Populära Ligor

Populära Lag

Populära spelare

ANNONS

KLASSIKER UR OFFSIDE: Finlands sak är svår

På tisdag ställs Sverige mot Finland i EM-kvalet. Ett Finland som, trots stjärnor som Litmanen och Hyypiä, ännu inte nått en stor turnering. Vi plockar fram Jesper Högströms artikel ur Offside 2002 där han söker anledningen till att man alltid bara varit nära.

Fem finländare spelar denna höst i Champions League – mot bara tre svenskar:Men för Finlands landslag återstår att göra vad alla nordiska grannarna har gjort att kvala in till ett mästerskap.

Det var ett mycket finskt ögonblick. Oktober 1997 och regnet öser ner över Helsingfors. Blont hår klibbar mot våta pannor. I ett lerigt straffområde väntar stelfrusna finländska spelare på den ungerska hörna som är det enda som står mellan dem och det största ögonblicket i finsk fotbollshistoria. Det står 1-0 till Finland, till ett landslag som aldrig någonsin varit i närheten av ett VM i fotboll, och som nu bara är sekunder från andraplatsen i Europas kvalgrupp 3.

ANNONS

Hörnan kommer. Bollen möts vid främre stolpen av gamle Mixu Paatelainen som halkar när han ska slå undan. Den studsar till Sami Hyypiä, som får snedträff i riktning mot eget mål. Den hejdas på mållinjen av Sami Mahlio vars desperata rensning går rakt i knävecken på målvakten Teuvo Moilanen. Därifrån går den, inför ögonen på 32 000 lamslagna åskådare, i mål.

Framför radio- och TV-apparater över hela landet sitter förstummade finländare. Radiokommentatorn Jens Berg utropar klagande: »Detta olyckliga folk! Detta erbarmliga Fotbollsfinland.«

På Olympiastadion i Helsingfors erbjuder en speakerröst över rosslande högtalare den enda tröst som existerar: »Bäste åhörare, kom ihåg att även Sverige missade VM«.

Det är en sådan episod som Finlands historia verkar full av. Som nationalskalden Johan Ludvig Runeberg sammanfattade saken:

Högt bland Saarijärvis moar bodde

bonden Paavo på ett frostigt hemman,

skötande dess jord med trägna armar;

men av Herren väntade han växten.

Det kunde handla om det finländska fotbollslandslaget. Dess historia utgjordes länge av hemmanederlag (knappa) och bortanederlag (förkrossande). Då och då en seger över något halvbra landslag som Polen, Nordirland eller Tjeckoslovakien. Då och då den sortens sammanhängande segrar som leder till ett bedrägligt hopp om något större. Som den där hösten 1997. Eller som i kvalet till EM 1980, då finländarna inledde med segrar mot Grekland och Ungern bara för att åka till Saloniki och få stryk med 8-1.

ANNONS

Paavos maka slog sitt bröst och sade:

Paavo, Paavo, olycksfödde gubbe!

Låt oss dö, ty Gud har oss förskjutit;

svår är döden, men att leva, värre.

Men de börjar om. De ger sig inte. De ger inte upp hoppet om att den dag ska randas då de till slut kvalar in till ett mästerskap.

Paavo tog sin hustrus hand och sade:

Herren prövar blott, han ej förskjuter.

Blanda du till dubbelt bark i brödet,

jag vill gräva dubbelt större diken,

men av Herren vill jag vänta växten.

Det har gått fem år sedan den där bittra oktoberkvällen på Olympiastadion. Över silverpopplarna och strandpromenaden i stilfulla Helsingforsstadsdelen Munksnäs ler brittsommarsolen sitt mest välvilliga leende. Det är den vackraste september i mannaminne. När det finländska landslaget samlas för att inleda kvalet till EM i Portugal är det med större förhoppningar än någonsin förr.

Förbundskapten Antti Muurinen, som tillträdde med det nya millenniet, är den hittills ende på posten med plus i statistiken. Bakom sig har Finland ett förhållandevis framgångsrikt VM-kval där man två gånger spelade oavgjort mot blivande silvermedaljörerna Tyskland, en gång mot kvartsfinalisterna England.

ANNONS

Finländarna som gjorde självmål mot Ungern spelade i lag som Valkeakosken Haka, Jaro, FinnPa och VPS Vasa. Av proffsen spelade Litmanen för Ajax, andra i lag som Willem II, Motherwell och Wolverhampton. Dagens landslagstrupp spelar i Panathinaikos, Liverpool, Rosenborg, Anderlecht, Auxerre, Heerenveen, Ajax och Aston Villa. Tre finländska målvakter är ordinarie i Premier League. Fem finländare, mot tre svenskar, spelar denna höst i Champions League. När Finland nu möter Wales i EM-kvalets första match har de realistiska förhoppningar om att som fjärde nordiska land, 20 år efter Danmark, 10 år efter Norge, ta det sista, avgörande steget.

De ska kvala in till EM i Portugal. Bonden Paavo ska erövra stora världen.

Timo Waldén har sett allting på nära håll. Han är en mörk, energisk liten man med en jättestor snusprilla under överläppen och mörka hårstrån som spretar genom blixtlåset på träningoverallen. Allt detta gör ett avslappnat intryck, särskilt med tanke på att Waldén är det finländska A-landslagets presschef. Han minns sin första presskonferens, för fem år sedan. Fyra journalister deltog. Han minns VM-kvalet mot Azerbajdzjan borta: två finländska journalister åkte med.

