Efter att Sportbladet förtjänstfullt dragit i gång diskussionen om 51-procentsregeln – om än lite hårdvinklat – och som ska upp till rakning på idrottens riksdag i vår, så skrev jag en krönika om processen. Vilket ledde till en del smisk på twitter och tyvärr en hel del av “slut i huvudet”, “ett hot mot svensk fotboll” och så vidare.
Min poäng som kanske missades – vet inte hur mycket folk läste innan topplocket gick – var att det egentligen bara handlar om att flytta makten för frågan till fotbollsförbundet. Något jag tycker är logiskt och där litar jag på fotbollens medlemmar att ta de beslut om är bäst för fotbollen. Jag har som sagt ingen rösträtt.
Att det kan leda till att man blir idiotförklarad, utpekad som ett hot mot svensk fotboll och där folk, som gärna påpekar mediers fel och dylikt, tar till billiga knep som att dra upp mitt åtta, nio år gamla och felaktiga extraknäck. En taktik som tidigare bara agenten Oliver Cabrera och tidigare förbundsbasen Lars-Åke Lagrell tagit till i pressade lägen.
Jag skrev också att det inte är en fråga som jag kommer att kedja mig framför Friends Arena för, och om det eventuellt var så att fotbollen skulle släppa på spärrarna så är det givet att ha en gräns på 34 procent så att föreningens medlemmar kan stoppa större beslut som kräver två tredjedelars majoritet.
Det stora problemet i den här frågan är att alldeles för få vill ta tag i den. Både när det gäller ledare, fans och medier. Det är en komplicerad fråga och dessutom är det minst sagt hetsigt när den ska diskuteras och mest är det svarta och vita färger som gäller. Därför viker de flesta ner sig hellre än att engagera sig och försöka belysa den.
Men vi försöker på fotbollskanalen.se och var direkt på med intervju med Tony Ernst som fick ge de organiserade fansens osminkade syn på utredningen och utvecklingen. I dag kör vi vidare med Skridskoförbundet som är kritiskt till RF:s utredning och SvFF och vi vill därmed belysa frågan från flera sidor.
Debatten hade underlättats om man accepterade att folk kan tycka olika utan att man för den skull vill att svensk fotboll ska utplånas eller att den andre är en idiot, slut i huvudet, tragisk och så vidare. För mig är inte heller 51-procentsfrågan jämförbar med dopingfrågan, även om en del anser att de går att jämföra.
AJag älskar både allsvenskan och superettan och hemfaller aldrig i löjliga jämförelser med fotbollen i Champions League eller på Old Trafford, Camp Nou och Allianz Arena där det är andra förutsättningar. För mig är svensk klubbfotboll underbar och det som jag är uppvuxen med och som var grunden till att jag fastnade för det här.
Den förblir så oavsett om jag är på IP i Landskrona för att se Bois återigen göra en svag match och bli utbuade av de 2600 på läktarna eller se Krubban på Klostervallen till om jag ser MFF. HIF. Blåvitt, Bajen, Djurgården, Åtvid, AIK och så vidare. Kan fortfarande sakna våra Tipslördag-sändningar från Örjans Vall, Borås Arena eller någon annan stadion och älskade att känna förväntningarna och förhoppningarna.
Om det sedan är rätt väg eller inte att gå mot att göra det möjligt för investerare att ta en större makt är en fråga för svensk idrott och för svensk fotboll och oavsett så kommer jag inte att släppa den. Världen och samhället har förändrats – på gott och ont och oavsett vad vi vill – och jag kan ofta känna att den modell som skapades i Folkhemmet inte längre funkar optimalt.
Man måste anpassa sig även från idrottens sida, men det är något som medlemmarnas och deras förtroendevalda ska driva. Däremot reserverar jag mig rätten att ha en åsikt om det, och bara för att en del på twitter tycker både det ena och det andra så kommer jag inte att sluta med det.