Genomgång av alla arenaprojekt i Serie A

Jag har nedan gått igenom samtliga Serie A-klubbars arenaprojekt (förutom de två redan nämnda) från Atalanta till Torino.

Atalanta: Sedan en månad tillbaka är Stadio Atleti Azzuri d’Italia till salu och värderas till knappt åtta miljoner euro. Tanken är att stadion innan årets slut ska vara privatägd och ha en moderniseringsplan redo. En sådan har redan Atalanta, men det är oklart om de kommer äga stadion. Atalanta och Albino Leffe kommer dock använda arenan tills det nuvarande avtalet går ut 2019, innan nya förhandlingar tar plats.

Med båda lagens behov i åtanke kommer Atleti Azzuri d’Italia rivas och byggas om i olika etapper under åren 2018-2020. Kapaciteten kommer landa runt 22-23 000 åskådare och renoveringen kommer kosta runt 25-30 miljoner euro. En del av arenan som kommer stå intakt är fasaden på den östra läktaren. Den är nästan 90 år gammal och räknas som en historisk byggnad.

Bologna: Förra månaden läckte skisser ut på förslag till hur Renato dall’Ara kan se ut i framtiden. Klubben dementerade dessa bilder och skrev att ”de inte var relevanta för deras plan”. Bologna kunde däremot bekräfta att man kommit i en fas längre fram än så, och att dessa bilder bara var ett första utkast. Klubben samarbetar också med staden i detta projekt och man använder arkitekten Gino Zavanella, personen som ritade Juventus Stadium och Bolognas nya träningsanläggning.

Cagliari: Har fått klartecken att bygga en ny arena på platsen där nuvarande Sant’Elia står. Arenan kommer ta 21 000 åskådare och beräknas kosta runt 55 miljoner euro. Bygget drar igång nästa sommar och planen är att Nuovo Stadio Cagliari ska stå färdig senast 2020, lagom till klubbens 100-årsjubileum.

Men Cagliari har valt den ovanliga lösningen att bygga en tillfällig arena tills Nuovo Stadio Cagliari står klar. Den temporära arenan kommer stå 200 meter från Sant’Elia på en parkeringsplats. Cagliari kommer spela 2017/18 säsongen och framöver på detta bygge med 16 000 sittplatser.

Varför så komplicerat? Jo, ni minns kanske att Cagliari för några år sedan bråkade med kommunen om Sant’Elia. Klubben kunde inte komma överens med lokala krafter om att spela vidare på Sant’Elia, så Cagliari bytte spelplats till Is Arenas utanför staden. Efter ett år kunde klubben enas med kommunen om Sant’Elia och återvända.Då placerade man tillfälliga läkare inuti den gamla arenan, och det är dessa läktare som nu flyttas ett par hundra meter bort.

De här arenaproblemen ledde till att Cagliari fick spela två matcher ändå borta i Trieste, nästan hundra mil från Sardinien. Dåvarande ägaren Massimo Cellino kunde inte komma överens med kommunen om en ny arena vid stadens flygplats (den låg för nära flygplatsen var argumentet mot) och istället hittade Cellino ett tillfälligt, om än öde, hem i Triestinas knappt 30 000 stora Nereo Rocco.

Chievo och Hellas Verona: Hellas president Maurizio Setti önskar sedan några tillbaka en egen arena för klubben. Drömmen är en stadion med 25 000 sittplatser. Skulle ett sådant projekt fullbordas utesluter inte Hellas att grannen Chievo hyr in sig där, precis som på Bentegodi idag. Det finns dock inga konkreta uppdateringar på ett sådant bygge.

Crotone: Efter uppflyttningen förra året inledde klubben en renovering för att möta Serie A-kraven. Stadio Enzio Scida utökades till 16 500 platser och man moderniserade kurvorna, omklädningsrummen och övervakningssystemet.

Detta ansiktslyft genomfördes inte i lämpligaste tid och Crotone fick inleda deras debutsäsong i Serie A på neutral plan i Pescara. Under dessa tre ”hemmamatcher” tog man bara en poäng på den folktomma arenan. På grund av förseningen i arbetet kunde den nyrenoverade Enzio Scida invigas först den 23 oktober mot Napoli.

Empoli: Klubben ska renovera arenan till ett Castellani 2.0. Planeringen är färdig men det har inte löst sig än med finansiärer. De optimistiska prognoserna hoppas att de första spadtagen tas i år och att renoveringen slutförs till 2020.

Fiorentina: Efter år av spekulationer verkar saker äntligen röra på sig i Florens. En arena för 40 000 åskådare planeras i nordvästra Florens, med närliggande hotell, köpcentrum och en ny tågstation. Byggstart är tänkt att komma igång 2019 och ska ta två år, kalaset beräknas kosta 420 miljoner euro.

Fiorentinas ägare Andrea Della Valla kallar arenan för “den lila renässansen” och säger att det är ”ett viktigt projekt för Florens och för hela Italien”. Vi som aldrig varit på Artemio Franchi, eller Florens för den delen, har några år på sig att besöka Fiorentinas slitna men charmiga arena. En arena som jag förknippat väldigt mycket med italiensk fotboll ändå sen Uno kryss due-tiden.

Genoa och Sampdoria: De två rivalerna tog i somras beslutet att ta över driften av Marassi efter dryga 70 år i kommunens ägo. Detta ska styras av ett konsortium som bildats av båda klubbarna. De kommande åren kommer Genualagen lägga cirka 20 miljoner euro på att fräscha upp Stadio Luigi Ferraris, arenan som är mest känd för det sprakande Lanternaderbyt och 1-2 mot Costa Rica i VM 90. Tidigare har både Samp och Genoa indikerat en vilja att lämna Marassi och skaffa eget, men de blir kvar på en av Italiens skönaste arenor.

Inter och Milan: Milan hade planer för en egen arena närmare Casa Milan, men gav upp tanken efter att kostnaderna blev högre än vad som planerats. Nu verkar fokus skifta till att rusta upp San Siro för Milan och Inter. Borgmästaren Giuseppe Sala är pessimistisk till chanserna för en nya arena. ”Jag tror inte att klubbarna vill bära en sådan investering. San Siro är platsen där de två lagen tillsammans vunnit mer titlar än någon annan arena har i världen – jag skulle tänkt noga innan jag övergett det. Det behövs spenderas lite pengar på San Siro, men inte så mycket som en ny stadion”, säger borgmästaren.

Sala vill se samtal mellan klubbarna om att rusta upp San Siro. Milanos stadsråd äger arenan och klubbarna hyr den för nio miljoner euro per år till 2030 enligt rådande avtal. Samtalsprocessen störs dock av oklarheterna kring ägarbytet i Milan. Utan att ha någon koppling till Milanolagen är jag helt enig med Salas tankar om renovering. San Siro är helt enkelt en alldeles för speciell fotbollsscen för att ge upp i första taget.

Lazio: Planerade ett ”Stadio delle Aquile” med 40 000 platser för mer än tio år sedan, men fick lägga ner projektet efter finanskrisen och negativa besked från politikerna. Efter att Roma fått klartecken från politiskt håll för deras arena kräver nu president Lotito samma behandling från borgmästarinnan Raggi när Lazio vill bygga eget. ”Förhoppningsvis kommer de inte försöka pusha oss mot Stadio Flaminio (30 000 platser och tidigare rugbylandslagets arena), som inte uppfyller kraven eller har standarden att vara Lazios stadion”, säger Claudio Lotito.

Lotitos citat har sin bakgrund i avslaget av Stadio delle Aquile, som skulle ligga på mark nära floden Tibern med en översvämningsrisk hängande över stadionområdet. Romas nya arena i Tor di Valle kommer dock inte placeras vid sådan mark enligt Virginia Raggis uttalande om just de planerna.