ANNONS

Nu börjar det likna riktiga presskonferenser. Plötsligt måste han mota bort journalister som vill prata med spelarna. Förut var det bara att ge dem numret till hotellrummet. Nu måste han leva upp till internationell standard.

– You have to be a fucker sometimes, säger Timo Waldén vemodigt.

Aki Riihilahti har inga problem med internationell standard. Den blonde mittfältaren är en passande representant för denna nya finländska fotboll: inte bara för att han är proffs – i Crystal Palace i engelska division ett – han är en kosmopolitisk, utåtvänd personlighet som har betydligt mer än fotboll i huvudet.

Han har en omtalad hemsida. Han skriver krönikor i Sunday Times. Hans favoritförfattare är Dostojevskij och hans favoritbok Brott och straff. I en diskussion om Väinö Linnas moderna finska nationalepos Okänd soldat kan han utan vidare utnämna sin favoritperson: den obändige maskingevärsskytten Rokka, som vid ett tillfälle gör processen kort med 56 ryssar.

– Han säger precis vad han tycker och det måste man respektera.

ANNONS

Riihilahti är samma andas barn. Där han halvligger i en hotellfåtölj med benen över armstöden skickar han ut snabba maskingevärssalvor både mot den engelska tabloidpressen – »noll moral« – och Martin Dahlin, vars dykning berövade ett överlägset finskt lag segern i VM-kvalmatchen 1992. Han är med andra ord en lyckad kombination av traditionellt stursk finskhet och pratglad urbanitet. Och han kan se hur mycket som har hänt de senaste åren.

– För bara fem år sedan kunde vi vara nöjda med att förlora med 0-1 mot Holland. I dag skulle vi komma in i omklädningsrummet och säga »Fan också, vi förlorade!«.

Och anledningen? Som nästan alla jag talar med betonar Riihilahti spelarnas klubbtillhörighet. Självklart har det finska landslaget vunnit på att ha spelare i Premier League och holländska Eeredivisie, snarare än i Allsvenskan och hemma i FM-ligan.

– Det är klart att man blev inspirerad när man plötsligt såg Sami Hyypiä på TV i Liverpool. Kan han så kan jag också, tänkte man.

Sedan nämner Riihilahti den finska nationalkänslan, betydelsefull i ett land där självständigheten har mindre än ett århundrade på nacken och vinterkrigets veteraner fortfarande lever:

ANNONS

– Jag tror att vi finländare är patrioter. Och jag älskar den finska karaktären, fast andra kan tycka att vi är egensinniga och envetna. Vi håller ihop och vi jobbar hårt. När vi slog Portugal med 4-1 i Lissabon såg vi hur portugiserna började gräla med varandra när det gick dåligt. Det skulle aldrig vi göra.

Riihilahti deltog också i en annan höjdpunkt i den finländska fotbollshistorien: när HJK Helsingfors hösten 1998 tog sig till slutspel i Champions League. Där hävdade laget sig bättre än både AIK 1999 och Helsingborg 2000 – hemmaseger mot Benfica, poäng både mot portugiserna borta och mot Kaiserslautern hemma. Dessutom spelade HJK, återigen till skillnad från de svenska Champions League-representanterna, en positiv fotboll. Det kan ses som en av grundvalarna till den finska fotbollens moderna självförtroende.

– Jag minns varenda spark av de där matcherna, säger Riihilahti.

Med framgångarna kom publikintresset. I ett land där fotboll levt i skymundan av ishockey, backhoppning, motorsport och friidrott har medlemmarna i det finska landslaget plötsligt blivit kändisar.

ANNONS

– I princip har Finland fått en ny sport. Våra matcher har blivit som Finnkampen. Förr skulle folk hellre gått på vilken hockeymatch som helst än en landskamp i fotboll.

Riihilahti och hans lagkamrater är en pionjärgeneration: de första som har erövrat Europa, den första grupp finländska fotbollsspelare som blivit välkända profiler bland sina egna landsmän. Det finns bara en hake: de har faktiskt inte tagit det där sista steget ännu. De har inte kvalat in till något slutspel.

– Vi har varit nära ett par gånger. Vi har förväntningar på oss. Men någon gång måste vi leva upp till dem också. Någon gång måste vi klara det.

Aki Riihilahti tittar bort och säger för sig själv:

– Det skulle betyda så mycket.

Innan vi skiljs lägger han till:

– Jag är avundsjuk på Sverige för deras mentala styrka. Svenskarna kan vinna fast de spelar dåligt. De kan få med sig resultatet.

Finländarna bör vinna hemmainledningen mot Wales, allrahelst som gruppen dessutom innehåller Italien och Jugoslavien. Men de verkar mest angelägna om att dämpa förhoppningarna. Träningsmatcherna har gått dåligt. Mikael Forssell saknas. Det är när den unge Chelseaforwarden funnits på plan som de senaste årens mest uppseendeväckande resultat har presterats – 5-1 mot Grekland, 4-1 mot Belgien, 4-1 mot Portugal borta. Nu är Forssell korsbandsskadad och borta hela hösten. I hans frånvaro har resultaten varit klena – 2-1 mot Lettland, 0-3 mot Irland i genrepet på Olympiastadion. Tänkbara forwardsalternativ heter Jonatan Johansson från Charlton, Shefki Kuqi från Sheffield Wednesday och Trelleborgs FF:s gamle fyrtorn Mika Kottila, nu tillbaka i HJK Helsingfors.

