försöker sätta ett vackert ansikte på det hela genom att påpeka hur Stoke har överträffat alla förväntningar tre år i rad men just den här säsongen inte lyckades överträffa förväntningarna. Vilket så klart väcker frågan om det verkligen är att betraktas som positivt att år efter år överträffa förväntningarna.

Det låter ju naturligtvis bara positivt, att i någon mening överträffa realistiska målsättningar för laget. Men dels är det sällan möjligt att upprätthålla. Och dels säger det indirekt något om hur en manager själv ser på klubben och vad som är dennes förväntningar, samt så klart dennes ambition. Kanske är det snarare när ett lag motsvarar förväntningarna det har gjort riktiga framsteg.

Vilka spelare och vilka supportrar finner entusiasm i att se det som att överträffa förväntningarna att sluta på en niondeplats?! Förmodligen inga alls, och det kan säkert till stor del förklara varför det verkar ha uppstått en attityd av stiltje och likgiltighet i Stokes spelartrupp, och varför viktiga spelare börjar se sig om efter mer attraktiva alternativ.

Det var för att ta nästa steg i sin utveckling som Stoke valde att gå vidare från Tony Pulis och istället anställa Mark Hughes. Det var inte för att fyra år senare behöva höra hur tre niondeplatser är att överträffa förväntningarna, och hur en trettondeplats på något sätt ska ses som par för banan. Det är inga framsteg alls. I synnerhet när Stoke inte heller har några som helst cupframgångar.

Det måste också börja ställas frågor i vilken utsträckning Mark Hughes också har lyckats utveckla Stoke och göra dem bättre. Det finns en skälig misstanke att vad vi har sett i Stoke i själva verket bara är en variant på vad vi såg i Everton med Roberto Martinez, där det blev succé första säsongen tack vare ett redan befintligt försvar men därifrån gick stadigt utför.

Vi ser ett liknande mönster med Stoke. Mark Hughes har tagit stora steg för att göra Stoke till ett mer offensivt och kreativt fotbollslag. Det fick positiva effekter de första säsongerna när Stoke alltjämt kunde luta sig mot ett redan organiserat försvarsspel. Men säsong för säsong har Stoke blivit defensivt allt sämre samtidigt som Stokes anfallsspel inte heller har levererat.

Framför allt det senare känns problematiskt. Stoke har några spektakulära spelare i truppen så klart såsom Marko Arnautovic och Xherdan Shaqiri, men just med anfallarna har Stoke och Hughes inte haft någon lycka. Wilfried Bony var en dud som lån från Man City och Saido Berahino kan förvisso hitta formen igen i Stoke, men såg under våren knappt ut att känna igen en fotboll.

Istället var det Peter Crouch som fick spela en oförskämt massa fotboll för att vara Peter Crouch så här långt in på 2010-talet. Synnerligen talande för Stokes problem och brist på alternativ i anfallsspelet naturligtvis, även om inte detta ska ses som någon kritik mot Crouch. Men det andas knappast framsteg. Det motsvarar knappast några förväntningar på Stoke.

Mark Hughes måste den här sommaren hitta sin lösning på anfallarproblemet, men framför allt måste han visa att han förmår blåsa ny energi in i Stokes spelartrupp, visa att hans tid med Stoke inte redan har passerat sitt bäst före-datum. Personligen har jag svårt att se Hughes lyckas med detta, och svårt att just nu se Stoke som något annat än ett av fem-sex bottenlag.

Frågan är i så fall om Stoke motsvarar mina förväntningar eller om Mark Hughes än en gång får skäl att prata om hur Stoke överträffar förväntningarna, samtidigt som de bara blir sämre och sämre, och flyttar närmare och närmare nedflyttningsstrecket.

:::

LINHEMS TRANSFERKOLL

Tom Huddlestone, Hull till Derby. Var en riktigt bra spelare en gång i tiden för Tottenham och började sin karriär bra i Hull. De två senaste säsongerna har han däremot inte varit särskilt bra och tappat sin startplats i Hull. Med tanken på hans kroppsform vore det enkelt att klaga på att han inte längre håller för fotboll på denna nivån, men jag kan inte avgöra det. Möjligt att Rowett kan ge Huddlestone en nytändning men den spelaren han varit de två senaste säsongerna förstärker inte Derby nämnvärt. Godkänd – (++)

Peter Hyllman

Handling säger mer än tusen ord om West Ham vill vara en storklubb

Vad händer egentligen med West Ham? Det är en fråga som blir alltmer aktuell för varje dag som går av sommaren utan att något egentligen till synes händer med klubben. West Ham var, tillsammans med bland andra Everton, en av klubbarna vi förväntade oss göra rejäla insatser den här sommaren, i syfte att ta ett stort kliv framåt i sin utveckling.

Likheterna mellan West Ham och Everton är i själva verket många. Historiskt och meritmässigt två klassiska engelska storklubbar. Båda två med stora ambitioner sedan de vid olika tillfällen under senare säsonger har varit uppe och luktat på tabelltoppen. Klubbar som växt ifrån sina båda arenor och befinner sig i olika stadier av att leta nya och större hem.

Skillnaderna är andra sidan för närvarande påtagliga även de. Både West Ham och Everton uttalar ambitionen att vilja etablera sig bland övriga engelska storklubbar och i europeiskt cupspel. Det var i själva verket hela idén bakom flytten till London Stadium för West Ham. Men det är samtidigt bara Everton som faktiskt agerar i enlighet med denna ambition.

Everton har värvat tungt och de har värvat ambitiöst, de har värvat med en mycket tydlig plan framför ögonen och de har inte varit rädda att verkligen hoppa i vattnet. De har värvat Sandro Ramirez, Davy Klaassen och Wayne Rooney utöver Jordan Pickford och Michael Keane som båda två vid olika tillfällen, liksom Gylfi Sigurdsson, kopplats samman med just West Ham.

West Ham fortsätter emellertid att som mest doppa stortån i vattnet. De var tidigt ute och värvade en åldrande högerback på fri transfer, förvisso en bra värvning, men därefter har inget konkret hänt. De har därefter kopplats samman med en mängd olika anfallare. Nu verkar det som om Leicester snuvar dem på deras främsta måltavla, Kelechi Iheanacho.

West Hams brist på strategi när det kommer till deras värvningar av anfallare och offensiva spelare i synnerhet borde vara välkänd vid det här laget och går flera år bakåt i tiden. Vi såg inte minst prov på den förra sommaren då West Ham även då kopplades samman med spelare efter spelare, bara för att till sist landa med lånealternativ, gratis yngre spelare – utan att lyckas med någon.

http://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2017/01/13/west-ham-maste-reda-ut-sin-markliga-anfallarjinx/

En fortsatt brist på strategi borde vara oroande för West Ham. Det fanns stora frågetecken kring Slaven Bilics framtid under stora delar av förra säsongen och dessa levde kvar även efter säsongen. West Ham ser ut att ha valt att visa fortsatt förtroende för Bilic, men att göra det utan att samtidigt ge Bilic resurser att investera i spelartruppen är att bara skjuta problemen framför sig.

Det andra sättet att se saken på är självfallet att West Ham i själva verket inte känner något större förtroende för Slaven Bilic och inte har någon större lust att låta honom bränna pengar på nya spelare, men ändå inte har kommit sig för att byta ut honom, kanske för att önskade alternativ ännu inte är eller inte har visat sig vara tillgängliga.

I vilket fall som helst befinner vi oss nu i ett läge där West Ham under nästa säsong kommer tvingas brottas med samma problem som förra säsongen, med samma frågetecken kring managerpositionen som då. Vad som borde vara en säsong då West Ham återupptar kampen på tabellens övre halva löper större risk att bli ännu en säsong ägnad åt att undvika nedflyttningsstriden.

Under den kommande veckan kan vi emellertid börja se mer positiva nyheter för West Ham. Det mesta tyder på att West Ham har gjort klart med Joe Hart som ny målvakt, om än i det här läget bara på lån från Man City, även om detta kanske mest ska ses som en ekonomisk konstruktion. En klar förstärkning på viktig position och även en signalvärvning för West Ham.

Vad som borde gnaga i sidan för West Ham är att hamna i bakvattnet relativt klubbar som Everton, Leicester, Watford med flera. Det är en sak att inte värva på samma nivå som Man City, Chelsea, Man Utd med flera. När däremot en klubb som Everton också börjar agera så som West Ham rimligtvis borde kunna agera, blir kontrasten desto mer påtaglig.

Politik är att vilja sade en gång den svenska politikens största snackepåse någonsin, Olof Palme. Politik är att både vilja och att kunna sade Göran Persson cirka 30 år senare och tyckte kanske med det att han var skitsmart. Ingen av dem tog sig riktigt över mållinjen. Politik måste rimligtvis vara att vilja, att kunna och att faktiskt göra i motsvarande utsträckning.

West Ham vill. West Ham kan. West Ham måste börja göra.

:::

TRANSFERKOLLEN

Tiemoué Bakayoko, Monaco till Chelsea. Positionssäker, stabil och spelskicklig defensiv mittfältare som har varit en central spelare för Monaco under deras fantastiska säsong både i Ligue 1 och Champions League. En spelare flera klubbar var ute efter och med många år framför sig. Om än kanske inte positionen Chelsea i absolut första hand behövde förstärka. Med beröm godkänd – (++++)

:::

LINHEMS TRANSFERKOLL

Cheikh N’Doye, Angers till Birmingham. En stor (1,90+) senegalesisk central mittfältare som var väldigt bra för Angers ifjol. Är dock redan fel sida 30 efter en karriär i Frankrikes lägre divisioner. Fått fin kritik av franska fotbollkännare och hade troligen hamnat i Premier League om han vore yngre. Box-to-box-mittfältare som gjorde fem mål och fem assists ifjol. Berömlig – (+++++)

Sam Johnstone, Man Utd till Aston Villa (lån). Inte förvånande att han går till Aston Villa som lånade honom ifjol, lite förvånande då han inte var särskilt bra. Men Steve Bruce känns inte som någon som gärna experimenterar med målvakter. Kan tycka de borde sökt efter en långsiktig lösning, men det kanske är Johnstone? Det ryktas om att han har en utköpsklausul ifall Villa blir uppflyttade. Väl godkänd – (+++)

Neal Maupay, Saint-Etienne till Brentford. Slog igenom som 16-åring i Nice, men flera år senare har han inte gjort mycket annat än att inte ta plats i Saint-Etienne. Gjorde dock en bra säsong för Brest i Ligue 2 ifjol med en tvåsiffrig målskörd. Maupay har alltså spelat för Nice, Brest, St. Etienne. Vimlar av potential i pojken. Precis den sortens av spännande riskvärvningar Brentford bör göra. Med beröm godkänd – (++++)

Sammy Ameobi, Newcastle till Bolton. Håller kultfamiljenamnet vid liv! Dessvärre har han mycket att bevisa innan han är en spelare av brorsan Sholas kaliber. En något oinspirerad värvning av Bolton då Ameobi den yngre var i klubben på lån ifjol i League One utan att imponera. Tror de behöver bättre offensiva spelare för att hålla sig kvar. Underkänd – (+)

Marcel Franke, Greuther Furth till Norwich. Farke värvar Franke alltså? Den andra stora tyska mittbacken de plockat in i sommar vilket tyder på att man lokaliserat Norwichs svaga punkt åtminstone. Oklar kvalitet men Furth var ändå ett topplag i Zweite ifjol. Väl godkänd – (+++)

Jon Dadi Bodvarsson, Wolves till Reading. Trots ett bra namn och isländska EM-framgångar slog han sig inte in i vargflocken ifjol. Trots en ganska lovande start fick han inte förtroendet av Lambert. Inte dumt av Reading att ge han en chans. De kan behöva anfallare. Väl godkänd – (+++)

Dominic Iorfa, Wolves till Ipswich (lån). Det är lite tråkigt att se Wolves importera portugiser och förkasta sina många unga förmågor. Iorfa hade visserligen en sämre säsong ifjol och hos Big Mick lär han få lära sig bli en riktig försvarare eller inte få spela alls. Kan spela både högerback och mittback vilket Big Mick brukar uppskatta. Väl godkänd – (+++)

Lucas Piazon, Chelsea till Fulham (lån). Samma som ifjol. Piazon var väldigt bra emellanåt ifjol. Bidrar framför allt med bredd och någon att slänga in som kan förändra en matchbild. Fulham kan aldrig få för många offensiva mittfältare. Väl godkänd – (+++)

Connor Roberts, Swansea till Middlesbrough (lån). Högerback som blev årets spelare i Yeovil säsongen 2015-16 vilket bådar gott. Spelade dock främst i Swanseas U23 ifjol. Att Monk känner han från sin tid i Swansea är också ett gott tecken. Lär vara tänkt som backup efter värvningen av Christie. Godkänd – (++)

George Miller, Bury till Middlesbrough. Inte att förväxla med den fantastiska och älskvärda regissören av Mad Max-filmerna. Samt Happy Feet och Babe! Vilket är imponerande sympatiskt också. Är 18 år och troligen tilltänkt för reservlaget men det ska nämnas att han gjorde ett gäng för Bury ifjol. Sju av åtta ligamål gjorde han som inhoppare dessutom. Boro kan behöva en super-sub! Godkänd – (++)

Peter Hyllman

Ett allvarligt samtal om Fulham 2017-18

Linhem: Man kan argumentera att Fulham var ligans bästa lag förra våren. Ända fram tills playoff-spelet det vill säga. Med halsbrytande offensiv fotboll och imponerande storvinster mot andra topplag charmade man många neutrala åskådare på ett sätt som sällan Fulham brukar göra. De var ett lag för övre halvan hela säsongen, de slog Newcastle i seriepremiären trots allt, men det var på våren jag verkligen började ta dem på allvar. 5-0-vinster mot både Reading och Huddersfield, Ryan Sessegnons två mål mot Newcastle, och hur man efter Chris Martins röda kort i stort sett spelade 4-6-0 och bara blev ännu bättre. Det känns enkelt att utifrån förra säsongens fina minnen se Fulham som förhandsfavoriter till uppflyttning denna säsongen. Deras enda betydande förlust är vänsterbacken Scott Malone som var ett hinder för Ryan Sessegnon och inget av de nedflyttade lagen denna säsongen ser lika starka ut som Newcastle ifjol. Är Fulham favoriter? Eller ska man vara orolig för att Fulhams självförtroende fick sig en rejäl törn av playoff-misslyckandet?

Hyllman: Fulham måste ju definitivt i alla fall ses som en av klubbarna som på förhand hör till favoriterna att vara med däruppe i toppstriden av The Championship. De har som du säger lyckats behålla stora delar av laget, inte minst var det ju betydelsefullt när Tom Cairney beslutade sig för att krita på ett nytt kontrakt med klubben, och när Ryan Sessegnon valde att tacka nej till en flytt till någon av de engelska storklubbarna. De har en framåtsträvande manager i Slavisa Jokanovic som dessutom gav uttryck för sin egen personliga ambition när han nyligen utfärdade ett ”back me or sack me!”-ultimatum till sin styrelse. Han vill med andra ord se ytterligare förstärkningar. Möjligen kan man så klart se ett orosmoln i den relationen, om inte Fulhams styrelse och ledning delar samma vilja att investera som Jokanovic.

Nu ska kanske inte det där förstås som att Fulham alls inte värvar den här sommaren. De har redan gjort klart med Ibrahima Cissé från Standard Liège, en 23-årig defensiv mittfältare som redan har fått det att vattnas i munnen hos Fulhams fans. En spelare som kan bli väldigt intressant att se vad han kan lyckas med i The Championship. Men det är framför allt en anfallare av rang som Fulham försöker värva den här sommaren, vilket kanske inte är så konstigt eftersom det kan sägas att avsaknaden av en sådan var skillnaden mellan uppflyttning eller inte förra säsongen, åtminstone i säsongens slutskede. Hårt att säga kanske, givet att Fulham var ett av seriens bästa lag offensivt, men det var baserat mest på en mycket hög volym av målchanser, samt att det också gäller att vara bra vid rätt tillfällen. Diego Rolan, uruguayansk anfallare från Bordeaux, verkar vara Fulhams huvudsakliga intresse som anfallare. En spelare även Newcastle sniffar runt. Med två högkalibriga förstärkningar börjar Fulham se rätt komplett ut, eller vad säger du?

Linhem: Verkligen. Jag har i skrivande stund Fulham som min tippade vinnare. Det är lite förvånande men ett styrkebesked att man lyckats behålla alla tongivande spelare från förra säsongen. Cairney som du nämner men också Johansen och Kevin McDonald har varit eftertraktade. Jag tror det är ganska smart av Sessegnon att stanna, även fast det i dagens värld känns konstigt att han inte redan gått till Man City för £30m och blivit utlånad. Så bra som han var ifjol känns det rimligt att han ska starta denna säsongen men samtidigt är han bara 17 år och ganska liten och offensiv för att vara vänsterback.

Det är fortsatt positivt att Jokanovic verkar få viss backning då han utförde mirakel ifjol och det vore korkat att inte ge han stöd att ta ännu ett steg denna säsongen. Min känsla är också att Fulham kan bli bättre. Det är alltid riskabelt att tro att ett lag blir bättre med ett par värvningar som känns rätt. Det är särskilt lockande med Fulham där svagheterna tydligt är att man inte har flera pålitliga mittbackar, saknar en ordinarie anfallare, och sent på säsongen hade man också lite målvaktsturbulens. Var det för att Button var dålig eller för att Bettinelli bara var bättre? Vanligtvis byter man inte målvakt i april när han spelar om playoff-plats.

Det är helt sant att offensiven byggde mycket på volym. Vilket på sitt sätt är positivt och imponerande nog, som jag nämnde ofta ifjol, hade man gott om målskyttar i Fulham. Cairney, Johansen, Aluko, och Ayite gjorde alla minst åtta ligamål. Det är ju frågan ifall Fulham blir bättre med en mer renodlad anfallare istället för att rotera Aluko och Ayite längst fram eller om man lite förstör flytet i anfallet om man inte hittar rätt sorts anfallare. Jag som inte har något investerat i Fulham ser också att de hellre är lika roliga men kanske mindre pålitliga som ifjol än att de blir en mästarlagsmaskin. Det är därmed lite svårt att rekommendera en spelare då jag gärna ser dem spela med en okonventionell anfallare. Finns det några Firminos för Fulhams nivå tro? Okej, vi känns ganska lika gällande Fulham. Vad ser du som ett worst case-scenario för Fulham, utan att fantisera vilt om att ägaren Shahid Khan utser Michael Jackson-statyn utanför Craven Cottage till ny manager efter att Jokanovic fått sparken i september.

Hyllman: Det hade varit en riktig Thriller. Worst-case måste ju rimligtvis vara att hamna utanför playoff-spelet, vilket ju sett till bredden och konkurrensen i toppen av serien ändå måste betraktas som fullt möjligt. Felmarginalen är ju så liten att det räcker för Fulham att kanske inte maximera sin kapacitet eller ha en något utdragen sämre period under säsongen för att när tabellen sätter sig efter sista omgången befinna sig under playoff-strecket. Fulham borde ju veta detta bättre än de flesta, de mer eller mindre norpade Leeds playoff-plats på upploppet på just det sättet.

Vad som också är lite fascinerande med Fulham, eller egentligen med The Championship-säsongen i stort, är de här små grupperna i gruppen. Det har ju redan pratats om alla Yorkshire-lag så klart men kanske lika väl värt att nämna är att västra London är ett rätt spännande getingbo det också med Fulham, Brentford och QPR som ska slåss om prestigen och konfekten. Kommer det hjälpa eller stjälpa Fulham under säsongen att de har dessa möten att hantera mot klubbar som ändå förväntas ligga nedanför dem i tabellen men som gärna ser det som sin uppgift i livet att jävlas med just Fulham?

Linhem: Det är sant. Ifall Fulham bara blir lite mindre effektiva i båda ändarna är man i stort sett Brentford. Några opassande skador också kan få Fulhams säsong att spåra ur. Sedan som man också inte ännu helt kan räkna med att inte Fulham förlorar några spelare innan vi når september. Det känns dock med förra säsongen färskt i minnet nästan inte möjligt att tänka sig att detta Fulham redan kan ha peakat. Just att man blev så bra under våren och är ganska unga samt med några platser att förstärka. Går man efter expected goals var Fulham nästan lika bra som Newcastle och Brighton ifjol.

Det är en möjlig faktor. Jag tror inte QPR kommer vara särskilt bra nästa säsong men det lär bli en rolig match. Likaså Brentford som spelmässigt är ganska lika Fulham men inte lika dominanta eller förödande. Det hade nog varit värre om Fulhams lokalrivaler kändes mer hatiska eller var mer hårdföra lag. Hur bra tror du Ryan Sessegnon är nästa säsong? Tror du playoff-förlusten förra säsongen är betydande, på ett sätt att man behöver en bra start för att komma över den?

Hyllman: Jag tror ju inte precis The Championship, eller egentligen någon engelsk division, är gjord för individuella spelare att glänsa i precis, så jag skulle inte förvänta mig underverk av Ryan Sessegnon i det avseendet. Dessutom som sagt är han ju bara 17 år. Men jag tror han kommer kunna bli en viktig kugge i Fulham som lag, även om jag hoppas att kanske framför allt media har folkvett nog att i alla fall ge honom lite slack. Inte minst i det avseendet kan det nog ha varit väldigt klokt av Sessegnon att stanna kvar i The Championship, det vill säga nedanför Premier League, i alla fall en säsong till.

Nej, playoff-förlusten behöver nog inte betyda så väldigt mycket. Dels för att Fulham faktiskt inte alls var tippade som något topplag inför förra säsongen, ingen förväntade sig något playoff. Dels för att de trots allt slog sig in i playoff först mot slutet av säsongen. Det var liksom inte som för Leeds där de mer eller mindre hade räknat hem playoff där framåt vårkanten. För dem skulle nog det problemet kunna bli desto värre. Men för Fulham tror jag de såg förra säsongen som ett stort steg framåt och att det ger dem råg i ryggen inför den här säsongen. En fördel jag avslutningsvis tror Fulham kan ha gentemot övriga förväntade konkurrenter är att de nog inte kommer behöva spela med samma yttre press på sig som övriga klubbar, t ex Middlesbrough, Wolves, Derby, Sheffield Wednesday, Leeds med flera. Agree?

Linhem: Jo, jag tror inte heller han kommer dominera direkt. Särskilt inte ifall han spelar vänsterback men det vore stort i sig för en 17-åring att spela regelbundet i Fulham. Man kanske inte heller ska förvänta sig otroliga insatser likt hans två mål mot Newcastle. Ifall han spelar varje vecka är det ännu mer imponerande och lovar väldigt gott. Som Sessegnon och framför allt Malone visade ifjol kan man som vänsterback i Fulham vara lika målfarlig som en ytter i andra lag. Malones insats mot Huddersfield var ung Dani Alves-nivå sett till hur ofta han var i motståndarnas straffområde.

Det låter vettigt, det är därför också lovande att Fulham fått behålla sina nyckelspelare. Annars ser man ofta att oväntade playoff-lag som inte vinner plockas i sär av rikare klubbar under sommaren efteråt. Inte helt övertygad om att de har mindre press på sig, även som de ofta spelar väldigt avslappnat. De har också en tokig ägare som inte äger Fulham för andra skäl än att han vill äga en PL-klubb. Men de har definitivt mindre att bevisa än de andra lagen du nämner och olikt Leeds är man ju inte Leeds.

:::

Aston Villa; Barnsley; Birmingham; Bolton; Brentford; Bristol City; Burton Albion; Cardiff; Derby County

Peter Hyllman

Engelsk fotboll är många saker men knappast färgblind

En nyhet som under veckan fick mig att höja på ögonbrynen var den att sex av åtta klubbar i Football League som deltagit i ett pilotprojekt hade misslyckats med vad som hade varit projektets syfte, nämligen att under tiden för projektet intervjua åtminstone en minoritetskandidat (BAME – Black, Asian or Minority Ethnicity) i samband med anställning av ny manager.

Alltså inte nödvändigtvis anställa, utan bara intervjua. Detta i enlighet med en så kallad ”Rooney Rule” som hämtats från amerikansk lagidrott. Då jag förmodar att det var helt frivilligt att som klubb ingå i detta pilotprojekt så försöker jag föreställa mig hur exakt det är möjligt för sex av åtta klubbar, för all del en enda, att faktiskt misslyckas med detta.

Det där har naturligtvis resulterat i en hel del kritik i tidningarna. Särskilt som det har blivit offentligt ungefär samtidigt som Sol Campbell i en öppenhjärtig intervju pratade om sina svårigheter att få ett jobb som manager inom engelsk fotboll. Detta i sådan utsträckning att han sade sig vara villig att gå ner i National League och bara få betalt per vunnen match.

Nu är det i och för sig svårt att säga på avstånd exakt vad som ligger bakom just Campbells faktiska eller upplevda svårigheter att få jobb. Men hans story är inte på långa vägar den enda berättelsen om liknande svårigheter som har lyfts fram under senare år. Det är för många berättelser för att kunna avfärdas som enskilda undantag.

Oftast när det blir debatt om en brist av en viss grupps representation inom ett visst yrke eller på viss nivå så är problemet sammanhängande och framför allt sekventiellt. Exempelvis finns det få svarta managers eftersom det finns för få svarta som assisterande managers, som first team-coacher, som coacher för ungdomslagen och så vidare. Pyramiden har ingen bas.

Men vad är det egentligen man vill försöka uppnå med en så kallad Rooney Rule eller ett sådant där pilotprojekt? Jo, att belysa anställningsprocessen och dess grad av formalisering som en av problemets stora orsaker men också möjliga lösningar. Pudelns kärna antas vara att minoriteter av olika slag inte ens ingår i den grupp av tränare som klubbar väljer mellan.

Att det har blivit på det sättet menar många beror på att engelsk fotboll präglas av nepotism och en status som en good old boys club. Kort sagt, män anställer män som de känner, och män känner män som ser ut som dem, går som de-e-em, tänker som dem, kliar sig i rumpan som dem och så vidare. Det är inget som ens behöver vara särskilt medvetet, det kallas för homosocialitet.

Det här skulle vara en förklaring till ett mönster vi ser där ett mindre gäng av samma gamla managers vandrar runt mellan klubbarna, och fortsätter få jobb förhållandevis högt upp i seriesystemet utan att för den sakens skull någonsin lyckas särskilt bra, samtidigt som yngre och nya förmågor hålls utanför eller som bäst nedanför. Något som ofta leder till stiltje i utvecklingen.

Extremexemplet inom engelsk klubbfotboll de senaste åren är Tim Sherwood. Som har fått toppjobb inom Tottenham, Aston Villa och Swindon utan att egentligen kunna något alls, men som alltid har känt rätt personer längs vägen. Sherwood som började sin karriär i Tottenham med ”I’m not sure how I’m going to be involved” och avslutade i Swindon med ”it wasn’t a proper job.”

Vi ser samma mönster i landslaget. Många undrade givet Englands uttalade spelidé hur det egentligen kom sig att Aidy Boothroyd, som representerar en helt annan fotboll, vilket syntes mycket tydligt under EM, blev manager för U21-landslaget efter Gareth Southgate. Hans goda relationer inom FA ses som huvudskälet, och därför var det också väldigt få som ens sökte jobbet.

Det positiva ur det längre perspektivet är att dessa rekryteringsmönster håller på att brytas upp. Att anställa en manager har blivit en betydligt mycket mer professionaliserad aktivitet. Pengarna på pyramidens topp och konkurrensen för att ta sig dit ställer allt högre krav på att rätt kompetens går före sociala relationer. Allt fler utländska ägare har också brutit upp gamla nätverk.

Det innebär bland annat att vi har fått se ett rejält inflöde av både yngre och många gånger utländska tränare även i Football League. Men också en framväxt av en ny generation brittiska tränare. Nu ska vi inte inbilla oss att detta inte har stött på motstånd, inte minst bland pundits och proffstyckare vars gamla kompisar inte längre har lika lätt att få jobb.

Vad jag i alla fall uppskattar med Sol Campbell är att han säger sig vara villig att söka jobb också långt ned i seriesystemet. Det är uppenbart hur före detta storspelare som Ryan Giggs och i viss mån Steven Gerrard fortfarande lever kvar i någon slags förhoppning att det här grabbnätverket ska ge dem ett toppjobb, lite för fina för att vilja smutsa ned sig nere i systemet.

Men hur som helst, med ett mer professionaliserat anställningsförfarande när det kommer till managers inom engelsk fotboll, och med gamla nätverk under upplösning, borde det vara en rimlig tankegång att det över tid kommer bli en mer jämlik arbetsmarknad också för svarta managers och managers av alla former av minoriteter.

Det är det positiva perspektivet. Det mindre positiva perspektivet är att det kanske samtidigt finns yttre skäl varför klubbar är tveksamma att anställa en manager från en minoritet. Det är oftast managern som får bära hundhuvudet mot fansen när det går dåligt för laget, och det är kanske sällan de mest begåvade sakerna som då skriks från läktarna eller på nätet.

