Följer

Populära lag

Populära spelare

Populära ligor

Offsides nedräkning inför "el clasico": Full fart framåt med brasilianska ytterbackar

Landslag

Maicon, Dani Alves, Marcelo, Roberto Carlos… – hos de 32 lag som gick in i säsongens Champions League-gruppspel fanns inte mindre än 20 brasilianare som värvats till Europa som »moderna ytterbackar«.
Offside har pratat med galet attackerande brasseförsvarare från Manchester till Madrid för att reda ut varför deras nation lagt beslag på fotbollsvärldens nya nyckelposition.

– Vi älskade att se honom spela, fyller Fábio i. För vår generation är han det största namnet, han är den bästa förebilden för en brasiliansk lateral.
Rafael nickar:
– Sedan… jag vet att folk kanske tycker det låter konstigt men en spelare som jag beundrar är Belletti. Han kan spela på olika positioner – och så kan han göra mål också. Men man ska inte glömma Cafu. Det är galet att han inte får den cred han förtjänar i Brasilien.
Fabio nickar. I Brasilien anses Cafu ha varit en lite feg ytterback, alltför defensiv och lite av ett träben. Mer europeisk än brasiliansk.
Rafael fortsätter:
– När de pratar om oss och brasilianska backar här i England så nämns alltid Cafus namn. Man spelar inte tre VM-finaler i rad av en slump.

Annons

Júnior, Branco, Serginho, Roberto Carlos, Cafu, Cicinho, Maicon, Dani Alves… tvillingarna hade kunnat hålla på hur länge som helst och prata om aktiva, och före detta aktiva, föregångare på deras positioner. Spelare som utgår från en position långt bak när domaren blåser igång matchen men spenderar större delen av matchen på offensiv planhalva, är en stolt brasiliansk tradition. För att spåra rötterna måste man söka sig mer än 50 år tillbaka i tiden, till en oväntad plats: Rimnersvallen i Uddevalla.
Det var öppningsmatchen i VM 1958, Brasilien--Österrike. Fyra minuter in i andra halvlek snodde den brasilianska vänsterbacken Nilton Santos åt sig bollen och såg en möjlighet att avancera längs med sin kant. Santos passerade mittlinjen och bara fortsatte. Den brasilianska coachen Vicente Feola trodde inte sina ögon och skrek: »Volta! Nilton! Volta!« (»Kom tillbaka! Nilton! Kom tillbaka!«) Men Santos dribblade vidare, spelade vägg med Mazzola och chippade sedan bollen över den österrikiska målvakten in i mål.

Annons

Efter den dagen fick Santos tillåtelse att attackera när och hur han ville. När han avslutade karriären hade han vunnit VM två gånger och bar smeknamnet »Enciclopédia« eftersom han »visste allt om fotboll«, betraktades som en komplett spelare och hade skapat den moderna ytterbacken.
Med facit i hand kan man se att det inte var någon slump att den här revolutionen skedde i slutet på 50-talet. Att Santos efterföljare fick utrymme på kanterna var en logisk följd av att en spelartyp med mytologisk status i Brasilien dog ut. O ponta, yttern som för evigt är ihågkommen genom Garrinchas magiska dribblingar, kunde i VM 1958 fortfarande kosta på sig att stå still vid mittlinjen och vänta på bollen för att sedan dribbla sig fram längs kanten. I Chile-VM fyra år senare var 4-2-4-systemet från Sverige ersatt med en 4-3-3-liknande uppställning, där ytterbackarna fyllde på i ytorna som os pontas hade lämnat.

Annons

Tittar man vidare i VM-historien hittar man ett pärlband av löpstarka, offensiva och skjutglada ytterbackar i alla de brasilianska landslagen. Carlos Alberto var kapten i laget som vann VM 1970 – han kanonsköt in ett mål som fortfarande räknas som en av de värsta projektilerna någonsin. Nelinho yttersidade in ett legendariskt bananmål mot Italien från samma högerkant i VM 1978. Sedan kom Júnior, den högerfotade vänsterbacken från VM 1982 som tog plats på Pelés och Fifas lista över de 100 bästa spelarna någonsin. Och därefter Cafu och Roberto Carlos.

