Läs om spelarna som dök upp på fotbollshimlen som lysande stjärnor - men vars brinntid blev kort.
10. Saeed Al-Owarain (Saudiarabien-94)
Al-Owarain blev känd efter sitt fantastiska solomål mot Belgien under VM 1994, ett mål som rankats som ett av VM-historiens snyggaste.
Så mycket mer karriär blev det inte. Han blev bland annat fängslad och avstängd från fotbollen under ett år för att ha brutit mot en saudisk alkohol-lag.
Said El Owarain blev “Arabernas Maradona” för en natt.
9. Henrik Larsen (Danmark-92)
Larsen värvades av den italienska klubben Pisa våren 1990 men lyckades inte hjälpa klubben kvar i den högsta divisionen. Året efter lånades han ut till danska Lyngby. Trots att Larsen inte spatserade i rampljuset blev han uttagen i den danska EM-truppen 1992.
Danmark, som fick ta Jugoslaviens plats pga av det rådande inbördeskriget, hade inget att förlora och vann allt. Deras EM-titel är en av de största skrällarna i fotbollshistorien.
Henrik Larsen var en stor del i succén. Han började turneringen som avbytare, men gjorde ett mål i Danmarks tredje match mot Frankrike och sedan båda målen mot Holland i semifinalen (som Danmark sedan skulle vinna på straffar där Larsen gjorde mål på sin). Larsen var självklart en av de elva som startade i segermatchen mot Tyskland i finalen.
Efter EM uteblev dock succén. Efter ett misslyckat försök i Aston Villa hamnade han i den tyska andra-divisionen och Waldof Mannheim innan han återvände hem till Danmark, Lyngby och sedermera FC Köpenhamn.
Men 1992 var Henrik Larsen kung.
8. Mauro Zarate (Lazio-2008-09)
Zarate slog igenom i Velez Sarsfield när han som 19-åring vann målskytteligan tillsammans med Boca Juniors Rodrigo Palacio.
Han värvades av Al Sadd i Quatar men lånades snart ut till Birmingham. Den engelska klubben åkte ur den högsta divisionen och köpte aldrig loss Zarate.
Istället värvades Zarate av Lazio. Hans första säsong i Serie A skulle bli ett enda långt personligt triumftåg. Han gjorde tretton mål, varav ett kanonmål i derbysegern mot Roma. Stora delar av säsongen kändes det som att han kunde göra vad han ville.
Lazio vann italienska cupen den säsongen och argentinaren gjorde mål i semifinalen mot Juventus och i finalen mot Sampdoria.
Efter den säsongen blev allt bara sämre. Hans nyckfulla spelstil gick sällan ihop med tränare som Reja och sedan Petkovic och blev mer ett problem än en lösning.
Säsongen 2011-12 lånas han ut till Inter men inte heller där kan han återfinna gammal form. Argentinaren återvänder till Lazio men hamnar utanför laget.
Sommaren 2013 flyttar Zarate hem till Argentina och Velez Sarsfield. Sällan har man sett en talang flyga så vackert för att sedan falla så hårt.
7. Milan Baros (Tjeckien-2004)
Han vann skytteligan under EM 2004 och såg ut som en världens giftigaste anfallare. Liverpool, som hade köpt honom tre år tidigare som ung talang av Banik Ostrava, gnuggade såklart sina händer i tron om att man hade framtidens anfallare i sin ägo.
Men Baros exploderade aldrig. Han lyckades aldrig göra över 10 mål på en säsong för “Reds” och såldes 2006 till Aston Villa, där det gick ännu sämre.
Förutom en hyfsad sejour i Galatasaray blev Baros karriär aldrig vad den lovade 2004.
6. Cicinho (Brasilien-2005)
Cicinho blev ett namn på allas läppar sommaren 2005 under Confederations Cup. Det fanns nog inte en enda storklubb i Europa som inte ville signa den kvicke och offensive ytterbacken.
Brassen värvades av Real Madrid drygt fem månader senare. Skador och troligen ett överdrivet rykte gjorde dock att det bara blev 26 matcher för Madrid-klubben.
Därefter värvades han till Roma där succén uteblev. De tre senaste åren har han fladdrat runt i klubbar som Sao Paolo, Villarreal, Sport Club och Sivaspor.
Visst var han fantastisk den där sommaren 2005 men frågan är om han inte blev så pass upphaussad att det skadade hans karriär.
5. Ilhan Mansiz (Turkiet-2002)
Mansiz var mer eller mindre helt okänd för den internationella publiken men hade haft en bra säsong i Besiktas vilket tog honom till den turkiska VM-truppen 2002.
Väl där blev han ett namn över hela fotbollsvärlden. I kvartsfinalen mot Senegal hoppade han in och gjorde det avgörande målet på Golden Goal och skickade Turkiet till en sensationell semifinal (som man sedermera skulle förlora).
I bronsmatchen mot hemmanationen Sydkorea spelde Mansiz först fram till Hakan Sukurs 0-1-mål och gjorde sedan två mål själv vilket räckte till seger.
Mansiz är också ihågkommen för sin regnbågsfint över Roberto Carlos i semifinalen mot Brasilien.
Den listige och snabbe anfallarens karriär tog dock aldrig fart därifrån. Manzis hade problem med skador och gjorde bara ett fyrtio-tal klubbmatcher för Besiktas, Vissel Kobe och Ankargucu efter sitt succé VM.
Mansiz har idag gett sig på en karriär som konståkare.
4. Oleg Salenko (Ryssland-94)
Han kröntes som skyttekung VM 1994. Detta gav naturligtvis eko i fotbolls-Europa. Vem vill inte ha en skyttekung i sin ägo? Men det fanns ledtrådar man kanske borde granskat i de sex gjorda målen som han gjorde i USA-94.
Fem av hans sex mål kom nämligen i en och samma match, mot Kamerun. Dessutom var två av målen på straff. Men fotbollsvärlden är snabb på att måla upp nya stjärnor.
Spanska Valencia nappade på betet och värvade Salenko, men det blev bara sju mål för ryssen säsongen 1994-95 och den spanska klubben sålde honom till Glasgow Rangers efter bara en säsong.
Innan han la skorna på hyllan hade Salenko hunnit med en anonym karriär i Istanbulspor, Córdoba och Pogon Szczecin.
Salenko gjorde inga fler mål i landslaget efter sina sex fullträffar i VM-94.
3. Carlos Alberto (Porto-2004)
Nej, det är inte den välkände Carlos Alberto från VM 1970. Utan Carlos Alberto Gomes de Jesus. Kommer ni ihåg honom? Inte? Inte så konstigt.
Carlos Alberto slog igenom som 18-åring i Fluminense och värvades sedan av Porto två år senare 2004.
Under Jose Mourinho blev brassen en jättesuccé och var en bidragande orsak till att Porto högst sensationellt vann Champions League under hans första säsong i klubben, då han bland annat gjorde första målet i finalen mot Monaco.
En superstjärna hade fötts. Trodde man. Men Carlos Albertos framgång kom kanske för fort. Han blir en skugga av sin potential och återvänder 2005 till Brasilien och Corinthians. 2007 försöker han på nytt en karriär i Europa och Werder Bremen men blir bara vald till klubbens dyraste flopp någonsin.
Karriären fylls av disciplinära problem, doping och sömnstörningar.
Mellan 2008 och 2013 representerar brassen fem olika brasilianska klubbar. Idag är han klubblös.
2. Josimar (Brasilien-86)
Det är nästan som att Josimars hela karriär går att summera upp i tre matcher. Under VM 1986 var Josimar andravalet som högerback. Men när förstavalet Edson blev skadad fick Josimar chansen.
Den välväxte och elegante ytterbacken gjorde mål i sina två första matcher och inte vilka mål som helst. Först mot Nordirland smackade han dit en legendarisk projektil upp i krysset och sedan mot Polen bjöd han på ett underbart solo-nummer innan han dundrade upp ett skott från svår vinkel förbi den polske målvakten:
Josimar dansade bara ett par matcher den sommaren, men oj vad han dansade.
1. Salvatore Schillaci (Italien-90)
Vem kan glömma hans lysande ögon under VM 1990, alla hans fantastiska mål? Schillaci började VM-turneringen som förbundskapten Vicinics sista val och slutade turneringen som skyttekung.
Efter VM-succén förväntade sig alla att han skulle ösa in mål i ligan för Juventus. Men det var som att han hade lagt alla sina krafter under sin otroliga VM-tripp och inte hade några kvar.
Efter bara 5 respektive 6 mål på två säsonger går han iväg till Inter i hopp om att hitta målformen. Men det blir samma sak där, målen uteblir och Schillaci ger mer eller mindre upp karriären när han flyttar till Japan och Jubilo Iwata.
Salvatore Schillaci kommer alltid vara ihågkommen för sin otroliga VM-insats 1990. Och inte mycket annat.