Med hemmaplan och en lång rad världsspelare är Holland EM-favoriter hos alla bookmakers. Men – kan man vinna en stor turnering med forwards som inte filmar och backar som aldrig rensar?
Simon Kuper skriver om laget som hellre förlorar matchen än hedern.
Tre månader före den senaste VM-turneringen kom själva pokalen till Amsterdam. Coca-Cola hade betalat för att bucklan skulle visas upp runt om i världen och i halvtid av en ligamatch fraktades den runt på Ajax stadion.
En stackars tönt med mikrofon i handen sprang bredvid och ropade: »EN STOR APPLÅD för pokalen som VI ALLA VET kommer att föras tillbaka till Holland i juli!«
De 50 000 åskådarna på arenan satt tysta. Det berodde inte bara på att förevisningen var ett exempel på dålig smak. Sådant var de vana vid. Problemet var att varenda åskådare, till och med de minsta barnen, visste att VM-pokalen skulle hamna någon annanstans i juli. Det tyckte jag var sorgligt. Jag är inte holländare men jag har bott i en liten holländsk landsortsstad under tio år av min barndom, och när det gäller fotboll är jag Cruyffian.
Den trupp som vi skickade till Frankrike bestod av spelare som helt korrekt har beskrivits som »svärmorsdrömmar«: de var välkammade, vackra och mycket veka. När en holländare säger att någon »kan spela fotboll« syftar han uteslutande på spelarens teknik och spelförståelse. Mod, vinnarinstinkt, tempo och längd betyder ingenting. I Holland anser man att en spelare som Oliver Bierhoff »inte kan spela fotboll«. Holländarna var heller aldrig särskilt förtjusta i Ruud Gullit. Som Cruyff, den holländska fotbollens fader, säger: »Fotboll spelar man med hjärnan«. Till och med förmågan att springa fort, hävdar Cruyff, är en simpel effekt av att veta i vilket ögonblick man ska starta.
Samtliga spelare som vi skickade till VM kunde »spela fotboll«. Men killar som Ronald de Boer, Dennis Bergkamp och Wim Jonk injagar inte fruktan i särskilt många människor. Vår enda skrämmande spelare, Edgar Davids, hade till den grad skrämt upp förbundskapten Guus Hiddink att han fick följa med till Frankrike endast på villkor att han skulle uppföra sig ordentligt.
Och det fanns fortfarande problem mellan våra svarta och vita spelare. Ni minns kanske hur Clarence Seedorf försökte bestämma sig för om han skulle passa till Ronald de Boer eller inte under EM 1996. Senare hade Patrick Kluivert, Winston Bogarde och Michael Reiziger deklarerat att de helst skulle vilja spela i ett helsvart landslag. Konflikten nådde sin kulmen under en VM-kvalmatch i Turkiet, när Holland fick en straff och Seedorf, de svarta spelarnas talesman, tog hand om bollen. När han gjorde sig redo att slå straffen vände tvillingarna de Boer demonstrativt ryggen till. Seedorf sköt straffen flera meter över ribban.
Sista halvåret före VM 1998 försökte emellertid de svarta och vita spelarna att komma överens. Framåt våren satt de till och med vid samma bord under måltiderna, och det hände att de skickade varandra saltet. De svarta spelarna nedlät sig till att tala holländska i stället för papiamento, det surinamesiska språk som få av dem hade talat som barn. De vita förhörde sig artigt om hur det gick för de svartas favoritlag i NBA, den nordamerikanska basketligan. Vid lunchen framförde Bergkamp och Seedorf ibland improviserade sketcher med gravallvarlig min.
Men detta var knappast vad andra länder skulle kalla för laganda. Poul Scheffer, en holländsk författare och regeringsrådgivare i Europafrågor, menar att anledningen till att Holland ofta förlorar viktiga fotbollsmatcher är att de underskattar den passionerade nationalismen i andra länder. Den analysen kan utsträckas till annat än fotboll. År 1940 blev holländarna förvånade när Adolf Hitler invaderade landet. I EM 1996 överrumplades de av det engelska lagets vildsinta satsning på Wembley. Och blott en månad före VM utsågs holländaren Wim Duisenberg till ordförande för den Europiska centralbanken, men bara för en begränsad period eftersom fransmännen krävde att deras man, Jean-Claude Trichet, snart skulle ersätta honom.
De holländska spelare som reste till Frankrike visste att de inte skulle vinna den pokal som Coca-Cola hade visat upp i Amsterdam. Men det hade heller aldrig varit deras mål. Allt de någonsin har velat är att spela Bra Fotboll.