Pappa José Maria kommer in i rummet med telefonen i handen:
– Det är från klubben, säger han.
Fábio tar telefonen och gör ett försök. Sedan tittar han på mig, ser generad ut och räcker över luren:
– Här, hjälp mig. Prata med henne. Jag förstår inte vad hon säger.

Annons
Jag tar telefonen.
– Hej, jag heter Rachel och ringer från Manchester United. Jag behöver veta om Fábio vill ha en biljett till Carling Cup-finalen på Wembley. Han kan få köpa fyra stycken extrabiljetter också om han vill.
Jag förmedlar frågan till Fábio på portugisiska.
– Yes, yes. I want.
– Good. The four tickets too? frågar Rachel.
Det tar längre tid den här gången.
– Hmm, jag vet inte, säger Fábio. Vad tycker du Rafael?
– Måste du svara direkt?
Rachel suckar tungt i andra änden av linjen.
– Säg åt honom att han har två dagar på sig att bestämma sig, och att han får komma upp till mig, klubbens sekreterare, på fredag, säger hon.
Jag trycker av telefonen. Fábio ryckar på axlarna:
– Men tänk om jag spelar i finalen då? Vet de redan hur laget ska se ut eller?
– Jag tror inte du spelar, Fábio. Ferguson har hållit fast vid samma spelare hela turneringen. Han har nästan ställt samma lag på planen varje gång, säger Rafael.
Annons
– OK, du kanske har rätt.

Det är en ny situation för dem. I Fluminense sågs Fábio som den mest talangfulle, här har Rafael fått mest speltid och uppmärksamhet medan Fábio drabbats av skador.
– Sedan är det annorlunda här, säger Rafael. När en coach i Brasilien byter ut en lateral sätter han in en offensiv spelare, här kan man sätta in en försvarare som till exempel Wes Brown…
– … eller John O’Shea. De är båda mer defensiva än offensiva som spelare, fyller Fábio i.

– Och Fábio är mer brasiliansk än jag i sitt sätt att spela ytterback. Även om vi båda gillar att anfalla så gör han det mycket bättre. Han kan dribbla av sin motståndare och gör alltid mål. Jag försvarar bättre. Jag gillar att tacklas också. Här kan jag göra det oftare än i Brasilien, och jag får nästan aldrig något kort.
– Det stämmer att jag gillar att anfalla, säger Fábio. I mina första tre matcher med reservlaget gjorde jag två mål. Men jag måste förbättra min defensiv. Om jag inte gör det blir det väldigt tufft att etablera sig här.

Annons

Ett fotbollslexikon på BBC:s hemsida illustrerar problemen Fábio stött på. Under begreppet »full-back«, en traditionell ytterback, listas följande arbetsuppgifter: »To stop the opposition attacking in wide areas and to support the central defenders. And the modern defender will often venture beyond the halfway line – unheard of until relatively recently.« Så visas en bild på Ashley Cole som exempel på detta nya sätt att spela ytterback. Slår man i stället upp »wing-back« ser man en bild på Roberto Carlos under hans tid i Real Madrid. Texten lyder: »More attacking than the full-back, and it basically involves a great deal of running. They are a nightmare to defend against, as you never know where they’re going to be.«

Kort sagt: Engelsmännen vet inte alltid hur de ska hantera de tokanfallande brassarna. Inte när de spelar i motståndarlaget, och ofta inte heller när de spelar i det egna laget. Det gäller även för brasilianska ytterbackar i svensk, tysk, spansk och italiensk fotboll. Till och med Portugal, det land som ligger Brasilien närmast i kultur, skiljer på en defesa – en traditionell defensiv ytterback – och en lateral.

Annons

Brasiliansk portugisiska har ingen distinktion. Det finns bara ett namn – lateral – eftersom det bara finns ett enda sätt att spela där ute på kanten.
Jag ringer tvillingarnas förebild nummer ett:
– Det är ju mer av en sydamerikansk spelstil. Man hittar den sällan hos europeiska spelare, säger Roberto Carlos, numera i Istanbul och Fenerbahçe.
Roberto Carlos kom till Europa 1995 då han lämnade Palmeiras för italienska Inter. Han upplevde samma omställningsproblem som Fábio nu har i Manchester. Roberto Carlos hade bara en växel från sin vänsterbacksposition – full fart framåt i 90 minuter. Han hade också en brittisk manager vid namn Roy Hodgson.

