Det var en stekhet kväll i Wien och innerplan på Ernst Happel-Stadion såg ut som platsen för en svår trafikolycka. Män i blåa tröjor låg utspridda överallt, några av dem med ansiktet nedåt mot marken, några på knä – alla tomt blickande i fjärran.
Kroatien hade nyss förlorat mot Turkiet på straffar i kvartsfinalen i EM 2008 och en spelare var mer illa däran än någon annan. Darijo Srna snyftade hejdlöst. Läkarteamet samlades runt honom och försökte lugna honom. Hans förbundskapten, Slaven Bilic, stod på huk bredvid honom, strök honom över ryggen och höll honom i handen. Till och med domaren Roberto Rosetti kom för att titta till honom. Men Srna var otröstlig. Han grät och grät till dess att han hade slut på tårar.
Ett år senare grät han igen, men den här gången var det glädjetårar efter att Sjaktar Donetsk hade vunnit Uefacupen. ”Jag är en känslomänniska”, säger han. ”Ibland så tar jag saker för hårt eftersom jag har upplevt mycket stress och svårigheter i mitt liv. Men det har också hjälpt mig att stärka min karaktär”.
Kroatiska förbundskaptenen Slaven Bilic säger så här om Srna: ”Det finns inget motståndarna kan göra för att stoppa honom. Om de gör omkull honom och han kan verka skadad, men sen så skakar han bara av sig det och fortsätter springa som vore han Robocop eller något.”
Srna är en fajter, hans beslutsamhet på planen är en återspegling av hans personlighet. Men han har alltid varit smärtsamt medveten om vilken skör tråd livet hänger på. Srnas pappa, Uzeir, har gåt igenom fasor som nästan inte går att föreställa sig. När Uzeir, bosnisk muslim, var ett spädbarn under andra världskriget var han nära att bli dödad då Chetniks, serbiska nationalistiska paramilitära styrkor brände ner byn han bodde i.
Uzeir överlevde men hans gravida mamma och hans syster brändes ihjäl, medan hans pappa vid ett senare tillfälle dödades av en förlupen kula. Innan han ensa hade hunnit börja skolan var Uzeir föräldralös.
Uzeir adopterades av en slovensk familj som ändrade hans namn, men hans bror hittade honom och tog med honom tillbaka till Bosnien. Uzeir blev där fotbollsmålvakt och senare skulle ödet föra honom till Metković i sydöstra Kroatien där Darijo föddes 1982.
Pappans levnadsöde har varit en inspirationskälla för Srna. ”Min familj gjorde uppoffringar för att jag skulle kunna förverkliga min dröm att bli en toppfotbollsspelare. Jag hade inget val, jag var tvungen att lyckas”, har Srna sagt. Hans föräldrar insisterade på att han skulle skaffa sig en ordentlig utbildning och emellanåt fick de släpa honom av fotbollsplanen för att hans skulle studera.
Men när de väl insett hur målmedveten han var att lyckas som fotbollsspelare så stöttade de honom fullt ut. Darijo burkade hjälpa till att sälja grönsaker på marknaden och han sparde ihop tillräckligt mycket pengar för att hanskulle kunna köpa sig sitt första par fotbollsskor. ”Min pappa var arg och tog dem ifrån mig och sa att han skulle lämna tillbaka dem till affären. Men sedan kom han tillbaka med de bästa Adidasskorna de hade, har Srna berättat.
När han fick sin första riktigt feta lönecheck så köpte Srna en Mercedes till sin pappa. 2009, när Sjaktar spelade Uefacupfinal i Istanbul chartrade han ett plan från Kroatien och flög dit inte mindre än 125 släktingar och vänner. I Ukraina köper han ofta matchbiljetter till föräldralösa barn. ”Allt jag har uppnått har jag gjort tack vare min familj, jag är skyldig dem allt”, har han sagt.
Den kroatiska lagkaptenen har en bror med Downs Syndrom som han tillägnar alla sina mål. Broderns namn, Igor, har han intatuerat på bröstet. Hans frus namn, Mirela, och hans dotters namn Kasja, hittar man också inpräntat på hans kropp – precis som en hind, en kvinnlig hjort, (som betyder srna på kroatiska)
Men ett fajterhjärta är inget som garanterar en framgångsrik fotbollskarriär och Srna har fått jobba väldigt hårt på planen för att komma dit han är idag. Han gick till Hajduk Split som sextonåring men klubben var nära att missa honom, trots hans odiskutabla talang. Hajduk är ökända för att missa talanger från sitt närområde. Zvonimir Boban och Luka Modric finns bland dem som har ratats av klubben då de inte har ansetts vara bra nog.
Och hade det inte varit för att Milan visat intresse för den sextonårige Srna så hade Hajduk antagligen inte gett honom något ungdomskontrakt heller. Han började som offensiv ytter och spelade sedan som ytterback till höger, även om han oftast spelar högermittfältare för Kroatien. År 2000 anslöt veteranen Slaven Bilic till Hajduk efter en tid i England. De spelade tillsammans i ett år innan Bilic gick i pension och blev klubbens tränare istället. De två hade en speciell relation som stärktes ytterligare när Bilic tog över som förbundskapten 2006. Fyra år senare utsåg Bilic Srna till lagkapten för landslaget.
Under tiden hade Darijo flyttat till Sjaktar Donetsk 2003 och lyfte tillsammans med klubben där han vunnit den ukrainska ligan flera gånger och även Uefacupen. Han fick erbjudanden från spanska och engelska klubbar men valde att stanna i Donetsk, och förra säsongen ledde han som lagkapten laget till kvartsfinal i Champions League.
Men, när Srna utsågs till lagkapten för Kroatien efter att man misslyckats med att kvalificera sig till VM 2010 så var inte nöjda med valet av lagkapten. Somliga sade att han var för känslosam och att han inte kunde kontrollera sina känslor när det hettar till. Andra menade att han saknade ledaregenskaper, och några tyckte till och med att hans muslimska bakgrund var ett problem (även om ingen sade det rakt ut). ”Media tvivlade på att jag var rätt man på rätt plats, men Slaven visade att han trodde på mig,”, sade Srna.
Underkvalet till EM 2012 hade Bilics lag det emellanåt lite jobbigt, och när lågkonjunkturen kopplade ett hårdare grepp om Kroatien än om andra länder så var stämningen inlandet låg. Och det märktes på fotbollen. Kritiken mot landslaget verkade hårdare än någonsin. ”Det har funnits tillfällen då jag har känt det som att jag har stått inför rätta anklagad för att ha mördat sex människor. Jag skäms inte för att medge att jag går till en psykolog för att kunna hantera pressen. Det är något som jag behöver”, sade Srna.
Kroaterna var som allra mest pressade när de lottades mot Turkiet i play off till EM 2012 då fansen krävde ”hämnd” för strafförlusten 2008. Bilic lag vann med 3-0 på bortaplan i en av de mest imponerande uppvisningar någonsin av ett kroatiskt landslag och returmötet blev blott en formalitet. Men vinsten var inte nog för att läka såren från 2008. ”Nej, den matchen kommer att hemsöka oss i resten av våra liv”, sade Bilic.
Så, här har vi nu återigen Kroatien, det gamla gänget är nästan intakt, nu fyra år äldre och ännu mer rutinerade. Av alla spelarna som var med 2008 så är det bara Srna som inte har bytt klubb. Han trivs med tillvaron i Ukraina med är sugen på ett äventyr till med landslaget. ”Låt oss tala klarspråk, vi måste gå vidare från gruppspelet för vi har den kvalitet som krävs”, har han sagt. ”Men der vore fantastisk om vi kunde gå ett steg längre än förra gången och nå semifinal, för då skulle vi få spela i mitt Ukraina!”
Det låter som en osannolik dröm, men å andra sidan så brukar Srnas drömmar slå in. Om den här gör det så kanske demonerna från Wien äntligen kan jagas bort en gång för alla