Visst fattar jag att en del hugger på honom nu och anser att han är för pompös och tar sig själv på för stort allvar. Att tala om sig själv i tredje person är det rätt få som gör, framför allt i Sverige, och det är en del skryt, minst sagt.
Ändå är det något uppfriskande med en spelare som inte gör sig till. För ingen PR-rådgivare, ingen skofabrikant, ingen kring landslaget, ingen i Manchester City hade gett honom rådet att bara brassa på om alla drömmar, mål och hur han upplevt sin karriär, och där det handlar oerhört mycket om John Guidetti och väldigt lite om andra.
Trots allt har han haft den här drömmen om att bli något inom fotbollen och har dessutom jobbat oerhört hårt för att nå dit. Är det inte det vi vill att folk ska göra? Vem vill inte ge sitt barn stödet att följa sin dröm och förhoppningsvis nå dit, och det är väl alldeles för många som är sura/bittra/besvikna för att de inte vågade.
I programmet tar John Guidetti upp att vi har ett problem i Sverige: “den förbannade rättvisan”. Exemplet han tar är att alla ska få chansen i fotbollslaget och få lika mycket tid, och att ingen vågar säga till de som är duktiga är att de är speciella. Inser då att Guidetti är just 20 år, för han har missat den revolution som skett i Sverige och som han är en produkt av.
För trots allt är det många som bejakar att John Guidetti sitter i 90 minuter och berättar hur bra han är och hur bra han ska bli och att han inte brytt sig om pengar men att nu unnar han sig en klocka och fin bil för det kommer med jobbet som fotbollsproffs. Och skälet till han nått dit är bara för att han jobbat stenhårt och att hans pappa också offrat sig för det och drivit på sonen.
Det måste låta som en dröm för alla de politiker som avreglerat Sverige och som just vill att vi ska satsa på oss själva. Följden blir naturligtvis att människor måste pumpa upp sig själv, och berätta vad de kan och vad de ska göra. Det är ingen skillnad på hur det är i Sverige oavsett om det är fotboll, riskkapital, politik eller några andra verksamheter – det handlar om mest om jag:et.
Sett i ett perspektiv när man är uppväxt på 70- och 80-talet så inser man att John Guidetti ska vara glad att han fick chansen på 00-talet. För “den förbannade rättvisan” var på en en helt annan nivå tidigare, och en lirare som Guidetti hade haft minst sagt svårt att ta sig fram. Naturligtvis var upplägget då inte optimalt, för då hade inte folk röstat för en förändring.
Jag saknar verkligen inte tillvaron när alla i skolan/samhället/laget skulle stöpas i en form som inte passade någon, men det är naturligtvis ett problem om alla barn och ungdomar tror att det bara hänger på en själv och ens egen insats, som är lite John Guidettis budskap, och som även var Zlatans budskap i hans bok. För jag är övertygad om att fler än hans pappa Mike, Luis Silva i Rissne och Helena, som fixade en halltid, har gjort insatser för Guidetti och bidragit till framgången.
I Feyenoord tror jag att en del lagkompisar kanske har en annan bild än att det bara handlade om John Guidettis mål och Ottman Bakkal när klubben tog kliv. Att kunna lyfta andra är en styrka som man gärna ser hos stora spelare, och är man trygg och säker på vad man kan så behöver man inte alltid bara pumpa upp sig själv. Och två nästan-assist mot Kroatien är kanske en del i landslaget som tycker är hybris.
Risken John Guidetti tar med att snacka om kommande matcher och möten mot Messi, ta Guldbollen från Zlatan och andra framgångar är densamma som Erik Hamrén tagit när han talat om medalj, en ny fotboll och att slå Holland borta. Det kan bli ett platt fall och en rätt fet smäll, och då blir det en del som givetvis gottar sig åt det.
Ändå verkar det som om Guidetti snarare drivs av att det finns “haters” och folk som tvivlar på honom. Lite som att det ger honom energi att visa dem att han visst kunde nå dit. Den drivkraften vill man inte ta död på, för revansch kan vara en bra motor men det gäller att det inte går ut över andra, och i en lagsport är det inte alltid en fördel att sticka ut och försöka ta allt ljus.
I EM-truppen imponerade det inte att John Guidetti körde presskonferens samma dag som Hamrén samlade sitt gäng på Gotland. I landslaget kommer det givetvis att hänga på Guidettis prestationer, för det finns inget som tystar invändningar i ett lag som mål och framgångar, men Guidetti gör klokt i att tänka på att det finns fler i landslaget än Zlatan.
Sett till sina drömmar, sin attityd och sin “shining” så kan jag inte riktigt fatta att Erik Hamrén väntade så länge med att plocka med honom, då borde han varit med redan i november. För John Guidetti borde vara som klippt och skuren för förbundskaptenens planer, eller är det för mycket av det mesta?
Viktigast för John Guidetti är nu att hitta rätt klubb. Manchester City är ännu så länge ett nummer för stort, och han måste komma till en klubb där han får speltid och regelbunden sådan. Sett till att han bara litar på pappa Mike Guidetti så vill det till att far och son hittar rätt i valet av klubbar, och det är många som är sugna på den unge svensken.
Varför inte Borussia Mönchengladbach eller Dortmund eller någon hyfsad klubb i Italien? Fiorentina, Sampdoria, Lazio? Ju tidigare han hittar rätt och kan ta sikte på en ny säsong desto bättre. För om alla drömmar ska bli verklighet gäller det att välja rätt.