Även utanför planen strävar holländarna efter att vara goda och att göra saker och ting bra. Precis som Scheffer säger, så är det mycket lättare för en liten nation att vara god än att vara stark.
Denna ambition kan också ha något att göra med Jean Calvin, som omvände holländarna, delvis genom att ständigt återkomma till temat om Det Utvalda Folket; mer rättskaffens och mindre fördärvat än andra folk. Rembrandts målningar av Gamla testamentets israeliter väckte genklang hos invånarna i 1600-talets holländska republik. Även de såg sig som medborgare i ett nytt samhälle som skulle lära alla andra – den gamla, korrupta, katolska världen – hur de skulle leva.
Detta förklarar att man vid en viss tidpunkt under 1800-talet beräknade att över hälften av alla protestantiska missionärer i världen var holländare. På samma sätt tillkännagav den holländska regeringen en ny utrikespolitik i början av 1970-talet, det vill säga just vid den tid då Johan Cruyff och Rinus Michels förkunnade läran om Bra Fotboll till världen. Politiken kallades »Nederland, gidsland«, vilket betyder »Holland, vägledarland«. Den innebar att Holland, den mest fulländade demokratin i världen, skulle tjäna som förebild för underutvecklade länder som Uganda, Sovjetunionen och USA. Holländarna vill gärna hävda att de inte är nationalister, men deras nationalism består i att de anser sig vara perfekta.
När Holland gick till VM-final 1974, besegrades den Goda sidan av den Onda, som oundvikligen personifierades av tyskarna. Fyra år senare förlorade Holland mot Argentina i finalen – men vi hade i alla fall demokrati. Har ni någonsin tänkt på att de länder som vinner VM ofta har ett fascistiskt förflutet? Det har holländarna tänkt på.
Efter varje VM delas det ut ett pris i Amsterdam. Det går till det lag som har uppträtt bäst och varit godast under turneringen. Holland vinner alltid. Och vem bryr sig om den där andra prisutdelningen, den som hålls för de elaka pojkarna direkt efter den så kallade finalen?
Jag anslöt till det holländska lägret i Versailles ett par dagar före VM 1998, vid en tidpunkt när tecknen såg förvillande goda ut. I de två sista träningsmatcherna hade Holland besegrat både Nigeria och Paraguay med 5-1. Färre än var fjärde holländsk medborgare trodde att laget skulle vinna VM, så hybris var ännu inget problem, och spelarna verkade älska varandra.
På hotell Trianon satt spelarna i baren och pratade med journalister om hur lustiga de sistnämnda såg ut på sina ackrediteringsbrickor. Ronald de Boer lade ut texten om hur svårt det var att ringa till mobiltelefoner i Frankrike. Jimmy Floyd Hasselbaink smög upp bakom Boudewijn Zenden och rufsade om honom i håret och Ruud Hesp talade hänfört om Bergkamps sinne för humor: »Han drar inga skämt egentligen, det är mer ett sätt att prata«.
»Samtliga spelare trivs bra med varandra«, sammanfattade Jaap Stam. Stam – med ett passande efternamn – hade fått sitt genombrott under det senaste året och hans uppgift var att med sin muskelstyrka ge stadga åt svärmorsdrömmarna. Han var den senaste i en lång rad av storvuxna, tysta försvarsspelare från landsorten som städar upp efter artisterna från Amsterdam.
Edgar »Pitbull« Davids var också i Versailles, men mest som reserv.
Ingen bekymrade sig heller över hudfärg. Såväl det vita som det svarta lägret hade insett att de hade kastat bort chansen till EM-guld 1996 med sina fåniga bråk. Hiddink hade skrivit ett långt brev till spelarna. Han förklarade att det var ett sällsynt privilegium att få delta i ett VM-slutspel och uppmanade dem att stötta varandra.
Trots att detta skulle ha betraktats som självklarheter i vilket annat lag som helst, och trots att man kan tvivla på att någon enda spelare läste igenom hela brevet, så verkade det definitivt finnas en ny stämning i truppen. »Alla måste underordna sig kollektivet«, poängterade till och med Davids, som kan vara så besvärlig att han förefaller mentalt störd.
Laget gav en presskonferens i salen där Clemenceau år 1919 lade fram de allierades villkor för freden med Tyskland. Den holländska Versaillesfreden framstod dock som stabil.
