Tänk så grymt livet kan vara

Tankarna går till hans mamma och systrar i Kroatien som han försörjde, polare utanför fotbollen, lagkompisar i AIK och i de andra klubbarna som han spelat för, ledarna som jobbat med honom och alla kring AIK som har en relation till Ivan Turina.

Sorgen och chocken slår mot många och det är så ogreppbart. Att livet bara kan ta slut sådär. När man är 32 år och vältränad idrottsman med familj och med ett nyskrivet kontrakt och ett boende i en stad där man trivs och gärna stannar.

Ja, det är obegripligt, från lycka till total olycka. Tänk att livet är så bräckligt. Vad betyder ett insläppt mål då? Idrotten och dess uppumpade allvar bleknar, åtminstone för ett tag, när livets verklighet gör sig påmind på ett så brutalt sätt.

Ivan Turina gjorde direkt intryck i AIK. Etablerade sig med tiden som en av allsvenskans bästa målvakter och såg till att klubben gick från en skakig tillvaro till att bli ett topplag igen, och man slogs inte bara om allsvenska medaljer utan gav även CSKA Moskva, PSV Eindhoven och Napoli problem.

En kroatisk bjässe på närmare två meter och hundra kilo var som klippt och skuren för rollen som ankare i AIK. Det är klart att om man tillhört Dinamo Zagreb så har man sett det mesta när det handlar om fotboll, passion och dess plus och minus och då hanterar man AIK.

Ovanpå det var han en skicklig målvakt som sällan överdrev sina insatser och sparade sitt agerande och snackande till när det verkligen gällde. Då klev han in och såg oftast till att parera läget som uppstått med bibehållet lugn.

Även om den kraftfulle Turina på planen såg ut att vara en hårding med rakad skalle och en tystlåten och kompromisslös stil så var han han mjuk utanför. Egentligen motsatsen till hur han uppträdde när han försvarade sitt mål, en person som inte tog så stor plats och en vänlig själ.

Oavsett om AIK spelar mot största rivalen IFK Göteborg på måndag som planerat eller om man skjuter på matchen till en annan dag så är jag övertygad om att Ivan Turina får ett vackert avsked av AIK-fansen och spelarna som vill hedra en av de sina.

Fotbollen är konstigt nog ofta vacker i sorgens stund, då sluter man sig samman och enas, det är bara förbannat sorgligt att det måste till en tragedi för att det garanterat ska vara så.