ANNONS

– En häcklöpare och två trädstammar, som en syrlig finländsk journalist sammanfattar saken.

Han och hans kollegor oroar sig för att Finland inte ska kunna föra en match.

– Vi är för sårbara. Det är för mycket som måste fungera. Vi behöver för många chanser för att göra mål.

Presskonferensen före match gör ingenting för att dämpa farhågorna. På podiet sitter förbundskapten Antti Muurinen och storstjärnan Jari Litmanen. Muurinen – som med den älskvärda, lite gammaldags finlandssvenska terminologin tituleras »cheftränare« – är en medelålders man med mustasch och tunt hår och påminner om en sorgsen ämneslärare vars husvagnssemester håller på att regna bort. Litmanen, som redan på förhand aviserat att han inte svarar på frågor om sin pågående övergång från Liverpool till Ajax, garderar sig inför morgondagen med hjälp av alla de uttryck två år i England lärt honom.

– Of course, it’s an important game, säger han till de andäktigt lyssnande journalisterna, och, of course vill vi ha three points, speciellt så här i början av the campaign, men om vi skulle förlora så är det inte the end of the world.

ANNONS

Journalisterna skriver. Litmanen ler sitt vemodiga finskugriska leende som aldrig når ögonen.

Är detta verkligen ett land som kan befria sig från bonden Paavos paltor?

– Är det nu eller aldrig för Finland? frågar jag min granne på Olympiastadions pressläktare.

– Precis som alltid, svarar han luttrat.

När det är dags för avspark på Olympiastadion i Helsingfors reser sig 36 000 åskådare och klämmer i med Vårt land så att håren reser sig på mina underarmar. Man har också producerat en finländsk fotbollslåt, som för säkerhets skull spelats in före kvalet. Den heter Suomen poika Portugaliin och är en medryckande slagdänga med ursinniga grottmannavrål i bakgrunden. Publiken matchar den utan vidare. Ett rytande stiger upp var gång finländarna närmar sig det walesiska målet, för att inte tala om när de röda försvararna vräker Litmanen över ända. Mittfältsgeniets känsliga små bollfördelningar hittar ändå ofta Joonas Kolkka och Mika Nurmela som forsar fram på kanterna och försöker kalibrera sina inlägg rätt.

ANNONS

Herren prövar blott, han ej förskjuter! Nu lever hoppet för de finländska hjältarna.

Och så mitt i all denna ärliga strävan den vanliga kallduschen. En stickare från Speed, en skarvning från Giggs, ett avslut av John Hartson. Paavo, Paavo, olycksfödde gubbe! Så enkelt kan det vara, så smärtsamt enkelt. I andra halvlek fortsätter det jämna men uddlösa finländska trycket. Kuqi nickar farligt. Litmanen skarvar. Ville Nylund på backen går ut till förmån för en andra forward. Då är det tjugo minuter kvar och det första som händer när nu finländarna ska gå till en sista desperat anstormning är att walesarna med en ny kontring överrumplar den finländska backlinjen och att Simon Davies punkterar de finländska förväntningarna.

– Fy fan, sju matcher kvar, knotar en finländsk journalist i pressutrymmena efteråt.

Riihilahti är besviken och frustrerad. Han säger att spelarna ville ge publiken någonting men inte klarade av det, slänger ur sig någon klyscha om att man måste lära sig att leva upp till förväntningar. Andra finländska spelare bearbetar känslan av antiklimax genom att skriva autografer till varenda liten nyfrälst fotbollsknatte som frågar efter dem. Den som blir stående längst vid kravallstaketet i den mixade zonen, långt efter att de andra spelarna gått därifrån, är Jari Litmanen, oombytt, med strumporna nerrullade kring vaderna.

ANNONS

När de finländska journalisterna ska analysera nederlaget kommer de fram till en grundläggande sak: Litmanen är inte i form. Bänknötandet i Liverpool har tagit ut sin rätt. Men när man sitter på Olympiastadion ser man att det finländska spelet kretsar kring en enda vitblå spelare, med en förunderlig förmåga att vända upp och stå mot försvararen som om han kommit med fart, trots att försvararen har hängt i ryggen på honom när passningen kommit. Som fördelar bollar från en position i ett spelsystem övertaget från Ajax och som gjort för honom – med två defensiva mittfältare bakom sig, två kantspringare utanför sig och en forward som targetplayer framför sig. Som med millimeterprecisa genomskärare och blixtsnabbt uppfattade överhoppningar dirigerar bollar till de där kantspringarna som i fyra fall av fem slår bort inläggen.

Ändå blir det samma slutsats: Finland förlorar för att Litmanen inte är i form. Kanske kan man inte formulera hans position på ett bättre sätt.

Man kommer inte undan honom. Jari Litmanen är Finlands Gunnar Nordahl, ett lands pionjär på den stora scenen, men där Nordahl bars på krönet av en hel svensk fotbollsgeneration, är Litmanen ensam. Han är den finländska fotbollens Björn Borg, som fått en hel generation av efterföljare att försöka spela tekniskt precis som en hel generation svenska småkillar slet på garageuppfarterna med dubbelfattad backhand. Han är den store dominanten i det finländska landslaget, spelaren som skulle vara bäst var han än spelade. Att Sami Hyypiä kan få priset som årets spelare i Finland är, menar den finlandssvenske journalisten Frank Sjöman, bara någon form av uppmuntran: alla vet att det är Litmanen som är bäst.

