Juve ska göra det i vår, men vem tror på dem?

Ungefär så är min känsla för Italiens största utmanare till slutsegern i turneringen. Juventus nämns inte när man hör folk förhandsspekulara om Champions League-slutspelet. Men för folket inom klubben tror jag inte det finns några tvivel. Bucklan ska till Turin och det kommer satsas hundraprocentigt för det. Det räcker med att kolla på agerandet under de senaste transferfönstren för att hitta bevis.

Genom att lägga 900 miljoner kronor på att desarmera titelkonkurrenten Napoli och locka dit Higuaín visade Juventus att de inte bara kunde härska och söndra i Italien, nu hade de även allt för att gå hela vägen i Europa. Hos de titelambitionerna lägger jag inga värderingar i försäljningen av Pogba. Pengarna som bjöds var alldeles för stora för att kunna säga nej till.

Hösten präglades av skador på nyckelspelare och ojämna insatser på planen. Skadeproblemen och forwardskonkurrensen gjorde så att tränare Allegri gick över till en 4-2-3-1 uppställning halvvägs in på säsongen. Det har blivit en succé. Efter förlusten mot Fiorentina den 15:e januari, senaste matchen med 3-5-2, har Juventus vunnit alla möten i liga och cup. Under den perioden har de dessutom knappt släppt in något mål.

Den formstarke Mario Mandžukić var alldeles för bra för att hållas på bänken. Allegri löste det med att foga in honom i uppställningen som ytter och låta Higuaín operera själv som ensam center framför Dybala. Med det draget har offensiven blivit starkare och Miralem Pjanić har hittat in kreatörsrollen bättre som en av två innermittfältare.

Defensivt må det inte vara lika ramstarkt som när Barzagli-Bonucci-Chiellini stod på deras absoluta topp. Till kvällens match störs de också av att Allegri valt att peta Bonucci ifrån truppen på grund av disciplinära skäl. De två råkade i luven på varandra och hade högljudda diskussioner i slutet på helgens match mot Palermo. Massimilliano Allegri menar att han sätter Bonucci på läktaren ”av respekt för klubben, laget och fansen”. Tränaren medger att han också överregerade och kommer donera till välgörenhet för sitt uppträdande inför publiken. Summa summarum är konsekvenserna möjligen en följd av klubbkulturen och lo stile Juve.

Det ska ändå inte vara något problem att Bonucci missar en match. Barzagli eller kanske Rugani kan fylla det hålet, vilket inte minst den senare visat under den speltid han fått under säsongen. Kanske är till och med Rugani förbi Barzagli i mittbackskön när vårsäsongen är slut?

Två externa faktorer ser jag som starka skäl till att Juventus kan hela vägen i år. Dels är det lottningen, som innebar att FC Porto väntar ikväll. För mig vore det en jätteskräll om Porto slog ut Juventus. Porto går visserligen bra i portugisiska ligan och slog ut Roma i kvalet. Men det spelet som de visade upp under gruppspelet kan knappast skrämma Juventus, även om Allegri varit tydlig med att visa Porto extremt stor respekt inför dubbelmötet.

Det ger en otroligt stor fördel att undvika någon av de största lagen i åttondel. Väl i kvartsfinal behöver det heller inte vänta någon gigant. Det kanske inte är rättvist att tala om giganter heller om man ser till vad storlagen presterat under säsongen. Ingen klubb tycks ha peakat under hösten som under tidigare säsonger i Europa, även om Real Madrid kanske kommit närmast.

För Juventus del är en av huvudkonkurrenterna, Barcelona, i det närmaste utslaget ur turneringen. FC Bayern som jag trodde på imponerade förra veckan, men jag tror att deras 5-1 snarare var ett resultat av negativismen kring Arsenal snarare än något annat. Förutom de uppräknade lagen finns då inte många kvar som skulle sätta skräck i Juventus.

Känslan man har just nu är att detta är Max Allegris sista säsong som Juventustränare. Jag tror inte några titlar eller uteblivna sådana i vår ändrar på saken. En ny tränare måste då sökas under året och spekulationerna är redan igång. Oavsett vem det blir kommer den nya tränaren behöva tid och med det kommer förändringar inom spelartruppen. Därför finns risken att säsongen 17/18 blir ett mellanår för Juventus. Det behöver inte märkas av i ligan, men i Champions League skulle det definitivt påverka titelchanserna.

Juventus har en generationsväxling i backlinje och målvakt framför sig, dessutom finns en Dybalasituation som det redan diskuteras kring nu. Med allt det i åtanke förstärks känslan av att detta är året då Juventus ska vinna Champions League.

Vad hände med mitt tips då? Jo, jag funderade en stund och kom fram till att det var mest spelvärt att lägga en hundring på Juventus. De har ändå chansen.

****

Bloggen tar en liten paus eftersom jag åker på en fotbollsresa. Jag ska bland annat se Juventus-Empoli i helgen och återkommer med en reseberättelse när jag kommer hem nästa vecka. Ci vediamo.

Senast mot Torino behövde motståndarna en timme innan de hade 5-0 på jumbon. Tränaren Massimo Oddo, född och uppvuxen i Pescara, kunde inte hålla tårarna borta under förnedringen. Tårarna blev också hans sista i Pescara. Oddo avgick i tisdags, trots att han hade klubbledningens stöd och ord om en fortsättning.

När det går dåligt för ett lag i Italien kommer problemen inte sällan bara fram på planen. Pescaras president Daniele Sebastiani väcktes av en explosion under den förra tisdagsmorgonen. Hans två parkerade bilar hade antänts i en attack ämnad mot presidenten, två dagar efter att laget förlorat med 2-6 hemma mot Lazio. Misstankar har riktats mot delar ur Pescaras fanbase, vars protester mot laget ökat i styrka under säsongen.

Tidigare har lagets julmiddag störts av ultras som stod utanför lokalen med en banderoll med texten ”Vergongatevi!!!”, kort och gott ”skäms” på svenska. De uppmanade spelarna att avstå middagen då det enligt fansen helt enkelt inte fanns något att fira. Under middagen blev spelarna och ledarnas bilar föremål för sparkar och slag av ultras.

Daniele Sebastiani utsattes för verbala påhopp under matchen mot Lazio och hintade efteråt att han funderat på att lämna klubben. Senare började han ändå fundera på om det inte fanns en bakomliggande agenda grundad i attackerna.

”Jag vet inte om det var några vandalers aktion eller om det fanns något dolt ledarskap. Det är en handling som smutsar ner vår stad och klubb som hade återvunnit förtroende efter mörka år. Men jag kommer inte sälja mina tillhörigheter till kriminella eller folk som tror att de kan nå dem genom den här sortens handling… Vill jag köpa en kostym går jag till en affär, frågar om priset och betalar. Om jag istället antänder affären med målet att köpa kostymen så är det ett fall av utpressning, inte ett köp”, säger Sebastiani.

Som en del av ett konsortium bestående av lokala affärsmän köpte Sebastiani en bankrutt klubb 2009, två år senare tog han över presidentskapet i Pescara. Under tiden har klubben gått upp till Serie A två gånger, men fans har kritiserat honom för att inte omvandla pengarna de fått när de gått upp i en starkare trupp och bättre strukturer. Sebastiani har bemött det med att gapet mellan Italiens rika och fattiga är för stort inom fotbollen.

I ett avskedsinlägg på Instagram förklarade Oddo sina känslor efter uppbrottet med Pescara.

”Jag fick fira med min stad men också lida med den. En underbar resa som började med att vara så nära att gå upp, fortsatte med den extraordinära säsongen som välförtjänt gav oss en plats i Serie A och möten med stora klubbar och spelare”.

”En resa som avslutas idag, efter svåra månader, under vilka jag verkligen ville hjälpa laget att uppnå deras mål. Jag klarade inte det, och därför ber jag om ursäkt till staden och de Pescarafans som, trots allt, aldrig slutade stötta laget”, skrev Oddo.

40-årige Massimo Oddo, högerbacksreserv i världsmästarlaget från 2006, tog upp Pescara till högstaligan under sin första hela säsong som huvudtränare. Trots kräftgången på planen har det inte känts som att han riskerat sparken förrän nu under vintern. Det har berott på förtroende från klubbledningen men också på att Oddo försökt spela anfallsfotboll med Pescara. Bevisligen har det långt ifrån räckt till, men det beror främst på att truppen inte haft kvalitén att spela det spelet i Serie A. Oddos status verkar inte så tillskrynklad som den borde vara efter att ha lämnat ett lag som är toksist i tabellen. Oddo kanske inte ens behöver börja om i Serie B till nästa uppdrag, utan kan rimligen få chansen i högstaligan snart igen.

Till Pescara kommer nu den tjeckiske offensivprofeten Zdeněk Zeman. Den snart 70-årige tränaren gör en ritorno till klubben som han tog upp till Serie A 2011-12. Den säsongen slog Pescara målrekordet i Serie B med 90 gjorda mål, vilket inte ter sig så konstigt då man hade Insigne, Verratti och Immobile i laget. Vid tillfället hade klubben dock inte varit i Serie A sedan tidigt 90-tal.

Tränaren följde inte med upp till A utan gick till Roma, ett lag han också tidigare tränat. Zeman fick sparken mer än halvvägs in på 12-13, en säsong som slutade med ett av Romas värsta nederlag någonsin när man förlorade Coppa Italia-finalen mot Lazio. Zeman hade sedan två vändor i Cagliari 2014-15 då sarderna föll ur Serie A, och tränade förra säsongen Lugano i den schweiziska högstaligan.

Den kedjerökande Zeman är tillbaka i Pescara ”eftersom han är skyldig klubben något, och är där för att jobba och bygga ett lag som kan underhålla fansen”. Daniele Sebastiani kom överens med tränaren ”på två minuter” och intygade att han kommer stanna som president tills någon kommer med ett bättre förslag.

4-3-3-mannen Zeman är rätt val på sättet att klubben fortsätter med den offensiva linjen i sitt spel. Men förutsättningarna är minst sagt annorlunda nu jämfört med hans senaste sejour i klubben om man kollar på spelarmaterial och tabellposition. Kontraktet är skrivet till sommaren 2018 och risken är överhängande att tjecken bara får en vår som Serie A-tränare. Det kan vara en risk värd att ta, för inte ens den största optimisten tror på överlevnad nu.

På söndag möter Pescara Genoa på hemmaplan. Förlust för Pescara och de kan förbereda sig för Serie B i höst. Vinst i Zemans första match vore däremot en nystart som kanske, kanske skulle förbättra jobbutsikterna för alla inblandade. Motståndet kan vara det rätta också. Genoa har inte vunnit på tio matcher och kastas vid förlust in i både kris och nedflyttningsstrid. Zdeněk Zeman har överasskat oss tidigare, kan han göra det igen?

Källa: The Guardian, Football Italia

Båda lagen ställde upp med starka elvor. Villarreal brottades med dålig form och hade bara en seger efter nyår. Samtidigt har man spelat lika mot både Barcelona och Sevilla under samma period, att det var ett klasslag Roma ställdes mot råder ingen tvekan om. Matchen började också på ett sätt som visade marginella skillnader i kvalitet mellan lagen.

