I efterspelet kring diskussionen om Blåvitt i Fotbollsmåndag SUPER-LIVE har många (med rätta) fastnat för att Athletic Bilbao nämndes, och det får vi ta på oss att vi inte styrde bort direkt.
Förlåt för det. Blåvitt är inget Athletic Bilbao där man helst vill ha spelare som är antingen: a) födda i Baskien b) har baskiska föräldrar c) skolats där.
Jag tar på mig att vi inte rättade till det under sändningen, för det är inte så, inte ens nära, och det var en reflektion som är felaktig men som kom med tanke på den tradition man har i den baskiska klubben. Felet vi gjorde där gör att vi i vissa fall hamnade snett i eftersnacket.
Däremot visar även det här efterspelet att det är lika svårt att diskutera det här som svensk integrationspolitik. För vad man än säger så är någon där och vill häfta på en någon slags etikett som antingen politiskt korrekt eller att man anklagar Blåvitt för att vara en rasistisk klubb eller att man påstår att IFK helt saknar spelare med utländskt påbrå.
Ingen av oss har anklagat IFK för att vara en rasistisk klubb, inte heller tror någon av oss att klubben är det. Lika lite som jag skulle anklaga TV4 för att vara ett rasistiskt företag bara för att man inte klarat av att till fullo spegla samhällets mångfald (ni är ju många som påpekar att ingen av oss i studion har utländskt påbrå).
Men det kan handla om andra strukturer som man ser på olika sätt och framför allt upplever på olika sätt. Återigen får jag knyta an till P1-programmet Kalibers undersökning om Landskrona Bois, där många spelare med invandrarbakgrund ansåg sig vara diskriminerade men klubben såg det överhuvudtaget inte alls.
Betyder det att en part har rätt och en har fel? Jag vet inte, jag var inte med när man valde ut spelarna som skulle vidare mot A-laget. Däremot är det ett problem om att finns den känslan hos vissa grupper, och i det här fallet blir de en grupp för det går inte upptäcka den typen av strukturer om man bara tittar på individer.
Det var det Pontus Kåmark var inne på, att han stött på en hel del i och kring IFK som upplevt att de blivit ratade för att de inte passade en mall som finns i klubben, och att de upplevde att det var orättvist sett till hur bra de var.
Precis som vi nämnde Zlatan Ibrahimovic där så kunde vi ha nämnt Fredrik Ljungberg eller John Guidetti som starka individualister som hade fått svårt att anpassa sig till en Blåvitt tradition av kollektivet först och som i perioder varit oerhört framgångsrik och i perioder varit mindre framgångsrik.
Talar man med ledare i dag så ställs helt andra krav på dem sett till att många unga spelare har en annan inställning än tidigare, och det behöver inte alls handla om ens bakgrund. I takt med att samhället svängt från att betona kollektivet till att betona individerna så har det blivit mer fokus på en själv och det slår igenom, och då hos unga.
Lägg till att i ett Sverige där klyftorna ökar och hopplösheten tilltar i vissa fall och i vissa delar av av storstäderna så blir det närmast amerikanskt i det att fotbollen eller en annan sport blir en symbol och en dröm om att göra en resa som tar en till rikedom och ett liv bland stjärnorna.
Sverige ser ju inte ut på samma sätt i dag som det gjorde när exempelvis Pontus Kåmark kom till Kamratgården för första gången för drygt 20 år sedan. Även om Sverige i dag är segregerat så har fler svenskar rötter i andra länder och i andra kulturer och då inte minst unga människor, och det är väl intressant att se hur de lyckas ta sig fram eller inte lyckas och varför.
Jag är rätt övertygad om att samhällets olika institutioner inte är så snabba på att anpassa sig till de förändringar som krävs, och det kan gälla allt från företag och myndigheter till folkrörelser och idrottsföreningar. Då uppstår situationer där en del känner att de står utanför, och det är en mycket större fråga än bara IFK Göteborg.
Jag nämnde Andrés Vasquez och George Mourad när det handlade om två spelare som försvunnit och framför allt Vasquez har fått en del hårda ord efter det här om att han inte var bra nog för att spela i IFK Göteborg. Okej, men det är subjektivt och svårt att syna, och man tog i varje fall betalt när man sålde Vasquez, och Mourad gick ju från A-landslaget till B-laget på ett knappt år och lämnade sedan klubben.
Vi vet givetvis att det finns svenska spelare med utländska rötter i IFK och att man har flera lovande talanger på väg upp och en del av dem har som sagt rötterna i utlandet. Men poängen var att det handlade mer om individer som sticker ut och vi lyckades inte få fram det tillräckligt tydligt.