Veckans Bästa:
1. Javier Pastore (Palermo)
Jag erkänner. Jag har kapitulerat totalt inför den argentinska fotbolls-alkemisten. Visst, han är en extrem marginalspelare och ibland lite väl narcissistisk men Javier Pastore är en fotbollsälskares våta dröm, han är en fotbollens Leonardo Da Vinci. Argentinaren håller på att gå från att vara Serie A:s mest estetiska spelare till att också kanske vara den italienska fotbollens främsta stjärna. När han kliver in på plan är det som att han hypnotiserar bollen och får fullständig makt över dess riktning och fart. Varje touch, varje klack är gjord med sådan bildskön elegans att man inte tror att det är sant. Mot Bologna lekte Jesus Pastore fotboll tillsammans med sina lärjungar och gjorde också ett otroligt vackert mål. Självklart kommer han inte bli kvar i Palermo efter säsongen och jag kan bara be mina största böner att han åtminstone blir kvar i Serie A. Javier "Il Magnifico" Pastore är i ett underbart stjärnfyllt Serie A, min största superhjälte.
2. Milos Krasic (Juventus)
En urkraft som inte går att stoppa. Massakrerade Lecces försvarare och var totalt ostoppbar med sin snabbhet och kraft och spelade fram till två av Juventus mål samt ordnade en straff. Antagligen letar fortfarande Djamel Mesbah och kompani efter serbens skugga. Krasic har äntligen gett Juventus en riktig campione. En riktigt stor campione dessutom.
3. Alexandre Pato (Milan)
Utan Pato har Milan ett riktigt bra lag men med Pato har Milan ett lag som kan vinna allt. Brassen spelar boll som om han hade änglar i fötterna och liksom svävar fram när han accelererar med boll. En annan mycket viktig detalj är att förutom hans briljans avlastar han Ibrahimovic med målskyttet. Mot Chievo satte han två mål varav ett volleyskott gjort med enorm koordination och precision. Får han bara vara skadefri går han emot en stor säsong.
4. Palermo
Jag har redan berömt Javier Pastore men hela laget måste få en hel skottkärra med rosor. Palermo är ett spektakel, de spelar champagne-calcio, de låter spelglädjen tala sitt underbara språk och är antagligen Serie A:s mest underhållande lag för tillfället. Tränare Delio Rossi låter spelarna flyga, Javier Pastore är en fotbollsgud, Josip Ilicic är ännu mer underbar än vad jag varnade för, Mauricio Pinilla är både konkret och elegant, Antonio Nocerino och Armin Bacinovic är två mittfältsfurier och Mattia Cassani och Federico Balzaretti sjunger offensiv ytterbacksfotboll. Glöm inte att Palermo har två sparkapital i Abel Hernandez och Fabrizio Miccoli. Stadio Renzo Narbera är ett Luna Park, ett tivoli med magnifika artister. Hade Palermo haft en Thiago Silva och en Esteban Cambiasso hade de varit rent och skärt scudetto-material.
Till sist måste jag även ge en stor eloge till president Maurizio Zamparini och sportdirektören Walter Sabatini. Jag har sagt det förr men jag säger det igen. Media vill gärna göra Zamparini till en galning i negativ mening vilket inte kunde vara mer felaktigt. Visst, han är excentrisk och låter ibland känslorna gå över styr men presidenten har plockat upp Palermo från den italienska fotbollens gärdsgård till dess finrum under hans åtta-åriga styre. Har Zamparini och Sabatini lyckats hitta spelare som bland annat Edison Cavani, Simon Kjaer, Josip Ilicic och Abel Hernandez så har de väl gjort något rätt? Är man en galning om man lyckas lura alla och värva en Pastore för 7 miljoner euro (idag är han värd runt 50-60 miljoner euro)? Knappast, geni säger jag.
5. Alessandro Del Piero (Juventus)
Juve-ikonen Del Piero hoppade in mot Lecce och gjorde sitt 178:e mål i karriären (mycket snyggt dessutom) för sitt Juventus. Del Piero är en italiensk fotbolls-institution och även om han inte dansar lika lätt som förr hänger han fortfarande med och bidrar med sin stora klass. Grattis Alessandro!
6. Antonio Cassano (Sampdoria)
Gjorde kanske inte direkt sin bästa insats för säsongen men avgjorde matchen med ett klassmål och förvandlade det oavgjorda resultatet till seger. Kanske var det bara en egen-upplevd illusion men känslan var att Cassanos mål förändrade hela Sampdorias säsong. Istället för en meningslös enpoängare blev det nu en vinst som får Sampdoria att känna att de hänger med i toppen och som säkerligen stärker självförtroendet rejält. Det är bara klasspelare som avgör på egen hand.
7. Marco Borriello (Roma) och Bernardo Corradi (Udinese)
Båda är säkert Giorgio Armanis favoritspelare och ser ut som om de vore handplockade ur Barbies dock-kollektion men de finns på riktigt och i helgen gjorde båda betydande insatser för sina lag.
När det blåser hårt kring Roma-lägret gäller det att ta fram blåstället. Om man sedan har en hårt jobbande anfallare med näsa för mål så blir ju allt lite enklare. Medan Roma har havererat denna säsong har Borriello varit en ljuspunkt i mörkret. Mot Genoa hade den starke anfallaren från Neapel ett skott i stolpen, ett i ribban och ett i mål. Borriello ser verkligen ut att bli den målskytt som Roma länge suktat efter.