Nästa steg är kanske att fundera på om det som skriks kommer bli mer eller mindre begåvat om managern samtidigt råkar vara svart eller av annan minoritet. Vi vet tyvärr både vad som här är risk och sannolikhet. Och inte för att det rättfärdigar något, men man förstår varför PR-känsliga och konflikträdda engelska klubbar helst bara vill undvika den heta potatisen.

Mod är en bristvara inom de flesta organisationer, så även inom engelska fotbollsklubbar. Men inte minst av det skälet är det fortsatt problematiskt när det från engelskt håll tittas mot Italien, Spanien, Ryssland, Frankrike och så vidare och ojar sig över rasismen där, som om inte i grund och botten samma problem existerar också i England.

Liksom i Sverige.

:::

TRANSFERKOLLEN

Kyle Walker, Tottenham till Man City. En av de senaste säsongernas absolut bästa högerbackar, och på samma gång en position Man City var i stort behov av att förstärka. Kan diskuteras om värvningen av Walker innebär att Pep Guardiolas syn på sina ytterbackar har svängt mot det mer traditionella. Walker har obestridlig kvalitet, men kan diskuteras i vilken utsträckning han var synnerligen bra och effektiv inom Tottenhams system. Berömlig – (+++++)

:::

LINHEMS TRANSFERKOLL

Martin Braithwaite, Toulouse till Middlesbrough. En spelare jag länge uppskattat (inte bara hans hår) som haft flera bra säsonger i ett annars oglamoröst Toulouse. Ovanligt att bra Ligue 1-spelare går till Championship men Middlesbrough siktar på en omedelbar uppflyttning. Boro behöver mer offensiv kvalitet och detta är precis en sådan värvning som Boro kunnat behöva redan förra säsongen. Berömlig – (+++++)

Aiden McGeady, Everton till Sunderland. En otroligt sevärd spelare fast han ibland är lite för bollkär. Var väldigt produktiv dessutom ifjol för Preston (åtta mål/nio assists) så Grayson verkar vara något av en McGeady-viskare. Är även i värsta fall åtminstone en anledning att kolla på Sunderland. Ingen annan än Defoe gjorde mer än tre mål eller tre assists för Sunderland ifjol. Med beröm godkänd – (++++)

James Vaughan, Bury till Sunderland. Han gör mål när han spelar, det kan man inte ta ifrån den gode James Vaughan. Han har dock en förkärlek för röda kort och flera kroppsdelar som sitter ihop med gaffatejp. Ifjol höll han i stort sett hela säsongen och öste in mål för ett dåligt Bury. Dock ska man inte överskatta spelare som gör mål för dåliga lag eller “Leon Clarke” som jag kallar den sortens spelare. Är ändå en rimlig chansning för ett Sunderland i behov av offensiva spelare och han var bra när han spelade för Grayson i Huddersfield. Väl godkänd – (+++)

Peter Hyllman

Ett allvarligt samtal om Derby County 2017-18

Linhem: Derby har varit ett etablerat topplag i Championship i flera säsonger nu. Med fint spel och flera säsonger som varit bra ända tills det gått käpprätt har de varit för uppflyttning vad Arsenal är för Champions League-kvartsfinaler. Man kan säga att Derby i sitt högprofilerade misslyckande i att ta sig tillbaka till Premier League har varit det jämnaste laget i Championship och på ett sätt ligans flaggskepp. Det hjälper också att man snittar 30,000 på sina matcher och haft flera kända spelare som Will Hughes och Tom Ince.

De har också tack vare Steve McClaren och den utspråkade Candy Crush-mogulen Mel Morris som äger klubben skapat uttrycket “The Derby Way”, vilket vagt handlar om fin fotboll som alla motton gör. Att man senast anställt först Nigel Pearson och sedan Englands Diego Simeone, Gary Rowett, tyder på att Mel Morris antingen släppt tanken på vacker fotboll eller är för distraherad av att Candy Crush har blivit ett tv-program. Vad säger du om Derby inför denna säsongen? Är det något som tyder på att detta är säsongen då man lyckas ta sig till Premier League?

Hyllman: Hur sa? Förlåt, jag är fortfarande kvar på det där med Gary Rowett som Englands Diego Simeone. Ser en fäktande galning framför mig som slänger in bollar på planen när Yann Kermorgant försöker kontra och petar Britt Assombalonga i ögonen inför Brian Clough Derby. Jag ber dig dra igång samtalet och du försöker sabotera mig medvetet? Nä, men inte undra på att Mel Morris genomförde bondeoffer på managerposten förra säsongen som en sadistisk schackspelare med ungefär samma sociala finess som Chewbacca. Det blev huggsexa kring Gary Rowett och det är verkligen inte så konstigt, det känns som en tränare runt vilken man kan bygga både ett lag och på längre sikt en klubb.

Hur tror jag då det kommer gå för Derby den här säsongen? Ja, men varför skulle de inte kunna gå upp i Premier League? De har onekligen en stark spelartrupp innehållandes karaktärer som Scott Carson, Richard Keogh, Johnny Russell, Chris Baird, Andre Wisdom, Bradley Johnson med flera. Curtis Davies är en riktigt trevlig mittbacksförstärkning. Och Chris Martin kanske kan hitta sig själv igen hemma i Derby. Samtidigt har Derby tappat två kreativt skickliga spelare i Will Hughes och Tom Ince, men åtminstone Ince kanske inte alla gånger lekte så bra med de andra barnen. Kvaliteten i spelartruppen finns i alla fall där för att Derby ska kunna vara med och slåss om uppflyttning. Men sett till antalet konkurrenter i serien så känns det kanske ändå på förhand som om det här mer vore en första säsong av uppbyggnad för Derby för att sedan ta det stora klivet nästa säsong. Ungefär samma typ av tvåstegsraket som vi precis har sett Brighton flyga upp i Premier League med. Är det något du skulle kunna tänka dig att hålla med om?

Linhem: Jag tänker snarare på taktiska likheter mellan Diego Simeone och Gary Rowett. Han är likt Simeone en manager som gillar defensiv disciplin från alla spelare och slår till på kontringar. Båda klär sig bra för att vara managers dock. Rowett är det vill säga ingen manager med några fantasier om att spela som Barcelona samtidigt som det kan bli väldigt intressant att se om kan spela mer offensivt med ett Derby som har bättre spelarmaterial än han haft hittills. Det som oroar mig är att han inte verkade tycka om Will Hughes redan innan man sålde honom till Watford och lagets bästa individuella spelare Tom Ince har också försvunnit. Beror det på att Rowett vill börja om med nya spelare som inte doftar som McClarens misslyckanden eller är det oroande tecken på att Rowett är för dömande när det kommer till kreativa spelare? Det kan förstås också tolkas som att Derby inte hade något val när Premier League-klubbar budade på deras spelare men Hughes fick mest nöta bänk i slutet på förra säsongen.

Med det sagt har ju Sean Dyche lyckats bra trots att han medvetet spelar sämre spelare så länge de passar in i rollen som krävs. Och Rowett har trots allt varit lysande hittills och det är tidigt att bedöma honom i Derby. Värvar man Glenn Whelan som ersättare till Will Hughes däremot. Jag är ganska tveksam till Derby. De har bränt mig förut och jag börjar tappa tro på denna truppen. Med Rowett tror jag de håller defensivt åtminstone och jag förstod aldrig varför man lånade ut Chris Martin från början men utöver det saknar man kvalitet. Föredettingar som Carson, Bryson, och Darren Bent fick alldeles för mycket speltid ifjol redan.

Jag kan dock definitivt köpa idén att detta är en säsong under byggnation för Derby fast det kräver mer tro på Derbys ledning än de gjort sig förtjänta. Några fler Curtis Davies och ifall Derby likt Birmingham har någon Demarai Gray på lager skulle inte det skada. Tror du Rowett har det förtroendet som skulle krävas för att ha en “mellansäsong”? Särskilt till nästa säsong då det känns som de flesta lag kan sluta varsom mellan tredjeplats till nedre halvan. Har du några bra förslag på värvningar du vill se Derby göra får du gärna dela med dig av dem också!

Hyllman: Mel Morris verkar i och för sig lite av en galning men nu har han ändå investerat ett gott mått av prestige i Gary Rowett. Det var ju många som rullade med ögonen när Morris förra säsongen först sparkade Nigel Pearson, sedan anställde Steve McClaren och sedan sparkade McClaren igen. Men jag såg faktiskt ändå någon slags metod och tanke i den galenskapen, givet att intresset hela tiden faktiskt var att få Gary Rowett. Rimligtvis borde det alltså finnas ett förtroende för att få en mellansäsong, så länge det i alla fall är tydligt att det sker framsteg. Givet konkurrensen i serien, konkurrenternas styrka och storlek, så borde inte Derby County eller Mel Morris rimligtvis kunna räkna med att någon uppflyttning är garanterad.

Givet att Derby County redan förra säsongen var starka defensivt så talar kanske detta för att det inte i första hand är där som Gary Rowett ser det omedelbara behovet för förstärkningar. Vad som däremot brast för Derby var till viss del förmågan att skapa målchanser men framför allt effektiviteten i att göra mål på sina chanser. En förmåga som rimligtvis borde bli desto viktigare om Rowett som du säger är defensivt orienterad, och samtidigt har släppt två av sina kreativa spelare. De behöver rimligtvis en riktigt vass sniper till målskytt, och det är väl tveksamt om Darren Bent, David Nugent och Matej Vydra längre har vad som krävs. Återstår gör då typ Chris Martin. Vet inte, jag är skeptisk.

Annars måste jag tro att vad Derby framför allt behöver är en både snabb och kreativt skicklig spelare, som både kan spela fram mål och göra mål själv, och som förmår länka ihop försvar och anfall. För att återigen göra en koppling till Brighton så tänker jag mig att Derby behöver sin motsvarighet till Anthony Knockaert. Utan en sådan spelare känner jag också att Derbys anfallsspel riskerar bli för förutsägbart. Det hade varit intressant att se vad Wahbi Khazri hade kunnat göra för Derby. Både för att det är en spelare jag faktiskt blivit lite imponerad av, och för att det på samma gång skulle försvaga en potentiell konkurrent. Och något säger mig att Sunderland och Ellis Short inte är ovilliga att sälja spelare. Annars vore ju ett lån eller lånköp av Ramadan Sobhi av Stoke rätt intressant det med, men där har kanske Stoke själva större planer för den spelaren.

Linhem: Det logiska för Derby vore definitivt att inte lägga allt för stor vikt på denna säsongen. Men å andra sidan sparkade man Paul Clement trots att Derby då låg på playoffplats. Det fina för Rowett är att det lär krävas något extremt för att förstöra sitt goda rykte värre än att han får nöja sig med en annan medelstor Championship-klubb.

Det är ganska talande att Derby ifjol var ett av lagen som höll flest nollor och framför allt klarade att hålla nollan i 500 minuter i streck, vilket var mer än något annat lag klarade. Samtidigt gick man mållös ur 17 matcher ifjol, bara nerflyttade lag och Ipswichs parkerade traktor var sämre. Ännu tydligare är det i tabellen där bara åtta lag gjorde färre mål men bara fem lag släppte in färre mål. Detta trots att man oftast dominerade sina matcher utifrån bollinnehav och avslut. Det var också så att man hade just den spelartypen du eftersöker i Tom Ince och Derbys bästa period ifjol var när Ince återförenad med McClaren gjorde nio mål samt tre assist på fjorton matcher. Innan dess gjorde han bara ett mål vilket hjälpte Chris Powell att få sparken och efter de fjorton matcherna gjorde han bara två mål till innan McClaren fick sparken. Jag skulle inte säga att Ince var problemet men som den enda spelaren i Derby som snittade mer än två avslut per match (2,9) var hans målform alldeles för betydelsefull.

Det som lovar gott med Rowett är att Derby i slutet under hans ledning var bra trots att Tom Ince inte var i bra form. Det är visserligen så få matcher(nio) att till exempel en anomali som Dave Nugents överraskande hattrick mot Fulham gör Rowetts påverkan svårbedömd. Men om man ska bygga sin tro på Rowett är det grundläggande att hans Derby inte är Ince-dependent. Det är verkligen passande spelare som du nämner även om alla skrämmande nog är samma typ av spelare som Ince. Det är dock verkligen en explosiv poängspelarytter Derby kan behöva. Samtidigt som en anfallare inte skulle vara kattpiss. Ryktena om Tom Lawrence och Jota är väldigt lovande i det avseendet. Dem är lika bra som Ince men de saknar det nedärvda Governor Ince-egot.

En spelare jag gärna ser Rowett plocka med sig från hans tid i Birmingham är Arsenal ynglingen Jon Toral. Perfekt för den offensiva mittfältsrollen som Rowett gärna använt sig av för att koppla ihop mittfält och anfall centralt. Särskilt då Rowett verkar föredra Derbys mer industriella mittfältare på innermittfältet.

Hyllman: Det stämmer det du säger om Tom Ince. Möjligen är det jag som känner, och här kanske det är mina fördomar som talar, att Ince möjligen hade ett ego som skrev checkar som hans spel sällan förmådde att casha. Det har sällan känts som någon lagspelare och jag kan tänka mig att det var det mer än hans specifika individuella egenskaper som fick Gary Rowett att casha in på honom. Ince är för mig också en spelare som känns synnerligen ojämn, en av seriens högsta nivåer när han är som bäst men svår att lita på när det gäller att faktiskt hålla sig på den nivån när det behövs som mest. Hur som helst låter det avslutningsvis som att vi båda kanske ser Derby som ett lag som i bästa fall kan nypa en av playoff-platserna den här säsongen, men förmodligen inte mer än så?!

Linhem: Jag skulle inte vara så hård mot Tom Ince. Han är verkligen bra nog att bära ett lag men det är inte tillräckligt i toppen av ligan. Det var perfekt för att hålla kvar ett Blackpool som inte hade någonting annat. Det känns dock som att Tom Ince behöver så mycket tillit och många skott för att göra sina 10+ mål att det skadar övriga laget ifall inte managern har en tydlig plan och särskilt ifall laget saknar bra komplement. Det är det som väntar David Wagner och Huddersfield i Premier League. Ince känns inte alls som en presspelare men han är perfekt att ge bollen till när man vunnit bollen långt uppe och försvaret är sårbart. Derby på sina bästa dagar var bra nog att väga upp Tom Inces svagheter och ändå låta han få sina solon. Ifjol var mer problemet att man inte hade mycket annat än Ince, då märks det mycket mer när han som de flesta spelare har en sämre period.

Det är en passande summering. Rowett tog trots allt en väldigt tunn och oglamorös Brum-trupp till playoff-plats innan han fick sparken. Jag ser slutligen Derby som ett av flera bra lag som slutar precis utanför playoff-platserna.

Peter Hyllman

Everton gör entré i Europa League i dagens lottning av den tredje kvalrundan

Då var det så dags igen. Med undantag för Ligacupens första omgång, som ändå inte innehåller några Premier League-klubbar, har vi idag kommit till säsongens allra första lottning innehållandes en engelsk klubb. Det är Everton som går in i Europa Leagues tredje kvalomgång, som startar om knappt två veckor och spelas den 27 juli respektive den 3 augusti.

Everton är en klubb som befinner sig i en rätt märklig mittenposition. Bra nog för att faktiskt kunna vinna hela Europa League. Men också med vetskapen att de faktiskt lika gärna riskerar åka ur Europa League redan i kvalrundorna om inte förberedelserna, värderingarna och prioriteringarna är de rätta. Det gäller för Everton att inte gå i samma fälla som förut West Ham och Southampton.

Deras försäsongsschema bär tydliga Europa League-spår. De befinner sig för närvarande i Tanzania där Wayne Rooney drömmålade redan i sin första match mot Gor Mahia. Men Everton är snart tillbaka i Europa med matcher inbokade den 19 juli mot FC Twente och den 22 juli mot Genk. Här snackar vi bona fide förberedelser för Europa League-motstånd.

Det har pratats mycket om Evertons satsning den här sommaren. Everton ser ut att göra en rejäl satsning att slå sig in tillsammans med de sex storklubbarna och har hittills den här sommaren spenderat cirka £90m på åtminstone fem spelare som är tänkta att förstärka Evertons a-lag, samtidigt som mycket tyder på att de planerar att spendera ytterligare över £40m på Gylfi Sigurdsson.

De som menar annorlunda säger att det egentligen inte är någon satsning alls och pekar på att Everton faktiskt har ett positivt transfernetto den här sommaren, och att de i själva verket hittills bara har spenderat pengarna de fått från försäljningen av Romelu Lukaku. Ett resonemang som i mina ögon rätt rejält överdriver betydelsen av sådana här net spend-kalkyler.

Det är en satsning som inte främst syns i transfersummorna, utan i Evertons lönestruktur. Romelu Lukaku var tidigare Evertons bäst betalde spelare med en lön runt £90,000 i veckan. En lön som både Jordan Pickford och Michael Keane nu motsvarar. Utöver detta har Wayne Rooney en lön om £150,000 och Sandro Ramirez och Davy Klaassen ligger båda en bit över £100,000.

En klubbs lönestruktur säger betydligt mycket mer om en klubbs ambition och satsning än enbart transfersummor eftersom den på ett helt annat sätt representerar ett långsiktigt kostnadsåtagande och finansiell risk. Det speglar även på ett betydligt bättre sätt än transfersumman förmågan att attrahera och behålla de bästa spelarna.

Värt att hålla i åtanke kanske dessa dagar när det av förståeliga skäl pratas så mycket om stora transfersummor. Det är kanske inte värt att vem vet för vilken gång i ordningen dra ännu en rant om vad transfersummor egentligen mäter och inte mäter, och hur de rent ekonomiskt måste förstås, låt oss bara säga att det fortsätter vara något som till och med kloka människor missförstår.

Men med en uppgraderad lönestruktur har Everton över sommaren fått en lönestruktur med vilken de för närvarande ger både Liverpool och Tottenham en rejäl match. Det förklarar varför Everton ses som en realistisk utmanare mot de sex storklubbarna också på sikt. Det är också en lönestruktur med vilken Everton hävdar sig väldigt väl också utifrån ett europeiskt perspektiv.

Det förklarar varför Everton också måste ses som en realistisk utmanare om Europa League-titeln. Det är för övrigt för Everton precis som för Arsenal en praktisk bakväg in i Champions League. Att faktiskt slå sig in bland de fyra topplatserna i ligaspelet kan vara både ett och två steg för långt för Everton, i alla fall redan den här säsongen.

Om Everton ska lyckas med att vinna Europa League så kräver det däremot att de ger sig iväg på samma långa resa som Man Utd tvingades till förra säsongen, fast i själva verket ett par steg värre. Everton har två kvalrundor de måste ta sig förbi innan de tar sig till den plats där Man Utd startade Europa League förra säsongen. Inget lag har vunnit Europa League som börjat så tidigt.

Everton är seedade inför den tredje kvalomgången, tillsammans med en hel del fint sällskap som Milan, Athletic, Fenerbahce, PSV Eindhoven, Bordeaux och Marseille. De kommer däremot lottas mot något av de oseedade lagen, där de alltjämt kan komma att lottas mot obehagliga motståndare som Aberdeen, Dinamo Bukarest eller Röda Stjärnan.

Med svenska ögon vore det självklart särskilt intressant om Everton lottades mot något av de tre kvarvarande svenska lagen – AIK, IFK Norrköping eller Östersund. Det vore naturligtvis något av en drömlottning på flera sätt och inte minst för båda de inblandade klubbarna. Östersund är förvisso inte en möjlig motståndare, men både AIK och IFK Norrköping vore ju två höjdarmatcher.

Lottningen följer man kanske enklast via UEFA:s hemsida från och med klockan 13:00.

:::

TRANSFERKOLLEN

Markus Suttner, Ingolstadt till Brighton. Brighton ger sig för andra gången den här sommaren till Ingolstadt på värvarstråt. Den här gången har de plockat med sig en österrikisk Suttner som kan spela mittback men som framför allt gjort sig ett namn på vänsterbacken i Ingolstadt. Rutinerad spelare utan att vara särskilt spektakulär. Godkänd – (++)

Nathaniel Chalobah, Chelsea till Watford. Another one bites the dust! En av de mest omtalade talangerna från Chelseas ungdomsfabrik väljer till sist att söka sig till annan klubb. Ett potentiellt fynd till värvning för Watford, som får en spelare som kan växa ut till något stort på deras centrala mittfält. Ett lag utan karaktär börjar få karaktär. Med beröm godkänd – (++++)

:::

LINHEMS TRANSFERKOLL

Samuel Saiz, Huesca till Leeds. Offensiv mittfältare som har flera säsonger med 10+ mål i de lägre spanska divisionerna. Förra säsongen i Segundan gjorde han 13 mål för ett nederlagstippat Huesca. Fått väldigt positiv kritik från experter på spansk fotboll som tror han skulle kunna spela för ett mittenlag i Premier League eller La Liga. Ersättare till Pablo Hernandez eller passar de ihop? Hans flickvän verkar vara en spansk popstjärna. Med beröm godkänd – (++++)

Ezgjan Alioski, Lugano till Leeds. Leeds fortsätter värva oväntat och från Europas alla möjliga hörn. Alioski är en väldigt mångsidig vänsterfotad spelare. Framför allt en anfallare/ytter som gjorde 16 mål och 14 assists i Schweiz högsta division ifjol men också spelat en hel del som vänsterback tidigare. Väl godkänd – (+++)

Lee Tomlin, Bristol City till Cardiff. Gör något av ett förbjudet byte över den sydvästra rivalitetsgränsen. Trots att han nästan är en kopia av Bristol City- och Swanseaikonen Lee Trundle (som gjorde 40 mål i walesiska tredjedivisionen ifjol). Tomlin kan vara en bra spelare, han hade en fin säsong för Middlesbrough 2014-15 och det är på den nivån han behöver vara för att hjälpa Cardiff som är i starkt behov av kreativitet. Warnock är konservativ men brukar ge vissa offensiva spelare mycket frihet. Väl godkänd – (+++)

Peter Hyllman

Ett allvarligt samtal om Cardiff 2017-18

Hyllman: Ah, Cardiff. Börjar man oroa sig något för de ökade utländska influenserna i Football League så går det alldeles utmärkt att krypa ihop i skedställning i soffan tillsammans med Cardiff. Hur skulle det kunna gå att känna sig något annat än supertrygg med brittiska karaktärsspelare som Allan McGregor, Lee Peltier, Greg Halford, Craig Noone och Anthony Pilkington, kryddat med nordiskt stål i Aron Gunnarsson och Kenneth Zohore. Och så klart Neil Warnock som manager. Tyvärr gjorde ju klubblegenden och trotjänaren Peter Whittingham sin sista match för Cardiff förra säsongen. Mittenlag förra säsongen, tror du Cardiff kan uppnå något mer den här säsongen?

Linhem: Jag är faktiskt tveksam till Cardiff den här säsongen. Det enda de har är tre bra mittbackar och Kenneth Zohore, annars är det mestadels utfyllnad. Av de tre mittbackarna är dessutom Manga oerhört skadebenägen och Sean Morrison ryktas bort efter en kanonsäsong ifjol. Av de mer etablerade lagen tror jag Cardiff lider störst risk att göra en Blackburn och åka ur nästa säsong. De har i flera säsonger skärt ner på omkostnader och sålt av dyra spelare, denna säsong har de med värvningar av två andramålvakter och Danny Ward (från Rotherham) visat sig vara väldigt oambitiösa. Det är osäkert om ägaren och modeikonen Vinny Tan slutat bry sig eller bara inte vill spendera pengarna längre.

Det som går emot min domedagsprofetia är att Cardiff var väldigt bra under våren efter att Neil Warnock tog över. Han slängde in Zohore i startuppställningen och han gjorde tolv mål på 24 starter. Jag tror dock Cardiff kan få en tung start och då lär Warnock ersättas av någon av de få som Cardiff fortfarande kan locka till sig. Är jag alldeles för pessimistisk eller har Cardiff en dyster säsong framför sig?

Hyllman: Oj, här blev det mörkt helt plötsligt. Det är klart att det var kanske inte det rosenröda perspektivet du valde att ha på Cardiff här, men det finns nog som du är inne på också goda skäl för viss pessimism. Precis som du säger får man ju intrycket att Vincent Tan nog inte längre tycker det är riktigt lika roligt att äga brittisk fotbollsklubb nu när Premier League-drömmarna bara blir alltmer avlägsna. Spelartruppen är i själva verket tämligen eftersatt, i synnerhet kanske på mittfältet, och det verkar ju inte heller finnas några tydliga planer på att fräscha upp den. När en klubbs främsta transferrykten handlar om free transfers så säger det naturligtvis något. Vi har ju sett just precis detta förut, med både Blackpool och Blackburn för övrigt, och båda dessa klubbar befinner sig ju för närvarande i League One.

Så på grund av detta har vi en supporternation som vänder sina ensamma ögon mot Neil Warnock. Där verkar finnas någon slags förhoppning att Warnock ska kunna göra med Cardiff vad han för sju-åtta år sedan lyckades göra med QPR, som han tog över när klubben låg på sladden i The Championship men inom en och en halv säsong därefter vann The Championship och tog sig upp i Premier League. Men det är ju två situationer som känns helt annorlunda. QPR:s ägare då var förvisso rätt clueless men åtminstone ambitiösa och ville saker, emedan Vincent Tan som sagt inte ens längre verkar ha den förmildrande egenskapen till sin fördel. När nu Hull City enligt alla rykten rycker hårt i Kenneth Zohore, samtidigt som Warnock med emfas uttrycker att spelaren inte är till salu, men det är det ju i slutänden inte han som bestämmer, hur ser du på chansen att Warnock inte ens är Cardiffs manager längre när säsongen drar igång eller i alla fall när transferfönstret stänger?

Linhem: Skulle nog ändå tro Warnock håller sig kvar. Lite för att han är mer utav en knasig farbror än en principfast tjurskalle likt Tony Pulis som lämnade Crystal Palace i augusti för några säsonger sedan. Dessutom har flera värvningar tydligt varit Warnockvärvningar, såsom Lee Camp och Danny Ward som spelade för Warnock i Rotherham. Dock har jag inte alls svårt att se Warnock lämna ifall han får ett erbjudande till hösten.

Men ja, det är möjligt att jag är för hård mot Cardiff men det beror mer på att konkurrensen ser tuffare ut denna säsongen. Skulle jag tippa nästa säsong utan att vara sådär strikt hållen av tabellens lagar skulle jag nog inte tippa något lag att åka ur och ingen skulle heller gå upp automatiskt men tio lag skulle spela playoff. Det saknas en Newcastle-juggernaut eller ens ett lag lika välordnat som Brighton i toppen men botten saknar också ett Rotherham eller en riktig huvudlös höna som Blackburn. Cardiff däremot har stadigt förfallit sedan de åkte ur. Många olika managers och deras senaste managers innan Warnock, Slade och Trollope, kändes väldigt oinspirerade. Lite av den typen av billiga budget-britter som Cellino ett tag föredrog i Leeds. Skulle Cardiff, som du nämner, förlora Zohore skulle jag nog lägga pengar på deras troliga nedflyttning. Han var outstanding efter han fick regelbunden speltid i december ifjol och Cardiffs andra alternativ har inte gjort alltför mycket de senaste åren.

Detta är en dåligt formulerad fråga men det lär gå att förstå. I amerikansk sportmedia pratar man väldigt mycket om “big market” och “small markets” när det gäller lag. Dvs stora städer/regioner där det finns ett underlag av många möjliga supportrar och en sportkultur generellt. Hur lockande är Cardiff som stad? Tar man bort Glasgow, Belfast, och Edinburgh är det en topp 10-stad i UK med gott om folk och en rejäl och nybyggd arena. Eller spelar det inom engelsk fotboll egentligen ingen roll ifall man är en håla i Midlands eller Wales huvudstad så länge man inte är London?

Hyllman: Ekonomiskt spelar det kanske mindre roll, givet att ekonomin för brittiska klubbar bygger så mycket på de kollektiva TV-avtalen. Men naturligtvis handlar det också om att ha en bred supporterbas och med många som regelbundet kommer på hemmamatcherna. Men storleken på arenorna skiljer sig ju inte så dramatiskt åt mellan klubbarna på den här nivån. Vad gäller att attrahera spelare gissar jag att det kanske faktiskt inte är någon större skillnad på Cardiff och egentligen vilken som helst engelsk byhåla. Men som vanligt, viktigast för att kunna rekrytera spelare är ju att man är en klubb som visar någon form av ambition. Gör man det spelar det i slutänden mindre roll var man hör hemma, i så fall kommer spelare vara intresserade av att spela för klubben. Här har vi ju också något som kan försvåra det på transfermarknaden för Cardiff den här sommaren. Många spelare lär ju precis som vi båda känna av att Cardiff saknar ambition och är ett potentiellt problemlag. Vilken typ av spelare är det som är villiga att söka sig till en sådan klubb? De som söker en paycheck och de som inte har något bättre alternativ.

Peter Hyllman

Blessing in disguise för Man City att Dani Alves dumpade dem vid altaret

Det var med en rasande fart som Man City inledde transfersommaren. Deras värvning av Bernardo Silva är alltjämt en av den här sommarens allra bästa och kommer fortsätta vara det även när transferfönstret stänger. Ederson värvades kort därefter och var ett rätt elegant sätt att adressera målvaktsproblemet som laget brottats med det senaste året.