Initiativet hade kommit från tränarbänken. Hiddink var en svag kung, men han hade samlat ett starkt hov omkring sig med tre assisterande tränare som garanter mot stridigheter. Frank Rijkaard, som har en svart far och en vit mor, representerade rasintegrationens ideal. Johan Neeskens stod för idealet att vinna fotbollsmatcher. Och när Ronald Koeman talade om fotboll så lyssnade alla. »De håller ihop laget«, konstaterade Bergkamp kort och gott.
Under träningen hade spelarna hela tiden kramat om, klappat och rört vid varandra. De hade ett gemensamt förflutet att bygga på. Åtta man i förstauppställningen hade spelat ihop i det lag, praktiskt taget ett pojklag, som vann Champions League åt Ajax 1995. Många hade känt varandra sedan skolan; Frank och Ronald de Boer längre än så.
Holländare är aldrig blygsamma och mentalt hade de redan enkelt besegrat Belgien, Mexiko och Sydkorea och seglat fram till förstaplatsen i den svaga grupp E. »Det är förbluffande« hade Ronald de Boer sagt efter att Holland två gånger hade krossat Belgien i VM-kvalet. »De har inte en enda spelare av klass«. I baren i Versailles var han mer diplomatisk. »Ja, jag menar, det finns ingen i laget som riktigt sticker ut«.
Men trots allt detta så förutspådde jag i mina artiklar i Financial Times att Holland inte skulle komma längre än till semifinal. Det var möjligt att Holland hade ett bättre lag än Brasilien, Tyskland och Frankrike, men för dessa lag var det »ett heligt måste« (som det heter i ett holländskt uttryck) att vinna. Det enda folk i Amsterdam krävde var Bra Fotboll.
Någon sådan syntes inte till i matchen mot Belgien. Den slutade 0-0 och Patrick Kluivert blev utvisad ett par minuter från slutet efter att löst ha knuffat till den väldige Lorenzo Staelens i bröstet (Staelens föll med händerna om huvudet).
I den »mixade zonen« pratade de holländska spelarna och journalisterna i mun på varandra efter matchen. Alla kände samma avsmak för Belgien, en avsmak som förmodligen inte var så stark ens när Belgien bröt sig loss från Holland 1830. På Stade de France hade belgarna inte visat tillstymmelse till anfallsvilja och när slutsignalen gick och de borde ha grämt sig över att inte ha lyckats besegra tio tilltufsade holländare, jublade de som om de hade vunnit hela VM. Zenden och andra var förbryllade över detta. Jag stod och skvallrade med ett par journalister och menade att Davids kanske skulle få chansen nu.
»Davids?« svarade en välkänd TV-presentatör och drog häftigt efter andan. »Absolut inte han.«
Men Davids fick chansen i nästa match, som spelades mot Sydkorea en underbar midsommardag i Marseille. Från tidigt på morgonen var stadskärnan packad med absurt utstyrda holländare, och när jag satt på ett fullkomligt orange torg vid lunchtid fick jag syn på dagens första koreanska supporter; han kom in på torget via en sidogata.
Det var svårt att missta sig: han hade gul hudfärg, var klädd i en koreansk fotbollströja och höll en koreansk flagga i handen. Han såg sig omkring och spärrade upp ögonen. De här stordrinkarna, såg man att han tänkte, måste vara de ryktbara europeiska fotbollshuliganerna.
När torget fick syn på honom bröt ett enormt orange jubel loss. Koreanen sprack upp i ett lättat leende och viftade med flaggan mot holländarna medan han gick tvärs över torget. På taktfast holländska skanderade de sitt svar – och tips inför kvällens match:
»Tio! Tio! Tio!«
Holländska fans är inte blygsamma.
För min del blir jag beklämd av deras eviga glättighet. Den holländske författaren Ronald Giphart har beskrivit deras attityd som att »vi ska visa resten av världen hur man festar«. Genom att resa runt i världen i jättelika orange träskor och fåniga hattar, tala allas språk och dricka öl men aldrig slåss, säger de egentligen: »Visst är vi holländare underbara? Och visst är vi fria från nationalism?«
De tippade inte heller rätt resultat i Koreamatchen. Holland gjorde bara fem mål. Ändå var det en betydelsefull kväll eftersom Davids erövrade en fast plats i laget för ett par år framåt. Han vann oräkneliga närkamper, demonstrerade den store spelarens instinkt för att hitta ytor med bollen och lyckades äntligen motstå frestelsen att bara rusa iväg med den.