Roma hade mycket boll och vågade spela deras passningsspel på Villarreals planhalva. I försvarsställning var de aggressiva och alerta, spanjorerna hade väldigt svårt att bryta ner och skapa chanser mot gästernas försvar. Ju längre halvleken led kändes Roma än mer spelförande och belöningen kom också efter en halvtimme. Vänsterbacken/yttern Emerson Palmieri gav sig iväg framåt på sin kant, vek av inåt och hade inget annat val än att testa högerdojjan. Skottet blev ett sådant vänsterbackar får till med fel fot högst en gång om året, den här gången letade den sig in i krysset och till Romaledning.

Emerson imponerade vidare på sin vänsterkant och har haft en brant utvecklingskurva det senaste halvåret. Säsongen började med ett rött kort i den ödesdigra kvalreturen mot Porto som innebar att huvudstaden inte skulle serveras Champions Leaguefotboll under hösten. Brassen fick hittade sin plats i laget när Spalletti gick över till en trebackslinje och placerade Emerson som en lateral framför. Utvecklingen har sedan dess varit väldigt positiv i båda riktningarna av planen, och nådde någon sorts kulmen igår.

Efter paus såg Villarreal vassare ut framåt och spelade upp sig under en böljande kvart. Man fick dock inte utdelning på någon av chanserna man skapade, något som skulle straffa sig. Edin Džeko hade missat ett bra läge i första halvlek, men efter paus var han hänsynslös. På 21 minuter gjorde Serie A:s skytteligaledare tre mål. Med det är han bästa målskytt även i Europa League för stunden.

Trots att han gjort många mål efter nyår är känslan att det varit mycket ”tre chanser/ett mål” över Džekos spel under 2017. Nu visade han upp det register som Romafansen blev bortskämda med under stora delar av hösten. Bosniern missar fortfarande målchanser för ofta i tid och otid. Men jämfört med den första Romasäsongen och åren i Man City så har Džeko höjt sin lägstanivå avsevärt, vilket är den största skillnaden.

Överlag gör Roma en nästan felfri match i defensiven och på mittfältet. Att man dessutom gör fyra mål på Villarreal är anmärkningsvärt i sig. La Ligasexan har, efter FC Bayern, släppt in minst mål av alla lag bland kontinentens toppligor. Det finns ingen chans att Roma släpper det här försprånget och det är tveksamt om Villarreal ens kommer matcha bästa laget på Olimpico. Därmed har Roma redan eliminerat ett av de största hoten till en turneringsseger.

Lyckan strålade även mot Italiens andra lag i turneringen, Fiorentina. Första halvlek i mötet med Borussia Mönchengladbach präglades av lågt tempo och ett bortalag som inte fick igång något anfallsspel. Hemmalaget hittade främst lägen på deras vänsterkant bakom Carlos Sanchez och Tello. Men tyskarnas ineffektivitet blev Fiorentinas räddning. Minuten innan paus skruvade en dittills anonym Bernardeschi in matchens enda mål på en spektakulär distansfrispark.

I andra halvlek fortsatte Florenslaget ha svårt att skapa målchanser. Defensivt hade de bra koll på ’Gladbach tills tyskarna ökade trycket sista 20. Trots att försvarsinsatsen till en början lämnade mycket i övrigt att önska löste de uppgiften med en okej insats i andra. Nikola Kalinić ser dock inte ut att vara i form och byttes ut Babacar med kvarten kvar. Den senare har sina targetegenskaper men de tappar i rörlighet offensivt när Kalinić bänkas.

Uppgiften är långt ifrån slutförd för detta märkliga Fiorentina. I sina anfallsintentioner såg Mönchengladbach vassare ut, med mer snabbhet och genombrottsförmåga. Med lite mer skärpa kommer de göra minst ett mål i returen. Men Fiorentina får gälla som favorit att gå vidare med resultatet i åtanke och hemmaplansfördelen.

Italiens ena Champions Leaguehopp spelade som bekant på Bernabeu i onsdags. Förutom Insignes mål inledde Napoli bra med bollen inom laget och skapade kontringslägen. Anfallen blev mer sporadiska sedan när Real Madrid la in den högsta växel. Det stod ganska tidigt klart att Napoli sällan spelar matcher i den typen av furiöst tempo i Serie A.

Trots en bra spelmässig insats är Real Madrid otroligt bra den kvällen och får in tre välförtjänta mål. Mot slutet skapas det ändå chanser åt båda håll men Real fick nöja sig med 3-1. Jag kan tycka att Sarri kunde gjort sina byten och gått över till 4-2-3-1 ännu tidigare. Dels för att täta till i mitten och dels för att kunna behålla fronttrean men med Milik som spets framför. Allan kom in bredvid Diawara men Hamšik borde bytts ut tidigare mot Milik.

Chanserna till avancemang för Napoli är mindre nu än när vi gick in i dubbelmötet. Men jag tror inte att Real Madrid kommer vara så explosivt bra igen i returen. Ett mål i den 70:e för Napoli kommer räcka för att San Paolo ska mullra och marängvita ben börja darra en aning. Men 1-3 mot Real är vad det är, varken mer eller mindre. Det var inte det resultatet Napoli önskade ta med hem till en retur, men det kunde varit värre.

I en första halvlek med stundtals mycket slarv från både håll kunde Lazio ta en välförtjänt ledning på tilläggstid. Donnarumma orsakade en straff som Lucas Biglia krutade in. Lazio fortsatte efter paus med att ha momentum i matchen. Medan Milan hade svårt att hitta chanser och var långsamma i bollförflyttning erbjöd Lazio en större direkthet i anfallen.

Montella försökte ändra på situationen med sina byten. José Sosa ersatte en fortsatt ganska formsvag Locatelli, och Lapadula kom efter en timme in istället för den misslyckade Ocampos. Med Sosa på mitten ökade bolltempot i speluppbyggnaden och argentinaren stod för ett mycket bra inhopp.