Det  var tänkt att bara vara början på en rejäl överhalning av Man Citys trupp som Pep Guardiola skulle genomföra under sommaren. Ett gäng spelare skulle lämna klubben och ett motsvarande gäng spelare skulle värvas, bland andra Alexis Sanchez och ett icke föraktligt antal ytterbackar. Men under en månad har det nu varit stilla vind i seglen för Man City.

Vinden tog däremot fart den här veckan, men då visade det sig vara motvind och snålblåst. Dani Alves övergav närmast bokstavligen Man City och Pep Guardiola vid altaret och valde att istället skriva på för PSG. Något som närmast naturligtvis beskrivs som en missräkning för Man City, som därmed tvingas tillbaka till ritbordet åtminstone vad gäller den värvningen.

Nu tror inte jag detta behöver ses som något större bakslag för Man City. Dani Alves kändes hela tiden som någon form av lyxvärvning. Med all respekt för Alves, som för närvarande är en av världens absolut bästa högerbackar, så är det inte med honom Pep Guardiola bygger sitt Man City för framtiden. Allra helst som Man City samtidigt siktar på att värva Kyle Walker.

Det där var alltid något som kändes märkligt för mig, att på samma gång värva Kyle Walker och Dani Alves. Båda är på tok för bra och kostar på tok för mycket för att ses som någon form av backup-alternativ. Ett mer normalt och vettigt agerande vore att värva en av dem som huvudalternativ, samt med en yngre förmåga bredvid denne.

Här öppnar det i min mening snarare upp sig möjligheter för Man City i och med Dani Alves snubb. Det borde i min mening göra dem desto mer angelägna att värva Kyle Walker, så om Tottenham hoppades kunna behålla honom så sjönk precis sannolikheten för det. Var Walker tveksam att under ett VM-år flytta till Man City med Dani Alves framför sig är dessa tvivel nu undanröjda.

Nackdelen skulle så klart kunna vara att Man City därmed anser sig behöva ge sig ut på marknaden och betala för ännu en högerback, vid sidan av Kyle Walker som redan han lär kunna bli rätt dyr. Å andra sidan borde den spelaren kunna betinga lägre lön än Dani Alves, så i någon utsträckning plockar man hem på gungorna vad man förlorar på karusellen.

Det är å andra sidan en karusell Man City inte måste utsätta sig för. Om de istället lyfter upp Pablo Maffeo till a-laget på allvar så slår de flera flugor i en enda smäll. De får sin synnerligen naturliga backup-högerback, utan att det egentligen kostar dem något mer än vad de redan betalar, samt de lever upp till ägarnas uttalade målsättning att plocka in egna produkter i a-laget.

Det var, givet de ständiga kritiska synpunkterna om för gamla ytterbackar i Man City, något som förbryllade mig varför Man City inte valde att göra redan förra säsongen. Åtminstone när det började bli tydligt i vilken riktning säsongen ändå skulle barka. Av det jag ändå lyckats se av Pablo Maffeo så är han både bra och talangfull nog att åtminstone få chansen.

Det skulle kunna pratas i stora ord om hur detta dessutom skulle sända de rätta signalerna till ungdomsspelarna att det faktiskt finns en mer än rent teoretisk väg upp i a-laget. Mera näraliggande vore det också en åtgärd som inte skulle kosta Man City någon cash, vilket kan visa sig betydelsefullt för andra projekt på transfermarknaden den här sommaren.

All energi kommer nu naturligtvis läggas på Kyle Walker. Men Tottenham och Daniel Levy är sannerligen inte lätta att tampas med vid förhandlingsbordet, och nu dessutom med vetskapen att Man City precis blev desto mer angelägna att värva spelaren. Det kommer sannerligen inte bli någon billig värvning, och den kommer närmast garanterat dra ut på tiden.

Det påverkar rimligtvis även Man Citys långt gående intresse för Alexis Sanchez vars påstådda tänkbara försäljningspris har rört sig stegvis från £50m upp mot närmare upp mot £90m. Svettiga belopp så klart. Arsenal är förmodligen rätt tacksamma till Man Utd för att ha gjort det betydligt lättare för dem att hävda att Sanchez är värd betydligt mycket mer än £50m.

Det är svårt att se att Man City skulle kunna värva båda dessa spelare för ett belopp som sammanlagt understiger £100m, och då måste man ändå sägas att det räknas konservativt. Det här är inte pengar ens Man City snyter ur näsan, särskilt inte sett till att de redan har värvat två spelare för £80m, samt därtill allra minst siktar på att värva ytterligare två ytterbackar.

Det får med andra ord ses som ett test av två saker. För det första ägarnas vilja att verkligen sätta ned foten på transfermarknaden och leva upp till sin egen betydligt högre kravbild inför nästa säsong. För det andra Pep Guardiolas förmåga att verkligen hitta värde på marknaden istället för att bara pynta dyrt för de helt uppenbara alternativen.

Men det är också med det perspektivet som jag ser det som en blessing in disguise för Man City att Dani Alves dumpade dem vid altaret. För det var en värvning som kändes ”uppenbar” och lite derivativ, typ Pep Guardiolas motsvarighet till när Harry Redknapp värvar Niko Kranjcar eller Jermain Defoe. Nu tror jag Man City och Pep Guardiola tvingas tänka om och tänka nytt.

Något jag tror de vinner på i längden. Det hade varit väldigt roligt att se Dani Alves i Premier League och i Man City. Men Dani Alves är inte en spelare Man City behöver, lika lite som Dani Alves skulle kunna vara en beståndsdel i Pep Guardiolas projekt att bygga ett nytt Man City. Det hade kanske mest av allt bara varit en värvning ägnad att övertyga sig själva om att man fortfarande var en badass storklubb.

Lite som PSG.

:::

TRANSFERKOLLEN

Ruben Loftus-Cheek, Chelsea till Crystal Palace (lån). Det blev än så länge ingen större förändring för Chelseas kids med Antonio Conte än tidigare, de ser alla ut att säljas, lånas ut eller pratas om att säljas. Loftus-Cheek blir nästa spelare att ge sig iväg, och gör det till en klubb där han får chansen att visa sina främsta egenskaper som central mittfältare. Väl godkänd – (+++)

:::

LINHEMS TRANSFERKOLL

Ola Aina, Chelsea till Hull (lån). Högerback framför allt men också spelat vänsterback, mittback, och ytter på både kanterna i ungdomssammanhang. Uttagen till nigerianska landslaget nyligen. Att han fått speltid i Chelsea säger väl något. Med beröm godkänd – (++++)

James Husband, Middlesbrough till Norwich. Inte att förväxla med Fillippinernas David Beckham, James Younghusband, som tillsammans med sin bror Phil (som nu har rekordet i både antal landskamper och mål) nu är nationalikoner på Fillippinerna sedan det filipinska fotbollsförbundet upptäckte dem på Football Manager för drygt tio år sedan. Vänsterbacken Husband, är Norwichs plan B efter att de inte fick loss Mitchell Djiks från Ajax. Han må ha spelat väldigt lite i Boro men innan det var han bra i Doncaster. Godkänd – (++)

Caleb Ekuban, Chievo till Leeds. Han gjorde gott om mål i albanska ligan ifjol om det säger någonting. Innan det spelade han i Lega Pro i Italien. Jag vet ingenting. Enligt rapporter en liknande spelare som Mario Balotelli, vilket vore lovande. Underkänd – (+)

Will Norris, Cambridge till Wolves. Var bra i Cambridge ifjol men det känns fortfarande inte som en förstemålvakt, sedan de värvat Ruddy. Kan möjligen konkurrera ut Ruddy ifall Ruddy spelar lika uselt som ifjol. De har trots allt Andy Lonergan också men Norris är yngre och det finns en möjlighet att han kan bli förstemålvakt på sikt. Godkänd – (++)

Peter Hyllman

Ett allvarligt samtal om Burton Albion 2017-18

Hyllman: Den så fundamentalt omtyckbare Nigel Clough lyckades ändå med en riktig bedrift förra säsongen när han och sitt Burton Albion lyckades hålla sig kvar i The Championship. Nu verkar Clough däremot ha gått och blivit lite kaxig genom att värva jinx- och olycksfågeln Stephen Warnock från Wigan, som ju var ett av lagen som åkte ur förra säsongen. Det här kan väl ändå aldrig sluta lyckligt för Burton Albion eller vad tror du?

Linhem: Champions League-vinnaren Stephen Warnock om jag får be. Och han var trots sin omgivning och ålderdom lysande ifjol. Jag tror snarare det oftast är smart att värva från nedflyttade lag, det är lite som att vaska efter guld. Det är möjligt att Warnock-värvningen innebär mindre trebackslinje för Burton den kommande säsongen eller så ska han bli nästa traditionella ytterback i Burton och annanstans som blir konverterad till mittback.

Apropå hur omtyckbar Nigel Clough är vill jag berätta kort om Shaun Barker. Shaun Barker var i flera säsonger en framstående mittback och lagkapten för Derby när Nigel Clough var Derbymanager. Barkers sista tid i Derby bestod däremot av ett knäskadehelvete i Ledley King-klass och innan förra säsongen hade Barker inte spelat fotboll på över fyra år. Förra sommaren värvade Clough en nu skadefri Barker till Burton och i en av säsongens första matcher gav Clough honom sin Burton-debut på övertid mot Derby. Barker spelade några ytterligare minuter under säsongen och bidrar vidare med mycket erfarenhet i omklädningsrummet.

Vidare till Burton innan jag blir för dammig i ögonen så är de uppenbart ett bottenlag. Det enda som talar för Burton är att man olikt många andra Championship faktiskt har självinsikt och inser att man måste vara bättre än summan av sina delar för att hålla sig kvar. Man har dock gott om rutinerade spelare och en väldigt samspelt trupp som vet sina roller. Tror du Burton kan återupprepa förra säsongens bedrift och klara sig kvar?

Hyllman: Ja, varför inte, i slutänden så gäller det så klart ”bara” att lyckas hålla tre klubbar nedanför sig i tabellen. Men Burton måste nog ändå räkna med att den uppgiften blir svårare nästa säsong än den förra. Åtminstone Rotherham och Wigan gjorde riktigt svaga säsonger och det är inte alldeles lätt att se vilka klubbar som kommer att vara deras motsvarigheter nästa säsong. Flera av lagen som befann sig i nedflyttningsstriden förra säsongen kan man tänka sig blir starkare än förut. Sheffield United, Bolton och Millwall känns samtliga starkare än dessa båda tillsammans med Blackburn. Och även om klubbarna som åker ned från Premier League har sina problem så är det ett mäkta långt fall ända ned till botten i The Championship.

Så visst, blir det en väldigt svår uppgift för Burton Albion. Om de ska lyckas måste de nog i första hand försöka förbättra offensiven, som var det område som huvudsakligen brast förra säsongen. Brast är kanske ett starkt ord, men det var i alla fall Burtons relativt sett svagaste område. Men det verkar som om Burton och Nigel Clough har tänkt på det i och med deras rekordvärvning av anfallaren Liam Boyce från Ross County som öste in 24 mål på 41 matcher förra säsongen. Rätt imponerande. Men om nu han ska vara Burton Albions Super-Mac, vem är då Bullen?

Linhem: Jag ser nog Liam Boyce mer som Bullen, inte för att han är kort (1,84) men på bilder ser han åtminstone 15 cm kortare ut. Dessutom tänker jag mig Jackson Irvine som Super-Mac då han är lång (1,90) och ser ännu större ut. Att han gjorde sex nickmål ifjol gör ju också att man åtminstone kan fantisera om att han ska kunna nicka in en frispark som han lobbar upp till sig själv. Du har dock en poäng i att Burton i viss mån saknar en offensiv kreatör, ingen slog fler än fyra assist för Burton ifjol. Några förslag? Lee Tomlin ser iallafall ut som Bullen.

Det är svårt att bedöma en skotsk målskytt, det är lika överförbart som att göra många mål i League One (hej Will Grigg, Paddy Madden, och Joe Garner!) men gör han två mål nästa säsong gör han dubbelt så många som Chris O’Grady ifjol. O’Grady ifjol var som en late-period Emile Heskey men sämre spelare och ännu sämre målskytt. Det var istället mittfältet som gjorde majoriteten av Burtons mål. Yttrarna Lloyd Dyer och Lucas Akins vet precis sin roll och gör det strålande. Bästa målskytten var dock tidigare nämnda Jackson Irvine en australiensk tvåvägsmittfältare som Burton verkligen behöver behålla ifall de ska upprepa förra säsongens bedrifter eller bli ännu bättre.

Burtons och andra nykomlingarnas chans till att hålla sig kvar tror jag beror mycket på ifall något större före detta Premier League-lag kan göra som Blackburn ifjol. Det är närmast tradition nu att ett Wolves, Bolton, eller Blackburn trillar ur. Vi kommer snart till laget jag tror kan göra det denna säsongen. Vad tror du om Burtons möjligheter att etablera sig i The Championship? Är det verkligen en faktor att man har tillgång till FA’s “National Football Centre” St. George’s Park?

Hyllman: Jag tror Burton kommer kunna hålla sig kvar i The Championship, som sagt. Men vad gäller att etablera sig i The Championship, det vill säga som jag förstår begreppet ta sig upp till en position där de med ett visst mått av sannolikhet inte längre behöver bekymra sig om nedflyttning, så tror jag de är allra minst några säsonger kvar från en sådan position. Det pratas ju om Burton Albions tillgång till St George’s Park så klart, men för mig är det där lite sådant där snömos som nämns i reklambroschyrer. Frågan är väl mest hur mycket Burton får ut mer (om något alls) av sina träningsförutsättningar än vad deras konkurrenter får. Men kanske är det en kostnadseffektiv lösning för Burton som kan ta pengarna de sparar och investera i spelartruppen eller på annat håll i klubben?! Hur som helst, sammanfattningvis ser jag alltså att Nigel Clough nog kan upprepa sin bedrift att hålla Burton Albion kvar i The Championship, men det vore i mina ögon en större bedrift än att han gjorde det förra säsongen.

Linhem: Jag tror också de kan klara sig kvar. Men det krävs ju som ifjol att man är lika motiverade och inte tappar till exempel Jackson Irvine eller tvingar någon motvillig anfallare att göra mål. Risken är ju att man annars blir nästa Rotherham, även om närvaron av en bra manager och imponerande manageranställningar de senaste åren talar emot det. Ett tydligt problem inför säsongen är annars att man saknar en målvakt. Jon McLaughlin har lämnat klubben, av för mig oklara skäl. Allt man har i nuläget är en gammal Stephen Bywater som är mer utav en experimentell konstnär nuförtiden. Det är väldigt spännande att se vad man kan hitta. Kanske låna in någon lovande? Till exempel Freddie Woodman från Newcastle som utmärkte sig för U-20 landslaget.

I avsaknad av motfråga får man väl freestyla lite. Burton har imponerande mittbacksbredd efter ha värvat Jake Buxton. Kanske är det på tiden att man petar Ben Turner eller Kyle McFadzean som är två av ligans elakaste spelare, antingen i form av fula tacklingar eller att Ben Turner börjar säsongen avstängd för att ha kallat Nico Yennaris något rasistiskt. Gillar Mousinho dock och Tom Naylor är inte alls dum heller. Gällande St. George’s Park är det svårt att veta men från och med denna säsongen tränar också Burtons akademispelare där. Burton har redan den fina spelfördelaren Matthew Palmer som är en lokal pojk och framstående startspelare men jag vill gärna se mer av Marcus Harness denna säsongen. Spännande ytter med fart och tricks som enbart fick nöja sig med inhopp ifjol. Kan han ersätta en åldrande Lloyd Dyer? Vill också tillägga att Burton varit bra på att värva erfarna spelare (Dyer, Brayford, Turner) men de har kanske lite väl mycket gamla namn i truppen. Mer Jackson Irvine-värvningar och ungdomar i laget vore bättre än Chris O’Gradies, Luke Varneys, eller Lee Williamsons.

Peter Hyllman

Vilka är era personliga favoritögonblick genom åren?

Förra onsdagen pratade jag om drömvärvningar, och det visade sig ju att det var många som hade en hel del sådana. Den här onsdagen tänkte jag istället prata om favoritögonblick. Med andra ord sådana här ögonblick som lever kvar i minnet även många år efteråt, och som fortfarande efter alla dessa år kan få kroppen att pirra och håret på armarna att resa sig.

Många gånger måste dessa favoritögonblick vara när det egna laget gör mål. Vilket innebär att laget har uppnått något. Vunnit en match, räddat en poäng eller liknande som i det större perspektivet också innebär att laget har lyckats uppnå något i ligan. Om det sedan handlar om att vinna ligan, sista steget i en great escape, eller tar sig till Champions League, spelar kanske mindre roll.

Andra gånger kanske det bara gäller enskilda matcher, och då kan man så klart tänka sig att det handlar om särskilt viktiga och betydelsefulla matcher, som derbyn och liknande. Det kan finnas något med sammanhanget runt matchen som gör ögonblicket desto mer speciellt. Hur som helst handlar det så klart om helt och hållet subjektiva upplevelser.

Dessa är mina fem favoritögonblick. Den medföljande frågan blir alltså vilka som är era favoritögonblick?! Den enda begränsningen jag sätter är att det ska hålla sig till ligaspelet, och att man faktiskt själv ska ha upplevt det. Något som så klart tvingar mig att bortse från en del FA-cupminnen och Champions League-upplevelser.

Steve Bruce, 2-1 vs Sheff Wed, den 10 april 1993

Galen eufori naturligtvis. Man Utd jagade första ligatiteln sedan Matt Busby för andra säsongen i rad och befann sig precis runt den tidpunkten där allt hade börjat gå åt pipsvängen förra säsongen. Och så hamnar man naturligtvis i underläge på hemmaplan mot Sheff Wed. Onda tankar började snurra runt i huvudet. Sen kvittering av Steve Bruce var en klen tröst. Men sen kom vinstmålet, så långt in på tilläggstid att vi fortfarande utan att kanske veta det själva pratar om just det målet (Fergietime). Det var inte matchen som till sist vann Man Utds första ligatitel på 26 år, men det var matchen som tog död på alla gamla spöken.

Man Utd vs Tottenham, den 16 maj 1999

Man Utd hade vunnit ligatiteln vid fyra tillfällen under min livstid inför den här matchen. Men något underligt så hade de aldrig vid något av dessa tillfällen faktiskt vunnit ligatiteln under match på hemmaplan. Här kom plötsligt den chansen, i säsongens allra sista omgång, en säsong där Man Utd och Arsenal låg varandra hack i häl. Och så hamnar man naturligtvis i underläge på hemmaplan mot Tottenham. Galen press, jättechans efter jättechans utan att det blir mål, men så kvitterar Beckham strax innan halvtid. Andy Cole gör mål tidigt i andra halvlek, som sedan därefter blir en enda lång plåga. Befinner mig för stunden i Bergen inför norska nationaldagen, med ett allt annat än fotbollsintresserat sällskap. Kjempegrejt!

John O’Shea, 1-0 vs Liverpool, den 3 mars 2007

Vid den här tidpunkten hade man nästan börjat vänja sig vid att det var Chelsea som vann ligatitlarna. Man Utd var laget som jagade ligatiteln och frågan var väl om de skulle lyckas hålla hela vägen. Det fanns fullt naturliga tvivel på den saken. Det här var inte matchen som avgjorde ligan, men det var trots allt en match mot Liverpool, Man Utd hade en spelare utvisad, och när John O’Shea mot alla odds trycker upp bollen i nättaket på tilläggstid mot The Kop så går i alla fall jag batshit bananas, och här kom för första gången känslan på riktigt att jodå, Man Utd kan mycket väl vinna ligan igen.

Federico Macheda, 3-2 vs Aston Villa, den 5 april 2009

Det var något speciellt med den här titelstriden just eftersom den var mot Liverpool, vilket trots att det handlar om Englands två dominerande klubbar titelmässigt ändå har varit väldigt ovanligt genom åren. Man Utd hade haft en rätt klar ledning i tabellen, men två raka förluster hade skapat oro i leden och en tredje hade blåst liv i titelstriden på riktigt. Och så hamnar man naturligtvis i underläge på hemmaplan mot Aston Villa. Kvitteringen kommer med cirka tio minuter kvar men tiden är på väg att rinna ut. Sedan kommer Macheda och Martin Tyler hamnar i målbrottet. Naturligtvis ett ögonblick som förstärktes av att det var en spelare från ungdomslagen som gjorde målet, en tradition som blivit till identitet.

Michael Owen, 4-3 vs Man City, den 20 september 2009

Inte en match som skulle avgöra någon liga, Man Utd skulle i själva verket inte vinna ligan den här säsongen, men det var ett Manchesterderby, och det var det första derbyt sedan Man City blivit med oljepappa, börjat köpa spelare på riktigt och dessutom hämtat hem Carlos Tevez till Manchester. Det var i sin linda men det var ändå the noisy neighbours och det var bara av det skälet en tokig prestigematch. Ledning, kvittering, ledning, kvittering, ledning och sedan en sen kvittering. Det såg ut att sluta 3-3, vilket hade varit i alla fall en halv seger för Man City. Men så kom ändå 4-3-målet, så långt in på tilläggstid att det fick Mark Hughes hår att krulla sig, och av alla spelare så var det Michael Owen som gjorde det. Två flugor i en härlig smäll.

Som sagt, vilka är era egna personliga favoritögonblick? Jag kan tänka mig några givna kandidater i alla fall för Arsenal, Tottenham, Liverpool, Man City, Chelsea, Everton, Newcastle och West Ham – men det blir kanske lite roligare att höra er berätta om dem.

:::

TRANSFERKOLLEN

Jack Cork, Swansea till Burnley. Jack’s back! Cork återvänder till Burnley där han var på lån från Chelsea under en och en halv säsong under början av 2010-talet. Bra värvning av Burnley av en i min mening något underskattad central mittfältare i Premier League som gjort stor nytta i både Southampton och i Swansea de senaste sex åren. Bra positionsspel och spelsinne. Med beröm godkänd – (++++)

:::

LINHEMS TRANSFERKOLL

John Ruddy, Norwich till Wolves. Wolves lysande långtida förstamålvakt Carl Ikeme diagnosticerades nyligen med leukemi och är borta från spel tills vidare. Vilket är fruktansvärt tråkigt. John Ruddy är en klart sämre målvakt än Ikeme som länge varit en av ligans bästa målvakter. Ruddy är inte dålig men var inte alls bra ifjol och spelade mest för att McGovern var ännu sämre. Kanske kan han få en nytändning? Förvånad att inte Mendes hade någon portugisisk målvakt på lager. Godkänd – (++)

Peter Hyllman

Ett allvarligt samtal om Bristol City 2017-18

Hyllman: Bristol City slog nyligen sitt transferrekord genom att betala Angers drygt £5m för Famara Diedhiou som de senaste säsongerna bankat in närmare 30 mål i fransk fotboll. Det verkar vara på det sättet som Bristol City har tänkt sig att kompensera för att Tammy Abraham har (nåja) återvänt till Chelsea. Inte att undra på att Gustav Engvall verkar längta hem till Allsvenskan. Bristol City har positiva erfarenheter av att värva från Angers, där de också hittade Jonathan Kodjia som ju nu spelar i Aston Villa. Tror du Bristol City och Lee Johnson har hittat ännu en guldklimp i Diedhiou?

Linhem: Jag gillar idén att värva olika anfallare från samma klubb, samma med Ulloa och sedan Tomer Hemed. Det verkar dock ha något avtagande avkastning och Diedhiou verkar både mindre spelskicklig och målfarlig än både Kodjia och Tammy Abraham. Även om hans säsong i Ligue 1 inte är illa pinkad. Man undrar också om han kan spela tillsammans med Matt Taylor som de kontroversiellt värvade från Bristol Rovers i vintras. Det ska nämnas att Taylor-Abraham faktiskt var ett lyckat anfallspar i slutet på säsongen.

Det mer brådskande gällande är Bristol City är frågan om var de står och är på väg? Ägarna lovade Europaspel inom några säsonger men istället blev man nästan nedflyttade. Är det möjligt för Bristol City att över en hel säsong spela som det topplag man var de första femton omgångarna snarare än det lag som förlorade elva av tolv matcher från och med november till januari?

Hyllman: Om de ska lyckas med det så är det ju framför allt defensiven Bristol City måste jobba med att förstärka, där de helt enkelt släppte till alldeles för många chanser och enkla mål. Det är inte minst defensiven som kanske är det som ger ett lag en sådan stabilitet att de inte plötsligt förlorar elva av tolv matcher mitt under säsongen. Så en rekordvärvning på en anfallare var kanske inte nödvändigtvis precis den medicin som doktorn förordade. Å andra sidan är det förståeligt att Bristol City strävar efter att bevara den starka offensiv som laget visade upp. Ironiskt nog, givet allt beröm som Tammy Abraham fick under sin säsong, Bristol City faktiskt ganska ineffektiva framåt. De skapade däremot mängder med chanser. Gammal hederlig volym helt enkelt. Det som duger för Tottenham duger även för Bristol City.

Stämmer det alltså att Bristol Citys ägare utlovade Europaspel inom några säsonger när de tog över klubben? Det hade jag i så fall helt och hållet missat. Det finns tydligen ingen hejd på dumma saker ägare, spelare och tränare säger för att försöka få supportrarna på sin sida och framstå som apcoola och världsvana i media. När ägare i Aston Villa, Wolves och Sheffield Wednesday säger sådana där saker så känner man ju i alla fall i både ord och handling att det åtminstone finns förutsättningar att göra verklighet av de vackra planerna, men någon sådan känsla är ju svår att uppbåda med Bristol City. Jag ser dem som bäst kommande säsong och under en överskådlig framtid som ett tryggt mittenlag i The Championship, och inget med deras värvningar eller andra konkreta planer tyder heller på något annat. Håller du med eller är jag helt ute och cyklar?

Linhem: En snabb googling säger att det snarare var managern Lee Johnson som siktade på Europa League inom fem år. Det är definitivt defensiven man behöver förstärka. Jag tycker att högerbacken Eros Pisano är en symboliskt bra värvning. En rutinerad italiensk försvarare som stärker en position där de tvingades spela många olika spelare ifjol. De behöver dock fler värvningar där bak. De värvade mittbacken  Bailey Wright redan i januari som passar bra ihop med Aden Flint som var deras enda stöttepelare där bak ifjol. Man behöver en målvakt bättre än Frank Fielding och bättre än de två målvakterna man lånade in ifjol för att försöka ersätta Fielding.

Ett annat problem var ifjol att Lee Johnson inte verkade veta sitt bästa lag eller vilka han skulle spela centralt på mittfältet. Ett bra exempel är Joe Bryan som är en av deras bästa spelare men som flyttades runt ständigt, han passar nog bäst som en offensiv vänsterback men de kan också behöva ett mer defensivt alternativ. Ett annat exempel är att ingen mittfältare spelade fler än 40 matcher då Johnson något desperat skiftade formationer, lånade in spelare, och prövade många olika mittfältskonstellationer.

Det ska såklart nämnas att Bristol City är ett ungt lag med en ung manager och de är ganska nykomna till Championship. Jag ser inte heller hur de riktigt ska hota i toppen utan rejält plötsliga förstärkningar. Dock kan jag se fin potential i laget och jag gillar att man gav Lee Johnson fortsatt förtroende. Att börja starkt och sedan falla handlöst genom tabellen är annars det bästa sättet att få sparken. Vad säger du om att den avancerade statistiken (expected goals) ändå såg Bristol City som ett lag bra nog för att hota om playoff-spel ifjol? Är det möjligt att avancerad statistik såväl som oss bolltittare kanske överskattar ett ungt lag som spelar offensiv fotboll?

Hyllman: Framför allt tror jag det finns en benägenhet att överskatta det här med offensiven, eller snarare underskatta defensiven. Visst säger oss expected goals att Bristol City faktiskt borde ha varit ett av playoff-lagen förra säsongen, men den säger samtidigt att Bristol City utifrån expected goals i baken var ett lag hemmahörandes på tabellens nedre halva, med 14 klubbar som samtliga var bättre i det avseendet. Visst är det i slutänden offensiven som kommer särskilja lagen i toppstriden men utan en stabil och organiserad defensiv kommer ett lag inte delta i toppstriden. Frågan jag brottas med efter vad du säger nu är om Lee Johnson riktigt vet hur han ska komma tillrätta med Bristol Citys defensiv. Bristol City gav Lee Johnson fortsatt förtroende som du säger, var det kanske rationellt sett ett misstag och ser du ett managerbyte under säsongen som troligt?

Linhem: Det är definitivt ett frågetecken och att Bristol City behöll Johnson efter förra säsongen kan mycket väl innebära att han börjar säsongen med press på sig. Det är inte svårt att se Johnson lämna i oktober och bli ersatt av ett säkrare par händer. Svårt att säga om han kan lösa defensiven,  men värvar de bara en pålitlig målvakt nu och hittar ett centralt mittfält som har viss defensiv kompetens tror jag den kan vara åtminstone dugliga defensivt. Framför allt känns det som att Bristol City förra gången sattes i prekära situationer på grund av defensiven. Antingen ett tidigt mål i baken eller sent insläppta kvitteringar.

