Helsingborg har värvat tillbaka Andreas Landgren som lämnade kubben 2009 som Bosman-fall. Viktigt dock att poängtera att HIF fick en utbildningsersättning på ett par miljoner kronor när U21-landslagsmannen försvann till Italien.
Efter fem års flackande med spel i Holland, Norge och Sverige är han tillbaka på Olympia. När Landgren var tillbaka i HIF-tröjan i helgen så skrek några dårar att han skulle dö. De påstår att de hejar på Helsingborg, men frågan är om klubben vill ha sådana anhängare?
Brottet är att han alltså inte förlängde kontraktet med Helsingborgs IF och att han sa att han var mer HIF:are än en del fansen som buat ut honom en hel match den hösten. Herregud, räcker det med dödsstraff för det? Ska han inte steglas först? Därefter kokas i levande olja?
Ja, jag är ironisk och undrar vad det är för människor som agerar på det sättet. Klubbarna tar sig rätten att inte förlänga kontrakten och då måste spelarna också ha den rätten, precis som klubbar kan signera Bosman-spelare så får man räkna med att tappa spelare.
Om man uppfyllt sitt kontrakt så har väl ingen rätt att bestämma över en. Jag kan givetvis förstå att supportrar blir besvikna över spelare som under pågående kontrakt strejkar för att komma i väg och inte hedrar det avtal man en gång undertecknat, men om kontraktet gått ut måste man ha en möjlighet att byta arbetsgivare.
Även om Malmö FF:s fans givetvis hellre sett att de flyktade Jiloan Hamad, Daniel Larsson och Agon Mehmeti genererat transferpengar så blev det inte så, och ändå var man noga med att se till att de fick ett värdigt avsked och ett tack för allt man gjort för klubben. Det är givetvis rätt väg i en tid när slaveriet är avskaffat.
I Andreas Landgrens fall så vittnade han till och med på HIF:s sida när klubben hamnade i en konflikt med Udinese om utbildningsbidraget. Så det är ingen diskussion om att han vet vad som är rätt eller fel, och dessutom måste han ha rätt att välja den väg som verkar rätt för honom.
Vill du att din arbetsgivare ska bestämma om du ska gå vidare eller ej? Om du har rätt att byta arbetsgivare? Även om vi supportrar vill att spelarna ska brinna lika mycket för klubben so m vi gör så är det inte verklighet.
Jag kommer säkert få höra att jag inte är en äkta supporter och att jag inte fattar vad det handlar om. Hur mäter man äkta? Är det att skänka halva sitt studielån för att rädda en klubb på väg i konkurs? I så fall kan ni räkna in mig.
Glöm inte heller att klubbarna inte alltid agerar på rätt sätt, men det är oerhört lätt för dem att elda på massorna med att gnälla på en spelare i media och antyda något om pengar och agenter – och sedan flammar brasan för fullt.
Samma klubbledare har inga problem att några månader senare ringa en agent för att övertyga en Bosman-spelare att skriva på för samma klubb. Dubbelmoralen härskar och det är snart 20 år sedan Bosman-domen kom – det är dags att gå vidare.
Här har svenska klubbar ett stort ansvar och det är glädjande att HIF-basen Claes Ohlsson tydligt fördömer hoten i Helsingborgs Dagblad och talar om att de är oacceptabla. Det är den enda inriktning som kan gälla.
Om det nu är så att man inte vill riskera Bosman-fall så får man jobba pro-aktivt likt Elfsborg som hela tiden ser till att förhandla om kontrakten. Lägg till att klubbarna även måste jobba för att sälja spelare tidigare och inse platsen i näringskedjan.
Ta bara Daniel Larsson som MFF kunde fått 20 miljoner kronor för av Kaiserslautern, men där man nobbade budet från den tyska klubben. Kan någon klandra Larsson för att han då inte förlängde med MFF? Knappast.
I en tid där utländska klubbar betalar mindre och mindre för att köpa loss spelare så får man vänja sig vid det här. För det går inte att stoppa spelarnas dröm om att komma ut i Europa och bli ekonomiskt oberoende.
Bättre att klubbarna jobbar ihop med spelarna och ser till att försöka få betalt tillsammans och att spelarna gärna vänder hem igen. För det kommer en dag då det lockar att återvända till sin gamla klubb och då är det bra att ta emot med öppna armar.
HIF-fansen borde ha sett vad Mattias Lindström gjort under åren och insett att han är bra spelare och bra person som brinner för HIF och gör mycket för klubben. Bara för att han en gång gick som Bosman till Danmark så är han inte djävulen själv.
Huruvida Landgren är mer HIF:are än en del HIF-fans så är det bara att konstatera att Sven-Åke Landgrens son borde ha frikort i fansens ögon. Den briljante vänsteryttern var en artist som förgyllde matcherna på Olympia trots att det aldrig blev allsvenskt spel i HIF-tröjan.
Förutom nästan 350 A-lagsmatcher för Helsingborg fram till 1986 så hände det alltid något spektakulärt med Landgren: klackar, tunnlar, dribblingsräder och sköna målgester som att kyla foten i en spann vatten efter ett skott i krysset.