Napoli: Inför mötet med Real Madrid talade president De Laurentiis om en arena med 20 000 stolar, eller snarare fåtöljer. Han jämförde sin vision med en tennisarena, en plats för ”medlemmar” men också med rum för de som inte har lika mycket, som studenter.

Fake news? Förmodligen inte. Men filmproducenten De Laurentiis osympatiska drag har i min värld sänkt hans anseende rejält den senaste månaden. Det som faktiskt har hänt på San Paolo nyligen är att omklädningsrum och pressläktare förfinats.

Palermo: Nye presidenten Paul Baccaglini har redan träffat stadens borgmästare för att presentera sin vision om en ny fotbollsarena och träningscenter. Arenan skulle isåfall bli mindre än den nuvarande Renzo Barbera men Baccaglini påtalar att planen är i hela Siciliens intresse. Klubben fick ett arenaförslag nekat för några år sedan och presidenten vill dra lärdom av det för att inte samma misstag ska upprepas igen.

Pescara: Vill renovera den över 60 år gamla Stadio Adriatico till en fyrstjärnig arena enligt Uefastandard. Projektet skulle kosta 40 miljoner euro och bekostas av privata finansiärer. Det skulle bland annat innefatta ett nytt tak över stadion och förhoppningen är att bygget slutförs 2019.

Roma: Huvudstadsklubben fick för några veckor sen äntligen grönt ljus från politiskt håll att inleda planerna på att bygga Stadio della Roma söder om Rom. Borgmästarinnan Virginia Raggi hade för ett halvår sen stoppat planerna på ett Rom-OS 2024. Den här gången kunde de olika parterna komma överens efter ett år av förhandlingar.

”Det har varit en lång, lång resa. Det måste nästan känts så här för våra romerska förfäder under deras många kampanjer”, sa president Pallotta efteråt. James Pallotta hade säkerligen inte väntat sig så här många hinder när klubben för tre år sedan la fram de första skisserna på arenan. Han har dock fått kompromissa med tre tilltänkta höghus i anslutning till arenan och mer än halvera utrymmet för ett affärsområde som ska ligga där.

Själva arenan kommer ha 52 500 platser med möjlighet att expandera till dryga 60 000. Designen har försökt efterlikna Colosseums och arenan kommer ligga mellan Roms centrum och flygplatsen Fiumicino. Tor di Valle valdes ut redan i december 2012 som den mest lämpliga platsen, i konkurrens med över 80 andra i Romområdet. Planen är att Stadio della Roma ska stå färdig 2019, i tid till säsongen 19/20. Men med tanke på hur komplicerad processen varit tills idag skulle jag bli både förvånad och imponerad om tidtabellen håller.

Sassuolo: Spelar sedan 2013 på Mapei Stadium i grannstaden Reggio Emilia. Keramikföretaget Mapei och dess ägare Giorgio Squinzi köpte arenan det året. Squinzi är i sin tur även president i Sassuolo Arenan delas med stadens lag Reggiana från Lega Pro, och Sassuolos intåg på arenan har orsakat en hel del polemik mellan klubbarna. Mapei Stadium arrangerade finalen i Women’s Champions League förra året.

Torino: Klubbens gamla Filadelfia-stadion, Toros spelplats mellan 1926-1963, revs 1998 men har återuppbyggts igen. Nu tar stadion 4000 platser och ska fungera både som träningsanläggning och klubbhögkvarter med tillhörande museum. Åtta miljoner euro kostade det att bygga upp denna för Torinofans speciella plats. Den officiella invigningen är satt till den 25:e maj.

****

Med allt detta i åtanke ska man inte glömma att byggnadskonstruktioner är en komplicerad process i Italien. Det skulle inte alls förvåna mig om något projekt blir kraftigt försenat eller uppskjutet. Det var trots allt i detta land man la motorvägen A20 mellan Palermo och Messina. Motorvägsbygget på Sicilien inleddes 1972 och blev inte fullbordat förens 2004, en sträcka på 181 km…

Men det kan också vara denna våg av arenaoptimism som gör att klubbarna äntligen tar tag i sina problem en gång för alla, och ser till att det blir gjort. Eventuella groundhoppers kan ändå känna sig lugna i åtminstone ett par år framöver.

Källa: Football Italia, FourFourTwo, Il Mattino, L’Arena, Il Tirreno, The Mirror, stadiumdb.com, espnfc.com, serpentsofmadonnina.com, forzaitalianfootball.com, stadiodellaroma.com

Ankomsten

Udinebördige Zamparini tog över som president i Palermo 2002 efter att i 15 år varit det högsta hönset i Venezia som samma år åkte ur Serie A. Norditalienaren Zamparini köpte den sicilianska klubben för 15 miljoner euro, som då låg i Serie B. Som ett slutgiltigt drag mot sin förra klubb signade han 13 Veneziaspelare den sommaren, däribland Filippo Maniero, Daniel Andersson, Joachim Björklund och Arturo Di Napoli.

Palermo misslyckades dock med att gå upp den första säsongen. Att saker inte gick enligt planen skyllde presidenten på spelarna, och proklamerade att han skulle ”skära av deras testiklar och äta dem ur min egen sallad”. Redan här var tränarcirkusen igång. Till starten av 2003-04 säsongen blev Francesco Guidolin klubbens sjunde tränare under Zamparinis 18 första månader i rosanero.

Den här gången skulle saker gå bättre och ett Luca Toni-lett Palermo vann Serie B och var tillbaka i finrummet för första gången på 31 år. Toni smällde in 30 mål i B och följde upp med 20 ligamål i Serie A säsongen 04-05. Det året skulle markera startskottet på den bästa perioden US Città di Palermo upplevt i modern tid.

Framgångarna

Toni var en fundamental del i laget som slutade på en finfin sjätteplats i deras comebacksäsong. Zamparini behövde inte ens avskeda en tränare under 04-05 för första gången under hans år i klubben. Förutom Toni hade Palermo fyra andra spelare som senare skulle ingå i Italiens världsmästartrupp 2006, Cristian Zaccardo, Fabio Grosso, Simone Barone och Andrea Barzagli.

Laget följde upp med två raka femteplatser och spel i Uefacupen båda säsongerna. Som längst gick man till åttondelsfinal 05-06. Två mittenplaceringar följde innan man var med och utmanade om Champions Leagueplatser igen under säsongen 2009-10. En ny våg av kommande stjärnor hade anlänt till ön. Cavani, Miccoli, Kjaer, Pastore, Sirigu, Nocerino och Balzaretti var några av spelarna Palermopubliken fick njuta av.

I den näst sista omgången ställdes Palermo mot Sampdoria hemma på La Favorita. Palermo hade två poäng upp till Samp på den sista CL-platsen vid tidpunkten för denna avgörande match. Vi minns bortalagets Cassano-Pazzini, Miccolis haltande och Igor Budans miss i slutet. Matchen slutade 1-1 efter två straffmål, och Sampdoria höll undan för Palermo i den sista omgången. Champions League förblev en dröm för de rosasvarta.

Säsongen efter slutade Palermo på en åttondeplats, och det är senaste gången man orkat placera sig på övre halvan. 2013 åkte Palermo ur Serie A, för att studsa tillbaka året efter. Under 10-talet har man fortsatt kunnat tillgå fina spelare. Paulo Dybala, Franco Vazquez, Andrea Belotti och Matteo Darmian har alla sedan gått vidare till större klubbadresser.

Tränarna…

De tidiga framgångarna på planen skedde trots en rotation på tränarbänken. Guidolin fick lämna sommaren 2005, i det som blev den första av fyra Palermosejourer för hans del, till förmån för Luigi Delneri. Trots bra resultat på planen skulle Zamparini byta tränare ytterligare fem gånger de kommande tre säsongerna.

Vid det här laget var det underförstått att presidenten inte ansåg att tränaren hade en allt för stor roll i klubbyggandet, spelarna på planen var dem som drev skeppet vidare under dessa säsonger. Zamparini var dock inte alltid så tydlig med detta i sina uttalanden, vilket bevisas i hans citat om den annars populäre tränaren Delio Rossi.