Lazio fortsatte hittade lägen, men Donnarumma var förutom straffen felfri under matchen. Matchen började gå mot sitt slut men Lazio hittade inte riktigt den sista spelaren med passningarna i anfallen. Därför kom kvitteringen som en chock för huvudstadslaget. Suso letade sig in straffområdet med sina hypnotiserande steg och böjde in kvitteringen bakom Strakosha. Matchen slutade 1-1 och vem som var mest besviken var glasklart. Särskilt eftersom tillvägagångssättet under matchen är bekant sedan tidigare och känns därför som otroligt typiskt Lazio.

I den senaste hemmamatchen dominerade man även där, men Chievo stack upp med sin andra målchans i den 90:e och gjorde matchens enda mål. Mot Inter just innan jul hade man en mycket bra period under första halvlek på San Siro. Lazio fick ändå inte in bollen och bestraffningen kom inte som en överraskning när Inter på kort tid gjorde tre mål efter paus. Det går också att gå tillbaka ändå till Romderbyt för att se liknade mönster. Lazio kändes hetare under stora delar men blir effektivt straffade när de saknade skärpan i den sista tredjedelen.

Inzaghi har gjort väldigt mycket rätt som Laziotränare och kravbilden har just därför höjts med prestationerna. Lazio måste alltså bli mer effektiva när man möter andra topplag. I den här matchen hade inte Immobile siktet rätt inställt och Parolo kan inte göra fyra mål varje vecka.

Milan fortsätter däremot att visa upp en mycket hög moral. Mot Bologna kunde man vinna trots två utvisningar och man klarar sedan av att ta poäng på Olimpico trots spelmässig motgång. Men även de har sina problem framåt. Det fungerade inte med Deulofeu som center och Bacca förblev på bänken hela matchen. Även om Lapadula känns kall för stunden så borde han gå före yttern Deulofeu som center, just för att han är ett mer naturligt val på positionen. Det går inte att få en Mertensutväxling på alla yttrar som vill in och spela i mitten. Mot Sampdoria avslutade Milan med tre yttrar på planen och det fungerade inte heller när man jagade kvittering. Berlusconi yttrade också efter matchen kritik mot Montella. Den här gången gällde det Silvios eviga käpphäst mot att spela med två forwards på planen.

****

På söndagskvällen möttes Cagliari och Juventus på ett blåsigt Sant’ Elia. Inledningen präglades av ryckigt och ganska smutsigt spel där Cagliari låg extremt lågt med laget. Med bollen i ägo var rörelsen på Juventusspelarna bristande och man höll ett lågt tempo i passningsspelet. Dessutom var ytterbackarna ovanligt lite med framåt i planen, särskilt Alex Sandro. Därför kom ledningsmålet som en blixt från klar himmel.

Claudio Marchisio, som fick starta istället för en lätt fotskadad Pjanić, hittade Higuaín i djupled som inte gjorde något misstag i avslutet. Efter paus bestämde sig hemmalaget för att gå framåt mer, vilket öppnade upp ytor för Juve. Gästerna straffade också Cagliari effektivt med en kontring, där Higuaín satte sitt andra mål och åttonde i ligaspel 2017. Därmed har han gjort flest mål av alla i Europas fem stora ligor under året.

Matchen avgjordes helt när Nicolo’ Barella i Cagliari drog på sig sin andra varning. Supertalangen Barella var en liten besvikelse i första tyckte jag och hade svårt att hitta Borriello längst fram i laget. Det såg bättre ut i andra, innan utvisningen förstörde hans kväll. Samtidigt som Juventus slappnade av fortsatte Cagliari att gå framåt, och man hade faktiskt bud på ett mål. Men Juventus tog sin 20:e seger av 24 möjliga i ligan.

Detta var den tredje matchen på en dryg vecka för Juventus och andra raka på bortaplan. Med det i åtanke är det inte av största betydelse att spelet såg trögt ut under en hel halvlek. I slutändan gör man precis tillräckligt för att vinna på en ganska svårspelad arena. Juventus fick tidigt Chiellini skadad och Rugani fick komma in som mittback. Trots lite speltid på slutet verkar Rugani konserverat den fina formen han hade under slutet av 2016. För Allegris del har han beslutet att fatta om Marchisio eller Pjanić ska starta bredvid Khedira. Personligen tycker jag den sistnämnde är given. Det kan även bli så att han hittar plats åt alla tre framöver i det framgångsrika 4-2-3-1 systemet.

****

I övrigt noterar vi att…

Omgångens målkalas utspelades mellan Torino och Pescara. Torino hade gjort tre mål inom en kvart och fem efter en timme. Toro vore inte Toro om de inte släppte på defensiven, och lät Pescara göra tre raka mål. Torinos mittback Arlind Ajeti hade en stökig match. Albanen, som knappt spelat under säsongen, gjorde först 2-0 målet. Sedan gjorde Ajeti självmål, missade i markeringen vid Pescaras andra, och rensade en boll rakt i gapet på en Pescaraspelare i eget straffområde. Samtliga situationer ledde till baklängesmål. Mihajlović valde att se Torinos insats hittills som ett halvfullt glas och betonade att man ligger mycket bättre till i år än motsvarande tidpunkt ifjol. Alla i anfallstrion fick göra mål, och laget tog sin första vinst på sex matcher. Förlusten innebar också att Massimo Oddo inte längre är Pescaras tränare.

Inter studsade tillbaka efter den tunga förlusten mot Juventus. Utan Icardi och Perišić vann man mot Empoli med 2-0. Gagliardini fortsätter att vara en Interkraft att räkna med. Jag tänker framförallt på hans insats mot Juve som bevisade att han kan ta plats i stora matcher efter så kort tid i laget. Inter leder jakten på Champions Leagueplatserna men avståndet är sex poäng upp till Napoli.