Bernardo Corradis glansdagar må vara över men än kan han bidra med lite starkt huvudspel och verkar fortfarande veta var målet befinner sig. Hans inhopp och nickmål räddade ett Udinese som i sanningens namn knappt var värda en poäng.
8. Paolo Tagliavento (domare, Cagliari - Inter)
Valde att blåsa av spelet när delar av Cagliari-fansen gjorde rasistiska apljud mot Samuel Etoo. Efter det att Tagliavento visat allvar med att avstyra matchen blev det genast bättre. Jämfört med andra domare agerade verkligen Tagliavento vilket han ska ha heder för. Mindre snack mer verkstad, bravo Paolo!
Veckans Sämsta:
1. Delar av Cagliari-fansen
En del av Cagliaris mindre smarta supportrar tyckte att det var en bra idé att skrika ut rasistiska tillmälen och ropa apjud åt Inters Samuel Etoo. Tänk om människans intelligens skulle haft samma enorma utveckling som teknikens? Tyvärr ser inte verkligheten ut så. Vem som avgjorde matchen? Etoo såklart, ibland slår karma till snabbt.
2. Gennaro Delvecchio (Catania)
En sorts anti-tes till fotbollens vackra natur. Långsam, drar på sig frisparkar och helt tom på fantasi. Inte konstigt att Catania-fansen ropade på Adrian Ricchiuti. Frågan är vad Delvecchio gjorde på plan från start överhuvudtaget.
3. Gianpiero Gasperini (tränare, Genoa)
Jag är ett stort fan av Gasperini och hans fotboll men alla står lika inför kritikens lagar. Gasperini har varken förra säsongen eller denna säsong lyckats översätta Genoas offensiva mod på hemmaplan till bortaplan vilket han självklart måste stå till svars för. Om Genoa någonsin vill nå en Champions League-plats är det ett måste att de vågar mer på bortaplan. En annan gåta för mig är varför han inte släpper loss Franco Zuculini på mittfältet. Gasperini envisas med att spela med Houssine Kharja och Omar Milanetto istället. Kharja är i sina bästa stunder en bra spelare men är sällan något extra. Milanetto är en mittfältare som man vet vad man får av, dvs många enkla och oftast sidledspassningar, om han däremot ger sig på mer avancerade kreationer blir det oftast fel. Det är dags att plocka fram "ballarna" nu Gasperini.....
4. Diego Perez (Bologna)
Gick fullkomligt vilse på mittfältet mot Palermo bland Pastore och Ilicicis genialitet. Fick till slut sikta in sig på att kapa spelare och borde nog blivit utvisad. Visade upp den dåliga sidan av sig själv.
5. Sinisa Mihajlovic (tränare, Fiorentina)
Fiorentina gjorde en bra första halvlek och hade grepp om tillställningen men föll längre och längre bak i plan desto längre matchen gick. Till slut kunde Sampdoria vända matchen och Mihajlovic skulle nog ha insett den risken när man gav bort mer och mer initiativ till Sampdoria och coachat sitt lag bättre. Nu är goda råd dyra för den serbiske tränaren.
Omgångens lag:(3-5-2)
Morgan De Sanctis (Napoli) (1)
Fantastisk insats mot Catania när han stod för flertalet superräddningar. Bidrog starkt till Napolis poäng.
Francesco Pisano (Cagliari) (1)
Vaken och följsam på sin kant mot Inter. Med snabbheten som vapen höll han koll på Coutinho och var även duktig i sina offensiva stötar.
Juan (Roma) (2)
Fick ofta reparera sina kollegors misstag mot Genoa. Spelar med enorm pondus och säkerhet och får det svåra att se så enkelt ut.
Andre Dias (Lazio) (1)
En klippa längst bak mot Bari. Stark i huvudspelet och säker i sina uppspel och i sitt försvarsagerande. Nyckelspelare för Lazio.
Milos Krasic (Juventus) (4)
Låg bakom det mesta som Juve skapade i offensiv väg. Spelade fram till två mål och ordnade även straff. Fullständigt ostoppbar.
Javier Pastore (Palermo) (4)
Gjorde ett supermål och lekte sönder Bologna med sin fulländade teknik och extrema elegans. Helt magnifik.
Alberto Aquilani (Juventus) (1)
Ägde mittfältet tillsammans med Felipe Melo mot Lecce. Gjorde ett snyggt mål och ger Juventus behövlig spelkvalité på mitten, inte minst efter brassen Diegos farväl. Tagit sina första steg på väg tillbaka till gli azzurri?
Josip Ilicic (Palermo) (2)
Hittat en enorm kemi med sin bundsförvant Pastore. Satte en kanon bakom Viviano och briljerade med sin överkurs-teknik. Robert Prosineckis efterträdare.
Alejandro Gomez (Catania) (1)
Visade verkligen upp sin fina teknik och sin kvickhet mot Napoli. Gjorde även 1-1 målet på ett skickligt sätt.
Alexandre Pato (Milan) (2)
Elegant tvåmålsskytt mot Chievo och hans återkomst höjde direkt kvalitéen på anfallsspelet. Pato är fotbolls-galaxens Luke Skylwalker.
Samuel Etoo (Inter) (4)
Inte riktigt lika bra som innan uppehållet (då han var otrolig) men visade enorm klass mot Cagliari när han elegant rättar till bollen och sedan placerar in bollen bakom Agazzi. Kvalitets-ambassadör.
Lorenzo Medici