Men han var fortfarande ingen holländsk fotbollsspelare. Till och med när laget radade upp sig för nationalsångerna och han stod där bredvid sina längre, smalare och mer välfriserade vita lagkamrater (det hade skett en oavsiktlig etnisk utrensning), syntes det att han inte hade mycket utöver fotbollen gemensamt med artiga, ironiska män som Bergkamp och Cocu.
Enda gången jag har träffat Davids var ett år före VM. Vi pratade om mode.
»Du där!« sa han och pekade på mig. »Du har fula kläder!«
Han kunde väl ändå inte mena mig, sade jag.
»Damn yes!« svarade Davids och övergick till engelska.
Den här mannen förvandlar varje möte till en konfrontation, och hans vapen är NBA-slang som han har hämtat från Dennis Rodman, vars självbiografi Bad As I Wanna Be han nästan kan utantill.
Davids växte upp i det holländska samhällets periferi, i ett splittrat hem i ett invandrartätt område i norra Amsterdam där föreställningen om att Holland är ett tolerant och jämlikt land ibland måste framstå som komisk. Han började spela i Ajax som barn, men hamnade ideligen i bråk med motståndare, domare, tränare och andra som råkade finnas i närheten. Varje gång han bröt mot reglerna satte klubben honom i »irritationsträning«, där avsikten var att reta honom och på så sätt lära honom att behärska sig.
År 1991 klev denne undersätsige svarte man fram till den holländske tennisspelaren Richard Krajicek på en innekrog i Amsterdam.
– Jag slår vad om att du inte vet vem jag är, sa han.
Krajicek medgav att det stämde.
– Jag heter Edgar Davids. Om ett par år kommer jag att spela i det holländska landslaget och köra omkring i en stor bil. Du kommer att höra av mig.
Han började gå därifrån med beslutsamma steg.
– Davids, sa du? frågade Krajicek.
– Davids! sa Davids och snodde runt igen.
Tusentals självförhärligande tonåringar har säkert någon gång sagt något liknande till någon. Men Davids tog faktiskt en plats i Ajax, där tränaren Louis van Gaal sa åt honom att hans maniska längtan efter att slå tunnlar på motståndarna inte var något annat än onani. Så småningom slog han sig även in i landslaget. Kort därefter, under EM 1996, kom han att ingå i den självutnämnda »länk« av unga svarta spelare som med viss rätt klagade över att Hiddink inte lyssnade på dem, att de inte serverades surinamesisk mat i förläggningen och att de hade lägre löner i Ajax än de vita spelarna.
Davids föreslog offentligt att Hiddink skulle plocka bort sitt ansikte från vissa andra spelares bakdelar – ett citat från Rodman – och lämnade sedan förläggningen med stora kliv. Det holländska laget slet sig självt i stycken och förlorade med 4-1 mot England, ett land som holländarna brukar håna för att det aldrig spelar Bra Fotboll.
Det märktes inte vid den här tiden, men Davids var snabbt på väg att mogna. Han hade hoppat av skolan i förtid och var självlärd, och de böcker han läste antyder att han sökte efter en vägvisare i livet. Den holländske författaren Henk Spaan minns ett samtal om litteratur med Davids.
– Du gillar påhittade historier, va? frågade Davids.
– Jag gillar skönlitteratur, ja, svarade Spaan.
– Det gör inte jag. Jag läser biografier och filosofi, sa Davids. Hans läsning sträckte sig uppenbarligen från buddistisk litteratur till Spinoza.
Men senare började han själv skriva skönlitteratur. En historia som han skrev inte långt före VM handlar om en tågkonduktör som får bukt med några aggressiva passagerare genom att uppträda lugnt och moget. »Den där konduktören, det är en sådan person jag vill vara i laget«, berättade Davids för en kompis.
Han hade fått bukt med sina inre demoner, men de fanns fortfarande kvar och gjorde honom förmodligen till en bättre fotbollsspelare. Davids segervilja får holländarna att tänka på Neeskens, en annan stenhård mittfältare som växte upp under fattiga förhållanden. Även om man gärna vill undvika billig psykologi så verkar det som om båda två har lyckats omvandla sina barndomsupplevelser till en drivkraft.
Under VM 1998 var Neeskens, som sov i en korridor under sin uppväxt, alltjämt kapabel att skada spelare med sina tacklingar, trots att han nu var närmare femtio. Davids var i Frankrike för att vinna VM. Han tyckte att det var tråkigt när hans vän Seedorf, även han medlem av länken, blev petad efter matchen mot Belgien – men han tog inte strid om saken. Pikant nog fick han till och med överta Seedorfs favoritplats på centralmittfältet. Att vinna var det enda som räknades.