Roma fortsätter att tugga på bakom Juventus och vann med 2-0 i Crotone. Džeko missade först en straff och lovade sedan att inte ta fler straffar framöver. Han gjorde ändå ett mål efter att Nainggolan gett Roma ledningen. Belgaren som fick rubriker efter ha fångats sägande att han ”hatar Juventus” förra veckan. Överdrivet eller inte, Nainggolan är fenomenal på planen just nu. Bland all turbulens kring nya arenan och ryktena om en Manolas-exit i sommar, kan Roma glädja sig åt att Florenzi snart är redo efter sin knäskada. Fansen kan också vara nöjda över att derbyt åter spelas med avspark kl. 20:45, till cupsemin den första mars.

Helgens mest osannolika hattrickskytt var Chievos Roberto Inglese. Först missade han en straff tidigt i matchen och Matri kunde ge Sassuolo ledningen. Sedan följde tre raka mål av anfallaren, som fördubblade sin målskörd under säsongen. Efter fyra raka förluster har Chievo nu kommit tillbaka med sju poäng av nio möjliga. Sassuolo kan redan nu börja blicka fram emot sommaren i och med mittenpositionen. Di Francesco vill säkert ändå avsluta på ett bra sätt. Dels som ett möjligt snyggt slut på karriären i Sassuolo, dels vill han visa större klubbar att han kan vända en tung säsongsinledning till något helt annat.

****

Veckans vinnare: Atalanta vann med 3-1 i Palermo och klamrar sig fast vid Europadrömmen. Att slå Palermo som kommit igång så smått på slutet är nog svårare än det låter. Men Papu Gómez visade vägen med ett mål och en assist, även nyförvärvet Bryan Cristante kunde göra sitt första i den svartblå tröjan. Gómez har inlett året strålande och är bara ett mål bakom Higuaín i den rankingen. Atalanta delar fjärdeplatsen med Inter och vi kan räkna med att de kommer slåss om dessa positioner in i det sista. Gómez, Petagna och de andra vet vad siktet är inställt på.

Veckans förlorare: Bologna. Ja, vad händer Donadoni? Nu tog man ledningen borta mot Sampdoria, men under en mardrömsminut i slutet släppte Bologna in två mål. Först en Murielstraff, sedan ett mål av Interryktade Schick. Det tär på självförtroendet att förlora så här, eller som mot Milan och dessutom tvingas konstatera att man släppt in elva mål på tre matcher. I helgen väntar Inter på hemmaplan och inte mycket talar för att Bologna inte kommer sjunka ännu djupare i tabellen efter den matchen.

Veckans mål: I Bologna vet i alla fall Blerim Dzemaili hur man skjuter distansskott. Sjätte fullträffen för schweizaren som är inne i någon sorts målform.

Trots en del felpass bjöds det i inledningen på bra tempo av båda lagen som lovade gott. Genoa gick ut och trodde på sin spelidé med press och visade bollskicklighet inom laget. Lagen bytte anfall med varandra första halvtimmen, tills Genoa drabbades av olycka typisk för ett slirande bottenlag. Redan efter 19 minuter fick mittbacken Gentiletti bytas ut skadad, och strax innan paus tackade fixstjärnan Miguel Veloso för sig. Veloso som nyligen kom tillbaka från skada upplever inte sin bästa stund i karriären.

Med Jurićs manskap sårat av de tidiga bytena började Napoli varva upp spelet. Giaccherini fick chansen i Callejons frånvaro och såg pigg ut i första halvlek. Det gjorde framförallt den ständigt växande polacken Zielinski som fortsätter att agera dynamisk mittfältare i Napolis startelva. Det skulle dröja till efter paus innan man fick igång resterande offensivspelare.

När det väl hände blev det åka av. Hamšik, Mertens och Insigne hittade kombinationer och skarvningar så som de gjort så ofta under säsongen, och det tog bara fem minuter innan Piotr Zielinski spräckte nollan. Zielinski, som hade Sarri under en säsong i Empoli, ansågs i somras vara en värvning som skulle bredda truppen och ge alternativ under det tuffa spelschemat. En bit in på 2017 vet vi nu att Sarri nästan inte har något val än att spela 22-åringen från start. Det är ett fantastiskt lovande mittfält Napoli har med Zielinski och Diawara, och frågan är om det finns en plats där för Allan på Bernabeu.

Dries Mertens blev mållös den här gången men hans superform håller i sig. Vid 2-0 serverade han Giaccherini till öppet mål och stängd match. Den effektive Giaccherini, vars agent under januari seriöst verkade se över flyttalternativ på grund av spelarens bristande speltid, lämnade ändå San Paolo med ett positivt avtryck efter 70 minuter.

Hiljemark då? Nja, matchovanan sitter fortfarande i och han hade svårt när Napoli skruvade upp tempot. Framförallt syntes det när han slarvade i passningsspelet. Det är ändå starkt av svensken att vara ordinarie på innermittfältet med tanke på de konkurrenskraftiga alternativ Genoa har. Med Veloso borta lär han också få spela vidare där.

Det enda bytet Jurić inte tvingades till var när han slängde in Abel Taarabt i jakt på en kvittering. Marockanen visade glimtar av sin enorma bollbegåvning och satte igång direkt med att utmana Napolibackar. Ibland verkade inte Taarabts medspelare förstå hans intentioner, men dribblern kommer närmre och närmre en startplats är känslan.

Genoabekantingen Leonardo Pavoletti fick en dryg kvart mot sitt gamla lag när han ersatte Mertens. Under den tiden visade han egentligen ingenting för att man ens ska tänka honom som startcenter i nuläget. Snarare är det bara en tidsfråga innan en comebackande Milik passerar honom i forwardskön. Lagkaptenen Marek Hamšik fick också kliva av en kvart innan slutet för att spara krafter till veckan.