Jag tänkte också angående vad statistik kan mäta på det att jag tror Bristol City saknar en del mer diffusa saker. “Intangibles” eller omätbara kvaliteér. Veteraner som varit med tidigare eller ledarfigurer. Deras enda spelare, före Pisano, över 30 år är Gary O’Neil som är definitionen av en alibispelare och Wilbraham som är 37 år och inte bra nog att spela ofta. Samtidigt som Lee Johnson är en ung manager. Inte för att Bristol City behöver förändra sig till att bli likt ett Tony Pulis-lag men de kan åtminstone vrida laget några grader ditåt, tillräckligt för att inte bara vinna en ynka match i ligaspelet från slutet av oktober till början av februari. De har trots allt i Aden Flint en proper gammaldags mittback att utgå ifrån.

Jag håller nog med vad du tippade tidigare om att Bristol City förmodligen är ett tryggt mittenlag tills vidare. Om inte Diedhiou och Matty Taylor där framme kan ge Bristol City samma smakstart denna gången som Tammy Abraham gav dem förra säsongen?

Hyllman: Det skulle vara möjligheten till smakstart då. Under säsongens första fjärdedel, alltså de första tolv matcherna, möter de i själva verket fem av de på förhand lägst rankade lagen i serien, åtminstone om vi går på vad spelbolagen väljer att tro, samt ytterligare tre av de förväntade mittenlagen, strösslat med tre matcher mot förväntade topplag. Det bör i alla fall ge oss en bra bild av var Bristol City faktiskt står med Lee Johnson som manager, och den lär nog säkert kunna vara rätt avgörande för Lee Johnsons framtid som Bristol Citys manager dessutom.

:::

Aston Villa; Barnsley; Birmingham; Bolton; Brentford

Peter Hyllman

Tolv alternativ för Chelsea att lösa sitt anfallarproblem

Det är deja-vu all over again. Chelsea och deras supportrar måste ända slita sig i håret. De vinner ligan och går sedan in i en sommarsäsong planerandes inför en kommande säsong som regerande mästare, och med ett flertal på förhand uttänkta förstärkningar av spelartruppen. Men så följer en sommar av oväntad frustration. Förhoppningen måste vara att utfallet inte blir detsamma.

Chelsea hade tänkt värva Romelu Lukaku som deras näste stjärnanfallare, efter Diego Costa. Detta står bortom allt rimligt tvivel. De var långt gångna i förhandling med Everton sedan flera månader tillbaka och om deras matchning av Man Utds bud visar på något så är det att de var tagna på sängen samt att Romelu Lukaku nog inte bara var Plan A utan troligtvis Plan A-Ö.

Chelseas planering har alltså gått i stöpet. Det kommer kosta Chelsea både värdefull tid och pengar. Men när planen välts över ända blir improvisation viktigt, eller i alla fall att tänka snabbt, och tänka bra. Vad Chelsea måste göra utöver detta är naturligtvis att nu också agera snabbt, särskilt med den nya säsongen som kommer rusandes med stormsteg.

Nu vilar så klart inte Chelseas på sina lagrar. De har redan värvat Antonio Rüdiger som en rejäl förstärkning till backlinjen. Vi borde kunna räkna med att Chelsea i dagarna också gör klart med en tänkt förstärkning på det defensiva mittfältet, och troligtvis också en förstärkning på wingback-positionerna. Men sedan måste naturligtvis all kraft och energi läggas på att hitta en anfallare.

Vilka alternativ på anfallarfronten är det då som för närvarande är tillgängliga för Chelsea? Om vi nu antar att de söker en anfallare av Diego Costas och Romelu Lukakus kaliber. I något av Chelseas kontor eller mötesrum sitter nu folk och ritar upp shortlists med möjliga och tänkbara alternativ. Men hur ser då dessa shortlists egentligen ut mätt i kvalitet (K) och realism (R)?

Diego Costa. Det mest självklara alternativet är inte sällan det man har rakt under näsan men som man därför inte riktigt ser. Att reparera relationen till Costa vore naturligtvis ett alternativ som hade besparat Chelsea en massa besvär och tid och pengar, en redan inspelad världsanfallare. Men det känns onekligen som om relationen med Antonio Conte är oreparerbar, och även om den går att lappa ihop så vore det förmodligen tillfälligt och en tickande bomb under säsongen som kommer. (K: 95%, R: 15%)

Alvaro Morata. Här har vi ett annat till synes självklart alternativ. Om nu Man Utd gick och norpade Romelu Lukaku så följde det så klart någon form av logik om Chelsea istället svängde över till anfallaren som alla trodde var på väg till just Man Utd. Nackdelen med värvningen är att den riskerar bli snordyr. Vad som inte minst talar för den är att Antonio Conte är en beundrare av Morata sedan sin tid i Juventus och det finns en positiv relation mellan spelare och tränare. En kanonvärvning för Chelsea. (K:95%, R: 80%)

Harry Kane. På pappret naturligtvis en kanonvärvning. En anfallare av ett slag som Chelsea definitivt behöver och som skulle passa utmärkt in i Chelseas taktiska upplägg. Dessutom med fördelen så klart att det omedelbart skulle försvaga en direkt ligakonkurrent. Men rivaliteten mellan klubbarna, liksom Tottenhams egen ambition, sätter troligtvis stopp för en sådan affär, som dessutom hade krävt ett astronomiskt fantasibelopp om den över huvud taget hade varit ens det minsta realistisk. (K:95%, R: 0%)

Pierre-Emerick Aubameyang. Ett av go to-alternativen när det ska pratas om de bästa anfallarna inom den europeiska fotbollen. Öser in mål med Dortmund i Bundesliga. Funkar dokumenterat bra i ett presspel med ett snabbt anfallsspel med omställningar. Skulle kunna finnas frågetecken kring fysik, composure och lämplighet för Premier League. Finns också skäl att undra varför en 28-årig anfallare fortfarande spelar för Dortmund och mest verkar intressera klubbar i Kina än övriga europeiska storklubbar. (K: 80%, R: 30%)

Michy Batshuayi. Det här vore ju på något sätt det riktigt kaxiga alternativet i Chelsea. Får man inte tag på den ene belgiske anfallaren så kan man väl slänga in den andre belgiske anfallaren man redan har. Batshuayi är naturligtvis inte någon dålig anfallare på något vis, även om han förståeligt nog inte lyckades rubba Diego Costa förra säsongen. Men ge honom chansen som förste anfallare och inte lär han göra bort sig. Skulle kunna fungera som nödlösning innan en värvning av Antoine Griezmann i januari. (K: 65%, R: 5%)

Gonzalo Higuain. Well, why the hell not? Juventus har ju onekligen inte visat sig alldeles ovilliga att sälja sina stora spelare för hiskeliga summor till engelska klubbar. Men en hiskelig summa är väl rimligtvis vad som skulle krävas för att den här värvningen skulle gå i lås. Det gör värvningen rätt osannolik. Men skulle den bli av så skulle Chelsea naturligtvis få en strålande anfallare på sina böcker, en anfallare som vinner ligatitlar. (K: 90%, R: 5%)

Robert Lewandowski. Det har surrat runt Lewandowski under sommaren. Tydligen var Lewandowski något missnöjd med hjälpen han hade fått från övriga spelare att vinna skytteligan, eller något åt det hållet. Bland annat var Man Utd en klubb som nämndes, även om det var en värvning som snabbt avfärdades som orealistisk. Men ett sårat och sargat Chelsea med crazy money i fickorna? Säger Bayern München nej då? Hur intresserad vore Lewandowski av en flytt till Premier League? (K: 100%, 15%)

Alexis Sanchez. Well, why the hell not? Sanchez är ju uppenbart intresserad av att hitta grönare jaktmarker, även om det mesta tyder på att Man City är hans huvudalternativ. Chelsea kan däremot så klart erbjuda London, vilket säkert betyder något det också. Arsenal har så klart sagt sig vara ovilliga att sälja Sanchez till någon rivalklubb. Frågan är om det finns grader i helvetet för dem i det avseendet. Vore Chelsea bättre eller värre än Man City? Kanonvärvning så klart även om Sanchez status som ren anfallare är tveksam. (K: 90%, R: 15%)

Kylian Mbappé. Kanske går det att prata om samma tveksamhet här, Mbappé känns mer som en naturlig ersättare av Eden Hazard än av Diego Costa. Men visst vore det här också ett frestande alternativ, och kanske inte heller ett omöjligt alternativ då Monaco knappast verkar vara främmande till att sälja av sina bästa spelare. Men naturligtvis skulle det kräva rent hiskeliga pengar av Chelsea, för en trots allt fortfarande ung spelare utan Premier League-vana och med tveksam taktisk anpassning. (K: 90%, R: 10%)

Andrea Belotti. En anfallare det har pratats mycket om under sommaren, och som har nämnts till flertalet engelska storklubbar. Den italienska kopplingen gör så klart att man tror att Antonio Conte skulle kunna se det här som ett klokt alternativ. Jag vet inte hur intelligent den tankegången egentligen är. Dessutom vet jag för lite om Belotti för att egentligen kunna säga något vettigt om honom, annat än att det brukar vara ett positivt tecken när flera storklubbar sniffar runt en spelare. (K: 60%, R: 30%)

Kevin Gameiro. Antoine Griezmann ville som bekant inte lämna Atlético Madrid sedan klubben drabbats av sin transfer ban. Förståeligt också utifrån perspektivet att han ändå är ordinarie stjärnanfallare i Atlético, ett topplag i La Liga som dessutom presterar bra i Champions League säsong efter säsong. Men nog kan det vara så att Kevin Gameiro tänker annorlunda efter att inte riktigt ha funnit sig tillrätta i klubben. Hans färdigheter som anfallare ska däremot alls inte underskattas. (K:70%, R: 20%)

Edinson Cavani. They couldn’t, could they? Cavani är förvisso 30 år gammal knappast någon ungtupp så det vore ju verkligen inte någon långsiktig värvning på det sättet. Men långsiktighet kan det finna skäl att slänga ut med badvattnet om man blir stressad nog av omkullkastade transferplaner. Anfallare av högsta klass naturligtvis vilket å andra sidan gör det otroligt att PSG skulle vilja sälja honom. Det glunkas däremot om hur fler än en stjärnspelare i PSG letar sig bort från klubben. Ett riktigt statement som passar väl in. (K: 95%, R: 35%)

:::

TRANSFERKOLLEN

Romelu Lukaku, Everton till Man Utd. En av Premier Leagues absolut bästa anfallare under de senaste fem säsongerna, men ändå fortfarande bara 24 år gammal. En talang utöver det vanliga naturligtvis som visade mod, drivkraft och ambition med att lämna Chelsea för Everton. Men nu redo att ta klivet upp till the big times och till ett lag där tränaren och spelaren känner honom och där han passar bra in taktiskt. Berömlig – (+++++)

Peter Hyllman

Sju frågor och svar om Man Utds värvning av Romelu Lukaku

Romelu Lukaku från Everton, inte till Chelsea, utan till Man Utd. Sommarens hittills största värvning i Premier League är därmed genomförd. En värvning som trots att den kom lite från ingenstans, eller möjligen just precis därför, ändå hann med att omges av i flera fall allmänna missförstånd, rena felaktigheter och vildsinta spekulationer.

Det är exempelvis fascinerande hur många journalister som faktiskt inte riktigt verkar förstå skillnaden mellan ”fee agreed” och ”done deal”. Och det var ett misstag som upprepades även efter den allra första upphetsningen. På samma sätt fascinerande är de spekulationer och tolkningar om spelarens motiv och intressen som vissa omedelbart började ägna sig åt.

Färre verkade ägna sig åt vad som kanske borde ha varit den fundamentala frågeställningen: Är Romelu Lukaku en bra värvning för Man Utd? Svaret måste bli ett otvetydigt ja. Det är en ung och hungrig världsanfallare, kapabel att fortsätta utvecklas i och med klubben, ändå med massor av bevisad erfarenhet också av Premier League, och som passar bra ihop med Man Utds taktik.

Det betyder inte att det inte finns en osäkerhet med värvningen liksom med spelaren. Det är nu upp till Romelu Lukaku att bevisa att han klarar av att leda anfallet i en engelsk storklubb och ett lag som tänker sig vinna titlar. Där finns frågetecken sedan tidigare kring Lukakus förmåga att göra de viktiga och avgörande målen i stormatcher. Förvisso blir nu omgivningen en annan.

Mängder med andra frågor snurrar runt den här värvningen liksom som sagt ett icke föraktligt antal spekulationer och rena konspirationsteorier, från både engelska, europeiska och svenska journalister. För att försöka sammanfatta och rensa lite i den djungeln blir det kanske lättast att röra sig framåt ett steg i taget, fråga för fråga.

Är Romelu Lukaku den bästa värvningen Man Utd kunde göra?

Visst finns det just nu bättre anfallare än Romelu Lukaku. Det är ju också en vanlig invändning, att Man Utd borde värva en anfallare som varit någon form av garanti. Ytterst få spelare är däremot garantier, och ytterst få av dem är i sin tur realistiskt tillgängliga på marknaden.

Mer realistiskt och mer rationellt är således att värva anfallare från nivån just därunder. Att inte värva anfallaren som har varit bäst i världen de senaste fem säsongerna utan anfallaren som under de fem kommande säsongerna kommer vara bäst i världen, så att säga. Fotboll handlar om framtiden.

På den nivån finns det för närvarande knappast någon bättre värvning att göra än Romelu Lukaku. Det finns några värvningar som på förhand skulle kunna ses som lika bra, som exempelvis Alvaro Morata, Harry Kane, Alexandre Lacazette och Connor Wickham. Men inte avgjort bättre.

Är Chelsea förlorare i den här affären?

Det läggs en många gånger irrationell och oproportionell prestige i det här att vinna så kallade transferstrider. Det har blivit ytterligare ett sätt att mäta storlek i den moderna fotbollen. Men vad som ofta glöms bort är att det delas inte ut några titlar för att vinna transferstrider.

Chelsea är worse off eftersom deras plan för sommaren nu måste revideras, eftersom de tappar tid och förberedelser i jakten på ny anfallare, och eftersom de nu befinner sig i ett taskigt förhandlingsläge vilket helt säkert kommer kosta dem pengar.

Huruvida de faktiskt är förlorare efter detta beror däremot helt och hållet på hur de nu hanterar den situation som uppstått. Det skulle exempelvis räcka med att reparera relationen med Diego Costa så kan det hävdas att Chelsea inte har gjort någon förlust alls.

Varför meddelade Man Utd ”fee agreed” innan affären var klar?

Det här undrade ju många. Varför egentligen gå ut med ett meddelande av det här slaget? Det finns några skäl. Det är ett enkelt och effektivt sätt att hantera en situation där man blir nedringd av journalister för det första. Det kan för det andra vara ett sätt att informera om läget och minimera spekulation.

Det kan teoretiskt också vara ett sätt att binda fast i det här fallet Everton vid en ingången överenskommelse. Med vetskapen att Chelsea försökte kapa tillbaka affären i sista stund blir offentliggörande ett sätt att göra det svårare för Everton att öppna förhandlingen igen.

Har Romelu Lukaku ”gett upp sin barndomsdröm” med flytten till Man Utd?

Här har vi ett av de mer absurda anslagen i hur den här transfern har bevakats de senaste dagarna. Det är närmast förbryllande hur man kan dikta ihop sådana saker som journalist utan någon som helst faktisk kännedom om en spelares motiv och känslor.

Utgångspunkten är att Romelu Lukaku i samband med flytten till Chelsea för sex år sedan sade att Chelsea var hans klubb som barn. För det första kanske en typ av påståenden vi borde ha lärt oss att ta med viss ro. För det andra något vars betydelse för professionella fotbollsspelare tenderar överdrivas.

Det kan så klart stämma att Chelsea var Lukakus pojklag. Det behöver inte påverka hans framtida klubbval. John Terry var uttalad Man Utd-supporter som pojke, men blev Mr Chelsea. Jamie Carragher höll på Everton, men blev ikon i Liverpool. Wayne Rooney känner nog ingen ånger över flytten till Man Utd.

Exemplen är naturligtvis många. Försöker vi på allvar mena att även dessa spelare skulle ha gett upp sina barndomsdrömmar? Och om vi inte menar att de skulle ha gjort det, varför skulle vi då bara anta att Romelu Lukaku nu har gjort det? Utan något alls konkret att luta sig mot dessutom.

Antagandet är också att Lukakus preferenser var ”Chelsea: Hurra!” och ”Man Utd: Usch och fy!”, vilket känns barnsligt och simpelt. Ett betydligt mer rimligt grundantagande vore att Lukaku nog kunde tänka sig att spela både för Chelsea och för Man Utd, liksom ett antal andra klubbar om de varit aktuella.

Varför skulle Romelu Lukaku vilja spela för José Mourinho?

Förvisso har Romelu Lukaku själv alltså uttryckt att han väldigt gärna vill spela för just José Mourinho, eftersom han i alla fall säger sig tro att Mourinho kan göra honom till en bättre spelare, men det har ändå inte hindrat vare sig journalister eller före detta spelare att ställa sig denna fråga.

Bakgrunden är naturligtvis att Lukaku valde att lämna Chelsea för Everton, först på lån och sedan permanent, när Mourinho var manager där, eftersom han ville ha garantier om speltid. Mourinho pratade bland annat om Lukakus inställning som skäl till flytten. Detta kan ju ses som en diss så klart.

Invändningen vore självfallet att Romelu Lukaku nu är en äldre, mer erfaren och framför allt bättre spelare än vad han var för tre år sedan. De tvivel José Mourinho möjligen kände då måste han inte känna nu. Situationen är en annan och sammanhanget är ett annat.

Något borde det kanske lära oss om att inte överdriva betydelsen av beslut som ligger bakåt i tiden. Alla satt förra sommaren och lång tid under säsongen och tog för givet att Juan Mata skulle säljas. Istället blev han en av Mourinhos och Man Utds viktigaste spelare. Livet går vidare och proffs går vidare.

Är Romelu Lukaku slav under sin agents vilja?

Ett annat rätt lustigt anslag som ungefär går ut på att Romelu Lukaku har tvingats eller manipulerats till Man Utd, eftersom det ligger i Mino Raiolas, alltså agentens, ekonomiska intresse. Ett bekvämt sätt att beskriva det med ett Chelseasynsätt så klart, liksom det passar in i anti-retoriken mot agenter.

Det är något anmärkningsvärt att anta att professionella spelare som investerat hela sitt liv i sin fotbollskarriär skulle vara helt makt- och viljelösa. Tvärtom kunde man tro att de skulle ha rätt starka uppfattningar om vad de vill göra med sin karriär och sina klubbval. Och att agenter är synnerligen utbytbara.

Exakt samma påståenden gjordes förra sommaren om Paul Pogba. Kanske är det jag som inte har varit observant, men jag har sällan hört detta om spelares oförstånd och ointresse uttryckas på samma sätt om vita spelare. Däremot passar det alltför väl ihop med tropen om ”the lazy and dumb black man”.

Är Romelu Lukaku förlorare i den här affären?

Det skulle ju kunna framställas på det sättet. Romelu Lukaku går till Man Utd som ju slutade sexa förra säsongen istället för till Chelsea som ju som bekant är regerande ligamästare. Varför skulle man då vilja göra det annat än av historisk nostalgi eller för att agenten blivit mutad kan man då fråga sig?!

Förvisso är vi ju då tillbaka till detta att fotboll alltså handlar om framtiden. Spelare väljer klubbar utifrån vad de tror de kommer vinna, inte vad dessa klubbar tidigare har vunnit. Chelsea är även vara mer bekanta än typ alla med att ett lags ligaplacering förra säsongen inte behöver säga så värst mycket.

Men framför allt är svaret på den frågan något som i mångt och mycket är upp till Romelu Lukaku själv. Han går till Man Utd för att han vill vinna titlar. Man Utd värvar Lukaku för att de vill vinna titlar. För att de ska lyckas krävs att både spelare och klubb faktiskt presterar. Lukaku är alltså sin egen lyckas smed.

Om Romelu Lukaku och Man Utd lyckas så kommer han naturligtvis bara kunna ses som en vinnare i den här affären. Liksom om laget misslyckas så kommer han säkert kunna ses som förlorare, beroende på hur det går för Chelsea. Att sitta på förhand och utnämna honom till förlorare är dock rent trams.

Peter Hyllman

Efter sex säsonger har Swansea hittat struktur och strategi med Paul Clement

Evertonfans som knappt hunnit med att smälta gårdagens positiva nyheter har kanske att bereda sig på ännu mer glass och banan. Paul Joyce, en journalist med omtalat god koll på just Everton, menar att det nämligen är i praktiken klart att Gylfi Sigurdsson lämnar Swansea och flyttar till Everton. En strålande värvning i så fall naturligtvis.

Gylfi Sigurdsson var förra säsongen en av Premier Leagues allra mest värdefulla spelare, kanske den bästa spelaren i ligan utanför de sex storklubbarna, och med både sina mål och assists en väldigt stor anledning, i slutänden kanske den enda anledningen, till att Swansea lyckades hålla ut i nedflyttningsstriden och hålla sig kvar i Premier League.

Att tappa Gylfi Sigurdsson till Everton låter alltså som en djupt oroande nyhet för Swansea och för Paul Clement. Dels naturligtvis att bli av med en så bra och viktig spelare som Sigurdsson så klart. Dels borde det naturligtvis svida desto mer att sälja Sigurdsson till just Everton, en klubb som Swansea ändå borde ha rimliga förväntningar att kunna konkurrera med.

Swansea har nu tillbringat sex säsonger i Premier League sedan de vann playoff-finalen på Wembley försommaren 2011. De är inte längre the new kids on the block. En alltmer påtaglig fråga är hur Swanseas insats i Premier League egentligen ska utvärderas. Att de har fått mycket beröm för sitt spel, för sin stabilitet och långsiktighet och hur klubben drivs är välkänt.

Kanske är pratet om stabilitet omotiverat. Paul Clement är, ej inräknat Alan Curtis två perioder som ställföreträdare, Swanseas sjätte manager under klubbens sex säsonger i Premier League. Det är en tämligen hög omsättning på managerposten, även om det kanske bör påpekas att Brendan Rodgers inte fick sparken, och att den här säsongen kanske var exceptionell.

Men även Swanseas facit på transfermarknaden under dessa sex säsonger ger oss andra associationer än av stabilitet. Mängden värvningar är det första man slås av. Under de senaste fem sommarfönstren har Swansea gjort mellan åtta och tio större värvningar varje fönster. Det är med andra ord nästan en hel startelva, varje sommar, fem år i rad. Knappast stabilitet.

Alla värvningar kan självfallet inte bli lyckade, och det faktum att Swansea i så hög utsträckning har bytt managers under dessa sex säsonger gör det så klart desto mer givet att spelare kommer ramla mellan stolarna. Men när vi har sett liknande transfermönster i klubbar som Aston Villa och Sunderland så brukar vi normalt sett prata om kaos snarare än stabilitet och långsiktighet.

Andra sidan av problemet är att många av Swanseas värvningar har känts och även visat sig vara rätt ogenomtänkta. Marvin Emnes, Alberto Paloschi, Franck Tabanou, Éder, Nelson Oliveira med flera värvades samtliga utan att det riktigt verkade finnas någon konkret tanke med hur spelarna faktiskt skulle användas eller vilket behov de egentligen var tänkta fylla.

Vi ser däremot ett trendbrott med Paul Clements inträde i Swansea. Han värvade kvickt fyra spelare under januarifönstret; Tom Carroll, Jordan Ayew, Martin Olsson och Luciano Narsingh. Fyra spelare som snabbt integrerades i laget och som var och en fyllde en tydlig funktion för spelartruppen. Alla fyra visade sig bli viktiga för Swansea i nedflyttningsstriden.

Det var med andra ord, till skillnad från tidigare år, lätt att se en tanke med vilket syfte som värvningarna och de nya spelarna faktiskt fyllde. Det gick också att se ett hyfsat tydligt samband mellan de värvade spelarna och hur Paul Clement faktiskt ville att Swansea skulle spela fotboll. Om Swansea tidigare jagade med hagelbössa så sköt de nu med prickskyttegevär.

Januarifönstret verkar inte ha varit någon ren lyckträff, för vi anar en liknande precision hittills den här sommaren. Erwin Mulder som trolig andremålvakt får kanske inte blodet att pumpa. Men Tammy Abraham är en av Englands allra mest lovande anfallstalanger och Roque Mesa var med Las Palmas en av La Ligas allra mest spännande passningsspelare på offensivt mittfält.

Detta visar kanske på två centrala saker. För det första att det nu faktiskt verkar finnas en tydligare koppling mellan Swanseas agerande på transfermarknaden och den övergripande spelidé klubben länge vinnlagt sig om. För det andra att Swansea och Paul Clement till synes har värvat en spelare som nog är tänkt att i mångt och mycket fylla den funktion som Gylfi Sigurdsson har haft i laget.

Kanske har Swansea därför råd att se Sigurdssons möjliga flytt till Everton med det långa perspektivet. Klubben har nu en strategi och en struktur som gör det möjligt för Swansea att hantera att deras viktigaste spelare försvinner. Där finns en tanke som gör att Swansea ändå kan utvecklas och återinvestera en försäljningssumma i spelartruppen på ett klokt sätt.

Det tog Swansea sex säsonger i Premier League och en rätt nära och allvarlig flirt med nedflyttning under den senaste säsongen, men till sist efter denna tid och med denna erfarenhet kanske Swansea ändå har lyckats uppnå just den stabilitet och långsiktighet som de hittills många gånger har fått beröm för men mer sällan faktiskt uppvisat.

Kostnaden för dessa erfarenheter och denna inlärningsperiod verkar bli att gå miste om Gylfi Sigurdsson. Men förmodligen borde Swansea kunna betrakta detta som ett pris värt att betala. Det hade i själva verket lika gärna kunnat kosta dem en nedflyttning. Nu är Swansea ändå kvar i Premier League, och verkar ha hittat stabilitet och struktur med Paul Clement som manager.

På lång sikt måste detta ändå betraktas som viktigare och något som faktiskt kan lyfta Swansea uppåt i tabellen. Swanseas förbättring under Paul Clement är milt enastående. Swanseas poängskörd fördubblades. Ett lag som släppte in 44 mål på sina första 19 ligamatcher släppte efter Clements ankomst bara in 25 mål på sina återstående 18 ligamatcher.

Swansea under Paul Clement var under förra säsongens andra halva ett lag som hade slagits om de europeiska cupplatserna. Nu återstår så klart för Paul Clement och för Swansea att visa att de kan upprepa och upprätthålla detta över en hel säsong.

:::

TRANSFERKOLLEN

Wayne Rooney, Man Utd till Everton. Remember the name… Man kan tala om feststämning runt Goodison Park när den förlorade sonen återvänder till sin pojkklubb. Det går att klaga på det fotbollskloka med värvningen, men det går inte att klaga på känslorna, det vackra och på symbolismen. Sådant har också sin plats inom fotbollen. Godkänd/Berömlig – (++/+++++)

Antonio Rüdiger, Roma till Chelsea. Tuff och kompromiss lös back, knackandes på dörren till det tyska a-landslaget, som har alla förutsättningar att bli otroligt värdefull för Chelseas backlinje, oavsett om man räknar det som trebackslinje eller fembackslinje. En direkt kvalitetshöjning av spelartruppen, möjligen med vissa frågetecken kring teknik och disciplin. Med beröm godkänd – (++++)

:::

LINHEMS TRANSFERKOLL

Tyias Browning, Everton till Sunderland (lån). Sunderland har nu två inlånade unga ytterbackar (som också kan spela mittback) från Everton som de kan spela på varsin sida av backlinjen. Browning spelade också på lån för Grayson i Preston en stund i våras. Imponerade inte där och jag ser han som sämre än Galloway men bättre än Billy Jones. Väl godkänd – (+++)

Willy Boly, Porto till Wolverhampton (lån). Sportchef Jorge Mendes jobbar för fullt. Boly är en mittback som imponerat i Auxerre och i Braga innan han gick till Porto där han inte fick mycket speltid. Kan bli en bra värvning men en ytterligare mittbacksvärvning är oroande för de unga mittbacksvargarna Dominic Iorfa, Ethan Ebanks-Landell, och Kortney Hause. Med beröm godkänd – (++++)

Peter Hyllman

Tre anledningar varför den här transfersommaren är mer silly än normalt

Sillysommaren rullar på. Det pratas så klart fortfarande som om sommaren precis har börjat. I själva verket har det ju gått över en månad sedan förra säsongen slutade och om bara en månad drar ju faktiskt nästa säsong igång. För vissa till och med tidigare än så. Vi befinner oss i alla fall vid punkten i tid där det kan börja uppstå viss berättigad otålighet.

Vad händer till exempel med West Ham, en klubb onekligen i behov av att förstärka sin spelartrupp men där väldigt lite händer trots flertalet tidiga röksignaler. Vad händer med Crystal Palace, där Frank De Boers anställning har följts av total radiotystnad. Vad händer med Mauricios Pellegrinos projekt med Southampton? Frågorna hopas vad sommaren lider.