Efter en 0-7 förlust borta mot Udinese förklarade presidenten att ”Delio Rossi har en procents chans att stanna på bänken, det kan ni ge er på.” Rossi fick följaktligen sparken och Zamparini fyllde i att ”laget har fullkomligt förstörts. Han har haft sönder mitt Palermo, jag borde gett han sparken vid jul”.

Fem veckor senare lät det annorlunda när Zamparini tagit Delio Rossi till nåder.

”Att byta tränare var ett misstag från min sida och jag ber om Palermofansens förlåtelse. Jag återfann min tro på Rossi eftersom han är en utmärkt tränare”.

Relationen med Rossi förblev speciell. Presidenten förklarade den med att ”Rossi är som min fru, jag vill ha honom för mig själv”. När laget månaden efter spelade oavgjort mot Bari ändrades stämningen igen, och Palermo hade nu ”en tränare utan kulor”. Delio Rossi fick sparken för andra gången den säsongen. Totalt blev det 18 månader över två perioder för tränaren i Palermo.

… hur många egentligen?

Det är svårt att hålla redan på hur många tränare som kommit och gått sedan 2002, och hur många som bara varit interimtränare. Det enklaste är förmodligen att räkna antalet tränarbyten vilket var 40 stycken innan Eugenio Corini fick sparken i början på 2017 och ersattes av Diego Lopez. Just Corini fick avsluta det mest sparkarintensiva året i Palermo.

Under en tolvmånadersperiod från november 2015 till senaste november gjorde Zamparini inte mindre än elva tränarbyten. Corini som tillträdde i november var den åttonde tränaren Zamparini avverkade under denna period. Giuseppe Iachini inledde säsongen 2015/16 men ersattes av Davide Ballardini i november det året. Denne fick gå två månader senare och argentinaren Guillermo Barros Scheletto utnämndes som ny tränare.

Problemet var att Schelotto inte hade rätt Uefalicenser i ordning och analytikern Fabio Vivian fick rollen som caretaker – i en match. 0-4 mot Genoa blev för mycket för Zamparini. Näste man, Giovanni Bosi, fick också bara en match innan Giovanni Tedesco utnämndes till A-lagstränare. Tre veckor senare blev Tedesco nedgraderad till assisterande när Bosi kom tillbaka. I februari var Iachini tillbaka efter en frånvaro på tre månader när det framkom att Schelotto var i färd med att strunta i Uefabyråkratin och istället skriva på för Boca Juniors.

Under en vinstfri period den våren fick även Iachini sparken och Walter Novellino kom in. När inte heller han kunda vända på trenden återvände Ballardini. Denne lyckades ta 15 poäng under de fem sista matcherna med Palermo, och kontraktet säkrades i den sista omgången efter en hemmavinst mot redan nedflyttade Hellas Verona.

Något vore konstigt om Ballardini stannade en längre period och mycket riktigt försvann han i september 2016 efter oenigheter kring klubbens sommartransfers. Roberto De Zerbi fick två månader innan Corini kom in. Alltså, tolv månader, elva byten, åtta olika tränare. Under säsongen 2015/16 gjorde Palermo fler tränarbyten än övriga Serie A-lag tillsammans.

Däremellan hade Palermo Inters numera hyllade tränare Stefano Pioli. Men Pioli som kom i juli 2011 fick inte ens två månader på Sicilien. Två oavgjorda matcher mot schweiziska FC Thun och uttåg ur Europa League var tillräckligt för presidenten. Ett felbeslut konstaterar Maurizio Zamparini i efterhand.

”Vi förstod varandra direkt och jag uppskattade Pioli i första hand som en man och sen som tränare. Jag gjorde fel som sparkade honom men vid tillfället tyckte jag inte att vi hade förutsättningarna att fortsätta tillsammans. Jag tog emot dåliga råd från sportchefen”.

”Jag åt min andra testikel tack vare stressen. Den första var redan uppäten”, avslutade Zamparini på sitt karakteristiska sätt.

Citaten

Det är inte tillräckligt med ovanstående uttalanden? Hur lång tid har vi på oss? För den som vill finns mer att hämta ur Zamparini-asken.

”Gianni Infantino vann Fifavalet enbart för att han köpte fler röster än Shejken. Jag hoppas de stänger av mig för dessa ord, det vore en ära”

Zamparini hade tidigare gått åt hårt mot Fifa-presidenten Infantino. Efter en dom blev Zamparini avstängd i 20 dagar, och både han och Palermo fick böta 18 000 euro var.

”Detta är inte en grupp män, det är ett tjejlag”

Presidenten brände av lite omklädningsrumsjargong efter en 1-3 förlust mot Torino 2008

”Engelsmännen är pirater”

Zamparini ansåg 2008 att engelska klubbar agerade som pirater på skattjakt när de lockade italienska talanger med lukrativa proffskontrakt.

”Man borde fängsla domaren”

Han var inte nöjd när Alessandro Matri gjorde mål från offsideposition i 1-3 förlusten mot Cagliari 2011. Presidenten gick hårt åt den italienska domarkåren och krävde en ursäkt från domarhåll.

”Slughet är en rumänsk paradgren, de har det i blodet. Dem utvecklade det som en överlevnadsinstinkt, bland några andra saker”

Rumänen Adrian Mutu gjorde mål på Palermo under tiden en rosa spelare låg skadad på gräset. Zamparini gick i taket och yttrade orden ovan. Han ”backade” senare från uttalandet med meningen ”Jag menade inte att förolämpa Mutu när jag kallade honom en slug liten zigenare”. Det rumänska fotbollsförbundet krävde därpå en ursäkt från Zamparini.

”Han är en okontrollerbar womanizer, en irländare utan regler. Den typen som försvinner i en vecka för att åka och jaga damer i Milano”

Både Zamparini och tränarna hade problem att hantera nordirländaren Kyle Lafferty utanför planen. Trots att anfallaren varit en viktig del i laget som flyttades upp från Serie B 2013-14 såldes Lafferty till Norwich efter bara en säsong.

****

Som det framgår var aldrig Maurizio Zamparini den mest sympatiske presidenten i italiensk fotboll. Samtidigt går det inte komma ifrån att han, förutom att ha varit en färgklick (eller mer en olycka på väg att hända), också gjort en hel del gott för Palermo. Inte minst planterade han optimism och framtidstro i en klubb svältfödd på framgångar.

Han som tar över Palermo med omedelbar verkan heter Paul Baccaglini, en italiensk-amerikan som inte heller verkar vara en ortodox personlighet. Det kommer finnas all anledning att syna även den mannen framöver.

The show must go on.

Källa: The Gentleman Ultra, Football Italia, The Guardian, goal.com

Juventus skulle också ta ledningen efter en halvtimme. Dani Alves hittade Mehdi Benatia i en otippad position i straffområdet. Marockanen verkade bli lika förvånad själv och firade målet med tre målgester i en. Hemmalaget såg ut att gå till paus med en välförtjänt ledning när chocken kom.

Milan ställde om med Deulofeu som hittade Carlos Bacca i straffområdet som hittade nätet. Skarvningen till Deulofeu. Spanjoren som hade total kontroll när han drev bollen i full fart, trots att den studsade upp på grästuva under löpningen. Och så Baccas mottagning och skott i en och samma rörelse. Ett omställningsmål i världsklass.

Andra halvlek blev jämnare efter att Milan spelat upp sig. Men Juventus skapade tillräckligt med målchanser för att avgöra matchen. I vägen stod dock Gianluigi Donnarumma med den ena räddningen efter den andra.

Milans José Sosa gjorde på nytt en bra match, men drog i den 93:e minuten på sig sitt andra gula kort. Det skulle visa sig bli ödesdigert. Några minuter senare bet sig Juventus fast i Milans straffområde och bollen hamnade på De Sciglios arm. Domare Davide Massa blåste en högst diskutabel straff. Paulo Dybala satte den i mål och Donnarumma fick kapitulera.

