POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS

VM är ögonblickens karneval

Jag älskar att följa en hel ligasäsong där man ser lagen byggas upp under transfermarknaden och sedan följa deras uppgång och fall under nio månader.

VM är något annat. Det är ögonblickens karneval. Det är festen alla vill gå på och det är då vi lär känna spelare vi aldrig annars skulle lära känna.

Det är något magiskt som faller över fotbollen vart fjärde år.

Det här kommer bli den första gången som jag tänker skriva ner mina tankar under VM och sedan skicka iväg dem synliga för er här på bloggen.

Det här också första gången jag kommer dela VM med mina barn på allvar. Främst min numera rätt fotbollstokiga nioåring, men även min femåring kommer nog hinna snappa upp en del Cristiano Ronaldo, Neymar, Balotelli och Messi.

Mina första VM-minnen härleds nog tillbaka till 1982. Hemma på Borgmästargatan minns jag att vi hade en jättestor avlång garderob utan dörr som jag stod och sköt en liten plastboll emot. Eftersom garderoben var full av kläder längst ner så föll bollen sådär härligt mjukt ner när jag prickade “målet”.

Jag minns att jag var Paolo Rossi. Jag minns att jag var Zico. Jag minns inte jättemycket från själva matcherna på TV.

1986 var det annorlunda. Då såg jag varenda match. Nästan i vilket fall. Jag befann mig i Göteborg och Gothia Cup under semifinalerna vilket gör att jag mest minns en storbildskärm som man inte ägnade så många blickar åt. Då var det annat som lockade.

Men jag kommer ju aldrig glömma Diego Maradonas gyllene färd mot guld, hur förbannad jag var när Tyskland slog ut Mexiko (Negrete!!), Enzo Scifos fantastiska frisyr, straffdramat mellan Brasilien och Frankrike. Det fanns så mycket från 1986.

Sedan dess har jag velat att VM jämnt ska spelas i Mexiko.

1990 var fyllda av Baggios internationella födelse, Schillacis lysande ögon, Valderramas hår, Gazza, två tråkiga finallag och hur mycket jag älskade Kameruns framfart.

Jag blev äldre, men var ändå otröstlig när Italien förlorade mot Brasilien på straffar 1994. Inte var det lättare att Baggio var en av syndarna. Men Sveriges fantastiska VM i minnet gjorde sommaren lättare att leva trots allt.

Därefter försvann lite av den största nostalgin, Zidanes Frankrike-98, Ronaldos Brasilien-2002 och Materazzi-show 2006, Spaniens första VM-guld blandades med uteliv, eget fotbollsspelande och sedermera giftermål och egen familj.

Men alla VM har sina små askar fyllda av minnen. Tårar och glädje. Förhoppningar och besvikelse.

Även om jag såklart gläds lite extra åt Italienska och svenska framgångar så är jag numera inte så bunden till att heja på någon enskild nation.

Jag hoppas att Italien får en bra sommar. Men jag hoppas nästan mer att Mario Balotelli får en bra sommar. Hans symbolvärde i dagens Italien är viktigare än det Italienska landslagets framgångar.

Men annars vill jag som vanligt försöka ha ett öppet sinne och skåda alla länders försök till stordåd och fall. Låta så objektiva ögon som möjligt glimra mellan allt från Valbuenas korta armar till Paul Pogbas långa ben. Jag kommer tillåta mig falla för de lag som jag låter mig falla för.

Snart är vi där. Längst upp i fotbollens tempel.

Låt ögonblickens karneval börja.

Publicerad 2014-06-02 kl 08:01
Annons
ANNONS
Nästa artikel
ANNONS

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå