West Bromwich Albion och Aston Villa delar den kryddigaste fotbollsrivaliteten i engelska Midlands och när lagen möttes i oktober förra året var det en irländare som fick ta den värsta smällen. Shane Long, en femmiljonersvävning (pund) för WBA i augusti, slogs om bollen med Villas Alan Hutton och flög sedan upp i luften efter en brutal tackling som utan tvekan var bland de råaste tacklingarna under säsongen. Longs reaktion var speciell - det fanns inget drama eller långa rullningar på gräset. Istället linkade Long av planen, medan han kastade en besviken blick på Hutton när han lämnade planen. Det lågmälda svaret kan ha härstamma från hans tidigare sportkarriär.
När han var tonåring, verkade det som om att Long var avsedd att spela den gaeliska sporten hurling med Tipperary, hans hemlän i Irland. Ofta kallas den för "det gamla spelet" och "den snabbaste fältsporten i världen" i Irland, och hurling jämförs ibland med hockey och lacrosse, men är som ingenting i dess like. Det är sjuttio minuter av obeveklig snabbhet och skicklighet och tuffhet. Sommarmästerskapen lockar skaror på upp till 80 000. Och även om spelet, som alla gaeliska idrotter, är endast på amatörnivå skulle att spela hurling för Tipperary ha varit det naturliga valet för Long. Och så sent som 2004, gjorde han just det, han spelade för Tipperary Minor (U-18) i en helt irländsk semifinal i Croke Park för andra sommaren i rad. Du måste besöka Thurles på sommareftermiddagar när Tipperary spelar hemma och 50 000 människor går över den smala stenbron på väg till Semple Stadium och där pubarna är fyllda med minnen och fotografier på hurlingmän som burit länets matchtröjor de senaste 125 åren för att förstå hur stark och romantisk dragningskraften till spelet kan vara på unga män som växer upp där. Som Long sade:
"När du är från Tipperary, är hurling i blodet". Så hans plötsliga beslut att byta ut sin lojalitet till fotboll - fotboll! - genom att acceptera ett erbjudande om stipendium med Cork City 2004, togs det emot med stor förvåning i hans hemby Gortnahoe. Det var en period av stor turbulens i hans liv.
Hans far Eamonn hade plötsligt dött av en hjärtattack vid 47 års ålder, då var Long bara 16 år och han var fullt medveten om sin fars råd att prova alla idrotter innan man gör sitt val.
"Bara min familj var bakom mig: alla andra verkade tro att jag var galen", sade Long under förra året.
"Fram till denna punkt, var seniorspel i hurling allt jag drömt om och jag var så nära att göra det. Samtidigt tittade jag på Premier League varje vecka och fotbollen var också en stor del av mitt liv vid den tidpunkten. Det var ett tufft beslut men jag kände att jag skulle gå för det, ge det ett år eller två och om det inte funkade kunde jag alltid gå tillbaka till hurling".
Men det var inte så att Long hade realistiska förhoppningar på att fånga Premier League-scouternas intresse på den tiden. Många lovande irländska ungdomar har korsat det irländska vattnet med ambitioner att göra karriär i England bara för att sedan gå vilse i lärlingssystemet och även uppleva ensamhet när man inte lyckas. Long var inte ens på radarn i England. Som det var, blåste han nästan sin chans att gå till Cork, när han blandade ihop matchtiden i Tipperary då en Corkscout hade bestämt sig för att se honom spela. Long dök upp en timme sent och räddade situationen genom att göra ett hattrick i andra halvlek. Men Long hann bara spela en handfull matcher med Cork City i Irlands högstaliga innan Readings chefsscout, Brian McDermott, kom till Cork för att titta på Kevin Doyle och plockade även Long också. Åren efter har Long tagit sin chans och hans 25 mål för Reading under säsongen 2009-2010 övertygade Roy Hodgson till att värva honom till West Bromwich förra sommaren.
Då tillhörde hans hurling-ambitioner ett helt annat liv. Men det finns nog inga tvivel om att den erfarenhet han fick under de korta åren med att spela sitt hemlands sport, när han lärde sig att hantera trycket av förväntan och att spela inför de stora sommarfolkmassorna, hjälpte honom att anpassa sig till de krav den engelska fotboll ställer. Temperament och atletisk fysik har alltid varit nyckeln till Longs spel, som Giovanni Trapattoni kommenterade i samband med Longs flytt till Albion och Premier League.
"Jag sa till honom att han kan lära sig mer av att spela mot starkare motståndare. Arbetet för en anfallare skiljer sig i stora mästerskap, det är mycket väntan på att bollen ska spelas till dig, men i Premier League finns det stora möjligheter till att spela fotboll. Han har visat att han har goda kvaliteter men givetvis kan han bli bättre. Han är snabb. Har bra spänst, han är orädd och han attackerar verkligen bollen. Men han behöver lära sig när man ska ta hjälp av de andra och när man ska gå ensam".
Det var oundvikligt att Longs helhjärtade spelstil inte skulle fånga den italienske tränarens uppmärksamhet på Croke Park 2007 då Irland mötte Slovakien vilket även representerade en märklig milstolpe. De flesta irländska idrottare är lyckligt lottade om de fått spela på Croke Park en enda gång. Inom tre år, hade Long lyckats göra det i två separata sporter, hurling och fotboll, en bedrift som han är ensam om. Äran uppskattades även hos honom.
Croke Park är en kulturell- samt sportinstitution i Irland. 1920:s ”Bloody Sunday”-hemskhet, då brittiska trupper öppnade eld i folkmassan och dödade 14 personer som deltog i en fotbollsmatch mellan Tipperary och Dublin under en av de värre våldsdagarna av frihetskriget, är en av de mest uppmärksammade händelserna i historien av irländsk sport. Dagen stod som symbol då Croke Park äntligen - och temporärt - "öppnades" för att vara värd för fotboll- och rugbylandskamper under 2007 när Lansdowne Road höll på att byggas om. Longs resa, från lovande ung Tipperary-hurler till Republiken Irlands anfallare hade ansetts som en skandal under tidigare decennier. Nu är det istället en källa till stolthet.
Long var bara ett år gammal när Irland spelade sitt allra första EM-slutspel i Tyskland 1988. Många engelskfödda spelare som kvalificerat sig enligt "mormor"-regeln representerade Irland den sommaren, och under åren därefter. Longs resa har varit den direkta motsatsen. Uppfödd på fabler om Hells Kitchen, den skräckinjagande Tipperary-uppställningen från 1960-talet, så befinner sig Long istället på matcher inför en publik där Jeff Astle, deras livliga anfallare och Bryan Robson, var de enda gudar som gällde för Albionungdomarna. Han gjorde dock ett omedelbart intryck, mål i hans debut mot Manchester United och retade upp Chelsea helgen efter. Och när den våldsamma tackling från Hutton avbröt hans säsong och tvingade honom att vila i sex veckor så tog han hjälp av en av de första lektionerna han ha lärde sig som en hurler: Ta slagen och gå sedan vidare.
De dagar då Tipperary tyckte Long var galen som lämnade hurling är sedan länge förbi. Det finns fler West Bromwich Albion-tröjor i Munsterlänet än någonsin tidigare och om och när han kliver ut för Irland i EM nästa månad, kommer mer än en hurlerspelare att sucka och minnas när de var på samma plan tillsammans. Och titta på Shane Long nu, kommer de att säga.
Keith Duggan och Emmet Malone