Tänk dig att tillbringa 18 år i denna cell och ytterligare nio år i andra fängelser bara för att du vill ha samma rättigheter som andra. Trångt, kallt och med madrass på golvet och ingen toalett. Helt avskuren från omvärlden och din familj.
Beskedet om att din son omkommit får du när en vakt lite slentrianmässigt sträcker in ett kort brev om det. Så hade Nelson Mandela det och ändå ville han inte hämnas utan försonas. Han är “the special one” på riktigt.
![]( "Mandelas cell på Robben Island")
Vi är snabba att hylla Xavi, Wesley Sneijder, Thomas Müller, Joachim Löw och de andra som uppträtt på världens fotbollsscen den senaste månaden. Med all rätt givetvis, trycket på dem är enormt och deras triumfer kan försätta hela länder i trans. Vad jag förstår är det uppskruvat värre i både Holland och Spanien inför söndagen och det är häftigt.
Ändå är ett av mina starkaste VM-minnen något utanför planen. Det kommer från en liten ö några kilometer utanför Kapstaden. Under en månad i Sydafrika har det inte blivit många avstickare och jag ska vara ärlig att säga att jag inte fått så bra bild av landet som jag önskat. Oerhört nöjd över att jag i torsdags kom i väg med en båt till Robben Island.
Det var på den rätt karga ön omgiven av iskallt Atlantvatten som apartheid-regimen placerade sina politiska fångar efter upproret 1960, och först i april 1991 så släppte man de sista fångarna. Det var en skrämmande tur vi fick av ön och fängelset av en tidigare politisk fånge och en tidigare aktivist som gått i landsflykt ( han tackade för övrigt Sverige och Olof Palme för stödet befrielserörelserna fått under många år).
När jag får den typen av grymheter återberättade så är det alltid svårt att greppa att människor ligger bakom alla hemskheter: fångarna fick inte fick ha kläder eller sängar förrän efter 1977, de tvingades jobba i kalkbrott utan skydd vilket gjorde många blinda, de var avlyssnade, de fick knappt ta emot besök och aldrig från sina barn, de knäcktes när säkerhetstjänsten skickade falska brev från frun som begärde skilsmässa, de misshandlades av vanliga fångar och så vidare.
Att de ens några överlevde övergår egentligen mitt förstånd. Att de samtidigt kunde hålla hoppet levande och under de många åren där såg till att utbilda de som varken kunde läsa eller skriva är också otroligt.
Störst är ändå att ANC-ledaren Nelson Mandela kunde driva igenom sin inriktning om försoning. Man skulle inte hämnas utan förlåta och gå vidare när den dagen kom. Bara det att Mandela förstod att det var bättre att närma sig vakterna och hjälpa dem med utbildning för att de också var offer för ett grymt samhälle är otroligt.
De politiska fångarna startade till och en egen fotbollsliga, Makana FA, och gick helt efter Fifa:s regler. ”Att spela fotboll för oss på Robben Island vara bara ett annat sätt att försöka överleva och behålla vår mentala hälsa i en situation där allt gick ut på se till att vi inte var människor, ” har tidigare fången och spelaren Anthony Suze berättat.
![]( "Robbenliga")
Rätt fascinerande att dagens president i Sydafrika, Jacob Zuma, både var en hårdför mittback och domare (!) i ligan. Nelson Mandela fick inte spela fotboll och på 1970-talet byggde man till och med en mur så att han och andra intresserade fångar som var specialplacerade inte skulle kunna följa matcherna, men hans intresse för sporten är väldokumenterat.
Till slut blev trycket på apartheidregimen för stort och den nytillträdde presidenten F W de Klerk släppte Nelson Mandela 1990 och ANC-ledaren som -94 blev landets första demokratiska president såg till att det blev en efter omständigheterna bra övergång till demokrati.
Att samma land 20 år senare kan anordna VM i fotboll är inget annat än fantastiskt, även om det riskerar att komma en rejäl baksmälla. Stor del i att VM 2010 spelas i Sydafrika har Nelson Mandela som gjorde allt för att landet skulle få chansen.
Efter att ha läst Andrew Jennings bok om Fifa blir man onekligen lite skrämd över hur Sepp Blatter lurade de afrikanska länderna, inte minst Sydafrika, och gav VM 2006 till Tyskland efter en röstskandal där en medlem bara struntade i att rösta.
Alla med gått minne kommer ihåg att Blatter slog Lennart Johansson i presidentvalet 1998 genom att locka till sig afrikanska röster och då handlade inte bara om att förbundsbossarna försågs med VM-biljetter, hotell och limousiner och ett konstant flöde av cash – utan löftet om VM till Afrika 2006.
Så Nelson Mandela fick göra nya insatser med sikte på 2010 och den 85-årige före detta statschefen tvingades av Jack Warner (googla den Fifa-nissen om ni vill tappa hoppet för fotboll) att åka till Trinidad för att få röster så det räckte till att VM skulle gå i Mandelas hemland.
Beskrivningen av Mandelas sista utlandsresa i Jennings bok, där den gamle statsmannen tvingades i väg mot läkarnas rekommendationer för att Warner, Blatter och de andra skulle sola sig i glansen av honom är rätt hemsk. Den då trötte 85-åringen som ju varit fängslad i 27 år kunde bara kan hålla sitt tal sittande.
I maj 2004 kom drömbeskedet för Mandela och en massa sydafrikaner. VM 2010 var deras och det är bara att hoppas att en jordens största ledare orkar ta sig till VM-finalen, om det är nu vad han vill, och får uppleva en del av den fest han varit med och genomfört.
Och samtidigt kan han påminna många av oss andra om en annan tid och där ge oss ett nyttigt perspektiv. Vet inte vad som vad värst med Englands VM-haveri: att Rooney o Co var så dåliga eller att de ratade en utflykt till Robben Island. Lutar åt det senare.