– Hodgson ville att vi skulle ha ytterbackar av gammalt brittiskt snitt, sådana som gick en bit framåt, slog en cross och sedan rusade tillbaka till försvarspositionen. Så han tyckte att jag passade bättre som yttermittfältare. Men eftersom Copa América närmade sig och jag visste att den turneringen var min chans att säkra en plats i laget inför VM i Frankrike, behövde jag spela på min ursprungliga position i klubblaget.

Annons
Brasilianaren ordnade ett möte med Hodgson och president Massimo Moratti. Han bad om att få flytta till Real Madrid där han visste att han skulle få springa fritt.
– Det var en bra lösning för båda parter, säger Roberto Carlos.

Flera brassar har hamnat i samma dilemma. Tränare i Europa har tyckt att deras brasilianare visserligen är duktiga men också alldeles för offensiva – och att de därför inte kan spela i backlinjen. Det hände Júnior i Italien på 80-talet, Leonardo, Jorginho och Mazinho på 90-talet och det har drabbat Zé Roberto, Gilberto, Cicinho, Mancini och Dani Alves på senare år. Alla har vid åtminstone något tillfälle kallats hem till landslaget för att göra ett jobb som de inte gjort i klubblaget på ett bra tag.

Roberto Carlos efterträdare i Real Madrid, Marcelo – som lämnade Fluminense ett drygt år efter mitt besök där – kämpar också med omställningen. Han började säsongen som given i startelvan under offensive Bernd Schusters ledning. När Juande Ramos tog över satte han Marcelo på bänken. Den nye tränaren ser helt enkelt inte Marcelo som en försvarsspelare.

Annons

– Jag har jobbat med tre olika tränare under snart tre säsonger här och de har alla haft olika filosofier, säger Marcelo när jag pratar med honom.
– Att ersätta Roberto Carlos sätter ju en viss press, men det är också en stor ära. Han hjälpte mig mycket när jag kom hit. I Spanien har jag fått lära mig att begränsa min offensiv och förbättra min defensiv. Jag vill spela lateral men kommer att flytta till en annan position om tränaren vill det.

Även Fábio riskerar att hamna i ett taktiskt ingenmansland. Som alltför offensiv kantspelare kommer många europeiska tränare troligen att se honom som mittfältare eller till och med anfallare.
Roberto Carlos hoppas att det inte blir så. Han menar att bra tränare ska kunna hitta system där de brasilianska spelarna passar in. Han säger att han personligen haft tur som fått spela med de bästa.

Annons

– Självklart var det så att jag visste att jag kunde gå framåt eftersom det fanns en Makelele där bakom mig, men även de offensiva spelarna måste göra sitt. Jag har spelat med Seedorf, Ronaldinho, Rivaldo, Figo, Beckham… Jag kan inte klaga. Ta Robinho, han är en spelare som vet exakt när han ska skära inåt i planen och ge dig möjlighet att gå fram på kanten. Men ingen är som Zidane. Jag visste att jag kunde springa framåt eftersom bollen skulle komma precis i rätt ögonblick, precis på rätt ställe.

– Klubbarna vill ju ha brasilianska ytterbackar eftersom vi helt enkelt kan något som andra inte klarar av. I Brasilien bygger tränare som Scolari och Wanderley Luxemburgo sin taktik på de offensiva ytterbackarna. De är väldigt viktiga för spelidén. När Cafu och jag kom till Europa hade vi spelat på det sättet i flera år, vi bara fortsatte göra samma sak som hemma. Det kanske är tuffare i dag, för unga killar som Rafael och Fábio.

Annons
Roberto Carlos misstänker att det är lite enklare att få utrymme som lateral i Spanien än i England – eller Skandinavien för den delen. Men han tror också att världen håller på att förändras. Tränare och lagkamrater kommer att tvingas anpassa sig till de brasilianska expresstågen som rullar fram längs linjerna.

– Jag tror att det faktum att Brasilien blivit världsmästare fem gånger gör att man mer och mer tar vår fotboll som en förebild. Jag kan se det hända här i Turkiet till exempel, jag ser fler offensiva ytterbackar här. Och även om spelare ibland måste spela på en annan position i Europa så kommer Brasilien alltid att producera laterais. Det är helt enkelt vårt sätt att spela fotboll. Ungdomstränare vet det och de kommer att fortsätta skicka fram sina spelare i anfall efter anfall.
Jag frågar honom vad han tycker att svensk fotboll ska göra för att få fram moderna ytterbackar. Svaret kommer snabbt:

Annons
– Ja, att importera brasilianare kan vara en god början.

