Det anses normalt som ett av Burnleys mörkaste ögonblick. De ligger under med 0-2 i playoff-semifinalen i League Two mot Torquay 1990-91 och står inför sin sjunde raka säsong kämpandes för sportslig och ekonomisk överlevnad. Ett plan flyger plötsligt ovanför arenan med texten fladdrandes efter sig: ”Staying down forever. Luv Rovers. Ha Ha Ha.”
Tre år senare åker Blackburn Rovers nesligen ut mot ett halvprofessionellt Trelleborg i UEFA-cupen. ”Are you watching Burn-eh-ley?!” löd många gånger sången från läktarna på Ewood Park när Blackburn spelade i Europa. Jodå, Burnley tittade. De inte bara tittade, de satte upp skyltar vid varje väg in till Burnley utnämnandes Trelleborg till deras egen tvillingstad.
The Cotton Mill Derby är Englands äldsta derby. Både Blackburn och Burnley var klubbar som var med och en gång grundade Football League. Det kan mycket väl också vara Englands bittraste derby. Och som möjligen framgår av dess namn finns det ekonomiska och sociala förklaringar till denna bitterhet som lever kvar än i dessa dagar.
Tolv kilometer, eller ett norrländskt stenkast, skiljer de båda industristäderna Burnley och Blackburn i Lancashire. Textilfabrikerna som en gång i tiden lade grunden till de båda städerna är sedan länge nedlagda. Arbetslöshet och social utslagning har präglat båda städerna som likt regionen i stort även drabbades hårt av Thatcherregimens förvaltade förfall (”managed decline”).
Det är den välbekanta historien om inte bara två fotbollsklubbar utan två hela städer i konkurrens med varandra. Blackburns textilfabriker plockar hem en stor kund vilket betyder fler anställda och högre löner i Blackburn men på samma gång arbetslöshet och lägre löner i Burnley. Fotbollen blev Burnleys sätt att ge igen och hävda sin egen stolthet.
Det har så klart gått i vågor. Blackburn Rovers hade tidig framgång med flera FA-cuptitlar under 1880-talet. Burnley i sin desperation att besegra Blackburn valde att tänja på den engelska fotbollens amatörregler och drev igång fotbollens professionalisering. Blackburn gjorde vad varje hotad storklubb så gärna gör, det vill säga försöka få Burnleys metoder förbjudna.
Med förändringen i samhällsklimatet som kom med 1970-talet förbittrades relationen mellan båda klubbarna och städerna ytterligare. Huliganismen fick fotfäste. Drabbningarna mellan lagen och supportrarna var ofta präglade av grovt våld. Kanske drog engelsk fotboll en kollektiv suck av lättnad när Burnley och Blackburn mellan 1983 och 2001 var åtskilda i seriesystemet.
Absense makes the heart grow fonder, brukar det ju sägas. Men knappast. Om något har den låga frekvensen av matcher mellan de båda klubbarna gjort derbyt desto mer hetlevrat, eller speciellt. Blackburn hade sin storhetstid under 1990-talet och red på den även under 2000-talet, men under 2010-talet har Burnley inte bara kommit ifatt utan också passerat.
Plötsligt är det Burnley som spelar i Premier League, och Blackburn som får kämpa längre ned i seriesystemet. Burnleys mått av sympati för Blackburns besvär är ungefär vad som är att vänta. ”In Venkys we trust!” lät ett flygplan meddela när de båda klubbarna möttes på Ewood Park för några år sedan. Den enda sanna glädjen är som bekant skadeglädjen.
Säkerhetsrutinerna runt den här matchen är omfattande. Burnleys supportrar kommer att eskorteras av polis i bussar från Turf Moor till Ewood Park. Det är deras enda chans att ta sig in och faktiskt se matchen. Rutinerna är inte omotiverade. Under en match på Ewood Park 2009 drog tolv Burnleyhuliganer på sig fängelsestraff motsvarande sammanlagt 32 år.