Den inställningen verkade skilja honom från spelare som Cocu, Bergkamp, Zenden och Arthur Numan, som alla växte upp i stabila hem i den breda holländska medelklassen och till och med klarade sig bra i skolan. När Davids avgjorde åttondelsfinalen mot Jugoslavien genom att göra 2-1 i slutsekunderna, rusade han omkring på planen och jublade i nästan en minut. Efter matchen pratade jag med Cocu och sa att »Pitbull« verkade känna starkare glädje än de andra.
– Nej då, svarade Cocu lugnt. Det ser bara ut så eftersom han uttrycker det utåt. Men i omklädningsrummet efteråt hoppar och dansar vi allesammans.
Cocu är en typisk holländare i den meningen att han betraktar fotboll som den tänkande mannens sport. När en latinamerikansk journalist efter matchen mot Jugoslavien frågade vilket lag han helst ville möta i kvartsfinalen, England eller Argentina, suckade han över den enfaldiga frågan och vägrade svara. Efter en andlöst spännande VM-match i den sydfranska hettan ville han ha en seriös diskussion.
Jag sa att det verkade som de holländska spelarna föraktade lag som Belgien och Jugoslavien, som hade kommit till VM enbart i syfte att spela försvarsspel.
– Förakt är fel ord, svarade Cocu. Om det är det spel som de tycker passar dem bäst, så ska de spela på det sättet.
– Men om du var belgare så skulle du tycka det var hemskt att behöva spela så, sa jag.
– Exakt! sa han.
Några meter därifrån kungjorde Jaap Stam envist:
– Det fanns bara ett lag som ville spela fotboll i dag och det var Holland.
De Goda hade besegrat De Onda och den liberala demokratin hade besegrat diktaturen, tack vare ett mål i sista minuten gjort av en av demokratins dissidenter.
I kvartsfinalen mot Argentina gjordes däremot det holländska målet i slutminuterna av en av de främsta företrädarna för den holländska fotbollsdoktrinen.
Dennis Bergkamp är son till en katolsk elektriker från Amsterdam och har en gång sagt så här: »Jag antar att jag inte är särskilt intresserad av att göra fula mål«. Han verkar heller inte vara särskilt angelägen om att nicka bollen eller att passa den till sina lagkamrater särskilt ofta. Ibland ägnar han större delen av matchen åt att vara sur på domaren. Men emellanåt gör han saker som ingen annan kan. Mot Argentina tog han hängande i luften – med en blick över vänstra axeln och en försvarare hängande i ryggen – ner en 40-meterspassning från Frank de Boer på foten. Samtidigt som han landade petade han bollen åt vänster och valde sedan höger utsida för att placera bollen i bortre hörnet. Det är Bergkamp-ögonblick som dessa som har fått Nick Hornby, författaren och Arsenalsupportern, att ställa sig frågan: »Har karln tre ben?«
Arsène Wenger, Bergkamps tränare i Arsenal, har kallat honom fotbollens Michael Jordan. Det är ingen bra jämförelse: om Jordan hade tappat bollen lika ofta som Bergkamp hade vi kanske aldrig hört talas om Nike. Men visst finns det likheter. Båda har perfekt balans. Bergkamps mål mot Jugoslavien var typiskt: ytterligare en 40-meterspassning från Frank de Boer, det sedvanliga knuffandet och skuffandet med försvararen – som faller medan Bergkamp håller sig på benen och gör mål. Och precis som Jordan så gör Bergkamp saker som ingen annan ens skulle kunna komma på tanken att pröva.
Det är som om han hade tre ögon också. I Hollands sista match i gruppspelet, mot Mexiko, höll motståndarna vid ett tillfälle på och passade planlöst till varandra i försvaret när plötsligt målvakten Jorge Campos fick kasta sig bakåt och med nöd och näppe lyckades stöta bollen utanför stolpen. Bergkamp hade skurit av en passning och från 20 meter nickat bollen direkt mot bortre hörnet av Campos mål, med överskruv. Tidigare i matchen hade han bäddat för ett mål av Cocu med en passning över försvaret som överraskade hela arenan. Bortsett från det gjorde han nästan inget alls under matchen (mot Argentina var han ännu sämre) och Cruyff gav honom betyget »sämre än noll«.