Efterspelet blev som väntat hätskt mellan lagen. Carlos Bacca sökte upp domaren och fick stoppas när han skulle konfrontera Massa. Delar av bortalagets omklädningsrum rapporteras blivit sönderslaget, och Dybala talade efteråt om anklagelser som Juventus fått utstå i sex år. Mitt i detta ska Vincenzo Montella ha beröm. Han höll sig lugn och resonlig i en grymt frustrerande situation.

Jag tycker inte att Juventus skulle få straffen. Bollen träffar De Sciglios arm, men från ett kort avstånd. Armen är inte intill kroppen, fast inte heller i en onaturlig position. Jag kan däremot tycka att häxjakten på Juventus och deras eventuella fördelar tar för stora proportioner. Det skulle inte blåsts för straff, men handlar inte på något sätt om ett rån. Sett till målchanser var segern rättvis.

Jag är övertygad om att Milan kommer resa sig från detta. Den moralen har rossoneri visat prov att man har inom laget gång på gång under säsongen. Dock så kommer Carlos Bacca bli avstängd i nästa omgång för sitt agerande efter matchen. Trist för Milan när colombianen äntligen hittat målformen igen.

Juventus gav inte bort den lilla livlina Roma skulle fått om poängavståndet hade blivit sex pinnar efter omgången. Nu är det åtta igen och det kommer inte Juventus tappa under de sista tio matcherna.

På lördagskvällen var det dags för ett av Italiens största derbyn, det i Genua mellan Genoa och Sampdoria. Två fantastiska tifon från kurvorna ramade in matchen, men det blev inte särskilt välspelat i första halvlek. Sampdoria var mest spelförande och hade flest intentioner i anfallsspelet. Genoa stack upp och hade ett par av de hetare chanserna utan att lyckas göra mål. Hemmalaget hade svårt att hitta Giovanni Simeone längst fram medan Samp betydligt oftare involverade både Quagliarella och Muriel.

I andra blev det bättre fart på båda lagen. Framförallt Samp som kopplade ett större grepp om matchen. Målet skulle komma i minut 71. Luis Muriel hade skjutit in sig tidigare under kvällen. När ytterligare ett läge dök upp efter slarv i Genoaförsvaret var colombianen klinisk och placerade in 1-0.

Några minuter tidigare hade Quagliarella bytts ut mot tjecken Patrik Schick. 21-åringen tog plats som högerytter och visade upp fräckheten i dribblingarna direkt. Schick vände ut och in på Genoaspelare vid ett flertal tillfällen. Det var lite som när sjätteklassaren går in och ska spela på skolgården med fyrorna. Och det skriver jag inte bara för att Schick är lång (187 cm) och ser väldigt ung ut.

Genoa hade inget i anfallsväg mot slutet och Sampdorias seger var fullt rättvis. Derbyvinsten innebar att det var första gången sedan säsongen 1959/60 som Samp vunnit båda mötena i ligan mot ärkerivalen. Giovanni Simeone förblev anonym under matchen men Oscar Hijemark var bland de bättre i hemmalaget. Svenskens startplats på mitten verkar allt mer cementerad.

Detta var bara Mandorlinis tredje match som Genoatränare. Det blev också den första förlusten, men jag kan tycka att det var mer linjer och idéer i Genoa under Ivan Jurićs tid. Den som kommer ihåg Mandorlini från tiden i Hellas Verona vet att spelet ofta såg trögt och idéfattigt ut. Men tränaren ska definitivt ges fler chanser att fila och hitta rätt bland spelarmaterialet.

Inter och Atalanta drabbade sedan ihop i en match som gällde Champions- och Europa Leagueplatser. Båda lagen fick en bra start där Papu Gómez var nära att ge Atalanta ledningen med ett skott som gick strax utanför. Sedan började Mauro Icardi-show. På nio minuter gjorde anfallaren ett tvättäkta hattrick, med vänstern, högern och på nick. Det snabbaste Inter-hattricket på över 70 år. Trots det belönades inte Icardi med en plats i Edgardo Bauzas argentinska landslagstrupp.

Hemmalaget var på ett otroligt spelhumör och Éver Banega gjorde två mål inom loppet av tre minuter innan paus. Fronttrean i Inter skördade stora framgångar och löpte rätt nästan hela tiden. Ivan Perišić var mycket bra och Antonio Candreva stod för farliga inspel nästan jämt från högerkanten. Spontant kände jag då att denna halvtimme var det bästa ett lag presterat hittills i ligan.

Hur förklarar man Atalantas kollaps då? De uppträdde virrigt och fick många frisparkar emot sig. De räckte inte till fysiskt och såg inte alls ut att hänga med i spelet. Det gick för snabbt helt enkelt när Interspelarna stormade fram. Masiello var avstängd och ersattes av Zukanović i trebackslinjen. Denne hade ingen bra dag men så stort avbräck kan inte Masiellos frånvaro varit?

Atalanta reducerade innan paus genom Freuler, men Gagliardini visade efter paus att släkten är värst och Banega blev dagens andra tremålsskytt efter ett frisparksmål. 7-1 slutade det till Inter. Hur ska Atalanta hämta sig från detta till de sista tio omgångarna? Det är svårt att spekulera kring hur stor påverkan förlusten kommer få på självförtroendet. Kanske kan det vara nyttigt med en sådan här uppläxning, för att komma tillbaka och jobba ännu hårdare? Atalanta har i alla fall fått se hur det kan gå när man inte hänger med fysiskt. Då hjälper inte all den bollskicklighet som visas i lagets passningsspel. Men de kommer få fansens stöd hela vägen in i maj. Runt tusen supportrar mötte upp på träningsanläggningen efter matchen för att peppa laget.

Inter har alltjämt sex poäng upp till Napoli på tredjeplatsen. Stefano Pioli har gjort nästan allt rätt som Intertränare med 11 vinster på 15 matcher. I de resterande fyra matcherna har man inte lyckats slå andra topplag. Och för att gå om Napoli på tredjeplatsen måste poängen trilla in även mot toppkonkurrenter. Möjligen kan denna kross ge signaler till laget att man är redo att rubba även de bästa lagen i ligan.

****

I övrigt noterar vi att…

Tveksamma straffar var ett gångbart tema under veckan. Napoli fick två stycken sådana i 3-0 segern hemma mot Crotone. Finare var banderollen tillägnad förre Napoliforwarden Quagliarella, som avslöjade att han terroriserats av en stalker de senaste åren. I napoletani är beredda att ta emot Quagliarella igen, och banderollen löd: ”I helvetet har du levt… enorm dignitet. Vi välkomnar dig tillbaka till vår famn Fabio, son av denna stad”.

Romas Spalletti inte matchat truppen på ett direkt lyckat sätt den senaste tiden. Borta mot Palermo fick Paredes, Mario Rui och (äntligen) Clement Grenier spela från start. Grenier satte avtryck med den fina passningen till El Shaarawys 1-0 mål. Fransmannen blev sedan utbytt mot Edin Džeko i andra. Džeko visade att målformen finns kvar trots några mållösa matcher på slutet och satte 2-0. Bruno Peres gjorde trean och Roma studsade tillbaka på ett bra sätt inför den viktiga EL-returen mot Lyon.

Palermo har fortsatt sju poäng upp till säker mark. Deras nye president, förre tv-personligheten Paul Baccaglini, har lovat uppfylla en hel drös saker om laget klarar kontraktet. Bland annat ska den tungt tatuerade italiensk-amerikanen fixa en ansiktsgaddning om så blir fallet. Det mesta talar för att han ändå slipper både nålen och de alla de andra vaden.

