Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons
ITALIEN

KLASSIKER UR OFFSIDE: Zlatan bit för bit

Dags för Zlatan att möta sin gamla klubb Inter i ett glödhett Milanoderby.
Då bjuder vi på ett klassiskt Offside-reportage om hur den gänglige pojkvaskern från Malmö blev fotbollens supersvensk nummer ett.

När MFF:s P16-lag var på San Siro och såg Inter sa Zlatan Ibrahimovic: »På den här arenan ska jag spela en dag.«
Före EM 2004 sa Zlatan: »Jag tänker bli bäst i världen.«
Offside har pratat med Zlatan – och med tränare och lagkamrater längs hela hans klubbkarriär – för att se om han kan uppfylla det löftet också.
Resultat: En dissektion av fotbollsfenomenet Ibrahimovic.

TEXT: HENRIK YSTÉN
ASSISTERANDE REPORTER: VLADIMIR NOVAK

Det var sommaren 2001. Lazio-spelarna Dejan Stankovic och Sinisa Mihajlovic satt på hotellrummet och slötittade på träningsmatchen Ajax-Milan i Amsterdam Tournament. Det var försäsong och serberna var nyfikna på vad AC Milan, som hade haft ett uselt fjolår, skulle klara av att prestera. Det var ändå ett lag fyllt av stjärnor som Paolo Maldini, Andrea Pirlo, Rui Costa och Andrej Sjevtjenko.

Men det var ingen av Milans storspelare som Stankovic fastnade för. Den långe svensken på topp i Ajax stal uppmärksamheten. Stankovic hade aldrig sett honom förut och fascinerades av hur en kille på över 1,90 kunde ha en sådan makalös teknik. Det var råstyrka och känsla i en och samma kropp. Maldini slet för att hålla ihop backlinjen trots att den bara utmanades av denna enda centrala anfallare. Serben pekade på TV:n, vände sig till Mihajlovic och sa:

– Vad är det där för fenomen?

Sex år senare sitter Zlatan Ibrahimovic i en fåtölj på ett av Malmös flottaste hotell. Mycket har hänt sedan sommaren 2001. Han har blivit holländsk mästare, vunnit italienska Serie A tre gånger och spelat två VM-slutspel och ett EM-slutspel. Det har varit solomål mot NAC Breda, klackmål mot Italien i EM och avgörande mål mot Ungern i VM-kval. Och omvärlden har vant sig vid att den långe också är den tekniske.

Men när han sträcker ut de gigantiska benen och flexar sina 47:or till skor är Stankovics fråga fortfarande berättigad. Hur kan en spelare på 1,95, med hangarfartyg till fötter, hantera kroppen som Zlatan gör?

– Äh, så som jag är byggd, så som Gud har skapat mig, det är utifrån det jag har fått utveckla mig. Jag är ju lång och det är inget jag kan hjälpa, säger han.
Det låter nästan som om han ber om ursäkt.

När Zlatan Ibrahimovic föddes på Malmö allmänna sjukhus den 3 oktober 1981 vägde han nästan fem kilo. Ändå var han inte störst i gänget under uppväxten. Den titeln lade barndomskompisen Tony Flygare beslag på.

– Zlatan var lång för sin ålder men Tony var huvudet högre än alla andra. På den tiden gick det inte att ana att Zlatan skulle skjuta i höjden som han sedan gjorde, säger Ivica Kurtovic, allt-i-allo i FBK Balkan i början på 90-talet. Ivica var spelande tränare för seniorlaget, kanslist, ansvarig för att få snurr på ungdomssektionen samt coach för det pojklag där Zlatan huserade sedan nio års ålder.

Zlatan hade börjat sin karriär några år tidigare i Malmö BI och skulle under en period framöver flacka en hel del mellan olika Rosengårdsklubbar, han var fortfarande ett barn som testade på en idrott. Men han var också ett barn som visade unik talang och framför allt hade en egenskap som stack ut.

– Zlatan var fullständigt orädd på planen, säger Ivica. Han stack in huvudet där andra inte ens vågade sticka in lillfingret. Det var Zlatan och Ivan Milosevic som också spelade i laget som var sådana. De var väldigt framåt på planen.

I Balkan fick ungarna ägna sig åt fotboll, Ivica Kurtovic har inte mycket till övers för fotbollstränare som tvingar ut barn på långa löprundor för att de ska få bättre kondition. Ofta plockade han fram teknikbollarna eftersom passningsövningar, småmålsspel och dribblingar blev mer effektiva då. Om spelarna kunde hantera en dribbling med teknikboll blev det lättare när de sedan fick en fullstor boll vid fötterna, resonerade Ivica.

– Det finns ett nyckelord när man tränar unga talanger. Det är tålamod. Killarna måste få försöka och misslyckas och försöka igen, säger Ivica och konstaterar att han under de här åren antagligen ansvarade för Sydsveriges bästa 80/81-kull.

