Supporterintervju - Milan

-När och varför började du heja på ditt lag?

-Min far hade försvunnit ur mitt liv och jag tog felbeslut efter felbeslut. Jag började prioritera helt fel saker. Jag hade nått botten, hårt dessutom. Inlåst som jag var i ett litet rum med mitt eget alter ego slog jag på TV:n. Milan spelade. Som av en slump. Jag minns att Milan gjorde mål och mina minnen tog mig tillbaka till den tid då jag satt med min familj, firade, hejade, skrek av både lycka och olycka när Milan spelade.

-Den dagen förändrade mitt liv. Det fick mig att fundera, vad vill jag egentligen med mitt liv? Idag skriver jag om AC Milan på MilanSverige.se och jobbar på ett projekt för ungdomar som är på väg mot den avfart jag tog som ung. Jag försöker leda dem rätt, leda dem in på vägen av lycka, familj, kärlek, fotboll.

-Mitt Milan-intresse började annars när jag var ung, det var främst jag och min lillebror. Jag hade precis börjat spela fotboll själv och både jag och min lillebror fastnade för en specifik spelare, Andriy Shevchenko. Det började med att vi följde honom och sedan ledde det mig in på Milanspåret och där stötte jag på Milans excellenta defensiv.

-Är det något jag älskar än idag så är det en perfekt glidtackling från en försvarsspelare, som sedan ställer sig upp, putsar av sig och lägger tillbaka håret bakom öronen, samtidigt som bollen var vunnen. Det kunde bara AC Milan erbjuda mig det, precis som den där familjära känslan man får vare sig du är en supporter från Sverige eller nyanländ fotbollsspelare från Sierra Leone.

-Att jag är ute i friheten idag eller ens lever är tack vare min sambo, min son, min familj och MITT Milan!

-Alltså, jag t ex håller på Hammarby för att jag är svensk, uppvuxen på Södermalm och för att jag har spelat i Hammarby själv. Men du har ju egentligen ingen fysisk förankring till staden eller laget. Måste man ha det? Vad är en riktig supporter för dig?

-En fysisk koppling till staden har jag inte men däremot har jag en psykisk koppling till staden och laget. Jag blir nästan förbannad när man inte “får” vara supporter av ett utlandslag på grund av att man inte har några kopplingar till laget. För att svara på din fråga: -Nej man behöver inte ha någon koppling överhuvudtaget. Allt som krävs är att du själv fattat känslor för klubben ifråga, att du i vått och torrt följer klubben och har en kärlek för klubben.

-Jag brukar säga följande: Fotbollen är min religion och Milan är min gud. Det är hur mycket jag älskar min klubb, Kärleken övervinner allt, inte sant?

-En riktig supporter för mig, är någon som följer sitt lag, lider, ler, gråter och skrattar med sin klubb. Man har ett speciellt band till klubben. Trots att man delar något gemensamt med miljontals supportrar av samma klubb därute så har man egen historia om hur man blev supporter som är unik. Jag vet inte hur många nya internationella “vänner” jag skaffat genom åren, endast på grund av att vi älskar samma klubb, AC Milan.

-Men finns det supportrar som låt säga är från Milano och familjen har hejat på laget sedan början av seklet som skulle anse att du var “mindre rikitig” supporter än dem? Finns det sådana åsikter och hiearkier bland supportergrupper tror du?

-Ja tyvärr finns det sådana supportrar, man blir liksom utsatt för “test” av dem men när det visar sig att jag kan mer om Milans historia än vad dem “riktiga” supportrarna kan då glömmer dem genast det. Fast å andra sidan ser jag det lite som min plikt att åtminstone lära mig språket som min klubb talar. Lite av respekt, att ta seden dit man kommer. Och där förstår jag att dem större supportergrupperna kanske hellre vill ha sina egna.

-Hur hoppas du att supporterkulturen på arenorna och utanför ser ut om fem-tio år?

-Först och främst hoppas jag att man i Italien inte lyckats döda all den passion som råder på arenorna. Med nya regler för borta/hemmasupportrar, det blir allt svårare att få tag i biljetter etc etc. Jag vågar inte tänka på hur det är om 10 år. Kanske bara utlandssupportrar då? Som en vanlig Barca match.

-En sak som definierar vad Serie A är, är just supportrarnas kamp mot varandra. Den utgörs inte i form av slagsmål på arenan (händer någon gång givetvis), kampen är faktiskt när dem olika curvorna visar vad dem jobbat på i veckor.

-Vem har det bästa tifot, vinner t ex Juventus eller Torino matchen som sker utanför fotbollsplanens linjer? Vinner kanske Curva sud matchen mot Curva nord trots att Inter kanske vann på själva planen? Det är ett av de vackraste jag vet med Serie A och det hoppas jag, det vill jag, det SKA vara kvar om 10 år!

-Jag hoppas att inte så mycket förändras. Att det som vi Serie A fantaster så ofta använder i våra argument finns kvar, nämligen “I Italien finns passionen!!”.

-Vem är din favoritspelare i Milan genom tiderna?

-Jag är lite för ung för att minnas alla Van Bastens olika bravader i vår rödsvarta tröja men ändå har han på något sätt tagit 1 av 2 topp platser. Jag gillar Marco utifrån alla lägereldshistorier jag hört om honom dock kan jag inte utse honom till min favorit. Min kärlek till Maldini går inte att ifrågasätta MEN om jag måste välja en så måste jag välja AC Milans egna lilla pansarvagn.

-Uträknad från år 2007 där han gång på gång fick nytt bränsle och dessutom hade tillräckligt mycket bränsle över så att han hade kunnat dela med sig av bränslet till resterande medspelare.
Den lilla pansarvagnen som jag talar om är ingen mindre än Gennaro Ivan Gattuso. Alla lag behöver en Gattuso, dvs. någon som inte har någon teknik överhuvudtaget, som gör max 1 mål per säsong MEN som sätter skräck i vilket lag som helst. Idag spelar han i Schweiz och FC Sion där han nyligen gjorde sitt första mål.

-Vilken är din favoritupplaga hos Milan?

-Något som etsat sig fast i mitt minne, lite tydligare än alla andra Milan minnen, är AC Milans säsong 2006/2007. Vi slutade på en 4e plats det året. Vår trupp var uträknad trots att vi 2003 vann CL, 2005 vet alla redan om vad som hände, 05/06 tog vi oss till semifinal. Men 06/07 var vi helt plötsligt uträknade, mätta, gamla. Men vi var fyllda av revanchlust! Vi ville bevisa för världen att Liverpool hade tur i Istanbul. Once in a lifetime!

-Milan tog sig i kragen och Pippo Inzaghi gjorde nog något av de fulaste målen jag sett på Pirlos frispark. Ännu fulare var när han sprang själv till hörnflaggan för att fira medans alla andra sprang till Pirlo. Typisk Pippo-manér, och det är även därför jag älskar han.

-Givetvis fick Maldini lyfta CL-bucklan ännu en gång. Det här var finalen som gav rätt! Finalen som gav spelarna en andra chans efter traumat i Liverpool. Finalen som gav mig ett minne för livet!