Ciro Immobile vann den italienska målgörarkampen mot Belotti under måndagskvällen. Lazio slog Torino med 3-1 och Immobile inledde målskyttet och gjorde sitt 17:e mål för säsongen. Torinos kvittering stod Maxi Lopez för. Argentinaren var tidigare petad av Mihajlović eftersom han inte uppnådde viktkraven. Anfallsveteranen har uppenbarligen gått ner i vikt och sent omsider har både speltid och mål trillat in. Mot Lazio räckte det inte och Simone Inzaghis lag fortsätter att skugga Napoli från fjärdeplatsen.

****

Omgångens vinnare: Bologna slog Sassuolo borta efter mål av Mattia Destro. Sex matcher gick Bologna segerlöst innan denna omgång. Till detta Emilia-Romagnaderby bojkottade majoriteten av Bolognas tifosi den korta resan på grund av de dåliga resultaten, och för att fyra spelare ertappades sent på en nattklubb i förra veckan. Tränare Donadoni hänger åtminstone inte lika löst som för några dagar sen.

Omgångens förlorare: Alla sex klubbar i botten förlorade i helgen, även om läget är mest prekärt för de tre under strecket.

Omgångens mål: Med tanke på tiden för avgörandet och vad det betydde för Lazio väljer jag Keita Baldés 2-1 mot Torino.

Effekten kan bli ödesdiger. 0-2 går att vända i returen ”hemma” mot Lazio, men svårighetsgraden ökar med några betydelsefulla procent med tanke på att Romderbyt är en väldigt speciell match att spela under speciella förutsättningar.

Efter förlusten mot Napoli ökade avståndet upp till serieledande Juventus till åtta poäng. Med elva omgångar tror jag att laget utåt sett fortfarande är inställda på en scudettojakt. Men innerst inne förstår nog både supportrar och spelare att Juventus är alldeles för starka för att hinna ikapp. Kvar återstår Europa League, som mycket väl kan bli den turneringen där störst fokus läggs.

I Roma råder titeltorka. Senaste pokalen lyftes 2008 (Coppa Italia) och sedan dess har man mest stolpat upp andraplatser i Serie A. Men efter elimineringen av Villarreal i förgående EL-runda har Roma seglat upp bland turneringens absoluta huvudfavoriter.

Manchester United får nog ses som det starkaste kvarvarande laget, men Roma är strax där bakom. Efter den duon skulle jag ranka Celta Vigo och just Lyon. Kollar man vidare bland de 16 lagen har även Schalke och Mönchengladbach en vinstchans, men då tyskarna ställs emot varandra kommer ett av lagen vara utslaget innan kvartsfinalerna. Det säger sig självt, Roma kommer vara favoriter mot samtliga lag vid avancemang förutom då United.

För att de ska nå så långt krävs dock en rejäl uppryckning. Efter förlusterna förra veckan kan man både skylla på inställningen ifrån laget, vilket främst blottades mot Lazio, och taktiska drag från Luciano Spalletti. Man kan diskutera varför han petade Mohamed Salah mot Napoli när det sedan blev så tydligt vilken positiv inverkan egyptiern hade på spelet när han väl kom in.

Det går också att ifrågasätta valet att peta succéyttern Emerson Palmieri och gå tillbaka till fyrbackslinjen som användes i början på säsongen. I stort sett samtliga lagdelar vek ned sig senaste veckan, men främst märktes det av i backlinjen där Manolas och Fazio inte stod att känna igen.

Roma har under vintern utvecklat en förmåga att plocka segrar trots att det inte på något sätt skett efter bländade offensivt spel. Istället har det stabila försvarsspelet legat som grund till att något mål från Edin Džeko ska räcka för en uddamålsseger (tre raka 1-0 segrar under januari). När denna defensiv grund verkar bortryckt, och man fortfarande hackar framåt, då är det inte så konstigt att Roma förlorar fotbollsmatcher.

Olympique Lyonnais ligger fyra i Ligue 1, rejält akterseglade av topptrion efter en ojämn säsong. De har vunnit borta mot serieledarna Monaco så sent som i januari och tagit poäng på Juventus Stadium. De har också förlorat hemma mot Juve trots man var en man mer nästan hela den avslutande halvleken. Det blir inget Champions Leaguespel för Lyon i höst, såvida man inte vinner Europa League i vår. Med andra ord är det ett lag som kommer lägga allt krut Europaspelet den närmaste tiden.

Att det finns kvalitet i truppen är odiskutabelt. Förre Romabacken Yanga-Mbiwa leder försvaret. På mittfältet finns både kraft och passningsskicklighet hos lagkaptenen Gonalons och Juve-önskade Tolisso. Offensivt har man finessen hos Depay och Fekir, och längst fram målsprutan Lacazette. Det blir en intressant duell mellan klubbarnas båda toppforwards. Lacazette och Džeko är spelare som enligt mig befinner sig i kategorin precis under de bästa anfallarna i världen.

Om Roma får med sig ett kryss från Frankrike så är chanserna hyfsat stora att de löser det hemma. På Olimpico är Roma otroligt starka och Lyon är säkert medvetna om att de behöver få med sig ett resultat om inte uppförsbacken ska bli för jobbig till returen. Men om nutiden känns besvärande för romanisti så kan de alltid blicka tillbaka till ett Lyonmöte för nästan prick tio år sedan.

OL hade då deras bästa upplaga under lagets storhetstid på 00-talet, med spelare som Abidal, Juninho, Malouda och en ung Benzema. Lyon var en av favoriterna till slutsegern i Champions League. Men det tog överraskande stopp redan i åttondelen mot Roma. Efter 0-0 i Rom gav Totti Roma ledningen på Stade Gerland. Minuten innan paus överstegade Mancini loss och dundrade in 2-0. Målet och kommentatorsvrålet glömmer varken jag eller OL:s högerback Revelliere i första taget.

För Roma hade det varit av största vikt att äntligen vinna någonting, nu när säsongen riskerar att sluta med besvikelse i både liga och cup. Om inte annat för att ge Francesco Totti något att glädja sig över i vad som kan bli Romaikonens sista säsong.

****

I tisdags kväll fick hela världen bekanta sig med neapolitansk läktarkultur på sociala medier, med klippen ifrån San Paolo timmar innan avspark. Napoli gjorde sedan en superhalvlek mot Real Madrid och arenan mullrade till när Dries Mertens satte 1-0. Tror jag. Eftersom ljudet från matchen var avstängt på puben där jag kollade (Arsenal-Bayern var i fokus…) så kunde jag inte ta del av stämningen.

Men Napoli stod upp mycket bättre än förväntat och det kändes som att avancemang var klart realistiskt. Sen ska man berömma Sergio Ramos för hans prestation och matchvinnaregenskaper. Det är ännu sjukare att han gjorde två mål i samma match för bara någon månad sen senast. Nu vilar allt italienskt Europahopp på de kvarvarande lagen Juventus och Roma.

Marek Hamšik började sedan hitta lagkamrater i anfallsposition flera gånger med djupledsbollar. På det sättet skulle också Napoli också ta ledningen, efter att bollen förflyttats på det blixtsnabba sättet över små ytor som är så signifikativt för Napoli. Dries Mertens förvaltade Hamšiks genomskärare på bästa sätt genom att chippa bollen över Szczesny.

Mertens firade målet med att gå ner på alla fyra och ”kissa” på hörnflaggan. Kanske inte det smartaste målfirandet med tanke på hur relationen ser ut för tillfället mellan klubbarnas tifosi (ett mycket litet antal Napolifans var tillåtna på plats). Eller så var provokationen precis på gränsen. Mertens verkar inte vara en osympatisk typ i övrigt.

Roma hade fortsatt svårt att uträtta något i anfallsväg under halvleken. Kvalitén brast när man närmade sig straffområdet och det var länge sedan jag såg Edin Džeko vara så lite involverad. Men spelet skulle bölja mer efter paus.