I vanliga fall när mindre klubbars pojklag ställdes mot Malmö FF, brukade storklubben ta ut yngre spelare för att göra matcherna jämnare. Mot FBK Balkan vågade MFF inte chansa. De spelade med jämnåriga – och fick ändå stryk. Enda missräkningen för Balkan under de här åren var Skånecupen. Efter att klubbens 80:or vunnit cupen skulle Zlatans 81-kull året därpå upprepa bedriften men åkte ut tidigt.

– Jag minns att Zlatan var oerhört besviken. Kanske var det en av de viktigaste lärdomarna han fick under de här åren. Killarna vann ju hela tiden och det var nyttigt att förlora någon gång också.

Med facit i hand kan Ivica konstatera att spelarna i laget föll bort en efter en på sin väg mot eliten, trots att de alla hade förutsättningar att gå långt. Ivan Milosevic fick A-kontrakt med Malmö FF under Tom Prahls tid men blommade inte ut. Tony Flygare tog sig snabbt upp genom MFF:s olika pojk- och juniorlag och blev A-truppsspelare men har sedan haft en karriär som planat ut i klubbar som Luleå, Assyriska, division tre-klubben Velebit, Bunkeflo och Mabi. Eddy Pagon, en annan lovande offensiv spelare, håller till i division två-klubben Nike.

– Många av spelarna kunde ha blivit lika bra som Zlatan. Det som var tungan på vågen var inställningen. Få i laget missade en träning men Zlatan… han ville ännu mer. Jag såg honom ofta stå på gården och spela själv när jag cyklade hem på kvällarna under de åren.

När Zlatan Ibrahimovic ska beskriva sin barndom handlar mycket om »gården«. Han växte upp på Cronmans väg i Rosengård. Där fanns en grusplan, inte större än 5x15 meter. Zlatan tillbringade merparten av sina vakna timmar där.

– All tid jag hade la jag på fotbollen. Direkt efter skolan gick jag ut där på gården, nästan varje dag. Jag spelade tills det blev mörkt… och ibland längre ändå, säger Zlatan.
Fotbollsplanen på gården finns fortfarande kvar men gruset är ersatt av gummi, målen är guldfärgade och numera lyser strålkastare som gör att barnen inte längre är beroende av dagsljus för att spela. Zlatan har själv bekostat satsningen som går under namnet Zlatan Open Court. Han säger att det är hans sätt att ge något tillbaka till Rosengård. Vid ingången till planen sitter en plakett: »Här finns mitt hjärta. Här finns min historia. Här finns mitt spel. Ta det vidare.« Och så Zlatans signatur.

Man kan tycka att det är högtravande att tala om »mitt spel« men det finns gott om exempel på uppväxtmiljöer som satt direkt avtryck i en fotbollsspelares stil. Till exempel har brasilianarnas volleyteknik förklarats med att de fostras med strandfotboll där bollen inte rullar i sanden utan färdas bäst i luften. Det har teoretiserats om hur överstegsfinten – som går som en linje från Garrincha till Ronaldo – kan härledas till den brasilianska kampsportsdansen capoeira där ett av grundstegen är identiskt med dribblingen.

Zinedine Zidanes storhet har man förklarat med hans uppväxt i Marseille-förorten La Castellane, där han alltid spelade på asfaltplaner, vilket lärde honom hantera att bollar som studsade högt och ofta. Det gav honom en teknik där han inte behövde bry sig om ifall bollen studsade runt smalbenen, han hade kontroll ändå och kunde rikta blicken uppåt och framåt.

På samma sätt menar Zlatan att grusplanen i Rosengård har präglat honom:

– Rosengård har gett mig så mycket. Det är där jag har lärt mig spela fotboll. Alla timmar på den där gården är grunden till allt. Självklart är det så. Man fick springa mindre och ha mycket boll – och jag gillar att ha mycket boll. Det var små ytor. Det tvingar en att tänka snabbare än vad man behöver göra ute på en stor plan.

Hur är du på sådant här småmålsspel när ni kör det på träningar i dag?
– Jag är grym. Självklart. Jag gillar det. Vi brukar lira mycket sådant i Inter. Det är inte lätt för man måste hela tiden hitta lösningar eftersom det är så liten yta.

Om du tänker tillbaka på dig själv som liten, vilken typ av spelare var du då?
– Jag tror jag var samma spelare, faktiskt. Jag kommer ihåg att vi spelade ett spel vi kallade tvåsam. Man spelar man mot man och skyddar varsitt mål och så har man två tillslag bara. Det kunde vi spela i timmar. Sedan spelade vi i vanliga lag också förstås. Jag försökte göra mina gubbar, försökte hitta lösningar, försökte göra mål. Det var ungefär det spelet som jag spelar i dag…

Han tittar upp och flinar.
– … fast nu kanske jag gör det lite bättre.
Zlatan Ibrahimovics tidiga fotbollsår är ett bra exempel på hur vansklig talangutveckling är. På många sätt följde de skolboken. I unga år bara lek och spel för glädjens skull.

