Fyra nyanser av Serie A (Mario, Pippo, Pirlo och Lotito)

Kanske är han en del av det. Men jag tänker inte ställa mig i den kören. Framför allt är han en nu avstängd man. I tre matcher. Mot bland annat Juventus. Milan visste att detta fanns med i kalkylen när man värvade Balotelli. Allt annat är lögn. Men det har gått bra och Balotelli har skött sig relativt bra i klubben. Men nu börjar det knorras lite från den ena och den andra i Milan-lägret. Han borde göra si och han borde göra så. Kanske är det så. Men jag vägrar ställa mig helt sonika i den kör som sjunger pekpinnar i Balotellis öron.

För vem var det egentligen som plockade fram några “ballar” överhuvudtaget mot Napoli senast? Vem var det som slet, och desperat försökte få till en kvittering? Vem var det som efter matchen var så frustrerad och förbannad att det kokade över mot domarna?

Det var bara en enda spelare som visade någon sorts vilja, någon sorts reaktion mot vad som håller på att hända i Milan. I slutändan var det bara Balotelli som visade att han brydde sig. Jag såg ingen pitbull-De Jong eller någon vansinnig Mexes. Jag såg bara snälla skuggfigurer som Emanuelson, Birsa och Muntari. Mediokra spelare som accepterar en förlust mot Napoli.

Och hur idiotiskt det än var att förolämpa domarna så att man missar tre matcher, så var det ändå jäkligt uppfriskande med en enda Milan-spelare som inte ville acceptera det faktum att man nu är åtta långa poäng efter serietoppen.

Ingen kommer tacka Balotelli för det.

***

Jaha, då har vi kanske ett “Caso Pirlo” som italienarna skulle ha kallat det. Ett Pirlo-problem. Senast när Andrea Pirlo blev utbytt mot Verona gick han raka vägen ner i omklädningsrummet. Något man inte får göra enligt de regler som Conte och Juventus satt upp. Nu tror jag inte nödvändigtvis att det råder kalla kriget mellan Conte och Pirlo men ingen har någonsin varit större än klubben i Juventus. Inte Zidane, inte Del Piero och definitivt inte heller Pirlo.

Jag kan tänka mig att den skäggige mittfälts-maestron surat lite över att bli utbytt. Under två år har han varit fantastisk, ingen har kunnat ifrågasätta hans solklara status. Men den här säsongen har han helt enkelt inte varit lika bra som de tidigare. Säkerligen är det framför allt det som gör Pirlo irriterad. Bara det att han antagligen inte riktigt är medveten om det ännu. Men den finns där, rädslan för att tappa “det”, oron att det snart kan vara över. För den tiden kommer komma för Andrea Pirlo snart, det är något som är säkert.

Jag tror inte att han kommer falla igenom totalt, svackan kommer säkert kommas ur, men inbilla er inte att Juventus inte redan nu planerar för livet post-Pirlo. Oavsett om de förlänger kontraktet med honom eller inte så kan ni kan vara säkra på att nya försök på Verratti kommer göras och att andra tänkbara efterträdare kommer scannas av.

Livet efter Pirlo har redan börjat i Casa-Juve.

***

Varför lanseras Filippo Inzaghi och inte t ex Mauro Tassotti när MIlan ska göra reklam för sig själva? Den här biten kan Silvio Berlusconi och hans rådgivare väl. På den tiden det begav sig så tilläts t ex aldrig Franco Baresi vara ansiktet utåt i Milan, utan istället var det den “vackre” Paolo Maldini som representerade klubben utåt.

Enkla små PR-trick. Nu är det nog bara inte bara Pippos skönhet som ska visas. Hans affischnamn ska matas in i det undermedvetna så folk ska glömma bort hans orutin som tränare och istället ska det präntas in att han är framtidsnamnet. För det är det jag tror han är. Näste tränare i Milan. Jag tror att det är planen bakom de rödsvarta kulisserna.

Det fanns garanterat en anledning till att Berlusconi vägrade att förlänga Allegris kontrakt i början av sommaren. Nästa sommar går kontraktet ut. Nästa sommar har Inzaghi ytterligare en säsong som tränare (och har dessutom tagit steget upp i ungdomsverksamheten då han gått från Allievi-tränare till Primavera-tränare) att luta sig emot.

Men om det fortsätter att gå illa för Milan så kan Filippo Inzaghi sitta på den där bänken fortare än vad någon hade velat eller trott.

***

Är detta bara ilsken blåst innan stormen sköljer över Claudio Lotito? Klagomålen från Lazio-supportrarna har inte låtit vänta på sig. De båda förlusterna mot Juventus. Den uteblivna Yilmaz-affären. Och nu senast en svidande derby-förlust. Jag kan känna hur stormen reser sig. Lotito har skrutit över hur mycket pengar som spenderats i sommar. Ingen, jag upprepar ingen, av de spelarna spelade mot Roma senast.

Lotito skyllde den utebliva Yilmaz-affären på den turkiske anfallarens agent och hans girighet. Men agenten påstår annat. Att affären startades för sent. Två versioner av sanningen som inte utesluter varandra men i syfte för att framstå som den rättfärdige.

Jag känner hur stormen reser sig.

Claudio Lotito har varit modig i sitt presidentskap för Lazio. Han har stått emot maktfulla krafter, vågat säga ifrån där få andra skulle vågat. Han har gått sin väg och han (det ska inte glömmas) köpte Lazio på dess egen begravning och lyckades göra dem viktiga i italiensk fotboll igen.

Lotito har haft stora delar av den egna supporterskaran emot sig från första början och sedan bara fått jobba i uppförsbacke. Men i och med att framgångarna ändå varit fler än motgångarna har det lugnat sig. Men det finns inget andrum för misslyckande. Går det dåligt kommer det brinna fortare i Lotitos hus än hos många andra italienska fotbolls-presidenters. Tålamodet har aldrig stått på Lotitos sida.

Jag känner hur stormen reser sig.