Den här våren är det precis vad Malmö FF gör. Jag läser i tidningarna hur tränare Roland Nilsson hyllar nye Ricardinho som »en modern ytterback«, spelaren beskrivs som »en stjärna som har Roberto Carlos som förebild«. Bara några dagar senare läser jag att Ricardinho bytt namn till Ricardo – eftersom det är lättare att uttala – och att han säger att det lär ta ett tag för honom innan han anpassar sig till systemet. Enklare uttryckt: killen som kom till Skåne som en offensiv ytterback insåg redan efter några träningar att han behövde byta både namn och spelstil för att passa in i Allsvenskan.
Kompromissen känns igen. Under mina år i Sverige har brasilianare värvats till klubbar som en spelare och sedan formats om till en annan – ibland har det lyckats, ibland inte. Jag minns hur Thiago Quirino da Silva berättade för mig om hur han, efter att ha bekantat sig med Djurgården och deras spelfilosofi under ett ynka träningspass, tänkte: »Hur ska det här gå?«

Annons

När det gäller ytterbackar är frågan än mer delikat. En brasiliansk kantspringare vill framåt – en svensk tränare är rädd att lämna luckor. I Assyriska, som i våras värvade Daniel Lopes dos Santos, försöker man ändå hitta en annan väg än kompromissens. Tränaren Robert Johansson har en speciell relation med Brasilien eftersom hans pappa arbetade över 30 år i landet. Alex, den lateral som fanns i klubben tidigare, var inte direkt någon bra försvarsspelare, säger Johansson. Men klubben bestämde sig ändå för att hitta en liknande ersättare när Alex försvann till Örgryte.

– När vi såg Daniel spela blev vi förvånade över att han var så bra på försvarsspel som han var. Vi sökte någon som kunde göra det Alex kan, en som var snabb, vänsterfotad och väldigt bra offensivt. Det var en spelartyp som inte gick att hitta här.

Annons

Det låter sunt. Assyriska har värvat en brasse för det som han är bra på, snarare än för att lära upp honom på de områden där han är sämre. För det är ju som Carlos Alberto Parreira, den tränare som följt de bästa brasilianska kantspringarnas utveckling på närmast håll och under längst tid, säger:
– En lateral som inte går framåt är inte en lateral.

Parreira, med 21 VM-slutspelsmatcher på meritlistan, vet vad han pratar om. Han var en del av staben som ledde Brasilien till det tredje VM-guldet 1970 (med Zagallo som förbundskapten) och han var förbundskapten när Seleção vann sitt fjärde guld 24 år senare i USA. Då när Lars Lagerbäck stod vid sidlinjen.

– Brasilianska spelare älskar att anfalla, det ligger i vår kultur, säger Parreira. En lateral som inte går framåt platsar inte i laget. Så är det från unga år. Om du tänker dig det enorma antal lag som finns i Brasilien får du en bild av hur många sådana här spelare som kommer att dyka upp härifrån i framtiden. Det kommer aldrig att bli någon brist på laterais.

Annons
Eftersom Parreira bara spelade fotboll på ungdomsnivå innan han blev tränare har han blivit känd för sitt akademiska förhållningssätt till sporten. Det har gett honom gott om kritiker i Brasilien och gott om beundrare utomlands – exempelvis Jürgen Klinsmann och Lars Lagerbäck. Båda har gästföreläst på den fotbollskonferens som Parreira arrangerar varje år i Rio. När Parreira får höra att jag ringer från Sverige talar han i åtskilliga minuter om »min vän Lars«.
– Kan du säga till Lars att jag skickar en kram till honom? Nej, nej… gör så här: skriv i tidningen att jag skickar en kram till Lars och önskar honom all lycka i de svåra matcherna som väntar honom framöver. Lars säger att han använder brasiliansk fotboll som modell men att han naturligtvis måste anpassa modellen till den typen av spelare som han har att tillgå.
Annons
Parreira tystnar, funderar och säger:
– … jag minns faktiskt inte att han har pratat om några laterais.
Nej, det finns ju inte några, tänker jag för mig själv.
Frågan är varför? Skulle det vara så svårt att få fram dugliga, offensiva ytterbackar här? Visst är det en svår position, samtidigt är det kanske en av de mest flexibla. En offensiv, snabb spelare som gillar ytor borde kunna anpassa sig till spelstilen om han fick chansen. I Brasilien skulle en tränare hellre skola om Christian Wilhelmsson än Olof Mellberg till ytterback. Brasilianska tränare säger att »destruir é mais fácil do que construir« – det är lättare att lära sig att förstöra än att lära sig att bygga upp.
När jag besökte Fluminense sa deras ungdomstränare Edgar Pereira – som fostrat såväl Marcelo som Fábio och Rafael – att brasiliansk fotboll har god hjälp av futsal. På en five-a-side-plan måste du lära dig att försvara och anfalla lika bra eftersom det sällan tar mer än några sekunder mellan omställningarna. Men tränaren menade att det också handlar om övertalning. Få barn i världen drömmer om att bli högerbackar – allra minst i måltokiga Brasilien. Även Da Silva-bröderna hade andra planer för framtiden: Rafael ville bli mittfältare medan Fábio såg sig som forward.
Annons
– Det var väldigt lätt att övertyga Rafael att testa ytterbacksplatsen. Det tog lite längre tid med Fábio. Även om han också är högerfotad gillade han alltid att spela med vänstern. Han var snabb, talangfull och hade ett fantastiskt passningsspel. Så när han väl bytte position såg vi direkt att den var perfekt för honom.

Fábio tävlingsdebuterar för Manchester Uniteds A-lag i FA-cupens fjärde omgång mot Tottenham, strax efter mitt besök. De följande månaderna får han inga fler chanser men uppmärksammas ändå i tidningarn-a eftersom han i en reservlagsmatch i mars gör hattrick – trots en missad straff. Ett klipp på Youtube visar matchsekvenser där vänsterbacken ständigt ligger högre upp i plan än sina egna anfallare.
Rafael å sin sida skadar sig strax före ligacupfinalen, vilket Alex Ferguson beklagar på Uniteds hemsida: »Det är synd för grabben. Han har spelat alla matcher i cupen och gjort det mycket bra. Han förtjänar att spela finalen.«

Annons
I samma veva kommer jag åter till Manchester, till ett reklamjippo med Cristiano Ronaldo på Old Trafford. Guldbollenvinnaren svarar pliktskyldigt på frågor om United, portugisiska landslaget och sitt skomärke. När jag och en annan brasiliansk journalist får sitta ner med Ronaldo i ett separat pressrum och jag frågar om Rafael och Fábio, lyser han upp mer än han gjort på hela dagen.
– De har gjort det otroligt bra, säger han. De har redan satt avtryck och visat vad de kan göra. Det är inte lätt att spela 60-70 minuter i förstalaget på det sätt som de har gjort redan första säsongen. Både Fábio och Rafael har visat att de är väldigt duktiga spelare när de fått chansen.
Hur kan du hjälpa dem?
– Jag gör det jag tycker att jag kan. Jag vet att det inte är så lätt att komma hit, till en klubb som Manchester United, när man är så ung. Men de är fantastiska ungdomar, väldigt artiga och med en oerhörd talang. Jag säger åt dem att tro på sig själva och alltid vara fokuserade på det de gör. Om Manchester United inte trodde på Rafael och Fábio skulle de inte vara här. Då måste de göra det de är bra på.
Annons
Du har sagt att de inte skulle ha varit här utan din hjälp – stämmer det?
– Äh, det är mest ett skämt. Jag ringde dem eftersom Alex Ferguson bad mig göra det. Eftersom jag pratar portugisiska så kunde jag förklara för dem vad Manchester United är. Det var inte för att övertala dem… eller, det var det ju. Men det var inte bara för att övertala dem, det var också för att ge dem en bild av vad de skulle få om de kom hit.

