Milan mår inte speciellt bra just nu. Om vi kunde prata om en kris tidigare i veckan är det inget gentemot vad det är nu.
Detta Milan skapat ur Berlusconis nytomma fickor och Gallianis costo zero-strategi (konsekvens av Berlusconis nytomma fickor) börjar likna rena rama Milan Horror Show.
Matchen mot Lazio började annars bra där Jeremy Menez tog vara på Bastas tröghet, rann iväg och stiligt placerade bollen i mål.
Men målet var bara en illusion.
Milan sjönk ner i plan likt Titanic, tillät Lazio att föra spelet och övergav sitt eget spel. Vad nu deras egna spel är för något.
Milans insats var sorglig att skåda.
Van Ginkel gav meningslösheten ett ansikte, Dormolivo var saktfärdig och bjöd på baklängesmål, Armero spelade förbryllat, Il Faraone har förvandlats till en mumie och Alex var väldigt lätt att springa ifrån.
Ja och så dåren Phillipe Mexes. Denna version av Mexes är en tragisk syn. Som en ex-wrestlare på crack. Fotbollspelare är han i alla fall inte längre.
Antingen bjöd han på miserabelt försvarsspel eller så så skulle han ta kål på Stefano Mauri.
På tränarbänken har man en före detta spelare utan större erfarenhet, men framför allt verkar man ha en tränare utan tillräckligt med idéer och kunskap.
Inzaghis Milan kan inte föra matcher och kan längre heller inte vinna med omställningar som vapen. Alla uteblivna poäng är ett stort problem. Men bristen på ett vettigt eget spel är ett ännu större problem.
Efteråt är det alltid samma snack från Pippo. Vi gav allt, nu måste vi komma igen nästa match, jag tar på mig skulden osv. Men sällan några ord om de taktiska bitarna och vad som gick fel.
Inzaghis Milan är ett lag utan identitet.
Men roten till Milans problem ligger inte främst hos spelarna eller tränaren. Jag har redan skrivit om det.
Det bästa vore om det gick så dåligt för Milan att Silvio Berlusconi till slut tar sitt förnuft till fånga och säljer klubben.
Men det är tveksamt om han kommer släppa taget om det han i mångt och mycket har byggt upp sin makt och identitet på. Hans sista halmstrå till någon sorts bekräftelse.
Fåfängans fall.
Lazio imponerade däremot. Trots att man fick starta i uppförsbacke efter en jättemiss av Basta tog man sig tillbaka in i matchen (delvis med hjälp av att Milan lät dem, men ändå) och skapade fleratlet chanser.
Klose var tillbaka i högform och bjöd först på en fin passning till för dagen suveräne Parolo som stötte in kvitteringen med en bredsida (inget lätt nummer) och sedan sköt kyligt förbi Lopez till 2-1.
När samme Parolo gjorde 3-1 i slutet skulle man kunna säga att matchen avgjordes. Men det kändes som det avgjordes långt innan.
Lazio var överlägsna. Milan hade ett skott på mål.
Ett enda.
Jag vet inte hur länge Pippo får sitta kvar och jag vet inte hur mycket bättre det kan bli med en eventuell ersättare.
Jag vet bara att Milan genomgår en dyster period i deras historia. Deras hopp om en tredjeplats är så gott som släckt.
För Lazio lever det i allra högsta grad.