Det här är naturligtvis en match som redan borde varit avgjord. Liverpool hade 2-0 på Rhein-Neckar Arena, var i fullständig kontroll av matchbilden och hade flera bud på 3-0, innan ett fullständigt onödigt försvarsmisstag gav Hoffenheim en reducering. 2-1 gav Hoffenheim inte bara en väg in i den matchen utan en teoretisk öppning i playoff-mötet i helhet.
Nu måste naturligtvis Liverpool betraktas som väldiga favoriter ändå. Trots allt har de en 2-1-ledning att spela på. Den här gången spelar de dessutom hemma på Anfield vilket är en helt annan sak än bortaplan. Dessutom framstod det som rätt klart att Hoffenheim helt enkelt inte bör vara tillräckligt bra för att kunna vända och vinna detta playoff mot Liverpool.
Det pratades en hel del inför den första matchen i Tyskland om Jürgen Klopp mot Julian Nagelsmann, det gamla lejonet mot det unga lejonet. Det framstod dock snabbt rätt klart att det unga lejonet ännu inte besatt vare sig styrkan eller kunnandet att på allvar kunna utmana det gamla lejonet. Det syntes stundtals snarare mer som något av kattens lek med råttan.
Det finns aspekter med Hoffenheim och Julian Nagelsmann, eller möjligen vad de är konkreta uttryck för, som stör mig. Till exempel har jag svårt att förlika mig med hur det pratas om dem som vore de ett pojklag. Det är fantastiskt att de ens spelar i Champions League, de är så modiga som vågar anfalla… Det är en professionell klubb, ett lag av heltidsproffs, som slutade fyra i Bundesliga.
Det har inte undgått mig att Hoffenheim säsongen innan den förra faktiskt var nära att åka ur Bundesliga. Så visst förstår jag att det var en bedrift av dem att ta sig så högt upp i tabellen. Men inte ens om Leicester, som inte bara gjorde en great escape för att hålla sig kvar i Premier League utan därefter faktiskt vann Premier League, fanns riktigt detta ”just happy to be here”-tänk.
Det här är knappast Hoffenheims fel på något sätt, det är bara en fråga om hur de beskrivs i media och i allmänt samtal. På samma sätt är det ju knappast unga, tyska tränares fel att de i sådan utsträckning tenderar bli upphaussade bortom vad som egentligen är rimligt. Om något är det kanske bara en naturlig följd av den moderna fotbollens modesvängar och pågående ungdomskult.
Möjligen skulle det kunna sägas att unga, tyska tränare inte verkar ha något emot att spela på denna haussning. De kanske inte skapar den men drar gärna nytta av den. Julian Nagelsmann faller lite i den kategorin och det var vissa uttalanden både före och efter matchen mot Liverpool som kändes tämligen brattiga till sin karaktär.
Exempelvis gjorde Jürgen Klopp en ganska enkel observation att Liverpool som taktik inte hade haft något emot att låta Hoffenheim ha bollen i vissa specifika ytor på planen. På vilket Nagelsmann gav ett ganska snorkigt svar att det så klart var något Klopp skulle säga eftersom han inte gärna kunde säga att Hoffenheim var bra och Liverpool var skit.
Det är ju lätt att få intrycket av att Nagelsmann mest var sur och tvär på ett ganska barnsligt sätt efter att ha förlorat matchen. Det fanns självfallet inget direkt kontroversiellt i Klopps påstående. Att Liverpool förhöll sig mer passiva och avvaktande i matchen var helt rimligt givet att de var på bortaplan och att oavgjort faktiskt var ett bra resultat för dem.
Det är mot den bakgrunden som Hoffenheims fina spel måste ses. De hade i själva verket ett rätt finurligt uppbyggnadsspel men av detta kom egentligen mycket litet. När Trent Alexander-Arnold placerade in frisparken till 1-0 till Liverpool var 0-0 just då ett sett till matchbilden tämligen logiskt resultat och därefter kontrollerade Liverpool matchbilden helt.
Liverpool gjorde knappast någon särskilt bra match mot Hoffenheim på Rhein-Neckar Arena förra veckan, tvärtom präglades den snarare av onödigt slarv från Liverpools spelare. Ändå vinner Liverpool matchen och bör egentligen ha avgjort detta playoff redan på bortaplan. Av det skälet är det så väldigt svårt att se Hoffenheim kunna ens störa Liverpool på Anfield ikväll.
Om det hade varit Tottenham, Man City eller Arsenal som skulle spela denna playoff-retur hade vi kanske kunnat lura i oss något kokett om att det vore ”typiskt” antingen det ena eller andra laget att lyckas ställa till det för sig. Men det vore inte typiskt Liverpool på något sätt. De har tvärtom en lång historia av att inte ställa till det för sig just i sådana här sammanhang.
Det här är inte en match som Hoffenheim rimligtvis kan vinna. Det kunde möjligtvis vara en match som Liverpool skulle kunna förlora, även om det är högst osannolikt. Liverpool är inte ensamma på Anfield ikväll, det är de nästan aldrig. Hoffenheim däremot kommer känna sig väldigt ensamma. Det här är Anfield, som vädrar Champions League.
Det missar inte Liverpool.