Utspelningen av Sverige i Amsterdam var en skakande upplevelse på många sätt. Blir dock mest förvånad över att bytet av Behrang Safari får växa till en konflikt. Okej, för att Erik Hamrén plockade av vänsterbacken i paus och att förbundskaptenen agerade i affekt. Men han måste ju fatta vad han där och då gör med Safari, det är ju som att peka ett finger på honom och skylla på honom.
Inget snack om att missen på inkastet är för djävla grov och att det inte är en social verksamhet att spela i landslaget. Men det var rätt många som kunde ha bytts ut redan före paus. Okej att Hamrén inte tänkte långt och smart nog och inte tog av två spelare i paus för att slippa peka ut en spelare.
Den största chocken för mig är att de inte snackar med varandra efter matchen. Hur kan de undvika det? Då kunde Hamrén ha förklarat för Safari att precis som han kastade ett galet inkast så tog förbundskaptenen ett beslut i affekt. Därför tog han bara ut vänsterbacken och att egentligen var Safari inte sämre än någon annan.
Eller är det så att misstaget innebär att Hamrén nu dumpat Behrang Safari så har förbundskaptenen en skydlighet att förklara det för vänsterbacken, och det så snabbt som bara möjligt. Det handlar om fem, tio minuter på spelarhotellet efter matchen för att förklara för Safari hur läget är. Då kan vänsterbacken antingen känna att jag kan komma igen eller att landslaget behöver inte vara min första prio framöver.
För många kunde ha blivit utbytta. Herregud, Granqvist fick ju spela klart, Wernbloom fick ju ytterligare åtta, nio minuter efter paus, Lustig fick köra på precis som Elmander och Larsson. Ja, listan över tänkbara byten nästan lika lång som startelvan.
En oroväckande brist på ledarskap att plocka av Safari och sedan inte snacka med honom innan Basel-backen skulle gå ut i pressen och gnälla om: att han blivit utbytt, att det släpptes in två mål på 14 minuter i andra halvlek och att taktiken var fel. Här ser Erik Hamrén till att lite glöd blev en fullskalig brasa.
Förvånansvärt ofta visar Sveriges nya förbundskapten att han är naiv i relationerna med medierna. Det är skrämmande eftersom det är en stor del av jobbet. Som när han petade Kim Källström mot Skottland och sade sig inte förstå att det skulle bli sådana reaktioner. Eller alla turer kring Marcus Allbäck och hans roll som Players Manager. Eller nu med Safari.
Bristen på att kunna tänka ett steg längre slår mot spelarna och i förlängningen även mot landslaget och dess möjlighet att växa. Inte så att Hamrén måste vara diplomat i alla sammanhang, men däremot måste han förstå vad effekterna blir av uttalanden, byten, spelarval och bristen på kommunikation utan att bli förvånad efteråt.
***
Vi har ju tidigare varit kritiska till att SvFF är långsamt i utredningen av de olika turerna kring Gais, Örebro och Oliver Cabrera. Har nu fått höra att det beror på att flera av parterna helt enkelt inte velat snacka med förbundet…vilket kanske inte är så konstigt.
Men när man ser inslaget från TV4-sport, om hur Syrianskas mittback Haris Skenderovic kan klara sig från avstängning efter en armbåge mot Hammarbys Christer Gustafsson, för att förbundet inte kan rätt på datafilerna så vet man inte om man ska skratta eller gråta.
Förbundet är pinsamt eftersatt.
***
Varför säger landslagets presschef Hans Hultman att Behrang Safari gick fel och därför inte kom till den mixade zonen? Backen säger ju själv att han inte ville gå dit utan behövde samla sig innan han svarade på frågor. Alltid dumt att inte säga sanningen.
***
Tillbaka i verkligheten och Ekwall vs Lundh väntar på lördag precis som Fotbollskanalen Europa på söndag och däremellan lite allsvensk slutstrid. Ingen rast ingen ro men det är förbannat roligt.
***
Jag längtar inte tillbaka till Lars Lagerbäcks tid. Jag gillar ett Erik Hamrén vågar. Fast det verkade inte som folk fattar att då kan det blåsa till lite mer bakåt. För även om det stannade vid fyra insläppta så kunde det ha blivit mycket, mycket mer bakom Isaksson.
Vi pratade på flyget hem från Amsterdam om senast Sverige slog en stor nation på bortaplan. Vi gick bet, det talades om “Undret i Lissabon” 1984, då Torbjörn Nilsson gjorde comeback samtidigt som landslaget slog Portugal med 3-1. Landslaget slog även regerande världsmästarna Italien i EM-kvalet 1983.
Sedan har vi några kryss i London, både VM-kval 1988 och EM-kval 1999 och ett par bortasegrar i Polen till EM -00 och EM -04 och en seger i Bulgarien -98. Krysset mot Portugal i senaste VM-kvalet var ju också okej, annars får vi ofta stryk mot bästa laget: Holland, Spanien, Kroatien. Ja, ni fattar själva hur tunt det är. Kanske är det 2-1 segern i Turkiet hösten 2001 som är den främsta bortasegern för landslaget?
Lägg ihop den statistiken över Sveriges få stora kvaltriumfer med Hollands grymma resultatrad i kvalspel och med lagets tio förlustfria år på hemmaplan och så är det bara att inse, vi är många som jobbar med det här och som borde ha blossande kinder av rodnad även i dag.
***
AIK gjorde ett medvetet val när man värvade hem Dulee Johnson från Israel igen.
***
Inför mötet med Holland sa Zlatan Ibrahimovic att han inte längre blev provocerad av motståndare och att han är som bäst när han är förbannad. Under EM-kvalet såg vi att van Bommel, Heitinga visst kunde få Sveriges superstjärna ur balans och att lagkaptenen ska vara glad att det inte blev rött kort. Både bråket med van Bommel och när han körde över Heitinga kunde ha gett kort.
Att Zlatan var förbannad var extremt tydligt när han gick på van Bommel upprepade gånger efter att signalen för första halvlek gått. Som ni läst på fotbollskanalen.se så fortsatte det även i spelargången, och tyvärr innnebar inte Zlatans ilska att han var riktigt bra mot holländarna.