På det stora hela en bra presskonferens från Hamrén. Han var rak om att det inte var godkänt att bli utslaget i gruppspelet, och att fem insläppta mål på två matcher var för mycket och att en hel del av målen berodde på att spelare inte gjorde vad de skulle. Återigen vädjade han om tid för att han anser att landslaget är på rätt väg, även om han uttryckte det i lite mumbo-jumbo-form: om att spelarna kommer att bli vinnare för att de uppträder som vinnare.
“Det svåraste som finns i fotboll är att vara en vinnare när man förlorar. Det här har gruppen gjort fantastiskt. För mig är en vinnare inte bara det man gör på träning och match utan det man gör 24 timmar om dygnet. Att man har fokus på det man ska göra och att man har den individuella disciplinen och motivationen, men också att man tar det ansvar som lag och som grupp, och att visar det ansvar och den respekt mot varandra som krävs. Det har vi gjort, vi har verkligen gjort det.”
Han hyllade framför allt Zlatan Ibrahimovic och Anders Svensson för insatserna som lagkaptener och beskrev dem som två ledare som gjort sitt bakom murarna till hotellet och träningarna, och att gruppens jobb varit fantastiskt. Särskilt sett till att det är tungt att göra jobbet i motgång efter två förluster, men det hade spelarna gjort, enligt förbundskaptenen.
Det jag saknade var kanske mer reflektioner över vad som gått snett, för jag är rätt övertygad om att han vet det redan nu, även om det dröjer till utvärderingen efter EM. Han beskrev både sig själv och framför allt spelarna som självkritiska, och berättade att en spelare efter Ukraina-matchen sagt: “Har drömt om att spela en sådan här match hela mitt liv och så gör jag min sämsta landskamp.” Vem det var, berättade naturligtvis inte Hamrén, och det är många det stämmer in på i den matchen.
Återigen gled han in på marginaler och han kom flera gånger tillbaka till att om inte Johan Elmander blivit skadad i sista ligamatchen före EM så hade allt antagligen sett annorlunda ut. Inte så att förbundskaptenen gick så långt som att säga att Sverige hade gått vidare om han spelat från start i varje match, men det hängde där eftersom Hamrén flera gånger drog upp anfallarens skada.
Och det är här jag inte förstår Hamrén. För i vissa fall vill han inte hänga ut spelarna, säger han, men hur tror han Markus Rosenberg, Tobias Hysén och Ola Toivonen känner sig sett till att de är tänkbara som alternativ till Elmander och fick olika mycket speltid, och i ett fall ingen alls? Det är ju en direkt och hård passning i knähöjd till dem, vilket jag förvisso tror att spelarna överlever.
Eller som när han påpekade att Emir Bajrami – som blev avplockad i paus mot fransmännen – var lika tagen som många av spelarna var mot Ukraina i EM-premiären. I det fallet så är det en klar signal om att Twente-spelaren inte klarade trycket. Eller som när han tidigare i veckan talade om att han ville kliva efter förlusten i premiärmatchen, och de som underpresterade då kände naturligtvis att de blev utpekade.
Därför borde Erik Hamrén kunna vara mer öppen med sina tillkortakommanden, även om det går ut över en del spelare. För valet att inte spela med Anders Svensson från start mot Ukraina framstår som i efterhand som ett kostsamt alternativ. Kanske lika kostsamt som att Johan Elmander gick sönder. Eller dribblandet med backlinjen över de olika matcherna mot Island, Serbien, Ukraina, England och Frankrike.
Eller handlar det om att han skyddar sig själv?
Givetvis är det små marginaler i den här sporten och det finns nyanser, men i grunden tror jag inte spelarna alltid är nöjda. Ta bara att den offentliga bilden från landslaget är att man egentligen bara gjorde en dålig halvlek på hela EM. Hur rimmar det med att en spelare känner att han gjort sin sämsta landskamp. Och att han definitivt inte är ensam.