En bild från Fábios debut visar hur Cristiano Ronaldo före matchen står med armen om den unge brasilianaren och talar lugnande med honom. När jag träffar tvillingarna ler de lite när världens bästa spelare kommer på tal. Rafael förklarar:
– Han brukar säga att om det inte var för honom så skulle vi inte ha varit här. Han älskar att prata om det. Det är nästan irriterande.
Fábio skrattar:

Annons
– Men om du tänker på det – han har ju inte helt fel. Före min debut sa han till mig att göra det jag alltid gör och att jag inte skulle vara nervös.
– Jo, han sa samma sak till mig. Både han och Ferguson försöker lyfta bort ansvaret och pressen. Att träna mot Ronaldo är också väldigt bra för oss, även om det nästan är omöjligt att stoppa honom. Han spelar ju på vänsterkanten, så jag får jobba mer mot honom än Fábio.
Rafael säger att han längtar efter att göra mål igen – Fábio gör ju det i reservlaget. Rafael har bara gjort ett, det var mot Arsenal i november. Han ser lite ledsen ut när han säger att det inte var »så snyggt«.
– Det var med vänsterfoten i slutet av matchen, ett lite desperat skott. Jag hade ingenting att förlora och det gick inte att fira för det stod fortfarande 2-1 till dem. Men visst, det var ju ett golaço…
Annons
Jag frågar dem vad de tänker om landslaget. De är bara 18 år och har redan Premier League-erfarenhet – men det brasilianska landslaget är överfyllt av världsstjärnor på just deras positioner. Samtidigt har de en möjlighet att välja landslagsspel med Cristiano Ronaldo, eftersom deras morfar var portugisisk immigrant. Portugals förbundskapten Carlos Queiroz såg dessutom båda tvillingarna på nära håll i Manchester United när han var assisterande tränare till Ferguson.
– Fan, det är en jävla press, alltså. Du förstår inte, Queiroz ringer oss varje vecka, säger Rafael.
– Till och med Ferguson sätter press på oss, säger Fábio. Jag tror att han vill hjälpa sin vän. Han säger: »Queiroz har ringt mig. Han frågade mig om er två…«
– Just nu försöker jag att inte tänka på det, säger Rafael. Jag vill spela för Brasilien, men man ska aldrig säga aldrig. Jag tänker inte be Dunga om en chans, han är förbundskapten och det är upp till honom att bestämma. Det skulle inte vara rätt mot de andra spelarna att göra på något annat sätt.
Annons
Jag frågar om VM nästa år kan påverka beslutet. För första gången får jag stopp på dem. Piff och Puff, ständigt tjattrande i munnen på varandra, ständigt flygandes upp och ner i soffan och bytandes plats med varandra, tystnar och sitter still. Plötsligt hörs bara den brasilianska TV:n. Till slut bryter Fábio tystnaden och räddar situationen som en god lateral.
– VM är varje spelares dröm men just nu verkar det väl inte som att Portugal tar sig vidare till Sydafrika. Eller?

Det är sen eftermiddag och bröderna börjar trigga varandra inför kvällens TV-spelsomgång. Som så många andra i deras ålder än de beroende av den virtuella verkligheten. Men Fábio är inte helt nöjd med sin version i spelvärlden:
– »Rafael« har blivit mycket bättre i de senaste spelen men själv har jag ju inte fått spela så mycket och därför… ja, »Fábio« är fortfarande lite så där.

Annons
Jag säger att det måste kännas märkligt att i ena stunden vara en ganska anonym tonåring – för att i nästa hitta sig själv i sitt favoritspel. Rafael nickar:
– Jag vet, det blir konstigt ibland. Allt har hänt så fort. Vi gick ett helt år utan att spela och nu är vi plötsligt här. Det är svårt att ta in ibland.
– Ja, för mindre än ett år sedan kunde vi inte inbilla oss att något av det här skulle hända. Så vi borde väl inte stressa egentligen, säger Fábio.
Han ler och fortsätter:
– Jag har hört att jag finns med i den brasilianska utgåvan och att jag är bättre där. Jag är säker på att »Fábio« kommer att bli mycket bättre. Det här är ju bara början.

Rafael Maranhão

Publicerad 2010-05-19 kl 18:42

Kommentarer

Visa kommentarer
ANNONS
next recommended article
Nästa
ANNONS
fotbollskanalen

Skapa ett gratis konto eller logga in för att få en anpassad nyhets- och matchupplevelse av Fotbollskanalen. Följ dina favoriter:

Spelare
Lag
Ligor & turneringar
Bloggar & poddar
Samma konto på Fotbollskanalen, C More och TV4 Play.
Skapa konto