ANNONS

Litmanen är den lojale lagspelaren, mannen som med sitt föredöme gör att Antti Muurinen aldrig som andra förbundskaptener behöver bekymra sig om sina proffsstjärnors engagemang i landslaget. Litmanen kommer hem och spelar 90 minuter i vänskapsmatcher mot Makedonien och Lettland, precis som Teemu Selänne och Saku Koivu sätter sig på första planet hem till hockey-VM så fort de är utslagna ur Stanley Cup. Litmanen är en legendar, i Finland och i Ajax.

– Jag minns när jag var nere i Heerenveen för att se Mika Nurmela och de spelade mot Ajax, berättar en journalist. Ajaxfansen hade banderoller där det stod »Litmanen, come home«. Då hade han varit därifrån i fyra år.

– Jag har aldrig tränat ett lag där en enda spelare varit så dominerande, säger Richard Møller Nielsen, finländsk landslagstränare mellan 1996 och 1999. Men han var den största sortens stjärnspelare, en sådan som spelar för lagets bästa. Han var topscorer i Champions League på den tiden, men han hade aldrig någonting av vad vi i Damark kallar stjernenykker.

ANNONS

– Man kan undra vad han innerst inne tycker om att spela i ett lag där ingen har tillnärmelsevis hans teknik och spelförståelse, säger Frank Sjöman. Mikael Forssell och Teemu Tainio är de enda som är nära. Men Litmanen är för lojal för att någonsin klaga.

Han är inte lätt att komma in på livet, denna 31-årige veteran med en statsmans status, denna ständigt mytomspunna närvaro med en skadebenägen kropp som han aldrig någonsin (viskas det) låtit operera. Litmanen är, säger en journalist, Finlands största fotbollshjärna: han ger intervjuer på flytande holländska och han lärde sig spanska på ett halvår när han var i Barcelona. Men han vill inte ge intervjuer på svenska.

– Då kan han säga något han inte menar, kommenterar en annan journalist. Eller, vem vet, någonting han menar.

Under den tid denna artikel skrivs ger han inte intervjuer överhuvudtaget. Övergången till Ajax är känslig, och landslagets situation – efter nederlaget mot Wales – är pressad. Slutligen förklaras det att det kunde väcka avund om den store mannen skulle synas särbehandla vissa – utländska – journalister. Det känns som att försöka intervjua marskalk Mannerheim.

ANNONS

Efter matchen mot Wales finns det åtminstone möjlighet att ställa frågan vad det finländska landslaget betyder för honom.

– I am a Finnish person, säger han. Om mitt land behöver mig så vill jag hjälpa det.

1995 var året när Jari Litmanen, som första fotbollsspelare någonsin, valdes till Årets finländske idrottsman. Det året var han en av de mest tongivande spelarna i ett Ajax som vann Champions League efter 1-0 mot Milan i Wien.

Det året befann sig Pertti Alaja på Kung Baudouinstadion i Bryssel för att se det hundraårsfirande belgiska förbundets jubileumsmatch mot Tyskland. Alaja, säger folk, är en ofinsk personlighet. Han är driftig och saker händer runt omkring honom: han är en före detta landslagsmålvakt (som även stod för Malmö FF när Janne Möller hade åkt till England) som blev aktiv i Finlands Bollförbund och som nu jobbar heltid för att få EM 2008 till Norden.

Men 1995 var han frustrerad. Han hade diskuterat med kollegorna på förbundet vad som skulle göras för att få fart på den finländska fotbollen. Det fanns ju potential, det hade Litmanens framgångar visat, och det fanns inget skäl till att finländarna i all evighet skulle ta stryk med 0-4 mot Grekland eller 0-6 hemma mot Ryssland, som i kvalet till EM i England.

ANNONS

– Vi hade tänkt »kanske är det dags att pröva en utländsk tränare«. Så där i Bryssel ser jag Richard Møller Nielsen och i det ögonblicket går det upp för mig: det är honom vi behöver! Han är nordisk, han är Europamästare med Danmark, hans kontrakt med danska förbundet går ut efter EM 1996, han är någonting vi aldrig har haft i Finland. Där bredvid står generalsekreteraren i Dansk Boldspilsunion och jag går fram och frågar om det är okej att jag pratar med Richard. Jo, det var det. Och dagen efter på hotellet satt Richard där ensam i frukostrummet och jag pratade med honom. Sedan dröjde det inte länge förrän vi skrev kontrakt.

Precis som greve Mörner kom hem från Paris med marskalk Bernadotte i fickan kom Pertti Alaja hem från Bryssel med sin oväntade tronföljare.

– Han drog honom som en kanin ur hatten, som en finländsk journalist formulerar det.

Det såg ut som ett lyckat trolleritrick. Møller Nielsens första mål, säger han själv i dag, var att ge finländska spelare självförtroende.

– De kunde verka generte, särskilt på bortaplan. Jag försökte få dem att tro på sig själva.

ANNONS
Møller Nielsens efterträdare i det danska landslaget, Bosse Johansson, som tränade HJK Helsingfors innan han kom till Danmark, håller med om att det fanns en förlorarmentalitet i finländsk fotboll på den tiden.

– Jag upplevde inte att den fanns hos spelarna, snarare hos runtikringmänniskor, som ledare och journalister. Det fanns en benägenhet att ta ner sig själv, att säga att finnarna inte riktigt är bra nog.

Den förlorarmentaliten bestämde sig Møller Nielsen för att driva ut. På hans spelare låter det som om han lyckades.