Cruyff såg Hollands matcher under VM stående på en avsats på läktaren vid ena hörnflaggan. Hans spensliga gestalt, som framträdde i siluett, kunde tolkas allegoriskt: det var som om den holländska fotbollens fader betraktade sin skapelse från ovan. En holländsk bekant till mig sa att synen fick honom att tänka att Cruyff var på väg att uppstiga till himlen. Han sa att han fruktade att Cruyff, som har dåligt hjärta och vid 52 års ålder redan har levt längre än sin far och farfar, skulle dö och lämna den holländska fotbollen utan beskyddare.
Cruyff anser att eftersom Bergkamp har förmågan att utföra geniala saker på planen så är han också skyldig att göra det. Cruyff kräver att han även gör de enkla sakerna rätt. För ett par år sedan var Bergkamp en jämnare och inte lika unik spelare. Men på senare år har det sett ut som om han gått ut på planen med en annan avsikt. Som om han befann sig i trans. Han är ointresserad av det mesta som händer runt omkring, i stället skärper han koncentrationen inför dessa enstaka bergkampska ögonblick. Som Cruyff antyder så är detta förmodligen ett mindre produktivt sätt att spela fotboll på än hans tidigare, mer världsliga inställning. Men Bergkamp tycks vara på jakt efter en högre estetik, likt en experimentell romanförfattare som har fogat sig i det faktum att hans böcker inte kommer att sälja.
Bergkamp närmar sig fotbollen som en estet, som en tänkare. »Bakom varje passning måste det finnas en tanke«, säger han. För honom är det stötande att en simpel försvarare som kommer flygande med dobbarna före kan ta bollen ifrån honom. Han må vara katolik, men holländska katoliker är kända för sin kalvinistiska inställning – när Påven besökte Holland bombarderade de honom med tomater – och Bergkamp anser själv att han bär Sanningen inom sig. Det ger honom rätt att utmäta rättvisa. I matchen mot Jugoslavien trampade han följaktligen en liggande jugoslavisk försvarsspelare på könsorganen och i mindre betydelsefulla matcher läxar han oavbrutet upp domaren för hans undermåliga sätt att utdöma jordisk rättvisa. Bergkamp är en rättfärdig fotbollsspelare, en holländsk fotbollsspelare. Vem bryr sig om fula mål?
Efter att Holland hade besegrat Argentina talade hela världen om vilken Bra Fotboll de spelade. Samtidigt hade Cruyff presenterat en ny version av nationalideologin genom att på sitt unika sätt hävda att Holland hade vunnit VM 1974. Hur var nu detta möjligt? Jo, sa Cruyff, även om det inte gick att förneka att holländarna hade förlorat finalen så talade folk fortfarande om vilken Bra Fotboll de hade spelat, och det var detsamma som en seger.
Fotboll är aldrig bara fotboll. När människor ser sitt landslag spela känner de att det är deras värderingar som visas upp för världen. Laget fungerar som en sorts fortlöpande kommentar om tillståndet i nationen.
Holländarna är inte lagda för falsk blygsamhet, och när de ser sitt lag ser de Tolerans, Kreativitet och Äventyrslusta. Tolerans: blandningen av vita och svarta ansikten. Kreativitet: varje spelare, från vänsterbacken till centern, tänker själv och ser det som sin uppgift att göra något mer än att bara ta bort en motståndare eller lämna över bollen till lagets Zidane eller Ronaldo. Äventyrslusta: Holland anfaller alltid. Sedan 1988 ackompanjeras deras matcher från läktarhåll av trumpetstötar som imiterar signalen till kavalleriattack, följt av ett vrål från tusentals människor klädda i uppseendeväckande orange kläder: »Aanvalluh!«, »Till attack!« Holländarna förknippar ofta lagets anfallsvilja med 1600-talets sjöfarare som seglade runt jorden.
Holland är precis som Sverige ett litet land med ett konstigt språk, som aldrig startar krig och därmed vanligtvis lyckas undgå omvärldens kritiska granskning. I Hollands fall har detta faktum gjort det lättare för invånarna att odla en alltför rosenröd självbild, vilken – precis som allt annat – återspeglas i fotbollen.
Toleransen avslöjades 1996. Vita holländare kanske ansåg sig vara toleranta, men de svarta holländska fotbollspelarna föreföll inte att hålla med om det. Var finns förresten de svarta holländarna bland alla dessa tusentals supportrar i sina fåniga orange kläder?
När det gäller Kreativitet måste man medge att det är en egenskap som det holländska laget besitter. Den kan vara en kvarleva av den kalvinistiska traditionen.
