Kanske fanns det en viss symbolik i att det var en argentinare som gjorde mål för Napoli igår mot Milan precis som för tjugosju år sedan. Senast Napoli vann på San Siro mot Milan var nämligen 1986. Då gjorde Diego Maradona ett av målen i segern med samma resultat som igår. Kanske har det bara dröjt så länge för att Napoli inte förrän nu har haft ett tillräckligt slagkraftigt lag. För Benitez bygge är sannerligen ett alldeles särskilt starkt bygge.
Napoli började matchen med att skruvade upp tempot till hundratjugo km i timmen medan Milan stod och sov. Miguel Britos tidiga ledningsmål var en frukt av det. Ett tag trodde man att Milan skulle öppna luckan till den stora krisen och falla djupt ner i den. Men man ryckte upp sig och stängde till den där luckan.
Men medan de rödsvarta förde matchen så förlorade aldrig Napoli sin farlighet. Men fler mål blev det inte. Inte förrän Gonzalo Higuain i början av andra halvlek ryckte loss från De Jong och med lite hjälp från Abbiatis slipprande händer sköt 0-2.
Sedan blev det Mario Balotellis match. Och Pepe Reinas match. Super-Mario bestämde sig för att göra avtryck och började skapa farligheter på egen hand. Han fixade en straff. Och han missade en straff. Eller snarare så blev Reina den förste målvakten att rädda en straff från Balotelli.
Inte förrän i slutminuten lyckade Mario hitta rätt bakom Reina, då med ett perfekt curlat skott. Men den här gången fanns det ingen Giovanni Pasquale som gick bort sig. Den här gången kunde Milan inte rädda en ensam poäng i sista skälvande sekunden.
Milan står nu efter fyra omgångar med endast fyra poäng och ett enormt brandskattat lag. Förutom alla skador så lyckades Balotelli få rött kort efter slutsignalen. Så till matchen mot Bologna har Allegri inte mycket att välja på.
För Napoli är det annorlunda. Man har full pott efter fyra omgångar och Benitez kan jonglera glatt med sina älskade turn-over beslut om han vill. Napolis seger var på många sätt en bekräftelse på mognad och styrka.
Det var ju trots allt nästan trettio år sedan man vann på San Siro mot Milan
***
Fernando Llorente fick sin chans och tog den. Han var inte överdrivet bra i spelet men han gjorde mål och bidrar med en aspekt Juventus inte har haft tidigare. Starkt huvudspel. Det är främst de kvaliteterna som spanjoren kan bidra med. Annars så är det Carlos Tevez som börjar bli den stora förgrundsfiguren i detta Juventus, hans kraft, balans och explosivitet känns som den gyllene pusselbit som fattas dem. Han är den vassa anfallaren man saknat tidigare.
För övrigt stod Verona upp bra.
***
Giuseppe Rossi fortsätter att gå från klarhet till klarhet och känns nu lika vass som under tiden i Villarreal. Först mål i Europa-League och igår mål mot Atalanta. Skickligt gjorda mål dessutom. Starkt av Fiorentina att komma tillbaka på en gång efter den snöpliga poängförlusten senast mot Cagliari.
***
Jag trodde verkligen inte att Sassuolo skulle vara så här dåliga. Och jovisst, de saknar Marrone, Terranova och Berardi. Men ändå. 0-7. Man kan satsa offensivt med 4-3-3 som nykomling men då ska man ha back-up för det. Man måste ha bättre trygghet bakåt. Risken är helt enkelt att försvaret inte är tillräckligt bra för att kunna lyckas med en så pass offensiv approach som tränare Eusebio Di Francesco har.
Även om Sassuolo var uselt, ska man inte ta ifrån för mycket från Inter. Det är mycket som fungerar för Mazzarris blåsvarta bygge just nu. Omställningarna sker fort och spelarna vet sina roller. Alvarez och Palacio fortsätter att bjuda på grannlåt medan trebackslinjen ser oförskämt stark ut. Inters förmidddag blev inte sämre av att återvändande Diego Milito hoppade in och gjorde två mål. Prinsen är tillbaka.
***
Det var länge ett impotent derby. Ett derby med ett passningsspel som var var långt ifrån hundraprocentigt, ett derby påverkat av domare Rocchis inkonsekvens och ett derby där målchanserna uteblev länge och väl. Candreva var en av få Lazio-spelare som kändes giftiga och medan Roma-försvaret kändes säkra var anfallet relativt blekt.
Den andra halvleken blev annorlunda. Chanserna började skakas fram, Ciani nickade i ribban och Gervinho höll på stöta bollen i mål strax därefter. Men det var den så tidigare utskällde Federico Balzaretti som gjorde derbyts första mål. Hans glädjescener innehöll en hel del utsläppt frustration. Därefter hade Roma bra kontroll på matchen. Adem Ljajics pigga inhopp ledde till att han både fixade och satte en straff. Den rödgula triumfen var ett faktum.
Lazios derby-insats var verkligen ett ordentligt steg bakåt. Man skapade väldigt få chanser, Hernanes var likblek, Klose kändes seg och omotiverad och Lulic galopperade inte som han kan. Jag saknade Onazi och jag saknade spelglädje.
För Roma däremot innnbar derbysegern väldigt mycke. Inte bara en oväntad serieledning där man tagit fyra raka segrar, utan man bröt även en mycket negativ derby-trend. Detta var första segern på bra länge mot Lazio och givetvis även en skön revansch för cupfinal-förlusten i våras.
Totti och De Rossi var båda duktiga igår och tog sitt ansvar men man kan framför allt inte undgå att imponeras av Garcias förmåga att få ordning på försvaret. Ett enda insläppt mål på fyra matcher är ett mycket bra facit. Det är tålamodet och stabiliteten som känns som Romas största styrkor så här långt.
Lazio har en hel del att fundera på till veckan medan Roma kan passa på att njuta av en efterlängtad derby-seger.
Dessutom som serieledare.