– Han hade varit överallt, han hade gjort allting, säger Aki Riihilahti. Han lärde oss att vi kunde vinna.

– Han hade stor betydelse för vårt självförtroende, instämmer Jonatan Johansson, en annan finländsk landslagsspelare som fick sina första chanser av dansken.

Under Møller Nielsens första tid kom de första finländska bortaframgångarna – 2-1 mot Schweiz i VM-kvalet 1997, och så en match som många i dag talar om som den stora vändpunkten, EM-kvalet mot Turkiet i Istanbul i september 1998.

ANNONS

Det var en match få finländare väntade sig någonting av. De kom från en miserabel 0-1-förlust mot Nordirland, turkarna hade just besegrat Tyskland och kände sig som världsmästare. Stämningen var fanatisk.

– Gamla damer kastade sten på spelarbussen, minns Aki Riihilahti. När vi skulle värma upp sprang vi först från sidlinje till sidlinje som vanligt, men efter ett tag höll vi mest till i mittcirkeln.

Jonatan Johansson träffades av en inkastad cigarrettändare och fick sys i huvudet redan före avspark.

– Sedan minns jag varenda gång jag tog sats för att kasta ett långt inkast, säger Riihilahti. Jag minns dunsarna av grejor som kastades mot plexiglassköldarna som poliserna höll upp över ryggen på mig.

Jens Berg från den finländska radion har också starka minnen från matchen.

– Vi hade förmånen att få våra kommentatorspositioner på läktaren. Jag gjorde misstaget att jubla högt över 1-0-målet och då vände sig folk om och plockade fram knytnävarna mot oss. Jag minns att jag sa i radioreferatet att det skulle kännas tryggare om en säkerhetsvakt ingrep. Efter matchen föreslogs att vi finländare skulle vänta tills alla 23 000 gått hem och istället lotsas ut med spelarna. Men det ska sägas att flera turkar applåderade Litmanen vid slutsignalen. Det var nog den matchen då man förstod vilken potential det fanns i laget om allt klaffade.

ANNONS

Mycket riktigt: Finland gjorde två tidiga mål, red ut en massiv turkisk press utan att släppa till mer än ett mål, och gjorde sedan 3-1 på övertid. Det var kanske höjdpunkten på Møller Nielsens era.

– Tanken var också att Møller Nielsen skulle åstadkomma en sorts Curre Lindström-effekt, säger Frank Sjöman. Finland har en tradition av ledare som pekar med hela handen. När Lindström kom och tränade det finländska hockeylandslaget var han den förste som pratade med folk som om de var vuxna människor. Men Møller Nielsen är inte en sån figur, han är ganska stram och brittisk i sin attityd. Han blev omtyckt för att han aldrig suckade över förhållandena i Finland, trots att han måste ha slagit huvudet i väggen i enrum många gånger. Men riktigt älskad blev han aldrig.

Dessutom var Møller Nielsen, enligt många, alldeles för defensiv och resultatinriktad. Visst tog hans Finland sina första triumfer, men de var klassiska defensiva bedrifter med ryggen mot väggen.

I returmatchen på hemmaplan mot turkarna föll man med 2-4 trots en tidig 2-0-ledning, och så förblev EM 2000 en vacker dröm. Det blev inget slutspel för Møller Nielsen, lika litet som för någon tidigare förbundskapten, men ingen kan förneka att fotbollen med honom fick en status och en uppmärksamhet den aldrig tidigare fått. Som kungamakaren Pertti Alaja formulerar saken:

ANNONS

– Med honom kom publiken.

Med publiken kom förväntningarna. Förväntningar som har blivit så stora att besvikelsen efter förlusten mot Wales blev enorm. dominerar matcher, men kan Finland göra mål? Olyckskorparna kraxar om att detta var EM-kvalet som tog slut innan det ens hann börja.

Men Antti Sumiala är på gott humör. Faxet från Finländska Bollförbundet har precis anlänt till IFK Norrköpings kansli. Sumiala, höstens succéman i Allsvenskan, är tillbaka i det finländska landslaget för att råda bot på deras målkris. Detta är precis vad han hoppades på när han lämnade turkiska proffsligan för ett allsvenskt bottenlag. Globetrottern Sumiala – som spelat för sju proffsklubbar i Danmark, Holland, Belgien och Turkiet sedan han som 16-åring tog steget ut som ungdomsproffs i Anderlecht – har varit borta från landslaget i drygt två år och har lämnat ett rykte efter sig som en briljant, oberäknelig och ganska tålamodsprövande spelare. För fem år sedan var han ordinarie: målskytt i den där olycksaliga matchen mot Ungern, som fortfarande är hans livs svartaste fotbollsminne.

ANNONS

– Det tog ett eller två år att komma över, säger han.

Det kan inte ha hjälpt att han försvann ur landslaget. Muurinen föredrog Forssell, och i Yozgat i centrala Anatolien hamnade Sumiala långt från den finländska horisonten. Där fanns också den lilla avigsidan att klubben inte betalade ut hans lön. Dessutom ligger Yozgat i Turkiets mest muslimskt fundamentalistiska delar och har en enda bar, där – berättar Sumiala med oförställd förfäran – kvinnor och män inte fick sitta vid samma bord.

Det verkar inte vara den minsta anledningen till att Sumiala fick nog. I bilen spelar han speed metal på öronbedövande volym. På den mindre lyhörda frågan om han har familjen med sig i Norrköping svarar han att han bor med sin mamma. Sedan lutar han sig åt sidan och boxar mig på benet. »Jag skämtar!« Vi kommer in på det faktum att svenska landslagsspelare i regel har familj och barn, medan deras finländska motsvarigheter brukar vara glada ungkarlar. Sumiala har lagt märke till detta.