Calvin manade de rättrogna att lyssna på prästerna men att läsa Bibeln på egen hand och själva bestämma sig för vad de tyckte. Även om få holländare tror på Gud idag – Bergkamp är ett sällsynt undantag – så lever kalvinismens kulturella inflytande kvar. Det betyder att en 20-årig holländsk fotbollsspelare anser det lika sannolikt att han ska sitta inne med Sanningen som att någon annan ska göra det. Om han ser en öppning för en överraskande 25-meterspassning eller en möjlighet till en lovande överlappning så kommer han att försöka sig på det, även om hans uppgift är att punktmarkera Batistuta. Detta betyder att Holland kan se ut som ett lag som består av elva playmakers. Till och med målvakten, Edwin van der Sar, dribblar ibland av motståndarnas forwards och letar alltid efter konstruktiva passningsmöjligheter. För en holländsk spelare är det en större skam att sparka ut bollen på läktaren än att låta motståndaren göra mål.
Problemet med Kreativiteten är att holländarna undervärderar Hårdingarna. Det finns få holländska försvarare som Jürgen Kohler, Claudio Gentile, Nadal eller Terry Butcher. Ibland smärtar det.
Holländarna har också rätt i att de visar Äventyrslusta. Men detta har knappast särskilt mycket att göra med det sanktionerade sjöröveri som Michiel de Ruyter och Piet Hein, som erövrade den spanska silverflottan, sysslade med (»Vi har tagit flottan utav silver«, sjöng holländska fans ända fram till 1980-talet). Snarare beror den holländska anfallsviljan på att spelarna inte bryr sig om ifall de förlorar.
Hollands landslag uttrycker en nationell dygd som holländarna okaraktäristiskt nog har förbisett. Det är den socialdemokratiska dygden, vilken återspeglas i den holländska fotbollsdygden God Teknik, det vill säga förmågan att kontrollera bollen, passa den, skjuta och så vidare. Det noteras ofta att holländarna i allmänhet, och Bergkamp i synnerhet, har bättre Teknik än andra europeiska fotbollsspelare.
För detta kan de tacka staten, som tillhandahåller högklassig och billig träning som finansieras via skattsedeln. När jag växte upp i den lilla staden Leiden betalade min pappa blott 325 kronor om året för att jag skulle kunna spela fotboll och cricket i en lokal förening. Vi tränade två gånger i veckan (inomhus på vintern) under ledning av utbildade tränare. På lördagarna spelade vi match på en plan som var tvångsmässigt väl underhållen av kommunen. Varje vecka spelar en miljon holländare – av en befolkning på 15 miljoner – organiserad fotboll. Det är den högsta andelen i världen.
När holländarna avancerade allt längre i VM-turneringen började de känna sig som den ende rättfärdige mannen, den ende som kunde ha räddat Sodom och Gomorra.
Runt omkring syntes enbart försvarsinriktade lag som sparkade undan bollen och – den verkliga kardinalsynden – filmade för att få frisparkar. Detta beteende är så främmande för holländarna att de använder det tyska ordet »Schwalbe«, som betyder svala.
Kalvinister anser sig ha en plikt att upprätthålla även andra människors moral. Så när Luís Hernandes, den mexikanske anfallsspelaren, flög genom straffområdet trots att han befann sig gott och väl en och en halv meter från Arthur Numan, så rusade en svärm av förolämpade orangister fram till honom.
– Mexikanerna förstör för sina kollegor, förkunnade Numan efteråt.
Sak samma med argentinarna. Numan fällde visserligen Diego Simeone fult, men huvudanledningen till att han blev utvisad var den gestaltning av en nära döden-upplevelse som Simeone spelade upp. Ett par minuter senare kunde Ariel Ortega ha dribblat av Stam och gjort mål om han hade velat, men i stället kastade han sig fram genom luften i hopp om att få en straff. Den holländska mobben omringade honom, varpå Ortega studsade upp och löst nickade till Hollands målvakt Edwin van der Sar, som är ungefär 30 centimeter längre än Ortega.
Detta var sanningens ögonblick för holländarna. van der Sar bevisade att holländarna må vara oförmögna att begå dödssynder, men att de kan tänka sig att begå en lindrigare synd emellanåt. Han rasade ihop »som en strykbräda«, som Hiddink uttryckte det efteråt, och Ortega blev utvisad av en imponerad domare. I spel tio mot tio vann Holland tack vare Bergkamps mål.