På det stora hela är Napoli såklart nöjda med hur matchen gestaltade sig. Innan Genoa fick två skadade funderade jag på om inte detta var just en sådan match som Napoli skulle tappa poäng i, med fokus eventuellt på annat håll. Nu lade man i en växel till och kunde avgöra matchen efter 70 minuter, och samtidigt rotera bland spelarna som väntas starta i Madrid. Under två månaders tid har procentskillnaden för avancemang minskat vecka för vecka mellan Real och Napoli. Nu kommer man perfekt förberedda för att få med sig ett bortaresultat som förmodligen blir helt avgörande för kunna gå vidare.

Kvar på 16:e plats och med tio raka utan vinst ligger Genoa. Under slutminuterna i matchen mellan brödralagen tyckte jag höra ”Genoa, Genoa”-rop från San Paolo. Den tillresta klacken svarade med att ropa de ljusblåas namn. Il Grifone behöver allt stöd den kan få för att lyfta från dessa tunga tider.

Få trodde då att Juventus-Inter tre månader senare skulle bli en match som hade någonting med toppstriden att göra. Inter var då tvungna att hitta en stabil grund och jobba sig uppåt, i bästa fall kunde en klättring belönas med en Champions League-kvalplats. För alla visste vi att Inter hade materialet för att kunna genomföra en sådan klättring och nå topp-tre, en position som de innerst inne förstod var krävbar inför säsongen.

Tränaren Stefano Pioli har sedan tillträdandet gjort nästan allt rätt resultatmässigt. Inter är upp i sju raka segrar, den senaste förlusten kom mot borta i Napoli (0-3) för två månader sen. Under Pioli har Inter mot andra toppkandidater kryssat mot Milan och vunnit mot Fiorentina. Spelet har också fungerat, främst symboliserat av Perišićs och Icardis målform med 7 respektive 15 ligamål hittills. Det dyra januariförvärvet Gagliardini tog direkt en plats på tremannamittfältet och har successivt visat att han är berättigad sin plats i startelvan. Mittfältet har också funnit en bättre balans med Joao Mario och Brožović. Därtill har man Kondogbia och Ever Banega som kapabla ersättare.

Rent formmässigt ska alltså Inter ha en chans på Juventus Stadium ikväll. En annan sak som talar för de svartblå är förstås att de redan vunnit lagens tidigare möte på San Siro i september. Den matchen vann Inter mycket tack vare ett enormt bra arbete i presspelet, och är en av få saker De Boer kan ta med sig från sin korta Interkarriär. Frågan är om Inter vågar pressa lika högt på bortaplan. Vi bör i alla fall vara tämligen säkra på att spelarna, även topptrion Perišić-Icardi-Candreva, kommer ta det defensiva jobbet som krävs.

Vinner Inter skulle det inte bara bli en enorm prestigeseger för Stefano Pioli. Det skulle också krympa avståndet lagen emellan till sex poäng, med en match mindre spelad för Juve. En inblandning i scudettostriden skulle därmed inte vara en omöjlighet, även om Inter har allt fokus på att lösa en tredjeplats. Mer än något annat skulle en Intervinst förstärka Juventus sårbarhet som tidigare märkts under säsongen. Förlust för Juve skulle inleda en öppen jakt på laget bland de andra topplagen, förmodligen också en tro bland dessa att Juventus går att springa om. Som Pioli sa tidigare under veckan, en vinst mot Juve kan vara värd mer än tre poäng.

Med det sagt och med Juves tidigare förluster mot toppkandidater i beaktning så är bianconeri ändå storfavoriter ikväll. Efter den nästan pinsamt lama insatsen mot Fiorentina har Allegri spelat en 4-2-3-1 formation i vinstmatcherna mot Lazio och Sassuolo. Han har placerat Pjanić bredvid Khedira på centralt mittfält, och fogat in alla deras stjärnanfallare Dybala, Higuaín och Mandžukić i elvan. Allegri medger att Pjanić måste bli bättre än vad han visat hittills. Tränaren säger också att han verkar säkrare som en av två defensiva mittfältare och att det kanske haft en psykologisk effekt på bosniern.

Mario Mandžukić har fått mycket cred den sista tiden och bidrar från sin ytterposition med stenhårt jobb för laget. Dessutom har han förmågan att därifrån sätta den avgörande passningen till spelaren i avslutsposition. Den spelaren är ofta Gonzalo Higuaín, och argentinaren berömdes i veckan av Giorgio Chiellini. Mittbacken avfärdar snacket om Higuaíns vikt, utan påtalar istället hans rörelseförmåga och benstyrka som en förklaring till alla mål. Chiellini lyfter även fram att anfallarens attityd ”varit perfekt”. Det ligger något i det om man kollat på Higuaíns kroppsspråk under säsongen, som ser betydligt mer stävjat ut. Under tiden i Napoli såg man ofta argentinaren med negativa och gnällande gester mot både spelare och domare. Otroligt tråkigt att kolla på i längden, men det verkar som Higuaín anammat lo stilo Juve.

Juventus svaghet ligger kanske i vänsterbacken Alex Sandros defensiva färdigheter. Dessa kommer definitivt testas av Antonio Candreva under matchen. Å andra sidan har Inter också vänsterbacksbekymmer. Christian Ansaldi har långt ifrån imponerat och när han var avstängd förra helgen fick Nagatomo hoppa in. I veckans cupförlust mot Lazio var dock Ansaldi tillbaka men blev utbytt efter en knapp timme.

Chiellini fick även frågan om rivaliteten mellan två av Italiens största klubbar. Enligt honom kommer relationen aldrig bli normal för de som upplevt Calciopoli. Livornosonen skulle heller aldrig tänka sig gå till Inter. Mötet är laddat och inlevelsen stor, vilket jag även märkte på plats på San Siro i höstas. Från min plats på långsidan såg jag ändå en massa vitsvarta runtom mig, men jag såg inga incidenter på väg till och från arenan bland supportrarna. För en liga som kämpar med publiksnittet ser jag det som inget annat än ett sundhetstecken att fans med olika färger kan sitta bredvid varandra på arenan.

1-2, 1-2, 1-2. Det är inte bara en resultatrad som väcker dåliga Italienminnen hos svenska landslagsfans. Det är också vad matcherna slutat senaste tiden Milan spelat. Först hemma mot Napoli, där oavgjort kanske vore mest rättvist. Sedan i cupkvarten mot Juve, när Locatellis röda släckte cupdrömmarna. Och nu senast mot Udinese, en förlust som dessutom innebar nya skador.

Milans självbild fick sig säkerligen en törn efter cupförlusten mot Juve. Juventus Stadium var utsåld flera dagar i förväg, och både Juve och Milan ställde upp med starka lag.Förlusten tog antagligen hårdare på Milan än vad ett uttåg hade betytt för Juventus. Coppa Italia är en turnering som de vitsvarta vunnit flera gånger de senaste åren, stopp i kvartsfinalen hade kanske mötts av en axelryckning bland juventini. För Milan blev det en prestigeförlust. Man hade chansen att verkligen markera sin närvaro bland topplagen, mot ett motstånd man redan slagit i ligan och på straffar i supercupen. Istället satte Juventus ner foten och fick med sig en tidig 2-0 ledning.

Milan drabbades av mer olycka senaste helgen. Trots ledning kunde Udinese vända och vinna. Segermålet av Rodrigo De Paul kom några moment efter att argentinaren tacklat Mattia De Sciglio fult, men kommit undan med gult kort. Med 10 man på planen, under tiden De Sciglio var utanför sidlinjen, släppte sedan Milan in målet. De Sciglio blir borta en period, precis som Luca Antonelli och Davide Calabria. Det gör att Leonel Vangioni är den ende friske vänsterbacken till helgens match mot Sampdoria. Men det tyngsta avbräcket är förstås skadan på Giacomo Bonaventura.

27-åringen opererades för en lårmuskelskada och missar resten av säsongen. Bonaventura har enligt mig varit Milans bästa utespelare hittills och det är ett oerhört tungt tapp att ha honom borta. ”Jack” har med sin arbetskapacitet, inställning och förmåga att utmana legat bakom en hel av Milans framfart under höst. Ytterforwarden M’Baye Niang lånades innan skadan ut till Watford, och pressen ökar på att de inlånade Deulofeu och Ocampos presterar.

22-årige argentinaren Lucas Ocampos anländer till Milano med höga förväntningar på sig efter den succéartade perioden i Genoa. Medan Deulofeu slog igenom med dunder och brak som tonåring i Premier League har Ocampos tagit en lite mer diskret väg mot toppen. Han debuterade som 17-åring i River Plate under Italienprofilen Matías Almeydas tränarvingar, efter att River för första gången i historien blivit nedflyttade. Ocampos blev snabbt en ordinarie spelare och flyttade till Monaco och den franska andraligan 2012. Ocampos var en stor anledning till att monegaskerna gick upp igen men speltiden blev mindre efteråt. Med James, Falcao, Carrasco och Moutinho blev Ocampos roll i laget mindre viktig, och för två år sedan bytte han till Marseille, den klubb som äger honom idag. Ocampos började bra även i OM, men efter Bielsas plötsliga avgång runt säsongsstarten 15/16 tappade yttern i förtroende hos den nya tränaren och en ny utlåning väntade i Genoa.

Med andra ord är det en mycket talangfull spelare Milan får in, men som haft svårt att prestera kontinuerligt. Lite grann som Gerard Deulofeu. Nu får Ocampos fram till juni på sig att övertyga folket runt Milan och ingen skulle bli förvånad om han tog chansen under våren. Högstanivån bland ovan nämnda herrar är väldigt hög, vilket förstärks när man adderar Carlos Bacca och Suso in i blandningen. Men Milan har fortfarande bekymmer på centerpositionen. Bacca måste hitta sitt rätta målgörar-jag om kontakten med topplatserna ska behållas.

För tillfället är Milan på sjunde plats, omsprunget av Inter med fem poäng men med en match mindre spelad. På söndag väntar Sampdoria hemma. Samp vars spel så sakteliga ser bättre ut, och som slog tillbaka Roma senast med 3-2. Inget lätt läge Milan kommer från, inte heller något bra tillfälle att möta Samp. Med Bonaventura borta ökar också ansvaret på mittfältare som Locatelli, Pašalić, Sosa och Bertolacci. De tre sistnämnda har fått sparsamt med speltid under säsongen men ska ändå in och försöka vända den negativa trenden.

Är det någonting vi lärt oss av Montellas Milan är det att de framförallt har karaktär och aldrig ger upp. Det finns en vilja att åstadkomma saker, men frågan är om ovan nämnda spelare klarar av att matcha den med sina prestationer på planen. Milanisti har efter hösten börjat drömma igen. Ett fall tillbaka mot sjundeplatsen och där de befinner sig nu skulle mötas med stor besvikelse och ge flashbacks till senare års usla tabellplaceringar. En plats i Europa League är nästan ett måste för klubbens anseende och framtidstro. Milan kan bara hoppas att Bonaventuras frånvaro inte grusar dessa förhoppningar.