Sillysäsongen är naturligtvis besvärlig till sin själva natur. Oundvikligt så klart när klubbar är beredda att spendera väldigt stora pengar på spelare som flera klubbar är intresserade av och vars klubbar inte nödvändigtvis är alldeles villiga att sälja dem. Inget nytt under solen. Men den här sillysommaren är särskilt besvärlig på grund av några nya och ovanliga faktorer.

Atlético Madrids transferban

När en fjäril flaxar med sina vingar i Kina och allt det där. På ytan borde det ju inte behöva bekymra klubbarna i Premier League att en klubb i La Liga inte får värva. Under ytan hänger saker däremot ihop och vad som händer i Spanien skapar en kedjereaktion.

Flera engelska klubbar blev direkt påverkade av Atléticos transferban. För det första Man Utd som nog mer eller mindre hade räknat hem värvningen av Antoine Griezmann innan beslutet om Atléticos transferban ändrade affärens dynamik och tvingade Man Utd att se sig om efter andra alternativ.

För det andra Chelsea vars plan helt säkert var att kunna sälja Diego Costa tillbaka till Atlético. Nu blev det bökigt, även om det pratas om att Atlético ska värva Costa och tillfälligt låna ut honom som lösning. Men Chelsea har sinkats vilket till synes öppnat dörren för Man Utd med Romelu Lukaku.

Det i sin tur leder till fortsatta följdfrågor om vad Chelsea i så fall tar sig för om de som det verkar inte får Romelu Lukaku som planerat. En anfallare behöver de ju. Kanske tar de över Man Utds plats vid Real Madrids servering. Eller vill de ha något att säga till om med Alexis Sanchez?

VM nästa sommar

Det går inte heller att komma ifrån att ett stundande världsmästerskap får effekter på transfermarknaden. VM-aktuella spelare blir mer bekymrade än normalt om regelbunden speltid och att spela för klubbar som värderas av deras respektive förbundskaptener.

Det verkar bland annat ha varit ett rejält smörjmedel för att övertyga Wayne Rooney om att flytta till Everton. En lönemässigt omöjlig övergång har hävdats från olika håll. Men att spela kan vara viktigare än pengar, i alla fall när man redan är rik som ett troll.

Wayne Rooneys flytt till Everton påstås också ha fungerat som en viktig pjäs i Man Utds kapning av Romelu Lukaku-dealen. Om Rooney således är på väg att lämna Man Utd efter 13 år i klubben så gör han det i så fall med en riktig monsterassist på väg ut genom dörren.

En annan anfallare som sägs vara på väg till Everton, eller West Ham, är Olivier Giroud. Men där kanske Girouds VM-förhoppningar istället sätter en käpp i hjulet. Marseille sägs vara mer aktuellt. Kanske för att Giroud själv eller Didier Deschamps inte skulle se det som ett steg nedåt i karriären från Arsenal.

Hjälp på VM-traven har Everton däremot kanske fått med Sandro Ramirez, en av sommarens mer intressanta värvningar. Att han hoppas komma med i Spaniens VM-trupp kan ha övertygat honom att försöka bli en stjärna med Everton snarare än att bli kvar i Malaga, eller bänknötare i spansk superklubb.

De engelska klubbarnas TV-intäkter

Premier Leagues TV-avtal nämns ju ofta i de här sammanhangen, och det har sin speciella betydelse här också. Det driver naturligtvis upp transfersummorna för engelska klubbar, vilket också kan göra att spelarköp blir besvärligare och tar längre tid då köpande klubbar tvekar att spendera.

De engelska klubbarnas köpkraft verkar däremot också ha fått superklubbar som Real Madrid och Barcelona att bli mer avvaktande. Vilket var svårt att tänka sig skulle kunna ske. Nu pratas det om Real Madrids nya värvningspolicy att värva ungt – i själva verket är deras val kanske begränsat.

Engelska klubbar har handlat i Monaco redan i sommar och mer är helt säkert på gång. Detta tillsammans med Arsenals uttalade intresse har drivit upp priset på Kylian Mbappé i stratosfären. Real Madrid vill köpa spelaren, men måste då upp med en summa som nog förskräcker även dem.

Är detta något som har fått Real Madrid att ta en orimlig position i förhandling med Man Utd om Alvaro Morata, att de ville kräma ut högsta möjliga summa av Man Utd för att delfinansiera ett köp av Mbappé? Då bet de kanske över för mycket och miste hela stycket, om det fick Man Utd att byta måltavla.

Och för att i så fall vända runt på upploppet och komma tillbaka till början igen, så kanske det därför delvis och indirekt även är TV-intäkterna som lurat Chelsea på Romelu Lukaku, om nu så blir fallet. Men kanske blir det nu till Chelsea som Real Madrid försöker kränga Alvaro Morata.

Och då är det väl en öppen diskussion vilka som egentligen gick vinnande ur hela den där transferkarusellen – Man Utd eller Chelsea?!

:::

LINHEMS TRANSFERKOLL

Ruben Neves, Porto till Wolverhampton. En kanonvärvning som förstås inte varit möjlig utan Jorge Mendes. Wolves kan nästa säsong ha ligans två bästa mittfältare i Neves och Helder Costa. Fyller dessutom ett behov då Wolves bara hade David Edwards och reservdelar på centralt mittfält ifjol. Det ska nämnas att Neves bara är 20 år och spelat sporadiskt i Porto. Mitt enda klagomål skulle vara ifall Wolves inte värvar mycket mer och lägger för mycket ansvar på Neves unga axlar. Berömlig – (+++++)

Stephen Darby, Bradford till Bolton. Parkinson känner Darby från sin tid i Bradford men Darby förlorade sin plats i Bradford ifjol och Bolton har redan värvat en klart bättre högerback i Mark Little. Han är dock pålitlig och varit lagkapten i varje lag han spelat i sedan han vann två raka FA Youth Cup-titlar med Liverpool. Godkänd – (++)

Jonny Howson, Norwich till Middlesbrough. Norwich har börjat rensa spelare för att kunna Dortmundifieras. Howson är en bra värvning särskilt för Boro vars mittfält var alldeles för defensivt ifjol. Förutom drömmålet mot Nottingham gjorde han totalt sex mål/sju assists. Ledare och box-to-box-mittfältare. Med beröm godkänd – (++++)

Ibrahima Cissé, Standard Liege till Fulham. Ifall Fulham tappar McDonald kan Cissé vara hans ersättare på defensivt mittfält. Var trots allt ganska ordinarie i belgiska ligan. I vilket fall är det inte fel för Fulham att värva fler defensivt kompetenta mittfältare. Kan också spela högerback. Väl godkänd – (+++)

Kamo Mokotjo, Twente till Brentford. Spännande värvning. Defensivt fragila Brentford kan behöva en mer defensiv mittfältare och Mokotjo var lagkapten för Twente ifjol. Sydafrikansk landslagsman. Med beröm godkänd – (++++)

Cyrus Christie, Derby till Middlesbrough. Bra offensiv högerback vars många fina inlägg slösades bort ifjol. Lär bilda en svårstoppad högerkant med Adama Traore. Med beröm godkänd – (++++)

Peter Hyllman

Värvningen av Ruben Neves visar att Wolves försöker bryta sig ur flocken

För ganska precis ett år sedan var Ruben Neves enligt rykten på väg till engelska storklubbar som Chelsea, Liverpool och Tottenham. Vilket inte var så konstigt. Ruben Neves var en av Portugals och Europas främsta talanger, redan i unga år viktig och en ledare för Porto, med meriter från Champions League. Så sent som den här sommaren var Neves med i Portugals starka lag i U21-EM.

Att en klubb i The Championship skulle kunna värva en sådan spelare känns minst sagt långsökt. Men under veckan har det blivit mer och mer utvecklats en affär där Wolves köper Ruben Neves av Porto för cirka £18m. En smått fantastisk affär så klart. Dels för summans storlek för en The Championship-klubb. Dels för spelarens kvalitet.

Den normala reaktionen borde rimligtvis vara positiv, att en klubb så pass långt ned i seriesystemet faktiskt gör en satsning i den utsträckningen och värvar en spelare av den kalibern. Men reaktionen har blivit en helt annan. Istället för att se möjligheterna för Wolves med en sådan här värvning, pratas om riskerna med det inflytande som agenten Jorge Mendes har över Wolves.

Förhållandet är rätt enkelt. Wolves ägs sedan förra sommaren av det kinesiska bolaget Fosun. Rådgivare till Fosun är Jorge Mendes och dennes agentur Gestifute. Fosun har i sin tur ett ägande i Gestifute. Genom Mendes försorg har Wolves värvat spelare som Helder Costa, Roderick Miranda och nu alltså förmodligen Ruben Neves. Därtill anställt Nuno Espirito Santo som manager.

Att en agent har det inflytandet över en fotbollsklubb ses som problematiskt, men kanske framför allt som ovanligt. Det finns en motvilja mot att agenter har ett sådant inflytande, mot agenter över huvud taget. Och när Paul Lambert i början av sommaren lämnade sommaren beskrevs det som en reaktion på att Jorge Mendes fått i uppdrag att sköta Wolves transferpolitik.

De negativa reaktionerna triggas av flera faktorer. Den allmänna motviljan till agenter för det första. Den så brittiska tankefiguren att det är managern som är den som ska bestämma i klubben, i synnerhet ifråga om transferpolitiken, för det andra. Att en agent i form av Jorge Mendes har ett dylikt inflytande tickar för båda dessa boxar.

Men kanske är reaktionerna omotiverade eller åtminstone överdrivna. Det finns naturligtvis både bra och dåliga agenter. Jorge Mendes räknas allmänt sett till en av de allra bästa. I vilket fall som helst finns ju otaliga exempel på hur agenter utövar ett stort inflytande på flera av världens största klubbar, så Wolves vore ju inte direkt unika på så vis.

Kritiken som riktas mot Wolves tar naturligtvis i huvudsak Valencia som någon form av utgångspunkt. Även det är en klubb där Jorge Mendes har haft ett liknande inflytande. Om det kan däremot några saker sägas. För det första att Valencias problem har betydligt mer omfattande orsaker än enbart Jorge Mendes. För det andra att Valencia alltjämt är en stabil klubb i La Liga.

Det är däremot också en tämligen selektiv kritik. Den bortser från andra klubbar i vilka Jorge Mendes också har haft ett stort inflytande där utfallet har varit mycket bra. Atlético Madrid inte minst. Men för Wolves kanske Braga är en bättre jämförelse, som inom fem år av samarbete med Mendes kom tvåa i ligan, vann Ligacupen och gick till final i Europa League.

Braga uppnådde detta från sin utgångspunkt som en förhållandevis liten och provinsiell portugisisk klubb, storleksmässigt inte i närheten av någon av de tre portugisiska giganterna. Det är en utgångspunkt som Wolves helt säkert kan känna igen sig i. Deras förhållande till de största engelska klubbarna är i mångt och mycket likt Bragas förhållande till Porto, Benfica och Sporting.

Wolves vill till Premier League. Klubben visar i det avseendet stora ambitioner, vilket de rimligtvis måste göra eftersom The Championship knappast är någon enkel serie att ta sig upp från. Det kan inte ur det avseendet ses som märkligt, än mindre förkastligt, att Wolves värvar en relativ kanonspelare som Ruben Neves. Tvärtom borde den värvningen hyllas som ett mästerverk.

Vill man vara kritisk till Wolves värvning av Ruben Neves så vore det kanske klokare att poängtera att Neves i själva verket har haft en mycket besvärlig säsong bakom sig med Porto. Att ifrågasätta Neves motivation att spela i vad som trots allt är en andradivision. Relevant eftersom Wolves ambition om uppflyttning bygger på att spelare som Neves då verkligen presterar.

Men det finns heller inga skäl att på förhand ifrågasätta motivationen hos en spelare som Ruben Neves. Naturligtvis skulle Neves se Wolves som ett skyltfönster för Premier League eller andra ligor, med Wolves eller någon annan klubb. Men ett skyltfönster är bara bra när en spelare faktiskt visar sig från sin bästa sida. Klubb och spelare har alltså ömsesidiga intressen.

Att spelare ser på klubbar som skyltfönster för ännu större klubbar är så klart inte på något sätt unikt det heller, tvärtom är det väl så för de allra flesta klubbar i både Premier League och The Championship, liksom det är något de även vet om att utnyttja till sin egen fördel. Återigen således inte något som borde störa Wolves nämnvärt.

Den naturliga frågan som växer fram är alltså: Varför skulle Wolves inte vilja värva Ruben Neves bara för att det råkar vara Jorge Mendes idé och Mendes som gör det möjligt?

:::

TRANSFERKOLLEN

Jonathan Walters, Stoke till Burnley. Walters är kanske inte en anfallare som ska underskattas men det är också rätt tydligt att hans krafter har minskat med åren i Stoke. Flytten till Burnley känns nu mest som ett försök att krama ur ett sista hurra ur en snart helt vissnad ros. En värvning som mest säger ”snälla, gör så att vi inte åker ur!”. Underkänd – (+)

Mathias Jörgensen, FC Köpenhamn till Huddersfield. Huddersfield värvar dansk landslagsback, och Jörgensen är knappat utskiten av kalkvatten, även om jag inte heller är säker på att han är huggen i granit. Ändå en vettig defensiv förstärkning för Huddersfield som har värvat som lämlar under den senaste veckan. Blir det mer? Väl godkänd – (+++)

:::

LINHEMS TRANSFERKOLL

Richard Stearman, Fulham till Sheffield United. Gjorde ett okej jobb tillbaka i Wolves på lån ifjol. En passande värvning för Sheff Utd som använt sig av trebackslinje och kanske för ofta tvingats använda sig av mittfältare i backlinjen. Att manager Wilder kallade han för deras “number one target” är däremot antingen bara snack eller historiskt oambitiöst. Väl godkänd – (+++)

Vurnon Anita, Newcastle till Leeds. Jag gillar ofta när lag värvar spelare från nyligen uppflyttade lag. Det finns ofta bra redundanta spelare att hitta där. Baserat på hans spel tidigare i sin Newcastle-karriär skulle jag kategorisera Anita som en sådan spelare. Han var dock dålig ifjol, förvisso felanvänd av Benitez som högerback. Kanske får en nytändning i Leeds? Väl godkänd – (+++)

Loic Damour, Bourg-Péronnas till Cardiff. En Clairefontaine-skolad fransk spelare som fick sin start i Strasbourg men som sedan spelade amatörfotboll i Belgien innan han spelade senast i Ligue 2. Enligt egen utsago till Cardiffs officiella hemsida är han en box-to-box-mittfältare. Godkänd – (++)

Peter Hyllman

Ett allvarligt samtal om Brentford 2017-18

Hyllman: Dean Smith, en av de mest anonyma tränarna i The Championship, som tränar Brentford, seriens kanske mest avant-gardistiska klubb. Brentford kör ju onekligen sitt race med sin analytiska approach och måste väl ändå sägas ha lyckats rätt väl med det så här långt. Ett stabilt mittenlag efter tre säsonger i The Championship, och nu börjar klubben titta uppåt mot playoff och möjlig uppflyttning. Vad tror du om deras möjligheter att lyckas med det?

Linhem: Dean Smith är bara anonym för de som inte följt Walsall de senaste säsongerna. Så ja, du har helt rätt. Namnet hjälper inte heller. Dean Smith passar dock bra in i just Brentford, trots att han är en gammal mittback från Midlands, för att han är en ganska offensivt lagd manager som i Walsall gjorde ett lysande jobb med främst unga spelare och små resurser. Du har inte fel om Brentford men jag tycker samtidigt de inte varit på avant-garde som åtminstone jag hoppades. När de rekryterade frisparkstränare, futsal-spelare, och främst verkade värva från någon tysk regionaldivision. Istället har de främst lyckats med värvningar från lägre divisioner och några fynd som Jota eller Lasse Vibe.

Nåja, de var väldigt bra under våren ifjol. Som de är varje säsong. Mycket tack vare lysande anfallspel med Jota och Lasse Vibe som förgrundsfigurer. En playoff-plats är inte omöjlig men då behöver man behålla sin spelare eller hitta nya stjärnor som anpassar sig snabbare. Tycker du de visade något ifjol som tyder på att de kan nosa på en playoff-plats denna säsongen?

Hyllman: Man tänker ju hela tiden att ett lag ska kunna bli bättre. Men kanske luras man något som du är inne på av att Brentford stundtals spottade in mål mot slutet av förra säsongen. Och det var onekligen i offensiven som Brentford hade sina relativa styrkor, både genom att skapa förhållandevis många chanser men också vara duktiga på att utnyttja dem. Jota, Lasse Vibe och Scott Hogan öste ju in mål. Defensiven var det lite sämre ställt med och då i synnerhet backlinjen som släppte in lite för många mål för att det skulle anses som helt hälsosamt. En del av Brentfords charm är så klart att de värvar för oss vanliga dödliga rätt udda spelare, men vad ser du själv för möjligheter och spelare med vilka Brentford kan förstärka sin backlinje?

Linhem: Det som framför allt talar för Brentford nästa säsong är ifall de får tillbaka Alan Judge och Rico Henry från sjukstugan. Judge missade hela förra säsongen efter att ha varit kanske ligans bästa spelare dessförinnan (14 mål/12 assists). Henry skadade sig i april efter att ha lagt beslag på platsen som vänsterback. Bara de två kan bli som två värvningar. Likt hur Jota blev deras bästa värvning i våras när han återvände från lån och gjorde 12 mål/5 assists på 19 matcher.

Om man följer mönstret av att Brentford gärna värvar från League Two (Andre Gray, Dan Bentley, Ryan Woods) så gillar jag verkligen Portsmouths unga mittback Matt Clarke som hamnade i skymundan av medias darling Christian Burgess eller Jordan Taylor-Moore från Exeter som borde passa in. Tror dock snarare att Brentford bör sikta på att bli ännu bättre offensivt. De lär behöva ändra sin spelstil och byta ut ett omtyckt mittfält för att förbättra sig nämnvärt defensivt men de har varit väldigt bra på att värva offensiva spelare och borde satsa på att stärka sin styrka liksom. Bland annat har de ofta hittat rätt med lån från större Premier League-klubbar (Alex Pritchard, Jon Toral). Har du några förslag på tillgängliga Premier League-ynglingar som kan hjälpa Brentford nästa säsong?

Hyllman: Jaha. Ja, det är väl bara att dra fram en lista över Chelseas hela ungdomssektion då. Men nu vet jag i och för sig inte hur relationerna mellan de båda lokalrivalerna egentligen är på det sättet, även om Josh McEachran har hittat sin plats i tillvaron i just Brentford. Men om jag då följer din tanke att Brentford behöver bli bättre offensivt och kombinerar det med din fråga så vore det ju spännande att se vad Tottenhams Marcus Edwards, Man Citys Brahim Diaz, Phil Foden eller Jadon Sancho, eller varför inte Liverpools Sheyi Ojo hade kunnat göra med Brentford.

Men räcker det här då? Brentford må vara bra på det här med att låna spelare från stora Premier League-klubbar men något ger det ju också känslan av att Brentford verkar ha hittat sig tillrätta i sin position i tillvaron som någon form av lätt glorifierad farmarklubb på The Championship-nivå. Det är väl till och med uttalat från Brentfords sida att de har lagt upp sin verksamhet så att de ska vara attraktiva för storklubbarna att skicka spelare till. Men då måste man ju fråga sig om där en finns någon ambition att faktiskt sikta mot Premier League?

Linhem: Det är lite konstigt hur få av Chelseas lånarmé som blivit stationerad i Brentford. De hade dock en väldigt lyckad sådan i John Swift säsongen innan han var starkt bidragande till Readings playoff-plats ifjol. Är det inte snarare ett tecken på att Brentford vill bli en Premier League-klubb när man ignorerar sin egen akademi? Att istället bara värva talangfulla spelare i sena tonåren som ska spela i deras egna utvecklingslag är ju exakt hur de större lagen fungerar.

Skämt åsido kan jag förstå idén och faktiskt gilla idén just för att den är så annorlunda och att de då åtminstone slipper förlora sina mest talangfulla 15-åringar till storklubbarna. Och det finns gott om exempel på inlånade Premier League-spelare (Hej Huddersfield!) som hjälpt lag till uppflyttning, chansen är ju också större att de stannar i Brentford än att de slår igenom i sitt eget lag.

Jag tror Brentford satsar mot Premier League men på sitt eget vis. Att vara en liten London-klubb har sina klara fördelar och nackdelar. De kan mycket väl nå samma nivå som sina grannar Fulham eller QPR men inte alls lika beroende av bedrövliga ägare. Eller kanske snarare följa Burnley- och Huddersfield-spåret. Att man äntligen påbörjat bygget på sin nya arena om 20,000 platser tyder ju också på vissa ambitioner, eller? Frågan kanske är ifall det är kompatibelt att som Brentford försöka vara självförsörjande och “game the system” på olika sätt men också vara ett framgångsrikt fotbollslag på toppnivå?

Hyllman: Helt sant. Brentford har onekligen valt att tänka lite annorlunda än mainstream i många avseenden, inte minst i synen på sin egen ungdomsfotboll, och det behöver inte nödvändigtvis vara fel. Tveklöst har ju Brentfords tänkande varit framgångsrikt så här långt. Vi får se vad det ger Brentford för möjligheter att titta uppåt i tabellen. Den här säsongen tror jag dock på ännu en mittenplacering.

Peter Hyllman

Wayne Rooneys värde för Everton vore symboliskt mer än rationellt

Gårdagens bomb var onekligen nyheten att Man Utd och Everton skulle ha kommit överens om en deal för Romelu Lukaku för svettiga £75m, och därmed indirekt även ha dragit Chelsea, Real Madrid, världen och the lollypop-guild vid näsan. Övergången förväntas gå mycket snabbt, och det finns väl skäl att prata mer om den då, men några korta observationer är värda att göra:

Att två klubbar har kommit överens om ett pris för en spelare innebär inte att någon affär därmed är klar. Att säga att man har kommit överens om Romelu Lukaku kan dessutom sägas ligga i både Man Utds och Evertons intresse i deras respektive förhandlingar med Real Madrid (om Alvaro Morata) och Chelsea (om just Lukaku). Ugglorna är inte nödvändigtvis vad de verkar.

Det finns däremot en annan övergång mellan Man Utd och Everton som ser ut att vara på väg att bli verklighet och som tveklöst förtjänar att nämnas, nämligen Wayne Rooneys hemvändande, cirka 13 år sedan han lämnade just Everton för Man Utd. Naturligtvis en bomb även det, även om Rooneys kaliber kanske inte längre är vad den en gång var.

Reaktionerna på nyheten har varit rätt förutsägbara. Everton håller på att bygga upp mer eller mindre ett helt nytt lag under sommaren, med ett tydligt sikte på framtiden, att då bryta av det med att plocka hem en spelare som så tydligt har passerat sin karriärs höjdpunkt känns kontraintuitivt i bästa fall, och i värsta fall rent av störande.

Argumenten känns rätt självklara, och de rent faktiska detaljerna om Wayne Rooneys prestationer är inte precis meningsfulla att förneka. Det är snart fem år sedan som Rooney hade en riktigt bra säsong. Vissa är till och med av den i min mening något förenklade och onyanserade uppfattningen att Rooney över huvud taget inte skulle platsa i Everton.

Vill man hitta argumenten för den motsatta ståndpunkten får man försöka se till omständigheterna. Att Man Utd samtidigt som lag inte har varit särskilt bra på snart fem år och långa stunder varit direkt dysfunktionella. Den personliga pressen på Rooney som blivit de egna fansens och som kapten kanske också sin egen syndabock. Svårt att vara bra under sådana omständigheter.

Till skillnad från Man Utd-ikoner som Ryan Giggs, Paul Scholes, Gary Neville med flera har Wayne Rooney aldrig fått chansen att ställa om sig själv och sitt spel efter en allt högre ålder med Man Utd som ett fungerande topplag och den maskin laget ofta var under Alex Ferguson. Det gav dem ett skyddsnät som Wayne Rooney aldrig har haft.

Det finns självfallet inga garantier åt vare sig det ena eller andra hållet, men en nytändning för Wayne Rooney, som en flytt hem till Everton borde innebära, skulle kunna vara precis vad han behöver i det här stadiet av sin karriär, och att det ger honom hungern och viljan att få ut ytterligare ett par år på hög nivå inom engelsk fotboll. Det kan hur som helst inte uteslutas.

Men även med en optimistisk syn på Wayne Rooney som fotbollsspelare för Everton känns det svårt att riktigt motivera varför ett Everton så uppenbart blickandes mot en ljusnande framtid lika hastigt som plötsligt skulle avsätta en förmodligen rätt rejäl lönepost för en spelare som så tydligt representerar Evertons förflutna och förgångna.

För att förstå övergången måste man förstå Everton som klubb. Everton är en storklubb. Det spelar mindre roll om man som utomstående håller med om det påståendet eller ej, det är så Everton historiskt ser sig själva eller vill se sig själva, och en titt på meritlistan och just historien ger dem även stöd för den uppfattningen. Men en storklubb med stora problem.

När Everton under Farhad Moshiri investerar för att slå sig in bland de sex superklubbarna handlar det mer om att återta sin rätta plats bland de stora än något annat. När Everton 2004 tvingades sälja Wayne Rooney till Man Utd var det inte som man kunde tro en i deras ögon naturlig flytt uppåt, men en smärtsam symbol för en klubb som inte klarar motsvara sin egen självbild.

Det går alltså att säga som jag har sagt vid några tillfällen förut, att Everton på många sätt är något av en gisslan för sin egen historia, självbild och identitet som storklubb. Att hämta hem Wayne Rooney till Everton igen skulle inte bara vara den förlorade sonens återkomst, utan lika mycket att symboliskt markera ett slut för Evertons långa ökenvandring.

Wayne Rooneys flytt från Everton till Man Utd blev en så tydlig symbol för ett Everton som en storklubb som inte kunde leva upp till sin egen självbild. Han blev ansiktet för Evertons tillkortakommanden och därmed naturligt nog också för fansens frustration. Wayne Rooneys flytt från Man Utd till Everton vore därför en lika tydlig symbol för motsatsen.

Rationella beslutsmodeller kommer förmodligen landa i att det inte finns några vettiga eller övertygande skäl för Everton att värva Wayne Rooney. Men det är en värvning vars värden inte i första hand vore rationella utan symboliska, och som därför inte säkert upptäcks av rationella beslutsmodeller. Det som inte syns antas ofta felaktigt inte finnas, men symboler är ofta mycket viktiga.

Alla klubbar berättar i någon mening en story om dem själva. Evertons story den här sommaren är om deras återtagande av sin rätta plats som en engelsk storklubb, som de berättar både för sig själva och för sin omvärld. Det kan sägas att Wayne Rooney inte är något nödvändigt kapitel i den storyn. Men det vore ett vackert kapitel som gjorde storyn större.

Om de sedan lever lyckliga i alla sina dagar får om övergången blir av bli en senare fråga.

:::

TRANSFERKOLLEN

Charlie Taylor, Leeds till Burnley. Burnley ger sig in i leken och gör det genom att snålvärva Leeds och en av The Championships mest framstående vänsterbackar. En bra värvning, även om det kanske inte är någon värvning som ger känslan att Burnley hoppar upp en kvalitetsnivå. Men stor potential på den här spelaren. Väl godkänd – (+++)

Vicente Iborra, Sevilla till Leicester. If you can’t beat them, join them! Gillar den här värvningen. Leicester hade välkända problem på centralt mittfält under stora delar av förra säsongen. Iborra har mängder med erfarenhet och meriter från sina år med Sevilla. Mångsidig mittfältare som förhoppningsvis blir mer Esteban Cambiasso än Gökhan Inler. Väl godkänd – (+++)

Roque Mesa, Las Palmas till Swansea. En av de mest spännande spelarna i La Liga under den gångna säsongen, en ruggigt passningsskicklig mittfältare som var motorn bakom Las Palmas som var en av ligans fräscha fläktar. Något av ett kap för Swansea skulle jag vilja påstå, och smart att vittja överflödet av talang som finns i La Liga. Med beröm godkänd – (++++)

:::

LINHEMS TRANSFERKOLL

Barrie McKay, Rangers till Nottingham Forest. En spelare Mark Warburton känner från sin tid norr om gränsen. Vilket inte nödvändigtvis betyder att han är bra, gott om managers gamla flammor blir inte succé. Det handlar då oftare om spelare som är för gammal eller spelat på för låg nivå. McKay är en ganska bra offensiv spelare som kan spela många olika positioner. Aldrig fel att ha. Väl godkänd – (+++)

Harrison Reed, Southampton till Norwich (lån). Man antar lätt att Saints-talanger är bra på grund av klubbens fina rykte och att det inte är särskilt lätt att slå sig in i en klubb på Premier Leagues övre halva. Är Reed bra? Troligen. Ett lån är svårt att kritisera dessutom. Beroende på vilka Norwich behåller i sommar kan Reed få gott om speltid till hösten. Väl godkänd – (+++)

Brendan Galloway, Everton till Sunderland (lån). Det kändes som att hans karriär skulle ta fart när han berömligt vikarierade för Leighton Baines i Everton men förra säsongen i West Brom var närmast katastrofal. Blott tre ligamatcher. Å andra sidan har ju Pulis öga för talang ifrågasatts i efterdyningarna av Gnabrys övergång till Bayern. Jag tror Galloway kan ha en väldigt bra säsong i Sunderland. Med beröm godkänd – (++++)

Connor McLaughlin, Fleetwood till Millwall. En av de bästa högerbackarna i League One ifjol och länge spelat på den nivån. Spelat nästan 30 landskamper för Nordirland. Uppgradering på en svag position för Millwall ifjol. Strålande nykomlingsvärvning. Med beröm godkänd – (++++)

Peter Hyllman

Ett allvarligt samtal om Bolton 2017-18

Hyllman: Boltons tillvaro i League One och den engelska tredjedivisionen blev tack och lov kortvarig. Med Phil Parkinson som manager tog sig Bolton alltså omedelbart tillbaka till The Championship, den nivå där man kan känna att de rimligtvis borde höra hemma. Bolton har ju under senare år varit ännu en av dessa så typiska engelska krisklubbar men uppflyttning, ny manager och ny ägare som räddat klubben från de allra värsta ekonomiska problemen lättade stämningen rejält. Men nu rapporteras återigen om obetalda eller för sent betalda spelarlöner. Vad tror vi egentligen om Bolton, var deras uppflyttning början på något nytt eller bara en fördröjning av det oundvikliga?

Linhem: Boltons ekonomiska problem är sannerligen inte över men å andra sidan är de inte ensamma i den läckande båten. Det känns inte särskilt rimligt för Bolton att sikta mot Premier League just nu men de ser ut att ha en god chans att hålla sig kvar nästa säsong. De lär dock krävas att något annat före detta nyligen nedflyttat Premier League-lag har en säsong som Blackburn ifjol eller som Bolton själva hade säsongen dessförinnan.

Hittills har man gjort flera bra och ganska säkra värvningar. I Mark Little och Andrew Taylor har man värvat två ytterbackar som passar bra i både fyrbackslinje eller som wingbacks, vilket man varierade en del ifjol. Man har dessutom en pålitlig och omtyckt manager i Phil Parkinson som fick ut mycket av en lemlästad trupp förra säsongen. Var anser du att Bolton behöver förstärka under sommaren ifall de ska hålla sig kvar som nykomlingar?

Hyllman: Det är så klart inte alldeles lätt att värdera Bolton givet att de förra säsongen var topplag i League One men den här säsongen ändå måste förväntas slåss i botten av The Championship. Det ställer ju lite olika krav på laget och spelartruppen. Vad som möjligen kan konstateras är att Bolton hade seriens förmodligen bästa försvarsspel att luta sig tillbaka mot, vilket helt säkert kommer vara dem till stor nytta i The Championship också, men att laget ofta kom till korta i offensiven, ett problem som på motsvarande sätt borde accentueras i The Championship även det.

Bolton har ju också blivit av med flertalet viktiga spelare i det här avseendet. Zach Clough som anfallare och dessutom har den offensive mittfältare Mark Davies spelat ut sitt kontrakt med klubben under sommaren. Båda spelarna var viktiga för Bolton förra säsongen. En annan viktig spelare var Gary Madine som möjligen känns något begränsad för The Championship. Men som du nog kan utläsa så är det alltså på offensivt mittfält och i anfallet jag anser att Bolton och Phil Parkinson framför allt måste förstärka och värva spelare, om de ska ha några förhoppningar om att stiga i tabellen. Håller du med?

Linhem: Det är onekligen i försvaret Bolton har sina styrkor. Phil Parkinsons lag tenderar att vara bra defensivt utan att blända med sin offensiv. Något annat han tagit med sig från Bradford – fasta situationer som ett dödligt vapen. Leogriffon nämnde i kommentarsfältet på en tidigare blogg att Wheater gjorde nio mål ifjol, delat flest mål för Bolton ifjol, påminde mig om det att även hans mittbackspartner gjorde många mål – sju stycken. De 16 målen samt några strömål av andra försvarare stod för nästan en tredjedel av Boltons mål ifjol.

Alla de nämnda 16 målen kom också från fasta situationer även om förvånande många gjordes med fötterna, ofta returer eller efter bök i straffområdet men även två volleyskott av Wheater som var väldigt oväntat tekniskt skickliga. När jag gick tillbaka och kollade alla de målen var det förutom målen i sig tydligt att Bolton tog sina fasta situationer på väldigt stort allvar och var dessutom utomordentliga på att hålla kvar bollen (med mittbackar kvar i boxen) på motståndarnas tredjedel och på att skapa chanser i en andra våg efter sina fasta situationer.

Bolton behöver definitivt värva fler offensiva spelare, särskilt målglada anfallare (vilket jag får återkomma till) men är det rimligt att tro de kan fortsatt vara lika framgångsrika på fasta situationer nästa säsong? Fasta situationer är ju närmast i klubbens DNA efter Big Sam-eran.

Hyllman: Den rimliga tankegången måste ju vara att den typen av offensiva vapen blir svårare och svårare att få utdelning på ju högre upp i seriesystemet ett lag kommer, och ju bättre och mer välorganiserade motståndare man faktiskt möter. Det är precis samma tankegång som det här att Boltons bristande offensiv förra säsongen i League One borde vara ett ännu större problem i The Championship den här säsongen – allt annat lika. Men det är klart, Tony Pulis har ju visat med både Stoke och West Brom att en sådan här anfallsidé kan vara effektiv även i Premier League, så varför skulle inte Phil Parkinson kunna göra något liknande med Bolton?!

De mesta av nyheterna runt Bolton under sommaren handlar däremot om tänkta transfers som av en eller annan anledning inte blir av. Även om vi utgår från att några av dem är mediamos så brukar ju sådant ändå kunna vara ganska oroväckande. Det transferembargo som Bolton har brottats med på grund av sina ekonomiska bekymmer har också fått dem att omvärdera sin strategi för att värva spelare, där de nu sägs vara mer intresserade av att satsa ungt och hungrigt än på erfarna och redan etablerade spelare från större klubbar. Låter bra så klart, men kanske är det fel läge för Bolton att byta till en så riskfylld strategi?

Linhem: Det är definitivt vad som är mest troligt, om man dessutom räknar med att Bolton som bottenlag lär få färre fasta situationer nästa säsong. Jag behåller dock hoppet. The Spirit of Big Sam lever kvar i Bolton hos Filipe Morais inläggsfot och i den massiva klumpen av kött som de döpte David Wheater.

Det är ju onekligen svårt att prata om Bolton på grund av de var under embargo och kan bli bestraffade likadant igen, vilket är en av få saker de har gemensamt med de spanska superklubbarna. Skulle de dock få fortsätta värva är australiensiske landslagsmannen Mark Milligan ett ihärdigt rykte som inte låter fel. Stabil mittfältare som kan spela lite överallt. De behöver dock främst anfallare. Den mest tillgängliga av de målglada anfallarna från League One ifjol vore Ivan Toney som säkert Newcastle gärna lånar ut till en klubb i Championship den här säsongen efter 13 League One-mål ifjol. Kanske plundra nedflyttade Blackburn och plocka in Danny Graham som hade en fin säsong i skymundan förra säsongen.

Det kan ses som riskabelt att satsa ungt för Bolton men det är i stort sett det enda, förutom fasta situationer, som de varit framgångsrika på den senaste tiden. Zach Clough är en lokal grabb och likaså Josh Vela som tagit en nyckelroll på mittfältet. Har du något mer att tillföra om Bolton? Skulle du i dagsläget tippa dem för nedflyttning?

Hyllman: Mja, du känner ju mig, Bolton är ju en klassisk engelsk klubb med Premier League-förflutet så jag kommer ju allra minst att betrakta dem som ett troligt playoff-lag. Nej, men mer allvarligt så ger de mig ungefär samma intryck truppmässigt och i övrigt som Hull City gjorde inför förra säsongen i Premier League, så det får mig naturligtvis att frukta för nedflyttning och tro att de i vilket fall som helst kommer brottas runt botten av tabellen. Det var väl å andra sidan vad jag också trodde om Fulham förra säsongen.

Linhem: Ouch, Hull förra säsongen känns hårt. Bolton har åtminstone ganska gott om spelare och gjort flera bra värvningar. Men jag håller med fullständigt om att de lär slåss i botten. I nuläget skulle jag tippa dem som ett av lagen mest troliga att åka. Det är svårt att bli för exalterad av ett lag med bara ett bra försvar särskilt när det är byggt på två fyrtorn som inte bevisat håller Championship-klass. Det saknas flera potentiella nyckelspelare offensivt ifall man ska göra något väsen av sig. De lär också behöva förlita sig på att någon större klubb har en tuff säsong, som Bolton själva tidigare, för att kunna hålla sig kvar eller att lilla Burton till slut ska sluta prestera över all förväntan. Deras främsta resurs är dock troligen att Parkinson är en uppskattad och stabil manager som visserligen är något konservativ men inte någon Tony Pulis direkt.

Peter Hyllman

VAR känns för närvarande som en lika bra idé som HAL 9000 eller Skynet

VAR. Det borde gå att förutse att en ny teknologi kommer ha sina problem och brister när den ges ett namn som mest för tankarna i riktning åt en ny men ännu okänd sexuellt överförbar sjukdom. Skärtecknen var med andra ord inte särdeles positiva inför Confederations Cup, där systemet provades för första gången på hög seniornivå.

Video Assistant Referee-systemet har tagits fram som en sorts svar på en allt större kritik mot felaktiga domslut. Idén är positiv i grunden, nämligen att det har blivit allt svårare för domarna att fatta korrekta beslut, att det är de som behöver teknikens hjälp mest som inte har haft tillgång till den. Här är ett sätt att ge domarna samma teknikstöd som alla andra.

Min inställning till VAR var positiv i grunden inför Confederations Cup. Men jag måste medge att upplevelsen har fått mig att helt ändra uppfattning. Vad vi fick uppleva var någon form av travesti. På det sätt som VAR-systemet användes gjorde det knappast känslan av felaktiga domslut mindre, tvärtom så bidrog det bara till en ökad förvirring.

Jag är förvisso inte av den här i mina ögon mycket märkliga uppfattningen att felaktiga domslut på något sätt hör till fotbollen, att de håller engagemanget vid liv. Men fördelen som det var förut var i alla fall att utrymmet för förvirring var rätt litet. Dömde domaren fel så dömde han fel helt enkelt. Man behövde inte sväva i ovisshet hur och varför domaren dömde som han gjorde.

En sådan andra gradens ovisshet levde man med under mer eller mindre hela Confederations Cup. De som däremot har varit motståndare till tekniken just av rädsla för att engagemanget att diskutera oklarheter skulle försvinna borde väl däremot kunna känna sig lugna. Det är uppenbart att det knappast kommer saknas oklarheter och diskussionsmöjligheter med tekniken heller.

Ett av de fundamentala problemen med VAR under Confederations Cup var som jag ser det att det verkar finnas en vilja att använda den till alldeles för mycket. Den användes till att granska alla situationer och det bidrog till att göra det rörigt och tidskrävande. Bättre vore att begränsa användandet till några få väldigt specifika situationer – mål, straffar, röda kort och så vidare.

Det måste också vara tydligt att det är domaren själv som avgör om han vill använda sig av VAR. Och bara göra det i de fall han faktiskt själv känner sig osäker. Faran med om VAR själva börjar pocka på uppmärksamhet är att de följer en slags mänsklig natur att utan urskiljning peka på mer eller mindre varje situation, vilket just orsakar förvirring och beslutsdimma.

Det är också besläktat med en något olycksalig förväntning att domarna ska använda VAR i varenda situation. Här var man kanske inte behjälpt av en minst sagt något VAR-infekterad SVT-studioproduktion som istället för att lugna ned och förtydliga hellre verkade se som sin uppgift att bidra till en allmän känsla av osäkerhet genom att själva upprört undra snarare än att faktiskt veta.

Det var frustrerande nog att följa detta VAR-experiment under en turnering begränsad i tid under sommaren som knappt gäller något alls och för vilket mitt intresse varit synnerligen kursivt. Det är för närvarande omöjligt att föreställa sig att tvingas genomleva samma system under en hel klubbsäsong, med allt som faktiskt står på spel under den.

Jag är förvisso fullt medveten om att precis varje sak som nu fungerar alldeles utmärkt en gång i tiden befann sig i ett stadie då det inte alls fungerade lika bra. Jag är knappast teknikfientlig. Men VAR åstadkom under Confederations Cup inte något av vad man hoppades med tekniken. Tvärtom skapade den en större osäkerhet och förvirring. Motståndarnas argument besannades.

Min slutsats är att VAR ännu inte är moget för användning. Naturligtvis finns tekniken där. Men sådana här system är även sociala. Rutinerna och regelverket runt användandet av VAR har helt enkelt inte kommit lika långt i sin utveckling. Detta måste göras mycket tydligare och framför allt enklare innan systemet kan komma till användning i seriösa sammanhang.

Bara tanken på VAR i Premier League får det att krypa i skinnet på mig. Kanske var det dumt av mig att titta på Confederations Cup utan att först ha dragit ett gummiskinn över skärmen. Alltid bäst att vara på den säkra sidan.

:::

TRANSFERKOLLEN

Alexandre Lacazette, Lyon till Arsenal. En typ av anfallarvärvning som vi väntat på från Arsenal under minst fem år. En världsanfallare strax under den allra högsta nivån fortfarande med potential att ta ännu ett kliv uppåt, en power player. Förmågan att hävda sig i Premier League förhöjd av att inte ha skyndat igenom Ligue 1. Berömlig – (+++++)

Steve Mounié, Montpellier till Huddersfield. Om Arsenal värvar målfarlig anfallare från Ligue så vill tydligen inte Huddersfield vara sämre. 14 mål för Montpellier får väl ändå betraktas som ett bra facit för Mounié som dessutom har åren framför sig. Bra för Huddersfield att hitta fler alternativ på anfallarfronten. Väl godkänd – (+++)

Scott Malone, Fulham till Huddersfield. En av de bästa vänsterbackarna i The Championship förra säsongen. Möjligen en något märklig värvning givet att Chris Löwe var mycket bra för Huddersfield förra säsongen, men Malone får väl ändå betraktas som något av ett kap, och definitivt dags för honom att ta klivet upp i Premier League. Väl godkänd – (+++)

Peter Hyllman

Ett allvarligt samtal om Birmingham 2017-18

Hyllman: Birmingham klarade sig verkligen kvar i The Championship på det berömda katthåret förra säsongen, på typ målskillnad i sista omgången, bland annat efter att ha vunnit mot ett playoff-vilandes Huddersfield i omgången dessförinnan. Harry Redknapp räddade alltså de kinesiska ägarna från konsekvenserna av sin egen dumhet att ha sparkat Gary Rowett och ersatt denne med Gianfranco Zola. Kort därefter förlängde Redknapp också med Birmingham. Är du förvånad över att Redknapp valde att stanna kvar i The Championship och Birmingham och vad tror du om hans möjligheter att göra något bra med Birmingham?

Linhem: Jag är ganska förvånad. Harry Redknapp skulle rimligen ha ett mer bekvämt liv på ålderns höst om han bara agerade livräddare åt en ny stor klubb i kris varje säsong. Nu utsätter han sig för större risker. Jag tror Brum har goda möjligheter att vara ett bra lag denna säsongen. Värvningar av några av säsongens bästa spelare från ifjol tyder på storslagna ambitioner. Dock har man fortsatt en ganska medioker spelartrupp och man kan aldrig överskatta troligheten i att nya ägare underskattar hur svårt det är att ta sig till Premier League.

Gianfranco Zola må ha underpresterat med Birmingham men de överpresterade ännu mer under Gary Rowett. Utan rejäla ytterligare, offensivt i synnerhet, värvningar är man inte bättre en ett mittenlag. Bra val dock att börja med defensiva supervärvningar som David Stockdale och Marc Roberts. Jag undrar dock om Redknapp är rätt man för en storsatsning i Birmingham. Liknande hur du uttryckte frågetecken kring Steve Bruce i Aston Villa. Håller 70-åriga Redknapp fortfarande? I en Championship-miljö där lag värvar för tiotals miljoner pund, importerar influenser från kontinenten, och där Wolves är halvvägs på väg till att bli Portugals fjärde storklubb!?

Hyllman: Good point, Birmingham till sin natur var förra säsongen kanske mest något av ett mittenlag eller lägre mittenlag, vare sig det playoff-jagande Birmingham vi såg med Gary Rowett eller det nedflyttningskrisande Birmingham vi såg med Gianfranco Zola. Det var ju något vi såg också i statistiken där de var genuint middle of the road i serien i egentligen alla avseenden utom ett enda – nämligen deras fullständiga oförmåga att göra mål på de chanser laget skapade. Vi pratade om Barnsley som The Championships Southampton, men Birmingham gör ett bra case de med, fast på ett helt annat sätt.

Egentligen är det kanske fördomarna som talar men Birminghams ägare ger ett rätt clueless intryck, lite som att de nog vill en massa saker men vet inte riktigt hur. Den typen av ägare tror jag har en betydligt större benägenhet att falla för en manager med ett så väl utvecklat munläder som Harry Redknapp. I någon mening tror jag alltså att Redknapp på ålderns höst har fått tag i något av en drömklubb – förhållandevis stor och med goda resurser, alltid viktigt för Redknapp med goda resurser, och en klubbledning som kommer ge honom rätt fria händer. Åtminstone så länge det går bra eller åtminstone går så att det kan målas som bra.

Gudarna har varit vänliga med Harry Redknapp och Birmingham i det avseendet. De möter förväntade bottenlag i samtliga av sina fyra första matcher under serien, och bara en av deras första åtta matcher är mot något av de förväntade topplagen. Förutsättningarna för en riktigt bra början på säsongen är alltså riktigt goda för Birmingham, matcher som helt säkert också är en bra barometer för var de själva befinner sig rent styrkemässigt. Och så länge han har vinden i ryggen kanske även en 70-årig Harry Redknapp kan lyckas i The Championship?

Linhem: Instämmer. Tror inte Harry Redknapp hade accepterat jobbet ifall han inte satt i en väldigt bra förhandlingsposition. Jag kan också hålla med om att de nya ägarna inte gett något kompetent intryck, vilket i och för sig närmast är praxis för ägare i Championship.

Jag håller inte med riktigt om din syn på Birminghams inledande schema. Jag kan hålla med om att inleda med tre B-lag som Ipswich (b), Bristol City (h), Bolton (h) och Burton (b) onekligen är så nära man kan komma enkel sekvens av matcher i The Championship, men innan september är slut ska man ändå möta Reading (h), Leeds (b), Norwich (b), Hull (b), Sheff Wed (h), och Derby (b). Innan Birmingham bevisar att de kan göra mål, eller har någon bättre målskytt än Jutkiewicz, är de inte favoriter i någon av de senare nämnda matcherna.

Men jag håller absolut med om att Birmingham kan bli farliga ifall de får en bra start. Harry Redknapp, och managers överlag, lever ju mycket på att övertyga sina spelare att dem vet vad man gör vilket är lättare i medvind. Birmingham har gjort ett par bra värvningar hittills, främst defensivt, men kommer behöva förstärka offensiven ifall de ska leva upp till de nyligen uppskruvade förväntningarna. Har du några bra förslag på potentiella värvningar för Birmingham? Och kan möjligen den talangfulla anfallaren Che Adams få sitt genombrott nästa säsong efter en lovande men ojämn säsong ifjol?

Hyllman: Givet att det är Harry Redknapp som är manager hade ju de smarta pengarna varit på Jermain Defoe, men nu har ju Bournemouth redan gjort det alternativet omöjligt. Redknapp gillar ju sina erfarna och etablerade anfallare och i The Championship finns väl få anfallare som är mer etablerade än Ross McCormack. Han tillhör så klart Aston Villa men står som vi vet absolut inte på Steve Bruces julkortslista. Inte omöjligt att Harry Redknapp skulle kunna få en nytändning ut av McCormack. Dessutom skulle det ju om möjligt hetta upp de redan heta derbymatcherna mellan Aston Villa och Birmingham, som ju redan är lite häftiga med två old school-managers vid respektive roder. Chris Martin skulle kanske vara ett annat alternativ ur samma kategori av anfallare.

Vi verkar båda två vara försiktigt optimistiska angående Birmingham, ungefär som att vi ser dem ungefär som ett mittenlag men som i alla fall skulle kunna ha potentialen att röra om i grytan en aning. Min personliga invändning mot Birmingham har alltid varit att jag har uppfattat dem som rätt tråkiga. Jag antar att deras spelstil och gamla managers har bidragit till det intrycket. Men för allt som går att säga om Harry Redknapp så har jag, möjligen med något undantag, alltid tyckt att han har lyckats prestera intressanta och underhållande fotbollslag. Det skulle så klart kunna sägas att Birmingham blir intressanta just på grund av att de har Harry Redknapp som manager, men tror du för att runda av att faktiskt kommer kunna göra det till synes omöjliga – att också göra Birmingham till ett intressant fotbollslag?

Linhem: Ja, det finns några usual suspects man kan spekulera i när det gäller Redknapp. Plocka Crouch från Stoke? Kanske har dock även Redknapp insett att det dykt upp nya spelare sedan 2010. Jag tänkte också föreslå McCormack, särskilt då han skulle passa bra bredvid Che Adams likt hur han spelade med Moussa Dembele i Fulham. Chris Martin är inget dumt förslag, dock verkar han överens med Derby igen och känns som en väldigt passande spelare för Gary Rowett. Redknapp är ju annars inget större fan av en annan Derby-anfallare i Darren Bent.

Om man antar att Birmingham efter David Stockdale och Marc Roberts medvetet försöker värva spelare som utmärkte sig i Championship förra säsongen kan jag se dem försöka värva någon i stil med Cardiffs Kenneth Zohore som gjorde tolv mål på färre än 30 matcher ifjol. Annars kan jag också se Brum vara först i kön ifall någon av de uppflyttade lagen vill uppgradera sina anfallspositioner. Glenn Murray är en drömvärvning ifall Brighton inte tror på honom i Premier League, vilket dock inte låter som något Hughton skulle göra, men åtminstone Tomer Hemed eller Sam Baldock borde vara tillgängliga?

Känns heller inte omöjligt att Birmingham försöker hitta sin egen Tammy Abraham att låna från någon större klubb, eller åtminstone Sam Gallagher från Southampton som gjorde en del mål för ett uselt Blackburn ifjol. En snygg värvning som väcker rubriker vore också någon som nöter bänk eller läktare för någon klubb på nedre halvan i Premier League. Fraizer Campbell? Leonardo Ulloa? Ashley Barnes?

Det är en rimlig tolkning på hur jag ser Birmingham – mittenlag med potential. Det ska dock krävas några riktigt fina värvningar eller att Harry Redknapp får maskinen att rulla direkt. Truppen nu består av alltför mycket utfyllnad. Birmingham har defintivit ett tråkigt rykte även för mig. Vilket man nog kan tacka Alex McLeish för. Det hjälper inte att grannarna Aston Villa och Wolves varit klart mer spännande på alla sett. Det mesta intressanta om Birmingham i modern tid är nog Barry Fry eller trion Gold, Sullivan, och Karen Brady som nu är i West Ham. Det går nog att göra Birmingham spännande, det behövs dock några splashiga värvningar eller att till exempel Che Adams börjar ösa in mål och att att den gode Harry Houdini bidrar med magi både från sidlinjen och på presskonferenser.

Hyllman: Darren Bent… Huvva.

Peter Hyllman

Vilka är era personliga drömvärvningar genom åren?

Det verkar som om Alexandre Lacazette inom mycket kort kommer spela för Arsenal. Naturligtvis en bra värvning även för en dyr peng och rekordsumma som det alltså handlar om för Arsenal. Något beroende på vad man fäster för vikt vid att de vägrade betala en betydligt lägre summa för exakt samma spelare för ett år sedan.

Givet Arsenals allmänna situation var ju någon form av transfermarkering att vänta. Bröd och skådespel, opium åt folket. Den största av dem alla hade så klart varit Kylian Mbappé, men samtidigt orealistisk. Lacazette är kanske inte en lika stor markering, men stor nog, och dessutom förmodligen som värvning betraktat bättre än vad Mbappé hade varit.

Oavsett vad är ju Lacazette en spelare som har pratats om till Arsenal under en lång tid. Nästan i den utsträckningen att man hade känt ett styng av förvåning om han aldrig hade gått till Arsenal. Det är en spelare det har pratats om under en längre tid och som fått ögonen att tindra på fler än en supporter. På så vis är det ju en slags drömvärvning.

Det där fick mig att börja fundera på det här med drömvärvningar. Nu är ju så klart inte det här med silly season och transfertjafs sådant jag normalt sett går igång på, och mitt förhållande till värvningar är nog relativt jordnära. Men visst har det funnits i alla fall några värvningar genom åren som har fått det att pirra i ljumskarna även för mig.

Nu handlar detta inte nödvändigtvis om de allra bästa värvningarna, eller de bästa spelarna. För mig har det här snarare varit värvningar som kanske ingen egentligen såg komma, som det definitivt inte hade pratats om i någon större utsträckning tidigare, utan snarare värvningar som jag själv tänkt på utan att riktigt tro att den egentligen skulle bli av. Men som sedan alltså blir av.

Här är alltså några av mina ”drömvärvningar” på det sättet. Egentligen tror jag nog de också är mina enda drömvärvningar under cirka 35 år som engagerad Man Utd-supporter. Nu är ju det här med drömvärvningar en rent subjektiv upplevelse så klart, så den naturliga följdfrågan på den här bloggen blir väl närmast vilka som har varit era egna motsvarande ”drömvärvningar”.

Carlos Tevez, från West Ham till Man Utd. Hade rätt bra koll på den här spelaren redan under dennes tid med Boca Juniors och kanske inte minst de argentinska juniorlandslagen. Gillade tekniken och tuffheten. Blev chockad och bedrövad när West Ham plötsligt värvade honom. Om de kunde värva honom borde ju Man Utd kunna göra det också tänkte jag. Desto lyckligare ett år senare när den flytten ändå blev av. Hans två år i Man Utd gjorde mig heller inte det minsta besviken. Ett stort misstag av Alex Ferguson att låta den spelaren försvinna.

Juan Sebastian Verón, från Lazio till Man Utd. Det verkar som om jag gillar mina argentinska spelare. Fullständigt älskade den här spelaren under dennes tid i Serie A med Parma och Lazio. Det här var under en tid när jag inte följde fotboll väldigt slaviskt så det damp ned som något av en bomb för mig när det meddelades att Man Utd supervärvade Verón. Nu blev ju tyvärr inte Veróns tid i Man Utd alls vad man hade hoppats på, men så är det ju ofta med drömmar, verkligheten är många gånger smutsigare. Han passade aldrig ihop taktiskt eller personligt med Man Utds dåvarande mittfält.

Henrik Larsson, från Helsingborg till Man Utd. Hela tiden som Henrik Larsson spottade in mål för Celtic i Skottland så pratades det ju om att han möjligen skulle flytta söder över gränsen. De flesta såg det ju bara som en tidsfråga, men ändå blev det aldrig riktigt av. Man Utd var intresserade av Larsson vid flera tillfällen, vilket också bekräftats av Alex Ferguson i efterhand. Men Larsson trivdes bättre norr om gränsen, i lugn och ro, luktandes på blommorna. Som anfallartyp passade Larsson ju perfekt in i Man Utds profil. Gissa min lycka när det ändå i ett senare skede blev verklighet, om än bara för en kort stund.

Som sagt – vilka är era egna så kallade drömvärvningar?!

