Andrea Stramaccioni menade att det bara var en diskussion, sånt som kan hända i Serie A. Men diskussionen var tydligen tillräcklig för att peta Antonio Cassano till matchen mot Catania. Det är klart att det var mer än en diskussion. Jag tror även att det var nära handgemäng men att spelare och ledare hann emellan.
Inter som redan hade tillräckliga problem med det spelmässiga får nu ytterligare besvär att hantera. Inte direkt vad det behövde. Har Stramaccionis status bland spelarna sjunkit? Har Cassano bränt sina broar? Kan Massimo Moratti verkligen plocka upp skärvorna och limma fast dem igen? Har en del av bitarna gått förlorade för alltid? Känslan är att det kan vara början till slutet, för att sedan starta på nytt i sommar igen.
Att Cassano hamnar i dessa situationer är inget nytt och inte så förvånande men att Stramaccioni hamnar där är mer överraskande. Kanske är det ett uttryck för att han börjar få svårt med pressen.
Det var lite det jag sa i somras, att ta över ett lag under en vår, att komma in med stor entusiasm och ha väldigt lite att förlora är en sak men att ta ett lag en hel säsong och uppleva kraven och pressen på nära håll och ta sig igenom tunga perioder är en helt annan sak. Kanske är det det vi beskådar nu.
Men egentligen har ju Stramaccionis taktik hackat från början, han har hattat mycket med uppställningar och framför allt så har laget haft oerhört svårt att bedriva ett eget kontstruktivt spel. Man har levt mycket på den individuella skickligheten. Något som Cassano stått mycket för.
Att ha Cassano i sitt lag är som att äta godis varje dag. Få spelare i Serie A har en sådan känsla i fötterna som han har, få spelare hittar lösningar som han. Men man får också en spelare som inte riktigt orkar gå på hundra procent i 90 minuter och som inte är på väg uppåt i karriären. Och så får man en spelare som kan ställa till med cirkus.
Men allt är verkligen inte Stramaccionis fel. Truppen är märkligt balanserad, det saknas en riktig mittfältskreatör (vilket även Strama påpekat) och den uppsnackade ungdomssatsningen känns halvhjärtad.
Problemet för Massimo Moratti är att Stramaccioni är hans val och presidenten kan vara väldigt romantisk kring det han håller kärt. Men säkerligen håller han även Cassano högt. Det ska bli intressant att se om han uttalar sig i frågan eller om han vidtar några åtgärder.
Det är lätt att hänga ut Stramaccioni eller sportdirektör Marco Branca. Men vem är det som anställt dem? Vem är det som håller fast vi dem? Moratti har många goda sidor som president men också en del svaga sidor.
Det jag gillade med Inter i höstas och det jag tyckte höll dem vid liv var deras lagkänsla och deras glädje. Men nu när den där entusiamen och lagmoralen är i farozonen för att tyna bort hos Stramaccioni och hans Inter, vad finns då kvar?
***
Medan Cassano skapade trubbel gjorde Giampaolo Pazzini två mål. Ett enkelt från en meters håll men också ett väldigt fint skottmål utifrån. Pazzinis dubbel kändes extra symbolisk en dag som denna. Kanske dags att omvärdera sommarens byte mellan spelarna en aning.
För övrigt gjorde Milan en mycket bra match. Med hög fart och skickligt passningsspel skapade de oro direkt för Lazio, Stephan El Shaarawy förvirrade sina motståndare med sin fina förmåga att briljera i höghastighet.
Till slut ledde det till att Candreva (efter hans eget slarv) var tvungen att fälla “Il Faraone” och blev utvisad. Där någonstans avgjordes nog matchen. För Milan som redan hade grepp om matchen fick ett stryptag om Lazio som Rom-laget inte kunde fly undan.
Riccardo Montolivo behärskade mittfältet, Abate och De Sciglio vågade attackera och Boateng har hittat rätt igen. Det flyter i Milans spel.
I och med segern gick Milan ikapp Lazio. Det kändes också som att de inte kommer släppa dem före sig igen. Det känns som att Milan sveper fram i en mycket spännande medvind.
Det blåser onekligen åt olika håll i Milano.