Efteråt medgav van der Sar:
– Ortega snuddade vid mig med huvudet. Jag utnyttjade det.
Hiddink introducerade en revolutionerande tanke:
– Holländarna måste inte alltid vara skötsammast i klassen.
van der Sars svala var den holländska sommarens första, men fler föreföll att vara i sikte. Holländarna tänkte inte längre vara fullt så osannolikt snälla, eller som de själva säger, »mer romerska än påven«.
En kväll ett par dagar efter Argentinamatchen, alldeles före Hollands semifinal mot Brasilien, råkade en åskådare som dröjde sig kvar efter ett holländskt träningspass i Aix-en-Provence få syn på Seedorf och Davids, som gång på gång slängde sig i gräset. De tränade »Schwalben«. Åskådaren, en holländare, skällde ut dem. »Alla andra lag gör det, så vi måste också göra det«, svarade Davids.
Men när det verkligen gällde, filmade de nästan inte alls. Ett par gånger i matchen mot Brasilien hände det att Bergkamp och Pierre van Hooijdonk föll lätt. Men Bergkamp ville i första hand göra en moralisk eller estetisk eller intellektuell markering – vad han uttryckte var en kritik mot styrkan – medan van Hooijdonk endast filmade efter att ha blivit ojust tacklad på riktigt i slutminuterna av en VM-semifinal.
Holland tog sig an Brasilien på Cruyffianskt manér. De stod för huvuddelen av anfallsspelet och var inte intresserade av att spela ful fotboll. Före matchen hade Hiddink klivit upp i pulpeten och tillkännagett:
– Tråkigt nog svänger och gnistrar det inte om Brasilien längre. Jag ser försvarsspelare som utan skam bara tofflar iväg bollen. Så får aldrig Holland spela.
– Om vi gjorde det skulle folk slå ihjäl mig, och de skulle vara i sin fulla rätt att göra det, tillade han.
Men ändå var det Brasilien som när allt kom omkring spelade den Bättre Fotbollen, även om Aldair och Junior Baiano syndade någon enstaka gång. Jag satt på läktaren och när matchen gick till straffar kan jag ärligt säga att jag visste, efter att ha lidit med Holland i över 20 år, att Brasilien skulle vinna.
Skulle straffskjutning vara ett lotteri? Inte när Ronaldo sätter den första straffen högt upp i målets sidonät.
Brasilien vann straffskjutningen för att deras segervilja var hetare. De kunde inte resa hem efter att ha blivit utslagna i semifinalen. Det kunde däremot Holland, eftersom de hade spelat Bra Fotboll. Efter 120 minuters spel kunde Ronald de Boer och Cocu därför inte riktigt lyfta sig det extra snäpp som krävdes. De sköt dåliga straffar som målvakten räddade. Båda två kunde ändå resa hem med den erfoderliga moraliska segern i behåll: Ronald de Boer hade knappt blivit av med bollen en enda gång under hela turneringen och Cocu hade varit lysande både som center, mittfältare och vänsterback.
Det är klart att det gjorde ont. Frank de Boer skällde på sin tvillingbror när de gick av planen. Men det var uppenbart att det inte gjorde alltför ont. I gott och väl en kvart efter straffläggningen stannade nämligen spelarna från båda lagen kvar på planen i Marseille och kramade om varandra. Ronaldo omfamnade Zenden, som han tidigare var lagkamrat med i PSV Eindhoven, Real Madrid-spelarna Seedorf och Roberto Carlos stod med armarna om varandra och detsamma gjorde nästan alla andra. Äntligen hade både brassarna och holländarna mött en motståndare som de respekterade. Brasilianare känner igen Bra Fotboll när de ser den – »o jogo bonito«, kallar de det – och skiljer sig från holländarna endast i det att de anser att segrar är något mer än en bonus.
Zenden berättade senare för mig att när han kom ut från Hollands omklädningsrum efter att ha duschat, så hade han träffat Ronaldo som kom ut från Brasiliens omklädningsrum mittemot. De stod där i korridoren på Stade de France, dessa båda sympatiska 22-åringar, och pratade en lång stund, om fotboll och annat. Till slut lade Ronaldo handen på sin väns axel och sa, på sin knackiga holländska:
– Tredje plats för Holland bra, tycker jag!
Han hade rätt. Att sjunka med flaggan i topp är allt det holländska landslaget vill. De flög hem till den där alternativa prisutdelningen i Amsterdam.
Av: Simon Kuper
Översättning: Johan Nilsson.