:::

TRANSFERKOLLEN

Tom Ince, Derby till Huddersfield. Svårt att bestämma mig för den här värvningen. Onekligen en talangfull spelare med stor potential, men som verkar ha väldigt svårt att inrätta sig själv i möblerade rum och under en kollektiv taktik. Och Huddersfield känns all about den kollektiva taktiken. Godkänd – (++)

Kasey Palmer, Chelsea till Huddersfield (lån). Palmer var i Huddersfield även förra säsongen utan att för den sakens skull spela någon väldigt stor roll i Huddersfields uppflyttning. En värvning som kanske mer ska ses som att behålla vad man har snarare än att utveckla något. Godkänd – (++)

Danny Williams, Reading till Huddersfield. Mittfältare som efter att ha förlorat playoff-finalen med Reading tydligen kom fram till att om man inte kan slå dem så får man joina dem. Känns i huvudsak som en breddvärvning. Huddersfield värvar mycket men än så länge är det svårt att hitta någon värvning som faktiskt gör dem bättre. Godkänd – (++)

Florian Lejeune, Eibar till Newcastle. Måste villiga tillstå att min kunskap om Lejeune är begränsad, men har ändå gjort ett antal säsonger som ordinarie mittback i La Liga med olika klubbar, och borde vid det här laget vara synnerligen välscoutad av Rafa Benitez. Ett område som Newcastle dessutom behövde förstärka. Väl godkänd – (+++)

Tammy Abraham, Chelsea till Swansea (lån). Någon plats i Chelsea blev det tydligen inte den här säsongen heller, men den här gången gick lånefärden i alla fall till Premier League. Potentiellt bra värvning för Swansea men Abraham behöver nu visa att han verkligen är mogen uppgiften för att Swansea ska få någon verklig nytta av honom. Väl godkänd – (+++)

:::

LINHEMS TRANSFERKOLL

Andre Wisdom, Liverpool till Derby. Har gott om erfarenhet efter ha varit på lån tidigare i Derby men även WBA, Norwich, och senast RB Salzburg. Också gjort några korta gästspel i Liverpool. Låg risk-värvning. Kan spela högerback såväl som mittback. Väl godkänd – (+++)

George Boyd, Burnley till Sheffield Wednesday. Var en klart mer kreativ offensiv spelare innan han kom till Burnley där hans roll var mer restriktiv. Carvalhal verkar dock också uppskatta yttrar som medverkar i defensiven men jag ser gärna mer av den gamla Boyd som gjorde mycket mål och assist i Peterborough. Med beröm godkänd – (++++)

Bersant Celina, Man City till Ipswich (lån). Det är ju svårt att bedöma spelare som varit ganska bra i holländska ligan. Celina är dock också väl omtyckt i Man City vilket styrker hans case. Kan vara ett uppskattat tillskott i ett okreativt Ipswich men kan också hamna i frysboxen för att Big Mick föredrar en mer rutinerad eller mer defensiv spelare. Kan möjligen få samma genombrott som Tommy Lawrence ifjol? Med beröm godkänd – (++++)

Luke Murphy, Leeds till Burton (lån). Var på lån i klubben ifjol. Passar in bra i in i underdog-Burton. Pålitlig och löpvillig innermitt. Väl godkänd – (+++)

Peter Hyllman

Ett allvarligt samtal om Barnsley 2017-18

Hyllman: Stevie Mallan från St Mirren, Jason McCarthy från Southampton, Liam Lindsay från Partick Thistle och Cameron McGeehan från Luton. Barnsley och Paul Heckingbottom har varit flitiga som bin tidigt under sommaren. Inte så konstigt kanske med tanke på att Barnsley tappade viktiga spelare som Conor Hourihane och Sam Winnall i januari och riskerar tappa både Marc Roberts och Andy Yiadom i sommar till större klubbar. Barnsley gjorde succé under sin första säsong i The Championship, tror du de klarar av att upprepa något liknande nästa säsong?

Linhem: Risken med Barnsley är förstås att dem var en one season-wonder alltför beroende av några stjärnspelare men jag är beredd att tro annat. Vilket bygger på att man gjort såpass smarta värvningar och har en god blandning av egna talanger och värvade spelare som presterat i lägre divisioner eller unga spelare som inte ansetts bra nog för Premier League-lag. Högerbacken Jason McCarthy från Southampton är en typisk Heckingbottom-värvning då han delvis är från en större klubbs överskottslager men som visat upp sig på lån i Wycombe och Walsall där han varit strålande och uppskattad nog att vinna två “årets spelare”-priser från vardera klubbs supportrar. Å andra sidan är jag lite tveksam till skotska spelare. Såren av Gordon Strachans misslyckade skotska revolution i Middlesbrough finns kvar. Vad säger du om möjligheten för Barnsley att etablera sig som ett Championships Southampton, ett säljande lag men ändå väletablerat i mitten av tabellen?

Hyllman: Det är en frestande jämförelse givet hur framstående Barnsleys akademi faktiskt är. John Stones och Mason Holgate kommer ju exempelvis båda två därifrån och är ju för närvarande framstående spelare i Premier League. Kan Barnsley hålla liv i den produktionslinjen har de ju goda möjligheter att åtminstone etablera sig i The Championship, särskilt som de ju dessutom verkar scouta spelare i de lägre serierna mycket bra. Men till skillnad från Southampton har de ju inte riktigt samma möjlighet att också fylla ut med någon riktigt saftig värvning.

Vad som oroar mest med Barnsley är ju mittfältet. Redan förra säsongen var de rätt lättviktiga där. Förvisso offensivt mycket kreativa med Conor Hourihane men samtidigt blev de också lätt överkörda mot de starkare lagen. Barnsley släppte till väldigt många chanser mot det egna försvaret. Hourihane såldes ju i januari och hans mittfältspartner Josh Scowen ser ut att på vara på väg bort från klubben och inte ingå i Heckingbottoms planer. Räcker Stevie Mallan och Cameron McGeehan som förstärkning eller vad tycker du saknas eller behövs på Barnsleys mittfält?

Linhem: Måste säga att jag tänkte mer på Southamptons förmåga att sälja spelare och ersätta dem billigt med i stort sett likvärdiga eller ibland bättre spelare. Men det stämmer att Barnsley har en fin akademi och rimligen finns några spelare på gränsen till a-laget. Framför allt har man gott om unga spelare som inte riktigt fick chansen ifjol som värvats in tidigare och lär få en chans till hösten.

Unga mittbacken Adam Jackson till exempel var väldigt bra i de få matcher han spelade och kan konkurrera med nyförvärvet Liam Lindsay om att ersätta Marc Roberts, som i skrivande stund verkar på väg till Birmingham. Det blir svårt då Marc Roberts var en av ligans bästa mittbackar ifjol, men det är sådana val mindre klubbar är vana vid i nuläget så jag ser inget skäl att inte lita på Barnsleys förmåga. Men det lär ju krävas ett otroligt transferarbete i sommar för att de inte ska dyka ned i League One lika plötsligt som de flög upp.

Det är väldigt sant det du säger om Barnsleys mittfält. Utan Conor Hourihane och Josh Scowen finns inte mycket kvar. Jag gillar dock Cameron McGeehan starkt, han var Lutons bästa spelare innan han skadade sig ifjol. Tio mål på en halv säsong är inte dåligt av en mittfältare. Dock verkar inte heller Mallan vara en särskilt defensiv mittfältare. Likaså med Hourihanes ersättare i januari, Alex Mowatt. Så en ersättare till Scowen vore vad jag önskar för Barnsley. Brad Potts som det ryktats om är inte heller alltför defensiv men ett innermittfält med McGeehan och Potts vore det blondaste och löpvilligaste mittfältet i ligan, och vad mer kan man önska sig? Det svåra med att bedöma Barnsley är att de rimligen inte kan förvänta sig en bättre säsong än ifjol och i nuläget ser man ut att förlora i stort sett hela sin startelva från succéinledningen av förra säsongen, vad är passande förväntningar för Barnsley?

Hyllman: Förväntningarna är ju lite luriga. Barnsleys succé förra säsongen var ju sådan att de faktiskt halvt om halvt nosade på de där playoff-platserna rätt länge under säsongen. Det känns inte alls rimligt för Barnsley och har man de förväntningarna på dem lär man bli besviken. Nu är The Championship en notoriskt jämn serie så klart men Barnsley tror jag är en av dessa klubbar som vet sin roll och i övrigt håller käften, och det tror jag talar till deras fördel. Deras arbete går ut på att etablera sig i The Championship, det vill säga hålla sig stabilt strax under mitten av tabellen och undvika nedflyttningsstriden. Inte minst med den insikten tror jag också det är något de kommer klara. Vad tror du själv?

Linhem: Jag tror också Barnsley klarar sig galant undan bottenträsket. Jag är dock orolig att man ska falla ner i samma fälla som man gjorde under de sista åren av sin förra Championship-sejour där man var ett hopplöst bottenlag som bytte manager varje vår och med näppe lyckades hålla sig kvar för att återupprepa samma sekvens nästa säsong. Managern Heckingbottom är trots allt en sådan Barnsley-boy att det antagligen är en släkting till honom som är gruvarbetaren på Barnsleys klubbmärke.

Antagligen lär Barnsley få en tuff inledning på säsongen med sitt helt nya lag och jag hoppas innerligt Heckingbottom inte får ångra att han inte lämnade klubben för mer frestande erbjudanden. Det som gör mig hoppfull är det att Barnsley värvat strålande tidigare och deras tidiga aktivitet gör mig inte alls besviken. Tippar Barnsley någonstans kring 15-20 i tabellen med ett duktigt ungt lag som de kan bygga vidare på.

Peter Hyllman

Burnleys förra säsong i Premier League var deras bästa men nästa säsong kan bli deras sista

Burnley var en av förra säsongens stora positiva överraskningar. De höll sig för första gången kvar i Premier League. De var välorganiserade och visade upp ett notoriskt bra försvarsspel. Hemma på Turf Moor hade de länge ett bättre facit i termer av poäng än flera av Premier Leagues storklubbar. Sean Dyche pratades om som en av säsongens bästa managers.

Halvvägs in på sommaren är däremot tonläget runt Burnley ett helt annat. Det framstår alltmer som en mycket liten båt som flänger omkring på ett stort och stormande hav. Framgången har haft sitt mycket tydliga pris. Och om Burnley var förra säsongens positiva överraskning börjar de redan nu framstå som nästa säsongs dead men walking.

Flertalet spelare försvinner från Burnley. Några naturligtvis frivilligt. Men Joey Bartons långa avstängning kommer så klart olägligt. Dessutom blev det under måndagen klart att George Boyd flyttar till Sheffield Wednesday, samtidigt som Everton värvar Michael Keane. Även runt Andre Gray, Tom Heaton och Ben Mee snurrar rykten. Laget är på väg att köpas sönder.

Det där skulle så klart kunna uppfattas som något naturligt för en klubb av Burnleys styrka och storlek. Dessutom får de väldigt bra betalt för framför allt Michael Keane, för vilket de själva kan handla spelare. Men Burnley har inte tidigare agerat genom att köpa spelare för sådana pengar. Dessutom är deras egen inaktivitet hittills under sommaren i sig själv ett skäl till oro.

Burnley agerade sent på transfermarknaden även förra sommaren, i mångt och mycket till Sean Dyches frustration och irritation. Ett skäl att Burnley hittills visar upp en liknande saktfärdighet kan vara att Dyches egen framtid i Burnley inte är alldeles självklar. Han har på eget initiativ varit aktuell för andra jobb som Watford och Crystal Palace.

Nu gick de här jobben till andra kandidater, så Sean Dyche är åtminstone tills vidare kvar i Burnley, men det är för den sakens skull inte något positivt tecken för klubben att dess manager börjar se sig om efter andra alternativ. Särskilt inte som Dyche visat obruten lojalitet tidigare. Självfallet är det också en signal som spelarna noterar och laget märker av.

Burnley skulle helt säkert kunna hantera att i alla fall någon spelare försvinner under sommaren. Som sagt, det ligger lite i sakens natur. Men att under samma sommar, därtill med halva sommaren redan avklarad, också tappa Sean Dyche och bli tvingad till ett managerbyte, skulle försätta Burnley i en makalöst besvärlig situation.

Blickar vi framåt kommer Burnley även om Sean Dyche blir kvar, vilket möjligen bristen på alternativ gör troligt, förväntas vara bland ligans bottenlag, och vara en av förhandsfavoriterna till nedflyttning. Bland annat naturligtvis för att det är där Burnley egentligen befann sig redan förra säsongen, även om de sedan presterade desto bättre.

Men Burnleys prestation och framgångar byggde i väldigt hög utsträckning på stark organisation och ett väldigt samspelat lag. Ett arbete som i någon utsträckning måste starta om när viktiga spelare försvinner. Moralen i runt klubben och runt laget måste rimligtvis även den påverkas av såväl spelarflyttar som andra flyttrykten.

Visst går det att peka på Turf Moor som en tillgång för Burnley. Det var där de spelade sig kvar i Premier League under förra säsongen. Men min erfarenhet är att sådana faktorer nästan alltid är övergående. Burnley presterade bättre än normalt på Turf Moor den gångna säsongen, men prestationer återgår alltid till det normala. Motståndarna blir bättre förberedda på utmaningen.

Men även landskapet och konkurrensen förändras och utvecklas. Premier League blir steg för steg allt starkare från botten och upp. Tidigare säsonger har alltid sett i alla fall en-två riktigt svaga klubbar, ofta i någon form av pågående krissituation. Sunderland och Hull förra säsongen, Aston Villa innan det. På så vis har en klubb som Burnley ofta haft i alla fall någon räddningsplanka.

Men från och med nästa säsong är den typen av problemklubbar rätt svåra att hitta. De är åtminstone färre än kanske någonsin tidigare. Det har effekten att göra felmarginalerna för Burnley allt mindre. I själva verket vore det fullt möjligt för Burnley att göra en med deras mått mätt riktigt bra nästa säsong, men ändå sluta sist i Premier League.

Men inte särskilt mycket talar i det här läget för att Burnley kommer kunna upprepa förra säsongens framgångar och göra ännu en riktigt bra säsong. Det mesta talar alltså för att nästa säsong i Premier League blir Burnleys sista säsong i Premier League. Särskilt som konkurrenterna underifrån bara blir fler, större och starkare även de.

Återstår att se om Burnley och Sean Dyche bevisar mig fel i den frågan. Det vore på något sätt uppfriskande även det. Men inom fotbollen är den enes bröd ofta den andres död. Och när nu Everton har lagt beslag på brödet så lämnar det inte särskilt många alternativ för Burnley. Även om de kanske inte måste börja gräva graven riktigt ännu.

Det finns ändå någon slags passande ironi med fotbollens kretslopp där Burnley har byggt sina framgångar just genom att vara rätt duktiga på att ta tillvara restprodukterna från storklubbarna i sitt närområde, när dessa framgångar i sin tur leder till att storklubbarna i Burnleys närområde rensar Burnley på deras främsta tillgångar.

Men det finns också något positivt med detta ur flera olika perspektiv. Det är exempelvis ett strålande exempel för många spelare i storklubbar att det är fullt möjligt att våga ta klivet utanför dessa klubbar, hoppa ned något eller några steg, utan att detta för den sakens skull utesluter en återkomst till den nivån i ett senare skede.

Ett steg bakåt kan innebära två steg framåt. Det är naturligtvis bra för spelarna själva. Det är även bra för de mindre och de medelstora klubbarna som därmed blir mer attraktiva och får tillgång till ett större utbud av spelare. Därmed blir de på sikt ännu bättre.

:::

TRANSFERKOLLEN

Sandro Ramirez, Malaga till Everton. Strålande precis under toppen-anfallare i La Liga. Precis en sådan anfallare som en precis under toppen-klubb i Premier League bör värva om de siktar på att gå från under toppen till toppen. Ledde linjen i Spaniens omhuldade U21-lag i EM och gjorde det bra. Kan bli en stjärna med Everton. Berömlig – (+++++)

Michael Keane, Burnley till Everton. Everton värvar på i samma hastighet som en hamster med ADHD. Nu börjar till och med Jamie Carragher göra i sina twitterbrallor. Keane är en högklassig värvning. En av förra säsongens bästa mittbackar med Burnley och en mittback som bör passa alldeles utmärkt in i Evertons tänkta fotbollsidé. Berömlig – (+++++)

:::

LINHEMS TRANSFERKOLL

Lloyd Isgrove, Southampton till Barnsley. Barnsley håller på att bli så uppköpta att inte ens deras morsa skulle känna igen laget. Dock är man väldigt aktiva själva när det gäller att värva ersättare. Isgrove var ganska bra för Barnsley på lån säsongen 2015-16 och lär fortsätta på den vägen. Väl godkänd – (+++)

Neil Etheridge, Walsall till Cardiff. Långvarig landslagsmålvakt för Fillippinerna och senast i Walsall i två säsonger. Där han visserligen var bra men svårt att se varken han eller en Lee Camp med några dåliga säsonger bakom sig som en given startspelare i Cardiff. Är Cardiff nästa Blackburn? Godkänd – (++)

Marcelo Djalo, Lugo till Fulham. Hans fulla namn är Marcelo Amado Djaló Taritolay vilket är flera bra namn. Fulhampodcasten/-bloggen Fulhamish har en längre och ganska negativ scoutingrapport. Spelar åtminstone på en position som Fulham behöver förstärka. Underkänd – (+)

John Terry, Chelsea till Aston Villa. Svårt att förstå varför snart 37-årige Terry vill till Villa och riskera att fortsätta förstöra sitt rykte. Han passar dock in som en Villain. Har av flera skäl spelat sparsamt de två senaste säsongerna och det lär inte ta lång tid innan han blir en dyr bänknötare i Aston Villa. Fiasko – (-)

Peter Hyllman

Ett allvarligt samtal om Aston Villa 2017-18

Hyllman: Aston Villas förhoppningar om att ta sig omedelbart tillbaka till Premier League landade förra säsongen exakt mitt i tabellen, långt från alla tankar om ens playoff. Efter att ha sparkat Roberto Di Matteo anställde Aston Villa och Tony Xia istället Steve Bruce utifrån idén att han vet vad som krävs för att flyttas upp från The Championship. Stämmer det fortfarande eller har The Championship förändrats?

Linhem: Steve Bruce vann ändå två uppflyttningar nyligen, delvis med ett 3-5-2-system likt det som Antonio Conte återuppfunnit, och har fortsatt ett bra öga för unga såväl som bortglömda talanger (Harry Maguire, Sone Aluko) så jag tror inte han är föråldrad. Jag är inte säker på att han är lösningen för just Aston Villa men jag tror inte Steve Bruce är problemet.

Aston Villas svaga punkt som jag ser det är en svullen och dysfunktionell spelartrupp byggd över två dyra och instabila transferfönster. Mittfältet i synnerhet lider av överflödets förbannelse och överlag verkade Steve Bruce mest experimentera med alla tänkbara laguppställningar under våren. Vad tror du själv om den stora bocken Bruce och vad är din syn på Aston Villas spelartrupp i nuläget?

Hyllman: Steve Bruce ger det här klassiska intrycket av att man vet vad man får, ett stabilt försvarsspel. Mycket riktigt hade ju också Aston Villa ett av seriens bästa försvar förra säsongen, samtidigt som lagets stora taktiska problem var att de aldrig fick någon ordning på eller idé om anfallsspelet. Återigen, något vi kanske känner igen med Bruce. Men jag undrar om det längre räcker i en serie som utvecklas och kontinentaliseras i rasande fart.

Visst har Aston Villa många bra spelare. Kanske för många som du säger. Ett rimligt antagande är att Steve Bruces egna nyförvärv som Henri Lansbury, Conor Hourihane och Scott Hogan ska utgöra åtminstone grunden till den ryggrad som Aston Villa sålde iväg för två år sedan. Och i Jonathan Kodjia har Aston Villa en av seriens bästa anfallare. Annars är det ju ledare Aston Villa saknar. Tror du apropå det att det ligger något i John Terry-ryktena?

Linhem: John Terry? Du klarade inte ens två hela frågor innan du började tjöta om Premier League-nonsens! Antar att Henri Lansbury och Conor Hourihane är Steve Bruces värvningar, men han verkade inte alls veta hur de skulle spela ihop. Detsamma gäller Birkir Bjarnarson, Mile Jedinak, och Gary Gardner. Det som skulle göra mig tveksam till Bruce i Aston Villa snarare än Bruce som manager generellt är hur det såg ut under våren.

Jag räknar till tio olika innermittfältskombinationer sedan januari, spelare som Jordan Amavi, Birkir Bjarnarson, Conor Hourihane, och Jonathan Kodjia spelandes ur position som vänsteryttrar, och flera olika formationer användes hejvilt. Hur mycket värde ska man lägga på en halv säsong för en ny manager med gott om ny spelare? Har du några värvningar, spelare eller position, du vill se Aston Villa göra i sommar? Eller är försäljningarna ännu viktigare?

Hyllman: Precis, jag fick aldrig intrycket under säsongen att Steve Bruce riktigt visste vad han skulle göra med sitt spelarmaterial. Kanske framför allt fått klart för sig vilka spelare som inte ingår i hans planer. Ross McCormack exempelvis. Framför allt därför tror jag det är viktigt att Aston Villa blir av med vissa spelare, och lyckas behålla vissa andra spelare, lika mycket som vilka de sedan värvar.

Om Steve Bruce har en tydlig idé på det sättet så tror jag Aston Villa kan bli betydligt farligare den här säsongen. Spelare för spelare har de trots allt en bra spelartrupp, med en stark backlinje och ett dynamiskt mittfält. Om Conor Hourihane blir samma kreativa nav i Aston Villa som han var i Barnsley så borde det räcka långt för anfallsspelet också. Annars är det en målvakt som Aston Villa främst jagar, där de vill men kanske inte kan förlänga med Sam Johnstone.

Jonathan Kodjia gjorde väldigt många mål för Aston Villa förra säsongen så klart. En viktig spelare för Aston Villa att behålla. Men om jag tittar på Aston Villas spelartrupp är det svårt att riktigt se den där spelaren som ska ”göra det” för dem. Vem blir för Aston Villa den här säsongen vad Chris Wood var för Leeds förra säsongen, eller Dwight Gayle för Newcastle, Glenn Murray för Brighton?! Utan den spelaren får Aston Villa det svårt att nå playoff, eller?

Linhem: Definitivt. Om Steve Bruce lyckas forma denna stora klump av spretiga fotbollstalanger är Aston Villa ett topplag. Det som Bruce inte experimenterade med var backlinjen där James Chester och Nathan Baker utgör ett bra mittbackspar med rutinerade Elphick som tredje val. Dessutom har man fyra bra ytterbackar i Alan Hutton, James Bree, Neil Taylor, och Jordan Amavi. Målvaktsituationen är verkligen ett problem i nuläget. Lee Grant vore en lysande värvning.

Jag behöver inte övertygas om Hourihane, jag tycker han borde ges nycklarna till mittfältet och bör aldrig behöva spela på kanten mer. Vad jag känner att deras mittfält saknar är en defensiv mittfältare då man på Bruces föredragna mittfält ifjol hade Mile Jedinak, Conor Hourihane, och Henri Lansbury som alla är lite för stora, osmidiga, och bollkära tillsammans. Alla trivs bäst med någon mer löpvillig spelare bredvid sig. Enklast vore att återigen raida Barnsley och värva Hourihanes gamla partner Josh Scowen innan han värvas av QPR eller Bristol City.

Jag tror Jonathan Kodjia är den spelaren, men Bruce verkade på slutet av säsongen föredra det dyra (nyare) nyförvärvet Scott Hogan som är en lika bra målskytt men en mindre mångsidig spelare utanför straffområdet jämfört med Kodjia. Kodjia är den som påminner mest om Abel Hernandez som var Hulls bästa spelare när Bruce fick dem uppflyttade senast och det finns gott om offensiv kvalitet runtomkring. Som jag ser det handlar Aston Villas offensiva problem om att hitta rätt formation, rätt spelarsamarbeten, och inte spela allt för många spelare bara för att dom var dyra eller är mer kända spelare.

Tror du Bruce har fullt förtroende av Aston Villas ägare Dr. Tony Xia att göra en mer objektiv bedömning av spelartruppen eller kommer han vara något begränsad av att han måste knö in för många av de dyra spelare som Villa köpte under förra säsongen?

Hyllman: Jag tror inte Steve Bruce kommer ha den typen av press på sig från Tony Xia att spela exakt vilka spelare, Xia känns inte riktigt som just den typen av ägare. Åtminstone inte uttalat på det sättet. Däremot tror jag Xia saknar all form av tålamod och går det något annat än bra för Aston Villa inledningsvis under säsongen så kommer ett managerbyte som ett brev på posten. Det gäller att hugga tag i allra minst playoff-platserna från början och aldrig riktigt släppa taget. Tyvärr tror jag inte Aston Villa klarar av det utan går ännu en osäker mittensäsong till mötes. Vad tror du avslutningsvis själv mer konkret hur det går för Aston Villa nästa säsong?

Linhem: Stämmer nog. Kanske har det handlat om att Steve Bruce med ovanligt mycket pengar att röra sig med handlade med magen och inte lyckats reda ut rätt lag ännu. Men nej, lång tid lär han verkligen inte få. Det får närmast ingen i Championship.

Det är svårt att säga något mer konkret så här tidigt på sommaren, en månad från ligastart och två månader från stängt fönster men min fortsatta tro på Steve Bruce som en bra manager och att Aston Villa trots allt förutom en bred trupp också har flera av ligans bästa spelare i Conor Hourihane, Jonathan Kodjia och Albert Adomah gör att jag tror att Aston Villa slutar topp-sex. Med eller utan Steve Bruce.

Vad tror ni själva? Ännu en miserabel säsong eller kommer Aston Villa-fansen när säsongen är över att älska sin Doktor?

[youtubeplay id=”QNLfQkHQlE8″ size=”medium”]

:::

P.S.

Hyllman: Under dagen har det ju dessutom blivit klart att Aston Villa signar John Terry. Eller möjligen rättare sagt att John Terry signar Aston Villa. Beror väl lite på hur man ser på det. Vilket om inte annat borde lära Kamrat Linhem att man driver med mig på egen risk! Jag är kluven till den här värvningen. Å ena sidan är John Terry naturligtvis en spelare med fantastiska ledaregenskaper och mängder med erfarenhet, vilket är precis vad Aston Villa behöver. Å andra sidan är han till åren kommen och riskerar väl bli mer av en mycket dyr belastning om inte viljan är den rätta eller om förmågan inte matchar viljan. Men jag känner mig inte riktigt lika kategorisk i den frågan som dig där, eller?!

Linhem: Jag ångrar det inte alls, det är fortfarande nonsens att värva Terry vid detta stadiet av hans karriär. Påminner starkt om när Notts Co värvade Sol Campbell. Det går förstås att vara djävulens advokat och se möjligheten att Terry passar in bra hos Steve Bruce som skulle kunna ha en plan för honom. Men Villa har redan ett bra mittbackspar och Elphick fyller redan rollen av en rutinerad mittbacksreserv. Tror dock helt ärligt att det är en katastrofal värvning och exakta motsatsen till vad Villa borde värva. Man borde föryngra och satsa mindre på stora namn bara för uppmärksamhet. Dr. Xia verkar ha värvat honom enbart för att jävlas med Birmingham och visa vilka som är störst och mest slösaktiga i stan. Den stora frågan som någon lyfte på Twitter är ifall John Terry får samma planerade hyllning som han fick när han lämnade Chelsea när Aston Villa avslutar säsongen borta mot Millwall?
Hyllman: Ett annat twitterrykte är ju att John Terry har blivit lovad en framtida managerroll i Aston Villa. Vilket om det stämmer vore så spektakulärt dumt att ord saknas för att beskriva saken. Man undrar lite vad Steve Bruce skulle tycka om den saken.
Peter Hyllman

Fotbollens regler om tapping-up är mest perversa och borde avskaffas

Tapping up. Att ägna sig åt diverse underhandade försök att fresta spelare som tillhör andra klubbar att med mer eller mindre avancerade metoder vilja flytta till din klubb. Ett begrepp som blivit så laddat bland supportrar att om någon helt utomstående hörde talas om det skulle de nog få för sig att det handlade om något betydligt värre och mer perverst än vad det faktiskt är.

Den här sommaren har vi ju fått se just ett sådant här drama utspela sig inför öppen ridå, under ett antal akter. Liverpool och Jürgen Klopp blev påkomna med näven i kakburken i sina försök att övertyga Southamptons Virgil Van Dijk om att Anfield is the place to be. En olycksalig lokaljournalist blev dock lite för ivrigt detaljerad med sin story och Liverpool tvingades till en formell ursäkt.

Dramat fortsatte emellertid när det efter Liverpools ursäkt till Southampton och deras, åtminstone för stunden, tillbakadragande av sitt intresse för Virgil Van Dijk visade sig att Premier League beslutade sig för att inte utreda frågan närmare, det vill säga inte vidta några disciplinära åtgärder alls. Många undrade med viss rätt varför regler alls finns när brott mot dem inte bestraffas.

Jag rör mig på samma spår, fast möjligen i annan riktning. För mig är detta i första hand ett problem som handlar om den mänskliga benägenheten att skapa regler för sådant som vare sig behöver regleras eller kan efterlevas. Det är klubbar som inbillat sig i sin egen dumhet att fler regler ska göra det lättare för dem att behålla sina bästa spelare.

Det här är så klart nonsens. Det är regler som är i praktiken omöjliga att hålla koll på och efterleva som granskande myndighet. Straffen till och med för de regelbrott som uppdagas är, som synes, obefintliga eller i bästa eller värsta fall skrattretande. Gråzonerna för vad som är vad är oändliga och möjligheterna till agerande i det fördolda likaså.

Ett bra test för alla reglers vara eller icke vara är vad som skulle hända om just den regeln försvann. Skulle det bli någon märkbar skillnad i kontakterna mellan de olika parterna på spelarmarknaden jämfört med nuläget? Nej, knappast. Är det inte dessutom bara att betrakta som naturligt och önskvärt att klubbar faktiskt agerar utifrån marknadens egna villkor? Jo, förmodligen.

Det ligger naturligtvis mycket i försvaret från de som åkt fast för tapping upp att det är något alla ägnar sig åt och att det enda de har gjort sig skyldiga till är att ha varit klantiga nog att åka fast. Även om det rent moraliskt kanske inte är ett försvar värt att rekommendera. Men det här är ett fall där problemen med regelbrott i huvudsak beror på att vi varit dumma nog att skapa reglerna.

