Det kunde ses som något onödigt när Antonio Conte under veckan som gick gjorde ett uttalande om Chelseas behov av att försöka undvika ännu en så kallad Mourinhosäsong. Antingen var det ett hugg mot José Mourinho vilket i så fall vore rätt småttigt. Eller så var det en varning till Chelseas spelare och ledning som riskerar frammana ett spöke man helst av allt undvek. Möjligen både och.
Mycket riktigt skulle det visa sig redan under premiärhelgen där förlusten i Community Shield mot Arsenal följdes upp av en synnerligen oväntad förlust mot Burnley hemma på Stamford Bridge. Ett resultat som i mångt och mycket kändes som en om möjligt ännu värre spegling av Chelseas poängtapp mot Swansea under premiäromgången för två år sedan. Chelsea skulle förlora nio av de 15 följande matcherna, och bara vinna fyra.
Det är alldeles för tidigt att kunna konstatera att Chelsea nu skulle vara på väg in i en motsvarande säsong, en Mourinhosäsong som Antonio Conte har varit vänlig nog att beskriva saken. Förlusten mot Burnley kan mycket väl vara ett olycksfall i arbetet, utvisningen på Gary Cahill påverkade så klart matchbilden, och Chelseas andra halvlek lovade trots allt gott. Ändå går det inte att blunda för de rätt uppenbara varningstecknen, i flera fall samma nu som då.
Ansträngd relation mellan manager och klubbledning
Sommaren har puttrat på med olika rapporter om att Antonio Conte har varit missnöjd med Chelseas agerande på transfermarknaden. Många tog för givet att Chelsea mest inväntade sin nya tröjsponsor, men icke. Relationen har aldrig varit riktigt nära att bli infekterad, åtminstone inte utåt, men när Conte skrev på ett nytt kontrakt som däremot inte innebar någon förlängning så var det både rätt udda och en signal om hans inställning.
Ansträngd relation mellan manager och spelare
En inte riktigt lika självklar punkt totalt sett. Men att Antonio Conte inte har dragit jämnt med Diego Costa framstår som uppenbart. Costa som i en nyss publicerad exklusiv intervju ger sin version där Conte beskrivs som distanserad till spelarna och som en manager mer allvarlig till sinnet än en i övrigt jovialisk spelartrupp. Hur mycket motiverade spelartruppen ”sig själv” förra säsongen med ett revanschbegär från fiaskot säsongen innan?
Utagerande manager med fokus på fel saker
Vi har ännu inte kommit till stadiet av utbrott på lagläkarna eller åtta minuter långa monologer i matchintervjuerna. Ändå fanns det något som gick att känna igen i Antonio Contes lätt bisarra utspel om att behöva utveckla ett taktiskt system för att spela med tio spelare. Även Contes klädstil går att fundera kring hur fånigt det än kan tyckas. Men steget från mörk kostym till träningsoverall är rätt långt, och sänder naturligtvis sina signaler om synen på sin egen roll.
Dålig disciplin på planen från spelarna
Det är sällan något lag tvingas avsluta en match med bara nio spelare kvar på planen. Visst kan Gary Cahills röda kort beskrivas som mest klumpigt och kanske en smula otur, men Cesc Fabregas utvisning är ett skolboksexempel på dåligt omdöme och en spelare som inte använder huvudet. Huvudlöst såg det långa stunder också ut i spelet på planen under åtminstone första halvlek, vilket till sist ledde till att Chelsea förlorade matchen.
Chelseas förberedelser inför och under matchen mot Burnley kändes på många sätt ofokuserade. Antonio Conte i träningsoverall istället för mörk kostym ger ett intryck av en person som vill framställa sig mer som observatör än som chef och den som bestämmer. Laguttagningen kändes något nonchalant, inte minst med nyförvärvet Alvaro Morata börjandes på bänken. Kontrasten efter bytet förstärkte det intrycket.
Har Chelsea som klubb hamnat i en liknande situation där de befann sig för två år sedan, då de som regerande ligamästare inte riktigt verkade förstå behovet av att förnya och förstärka spelartruppen? Chelsea har värvat spelare skulle så klart kunna påpekas. Men sett i sitt sammanhang har dessa värvningar inte inneburit någon större förstärkning i och med att Alvaro Morata ersätter Diego Costa och Tiémoué Bakayoko ersätter Nemanja Matic.
Chelseas avbytarbänk mot Burnley var rätt talande, med utöver Alvaro Morata och Willy Caballero en besättning bestående av Kenedy, Charly Musonda, Andreas Christensen, Fikayo Tomori och Kyle Scott. Givet att Eden Hazard, Victor Moses, Pedro Rodriguez och Tiémoué Bakayoko alla var otillgängliga för spel av olika skäl så skulle det naturligtvis kunna se bättre ut, men ändå inte helt upplyftande.
Det hade naturligtvis kunnat se bättre ut om inte Chelsea samtidigt sålt flera av sina unga talanger. Kanske var det i slutänden ofrånkomligt i och med att dessa spelare är alldeles för gamla för att inte spela regelbunden fotboll. Antonio Conte uttalade sig ganska märkligt även i den här frågan genom att hävda att spelarna saknade tålamod. Vilket ändå känns rätt märkligt att säga om spelare som Nathan Aké, Nathaniel Chalobah och Ruben Loftus-Cheek.
Chelseas spelartrupp har alltså, åtminstone så här långt, blivit tunnare inför den här säsongen när de samtidigt ska spela i Champions League, än vad den var under förra säsongen när de bara spelade i Premier League. Det var inte vad vi hade förväntat oss. Oftast pratas det om problemet med en för tunn spelartrupp i termer av skador och slitage, en oförmåga att rotera. Men för Chelsea kan problemet även ha en taktisk dimension.
Många lyfter fram behovet av taktisk flexibilitet och förnyelse som centralt för att ha bestående framgång i Premier League. Leicester gjorde succé i Premier League ena säsongen med sin låga och extremt direkta spelstil men hamnade i problem säsongen därpå när motståndarna läst in sig på systemet. Chelsea tillämpade även de ett liknande system under större delen av förra säsongen, med stor framgång, men börjar nu visa liknande tecken på att köra fast.
Chelsea skulle med andra ord behöva arbeta med ett större mått av taktisk variation, kunna hitta olika taktiska lösningar på de problem de ställs inför. I synnerhet den här säsongen när de samtidigt stöter på europeiskt motstånd under veckorna. Men med en tunn spelartrupp finns inte samma möjlighet till variation och taktisk flexibilitet, det finns helt enkelt färre spelare att välja mellan och därmed färre taktiska egenskaper och möjliga kombinationer.
Varningsklockorna ringer alltså för Chelsea. Många tecken som förebådade Chelseas förra så kallade Mourinhosäsong kan ses även nu. Fördelen för Chelsea den här gången är åtminstone att de nu borde känna igen tecknen och kan visa att de lärt sig av dem. Chelsea har under återstoden av augusti alla möjligheter att åtgärda bristerna i spelartruppen, och Antonio Conte alla möjligheter att samla och fokusera sina spelare.
Annars finns den uppenbara risken att en manager i Chelsea om några år finner anledning att prata om detta som en Contesäsong. Man anar i alla fall att det skulle vara en replik lite för söt för José Mourinho att hålla sig ifrån.