Har Milan förlorat kompassen?

Milan ordnade till slut tre poäng med en hel del flyt, för det var Celtic som låg närmare segern egentligen. Det var tre väldigt viktiga poäng då man väntar på att få tillbaka alla som är skadade (speciellt Montolivo). För det är ju det som är den officiella versionen till att det inte riktigt spelas boll som det ska hos Milan.

Men är vi så säkra på att det är hela sannningen? Jag kan inte låta bli att undra vad som har hänt under de senaste månaderna och vart Milan är på väg egentligen? Låt oss göra en liten kort återblick:

Man lyckades inte sälja Robinho fastän det hade varit önskvärt.

Man har förstört sina kontakter med Fiorentina och kunde därför inte värva Adem Ljajic, inte ens till reapris.

Fastän man behöver en mittback lät man t ex Angelo Ogbonna försvinna till en konkurrent. Till slut värvade man Matias Silvestre (men mest för att Daniele Bonera blev skadad).

En annan spelare man velat ha tidigare och som man verkligen hade behövt var Kevin Strootman. Nu gick han precis som Ljajic till Roma istället.

Carlos Tevez gick till Juventus mer än ett år efter den där middagen med Galliani.

Man försökte värva Keisuke Honda en hel sommar men blev för snåla då man är medvetna att man får honom gratis i januari. De hade behövt honom nu, inte sen. Om det ens nu blir något sen.

Man värvade Valter Birsa istället (jag tänker inte gå in på Preziosi/Milan-relationen då det skulle ta upp hela bloggen).

Man struntade plötsligt i satsningen på unga spelare och värvade Alessandro Matri och Kaka.

De värvningarna riskerar att sätta Stephan El Shaarawy ut i marginalen.

Man skyller på otur fastän skadorna duggar så tätt att det även måste bero på annat.

Det finns inga pengar.

Jag tyckte att Milan var på rätt väg med Balotelli-värvningen, Montolivos mognad, El Shaarawys och De Sciglios inträde och genombrott. Men den här sommaren har gjort mig förvirrad. Vad vill man egentligen? Håller man inte på att stjälpa omkull det man nyss byggt upp?

Det finns inga pengar men ingen har fått en ordentlig förklaring till om hur lite det finns och varför. Och om det nu inte finns några pengar så kanske man måste hitta nya sätt att skaffa sig det. Inter och Massimo Moratti försöker åtminstone hitta en väg till ny framgång genom att öppna upp för försäljning. Men Milan och Berlusconi verkar stå handlingsförlamade och låta den nya tiden rinna ifrån dem.

Skulle man satsa ungt eller nostalgiskt? Hur tänker man kring ny arena? Hur tänker man kring nya marknadsföringssätt? Jag saknar tydlighet och framtidshopp.

Har Milan förlorat kompassen? Eller har de kanske aldrig ens haft någon?