Inför sommarens EM i Ukraina och Polen passade Fredrik Reinfeldt på att kritisera den ukrainska regimen för bristande rättssäkerhet, med tanke på den fängslade Julia Tymosjenko, och den svenska statsministern meddelade att han minsann inte tänkte åka till matcherna i Kiev.
Naturligtvis är det rätt av Sverige och andra länder att inte bara köra en tyst diplomati och ifrågasätta regimer som agerar på ett sätt som strider mot grundläggande värderingar. Att det är lätt att haka på det i samband med ett större idrottsevenemang går ju att diskutera, för jag hör aldrig Reinfeldt ifrågasätta att statligt delägda Exportrådet har ett kontor i Kiev.
Att tveksamma regimer sett till styrelseskick arrangerar mästerskap är något som ständigt är aktuellt. OS i Berlin 1936 var inte det första exemplet och Vitrysslands hockey-VM 2014 är inte det sista, tyvärr. Det är något som behöver diskuteras och organisationer som Uefa, Fifa och IOK ska bli ifrågasatta.
Däremot är det svårt att alltid kliva upp på de höga stolarna och döma ut andra om man inte själv vill axla ansvaret. När den borgerliga regeringen tog över 2006 stod det i Regeringsförklaringen att man skulle agera för att Sverige skulle söka stora mästerskap.
Hur blev det i verkligheten? Ja, inte alls för den svenska EM-ansökan till 2016 ihop med Norge föll eftersom staten inte ville lämna ekonomiska garantier och detsamma var det med planerna på ett OS. Om ett rikt och demokratiskt land som Sverige inte ens kan tänka sig att försöka, hur ska man då kunna kritisera länder som tar ansvaret att anordna mästerskapen?
Ser att nye SvFF-basen Karl-Erik Nilsson aviserar att Sverige ska utreda en ansökan av EM 2024 ihop med någon eller några av våra nordiska grannländer, Bara hoppas att det blir en proffsigare ansökan än senast, då man inte grundat tillräckligt.
Även om ett EM med 24 länder verkar i största laget måste Sverige åtminstone sikta på det och tro att man ska klara av det. Varför inte ihop med både Norge och Danmark? Visst, hade man haft resurser och möjligheter att fixa det.
*****
Mario Balotellis uppvisning mot Tyskland var mer än bara fotboll. Betydelsen för ett land som Italien, som likt många andra i Europa har problem med rasism, är naturligtvis stor, och målen och den italienska triumfen innebär ett litet kliv på vägen mot en större tolerans och respekt för A L L A, även om det är långt, långt kvar.
En del italienska fans skrek rasistiska ramsor riktade till Balotelli när han debuterade i A-landslaget, och det är bara att hoppas att fler och fler lämnar den skiten bakom sig. Fotbollen och många andra idotter är ett område där det inte spelar någon roll vilken hudfärg, religion eller etnicitet du har, utan det handlar om vad du gör på planen.
![]()
Därför får prestationer likt nicken till 1-0 och skottet till 2-0 effekter, och positiva sådana. Bara att se bilderna på buss i Rom där chauffören tryckt dit SUPER MARIO istället för destinationen visar vilket genomslag det har. Även om det tar tid så är det den typen av segrar som spränger gränser och får folk att tro på något annat.
![]()
Bilderna där Balotelli kramade sin mamma på läktarna var också en skön kontrast till den inte sällan galne anfallaren, som sällan följer regelboken, och särskilt sett till den målgest där han poserar med bar överkropp och spända muskler. Även den hårdingen har en mamma som han smälter för, och vill krama.
*****
EM i fotboll är inte så lite krämande. Flög precis mellan Warszawa och Kiev och då hade flygbolaget LOT gjort om halva planet till Business Class. Katjing!
*****
En natt kvar på hotell. Undrar om det blir bilen i två nätter? I downtown Kiev….mmm. Kan man köpa säkerhet?
*****
Alessandro Altobelli. ”Nålen”. Eller “Il spillo”. Nej, mycket till intervju var det inte, men det var väl lite roligt när han gick loss i Late Night EM. Och nej, bara för att vi skrattar så betyder inte det att vi suttit i baren hela matchen. Det går att skratta utan att dricka, även om få svenskar verkar tro det.
*****
Ukraina och Kiev finns inte på min lista på tänkbara semestermål, däremot är jag sugen på en helg i Warszawa eller i Krakow. Min bild av Polen är helt förändrad efter besöken under EM och det är otroligt vad man åstadkommit i landet.
Mycket som lockar: historia, kultur, shopping, nattliv och dessutom är det både nära Sverige och med en prisnivå som får kronan att framstå som en dopad schweizerfranc.
Nej, jag tror inte att allt är kanon i den gamla kommunistiska staten och vet att det finns problem med både pressfrihet, demokrati, korruption och en hel del annat, och att ekonomisk tillväxt inte löser alla problem.
Ändå gav besöken i landet en känsla av hopp, till skillnad från Kiev där vägen är betydligt längre till något som liknar möjligheter för fler än makteliten och det snarare verkar gå åt andra hållet.
*****
Chris Waddle och Graham Taylor bodde på vårt hotell och de tog inga fångar i baren. Wow, ihop med resten av gänget från BBC så tömde de baren på fatöl. Engelsmännen kan. Waddle varnade för övrigt för HIF:s motståndare The New Saints, och sa att de inte alls är så dåliga.