Sedan alltmer styrd träning.

Ändå kunde det ha gått snett.

När Zlatan gick till Malmö FF som 13-åring blev fotbollen med ens allvarligare. I stadens största fotbollsförening mötte han en mer organiserad träning. Det var fasta situationer, uppspelsövningar och teoretisk fotbollskunskap. Även tränarna från den här tiden berättar att Zlatan var en flitig spelare som aldrig missade någon träning. Han gjorde en hel del mål i MFF:s pojklag och tog sig så småningom in på Fotbollsgymnasiet på Borgarskolan. Men Zlatan var ändå inte nöjd med sin utveckling. Barndomsvännen Tony Flygare var större, starkare och bättre. Zlatans kropp hängde inte med. Våren 1997 övervägde han att sluta med fotbollen. Tränarna Ola Gällstad, Åke Kallenberg och Johnny Gyllensjö försökte få honom på andra tankar.

– Det var tufft för honom att inte ha samma styrka som lagkamraterna. Han satte sig själv i fel situationer på planen, spelade ett spel han inte fixade med den tunna kroppen, säger Ola Gällstad som tränade Zlatan i MFF:s P16-lag.

Zlatans längd jobbade emot honom. Eftersom han inte hade några muskler på kroppen blev hans rörelsemönster flaxigt.

– En kille med Zlatans längd borde ju inte ha den tekniken som han har, säger Gällstad. Det är »gårdaspelet«, som vi säger i Skåne, som har gett honom tekniken. Han är van vid spel på små planer, med få spelare. Det har präglat honom enormt. Men under de här åren var det inte lätt. Han vägde för lite för sin längd och var valpig.

När MFF:s P16-lag åkte på träningsläger till Italien var resans höjdpunkt en match på San Siro – Inter mot Fiorentina. Ola Gällstad satt bredvid Zlatan
Ibrahimovic på läktaren. De pratade om den fantastiska stämningen och imponerades av hur Ronaldo, Zlatans stora idol, dominerade nere på gräset. Zlatan vände sig mot sin tränare och sa: »Ola, på den här arenan ska jag spela en dag.« Ögonen glödde och
han såg övertygad ut. Ola Gällstad var bekymrad och tänkte: »Han borde inte ställa så höga krav på sig själv.«

– Det som gjorde att man ändå kände att det kunde bli bra var hans skott. Han hade ett otroligt bra tillslag. Men den här otåligheten att hela tiden få utdelning gick igen i allt. Han hade kort stubin och blev arg när han inte utvecklades. Vi pratade minst en gång i veckan med honom om att ha tålamod. Ena veckan kunde han vara lysande, nästa stämde det inte alls. Samtidigt fick man som tränare mycket tillbaka. Han var en bra kille innerst inne, han kunde skärpa sig. Hade vi sett att det inte bet på honom så hade man kanske gett upp, då hade det kanske inte varit värt alla samtalen.

Allt vände sommaren 1997. På ett par månader växte Zlatan nästan en decimeter samtidigt som musklerna blev starkare. Zlatan skulle snart fylla 16 år, senior-fotbollen väntade något år framåt i tiden och med facit i hand var det en perfekt tidpunkt för kroppen att sätta fart. När lagkamraterna, som hade haft en enklare väg fram, lockades av andra intressen och började tycka att fotbollen tog emot, lade Zlatan in överväxeln och utvecklades mer än någonsin.

Men han slet inte för det, enligt Jörgen Becke, fystränare i MFF när Zlatan tog steget upp i senior-truppen 1999:

– Zlatan har fått sin fysik till skänks. Han var satan så lat, men helt unik i sina förutsättningar. Utan att anstränga sig var hans kropp starkare än de andras redan från början.

Becke är i grunden friidrottstränare och coachade under en tid OS-sprinters som Torbjörn Mårtensson och Patrik Strenius. Han säger att Zlatans fysik redan hösten 1999 – när han kom som råprodukt från juniorlaget – var fullt jämförbar med den som Beckes svenska hundrameterslöpare skaffat sig efter många års träning. Bland annat mätte MFF-tränaren spänst i stående femsteg – det vill säga hur långt spelarna hoppade med fem steg från stillastående position. Zlatan Ibrahimovic nådde 15 meter, samma längd som Mårtensson och Strenius. Trestegshopparen Christian Olsson gör möjligen uppåt 17 meter. Ingen av Zlatans lagkamrater i Malmö FF var i närheten av tonåringens prestation.

– Vissa är födda med en enorm styrka och det syns när han rör sig. Zlatan må vara över 1,90 men hans styrka gör att han kan hantera sin kropp som en person som är runt 1,80.