Napoli hade förvånansvärt lätt att med korta och långa bollar spela sig förbi Romamittfältet, som inte hade en särskilt bra dag. Det belönade sig när Insigne i den 50:e minuten hittade en glödhet Mertens som i öppet mål satte sin 18:e balja i ligan.

Roma bytte ut El Shaarawy och tog in Salah. Så småningom hittade man ett snabbare och mer direkt anfallsspel. Mohamed Salah blev en injektion med sitt djupledsspel men var oskarp framför mål och sköt bland annat ett friläge i stolpen.

Inte heller Napoli utnyttjade de chanser man fick att döda matchen i mitten av halvleken. Istället kunde Strootman reducera i den 89:e minuten. Diego Perotti hade sent omsider kommit igång med sina dribblingsruscher ned till kortlinjen. Perotti skulle också få två lägen att kvittera på övertid. Vid det andra förlupna skottet stod Pepe Reina för en jätteräddning, och det var det som skiljde ifrån att romanisti skulle kunna vakna med lite mindre huvudvärk på söndagen.

För Napoli var det en mycket viktig seger. Samtidigt som man knappade in på Roma ökade man distansen till klungan av lag som jagar deras Champions Leaguekvalplats. Mittbackarna Albiol och Koulibaly gjorde en bra insats och Reina revanscherade sig efter den snöpliga straffen mot Juventus i cupen.

Nu väntar returen mot Real Madrid i veckan, och fortfarande går det svallvågor efter De Laurentiis fräna kritik mot Sarri efter det första mötet. Det senaste är att presidenten och tränaren pratat ut och har läget under kontroll. Frågan är ändå om inte kritiken sitter för djupt i Sarri, även om det inte ska spela någon roll i det sportsliga under våren. Förre sportchefen i Napoli Pierpaolo Marino tror till exempel inte att Sarri är kvar i höst på grund av den frostiga relationen med De Laurentiis.

Resultatet i matchen innebar att Roma fullbordat något av en mardrömsvecka. Det enda som får ses som en liten ljusglimt är att Juventus tappade poäng, därmed är inte ligatiteln helt körd. Likväl framstår det som underligt hur Roma kan plocka fram två så dåliga prestationer under en vecka av den digniteten. Efter att ha vunnit borta mot Inter framstår veckans insatser som än mer obegripliga.

I lördags formerade Spalletti en fyrbackslinje och tog tillbaka Juan Jesus på vänsterbacksplatsen. Brassen var inte sämre än någon annan i backlinjen, problemet är att den måttstocken är för låg för ett lag av Romas kaliber. Fazio hade det tyngst och blev till och med utbytt tidigt i andra halvlek. Fazios tidigare fina form verkar helt ha försvunnit i matcherna mot Lazio och Napoli.

Ett av lagen som hotar om CL-plats är Atalanta som mötte Fiorentina i söndagens lunchmatch. Florenslagets säsong är över efter att de schabblat iväg tvåmålsledningar två matcher i rad, mot Mönchengladbach i EL och Torino i ligan. Detta besynnerliga lag skulle ändå bjuda på motstånd i Bergamo.

Första halvlek spelades i ett högt tempo där Atalanta inledde bäst. Båda lagen hade chanser att ta ledningen, trots att man slarvade lite i det sista momentet innan avslut. Fiorentina stod upp bra och tilläts bygga spelet på Atalantas planhalva mer och mer under halvleken.

Efter paus fortsatte det att svänga mellan straffområdena och fortfarande slarvades det i sista tredjedelen. Atalanta anföll som väntat mycket genom Papu Gómez, men argentinaren hade inte ställt in siktet rätt. Han gick en intressant kamp mot Violas Carlos Sanchez under matchen och högerbacken stod upp överraskande bra.

Hemmalaget hade sedan nästan allt i anfallsväg sista 20. Viola blev oväntat tillbakapressade och skapade lite framåt. Närmast mål kom Petagna för Atalanta, men Tatarusanu stod för en svettig räddning på mållinjen. 0-0 slutade matchen och får ses som ett okej resultat för båda lagen.

Fiorentina är dock så långt bakom lagen på Europaplats att de egentligen bara kan kämpa om den betydelselösa åttondeplatsen de ligger på just nu. Den senaste tiden har tongångarna blivit hårdare från fansen mot laget. Man kan förstå dem, det måste vara otroligt frustrerande att slänga bort både liga- och cupspel inom loppet av någon vecka. Sportchefen Corvino betonade dock i helgen att det inte hållits några möten angående Paulo Sosas situation under våren.

För Atalanta kommer inte detta kryss vara allt för nedslående tror jag. Man saknade avstängde Kessié men visade också att man har ersättare som kan gå in på flera platser i elvan. Jag tror att Atalanta kommer köra vidare och verkligen gå för en Europaplats. Främst signalerar vinsten i Neapel det och just därför kommer det bli enklare att smälta tappade poäng i den här matchen.

****

I övrigt noterar vi att…

Milan vid sidan om uppskjutna kinesövertaganden i alla fall kan glädja sig åt att Carlos Bacca börjat göra mål igen. Två mål blev det i 3-1 segern hemma mot Chievo, colombianen är nu uppe i elva ligamål. Detta trots att han missade en straff och andra bra lägen i matchen. Domaren Maresca hade en stökig afton och dömde inte mindre än tre straffar. Lapadula och De Guzman gjorde de andra straffmålen.

Inter studsade tillbaka på bästa sätt efter smällen mot Roma. 5-1 borta mot Cagliari efter två mål av Perišić bland annat. Dessutom gjorde Gagliardini sitt första i Intertröjan. Cagliaris försvar läcker som ett såll, det var andra gången man släppte in fem mål på hemmaplan. Endast Pescara har släppt in fler mål än sardernas 57.

I Inter har det ändå sedan tränarbytet spekulerats om inte Pioli bara är tillfällig lösning i väntan på ett ännu större namn. Dessa diskussioner fick nytt liv efter förlusten mot Roma, men sportchefen Ausilio säger att man planerar en framtid med Pioli. Dock med hållhaken att det inte utesluter att de skulle ”utvärdera något annat”. Inter är i alla fall med i jakten på CL-plats i allra högsta grad.

Andrea Belotti vände matchen åt Torino och gjorde ett hattrick på åtta minuter mot Palermo. Det fjärde snabbaste hattricket i Serie A:s historia. Den eftertraktade Belotti förlängde med Granata i januari och fick en utköpsklausul på 100M euro, som bara kan aktiveras av utländska lag. Efter matchen var både president Cairo och tränare Mihajlović övertygade att de skulle satt klausulen till 150M euro om kontraktet skrivits idag. Förlusten innebär att Palermo fortfarande har sju poäng upp till säker mark. Under våren ska dessutom kontraktet säkras med amerikanska ägare efter att Mauricio Zamparini tackat för sig.

Genoa i praktiken säkrade kontraktet efter tre mycket värdefulla poäng i Empoli. Det satt långt inne. Inbytte Ntcham gav Genoa ledningsmålet med en oortodox volley i 89:e minuten. Några minuter senare skulle även Oscar Hiljemark skriva in sig i målprotokollet. Tolv omgångar gick det innan Genoa skulle få vinna en fotbollsmatch. Nu väntar derby mot Sampdoria, som också vann i helgen mot Pescara.

Juventus kunde inte rycka åt sig en tiopoängsledning efter Romas förlust. Det blev 1-1 borta mot svårspelade Udinese. Duvan Zapata älgade in 1-0 till hemmalaget, och Leo Bonucci svarade med att kvittera efter den senaste tidens skriverier om honom. Udineses Seko Fofana bröt olyckligtvis vadbenet och missar resten av säsongen. Även Giorgio Chiellini klev av, men inte värre än att han ska vara tillbaka mot Milan på fredag.

****

Veckans vinnare: Lazio, som undvek derbybaksmällan när man vann i Bologna med 2-0. Tog över fjärdeplatsen och står nu närmast på kö att utmana om Champions Leagueplats. Dessutom har man en Immobile i målform som gjorde lagets båda mål.

Veckans förlorare: Empoli. Gapet ner till Palermo är fortsatt sju poäng. Men det kunde varit betydligt mer betryggande tio om de haft mer flyt mot Genoa. Bottentrions utveckling verkar också gått framåt bara under de senaste veckorna, så helt säkra ska Empoli inte känna sig.

Veckans mål: Skytteligaledaren Belotti gör inte bara typiska centermål. Han kan även stå för tekniskt fulländade volleys som denna.

På torsdagen flög vi ner till Nice i vad som var den enda fotbollsfria dagen under resan. Det var mitt första besök i staden som heter Nizza på italienska, och ja vad ska man säga, Nice är förmodligen min favoritstad i världen just nu. Stadens lag går som de flesta vet väldigt bra just nu och ligger på en tredjeplats med en realistisk chans till guld i vår.

Eftersom jag är typ svensk nummer 15 000 på bollen att se nya Allianz Riviera (efter Sverige-Belgien i somras) behöver jag inte berätta så mycket om arenan. Den är häftig, ligger nära flygplatsen i stadens utkanter och därmed var det inte så lätt att ta sig tillbaka till Nice centrum efteråt.

Montpellier tog tidigt ledningen och hemmalaget uppträdde otroligt krampaktigt i första halvlek. Jag hade sett fram emot att se Mario Balotelli när biljetterna bokades. Men omgången innan fick italienaren, såklart, ett direkt rött kort för några väl valda ord mot domaren. Jag blåstes på chansen att se Balotelli som istället ersattes av Domis längst fram.

Denna hade ingen lyckad afton och byttes ut mot Mickaël Le Bihan efter en timme. Vi märkte på publikens reaktion att bytet var uppskattat och det visade sig att Le Bihan gjorde comeback efter 17 månaders skadefrånvaro. Han behövde bara åtta minuter på sig att göra 1-1, och segermålet gjorde Le Bihan i den 86:e minuten. Nice dröm om ligatitel lever och klarade sig även utan Balotelli.

På lördagsmorgonen tog vi tåget till Turin, med byte i Savona vid Liguriska kusten. Ett par av timmarna under uppladdningen spenderades på den kombinerade vinbutiken och restaurangen Signorvino längs en av stadens shoppinggator. Ett ställe att rekommendera för Turinresenären. Precis som i de andra städerna vi besökte rådde lågsäsong för turism även i Turin.

Staden har en hård konkurrens om besökare som oftast väljer Rivieran, Alperna eller Milano före. Men Turin är en trevlig stad som är väl värd ett besök. Staden är mindre och inte lika grå som Milano, med vackrare byggnader men utan modecentrumets spektakulära gator. Juventus Stadium ligger dock i stadens utkanter och vi missade visningen i klubbmuséet med några minuter när vi kom fram.

Vi tillbringade tiden fram till match på ett shoppingcenter som låg i anslutning till ena långsidan. På vägen dit passerade vi ”J medical” och jag kunde inte låta bli att tycka det var lustigt att Juventus har en sådan avdelning på arenan. I klubbshopen var det otroligt mycket folk 1,5 timme innan match och det förstärkte intrycket av Juventus ställning som Italiens mest moderna fotbollsklubb. Inför-match-ölen tog vi också på köpcentrumet. Något som onekligen andas ”modern fotboll” men alternativen var inte många.

Våra platser var på ena långsidan. Detta var mitt andra besök på arenan. Det första var också min debutmatch på italiensk mark, Juventus-Malmö FF i Champions League. Då kändes det otroligt speciellt att insupa allt ifrån arenans bortasektion, men den typen av känslor var  Juve-Empoli inte i närheten av att framkalla.

Mitt största intryck av Juventusmiljön då var att det var en klubb som mådde väldigt bra. Det verkar den fortsatt göra och det syntes främst i det stora antalet barnfamiljer som var på matchen. Den första halvleken var mållös och det dröjde några minuter efter pausvilan innan Mandžukić stressade fram ett Skorupskisjälvmål.

Just Mario Mandžukić var den Juventusspelare jag blev mest imponerad av under kvällen. Han verkar komma till sin rätt på kanten med hårt arbete och inspel som oftast hittar lagkamraterna i straffområdet. Dessutom kunde han smyga med vid inläggssituationer och vann nästan alltid nickduellerna mot ytterbacken. Paulo Dybala verkade mest poppis på läktaren och hoppade in med en kvart kvar.

Den korta tiden räckte för att se vilka kvalitéer argentinaren sitter på och hans touch gjorde ingen besviken. Empoli? Jo, de hade definitivt sina sidor och gjorde inte på något sätt en dålig match. Att Toscanagänget är ett av de lag som gjort minst mål bland Europas toppligor var inte alls märkbart i matchen.

De såg trygga ut i speluppbyggnaden, skapade några halvchanser, men hade som väntat svårt att stå emot en längre tid fastän hemmalaget gick på halvfart. Överlag höll denna match en klart högre nivå än den franska, både tekniskt och taktiskt. Lite mer dramatiskt skulle det bli efter matchen.

På väg ut från arenan stötte vi på en man som kommenterade ”Jaså är det fler svenskar här ikväll?” i förbifarten. Tydligen så var det den gamle Hammarbykaptenen Hasse Eskilsson kom vi fram till i efterhand. Gissningen är kvalificerad eftersom Eskilsson numera far runt och ser matcher överallt i Europa.

Jag lyckades sen vinna kampen om en av få taxibilar som kom till arenaområdet. Det dröjde inte många sekunder innan chauffören gormade cazzo vuole?! och gestikulerade mot en bilist som inte skötte sig så som han borde i trafikkön. Taxichauffören, en juventino, hade show på vägen men verkade inte särskilt avslappnad trots vinsten. Taxins instrumentpanel hade han inrett som ett multimediautrymme med dubbla små skärmar. Medan han öste på och skapade sig egna filer i trafiken kunde vi samtidigt se Max Allegris efter-matchen intervju. Till chaufförens försvar så var det inte många gånger han kollade på skärmarna.

Hälften av sällskapet skulle jobba på måndagen och fick flyga hem från Turin på söndagen. Jag och min kompis satte oss på bussen mot Marseille istället för resans verkliga godbit, OM mot PSG.

Det var vårt första besök i Frankrikes näst största stad. Skillnaden mot Nice och Turin kunde knappast varit större. Marseille är både lugnt och intensivt på samma gång. Brokigt, slitet, krävande, extremt mångkulturellt och bitvis helt underbart. Att staden är en av de platser som lever mest för fotboll i Europa tog inte lång tid att förstå. Big Match förvisso, men överallt på stan hade folk OM-kläder på sig.

Fotbollsintresset speglades dessutom i ett klädmode som jag inte stött på någon annanstans tidigare. Här var det vanligt att gå runt med träningsoverall från topp till tå. Inte en vanlig förortsuniform med mjukisbyxor, utan de var klädda med de europeiska gigantklubbarnas (och Newcastles) loggor.

Vi var inne på arenan mer än en timme innan avspark, med platser högt upp på ena långsidan ovanför pressläktaren. Vyn över Stade Vélodrome var grym trots att vi satt så högt upp. När växelsången mellan de båda kortsidorna nästan kom upp i orkanstyrka under uppvärmningen, då insåg jag att det förmodligen skulle bli min fetaste fotbollsupplevelse som neutral åskådare.

Bullret och den höga ljudnivån från läktarna skulle hålla i sig någon timme. För på planen var det klasskillnad. PSG startade med fem spelare med bakgrund i Serie A. En av dessa, Marquinhos, gjorde 1-0 efter sex minuter. Javier Pastore visade sen att han fortfarande har fotboll kvar i kroppen och skarvade delikat fram till Cavanis 2-0 efter en kvart. Det stod tydligt klart att Marseille nästan bara förlitade sig på Dimitri Payets genialitet i anfallsväg.