– Jag känner pojkarna i det finländska landslaget så jag är inte förvånad direkt. Det är utåtriktade killar som gillar att ha kul. Det är inget fel på att ha familj, men just nu slipper jag gärna.

ANNONS

Vilken är annars den största skillnaden mellan svensk och finländsk fotboll?

– Svenska lag är mer organiserade. De är bättre taktiskt. Men när det fungerar för oss är vi mer individualistiska. När vi har tagit våra stora segrar de senaste åren är det tack vare individuella grejer.

Jag får en liten pratstund med Antti Muurinen före kvalmatcherna mot Azerbajdzjan och Jugoslavien. Min finska är obefintlig och hans engelska inte mycket bättre.

– I like… attacking football, säger han, när jag frågar om hans taktik. I do not like… defensive football. Han knyter händerna och gör en sammanbiten grimas för att visa hur han menar.

Det är lätt att tycka om honom: han har vänliga ögon och ett hjärtligt handslag och han anstränger sig verkligen för att göra sig förstådd.

– I like… positive…

Den kritik som riktas mot Muurinens landslag är med svenska mått mätt hovsam. Det finns helt enkelt inga alternativ till de befintliga spelarna och egentligen inget uttalat alternativ till förbundskaptenen heller. Antti Muurinen är, hur man än vänder och vrider på saken, den ende finländske klubbtränare som har skördat framgångar internationellt, och den ende finländske förbundskapten som har plusstatistik i protokollet.

ANNONS

Ändå muttras det bland sportjournalisterna. En gammal påstådd schism grävs upp. Det är sportveckotidningen Urheilulehti som dagen före matchen mot Wales publicerat uppgifter om att en anonym spelare ska ha kallat förbundskaptenen för »pellejöns«. Bollförbundets ordförande Pekka Hämäläinen går till motangrepp i oförblommerade, fast finländskt sirliga ordalag:

– Jag förundrar mig över motivet med nyheten och tidpunkten är mycket dåligt vald.

Många journalister håller med honom. Chefredaktören på Urheilulehti har rykte om sig som en publicitetssökare. Andra muttrar om de goda gamla finländska myndighetstraditionerna från tsarens tid: den Gud har gett ett ämbete har han också gett förstånd att sköta det. Det viskas om att Litmanen och Hyypiä redan för ett år sen försökte ersätta Muurinen med deras gamle tränare Harri Kampman.

Detta är en intrig som bygger på en tänkt klyfta mellan de unga kosmopoliterna i finländska landslaget, Finlands första generation proffsspelare, och deras förbundskapten, den före detta arbetsledaren på elverket i Gårdsbacka i östra Helsingfors.

ANNONS

– Man ser det om man tittar på blickar och läser mellan rader, säger en journalist. Man hör hur spelare ibland får rätta Muurinen på presskonferenser när det gäller namn på motståndare och statistiska uppgifter. Man får för sig att de tycker att han kommer från den finska skogen och vet mindre om Arsenal än om kantareller.

Säkerligen finns ett verkligt dilemma i botten: den lilla nationen som vill hävda sig i de internationella salongerna, och samtidigt förbli det enkla allmogeland det alltid har varit.

Frågan ställs rakt ut på presskonferensen:

– Nå, hur är nu förhållandet mellan kapten och cheftränare?

Muurinen svarar inte, utan sneglar på sin lagkapten. Då harklar sig Jari Litmanen och förklarar att det, såvitt han vet, inte finns någon spelare som har problem med sin tränare. Muurinen nickar lättat.

– Nej, inte var det någon kritik man hade hört förr, mumlar han.

Sedan passar han på att rikta en maning till sina landsmän.

– Svik oss inte, det är nu vi behöver er!

Själv förnyar han den dyra och heliga ed som han svor vid sitt tillträde, om att låta det finländska landslaget spela djärvt och offensivt.

ANNONS

– Vi fortsätter tills vi har lärt oss det!

Jonatan Johansson har två bröder som heter Kasper och Jesper. Själv kallas han Tintin. Men det är inte mycket av rövare eller äventyrare över honom: han är en lågmäld, sympatisk ung man med bruna ögon, krulligt hår och ett lugnt och välformulerat sätt att uttrycka sig. På landslagets samling före matchen mot Azerbajdzjan gör han ett städat, lite eftertänksamt intryck bredvid den pojkaktigt charmige Riihilahti och den glade hårdrockaren Sumiala. Han är uppvuxen i den svensktalande skärgården utanför Åbo, lagkamrat med Mathias Svensson i Charlton och har gjort en karriär som är typisk för de finländska landslagsspelarna: det vill säga att han knappt har spelat alls i den egna ligan.

Efter att ha debuterat sent i TPS Åbo hamnade han efter en och halv säsong i Flora Tallinn i Estland. Att han därifrån kom till Glasgow Rangers – där hans tid var kort och föga framgångsrik – var helt landslagets förtjänst.

– Ingen av oss hade blivit proffs utan landslaget. Ingen utlänning kommer för att titta på den finländska ligan.

ANNONS

Den bristande stjärnglansen avspeglas i publiksiffrorna. Den finländska fotbollsboomen handlar helt och hållet om landslaget: klubbfotbollen anses allmänt som en katastrof. Publiksnittet i FM-ligan har de senaste åren legat stadigt runt 2 000 åskådare. Årets seriesegrare och bästa publiklag, HJK Helsingfors, har ett snitt på 2 868, vilket är lägre än vad Öster hade i Superettan.

Talangerna lockas utomlands i unga år och de finländska toppklubbarna får allt svårare att hävda sig internationellt. I år sparkades HJK Helsingfors ut ur Uefacupen av vitryska Gomel. Regerande mästarna Tampere United fick bita i gräset mot Pyunik från Armenien. Svensk klubbfotboll framstår som glamourös och omsusad i jämförelse.

– Jag är förbluffad över hur mycket det skrivs om Allsvenskan, säger Antti Sumiala. De finländska klubbarna betalar nog trots allt priset för landets korta fotbollstradition. Det finns de som hoppas på en förbättring när den nuvarande spelargenerationen flyttar hem igen, men frågan är om spelarna är intresserade.

ANNONS

Riihilahti är: han har starka band till HJK Helsingfors och vill gärna komma hem och hjälpa till när proffskarriären är slut. Jonatan Johansson har andra planer:

– Jag drömmer om att spela i Hammarby någon gång. Jag var och såg derbyt mot Djurgården i måndags och sådan stämning kan vi bara drömma om.

Är det vanligt att finländare har ett svenskt favoritlag?

– Han är ju inte finsk! ropar Riihilahti.

Dagen före EM-kvalet mot Azerbajdzjan letar de finländska fotbollsjournalisterna goda omen i kranskommunen Vanda norr om Helsingfors. U21-landslaget spelar sin match mot Azerbajdzjans ungdomar och har till att börja med lika svårt att hitta målet som sina äldre kollegor. Då kliver mittbacken Mathias Lindström upp och nickar in en hörna.

Ingen blir så glad som Janne Stahre. Stahre är individuell tränare och personlig coach åt flera elitspelare. Han befinner sig på Pohjola stadion för att Mathias Lindström är en av hans adepter.

– Det är speciellt, för två veckor sedan skickade han en video till mig som han bad mig titta på. Han sa att han hade varit så »jävla dålig« i den matchen och att det var vissa bitar han kände att vi måste jobba med. Det har jag aldrig varit med om någonsin, med någon spelare, och jag har ändå hållit på med den här verksamheten sedan 1989.

ANNONS

– Jag frågade honom, »hur fan kan du göra något sådant?«, inflikar Lindströms far, som står bredvid. Men han sa att han kände att han måste ta nästa steg, att han hade fått så mycket beröm redan.

– Det är mycket ovanligt, förklarar Stahre. Men jag tycker att det är typiskt för de unga finländska spelare jag tränar. De är väldigt professionella, väldigt målmedvetna, väldigt bra på att ta instruktioner.

Sedan grips Stahre av entusiasm över en annan av planens spelare, 21-årige mittfältaren Mika Väyrynen, som nyligen anslutit sig till den nordiska kolonin i Heerenveen. Inför ögonen på oss faller nu Väyrynen ner mot eget straffområde, hämtar upp en boll och slår en perfekt 40-meterspassning ut till Antti Okkonen på högerkanten.

– Titta på honom!, utropar Stahre. Titta hur han dominerar, titta på kroppsspråket, se hur högt han ligger på foten! Han är redo för

A-landslaget när som helst. Han är en klassisk nummer 10, en sån som Litmanen är i A-landslaget. Just det där tycker jag är lite typiskt för finländsk fotboll, att man ger en spelare en tydlig roll, att man låter honom agera playmaker. Det påminner mig lite om när jag var nere i Anderlecht och såg hur de använde Pär Zetterberg: de lät honom bestämma på plan. Man gav honom de styrmedlen, man lät honom ta alla fasta situationer. Man bejakade de anspråken. Då får man fram en spelartyp som kanske kräver uppbackning av ett par balansspelare, men som verkligen kan styra spelet. I Sverige handlar det mer om att alla ska göra allt, trots att alla har olika spetsegenskaper.

ANNONS

Finländarna får en ny hörna, som nickas ut ur straffområdet, men hamnar ute vid hörnflaggan på nytt. På det andra inlägget nickar Lindström in sitt andra mål. Stahre fortsätter att lägga ut texten.

– Se där, det där är också typiskt. Att de ligger kvar med så mycket folk i boxen, att inte mittbackarna springer tillbaka direkt. De har ett större mod än jag ofta upplever att svenskar har att ligga kvar offensivt, att våga leta öppningar. Det känns att de jobbar mer med anfallsspel, att de tränar mer på det helt enkelt. Å andra sidan jobbar de alldeles för lite med försvarsspel. I Sverige tränar vi nästan bara det defensiva positionsspelet, det offensiva förväntas man lösa med improvisationer. Men titta här, de fyller på med mycket folk, det gäller att hålla positionerna, men inte platserna. Totalfotboll, helt enkelt, väldigt holländskt influerat. Där ser du Litmanens inflytande.

Stahre tror att finländarna kan ha vissa fördelar av landets storlek.

– Jag märker på de unga landslagsspelare jag jobbar med att de känner sig trygga, att de vågar misslyckas. En del svenska yngre spelare kan ibland vara mer rädda för att inte bli uttagna i nästa landskamp, i stället för att ha en trygghet och våga prestera på sikt. I svenska ungdomslandslag är konkurrensen mycket större och risken mycket större att försvinna ut genom en fallucka. Det gör också att finländarna har lättare för att träna in anfallssituationer.

