När Cesare Prandelli ärvde Marcelo Lippis Italienlag i augusti 2010 måste han ha känt sig som en man som tar över dödsboet efter en fallen aristokratisk familj: han visste helt enkelt inte om han skulle hitta något av värde.
I juli 2010 Italien var i chock efter misslyckandet vid VM i Sydafrika, deras ansträngningar att försvara pokalen slutar efter bara tre matcher, med förlust mot Slovakien. Det fanns bevis för att italiensk fotboll hade blivit oförmöget att ta fram nya talanger.
Klubbarna hade också bidragit: José Mourinhos Inter vann Serie A, den italienska cupen och framför allt Champions League med 11 utlänningar på planen och bidrog inte med en enda spelare till landslaget. Den besvikelsen slog även de mest erfarna spelarna.
"För mig ser det ut som vi kommer att kämpa för att kvalificera oss för EM", sade Gianluigi Buffon.
"Det kommer att ta oss mer än två år att komma ut ur denna tunnel."
Pessimismen var våldsam och Cesare Prandelli var inte säker på om han skulle acceptera jobbet eller inte.
"Arbetet med att rekonstruera landslaget skrämmer inte mig", sade Prandelli.
"Men som 53 år kände jag mig för ung för att inte vara ute på träningsplanen varje dag. Jag frågade mig själv vad jag skulle göra under veckorna och månaderna mellan matcherna".
Om Prandellis relation med Fiorentina-ägaren Diego Della Valle inte hade försämrats efter fem år, är det fullt möjligt att tränaren skulle ha sagt nej till ”Gli Azzurri”. Men han accepterade erbjudandet och han har återställt förtroendet och entusiasmen för landslaget, inte minst med ett kval utan ett enda nederlag.
"Jag insåg att det första målet när jag tog över var inte resultaten i sig. Jag visste inte när och om vi skulle börja vinna igen, men jag visste att det första jag fick göra var att föra landslaget närmare folket i Italien igen".
Lippi hade valt en annan filosofi. Gli Azzurri, under den tidigare förbundskapten, måste ibland ha känts som Davy Crockett på Alamo: utanför truppen fanns fienden redo att använda kritiken som vapen.
Denna känsla och att klimatet hade inspirerat till seger 2006, men hade gjort laget mer obehagligt för utomstående.
Det första Prandelli krävde från hans spelare var att de skulle vara mer tillgängliga för allmänheten.
"Vi är mycket privilegierade," sade han.
"Någon som ber om ett fotografi eller en autograf kan omöjligen vara jobbig”.
Han öppnade dörren till solidaritet, ett ämne mycket nära hans hjärta. Han tog spelarna till fångarna i fängelset i Florens. Han gjorde så att spelarna tränade i hjärtat av Kalabrien, på den nya Rizziconimarken, som byggdes på mark konfiskerad från Ndrangheta (den kalabriska maffian).
"Vissa saker hjälper människor i särskilda situationer och jag hoppas att detta inte är en isolerad gest", sade Prandelli.
"Vi vill alla möta maffian och betona att landet rör sig vidare, att alla vinner på att visa dem motstånd."
Spelarna har följt Prandellis idéer, inte bara på planen utan också när det gäller de etiska kod som chefen ställt upp som villkor för att bära den blåa tröjan. De som inte accepterar det, straffas och kallas inte in på ett tag, ett öde som har drabbat spelare som Mario Balotelli, Daniele De Rossi och Pablo Osvaldo, som alla var skyldiga till incidenter utanför planen.
Kort sagt, är hans sätt att coacha förvisso mindre manisk än majoriteten av kollegorna, trots att han vunnit två raka årets tränare-titlar i Serie A. För Prandelli är det som händer utanför fotbollen är lika viktigt som det som händer inom den.
Den övertygelsen växte ännu starkare när han slogs av sin fru Manuelas död den 26 november 2007.
"Det var slutet på en prövning som varade i åtta år", sade Prandelli.
"Den första diagnosen visade på en knöl i bröstet. Det verkade ha löst sig genom en operation, men två år senare kom problemet tillbaka, värre än tidigare. Jag tog henne överallt, till exempel till Paris, där specialister gav oss en hel del hopp om en återhämtning. Det gick bra men sedan, plötsligt, blev situationen värre”.
"Våren 2007 attackerade cancern hennes lever och från och med då var det bara en kamp för Manuela, en kamp mot en förödande smärta".
Italien rördes av tragedin i slutet av sommaren 2004, då Prandelli lämnade Roma två månader in i hans första säsong i klubben, för att vara med sin fru i ett kritiskt skede av sin sjukdom.
"Flera personer blev överraskade av mitt beslut, men det är ett beslut som alla skulle ha gjort, om ekonomin tillåter, säkert? Men fotbollen är rädd för normalitet".
Prandelli (som brukade kallas Claudio när han började som ung i Cremonese) och Manuela mötte varandra över en varm choklad i en bar när de bara var barn. Han kom från Orzinuovi, en liten stad med 13 000 invånare mellan Brescia och Cremona, en av de mer välmående områdena i norra Italien. Hon från en stad i närheten.
"Vi var gifta i 25 år och slogs endast en gång, över ett tennisracket. Hon uppfostrade våra barn (Niccolò, som nyligen fick ett barn och namngav henne Manuela för att hedra sin mor, och Carolina), hon var alltid nära mig, även när det gällde de små sakerna”.
"Till exempel jag var van att alltid gå omkring utan kontanter i fickorna och jag hade aldrig använt en bankomat. När hon dog, i flera månader, var jag tvungen att be mina vänner om jag kunde låna lite pengar från dem att betala för vissa saker eftersom jag inte brukade ha pengar på mig".
Han säger att Gud gav honom kraft att återhämta sig. Prandelli är en av de italienare med en hängivenhet som är fast men aldrig visats offentligt, en tro född ur barndomens resor till fotbollsplaner i kyrkor.
Fem år senare och minnet av Manuela är fortfarande starkt, men livet har funnit honom en ny livskamrat, Novella, och de bor tillsammans i Florens.
"Det huvudsakliga målet för en man", har Prandelli sagt, "är lycka”.
"Jag berättade för mina söner att med Novellas närvaro har de inte förlorat en far, men de har fått en person som är rikare igen. Jag har träffat någon som har fyllt mig med lust att prova glädjen av kärlek igen. Och utan kärlek kan jag inte leva”.