Hade förväntat mig att Erik Hamrén skulle vara med förbannad på mediernas kritik och åsikter. Inte så att han skulle göra som Oleg Blochin och dra fram nävarna, men åtminstone visa lite hetta. Men nu var han istället tacksam för att han upplevde att alla medier (utom en tidning) visat EM-truppen respekt i sin bevakning.
Förbundskaptenen talade om att man har olika uppgifter och roller och att man kan ha olika åsikter. Han erkände samtidigt att han hade slutat läsa tidningarna efter mötet med Ukraina för att han behövde energin till annat, och det var nog vettigt. Samtidigt är han en person som tidigare brytt sig oerhört mycket om vad som stått eller sagts om honom, och jag undrar om det ändrats.
****
Gdansk väntar i morgon och en smak av Polen. Vi ser Tyskland-Grekland i “the battle of the Euro” och Angela Merkel är på plats. Förbundskanslern ska nog undvika de grekiska fansen.
****
Jonas Eriksson petad. Trist. Ändå inte helt oväntat.
****
Var på Olof Mellbergs debut i Palermo 2000. Då han spelade sig in i landslaget som högerback och därefter varit en given pjäs under mästerskap efter mästerskap. Minns hur han efter att ha täckt för en avstängd Patrik Andersson i den andra EM-matchen mot Turkiet och ville spela som mittback, men då fräste “Bjärred” till och det dröjde till inför EM 2004 innan han blev mittback.
Har alltid haft lätt att snacka med Mellberg, om han inte förlorat och då stuckit direkt och varit arg, och även om han inte haft behov att vara med i media så har han alltid varit trevlig och korrekt. Med tiden när han blivit större och större stjärna så har han också blivit betydligt svårare att nå, vilket ju är lika naturligt som tråkigt.
Även om han lägger ner landslaget, för jag skulle knappt våga övertala honom, så har han alla möjligheter att spela vidare. Agenten Anders Wallstén kan definitivt se till att mittbacken gör sitt andra rejäla klipp när han går som Bosman återigen. Första gången var mellan Aston Villa och Juventus och nu blir det från Olympiakos till? Tror på England, men vi får väl se.
****
Frostigt mellan Expressen och förbundet är väl hur man kan beskriva läget efter att både Erik Hamrén och därefter förbundets infochef Jonas Nystedt tagit upp tidningens bevakning. Naturligtvis en diskussion parterna emellan, men när det gäller Johan Wilands skinkor så är det bara att konstatera att det aldrig blivit en grej om målvakten behållit brallorna på.
Skrivits mycket om att vi som bevakar landslaget ingår i ett kotteri och att vi naturligtvis inte vill avslöja det. Jag har bevakat landslaget sedan 1997 med avbrott för 2002-04 och över VM 2006 och har sett fler träningar än jag vill räkna, men jag har aldrig sett dem skjuta bollar på en naken röv någonsin. Sedan kan jag erkänna att jag inte hade ringt vare sig Friends eller Reinfeldt.
I den negativa spiral som vi nu befinner oss i efter EM när det gäller öppenhet så har även landslaget ett ansvar. För när man lägger en mixed zone precis före träningen är det alldeles för lätt att en del spelare inte kommer förrän det är för sent och i valet mellan en intervju och ett pass som börjar så blir det träningen som vinner.
Det gör att man får lite tid på sig att göra något med spelarna, och då tvingas journalister att söka alternativa vägar. För under ett mästerskap är det många minuter och många sidor både på webben och i papperstidningar som ska ha innehåll. Det handlar om att ge och ta, och ju mer man ge desto minder behöver andra tidningar ta.
****
I mitt EM-tips från premiärdagen så hade jag inte alla åtta kvartsfinallag utan blott tre stycken: Spanien, Tyskland och Frankrike. Fransmännen som jag trodde på som segrare är förvisso kvar men sett till hur det såg ut mot Sverige och att man möter Spanien så får jag nog skruva ner den prognosen rätt rejält. Ja, det har skrällt och inte så många trodde att Holland och Ryssland skulle rassla ut, men jag får skylla på marginalerna…
***
Säger en del om hur tajt Ukraina och Polen jobbar när man får flyga Gdansk-Köpenhamn-Kiev.