ANNONS

Finländarna vinner med 3-0. Efteråt syns en vaktmästare kliva omkring på den tomma planen, med de fyra hörnflaggorna under armen och sin lilla dotter i sällskap. Då hörs dova sirener i tystnaden. I köpcentrat Myyrmanni 500 meter därifrån har en 19-årig kemiststudent sprängt en bomb och tagit sex människor med sig i döden.

Det är en händelse som någon av Antti Sumialas speedmetalfavoriter kunde ha skrivit en låt om. Men han är, förståeligt nog, lika uppskakad som de flesta av sina landsmän när det är dags för match nästa dag. Dessutom är han, efter två års frånvaro, en smula tagen på sängen av uppståndelsen kring landslaget.

– Det var trevligt i början av veckan. Men nu på slutet har det blivit lite för mycket. Alla väntar sig att jag ska komma in och göra mål.

Sumialas uppgift försvåras av att han i princip hela matchen får spela med en azerisk back hängande om halsen. Ändå tar han emot en boll vid straffområdeslinjen i den 13:e minuten och spelar den tillbaka till Litmanen, som med en av sina patenterade genomskärare frispelar Mika Nurmela. Nurmela, som på 33 landskamper aldrig gjort mål för Finland, besparas nu all prestationsångest genom att en azerisk mittback glidtacklar bollen från honom, och sätter den perfekt vid bortre stolpen.

ANNONS

I andra halvlek uppfyller de finländska mittbackarna Tihinen och Hyypiä profetian från gårdagskvällen genom att nicka in varsitt inlägg. Sumiala muttrar efteråt om att det var mer brottning än fotboll. Men spelarna visar ändå så mycket segerglädje ett landslag i sorgband kan tillåta sig.

Den slutgiltiga prövningen kommer på onsdagen. Då ska det avgöras om det finländska hoppet ska överleva hösten, om förlusten mot Wales ska gå att reparera. Senast finländarna spelade match borta mot Jugoslavien blev det stryk med 9-1. Det var i och för sig på den gamla svåra tiden, VM-kval år 1968, men jugoslaverna är precis den sortens tekniska lag finländarna av hävd haft svårast för. Presskårens olyckskorpar har sin uppfattning klar:

– Det kommer att bli minst 0-3 och en jävla massa bakåtspringande.

Men Riihilahti och Johansson vägrar att ge upp hoppet:

– Jugoslavien är ett sånt lag som passar oss bra. Får vi bara första målet så vinner vi.

Och sedan U21-ungdomarna krigat till sig 3-3 i sin match avger Mathias Lindström, som återigen har varit framträdande, ett lakoniskt omdöme om den jugoslaviske stjärnan Danko Lazovic:

ANNONS

– På två ben löper han också.

När det finländska landslaget löper ut på Röda Stjärnan-stadion blir det inte någon välorganiserad försvarsoperation, som Sverige utförde mot Argentina i VM. Finländarna varken kan eller vill spela på det viset. Istället anfaller de: det får bära eller brista. Och så nära det är att de bär! De forecheckar, de bryter högt, de stormar in i straffområdet för att möta Joonas Kolkkas inlägg. Tre gånger är Hyypiä nära att nicka in dem. Tre gånger är Jari Litmanen fri. En gång överarbetar han avslutningen, en annan får han se Dragan Jevric fantomrädda. Det är, säger Antti Muurinen efteråt, den bästa halvlek har Finland gjort under hans tid som förbundskapten.

Men vid det här laget kan man refrängen. Paavo, Paavo, olycksfödde gubbe!

När Finland inte gör första målet gör jugoslaverna det istället. Ett långskott från Mihajlovic ändrar riktning på Riihilahti och ställer Kovacevic fri med Niemi. Därifrån är allting uppförsbacke och heroisk resignation. När inbytte Juha Reini drar på sig utvisning och straff fullbordar det bara något som redan blivit oundvikligt. Mihajlovic slår in straffen och så är det färdigt.

ANNONS

Finländarna går av plan i vetskap om att de har gjort något som för tio år sedan hade varit otänkbart. De har åkt till Belgrad och pressat Jugoslavien – men de har ändå inte nått ända fram.

– Vi skulle ha vunnit, säger en besviken Antti Sumiala. Vi hade ingen respekt för dem. Vi hade bestämt oss för att spela vårt eget spel och vi hade matchen. Men vi kan inte göra mål.

Efter matchen körs det finländska landslaget i buss med poliseskort genom Belgrad. På flygplatsen får inga plan lyfta efter 23.00.

– Vi går framåt, fast med små steg, säger Antti Muurinen och ser rödlljusen flacka över folktomma gator.

– Men vad gäller kvalifikationen är inte allt förlorat ännu. Vi måste tro på att segrarna kommer.

Det är knappast den sista prövningen för honom och hans landslag. Men en dag kommer ett plan att lyfta med Bonden Paavo ombord.

Text: Jesper Högström
UR OFFSIDE 4/2002

Publicerad 2011-06-07 kl 01:26

Kommentarer

Visa kommentarer
ANNONS
next recommended article
Nästa
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

Skapa ett gratis konto eller logga in för att få en anpassad nyhets- och matchupplevelse av Fotbollskanalen. Följ dina favoriter:

Spelare
Lag
NYHETLigor & turneringar
NYHETBloggar & poddar
Samma konto på Fotbollskanalen, C More och TV4 Play.
Skapa konto