Enligt Becke är hemligheten mag- och ryggmuskulaturen.
– Hans bålstabilitet är mycket väl utvecklad. Om man har sett grabben naken märker man inte minst hur tydliga sidomagmusklerna är, alltså de som går på sidan av magen och ner mot ljumsken. På en vanlig människa syns de inte, men på Zlatan är de väldigt tydliga även för blotta ögat. Han är ett fenomen. Om han hade satsat på friidrott hade han nog blivit en bra hoppare. Han hade inte blivit lika bra som i fotboll men han hade hållit landslagsklass. Han hade ganska lätt kunnat jobba sig upp till sexton och en halv meter i tresteg och 2,25 i höjd.

Styrkan visade sig också när laget lyfte vikter. Z-latan hade knappt varit inne i ett gym tidigare men lastade ändå på 30 kilo mer än en spelare som Hasse Mattisson i benböjsövningarna. När Zlatan la ner skivstången var han inte sen att påpeka för veteranen hur mycket starkare han faktiskt var. Det var ett sätt att ta för sig gentemot de äldre men också en indikation på att MFF var för litet för honom. Jörgen Becke upplevde det som att hela omgivningen visste att Zlatan skulle bli utlandsproffs inom kort, frågan var bara vart han skulle ta vägen.

Jonas Wirmola har samma minnesbild. Som en av de mer rutinerade spelarna i MFF hade Wirmola en del att jämföra med när det gällde Zlatans talang. Wirmola, i dag assisterande tränare i HBK, anser att Zlatans hemlighet satt i de starka anklarna.

– Det är tack vare dem som han klarar av att göra de här riktningsförändringarna i fart, trots alla kilon han bär på. Men det är ju mycket som samspelar förstås. Zlatan har också en förvånansvärt låg tyngdpunkt för att vara så lång, han är explosiv i musklerna och har den här enorma tekniken. Det gör att han kan dribbla i maxspeed. Det är balans, styrka och teknik i en och samma rörelse.

Wirmola noterade också rörligheten i fötterna. Zlatan hade en förmåga att även som tvåa in i situationen klara av att vinna bollen.

– De där fötterna känns som om de kan vridas 360 grader ibland. Jag tror att han är extremt rörlig i fötterna. Jag är inte fysiolog utan kan bara berätta hur det kändes när man mötte honom på planen. De där fötterna kunde vara ett helvete.

Rörligheten och vigheten har analyserats av fler än Wirmola, inte minst efter den 18 juni 2004 när Zlatan Ibrahimovic slängde upp benet på Dragão-stadion i Porto och klackade bollen över Christian Vieri och in i mål. Italienska Gazzetta dello Sport skrev i januari 2007 att Zlatan aldrig hade kunnat göra ett sådant mål om han inte tränat taekwondo som ung.

– När jag var liten testade jag flera sporter, säger Zlatan. Pingis, basket och kampsport. I taekwondo behöver du ha snabba fötter så klart och det har jag försökt få med mig in på planen så man kan utnyttja den biten. Sedan att jag kan få upp foten två meter i luften i vissa situationer… om det är tack vare t-aekwondon eller inte, det vet jag inte.

Hur länge höll du på med taekwondo?
– Tre-fyra år kanske. Från att jag var tolv.

Hur är det med anklarna som Wirmola talar om? Är de starka?
– Det har jag aldrig funderat på faktiskt. Det enda jag kan säga är att jag aldrig har haft problem med mina anklar. Kanske beror det på att de är starka.

Men du håller väl med om att du är väldigt rörlig för din storlek?
– Jag är ju 1,95 och kan inte göra alla saker som en kille på 1,80 kan göra. Snabba vändningar och så. Men jag försöker, och jag försöker bli bättre på det fortfarande. Tiden i Ajax utvecklade mig mycket. Ibland känns det nästan som om folk glömmer att jag var där och vad det har betytt för utvecklingen. Där var det mycket spel på små ytor. Vi tränade nästan bara på små planer, med få tillslag. Det skulle gå snabbt. Det var en perfekt skola för mig. I Ajax gick ju s-pelet mycket snabbare helt plötsligt. Det var inte som hemma på gården, eller som i Malmö FF där man fick hur mycket tid som helst med bollen. Nu var man på en hög nivå och spelarna kom mycket fortare in på kroppen på en. Man fick tänka ännu snabbare.

Zlatan Ibrahimovics mest berömda citat under tiden i Holland kom efter att han ombetts att beskriva sin enfotsfint mot Liverpools Stephane Henchoz i Amsterdam Tournament 2001, bara några veckor efter att han kommit till Ajax. »Först gick jag till vänster, det gjorde han också. Sedan gick jag till höger och då gjorde han det med. Sedan gick jag åt vänster igen och då gick han och köpte korv.«

David Endt, lagledare i Ajax och den enda i ledarstaben som är kvar sedan Zlatans tid i klubben, minns finten och attityden, och han säger att Ajax antagligen var helt rätt klubb för den unge talangen. Det är en svårflirtad miljö. En dribbling som den mot Henchoz bemöts oftare med kritik för att den inte ledde till mål, än med beröm för att den var fantastisk.