Det är ett derby kantat av våld och förstörelse. Redan mot slutet av 1800-talet fick en match mellan Burnley och Blackburn avbrytas för att supportrarna började slåss med varandra. Burnleys fans har flera gånger orsakat skadegörelse på Ewood Park, bland annat genom att klättra upp på taket på sin läktare och slita loss materialet därifrån.
Har TV-bolagen valt att sända den här matchen? Nej, de har av någon anledning istället fått för sig att Cheltenham mot West Ham är ett mycket bättre val. Möjligen ett tryggare val för dem. De behöver åtminstone inte oroa sig för att hur de ska hantera säkerhetsbrister, obehagliga scener och ytterst olämpliga sånger i direktsändning. Ett fegt val med andra ord.
”Bring on the Bastards!” skanderar Burnleyfansen inför kvällens match mot Blackburn. “The town of t’bastards” är Blackburnfansens sätt att beskriva Burnley, en stad de nog helst hade jämnat med marken. Det är rått, fuktigt och smutsigt. Det speglar städernas och regionens ekonomi och demografi. Det speglar de båda klubbarna. Det är engelsk fotbolls Battle of the bastards.
Det kunde tyckas finnas någon form av uppgift för TV och media att belysa och dokumentera detta. Istället känns det som att de hellre försöke sopa det under mattan. Som om Ligacupen och Football League vore mer rädda om sin PG-rating än faktiskt visa något med substans. Men engelsk fotboll är inte helt barntillåten, har aldrig varit det och ska aldrig vara det.
Cotton Mills Derby är däremot så nära barnförbjudet som går att komma.
:::
Ofta diskuteras ju design och estetik på klubbars tröjor och emblem. Design- och varumärkesföretaget Brandzy har tagit det hela ett steg längre så här i upptakten av Premier League-säsongen och rangordnat samtliga Premier League-klubbars varumärken, baserat som jag uppfattar det i huvudsak utifrån ett designperspektiv snarare än ett marknadsperspektiv. Det blev så här:
https://brandzy.com/blog/best-premier-league-logos/
:::
TRANSFERKOLLEN
Wesley Houdt, Lazio till Southampton. Southampton värvar mittbackar och det får ju munnarna att vattnas på fler än ett ställe så klart. Les Reed, Southamptons VD, var däremot noga med att påpeka att Houdt såg fram emot möjligheten att få spela tillsammans med sin holländske landslagskollega Van Dijk. Nickstark mittback från Serie A, Southampton behöver förstärka backlinjen. Väl godkänd – (+++)
:::
LINHEMS TRANSFERKOLL
Sam Gallagher, Southampton till Birmingham (lån). En av de hetaste anfallarna tillgänglig för lag i Championship. Gjorde 12 mål för ett uselt Blackburn ifjol. Känns redo för ett topplag i Championship. Frågan är ifall han är bättre eller nödvändig med Che Adams i laget? Kanske kan de spela tillsammans. Både passar åtminstone tillsammans med Donaldson och möjligen Jutkiewicz. Lån skadar inte, Gallagher kanske kunde hittat en bättre situation dock. Med beröm godkänd – (++++)
Carl Jenkinson, Arsenal till Birmingham (lån). Förvånad att Jenkinson inte lånas ut till ett mindre Premier League-lag. Tyder det på Redknapp och Birminghams dragningskraft eller att inget Premier League-lag ville ha Jenkinson? Av det jag sett från Jenkinson är det en kupp för Brum. Tror Jenkinson håller på Premier League-nivå och för ett tunt Birmingham bidrar han åtminstone med stabilitet på högerbacksplatsen. Med beröm godkänd – (++++)
Cohen Bramall, Arsenal till Birmingham (lån). Vet väldigt lite om Bramall. En snabb vänsterback som Arsenal plockade från Hednesford. Skulle nog passat in bättre i Sheffield Utd. Kan vara en oslipad diamant men det kan också vara Arsenal som sett en talang som inte riktigt finns där. Det finns trots allt gott om gamla Ligacups-Gunners som nu spelar i League Two eller längre ned. Godkänd – (++)