Gillar att Anders Svensson drar en lans för Henrik Larsson som förbundskapten. Köper många av argumenten som mittfältaren drar upp: erfarenheten, kunnandet, respekten, influenserna från Barcelona och Manchester United och att man inte vill se honom försvinna till Skottland och utveckla framtida Super-Macs.
Naturligtvis är det åt helvete att det svenska förbundet inte kan presentera en tillräckligt intressant tränarutbildning som gör att Larsson stannar och går den här, utan i stället söker sig till Skottland.
I den bästa av världar blir han tränare i Helsingborgs IF och tar sina första steg där och det kommer Sverige till nytta i framtiden. Men för mig är förbundskaptensrollen ett steg för högt upp för Larsson just nu, särskilt också sett till att han till nyligen spelat med alla de som han skulle basa för.
Men jag kommer inte att kedja fast mig i Råsundas dörrar och hungerstrejka om Lagrell o Co ändå väljer att göra 38-åringen till förbundskapten i någon form – ihop med någon konstellation.
Kanske är det som många spelare sa i dag: vi måste tänka nytt, annorlunda och vara öppna. Jag är kanske för begränsad och fyrkantig som inte ser det briljanta och offensiva i att gå “all in” på Larsson. Ja, ja, det är inte jag som fattar beslutet om det.
För egen del gillar jag kombon av en erfaren och internationellt slipad kraft (Hans Backe) och en yngre och svensk-drillad assistent (Jörgen Lennartsson) – och där kan givetvis Erik Hamrén fylla den första rollen.
Måste säga att det var slående hur många av spelarna som vill ha något nytt, något annat. Det talades om allt från spelsystem, tränare med utländsk erfarenhet och helst personer med vana från stora matcher i Champions League och mästerskap.
Olof Mellberg var tydlig i sin analys: Om man ser till de lag som går riktigt långt i mästerskap så leds de av tränare med erfarenhet från den typen av matcher, och ofta med spelare som är med i de stora matcherna.
Dock är det ont om svenska tränare med vana från Champions League, då är det Nanne Bergstrand, Roger Gustafsson, Stuart Baxter (räknar honom som svensk) och så Sven-Göran Eriksson med Lazio.
Och Svennis tror jag inte en sekund på. Varför? Ja, främsta skälet är pengarna och även om förbundet skulle dubbla dagens lön till förbundskaptenen och hamna uppåt fyra miljoner kronor brutto så blir det väl nästan vad han har i månaden.
De andra då? Ja, Nanne Bergstrand är ett okej namn sett till resultat och en röd tråd men det är ett tag sedan han var i Champions League. Men går man inte iland med Backe/Lennartsson så kanske är det KFF-tränaren som åtminstone ska sonderas och då ihop med kanske Jonas Thern.
På något sätt tror jag på ett dubbelt kommando, även om någon givetvis ska ha sista ordet. Som i fallet med Lars Lagerbäck och Roland Andersson där den förstnämnde bestämde, åtminstone formellt.
Varken Lars Lagerbäck eller Roland Andersson var på presskonferensen efter dagens träning. Spelarna fick härja fritt och det hade varit intressant att snacka med Andersson om han ser sig som en kandidat.
Undra annars var de ska ta vägen? Mitt tips är att Lagerbäck kan hamna på Kamratgården. IFK Göteborg har tidigare frågat honom om att ta över och tänk er att Stefan Rehn vänder hem till Dif och tar över som tränare i klubben – då är Lagerbäck perfekt i det lite lätt sosseinfluerade Blåvitt. Kom ihåg var ni läste detta först.
Andersson drar väl till Gulfen igen, eller så kanske han kan bli tränare i Notts Co nu när Svennis kickat Ian McParland. Glöm inte att Svennis ville ha Andersson till Manchester City en gång i tiden.
Så har man troligen varit på den sista öppna träningen som Lars Lagerbäck håller i – om inte Malta tokskräller och Sverige slår Albanien och tuppen gal och vinden vänder och göken säger hoho i skogen – och det var lite vemodigt på sitt sätt. Det har varit en del av mitt jobb ända sedan 1998 i Vigo då Lagerbäck rullade upp t-shirtärmarna i den spanska solen och förklarade hur han och Tommy Söderbergs landslag skulle spela.
Sedan dess har det varit en berg-och-dal-bana med Lagerbäck sett till hans relation med oss i presspacket. Ingen kan säga att han inte gjorde allt för landslagets bästa, eller åtminstone vad han trodde var absolut bäst, men det var emellanåt spänt. Även om jag aldrig uppskattade han och Roland Anderssons inställning att ingen fattar något utom dem, så gillade jag att han var rak när det kom till hur han såg på oss. Ingen falskhet där.
Jag trodde det skulle vara en sorgens dag, men de flesta spelarna verkade på ett sätt vara lättade. Stämningen på träningen var oväntat stojig och livlig – kunde inte tro att VM precis missats – och i “the mixed zone from hell” med 19 spelare var det spelare som tog sig tid och svarade, svarade och svarade.
Ofta hade de en syn som var långt från Lagerbäcks – även om de absolut inte ville ta något från hans insats – och det fanns en riktig hunger efter något nytt, och det var på något sätt skönt att känna. För efter tolv år hade det varit konstigt om det inte var så.