– I Ajax är vi bra på att upptäcka talanger men vi nöjer oss aldrig med bara talang, man måste kunna använda sin talang på ett funktionellt sätt. Ibland är det svårt att acceptera för spelare som vet att de är bra. Det här går igen i alla våra lag. I Ajax talar vi inte om vad man gör bra utan bara om det man kan förbättra.

Endt kommer ihåg sin första Zlatan Ibrahimovic-upplevelse. Svensken hade precis kommit till Holland och Ajax åkte till en ort nära tyska gränsen för att träningsmatcha mot ett amatörlag. Lagledaren satt på kortsidan, bara någon meter från linjen på den lilla arenan, och såg Zlatans dragningar.

– Han hade en magisk touch och min första tanke var: »Här är den nye van Basten.« I samma ögonblick tänkte jag att detta måste jag hålla för mig själv. Ingen spelare ska behöva utstå den pressen.

När Aftonbladet för ett par år sedan intervjuade Zlatans första tränare i Ajax, Co Adriaanse, öste han kritik över svenskens attityd: »Zlatan är en väldigt, väldigt svår person. Jag tycker att han är introvert, full av sig själv och någon som bara gör sin egen grej. Han har något fel i huvudet. Jag kunde inte få kontakt med honom.«

David Endt försökte också få kontakt, men säger att det »var svårt att nå Zlatans hjärta«. Lagledaren tog till och med hjälp av dåvarande förbundskaptenen Tommy Söderberg för att förstå hur Zlatan funkade. Söderberg talade om tålamod, att Zlatan inte litade på vem som helst och att man måste vara envis för att lära känna honom.

Under den första tiden i Amsterdam fick Zlatan också mycket kritik utifrån för sin kaxiga attityd. Han jämfördes med lagkamraten Mido. Båda var stora anfallare med stora egon som klubben skulle få problem med, skrev tidningarna. David Endt tyckte det var orättvist:

– Pressen kallade dem »galningar« men frågar du mig var bara en av dem en galning. Zlatan var väldigt begåvad och behövde bara mogna.

Under åren i Amsterdam var det också det som skedde. Efter ett motigt första år tog utvecklingen fart och Zlatan fick jobba på sina bästa sidor. Träningsspelet skedde oftast på halvplan eftersom Ajax spelfilosofi bygger på stort bollinnehav och ett spel förlagt till motståndarnas planhalva. För att lära spelarna att lösa upp trånga situationer är det viktigt att de också tränar på det begränsade utrymmet de kommer att ha i matcherna.

För Zlatan handlade det om att lära sig spela enkelt, röra sig bättre på planen och göra mål. Det sistnämnda tryckte Marco van Basten, som under en period ryckte in som tränare åt anfallarna, mycket på, enligt Endt.

– För en spelare som är så bra som Zlatan kan det vara frustrerande att hela tiden höra: »Du måste göra fler mål, du får inte stå still när vi anfaller.« När Zlatan kom hit hade han varit stjärna i Malmö men här var han inte exceptionell. Här är referenserna Rijkaard, Cruijff och van Basten. Men Zlatan tog det bra, det måste sägas till hans försvar. Han var väldigt bra på att ta kritik, han ville höra vad han inte var bra på så att han kunde bli bättre. Han hade inte funktionaliteten men fick den med tiden.

Tränaren som tog över efter Adriaanse, Ronald Koeman, är inne på samma linje. Koeman, numera tränare i Valencia, säger att han inte hade mycket att lära Zlatan i »utförandefasen«. Han koncentrerade sig på att styra Zlatans energi mot rätt saker:

– Zlatan var väldigt ung när han kom till oss men var ändå nästan komplett som spelare. Han var stark, teknisk, bra en-mot-en och hade bra skott med båda fötterna. Jag behövde heller aldrig arbeta med hans fysiska förutsättningar. Däremot jobbade jag mycket med hans spel på planen, för att få honom att förstå sammanhanget bättre. Han gjorde ofta saker för sig själv, han utnyttjade sin teknik utan att få ut så mycket av det. I praktiken handlade det om att få honom att bli en bättre lagspelare.

Han fick hjälp att lära sig läxan när han äntligen kom till San Siro. I april 2003 spelade Ajax kvartsfinal i Champions League mot Milan. Holländarna hade 0-0 med sig från första matchen och när Steven Pienaar gjorde 2-2 i 78:e minuten innebar det att Ajax var vidare. Bara de kunde stå emot Milans sista attacker. David Endt minns hur Jari Litmanen skällde på Zlatan när han tappade boll efter boll i dribblingarna.

– Litmanen var en mästare på realistiskt, funktionellt spel, säger Endt. Han var fantastisk på att utnyttja sin teknik till rätt saker och veta när man skulle våga och när man skulle spela säkert. Han försökte pränta in det i Zlatan under den där matchen men Zlatan lyssnade inte. Eller rättare sagt: jag tror inte att Zlatan kunde fly från sin impuls, så han dribblade och tappade boll, dribblade och tappade boll.

