Inter Killers
Lorenzo Medici
Fiorentina krossade Inter i höstas och igår satte man kniven i det blåsvarta hjärtat på övertid. Fiorentina är Inters största killers. Men om matchen på San Siro var mord på öppen gata, var gårdagen mer ett smygande hugg i närstrid.
Den där Champions League-platsen håller nu på att försvinna bort från Inter, men är vi verkligen förvånade över att de nu ser ut att missa tredjeplatsen? Mönstret har ju pågått ett tag.
Trots några domslut emot sig (utvisningen på Telles var fel) spelade inte Inter direkt dåligt, men relativt tråkigt och intetsägande. Inga riktiga röda linjer och igår fanns det heller inte mycket till kreativitet eftersom Palacio och Eder gick före Jovetic och Ljajic.
I höstas spelade man heller inte speciellt underhållande, men hade åtminstone ett starkt försvarsspel att bygga sin identitet på. Nu när det är borta är även deras identitet raderad.
Jag vet vad ska jag säga mer. Jag har ju sagt det så många gånger tidigare.
För mig är Roberto Mancini en medioker tränare. Och det är det som Inter lider av just nu. Han har fått det mesta han har pekat på och det har inte fungerat. Inter har gett Mancini stort inflytande och får nu betala priset för det.
Igår lyckades Inter komma undan Fiorentinas virvelvind till start och tog ledningen genom ett fint anfall. Först gick ingen purpurfärgad försvarare på Palacio när det behövdes och när sedan alla sprang emot honom, lämnades Brozovic fri som därmed kunde smälla upp bollen i taket.
Även om man efter målet, inte skapade så många chanser själva lyckades man dämpa Violas energi och jämnade ut spelet.
Men sakta men säkert blev Inter gråare och gråare medan Fiorentina hittade ny kraft. Det fanns en rättvisa och logik i Borjas kvitteringsmål. När sedan Mancini väntade lite för länge med att byta in Perisic gjorde Sousa de rätta bytena med Zarate och Babacar. När klockan sedan dök ner på övertid avgjorde Fiorentina duellen med att Babacar hade stött in returen från Zarates skott.
Inter killers.
I Fiorentina spretade insatserna en aning. Medan Bernardeschi var underbar att skåda och Gonzalo var “The boss” längst bak kändes Tello som en Callejon-wanabee, Roncaglia som en levande handgranat redo att sprängas när som helst och som att Ilicic kan rätt mycket bättre.
Men segern var viktig. Den stjälpte inte bara Inters chanser en aning utan gav dem säkert gott självförtroende inför fortsättningen i jakten på en C.L-plats. En jakt som de nu främst konkurrerar med Spallettis Roma.
När matchen var över kunde jag inte riktigt släppa en tanke i mitt huvud. Vad skulle hända om Inters ledning skulle få chansen att byta någon med Fiorentina? Jo, de skulle nog göra det. I alla fall en.
Paulo Sousa.
***
Bacca smällde dit 1-0 bara efter några minuter och Keisuke Honda drog till med ett långskott (som Perin kanske borde ha reagerat fortare på) vilka la grunden till segern över Genoa.
Annars var det ju synd att inte Riccardo Montolivos drömträff fick gå in. Det hade varit så snyggt.
Annars var det fint att se att Milans yttrar attackerade med fin frenesi.
Annars var det inte helt oväntat att Mihajlovic blev ursinnig på att Balotelli inte jobbade hårdare i presspelet i matchens sista minut. Kanske var det också därmed Super-Mario sista minut i en Milan-tröja för den här gången.
Annars gjorde också Jeremy Menez comeback. Det kändes nästan som om han gått och blivit en kultfigur under tiden han varit borta. Samtidigt påmindes man också att detta Milan är en brokig skara av galna, märkliga, överskattade och duktiga spelare.
Milan är Serie A:s Mad Max.
***
Udinese faller djupare medan Bologna flyger högre.
***
Ciro Immobile dansade på Renzo Barbera och skänkte Torino lite behövlig lycka.
***
Sampdoria kan inte vinna längre.
***
Atalanta kan inte vinna längre.
***
Jag har sagt det tidigare. I sitt tränar-kaos är det Palermo som främst riskerar att åka ut av de lagen ovanför strecket.
Publicerad 2016-02-15 09:06