Har alltid haft stor respekt för Stina Lundberg Dabrowski för att hon verkat ha gått sin egen väg, och vågat säga vad hon tycker och tänker oavsett konsekvenser. På många sätt beundransvärt, särskilt i en värld där marginal-jagande ägare och chefer alltmer ogillar ett fritt tyckande och tänkande.
Fast när jag läste intervjun med Stina Lundberg Dabrowski i dagens Expressen apropå att hon ska bli ordförande att Publicistklubben så tappade jag förbannat mycket av den respekten. Hur kan man bara uttala sig utan att veta? Löjligt.
Första frågan från intervjuaren Cecilia Hagen handlar om ämnen på kommande PK-debatter – det är för de riktiga journalisterna och inte direkt för oss sportjournalister – och den lyder: “”Vad vore aktuellt att tala om där just nu? Ranelid kanske?”
Svaret från Stina Lundberg Dabrowski är långt och handlar om att hon inte är vald än men på slutet säger hon: “Ranelid, visst. Kanske i kombination med Zlatan. Ranelid får man tydligen säga vad man vill om. Zlatan vågar man inte ifrågasätta.”
Hagen frågar då “Vad menar du?” och får följande svar: “När Zlatan lappar till en motståndare och blir avstängd i flera matcher är det ingen som vågar kritisera honom.”
Jag vet inte hur väl Stina Lundberg Dabrowski följer sport i tv och tidningar men jag vet att Expressen hade en krönika som var mycket kritisk och vet att vi på TV4 i Fotbollskanalen Europa och på fotbollskanalen.se och även i Club Calcio var väldigt kritiska, men det är på något sätt skitsamma.
Hon tycker alltså ett ämne på en PK-debatt är att ingen kritiserar Zlatan. Om hon uppenbarligen skiter i vad som sägs och skrivs inom sportens värld, så undrar jag ju var hon menar att kritiken ska finnas? På ledarsidorna? På vanlig nyhetsplats?
Kan inte Stina Dabrowski Lundbergs make, som trots allt sitter i Offsides styrelse och är tung Elfsborgs-fan, informera henne om innehållet på sportsidorna? Eller sonen som jobbar på Expressens sportredaktion? Kanske kan de ta hem några tidningar och visa eller med några klick styra henne mot information som gör att hon åtminstone vet vad hon talar om.
För det är inte sant att INGEN vågar kritisera Zlatan. Det är en lögn. Sedan kan man naturligtvis diskutera bevakningen av honom, och om den är korrekt, eller om boken blev överexponerad och så vidare. Det finns mängder av ämnen, men inte att ingen vågar kritisera Zlatan efter en lavett.
Men myten om att ingen vågar kritisera Zlatan får leva kvar. Om jag bara håller mig till mig själv så får jag via twitter, kommentarer på nätet och mejl ungefär lika många beskyllningar om att jag älskar Zlatan och skyddar honom som att jag hatar Zlatan och bara kritiserar honom. Min gissning är att jag då ligger hyfsat, men det går naturligtvis att diskutera.
Jag har i varje fall inte tvekat om att skriva när Zlatan skrek: “Olof, jag ska sätta på dig” – rubrik över tio spalt i Expressen – för att ta ett exempel. Eller att fråga om bråken med Kim Källström på planen i juni 2009 som slutade med att Zlatan fällde kommentaren om att Kim spelat för mycket vänsterback.
När Zlatans bok kom så var jag kritisk apropå hans syn på sig själv som förebild och snackade om det i Nyhetsmorgon i TV4. I höstas fick han genomgående usla betyg både på fotbollskanalen.se och i kvällspressen gällande landskamperna, och jag tog fram den här unika statistiken som visar att landslaget tar färre poäng med Zlatan än utan.
Det är dessutom en förbannad myt att han inte snackar med än den ena eller en den andra om man kritiserar honom. Ja, han har bojkottat Aftonbladet och gör det väl fortfarande med en journalist. Däremot får man i princip bara längre solointervjuer med Zlatan via olika företag numera, som med Nike eller Bonniers med boken, och där har jag upplevt att man ställt en del kritiska frågor men jag har inte själv gjort sådana så vad vet jag.
Däremot är det tröttsamt att Stina Lundberg Dabrowski återigen kan visa på den “von oben”-inställning som finns gentemot sportjournalistik från de flesta kollegor i andra ämnen. Jag trodde hon var betydligt större än så, men tyvärr inte.
Det finns givetvis problem och utmaningar inom sportjournalistiken precis som det finns inom den politiska journalistiken och den ekonomiska, nöjesbevakningen och kulturområdet.
Senast PK hade en debatt om sport (åtminstone senast jag minns och var med) så var det Jan Guillou som var ordförande och vi var på gamla Vickan och det var så patetiskt och uruselt dåligt. Guillou var tyvärr sämre påläst Lundberg Dabrowski.
Det är klart att när PK-basen är på den nivån så är det svårt att få en korrekt beskrivning av verkligheten, och jag kommer gärna till PK och snackar Zlatan om det bara bygger på den och inte på en illa påläst syn på verkligheten.
Frågan är om man ens ska reagera på ett sådant dåligt påläst påstående? För på något sätt kan kritikerna lätt peka på en och säga att reaktionen skvallrar om att det är en känslig punkt.
Samtidigt kan man ju inte bara låta den myten få leva vidare, och särskilt inte för PK:s ordförande som uppenbarligen inte har koll på läget.
***
André Villas Boas kickad av Chelsea. Roman Abramovitj hade inte mer tålamod.
***
Vissa val kan man inte ångra…eller? När Zlatan gick bärsärk i Palermo så såg Leeds-Southampton i en ruggig pubkällare i Gamla Stan. Inte nog med att det blev förlust 0-1, Leeds borde ha haft straff och med normal utdelning hade man vunnit med 4-1, utan till sällskap hade jag och sonen vi två enormt berusade 55-åriga engelsmän (med varsin dam otroligt nog och de var tåliga).
Den ena vägrade släppa ett bord till oss, trots att de hade fyra bord på fyra personer och känslan var att man stod på sig hade han “glassed me” och den andre skrek så högt hela tiden att han måste varit övertygad om att de på Elland Road hörde honom. Det var fuck i vartannat ord och annars var det donkey hit och donkey dit och så några: “COME ON SNODDY!!!”.
Mmm, jag börjar förstå varför min son inte är så intresserad av fotboll, trots allt.
***
Fotbollskanalen Europa i kväll 23:15 i TV4 – och jag tror inte någon vågar kritisera Zlatan.
***
Tänk om Robin Söder får liv i karriären trots allt. Hade nästan gett upp honom.
***
Lite revansch för Jonas Olsson när WBA slog Chelsea med 1-0.
***
Min 12-årige son trodde mig knappt när jag förklarade hur det var jag när jag växte upp och laddade för veckans enda fotbollsmatch, på lördagar 16:00. Att det var allt, en enda match. Och då berättade jag inte att det knappast var omgångens match i lervällingen.
***
Kanske har den där träningen som skulle få Zlatan att räcka hela säsongen gett effekt trots allt. Vilka veckor han haft, och gårdagen var mäktig.