På övertid gjorde Jon Dahl Tomasson 3-2 till Milan. Ajax var ute ur Champions League – trots två fantastiska matcher mot det lag som senare skulle vinna hela turneringen.

– Jag tror att Zlatan lärde sig mycket den kvällen, säger Endt.

Zlatans Ajaxperiod tog slut efter träningslandskampen mot Holland sensommaren 2004. Efter matchen anklagade klubbkamraten Rafael van der Vaart Zlatan för att avsiktligt ha försökt skada honom och när spelarna kom tillbaka till Amsterdam beordrade Ronald Koeman möte med hela truppen för att prata ut om det inträffade.

David Endt höll i sammankomsten, där det snabbt framkom att merparten av truppen stod på van der Vaarts sida. I stället för att svälja kritiken och be om ursäkt ställde Zlatan sig upp inför gruppen och berättade sin version. Han hävdade att han absolut inte avsåg att skada van der Vaart med sin tackling. David Endt blev förvånad över Zlatans agerande:

– Det lättaste hade varit att bara acceptera lagkamraternas åsikter och vara tyst. I stället sa han till van der Vaart: »Du ska inte anklaga mig för något via medierna. Om det är något du tycker ska du komma direkt till mig. Var en man och gråt inte ut i tidningarna som en baby.« Personligen blev jag imponerad av Zlatan där. Han var modig och jag kände att han hade växt upp från den pojke han tidigare var. Jag ska inte säga att Zlatan och jag var vänner när han lämnade Ajax, men vi hade en bra relation.

– I Ajax krävde vi mycket av Zlatan, säger Ronald Koeman. Vi instruerade honom att täcka ytor och vara med i presspelet. Utan tvekan var Ajax en bra skola. Han fick lära sig hur han skulle spela enklare. I Italien kan han lägga all energi framåt. I dag finns det ingenting som han saknar. Han är mer funktionell än när han var i Ajax. I sina bästa stunder är han världens bästa spelare.

När Sverige 2005 VM-kvalspelade mot Bulgarien borta och vann med 3-0 var det främst två saker som slog förbundskapten Lars Lagerbäck då han gjorde sin efterhandsanalys. Dels var han imponerad över första målet där Zlatan, med en uppoffrande löpning, skapar ytan från vilken Fredrik Ljungberg kan göra mål. Dels blev han konfunderad över förspelet till 3-0. I en kontring, där Zlatan kommer i hög fart, lyfter han bollen i en blindpassning in mot Marcus Allbäck i straffområdet som fälls och får straff.

– Jag har sett repriserna flera gånger men kan fortfarande inte förstå hur Zlatan hinner se det passningsalternativet, säger Lagerbäck.

När anfallaren själv ska beskriva sin spelförståelse säger han att det handlar om »stillbilder« som föds i hjärnan under matcherna:

– Det är bara något som dyker upp. Medan jag spelar kan jag se något som inte någon annan ser och den bilden är fortfarande kvar i huvudet fem sekunder senare. Det är bilder på vad som kommer att hända på planen och hur jag ska göra då. Det är inte alltid det är bästa lösningen, men det är den bästa lösningen som jag kan komma på. Det är moment som inte finns riktigt.

Har du alltid haft de här bilderna?
– Nja, kanske inte när jag var riktigt liten. Men sedan jag började spela på en mer seriös nivå. När det började gå snabbare i spelet och man var tvungen att hitta lösningarna.

När du inte är i form, kommer de här bilderna inte då?
– Jo, de kommer. Men det är inte lika bra bilder. De blir suddiga.

Han skrattar och slår ut med armarna för att visa att han inte har någon bättre förklaring.
I själva verket är han inte ensam om att tala om bilder som vägledare. En av hans föregångare på posten som svensk stjärnanfallare – Torbjörn Nilsson – beskriver det som erfarenheter, situationer som man upplevt tidigare och som hjälper en när man hamnar i ett liknande läge igen. Ett slags déjà-vu.

Zlatan känner igen sig i Nilssons förklaring:

– Det man är med om sätter sig i minnet. Till exempel är jag mer rutinerad framför mål nu. När jag har bränt chanser innan har det ju satt sig i minnet, jag har tänkt hur jag skulle ha gjort i stället.

Att de här bilderna har lagrats i Zlatans hjärna sedan långt tillbaka blir tydligt när man pratar fotboll med honom. På gården i Rosengård, med den första fotbollsutbildningen i FBK Balkan och MBI, och genom den mer seriösa vardagen i Malmö FF och plantskolan Ajax, har Zlatan lärt sig fotbollens grunder. Den röda tråden har varit teknik, spelförståelse och snabba beslut på små planer. Det har präglat honom. Mer än andra spelare talar han i termer av att »hitta lösningar« – som om varje enskild situation på planen är ett fryst ögonblick som har sin ideallösning. Det är det låsta spelet »tvåsam« från planen på Rosengård som sitter kvar i honom. Kanske härrör också tendensen att bli för stilla-stående på plan – något många av hans tränare har kritiserat honom för genom åren – från de här tidiga barndomsårens spel där teknik belönades mer än rörelse på planen.

Zlatans före detta tränare använder alla olika beskrivningar av det här spelet men verkar ense om en sak: Zlatan har aldrig prioriterat de enkla lösningarna. Hans tränare i Juventus, Fabio Capello, fräste en gång ifrån i en intervju i italienska Tuttosport om att Zlatan »gör svåra saker i lägen där det räcker att spela enkelt«. MFF:s Ola Gällstad berättar om tillfällen när Zlatan dribblade av åtta man »bara för att han kände för det« och ville söka upp en svår situation på planen. Ajax David Endt, som är Intersupporter och ser de flesta av Zlatans matcher, säger att han »kan se lite varningssignaler«:

– Jag kan tycka att han återfaller i gamla synder och bara dribblar. Efter vissa matcher skulle jag vilja sätta mig ner med honom igen och fråga: »När du tog bollen och drev ner den till hörnflaggan och började dribbla mot fyra motståndare, vad tänkte du då? I vilket syfte gjorde du det?« Det vore kul att höra vad han svarade.

– Zlatan hade en tendens att vara för humörbetonad, säger hans förre tränare i Balkan Ivica Kurtovic. Men numera tycker jag att han har slipat bort det, i dag har han en vilja att lösa alla situationer, det är viktigt för hans spel att känna den känslan – annars blir han stillastående.

Med flytten till Italien fick Zlatan inordna sig i ytterligare ett systemtänkande. I Capellos hårt styrda Juventus tilldelades han en roll som i första hand bollmottagare i anfallet bredvid strikern David Trezeguet. I Inter har Roberto Mancini gett Zlatan friare tyglar, men därmed också ökat kraven på honom att göra mål.

Två av dem som följer utvecklingen på närmaste håll är vännerna som såg Zlatan första gången på TV på ett hotellrum under Amsterdam Tournament 2001. Dejan Stankovic är numera Zlatans lagkamrat i Inter. Sinisa Mihajlovic är Roberto Mancinis assisterande tränare.

De båda serberna håller med om att Zlatan ibland har en tendens att överdriva sitt svåra spel.

– Spelare som är födda med sådan enorm talang brukar spela mycket för sig själva, säger St-ankovic. Zlatan försöker undvika det, även om den kraften säkert är starkare än han själv. Jag tycker att han blir bättre för varje år på att fatta rätt beslut. Man ska också tänka på att han är en av få spelare i den moderna fotbollen som har en sådan teknik att han kommer undan med de där trollerinumren med bollen. Naturen gav honom väldigt mycket och sedan har han jobbat sig till resten. Dessutom finns det fortfarande plats för honom att lära sig mer.

Stankovic säger att han har en bra relation med lagkamraten. För det mesta träffas de bara på träning men det händer att de går ut och äter tillsammans. När Zlatan tackade nej till svenska landslaget efter att ha blivit utslängd i samband med Liechtenstein-matchen lättade han sitt hjärta för Stankovic.

– Han sa att han kände sig orättvist behandlad när han blev utslängd bara på grund av en halvtimmes försening.

Jag frågar om han som serb ser Zlatan som en svensk spelare.

– Faktiskt inte. Kanske kan man säga att han är 60 procent svensk, att han har 60 procent av den där utländska mentaliteten, och 40 procent ex-jugoslavisk.
Utvecklingen från sommaren 2001 fram tills nu har imponerat på såväl Stankovic som Mihajlovic. Att talangen fanns insåg de redan då. Att spelaren skulle lyckas förvalta den var inte lika säkert.

– Zlatan är en av de bästa spelarna som jag har mött i min karriär, säger Sinisa Mihajlovic. Han blir bättre för varje år och det senaste året har han framför allt blivit en vassare målskytt. Det är viktigt. Är man anfallare måste man göra sina mål.
Mihajlovic berättar om derbyt mot Milan i mars. När Inter låg under med 1-0 kom Zlatan linkande ut mot bänken och bad om att få bli utbytt eftersom han hade ont i ryggen. Tränaren Roberto Mancini och Mihajlovic tittade på varandra och
funderade.

– Sedan sa vi: »Gör ett mål först så får du gå av sedan.« Efter det gjorde han ett mål och spelade fram till ett. När vi sedan erbjöd oss att byta ut honom tackade han nej.
Inter har gett Zlatan en tämligen fri roll på planen. Mihajlovic tycker att svensken klarar av det, särskilt som han nu har lärt sig tygla sitt humör bättre. Den assisterande tränaren talar av egen erfarenhet. Säsongen 2004/2005 var han fortfarande spelare i Inter när han rök ihop med Zlatan, som då spelade i Juventus. Reprisbilderna på den danska skalle Zlatan gav serben vevades gång på gång i italiensk TV och Zlatans enda kommentar var: »De säger att jag skallade Mihajlovic. Men om jag verkligen hade gett honom en dansk skalle, då skulle han inte ha kunnat komma på fötter igen, det kan jag lova dig.«

I dag är »skallen« sedan länge glömd och förlåten, och Mihajlovic jämför gärna sitt eget temperament med Zlatans. Han inser att det finns likheter.

– Motståndarna känner till hans humör och försöker provocera honom. Jag upplevde också det. Han är en man som inte tillåter att andra förolämpar honom. Precis som jag.
Den assisterande tränaren har sett framsteg. När Inter mötte Valencia förra säsongen rök spelarna ihop efter slutsignalen. Zlatan valde att inte låta sig provoceras. I stället försökte han lugna ner sina medspelare.

– Om jag var spelare fortfarande skulle jag säkert ha gett mig in i det där slagsmålet. Men Zlatan gjorde inte det, säger Mihajlovic och påpekar att själv-kontrollen kan vara den sista pusselbiten Zlatan behöver för att växa ytterligare som fotbollsspelare.

– Och så måste han undvika svackorna. Under tio-femton minuter kan han prestera mirakel för att plötsligt försvinna helt ur matchen under nästa tio minuter. Så får det inte vara. Jag vet att det är svårt att hålla jämn kvalitet i 90 minuter men Zlatan måste försöka undvika de här pauserna han tar i matcherna. Annars är han en komplett spelare. Stark i dueller, snabb, har bra teknik och är stark i luften. Man hittar sällan allt det i en och samma spelare. Och då kan han ändå utnyttja sin fysik ännu mer än han gör nu. Om man ser till poten-tialen kan han definitivt bli världens bästa spelare.

I en intervju i Sydsvenskan före EM 2004 fastställde Zlatan sitt mål med karriären: »Det är bara genom att vinna stora titlar man blir den störste fotbollsspelaren. Och jag tänker bli bäst i världen.«

Chansen finns. Han spelar i en av världens bästa klubbar och är bara 26 år.
– Jag känner mig starkare än någonsin. Bättre fysiskt. Bara kroppen håller sig frisk ska jag nog fortsätta utvecklas, säger han och påpekar att han fortfarande kan bli jämnare och träna mer – även om det inte får gå till överdrift.

– När jag kom till Juventus vägde jag 92 kilo. Innan jag kom till Italien hade jag inte styrketränat alls, i H-olland var jag nog knappt i närheten av ett gym. Men i Juventus körde vi mycket styrka. Under andra året där gick jag upp till 98 kilo, då kände jag mig för stor alltså. Jag var tvungen att stå över vissa styrketräningar. Det var inte det jag behövde, jag kände mig redan tillräckligt stark. Det fanns ingen anledning att jag skulle styrketräna så mycket. Nu väger jag 94 och det är där jag ska ligga. Jag är starkare än någonsin.

I höstas sa Intertränaren tränare Roberto Mancini att Zlatan nu blivit en spelare »som bestämmer själv när han vill göra mål«. Zlatan, som tidigare i karriären inte har betraktat sig som en målskytt i första hand, håller med om att avsluten kommer oftare och bättre nu.

– Det har nog lite med rollen i laget att göra också. Jag har ungefär samma uppgift i Inter som jag hade i Juventus på det sättet att det är 4-4-2. Men min roll i anfallet är friare. Man försöker göra mål och skapa chanser till medspelarna.

Hur är det med huvudspelet då?
– Man försöker utveckla alla bitarna. Huvudspelet är inte min största kvalitet men jag försöker göra det så bra som möjligt. Jag koncentrerar mig mer i dag när läget dyker upp och jag får chansen med huvudet. Ibland funkar det, ibland inte.
Han säger att han är tacksam för den fotbollsutbildning som han fått. På varje nivå, av tränare från Ivica Kurtovic till Roberto Mancini, har han lärt sig mer, förstått spelet bättre. Han säger att det finns en sak som har förenat alla de ledare han har haft genom åren: synpunkterna på att han är så bollkär.

– Du vet, någon kan dribbla, en annan kan det inte, och jag tycker att om någon kan dribbla så ska han utveckla den biten. Den som inte kan det ska utveckla det han är bra på i stället. Det jag menar är att om en kille kan dribbla ska du inte ta dribblingarna ifrån honom, den synen vill jag att alla fotbollsskolor ska ta bort. Genom åren så har alla tränare jag haft sagt till mig att jag inte ska dribbla så mycket.

Jag frågar hur gammal han var när han började lyssna och ta åt sig av rådet. Leendet spränger fram igen:
– Jag har inte lyssnat än.

Henrik Ysten
Vladimir Novak

Publicerad 2010-11-14 kl 10:29
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons