Tack för showen, Henrik

Fullt förståeligt att det är över på elitnivå, men lite trist att han inte fick kröna karriären med ett SM-guld med Helsingborgs IF. Det blev bara en cuptitel efter återkomsten till svensk fotboll.

Men 38-åringen kan säkert leva med det, han har gjort mycket annat på planen. Ligatitlar och cuptitlar i massor från Skottland, Spanien, Holland. VM-bronset med Sverige. Och Champions League-mästare med FC Barcelona efter att han vänt finalen mot Arsenal.

Ja, det är inte utan att man blir skakad av siffrorna när man kollar igenom allt han presterat under 20 år i proffsfotbollen:

Totalt 324 mål på 567 tävlingsmatcher. Han smällde in 242 mål på 315 matcher för Celtic och vann skotska skytteligan fyra gånger. Champions league-vinnare 2006, finalist i Uefacupen 2003, holländsk cupvinnare 1994 och 1995, skotsk mästare 1998, 2001, 2002 och 2004, skotsk FA-cupvinnare 2000 och 2001, skotsk ligacupvinnare 1998, 2001 och 2002, spansk mästare 2005 och 2006, svensk cupvinnare 2006.

För Sverige blev det 106 matcher och 37 mål. VM-brons 1994, åttondel VM 2002 och 2006, kvartsfinal EM 2004, gruppspel EM 2000 och 2008, Guldbollen 1998 och 2004, Tidernas guldboll 2005, Guldskon (Europas skyttekung) 2000-2001, Tidernas svenska mål 2006 (nickmålet mot Bulgarien i EM 2004),

Går bara att tacka för showen som en av svensk fotbolls allra största har bjudit på – och det är gott om exempel.

Jag kan inte sätta honom som etta eller tre eller femma på en lista där vi rankar Gunnar Gren mot Zlatan Ibrahimovic och så vidare. Det är omöjligt att jämföra prestationer över tid och gradera vad som är mest värt. Åtminstone för mig.

Larsson är en av svensk fotbolls riktiga giganter. Punkt slut. Och det var skönt att han inte slutade i landslaget under Tommy Svensson, som aldrig fick plats för honom, utan fanns med under Lars Lagerbäck och Tommy Söderberg och såg till att lyfta landslaget med sin avslutningsförmåga, sitt spelsinne, sin attityd och en vinnarskalle av Guds nåde.

Framför allt är det bara att beundra den inställning han hade. Aldrig att han gav sig. Aldrig att han slutade springa. Aldrig att han slutade tänka på hur han kunde lyfta laget med passningar, löpningar eller avslut.

Visst var Henrik Larsson också en stjärna och uppträdde som en sådan emellanåt – och då inte bara mot pressen – men på planen var han bara en i gänget och gjorde allt för att just laget skulle vinna. Det var hans största storhet.

Henrik Larsson har alltid haft en trubbig sida, men på något sätt har jag oftast uppskattat den. Han formades av tiden i Celtic och Glasgow där han blev större än de flesta av oss fattade:

Intresset för svensken blev därefter. De skotska tidningarna fattade snabbt att det Larsson sa till svenska tidningar blev bra rubriker. Minns en gång efter att TT träffat honom i Skottland (tror det var Henrik Skiöld) och en enkel fråga om vad Larsson unnat sig, efter att ha skrivit nytt kontrakt och fått en ny fet lön, gav svaret att han bara köpt en klocka och sparat det mesta.

Då drog någon skotsk tidning på om att Larsson blivit snål och det var inte uppskattat. Eller när en tidning snappade upp hans avklippta hår från en frisör som sålde det. Under tiden i Celtic slöt han sig mer och mer gentemot pressen och fick en tråkstämpel, även om han de sista åren i landslaget oftast bjöd till och snackade mer. Men generellt kan man säga att han sparade sina prestationer till planen och kom långt med det.

Som i Champions League-finalen 2006 mellan Barcelona och Arsenal och då var det lite rörande att höra London-klubbens stjärna Thierry Henry prata om stjärnorna efter matchen:

“People always talk about Ronaldinho, and everything but I didn’t see him today – I saw Henrik Larsson. Two times he came on – he changed the game, that is what killed the game – sometimes you talk about Ronaldinho and Eto’o and people like that, you need to talk about the proper footballer who made the difference and that was Henrik Larsson tonight because I didn’t see no Ronaldinho or no Eto’o.”

Larsson var även saknad i Barcelona när han drog hem till Helsingborg:

Och tänk att han med ett gästspel i Manchester United och blev en succé även där:

[youtubeplay id=”DuOSGVrZy30″ size=”large”]

Vet att Henrik Larsson fått en hel del skit för att han ändrade sig och kom tillbaka till landslaget utan att ha gnetat genom kvalet. Eller att han spelade innebandy. Eller att han var för gammal.

Jag tycker att han alltid gjorde rätt där, han måste ju få bestämma sig. Även om han var lite löjlig när han dissade våra frågor om han bestämt sig…så är det stort att kunna ändra sig om suget kommer, eller att köra på med innebandy om det är vad man känner för.

Tänk på att Jordan Larsson först längtade efter sin pappa som då bestämde sig för att sluta i landslaget efter VM 2002 för att vara hemma mer, och sedan ville Jordan se pappa i spel igen och då gjorde Larsson comeback i landslaget till EM 2004. Vilken pappa.

Och för mig var det stort när han kom tillbaka till Celtic med Barcelona och visade den rätta respekten när han gjorde mål på sin gamla klubb. Både mottagandet och hur han avstod från att fira säger mycket om hur Larsson är som person. Eller ta tårarna när han lämnade Celtic.

För bland Celtic-fansen var han kung och räkna med att en hel del skotska fans kommer till Borås Arena för att tacka “the king of kings” när han avslutar karriären mot Elfsborg. Hoppas att många andra sluter upp för det kan dröja innan vi får en världsstjärna av hans diginitet igen och som alla vet är det ont om dem i svenska färger.