Det finns hos många en benägenhet att betrakta regler som något från ovan givet, något som bara ska följas och egentligen inte ifrågasättas. Kanske är det typiskt svenskt auktoritetslydande. Det är ju i själva verket tvärtom. Regler är alltid skapade av människor, av skäl som tillsammans kan vara sakliga, politiska, rationella eller irrationella, sunda eller skadliga på en och samma gång.

Varför blir vi då så upprörda när vi hör om brott mot dessa regler om tapping up, om nu reglerna i sig är så hopplösa som de ändå är?! Delvis naturligtvis för att det beskrivs och uppfattas som just regelbrott, och vi är socialt betingade att reagera negativt på sådant. Något handlar det kanske om vår uppfattning om rättvisa, att någon får fördelar på någon annans bekostnad.

Ego och självkänsla är andra tunga skäl. För den ständiga kraftmätningen som alltid pågår inom fotbollen och bland supportrar, det vill säga vilka klubbar som är störst, bäst och vackrast, pågår ju året runt. Den tar inte paus bara för att själva fotbollen tar sommaruppehåll. Tvärtom utspelas ju en väldigt stor del av denna kraftmätning just under sommaren – och silly season.

För vissa verkar ju just denna aspekt av kraftmätningen vara den allra viktigaste och roligaste. Förmågan att värva de bästa spelarna börjar värderas högre än förmågan att spela ihop poäng i tabellen och titlar till klubben. Vill vi och kan vi dessutom värva er allra bästa spelare mot er vilja så rör det naturligtvis upp ett hav av känslor från båda håll. Är vi eller ni the bitch?

Det är en fotbollens maktsexualism som på så vis påminner väldigt mycket om fängelsets, åtminstone så som vi lärt oss förstå den utifrån amerikanska serier som Oz. Och media drar naturligtvis sitt strå till stacken genom att göra det hela till mustig realityshow. Skulle vi slippa detta genom att bara ta bort reglerna om tapping up? Nej, naturligtvis inte.

Men det är uppenbart att reglerna inte på något sätt besparar oss detta. Om något så matar de bara maskinen ytterligare genom att erbjuda ännu en snaskig vinkel till storyn. Vilket för mig tillbaka till just den punkt där jag började den här bloggen: Reglerna om tapping up är fullständigt meningslösa, och borde omedelbart avskaffas!

De är i själva verket rätt perversa.

:::

TRANSFERKOLLEN

Willy Caballero, Man City till Chelsea. Den här karusellen av föråldrade målvakter som gjort en karriär som andramålvakter är rätt svår för mig att förstå mig på, utifrån ett klubbperspektiv. När man inte på ens en så menlös trupposition som reservmålvakten satsar på unga spelare eller i alla fall på någon form av framtid så är det väl bara att packa ihop. Underkänd – (+)

Jan Bednarek, Lech Poznan till Southampton. Southamptons brist på mittbackar sedan de sålt José Fonte till West Ham blev rätt tydlig under förra säsongen, även med Virgil Van Dijk i klubben. Alltså klokt och inte märkligt att Southampton nu värvar ung mittback, en av Polens mest lovande spelare närmare bestämt. Väl godkänd – (+++)

Daniel Bachmann, Stoke till Watford. Ännu en målvaktsvärvning, men den här gången en målvakt som inte behöver plocka ut löständerna varje kväll innan han går och lägger sig. Tanken är nog fortfarande att Heurelho Gomes är förstamålvakt, så det här är framför allt en värvning för att täcka upp för honom och för framtiden. Godkänd – (++)

Kiko Femenia, Alaves till Watford. Alaves fortsätter tappa personal till Premier League. Den här gången är det deras högerback som lämnar till Marco Silvas Watford. Intressant värvning för Watford som inte riktigt hade något riktigt bra alternativ på just högerbacken förra säsongen. Väl godkänd – (+++)

Jay Rodriguez, Southampton till West Brom. Det är lätt att bli rätt trött på hur vissa klubbar, mer precist kanske vissa managers, mest fortsätter att värva spelare utan att man riktigt någon gång ser hur dessa värvningar substantiellt faktiskt kommer förbättra laget. Att Rodriguez har varit lovande är solklart, men fem år utan effekt i Southampton blir inte annorlunda i West Brom. Underkänd – (+)

:::

LINHEMS TRANSFERKOLL

Marc Roberts, Barnsley till Birmingham. En av många genombrott i Barnsley ifjol. Var enligt mig ligans bästa mittback utanför Brighton. Otroligt nog spelade han i lag som Wakefield, Worksop, och Buxton tills han fyllde 23. Ledde Championship i vunna höjddueller ifjol trots att han inte är något 1.90-monster. Bidrog också med en handfull av mål och assists. En riktig ledare till mittback och blir en viktig beståndsdel i Redknapps nya Birmingham. Berömlig – (+++++)

Josh Scowen, Barnsley till QPR. Tog det tuffa jobbet vid sidan om Hourihane i Barnsley. Är ingen utpräglad defensiv spelare men gjorde den mer defensiva mittfältsrollen till sin egen i Barnsley. Även vikarierat som ytterback. Kan ge större frihet till Massimo Luongo att uttrycka sig offensivt. Med beröm godkänd – (++++)

Zeki Fryers, Crystal Palace till Barnsley. Oj vad Barnsley värvar. Lätt att tro att värvningarna av Fryers och McCarthy betyder att man inte väntar sig få behålla Andy Yiadom. Är Fryers bra? Svårt att bedöma PL-talanger som knappt spelat på seniornivå men Barnsley har tidigare haft bra fingertoppskänsla på det området. Väl godkänd – (+++)

Barry Douglas, Konyaspor till Wolverhampton. Det är nog få som hört talas om denna skotska vänsterback som spelat för Konyaspor och dessförinnan Lech Poznan. Känns inte som vänsterback var ett behov för Wolves i och med Matt Doherty. Väl godkänd – (+++)

Mateusz Klich, Twente till Leeds. Jag har inte jättekoll på denna polska landslagsman men han är en mittfältare som bidrog med gott om både mål och assist till Twente ifjol som slutade sexa i Eredivisie. Kan mycket väl vara en klassvärvning på en position Leeds behöver förstärka. Berömlig – (+++++)

Peter Hyllman

LINHEM: Transferkollen i Football League mellan den 17-30 juni

BERÖMLIG (+++++)

Emyr Huws, Cardiff till Ipswich. Var på lån i klubben ifjol och enligt Big Mick själv var han kanske lagets bästa spelare tillsammans med Tommy Lawrence. Riktig box-to-box mittfältare med ett fruktat långskott. Oklart varför inte Cardiff ville behålla honom. Walesisk landslagsman.

MED BERÖM GODKÄND (++++)

Curtis Davies, Hull till Derby. En imponerande värvning av Derby. Derby behövde lite nytt blod i backlinjen och Davies är fortfarande en högklassig försvarare även om han förlorade sin plats i Hull ifjol. Kan få en nytändning och lär ha några säsonger kvar.

Cameron McGeehan, Luton till Barnsley. Två säsonger i rad gjort mer än tio ligamål för Luton. Ifjol gjorde han alla på hösten innan han blev skadad. Det är ett långt hopp upp till The Championship från League Two men McGeehan var kanske ligans bästa spelare under hösten. Löpvillig och väldigt blond innermittfältare, vilket passar Barnsley bra.

Stephen Warnock, Wigan till Burton. Var i skymundan en av ligans bästa vänsterbackar ifjol trots sin höga ålder (36 iår) och då Wigan blev nedflyttade. En strålande värvning på kort sikt för Burton om inte detta visar sig vara en strid för mycket för gamle Warnock.

Eros Pisano, Hellas Verona till Bristol City. En oväntad värvning men Bristol City, som började säsongen bra ifjol innan de efter en total genomklappning drogs in i nerflyttningstriden, kan onekligen behöva en erfaren italiensk försvarare. Främst högerback men kan även spela på kanterna ifall det kniper.

Jake Buxton, Wigan till Burton. Tredje gången som Nigel Clough värvar den gamle mittbacken Buxton som var en supporterfavorit när han spelade en säsong för Burton i gamle Conference National. Gjorde en bra säsong för Wigan ifjol. Bidrar med gott om rutin och är ”bara” 32 år.

Felix Wiedweld, Werder Bremen till Leeds. Enligt Bundesliga-experter på Twitter ska han ha blivit bättre ju längre säsongen gick i Bremen men fortfarande en ung målvakt som är ojämn. Lär vara tänkt att han äntligen ska passera den ålderstigna Bob Green (tidigare känd som Robert Green) till bänken där han kan svammla om sin landslagskarriär och andra världskriget.

Will Buckley, Sunderland till Bolton. En väldigt snabb ytter som antagligen sprungit med bollen ner i spelargången á Forrest Gump om han fått lära sig bättre. Underhållande spelare men grovt ojämn. Något av en kupp för Bolton då han var en topplagsspelare i Championship innan han blev dömd till att spela för Sunderland.

Tom Adeyemi, Cardiff till Ipswich. En spelare jag alltid gillat. En proper box-to-box mittfältare som oavsett vart han spelat har bidragit med många löpmeter och gärna ett par mål från mittfältet. Nobbade erbjudanden från Cambridge University för att fokusera på fotbollen. Med Huws och Adeyemi på mittfältet kanske Ipswich överväger att spela sig igenom mittfältet ibland.

VÄL GODKÄND (+++)

Jason Cummings, Hibernian till Nottingham Forest. Gjorde mängder av mål för Hibs ifjol, dessvärre i skotska andradivisonen. Warburton kommer dock nyligen från Skottland och mötte Cummings i cupspelet. Nottingham har ett överskott av anfallare men kanske ser Warburton något speciellt i Cummings och litar inte på Assombalongas hälsa?

Liam Boyce, Ross County till Burton. Vann skytteligan i Skotska PL ifjol vilket är ett gott tecken och Burton gör sällan dåliga eller ogenomtänkta värvningar. Det mesta är en uppgradering jämfört med Chris O’Grady. Lite orolig kommentar av Nigel Clough att Boyce tydligen varken är snabb eller sevärd men gör mål.

Liam Lindsay, Patrick Thistle till Barnsley. Omtyckt och framgångsrik i Skottland. Barnsley behöver värva mittbackar om de ska ersätta Marc Roberts som verkar vara förlorad. Var ganska målfarlig ifjol.

Josh Harrop, Man Utd till Preston. En av flera värvningar Grayson gjorde innan han lämnade för Sunderland. Mångsidig offensiv spelare som gjorde gott om mål för Man Utds reservlag ifjol och gjorde till och med ett seniormål när Mourinho lyftade ungdomarna mot Crystal Palace. Bör vara bra men vi har även sett ungdomar med a-lagserfarenhet i stora Premier League-lag misslyckas i Football League tidigare.

Jed Wallace och George Saville, Wolverhampton till Millwall. Wallace är sevärd mittfältare jag och många andra hade höga förhoppningar på efter att han glänste i Portsmouth. I Wolves har han dock inte lyckats jaga med flocken utan istället spenderat mer tid ute på lån. Däribland i Millwall som verkar ha uppskattat vad han presterade ifjol.

Saville är en pålitlig central mittfältare som också kan spela längs med vänsterkanten. Fick en del speltid i Wolves under Lambert ifjol. Bidrar med viss Championship-erfarenhet och har också varit på lån i Millwall tidigare.

Famara Diedhiou, Angers till Bristol City. Bristol City värvade Kodjia från Angers och hoppas nu Diedhiou är lika bra. Likt hur Brighton värvade först Leonardo Ulloa och sedan Tomer Hemed från Almeria. Mindre skicklig med bollen än Kodjia men möjligen lika målfarlig. Bortsett från Andy Delort brukar Championship värva rätt från Frankrike.

Pelle Clement, Ajax till Reading. Reading-bloggen The Tilehurst End har en längre scoutingrapport. Kortfattat är han en mångsidig ytter/offensiv mittfältare som Jaap Stam älskade när han var i Ajax. Långsam för att vara ytter men väger upp det med klassisk holländsk spelförståelse. Bra namn!

Ethan Pinnock, Forest Green till Barnsley. Tagit en kometkarriär sedan han slog igenom i hipsterlaget Dulwich Hamlet. Stor anledning till Forest Greens framgångar ifjol. Lär dock bli en rejäl omställning till The Championship men å andra sidan värvar Barnsley gärna spelare som är tilltänkta främst för kommande säsonger.

GODKÄND (++)

Lee Camp, Rotherham till Cardiff. En av ligans bästa målvakter för några år sedan. Verkar dock ha åldrats snabbare än målvakter brukar göra. Kan en återförening med Warnock rulla tillbaka åren eller blir som bäst en hygglig backup?

Declan Rudd, Norwich till Preston. Byter bänken i Norwich till bänken i Preston. Pålitlig ersättare ifall Chris Maxwell blir skadad.

Phil Ofusu-Ayeh, Eintracht Braunschweig till Wolverhampton. Skadedrabbad högerback som lär bli backup/konkurrens till Dominic Iorfa. Känns oväsentlig men blivit uttagen till Ghanas landslag och verkar ha varit lovande.

Danny Ward, Rotherham till Cardiff. En av få bra spelare i Rotherham de senaste säsongerna. Återförenas med sin tidigare Rotherham-manager Warnock. Har två gånger gjort 10+ mål i Championship i sin karriär men är inte alltför pålitlig framför mål, kan dock också spela som ytter. Cardiff är inte särskilt ambitiösa nuförtiden.

Kevin O’Connor, Cork till Preston. Ej av förväxla med Brentfords gamla trotjänare. Denna O’Connor är dock också försvarare och blir Prestons sjunde irländare. Spelat för irländska U21-landslaget.

Peter Hyllman

LINHEM: Transferkollen i Football League till och med den 17 juni

Under sommaren har jag bett Linhem göra en motsvarande transferkollen för Football League (The Championship) som jag gör med värvningarna i Premier League. En första sammanställning av redan genomförda värvningar kommer här, andra halvan kommer vid annat tillfälle, och därefter betygsätts värvningar i takt med att de genomförs enlig standard.

Under den kommande månaden som är kvar innan säsongspremiären kommer även Linhem och jag under vardagskvällar publicera särskilda preview-bloggar för varje klubb i The Championship. Förhoppningsvis är det en uppskattad service för de som har sitt eget klubbintresse i just The Championship, och kanske en vettig ”for dummies”-guide för de enbart allmänintresserade.

/Hyllman

BERÖMLIG (+++++)

James Meredith, Bradford till Millwall. Det är nästan tradition att playoff-vinnare värvar någon av sina playoff-konkurrenters bästa spelare. Meredith är en fantastisk vänsterback som man verkligen lägger märke till och som förtjänar sin chans i The Championship.

Angus Gunn, Man City till Norwich (lån). Son till Norwich-legendaren Bryan och efter Ruddy och McGoverns svaga insatser ifjol är Gunn ett välkommet tillskott. Bör gå rakt in i laget och kan mycket väl få ett genombrott i likhet med det Joe Hart fick på lån i Birmingham.

Callum Paterson, Hearts till Cardiff. Frejdig högerback som är oväntat målfarlig, särskilt med huvudet. Tydligen en omskolad anfallare likt Ashley Cole, Jeffrey Schlupp, eller Stephen Ward. Skotsk landslagsman och en del såg han gå till Celtic eller Rangers. Bättre framåt än bakåt. Kan få ett genombrott likt de Kyle Walker fick spelandes för Warnock i QPR.

David Stockdale, Brighton till Birmingham. Ett riktigt kap av Harry Redknapp. Stockdale är en av Championships bästa målvakter och om Brum satsar uppåt i tabellen är målvakt ett bra ställe att börja. Sägs ha lämnat Brighton för att komma närmare sin familj, vilket bara spelare och managers från norra England verkar göra.

MED BERÖM GODKÄND (++++)

Matty Lund, Rochdale till Burton. Burton gör främst denna typen av billiga värvningar från lägre divisioner. Matty Lund är dock inte alls någon dum värvning. Man kan värva från sämre ställen än Rochdale som har en fantastisk manager i Keith Hill och ett lag som aldrig slutar löpa. Lund är en målfarlig mittfältare som togs ut till Nordirländsk landslaget ifjol.

Andrew Taylor, Wigan till Bolton. Var väldigt bra för Bolton på lån ifjol och även om han inte är Championships bästa vänsterback längre som för 7-8 år sedan är han fortfarande bara 31 till hösten och fortsatt en stabil ytterback, precis den sortens värvning en nykomling behöver.

Marley Watkins, Barnsley till Norwich. Ännu en succéspelare lämnar Barnsley. Watkins är en mångsidig ytter/anfallare som gjorde tio mål och sju assists ifjol trots skadeproblem. Bra värvning men å andra sidan oklart om Norwich behöver fler yttrar. Bra ersättare till Jacob Murphy ifall en Premier League-klubb värvar honom.

Mario Vrancic, Darmstadt till Norwich. Farke försöker verkligen inte förneka att han är en uppföljare till Wagner. Vrancic är en bosnisk landslagsman som varit bra i Paderborn och Darmstadt runtomkring glappet mellan Bundesliga och andra Bundesligan. Spelade dessförinnan i Dortmunds reservlag. Rimligen en bra värvning, Huddersfield var ju bra ifjol trots allt.

Jason McCarthy, Southampton till Barnsley. Vann priser från supportrarna som säsongens spelare först i Wycombe och sedan i Walsall ifjol. Typisk Barnsley-värvning. Bra ersättare för Bree som jag tror passar in perfekt i Barnsley även om de inte börjar på W.

Mark Little, Bristol City till Bolton. En personlig favorit och frejdig högerback. Är som bäst som wingback och ifall Bolton fortsätter spela 3-5-2 (som till synes alla League One-lag ifjol, innan Conte gjorde det mainstream) kan han vara en perfekt värvning.

VÄL GODKÄND (+++)

Craig Gardner, West Brom till Birmingham. En kompetent mångsidig spelare som gjorde en duglig insats på lån i klubben ifjol. Första tecknet på Birminghams satsning med Redknapp.

Stevie Mallan, St. Mirren till Barnsley. Min kunskap om skotsk fotboll är begränsad bortom Celtic & Rangers och rapporter om nästa skotska succémanager som ryktas flytta söderut. Mallan är en central mittfältare vilket Barnsley behöver och utifrån youtube-klipp kan han åtminstone ersätta Hourihane som frisparksläggare.

Enda Stevens, Portsmouth till Sheffield United. League Twos bästa vänsterback ifjol. Men antagligen inte bättre än Lafferty som hade den vänstra wingback-positionen ifjol och jag har svårt att se Lafferty lämna. Tillför konkurrens och truppbredd samt möjligheten att spela Lafferty längre fram i banan.

Henrik Dalsgaard, Zulte Waregam till Brentford. Det är svårt att bedöma Brentfords utan deras avancerade scouting men Dalsgaard är en dansk högerback som fått spela i landslaget och trots allt spelat för ett av de bättre lagen i Belgien. Är målfarlig för en högerback, kan också spela ytter och råkar vara drygt 1.90 lång.

Adam Le Fondre, Cardiff till Bolton. Var ett välkommet tillskott i Bolton förra våren och gjorde mål varannan match för Bolton senaste de spelade i The Championship. Något till åren och aldrig varit något fysiskt praktexemplar. Förhoppningsvis bara super-sub numera, vilket passar honom perfekt.

Roderick Miranda, Rio Ave till Wolves. En Jorge Mendes-värvning. Tidigare tillhört Benfica, fick sitt genombrott för Rio Ave ifjol. Mittback som ska vara ganska lik David Luiz i spelstilen medan hans krulliga frisyr inte riktigt har samma volum.

George Baldock, Milton Keynes till Sheffield United. Sam Baldocks lillebror är väldigt omtyckt i Oxford efter en lånesejour där och fick ifjol äntligen chansen hemma i Milton Keynes där han glänste trots att MK hade en dålig säsong.

Christoph Zimmerman, Borussia Dortmund II till Norwich. Min koll på tysk reservlagsfotboll är begränsad (har dock tokbra koll på C-lags handboll på Hisingen) så jag lämnar över ordet till Norwichs manager Farke: “He’s very big, tall, strong and powerful and he’s an intelligent boy … He was my captain of my under-23 team at Borussia Dortmund, and he fits English football because of his powerful way.” Passar Norwich som behöver defensiva förstärkningar.

Joe Garner, Rangers till Ipswich. Joe Garner är arvtagaren till Kevin Davies och hans vassa armbågar passar perfekt hos Big Mick vars spelstil har blivit allt mer konservativ på gränsen till skyttegravskrig. I Big Micks kommentarer kan man nästan se hur det vattnas i munnen när han pratar om Joe Garners tuffa spelstil. Dessvärre har Garner inte bevisat att han också kan göra mål utanför League One.

GODKÄND (++)

Nathan Thomas, Hartlepool till Sheffield United. En av få ljuspunkter i ett uselt Hartlepool ifjol. Känns mer som en League One-värvning. Oklart hur han som ytter passar in i Sheff Utds föredragna 3-5-2 men ger viss truppbredd och flexibilitet.

Luke Daniels, Scunthorpe till Brentford. Rutinerad målvakt på lägre nivå. Okej backup att ha till den väldigt bra Dan Bentley. Innebär rimligen att man lånar ut eller säljer den lovande Jack Bonham.

Nathaniel Mendez-Laing, Rochdale till Cardiff. Ytter som verkligen blommade ut under våren för Rochdale när han fick mer speltid. Han är väldigt snabb och gratis men har svårt att se honom vara någon stjärna i The Championship. Cardiff verkar å andra sidan vara ganska nöjda med att harva i mitten av tabellen.

Ryan Bennett, Norwich till Wolves. Inte den typiska Jorge Mendes-värvningen. Bennett är en gammaldags mittback trots sin unga ålder. Är en helt okej Championship-mittback som är en godkänd värvning ifall han inte är en tilltänkt startspelare. Känns lite överflödig i ett Wolves med många mittbackar men är bättre än frisläppta Mike Williamson.

Hadi Sacko, Sporting Lissabon till Leeds. Gjorde ett hyfsat jobb på lån i klubben ifjol och lär ha varit billig. Å andra sidan ingen succé ifjol och värvad innan Leeds anställde Christiansen.

Sean Maguire, Cork till Preston. Preston har varit bra på att värva från Irland och anfallaren Maguire låg i toppen av skytteligan därborta när han lämnade. Å andra sidan har målskyttar från de irländska ligorna inte varit lyckade i Football League.

Tom Elliott, Wimbledon till Millwall. En lång target man som fick något av ett genombrott ifjol med 13 mål för the Dons. Lite svårt att se honom ta plats i Millwall, möjligen en arvtagare till ålderstigna Steve Morison?

FIASKO (-)

Ched Evans, Chesterfield till Sheffield United. Om vi bortser från att jag inte håller med brittisk lag om vad som räknas som våldtäkt (Ched Evans blev frisläppt trots att han erkänt att han och hans polare hade sex med en medvetslös kvinna som han inte pratat med tidigare) så var Ched Evans en dålig League One-spelare för Chesterfield ifjol och Blades har gott om anfallare.

Peter Hyllman

Återköpet av Elland Road är på alla sätt ett jättelyft för Leeds

Om Andrea Radrizzanis första beslut som Leeds nye ägare, att ersätta Garry Monk med Thomas Christiansen som ny manager, möjligen väckte sin beskärda del av frågetecken och kanske i viss mån kritik, så har Radrizzanis andra beslut som Leeds nya ägare väckt desto större gehör – nämligen att köpa tillbaka Elland Road, som nu återigen alltså ägs av Leeds.

Det var mitt under Leeds finansiella härdsmälta som beslutet fattades att sälja Elland Road. Det var ett kortsynt och rätt korkat beslut, som många beslut blir när beslutsfattarna saknar is i magen. För besväret fick Leeds £8m, en summa som naturligtvis inte gjorde någon större skillnad för någonting. Definitivt inte att rädda Leeds ur sina dåvarande ekonomiska bekymmer.

Ekonomiskt har det knappast varit någon strålande affär för Leeds heller. De fick £8m i försäljningssumma men har under de knappt 15 åren som passerat sedan dess hunnit med att betala mer än det dubbla i hyreskostnader. Det var knappast klassens ljushuvuden som drev Leeds vid den där tidpunkten, men det var ju också lite därför de befann sig i den situationen.

Det finns självfallet kalla ekonomiska skäl för Leeds och Andrea Radrizzani att nu köpa tillbaka Elland Road. Den årliga hyreskostnaden om drygt £1,5m kan nu istället investeras i akademin, i övrig verksamhet eller i en modernisering av Elland Road, ett område som inte minst på grund av utförsäljningen till en tredje part har varit sorgligt eftersatt under dessa år.

Besläktat med detta innebär emellertid också köpet av Elland Road att Leeds nu själva kontrollerar intäktsströmmarna som kommer från matchdagar i sin helhet. Naturligtvis ett väldigt viktigt område för en klubb av Leeds storlek och position, med en så stor supporterbas men ändå inte tillgång till TV-intäkter ens i närheten av samma utsträckning som i Premier League.

Men framför allt är beslutet att köpa tillbaka Elland Road ett känslomässigt beslut för Leeds. Just förlusten av sin egen arena var kanske den symboliskt mest påtagliga konsekvensen av Leeds förfall, möjligen vid sidan av sin förlorade Premier League-status. Att ha blivit tvingade att pantsätta sin egen själ. Att inte längre äga sitt hem.

Med återköpet av Elland är Leeds återigen herre över sitt eget hus, master of their own domain. De är inte längre beroende av någon tredje part för en så central del av sin egen verksamhet. Leeds är plötsligt fria att genomföra helt egna projekt inte bara med och på arenan i sig utan också med området runt arenan. De kan känna sig hemma igen.

Dessutom är det ett symboliskt viktigt beslut för Andrea Radrizzani som ny ägare för Leeds. Han är naturligtvis inte den förste nye ägaren i Leeds som pratar om att köpa tillbaka Elland Road. Det var exempelvis också något som Massimo Cellino sade att han skulle göra. Men till skillnad från Cellino så inte bara pratade Radrizzani om att köpa Elland Road, han gjorde det också.

Handling pratar alltid högre än ord. Och det fanns knappast något tydligare sätt för Andrea Radrizzani att markera både vad han har för ambition med sitt ägande av Leeds och hans förmåga att få saker gjorda. Precis som det troligtvis var bästa möjliga sättet att markera skillnaden mellan honom själv och den ständiga snackepåsen Massimo Cellino.

Är beslutet att köpa tillbaka Elland Road något som också kan ha en konkret positiv effekt på den kommande säsongen? Ja, tveklöst. Redan förra säsongen var någon form av första markering att äntligen var Leeds på väg att lägga sitt 15 år långa trauma bakom sig och istället blicka framåt. Köpet av Elland Road är en fortsättning på exakt samma tema.

Självförtroende är en viktig men svårmätbar tillgång för varje klubb och fotbollslag. Leeds återfick mycket av sitt självförtroende förra säsongen. Att köpa tillbaka Elland Road är tveklöst något som också det ökar optimismen och självförtroendet. Tillsammans med att nya värvningar blir klara såsom Mateusz Klich, Felix Wiedwald samt kanske Samuel Saiz är något nytt på väg att ske.

För vad som är kanske första gången på 15 år är det nu mer än möjligt för en Leedssupporter att se fram emot en kommande säsong med glädje, optimism och framförsikt, utan någon gnagande vetskap i ryggmärgen att det är en känsla som måste vara temporär. Däremot med vetskapen att Leeds kommer streama samtliga sina matcher för sina utländska supportrar.

Om det någonsin har funnits bra dagar att hålla på Leeds så måste det här betraktas som väldigt bra dagar att hålla på Leeds.

:::

TRANSFERKOLLEN

Nathan Aké, Chelsea till Bournemouth. Det här är ju nästan lite fusk i och med att den här värvningen gjordes även förra sommaren, fast den gången så klart som lån. Nu är det ett köp istället. Aké gjorde en så pass bra höst med Bournemouth förra säsongen att det fick Antonio Conte att vilja ha honom på sin egen bänk istället. Bra köp av Bournemouth. Med beröm godkänd – (++++)

Aaron Mooy, Man City till Huddersfield. Egentligen tveksamt om det här är en värvning jag borde betygsätta givet att Mooy trots allt spelade för Huddersfield förra säsongen också, om än på lån, så det är egentligen inte någon värvning som ändrar något för Huddersfield. Men var lagets mittfältsmotor så bra att få behålla den. Hade i mina ögon varit bra nog att vara nyttig för Man City också. Men nu är det som det är med den saken. Med beröm godkänd – (++++)

Jonas Lössl, Mainz till Huddersfield. Om Jürgen Klopp kan värva en lösker målvakt från Mainz så kan tamigfan David Wagner också värva en lösker målvakt från Mainz. Skämten skriver sig själva. Undantaget Mooy, som var en no-brainer, så är det inte mycket med Huddersfields värvningar hittills som direkt imponerar på mig. Tyska målvakter har i min mening blivit något allmänt övervärderade på senare år. Kanske är det jag som är Neuig. Godkänd – (++)

Peter Hyllman