Efterdyningarna av Catania-Juventus har varit hårdvaluta för media. Folk ska säga sitt. Inget konstigt. Först och främst menar jag att det inte handlar om något Calciopoli 2. En del tror att myglet uppfanns med Moggi och kompani men det fanns där långt innan. Men vad är det som man bör ta lärdom av och hur går man vidare efter helgens alla domarmissar?
I Italien pratar man mycket om “sudditanza psicologica” – psykologisk underkastelse. Alltså att domarna är offer för den subtila psyklogiska pressen att inte döma emot ett större lag. Jag gick en domarkurs för några år sedan och dömde herr- och damsenior fotboll i ett år (det var helt okej, men att spela och träna fotboll var mycket roligare för min del). Under det året märkte jag vissa saker. Som domare och som människa vill man helst hålla alla nöjda, försöka hålla vågskålen så jämn som möjligt.
Det betydde att man ofta befann sig under stressen att inte kompensera. Men helt ärligt, det gjorde jag ibland och det tror jag de flesta domare gör. Något man ofta ser när en domare t ex visat ut en spelare men inte varit helt säker. Därefter kommer det ofta en radda med domslut till det lag som drabbats.För att kompensera, för att hålla alla nöjda. Det är också därför det ofta funkar att klaga och gnälla på en domare (bara man gör det lite smidigt), det läggs i en hög i bakhuvudet när man tar domsluten.
Alla domare vet vilka lag som är mäktigare än andra, vilka presidenter som har mer inflytande och så vidare. Att större lag oftare får domsluten med sig är inget nytt och gäller nog i de flesta ligor och länder.
Detta kanske låter konstigt men jag tycker det har blivit bättre än tidigare i italiensk fotboll. Man glömmer fort hur det var. För det första så har de italienska domarna blivit bättre på att genomskåda taktiska frisparkar, ni vet sådana där frisparkar som t e x Francesco Totti, Filippo Inzaghi, Pavel Nedved och Alessandro Del Piero var mästare på. Söka upp kontakt och falla. Idag är det färre avblåsningar och spelet flyter bättre. Med det sagt så betyder det inte att vi plötsligt blivit immuna mot misstag. De sker fortfarande och det sker världen över.
Jag är helt klart för att domarna måste kunna få kritik, degraderas i domar-hierarkin osv. Men vi glömmer ofta bort hur ofta de tar rätt beslut, inte minst de assisterande domarna, och vilken enorm press de ställs under. Här borde alla inblandade ta ett större ansvar. Man kan inte ena dagen säga att det måste bli mindre press på domarna och nästa dag gå ut och krtisera dem stenhårt. Tränare och presidenter måste sluta upp med att agera martyrer och sätta psykologisk hets på domarna innan match (sudditanza psicologica) för att dra fördelar.
Har man råkat få med sig felaktiga domslut så ska man erkänna det, inte hålla på att dra en massa valser att vi hade vunnit ändå eller att det jämnar ut sig i längden. Domarbasen får inte sopa saker under mattan utan våga vara ärliga och erkänna när deras arbetstagare gör grova misstag (precis så som domarbossen Braschi gjorde efter Catania-Juventus).
Men hur ska det bli bättre då? Tja, vi kommer aldrig komma undan problemen helt. Självklart tycker jag att domarna ska kunna ta teknologisk hjälp, inte bara när det gäller om bollen är över linjen eller inte utan även vid sådana situationer som mellan Catania-Juventus.
Det tog minst en minut för domarna att reda ut om det var offside på Bergessio eller inte. Det skulle inte ta längre tid att ha någon som kunde kollat på repriser på en monitor. Okej, men ska det då kollas vid varenda offside eller situation? Nej, självklart inte. Bara vid avgörande situationer. Som t ex vid ett mål eller en straffsituation. Det ska vara domaren som avgör om han behöver hjälp av en repris eller inte.
Detta kräver även hjälp av spelare och ledare. Alla måste dra sitt strå till stacken. Spelare och ledare måste använda sitt sunda förnuft och vara ärliga. De kan t ex inte hålla på att jaga domarna och be dem kolla på repriser om de vet att de fällt en spelare. De måste ta sitt ansvar för fotbollens bästa (tänk att ärlighet nästan känns som ett onaturligt krav?).
Sedan kan man ju undra över hur mycket det hjälper av att ha så många domare på en och samma gång. Huvuddomare, assisterande domare och straffområdsdomare. Är det för många kockar kring soppan? Vem får ta vilket beslut? Olika bedömningar som krockar? Lämnar man över ansvaret?
Ofta när jag och min fru tillsammans ska få iväg barnen till dagis och skola blir det krångligare än när någon av oss är själva. När det är en som måste ta besluten finns det inga kompromisser eller valmöjligheter. Jag måste ta besluten. Så är det lite med domarsituationen nu. Kanske måste rollerna bara bli tydligare. Men helt ärligt, hur mycket bättre har det blivit med straffområdsdomarna egentligen?
I söndags tog en straffområdesdomare beslutet att det var straff för Udinese fastän huvudomaren såg ut att göra en annan bedömning. Huvudomarens magkänsla var mer rätt än straffområdesdomarens. Hur många domare som än befinner sig på plan så behöver de kunna ta teknologisk hjälp istället för bara hjälp av varandra.
Nu väntar en ny omgång i Italien och fler misstag lär begås. Det kommer vi inte komma undan. Men vi måste börja hitta sätt att eliminera dem så mycket som möjligt.
Ärlighet, sårbarhet och sunt förnuft är en bra början.