Vad vore fotbollen utan sina enögda, passionerade och eldiga fans? Naturligtvis mycket mindre intressant. För de älskar sina klubbar och är ofta roliga, ifrågasättande och sätter saker på sin spets. Jag har heller inga problem med att Milan-fans (och spelare och ledare i klubben) anser sig blåsta av alla från FN, Uefa och ner till domaren Björn Kuipers.
De får gärna tycka att Jonas Eriksson var hundra på San Siro, men att den holländska domaren gav gårdagens match till Barcelona. Om det sedan är sant kan man diskutera, men givetvis måste man få ha den åsikten. Vi har en befriande rätt att uttrycka våra åsikter och det är bara en fördel.
Sedan kan man vända och vrida på alla situationer som gav straff eller inte straff över två gånger 90 minuter. Offside eller inte offside? Screening eller inte? Bollen inte i spel och ändå straff och så vidare. Onekligen lider jag med domarna som ska fatta beslut inom loppet av hundradelar och omöjligt kan se allt.
Det är en del av fotbollen att vrida och vända på det här. För mig är spelarna i Barcelona och Milan egentligen likadana. De försöker skaffaa sig fördelar på alla möjliga och omöjliga sätt; de fuskar, de maskar, de drar i tröjor, de fäller, de ligger på domaren och de är ALLA lika goda gränstöjare i kampen om den “där jävla Champions“.
Den frustration som finns i Milan, och där man upplever att andra (läs: Uefa, sponsorer, Messis fans) bara vill att Barcelona ska vinna och att klubben får fördelar, den kan man lätt leta upp bland mindre klubbar som stött på Milan genom åren, och det både i serie A och ute i Europa.
Där de förlorande mindre lagen upplevt att Italiens storklubb fått en enklare passage. Kopplingen till Silvio Berlusconi som länge var Italiensk mäktigaste man är inte långt borta, men det kanske inte Milans fans ser på samma sätt som möjligen Palermos fans gör eller vem det nu må vara.
Om känslan att något lag får en fördel överensstämmer med sanningen går inte att avgöra, däremot är det självklart så att Zlatan, eller vem det än är, givetvis har en rätt att gnälla och skylla på andra. Det är kanske dumt för sportens skull, och det gör inte domarens jobb lättare, men det måste vara så att man har rätt att säga vad man tycker.
Däremot är det direkt förkastligt att ge sig på folk som tycker olika. Alldeles för många fans tar debatten till en så låg nivå och jagar efter oliktänkande på ett sätt som är skrämmande. Den nya tekniken som finns inom medier har många fördelar, men en nackdel är den nivå en del lägger sig på och inte för en sekund reflekterar.
Parollen är snodd från George W Bush och det är lite WANTED DEAD OR ALIVE och efter ett lika enkelt upplägg som ex-presidenten körde: “Either you’re with us or you’re against us”. De oliktänkande ska sökas upp och oskadliggöras på ett eller annat sätt, och man ska få dem att hålla käften.
Mobben jagar på nätet och det värsta är att de som reflekterar och funderar blir allt tystare när samstämmigheten drar som en präriebrand över nätet. Vem vill riskera att bli klassad som fiende bara för att man inte omedelbart ansluter sig till mobben som driver en åsikt och en tes och alla som inte är med är emot.
Där skiljer sig inte Milans fans mot Barcelonas eller AIK:s eller Malmös eller Hammarbys eller Leeds eller Manchester Uniteds eller Real Madrids eller Juventus eller Liverpools, Arsenals, Chelseas, Bayern Münchens eller det lag eller den liga som du drar ur hatten, och du kan lätt få många av deras fans att rasa för “sin” sak – och ge sig ut på jakt efter oliktänkande.
Det är just när debatten slår över till en mobb på jakt efter oliktänkande som det blir svårhanterat. Då enögdheten blir ett hot inte bara mot fotbollen i stort utan även mot alla typer av sansade diskussioner om fotboll och om vad som är rätt eller fel. Jag tar gärna en diskussion men nivån och hatet gör att det är nästintill omöjligt då alla sansade och reflekterande fans tystnar när mobben härjar som värst.