En annan playmaker som rört på sig är Riccardo Saponara, från Empoli till Fiorentina. Saponara var väldigt bra förra säsongen men i år har det gått trögare. Konkurrensen i Fiorentina är inte heller den lättaste på mittfältspositionerna så där kan han räkna med en bänkplats till en början. Detta blir en ytterligare chans för 25-åringen att visa att han kan leverera i en stor klubb, efter försöket i Milan för några år sedan. Som ersättare har Empoli tagit in Omar El Kaddouri från Napoli. Marockanen fick väldigt sparsamt med speltid i Napoli, men behöver inte alls vara ett nedköp från Saponara. Om El Kaddouri kan visa upp det spel han presterade under utlåningsperioden till Torino 2013-2015 kan han ge Empoli ett välbehövligt lyft ur det bottenträsk de befinner sig i.

Den dyraste övergången blev Manolo Gabbiadini till Southampton för 17M euro, plus ytterligare 3M i bonusar. Gabbiadini lyckades aldrig i Napoli och blev under delar av hösten symbolen för klubbens misslyckande att täcka upp bakom Milik. Jag tror Southampton är en piazza som passar anfallaren bättre, precis som Sampdoria tidigare var för honom. Gabbiadini såg ofta väldigt tyngd och pressad ut under hösten, nu när han får byta miljö skulle det inte förvåna mig om han gör en bra vår i England. De Laurentiis är säkert också nöjd med att Napoli går plus ekonomiskt i forwardsrockaden Pavoletti-Gabbiadini.

Milan var aktiva mot slutet av fönstret och hittade Lucas Ocampos via en snårig affär. Den Marseilleägde argentinaren var utlånad till Genoa och lånas vidare till Milan. Det är en välbehövlig förstärkning, i synnerhet efter långtidsskadan på Bonaventura. Mer om situationen i Milan kommer i nästa blogginlägg. Stadsrivalerna i Inter stod för ett av de märkligaste lånen i form av australiern Trent Sainsbury. Trent who? Mittbacken kommer från kinesiska Jiangsu Suning. Just det, samma Suningkonsortium som äger majoriteten av Inter numera.

Han ersätter Andrea Ranocchia som lånas ut till Hull i PL. Den en gång så lovande mittbacken och kaptensämnet Ranocchia lämnar Inter ett tag framöver, till de flesta interistis förtjusning. Det är svårt att hitta ett stadsmässigt sämre nedköp än från Milano till Kingston-upon-Hull. Förutom det kommer han till ligans jumbolag. Det är dock ett lag som fått sig ett lyft under nye tränaren Silva. Om Ranocchia tar en startplats och, mot förmodan, räddar Hull kvar i PL är jag säker på att etablerade intressenter inte kommer saknas framöver. Men skojarna som firade att Ranocchia äntligen försvann inser att udden av deras skämt försvunnit, sedan det står klart att ersättaren är en totalt okänd australier med meriter från FC Zwolle… Inter lånar också ut unge Assane Gnoukori till Udinese. Ivorianen gjorde några inhopp under hösten och hoppas förstås på mer speltid på Friuli under våren. Udinese i sin tur lånar ut maliske landslagsmittbacken Molla Wagué till Leicester under våren.

I svenskväg konstaterar vi att Robin Quaison lämnar Serie A för att testa lyckan i Mainz. Quaisons tid i Palermo har varit upp och ner, in och ut från startelvan. De senaste månaderna har han dock varit ett regelbundet inslag i startelvan och gjort ett par fina mål. Quaison lämnar för en tuffare liga, bättre lag och därmed också större konkurrens. Mainz betalar drygt 30 miljoner kronor och sammanlagt får Palermo in cirka 60Mkr på försäljningarna av Hiljemark och Quaison. En summa som rimligen är för låg för att göra Palermoledningen belåten, kanske väntar de redan på fallskärmspengarna man får vid nedflyttning? Melker Hallberg lånas ut från Udinese till Kalmar FF 2017 ut. Till Udine återvänder Mathias Ranegié från Djurgården för att försöka fylla någon sorts roll i truppen.

Juventus fortsätter att säkra några av Italiens intressantaste talanger. Ascoliyttern Riccardo Orsolini värvas för 6M euro, som kan öka med ytterligare 4M. Han lånas tillbaka till Ascoli under våren dock. Så här kan Orsolini göra på en fotbollsplan. Lazio förlorar två unga spelare som aldrig lyfte i Rom. Ricardo Kishna lånas ut till Lille, och Ravel Morrison till QPR. Medan det finns en chans att Kishna finner en framtid i Lazio ger jag upp den möjligheten för Morrison. Engelsmannen fortsatte att vara en strulpelle i Rom och The Championship är ungefär den nivån som väntar Morrison om han inte tar tag i saker och ting.

Vi har också sett Cagliari göra ytterligare en profilvärvning när man tar tillbaka dribbelgubben Victor Ibarbo från Panathinaikos. Rafaelle Palladino går från Crotone till Genoa. Pescara försöker åtgärda deras läckande försvar med att ta in veteranbackarna Stendardo från Atalanta och Cesare Bovo från Torino.

I kategorin mest udda flytt är Anthony Mounier självklar vinnare. Fransmannen lånades ut från Bologna till St Etienne. Där uppgavs det att Lyon-produkten Mounier tidigare sagt att han ”aldrig kommer bära” ASSE:s gröna tröja, vilket fick till följd en ohållbar situation bland klubb och fans. St Etienne tog då beslutet att helt sonika göra sig av med Mounier, och han lånas nu tillbaka till Serie A och Atalanta. Mounier kan i Bergamo se fram emot sin nya klubb möta Cagliari i helgen, istället för att sitta och fundera över sina känslor i söndagens derby mellan St Etienne och Lyon.

Mest känslofyllda avsked stod Torinos Giuseppe Vives för. Efter sex år i Granata valde mittfältaren att testa lyckan i Pro Vercelli i Serie B, och tackade efter söndagens match för sig.