All Hail the Atomic King

Ibland blir fotbollskarriärer inte vad vi tror att de ska bli. Talangfulla spelare som inte riktigt lyckas så bra som de borde. Det kan handla om att de aldrig hittar kontinuitet, att de råkar ut för skador eller att de hamnar i kläm bland spelsystem och hierarkier.

Sebastian Giovinco är en sådan spelare.

Giovinco växte upp i Turin och föddes till en trequartista. Han började spela i Juventus när han var nio år och fostrades i klubben. Hans talang var odiskutabel. Hans kvicka fötter, fina bollbehandling och härliga speed. Men han var också kortväxt. På den här tiden var det inte ovanligt att italienska klubbar rynkade på näsan åt spelare under 170 cm trots att Diego Maradona tidigare hade härskat i den italienska fotbollshistorien. Giovinco mäter endast 162 cm.

Så Giovinco lånades ut. Först till Empoli där han skulle komma att glänsa. Sedan tillbaka till Juventus. Där blev det 34 matcher på två säsonger och många inhopp. Han sågs mest som en joker att slänga in än någon att bygga ett lag kring. Kanske var han inte helt redo, men rädslan för att ge honom chansen fanns också där.

Så han lånades ut igen. Den här gången till Parma. Under två säsonger bevisade Giovinco att han kunde glänsa under en hel säsong, att han kunde vara navet i en offensiv. Trots att Parma köpte loss halva delägarskapet hade ändå Juventus blivit tillräckligt övertygade och värvade tillbaka honom.

Men den här gången kom tillbaka till ett förbättrat Juventus. Ett Scdudetto-Juventus. Trots en hel del chanser var det svårt för Giovinco att slå sig in i startelvan, att få fullt förtroende. Delvis hade det med hans egna prestationer att göra, men delvis också på grund av tuff konkurrens.

Återigen hade han på något sätt befunnit sig på fel plats vid fel tillfälle. Som om ödet hade bestämt att han inte skulle bli en stjärna i Juventus. Det var inte svårt att förstå att Juve släppte honom där och då. Det var dock lite svårare att förstå att ingen annan italiensk klubb tog chansen och värvade honom.

Så i Januari 2015 tar han något överraskande beslutet att acceptera en flytt till MLS och Toronto. Han flyr så den italienska fotbollen.

Där blir han en superstjärna. Han glänser, sätter rekord, gör mål, spelar fram, ja, sätter hela ligan i flammor med sin kvickhet och briljans.

MLS är inte Serie A. Det är givetvis lättare att vara stor i en mindre liga. Men på något sätt har han också befunnit sig på rätt plats vid rätt tillfälle, fått spela kontinuerligt och boostat sitt självförtroende till max. Idag är en den spelaren vi en gång trodde att han skulle kunna bli. Han har gått från atommyra till atomkung.

Det har gått så bra att han är tillbaka i landslaget och gör det bra där. Det har gått så bra att det ryktas att Barcelona vill ha honom.

Hur gott skulle inte Milan må med en Giovinco som trequartista eller som ytter à la Insigne? Skulle inte Inter bli väldigt mycket roligare och vassare med honom och Jovetic bredvid Icardi? Hade inte Roma satt en ännu tydligare kurs mot en scudetto med en Giovinco i laget?

När säsongen sedan glider över till nyår och transfermarknaden öppnar, kommer de italienska klubbarna säkerligen stå där handfallna och värva andra sämre spelare. Jag hoppas de vet vad de missar.

All hail the Atomic King.