Efter bara tre timmars sömn är det dags att ta sig vidare. Eftersom jag är lite sent ute till mitt tidiga morgon-tåg slutar det med att jag måste springa sista två kilometerna med väska och allt. Dyblöt av svett sätter jag mig på tåget till resans sista anhalt. Jag lämnar Turins elegans och puls bakom mig och känner att jag uppskattade staden nästan mer än sist jag var där.
Mitt tåg slingrar sig ner genom Italien, landskapet förändras, blir mer kuperat och det är enormt vackert. På vissa av de där gröna kullarna finns det lite hus och det ser nästan overkligt ut, som att någon byggt ett landskap i modell. Kontrasten mot storstaden blir tydlig och en känsla av ödslighet och evighet infinner sig inom mig.
Min sista resa bär alltså till Rom. Den eviga staden. Tottilandia. När jag kliver in i Roms sköte fylls jag av unik historik, turister, försäljare, vanliga människor och människor på brantens kant. Jag tar in på mitt hostel och möts av en farbror som är sur som ättika. Han hälsar knappt först och jag misstänker att han blivit ditvingad av sin fru eller av ägaren till hostelet då hon ringde mig och sa att hon inte kunde komma på direkten.
Han visar mig mitt enkla rum och jag frågar honom hur man tar sig till arenan. Jag droppar att jag skriver om italiensk fotboll och då händer det. Han säger surt att han är Juventino. Poletten trillar ner. Jag säger att jag var där igår och diskussionen är igång. Han menar med bestämdhet att det inte var någon straff för Inter och han kan knappt gå med på att det var offside vid Juventus mål. Jag försöker ändå trösta honom med att Juventus troligen ändå har det bästa laget och att de fortfarande är favoriter till att ta hem scudetton, men han muttrar att de inte kommer orka spela både i C.L och i ligan och avslutar med att den där Bendtner är helt värdelös.
Men när vi säger hejdå till varandra är han som förbytt, han säger adjö vänligt och den aningen hetsiga diskussionen har skett med glimten i ögat från båda. Kanske behövde han bara få ur sig lite bitterhet.
Jag tar mig senare ut i regnet för att ta mig till Stadio Olimpico. Avståndet från ingången till stadion är evighetslång och det är minst tre kontroller, där jag alltid måste visa personbevis (har jag aldrig varit med om), det är något omständigt men det går ändå hyfsat smort.
Matchdags. Roma-curvan känns inte happy happy direkt och vecklar ut en banderoll med texten: “Ni fortsätter att förlöjliga tröjan och de som älskar den. Vårt tålamod räcker bara en vecka till”
När sedan Roma-truppen ropas upp är det tre namn som buas ut. Ivan Piris, Panagiotis Tachtisidis och tränare Zdenek Zeman. De har valts till syndabockar. Totti och Lamela får störst jubel. Matchen börjar och Roma tar initiativet. Lamela gör vad han vill på sin kant och verkar på ordentligt spelhumör. Det lossnar tidigt för Zemans mannar. Totti nickar in sin egen retur. Det märks tydligt att han är gud här inne, en superstar. Han kan göra vad som helst men ändå bli förlåten av Roma-fansen.
Roma leder med 2-0 i halvtid. Osvaldo tog vara på Munoz & Ujkanis usla försvarspel och skickade in bollen i mål. Ändå kan man såklart inte känna sig säker på en Roma-seger. Andra halvlek börjar. Zeman går långsamt fram till långlinjen nästan som att om han behöver en rullator, ger lite order som en magister. Han känns lite som Mr Miyagi. Gasperini däremot viftar brett och skriker högt, han är inte nöjd med hur hans lag spelar vilket man kan förstå då de inte är bra alls.
När man ser Francesco Totti live ser man hans storhet ännu mer. Han är ensam i sitt slag, han har en sådan ultra-sublim teknik och fin känsla i sina crosspassningar att man nästan fäller en tår. Han älskar med bollen. Jag har nu hunnit se Totti, Del Piero och Zanetti live innan de hann lägga av, det känns lite som att klistra in de tre sista bilderna i ett fotbollsalbum. Jag kommer inte ha något att ångra.
Palermo försöker men kan inte och Roma äger matchen. Det är dock inte helt lätt att förstå om det är Roma som är väldigt bra eller om det är Palermo som är väldigt dåliga. Förmodligen båda delarna. Men Romas backlinje agerar faktiskt säkrare än vanligt, Burdisso gör det bra och Marquinhos är en klippa trots sin ringa ålder. Hack-kycklingarna Tachtsidis och Piris gör båda mycket bra ifrån sig(t ex låg greken bakom Lamelas mål) och kanske håller Zeman-fotbollen på att sätta sig trots allt.
Det är långt ifrån fullsatt och jag inser ju att jag är här en vecka för tidigt men får snällt inbilla mig att man inte kan få allt på en gång. Jag rymmer nån minut innan slutsignalen för att slippa det största kaoset på väg hem.
När jag i regnet knatar på väg tillbaka till mitt hostel och känner att jag längtar hem till familjen i Stockholm bryts mina tankar av polissirener. De ekar genom all marmor och sten och jag undrar vad som är på gång?
En, två, ja tre polismotorcyklar kommer precis intill mig, men de är inte på väg till någon brottsplats. För mellan motorcyklarna och den bakomliggande polisbilen åker det en buss. Romas spelarbuss. För någon sekund känns det som att fotbollsgudarna fryst tiden och planterat den här bussen framför mig med flit. För bakom de mörkglasade fönstren ser jag honom lutandes titta ut. Det är Francesco Totti. Imorgon lämnar jag staden Rom för att åka hem igen.
Jag lämnar Tottilandia.