Finns inga moraliska finaler utan bara en vinnare

***

Grandiosa SM i Fotbollskunskap är i gång igen. Första deltävlingen var i Göteborg och där fanns några äss. I kväll, onsdag, är jag och Patrick Ekwall på Harry’s i Borås och leder kvaltävling två och det är bara att komma dit.

Vi ska till Kalmar 7 maj och Lund 8 maj och sedan kör vi en tävling i Stockholm 12 maj. Om du inte kan ta dig dit är det bara att tävla på nätet. Tv-sänd final väntar de bästa i juni.

***

Förstår inte riktigt att Sef och SvFF stängde landskamperna mot Danmark och Belgien för allsvenska spelare. Skälet är att allsvenskan håller på samtidigt. Hade jag varit Erik Hamrén hade jag varit förbannad, men så är jag inte Hamrén.

***

Tröttnar på tugget om att semifinalen mellan Bayern München-Real Madrid är en moralisk final. Vad då moral? I fotboll? Hallå! Det var Simon Bank som högg först när vi körde “Fergie Time” häromveckan och snackade om Champions League.

Bladets “main man” har helt rätt i att det inte finns några moraliska finaler, det lottas och spelas matcher och sedan korar man en vinnare. Inga konstigheter i den finaste av cuper, man kan inte tvinga vissa lag till final – det ska spelas om det.

Inte många trodde att Chelsea skulle parkera sig fram till Champions League-titeln för två år sedan, och det är en del av fotbollen att det inte finns några givna resultat eller givna finaler. Än mindre moraliska finaler.

För egen del har jag haft ett mindre förhållande med Atletico Madrid ända sedan tågluffningen till Madrid och vi fick ge oss ut till kvarteren kring Vicente Calderon för att köpa en röd-vit-randig matchtröja.

Klubben andades “outlaw” under ledning av Jesús Gil, den kriminelle borgmästaren från den spanska solkusten, och en katapultstol var säkrare än att vara tränare för det lilla laget i huvudstaden.

Sedan gillade jag alltid Raddy Antic, den gamle Luton-backen, som tog Atletico till dubbeln i mitten av 1990-talet och när man köpte Jimmy Floyd Hasselbaink från Leeds så sved det, men jag älskade alltid hans hjulningar och det bidrog till kärleken.

Har aldrig riktigt gått i gång på varken FC Barcelona eller Real Madrid, men förstår lockelsen i att hålla på de bästa. Det är som att alla höll på Liverpool och Malmö FF när jag växte upp och sedan Arsenal och Manchester United fick fans.

Visst, jag har kritiserat den slappa spanska hållningen till skatteskulderna och i ett annat land hade Atletico fått börja om likt Glasgow Rangers eller åtminstone fått börja om en division ner med minuspoäng.

Ändå är jag svag för Atletico som gör en Gefle i kubik i Champions League och La Liga samtidigt och trotsar alla idrottens naturlagar. Det är löner och omsättning som brukar styra resultaten, men det skiter Diego Simeone i, och det gör han rätt i.

Det är häftigt att se dem denna vår och även om succén innebär att man inte kan hålla kvar en hel del av stjärnorna och kanske inte tränaren så är det bara för fansen att njuta av nuet och inte bekymra sig om framtiden.

Första matchen i Madrid hade en skön inramning och jag håller med Johanna Garå om att Luis Aaragones borde fått uppleva den här kvällen, där Atletico utmanade en av de största klubbarna och med möjlighet till titlar.

Tyvärr är jag tveksam om 0-0 räcker mot ett skickligt bussparkerande Chelsea. Även om London-laget saknar Lampard, Terry, Mikel och Cech i returen har Mourinhos mannar en förmåga att gräva fram resultat, som mot Paris SG senast.

Fast Atletico-fansen vet att man aldrig kan ge upp. Har man överlevt fram till nu så finns det alltid hopp om framgångar och jag skiter om det är moraliskt eller ej, det vore kul om Atletico Madrid nådde finalen. För alla minns väl hur det gick efter dubbeln…

***

Graham Greene levde som man bör. Han bodde på Ritz. Vet att en del ogillar att bo länge på hotell, själv kan jag inte tänka mig något bättre. Inga prylar. Inga oväsentligheter. Inget kök. Ingen tvättstuga. Bara kläder och en säng.

***

I dag åker jag landsvägsbuss till Borås. Älskar ordet: landsvägsbuss.

***

Anser att Jonas Eriksson och hans team gjorde en bra match i Madrid.