Matchen var avgjord efter 50 minuter när Lucas Moura gjorde 3-0. Draxler och Matuidi fyllde på, däremellan reducerade odågan i OM: s mittförsvar Rod Fanni. 1-5 var både en förnedring av Marseille och uppvisning i effektivitet av parisarna. Jag skulle inte säga att någon i PSG stack ut mer från mängden. Spelarna gjorde sitt jobb och visade klass mot ett virrigt försvar, då kan det sluta 1-5 även i en sådan här stor match.

Mest imponerad blev jag kanske ändå av Marco Verratti. Italienaren avslutade med en assist till sista målet, och var sitt vanliga lugna och totalt bollsäkra jag. Med ytorna han bjöds på kunde han lägga fram passningar lite som han ville.

Verratti har varit Juventus drömersättare till Andrea Pirlo ett bra tag. Ifall han någon gång lämnar Paris SG är det långt ifrån säkert att det blir hem till Italien. Spelaren har sagt att han trivs och vill stanna i Paris, om inte är Barcelona en annan trolig kandidat i kön av klubbar. I veckan läste jag sen att PSG kan tänkas lyssna på bud från 85M euro på Verratti. Diskussionerna och drömmarna om registan kommer med andra ord fortsätta under året.

Dagen efter hann jag med lite sistaminuten-shopping innan flyget hem. På adidasbutiken hittade jag en person som kunde binda ihop både Marseille och Juventus. En hel trappuppgång i butiken tillägnades stadens store son, och det närmaste jag kom en förebild inom sport när jag var yngre. Jag är glad att jag även fick lite Zinedine Zidane innan jag for hem.

Napoli åkte till Turin för att möta regerande cupmästarna Juventus. I en medioker första halvlek tog Napoli ledningen före paus genom Callejón. Napoli hade ett viktigt bortamål och hyfsad kontroll mot ett fantasilöst Juventus som körde 3-4-3, tre mittbackar plus Lichtsteiner och Asamoah på kanterna.

Det tog dock bara två minuter innan Koulibaly fällde Dybala och domare Valeri skulle döma matchens första straff. Dybala gjorde inget misstag och dryga kvarten senare gav Higuaín Juve ledningen från snäv vinkel, mål precis som i höstmötet mot hans förra arbetsgivare.

Några minuter senare fälldes Albiol av Pjanić i motsatt straffområde, utan någon reaktion från domaren. Higuaín vände spelet med genomskärare och bollen hittade småningom fram till inbytte Juan Cuadrado. Colombianen möttes av en utrusande Pepe Reina som tog boll och spelare. Domare Valeri dömde straff. Paulo Dybala lurade Reina och placerade bollen i samma hörn som den tidigare straffen. 3-1 och game over.

Om man kollar på den första straffen så är det inte så mycket att diskutera. Situationen med Albiol har jag inte sett efteråt och minns inte klart, men under matchen kände jag inte att det var straff. Sen blir det svårt. Reina tar helt klart först boll, och hindrar sedan Cuadrado från att fortsätta framåt. Jag kan köpa straff på grund av det senare, samtidigt som jag inte vet exakt vad regelboken säger i fallet. Jag kan förstå Reinas frustration och det är tufft att vara målvakt helt enkelt.

Dessa situationer, bland annat, fick ordentligt fart på eftersnacket kring matchen. Napolis twitterkonto uppmanade tittarna att stänga av ljudet i den statliga Rai-sändningen. Rai försvarade sig, men efterspelet skulle involvera inte helt okontroversiella kommentarer av mediehöjdare, Luciano Moggi, domare och, förstås, Zdeněk Zeman.

Diskussionen gav oss ekon från förr. Från Calciopoli, men också från säsongen 1997-98 och titelmatchen mellan Juventus och Inter. Juvebacken Mark Iuliano fällde Ronaldo i straffområdet men domaren vinkade för fortsatt spel. I anfallet efteråt fick Juventus istället straff och ett mål som skulle visa sig vara avgörande för att ta hem lo scudetto. Inte heller kommer det som en överraskning att det återigen delas ut straff för ”territoriell rasism”. Denna gång från Juvefans ramsor mot napoletani.

Otur vid avgörande situationer visst, men i sanningens namn får ändå Napoli skylla sig själva som vek ned sig under andra halvlek. De hade ett drömläge att få med ett bra resultat till returen och bryta en negativ trend mot Juventus. Försvarsmisstag fällde Napoli och de kom inte upp i nivå anfallsmässigt. Extra bittert blir det när de reflekterar och inser att Juventus inte ens var bra halva matchen. Till skillnad mot höstens 1-2 förlust där Napoli var bra men Juve ännu bättre.

Bittert är det också att vara gulröd i Rom just nu. Lazio vann cupderbyt med 2-0, deras första vinst mot Roma sedan finalmatchen 2013. Lazio var bättre på alla plan mot ett blekt Roma. Det hjälpte inte ens att byta in Francesco Totti på slutet för giallorossi. Genombrottsmannen Sergej Milinković-Savić gav Lazio ledningen i första efter en tempoväxling av Felipe Anderson.

Anderson såg väldigt pigg ut hela matchen men byttes ändå ut mot Keita Baldé i minut 67. Simone Inzaghi visste dock vad han gjorde och inte ens med Anderson på bänken bromsade Lazio in. Tio minuter senare spelade Baldé fram Ciro Immobile som satte 2-0 i öppen bur. Det vanligtvis stabila Romaförsvaret såg högst mänskligt ut. Edin Dzeko hade det tungt framåt och Nainggolan kunde inte plocka fram en briljant prestation igen.

Lagen ställde med tämligen starka elvor, framförallt Roma. I Lazio startade Bastos, Lukaku och olycksgubben från senaste derbyt, Wallace, på defensiva positioner. Samtliga skötte sig och jag vill framförallt lyfta fram Jordan Lukakus första halvlek. Den skadeförföljde belgaren gjorde det väldigt bra i båda riktningarna på sin vänsterkant och kommer få ännu mer speltid med den här formen.

Roma och Napoli har två mål att hämta in till returerna. Trots att de senare fick ett bortamål med sig känns Romderbyt som en betydligt öppnare affär. Det går bara inte att räkna bort Roma i en retur, eller förlita sig på att Lazio skulle vara tillräckligt stabila för att kunna se detta som nästan-klart. Biancocelesti har dock kanske brutit en barriär redan. Segern i onsdags var den första mot topplagen denna säsong (Atalanta undantaget).

Vid tillfället för returen kommer Napoli och Juventus möta varandra på San Paolo två gånger med några dagars mellanrum bara. Vilken match som Napoli kommer prioritera avgörs lite av resultatet i helgens möte med Roma. Matchen på lördag blir en som varken något av lagen har råd att förlora.

Roma får inte tappa mark till Juventus för att hålla scudettodrömmen vid liv. Napoli får inte förlora för att hålla avståndet till lagen där bakom som inte längre ser CL som ouppnåelig dröm. Det skiljer fem poäng mellan Roma och Napoli. Ändå tror de flesta att topp-tre i kommer att sluta så som tabellen visar nu.

Men andraplatsen innebär också en direktplats till Champions League. Eftersom ligan har en serieledare som för tillfället ser ostoppbar ut blir det en mindre, men inte oviktig morot att sträva efter för utmanarklubbarna. De är samtidigt i behov av lite titelvana för att utmana Juventus. Med det i åtanke hade även en vinst i Coppa Italia kunnat visa sig väldigt värdefull på sikt för Napoli och Roma.

****

Mark Iuliano… Jag kunde inte släppa det namnet. Låter mer som en romersk kejsare än en fotbollsspelare. Jag hade inte hört hans namn på 5-10 år, men en googling senare visade det sig att 43-åringen numera är tränare för bottenlaget Latina i Serie B.