POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS

Allsvenskan i mitt hjärta

Varje vår är det samma sak. Gruset tvingar sig fram ur isens förgänglighet och mars öppnar upp sin famn för april. Det är då det är dags.

Det finns så många olika dofter, situationer, ljus och annat som frammanar minnen från gamla Allsvenska premiärer. Jag förnimmer och jag får en speciell känsla i magen. En härlig känsla. Jag gissar att det handlar om trygghet, nostalgi och förhoppningar som kommer i och med att fotbollen ska sparkas igång i vårt avlånga land.

Jag har alltid haft Allsvenskan i mitt hjärta. När jag var liten visades det inte så mycket fotboll på TV. Tipsextra ungefär. Så för mig som spelade i Hammarby var Allsvenskan min största verklighet i fotbollsvärlden, det var till Söderstadions gräs jag ville nå.

Så himla långt borta kanske jag inte var. Jag var med i Stockholms stadslag (den enda från oss som till slut hamnade i Allsvenskan var Pierre Gallo) och var en hyfsad talang. Men förutom bristande fysik så saknade jag troligen den där riktiga vinnarskallen. Jag tränade inte extra mycket just när jag var på topp. Kanske var det så pass små marginaler.

Jag minns min första match som jag såg på Söderstadion. Eller snarare, jag minns mest en spelare. Han hade mustasch och spelade i Elfsborg. Han gjorde intryck på mig. Dels för att han gjorde matchens två enda mål men också för att att han var ung och hade mustasch. Jag tyckte det var konstigt. Om du provar att googla på Lennart Nilsson idag, får du inte upp mycket. Men Nilsson var en fin spelare.

Jag har sett väldigt många Allsvenska matcher på plats i mitt liv. De flesta på Söderstadion, men även på andra arenor. Jag gillar att det är en serie där förutsättningarna inte är som i andra ligor. Sju, åtta klubbar kan potentiellt sett vinna serien varje år. Till och med mindre klubbar som Halmstad, Kalmar eller Häcken kan drömma om att bli mästare. För mig är det en stark anledning till att förbise den bristande kvaliteten som ofta är ett faktum.

Idag är jag inte lika hängiven Bajen som jag en gång var. Självklart blir jag extra glad när Söderstadion kokar efter en seger men jag blir inte deprimerad över en förlust. Jag kan idag också känna glädje när jag  t ex ser Robin Quaison göra mål för AIK. Robin var en av de många Husby/Akalla-kids jag hade på fritids. Jag minns hans snabba överstegsfinter som sjuåring än idag.

Jag kan utan det minsta förtret erkänna att Djurgården med Kim Källström, Johan Elmander, och alla de andra var det bästa Allsvenska lag jag sett i hela mitt liv. Jag känner inte längre något hat mot rivaliserande Stockholms-lag eller tillresta Göteborgssupportrar. Jag känner bara en stor kärlek till Allsvenskan och dess invånare. Alla av dem.

Jag promenerar längs min barndoms gator och solen pressar fram sprittande känslor av vår. Folk är gladare än vanligt, har solglasögon och dricker kaffe på uteserveringar. Vi blir lika lyckliga av att skaka av oss vintern varje år. Det är sådant man alltid längtar efter.

Och till att Allsvenskan börjar.

Publicerad 2013-03-29 kl 08:08
Annons
ANNONS
Nästa artikel
ANNONS

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå